Minnen från beredskapstiden

Dokumenterade i studiecirkel på Brattmon

DE SOM MINDES VAR: Birgit Hägg, Anna Thorén, Alice Jacobsson, Lilly Pettersson, Gösta Börjesson, Arvid och Helga Persson, Liva Bengtsson, Elna Persson, Britta Larsson, Sten Jonsson, Elise Hjalmarsson, Alice Persson.

CIRKEL PÅ BRATTMON.

BEREDSKAPSTID.

I denna lilla by blev det rush när militärerna kom hit. Det fanns över tusen man förlagda här på Brattmon och Kråkheden. De bodde i tält och hade kokvagnen och hästarna där också, för jag har hittat flera hästskor efter dem på denna tid.

Kalleheden, där ställverket är i dag, fick fungera som arrest. En soldat fick sitta åtta dagar i burken, för att han gick av passet o drack en kopp buljong. Det blev han väldigt förgrymmad för, och lovade den som angivit honom, att det skulle han få igen när de blev civila, för de bodde visst grannar.

Förläggningar var det i Missionshuset, och Brattmons skola. Lektionerna fick hållas i Byggnaden, men det var trångt där. Café var det på Kungstäppan. Alfred Jönsson drev också caférörelse, vilket också Anders Björnsson gjorde.

Övre Börjeheden var sjukhus. Befälen fick husrum på Kungstäppan, och även på andra ställen där det fanns rum.

Det sattes upp en dansbana på Skogsbo, och där var det dans, när det var ljusa nätter, även revyer sattes upp. Under den tiden var det liv och rörelse här på Brattmon, och alla flickor och fruar fick dansa och ha det roligt.

Mjöl var ett stort problem, för det ville inte räcka till, men det gick ju att köpa svart. Så det var nog inte så lätt att vara kocka i skogen på den tiden. Det mjöl som gick att köpa var så mörkt, och brödet blev segt när det var en dag gammalt.

Hårt bröd fanns att köpa kupongfritt i en del affärer, man fick köpa bara ett kilo per person.

Potatis fanns ju som tur var, det odlades ju vid varje stuga. En person här samlade in potatis, som skulle skickas till det norska folket, men när vagnarna kom till gränsen, tog tyskarna hand om det, och sålde kanske potatisen för dyra pengar.

Elise Hjalmarsson var skolflicka under dessa år, och hon minns att när hon gick till skolan hade hon eskort av mannarna som marscherade efter vägen, så nog var det tryggt för den flickan, hon kunde vara säker på att komma fram.

1940 när tyskarna hade gått in i Norge, hördes kanonsalvorna ända hit. En kvinna norrut på Brattmon, trodde att det var en logdörr som stod och slog för vinden, men blev snart varse om vad det var som dundrade.

Under den här tiden var alla tvungna att visa antingen passersedel eller sitt personkort, för att få komma till Ambjörby, Höljes eller Bograngen. Bron över älven i Bograngen sprängdes, så även bron över Varån norr om Höljes. Tankshinder lades också ut på ett antal platser.

Det var svårt när det blev ransonering även här. Hade någon egna djur som var tänkt för det egna hushållet, skulle det vara slaktlicens. Det innebar att det blev mindre tilldelning av annat kött.

Ju längre tiden led, ju mera blev ransonerat, men det värsta var nog kaffet. Så för att dryga ut detta, bakade man pillror, som bestod av mjöl och vatten, och rulla fingertjocka och gräddade dem och torkade, sedan maldes det fint, och så fanns det surrogat. Det rostades råg också.

Skogsarbetarna fick extra tilldelning på kött, fläsk, smör och kaffe, för de hade så tungt arbete.

Kvinnorna här uppe var vana att vara ensamma, för så gott som alla män var skogsarbetare, det var det enda arbete som fanns att tillgå. De kom hem från timmerskogen på lördag eftermiddag, och vände tillbaka till skogen på söndag eftermiddag. Men när militären var här, blev kvinnorna hjälpta med arbetet på våren, och under slåttern på somrarna, samt med potatisupptagningen på höstarna.

Det är nog många som också minns att man fick komma till kokvagnarna med hinkar och krukor, och hämta mat som blev över när mannarna hade ätit det dom ville ha. Jag minns att jag var och hämtade mat många gånger, det kunde vara ärtsoppa, limpor och ibland hela långa fiskpuddingar. Allt detta var säkert ett bra tillskott till den för övrigt dåliga maten som fanns att tillgå i affärerna.