Han var en av de många legendariska vandrarna uppe i finnskogarna, som de gamla berättade om. En samtida till Niger-Nils och i likhet med denne gick han omkring med sin krämarsäck mellan stugorna. Thunvall var dock mera oförarglig och allmänlik i sitt uppträdande än Niger-Nils. Denne hade sina konstiga uttryck och sitt underliga beteende alltjämt när han visste sig observerad. Nigandet var det mest karaktäristiska hos honom, men han brukade också komma baklänges in genom dörren eller stiga av vägen när han mötte någon han inte tyckte om. Huruvida detta var hans naturliga sätt eller alltsammans bara var tillgjort var det ingen som blev riktigt klok på. Till detta underliga beteende kom hans ständiga tal om getabockar och om den fina fästmön och allt detta gjorde att folk nog ansåg honom som "lite vriden". Att han sedermera blivit så omtalad och föremål för så trägen forskning kommer sig mest därav, att han blivit ansedd som förebilden till Gunnar Hede i En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Visst är likheterna många, men i detta fallet är det väl som i många andra, när det gäller en romanfigur, att det är flera, som fått låna sina drag till helhetsbilden. Förhållandet är detsamma när det gäller Gösta Berling och i Gunnar Hedes person är det måhända lika mycket av den urspårade studenten Thunvall, som av den misslyckade krämaren Nils Andersson, fastän denne ju var mera allmänbekant och bättre kunde jämföras med sägnens huvudperson. Händelsen med getterna som förgicks i snöstormen på tiomilaskogen torde vara endast en legend.

Enligt berättelsen hade Gunnar Hede sina rötter i en helt annan miljö, än den som Nils Andersson kom ifrån. Han var av herremansklass och bestämd till att gå läsvägen. Nils däremot var bondson från Malung och hade bara gått i vanlig byskola och det är denna kontrast som gör, att man osökt kommer att tänka på Thunvall, vilkens öde nog heller inte var obekant för författarinnan.

Att Thunvall kom att urspåra och bli den vagabonde han blev berodde på ett förfalskningsbrott, som han i rent oförstånd gjorde sig skyldig till och för vilket han kom i fängelse. Härav följde, att han blev försmådd av den han älskade och så började glidandet utför. Han hade sonat sitt brott, men han ville även ersätta den som på grund av hans felsteg tillfogats skada och så gjorde han som Gunnar Hede, skaffade sig varor och drog ut på vägarna för att bedriva säckhandel och på så sätt förtjäna pengar till det ändamål han satt sig före.

Inledningskapitlet i En Herrgårdssägen gör alltså mer troligt, att anledningen till uppslaget har varit Thunvalls livsöde mer än Nils Anderssons, fast det passat författarinnan att sedermera sammanväva båda.

Dalkarl var även Thunvall och sannolikt från någon av dessa södra västerdalssocknar, från vilka Selma Lagerlöf hämtat stoff till flera av sina skildringar. I berättelsen är också Gunnar Hedes släktförhållanden förbundna med ett järnbruk och dess verksamhet och något sådant fanns inte i Nils Anderssons hemsocken, om man nu skall försöka kartlägga den geografiska ramen kring personskildringen.

Niger-Nils har blivit kallad en svårmodets vandringsman och ett dylikt epitet är i lika hög grad berättigat när det gäller Thunvall. Förryckt var han inte på något sätt, men djupt präglad av hemlig sorg och i motsats till Niger-Nils sågs han ganska gärna vart han kom, för han var blid och vänlig och till och med barnen hälsade honom med glädje och följde honom in för att få se vad han hade i säcken. Pepparmyntpastiller var en vara, som han jämnt brukade ha och detta var också något som barnen var mycket förtjusta i.

Hans vanliga hälsning, när han kom in på ett ställe brukade vara: har ni mjölk och bröd i dag mor. Och om han då fick det önskade var han mycket tacksam, men han betalade just aldrig med pengar. Det blev vanligen någon liten sak ur hans varuförråd som fick utgöra ersättning för förtäringen.

I många år vandrade Thunvall på de värmländska vägarna från Fryksdalen i söder till Finnskogarna i norr och han blev en välkänd och ständigt återkommande besökare i stugorna och i herrgårdsköken, där han fann avsättning för sina varor och där han utan större svårighet kunde få sitt ständigt äskade kvantum av mjölk och bröd.

Thunvalls sorgliga levnadsöde fick också ett lika tragiskt slut. Han dog inte som Niger-Nils i en säng, hos ett tillfälligt värdfolk som, ehuru främlingar dock ägnade honom en viss omsorg och heller inte som många andra vägfarande och hemlösa på en sjukstuga eller ett ålderdomshem i någon av de trakter, där de haft sin vandring och som brukar bli den hemlöses tillflyktsort, när hälsa och krafter svika.

Att Thunvall, som var välkänd i trakten inte försökte att få härbärge i någon gård i närheten förefaller besynnerligt. Han blev liggande ute på själva kyrkogården i Södra Finnskoga. Där frös han ihjäl en bister nyårsnatt och där fann kyrkvaktaren hans stelnade lik i drivorna, när han gick till kyrkan på nyårsmorgonen.