Källa: Oscar Larsson. Från Finnbyden

"FINNPRÄSTEN"

Att i en beskrivning över Norra Finnskoga förbigå prästen Emanuel Branzell vore väl oförsvarligt, trots att det har skrivits så mycket om denne man, att knappast någonting nytt är att tillägga. Men som han var den förste prästen i församlingen och därtill innehade befattningen i en sådan tid, att det krävdes mera av en man som han, än kanske någon av hans efterträdare, som ordets förkunnare och folkets hjälpare i den mörka och fattiga finnbygden, så bör hans gärning i det avseendet få det erkännande den förtjänar.

Huruvida hans personlighet lämnat något bidrag till bilden av Selma Lagerlöfs Gösta Berling skall här lämnas åsido. Som bekant äro meningarna härom mycket delade bland dem, som försökt att identifiera personerna i "sagan" mot verklighetens bakgrund. I det porträtt av honom, som man på senare tid har kommit över, målat 1831 av den danske målaren Lehman och som nu finns i Arvika museum, har man emellertid trott sig kunna avläsa många av de drag, som Selma Lagerlöf gett sin hjälte. "Porträttet visar en ovanligt vacker man med ett ädelt och karaktärsfullt format huvud. Över en klar och öppen skaldepanna är ett virrvarr av mörka lockar, ansiktsovalen är fint skuren, näsan är aristokratisk och munnen välbildad och känslig." Detta är en nutida iakttagares beskrivning.

Att den av Fröding skildrade "prästen Bodenius" är identisk med Branzell är nog tämligen obestridligt. Branzell var ju för övrigt broder till skaldens farmor. Här är det väl historien om finnkäringen som ville ha honom till måg och hämnden för prästens bestraffning av superiet som fått lämna stoff till uppslaget.

Brukspatronessan på Lethafors, fru Tjäder var också en länk i den Branzell-Frödingska släktkedjan. Hon var faster till Ferdinand Fröding, skaldens fader och hette som flicka Maria Fröding och här löpte släkttrådarna samman; från Djäknelidens prästboställe till Lethafors herrgård och därifrån vidare till adjunktsbostället i Dalby där svågern Johan Olof Liljebjörn gift med Lisa Maria Branzell vistades. Denne var i sin tur svåger till Erik Gustaf Geijer. Våra finnbygder har alltså en gång i tiden haft ett mycket förnämligt inslag från det värmländska kulturlivets centra.

Det var kanske inte Branzells ämbetsgärning som satt de djupaste spåren bland befolkningen i finnskogasocknarna. Trots sin ungdom grep han sig med nit och allvar an att lindra den skriande nöden bland sina församlingsbor. Det var Maja Lisa Frychius, "Stormamsella" och Emanuel Branzell, som hade det största ansvaret för den hjälpverksamhet, som under nödtiden på 1830-talet bedrevs bland befolkningen i de fem nordligaste värmlandssocknarna. Situationen var mycket kritisk. Det har sagts, att i Norra och Södra Finnskoga året 1830 över 300 småkreatur hade självdött i brist på föda och att där mer än 1600 människor saknade bröd och potatis för livsuppehället. Folket har endast agnar till mjöl och dessa kostar 32 skilling banko för lisspundet. På en del platser fanns endast söndermalen halm, löv, mossa och bark och säden kostade i Karlstad 24 riksdaler tunnan. Det året, 1830, bespisade Stormamsella och Emanuel Branzell omkring 800 människor.

Att den på alla sätt begåvade och för sin uppgift hänförde prästen på så kort tid kunde bli ett fullkomligt vrak är nära nog oförklarligt. Var de stora och tyngande arbetsuppgifterna inom dessa vidsträckta och svårbemästrade områden av så påfrestande natur att de knäckte honom, och blev spriten, i vilken han trodde sig kunna hämta tröst och styrka, den huvudsakliga anledningen till hans förfall?

Visserligen synes det inte ha varit någonting särskilt ovanligt på den tiden, att prästerna hängåvo sig åt spritmissbruk. Exemplen i det avseendet, när det gällt att finna en motsvarighet till Gösta Berling har varit många, men Branzell var ju från början avgjord motståndare till spritbruket och tillgrep stränga åtgärder mot dess missbrukande inom sina församlingar. Denna inställning och de därmed följande bestraffningarna gjorde honom nog till en början illa omtyckt bland finnbefolkningen, som inte tålde några ingrepp i deras vanliga liv och vanor. En del av dessa sålunda bestraffade lovade ta hämnd på prästen och det förefaller, som om de lyckades i sin avsikt. Hur mycket nu deras åtgärder kan ha medverkat till prästens olycka och förfall får väl lämnas osagt.

Under de senare åren av sin tjänstetid fick han upprepade gånger varning från domkapitlet, men då han inte synes ha haft karaktär nog att ändra sitt levnadssätt fann han slutligen för gott att år 1836 anhålla om avsked, vilket domkapitlet inte hade något emot att bevilja och i husförhörslängden för år 1836 står han angiven som "utflyttad", utan uppgift om vart han flyttat. Dessförinnan hade hans hustru flyttat ifrån honom och hem till sina föräldrar i Nyed och hans svåger Olof Liljebjörn övertagit det mesta av de prästerliga bestyren i hans församlingar.

Så blev han den av folket utpekade "galne prästen", "finnprästen", som vandrade vägarna utan mål, logerade än här och än där, söp sig full och blev föraktad och hånad vart han kom.

På 1860-talet kom han åter till sin hembygd i Alster och bodde där några år. Först i Hult och sedan i Glänne, som var hans födelsehem. Han fick under denna tid bidrag till hyra ur en stiftskassa för äldre ej tjänstgörande prästmän. Det ligger dock en lång tidrymd mellan hans avflyttning från Norra Finnskoga och till denna tid, omkring 30 år. Kunde han hela denna långa tid driva omkring som vagabond på de värmländska vägarne mellan släktgårdar och bruksherrgårdar, stugor och prästgårdar runt hela den värmländska landsbygden? Det förefaller så, och att historierna om honom blivit många under denna långa tid är inte underligt. På 1880-talet kom han till Brunskog, där han hade släktingar och där slutade han trettondagsaftonen 1888 sitt skiftesrika liv.

Källa: Oscar Larsson. Från Finnbygden