Juli månad 1821.

[12 Thorsd.]. I dag reste jag från Uppsala, jag hade för den skull mycket utgifter. Madamen skulle ha nära 5 Rd., skomakaren 8 och de andra såsom skräddaren och sadelmakaren skulle ha mera. Men Matthisen lovade att gottgöra dem och att även sända mig pängar, om det skulle komma hemifrån brev, så lovade även Hoffstedt att skaffa mig pängar, om han kunde. Jag var i kväll bortom Vaksala kyrka för att jaga hare, Palin var med mig. Vi sågo haren men kunde ej skjuta. När vi kommo hem, så gingo vi för att se till mamsell Brants lik, som var utställt till beskådande. - - - Hoffstedt var ävenså hos mig, Frykman och Godholm, vilka lämnade mig brev att föra till Karlstads stad. Lindeström var även hos mig. Matthisen lovade betala honom för mig de några riksdaler, jag var skyldig honom. Palin blev skyldig mig 25 Rd. Kl. var 12 på natten, innan jag blev färdig. Jag förde mina saker till Bruzelius, vilken jag länge måste passa upp, innan han blev färdig. Jag tog 3 hundar med mig: Saukko, Bella och Flora, åt vilka senare jag gav namnen Huittu och Tipla. Jag fick själv sitta hos Bruzelius i hans vagn, men min kappsäck och koffert voro i skjutspojkens kärra. Det regnade litet, när vi foro. Jag somnade i vagnen; första sträckan gick dåligt.

[13 Fred.]. I Säfve drucko vi kaffe, där fingo vi en man, som skjutsade mig till Långthora, men tog min gråa vadmalskapprock, som varit mycket nyttig på färden. Vi kommo kl. 3 e. m. till Vesterås. Vi gingo in hos Bruzelius' bokhandlare. Jag var med Bruzelius och såg på kyrkan, vilken var gammal och av katolskt ursprung. Vi åto hos Bruzelius' kusin, vilken var doktor, han hade en mycket stor näsa, därför kallades han Bruzelius med näsan. Hans fru var mycket vacker och välmenande. När vi foro från Vesterås, var kl. redan 5 på aftonen. På vägen blev Saukko efter. Vi åto i Kåhlbäck. Här skrev jag kungörelser efter hunden, - - - Det var redan sent, då vi kommo till Köpings stad, som var mycket liten, om natten foro vi genom Arboga, som var en något större stad.

[14 Lörd.]. När vi kommo till Fellingbro socken, sågo vi att alla män hade svarta jackor med röda kanter kring hals och ärmar. Det säges i en gammal saga, att en man blev dräpt i deras kyrka och när man ej fick tag i dråparen, så dömdes hela socknen att bära sådana röda kragar.

Till Örebro stad kommo vi så där kl. 9, här voro mycket bondfolk från landet. Jag åt här för första gången smultron, vilka jag köpte. Jag satte på mig bättre kläder, då vi här måste gå till Franzén till Kumla. Men eftersom Br. här hade mycket att uträtta, så måste jag vänta på honom. Vi ville ej gå förrän efter frukosten till Franzén, och för den skull dröjde vi här länge. Jag var och såg på kyrkogården, där man åt några affärsmän satt gravstenar av sten, en ålderman hade en gammaldags sten full med runor. På mitten voro de gamla orden borthuggna och i deras ställe dithugget den dödes namn. Det var första gången jag såg, att skälmstyck gjorts i denna sak.

Vi kommo mellan kl. 3 och 4 till Kumla. Det var en mycket vacker plats, men vatten fattades. Jag träffade hemma unge Franzén, som var i Upsala; där voro även några främmande, i vilkas sällskap löjtnant Vestberg var, och prästen En, etc. Franzén själv var en kort karl och lik prof. Lagus till utseende. Han kom strax till mig och började tala om finska spörsmål och var av samma tanke som min far om finska språkets ortografi. Han var litet häftig, vi kommo för den skull litet i tvist, men blevo åter snart vänner. Han kunde nog finska något så när, men var ej allt för hemma i det. Jag gick till gästgivaren for att hämta mina Små Runor och Proverbia Fennica, av vilka jag gav honom, han tackade mig mycket därför. Jag var ute och gick med Sten Böö - som var informator där - i trädgården, som var mycket vacker och parklik. Bruzelius och Grafström ackorderade och gjorde kontrakt om en kalender, som i Grafströms namn men på Bruzelius' förlag vid nyåret skulle utgivas. Vi åto kvällsvard här, jag satt bredvid den äldre mamsellen, vilken enligt mitt tycke var den bästa. Den yngre, som var vackrare till utseendet och Grafströms fästmö, var barnslig, men hennes ögon voro så där något elaka och mycket vassa, annars så var hon något högdragen i sig själv. Kumla kyrkoby var en av de vackraste byar jag sett. Den var visst ej på någon vacker plats men på varje gård funnos planterade träd såväl på gården som omkring husen och för den skull så var mången dålig stuga undangömd. Kyrkan var av sten och så även prästgården, gårdsplanen var vacker och trädbevuxen. Frun var fet, vacker och vältalig. Vi gingo därifrån kl. 10 på kvällen. Böö följde med oss, då de två Bruzeliuserna från Västerås lämnades dit. Vi körde hela natten, Br. och pojkarna sovo hela tiden, jag och Böö skrattade åt dem. Vägen gick till Karlstad på följande sätt. Uppsala-Säfva 7 fjernd. [= fjärdingsväg] -Långfors 6 fj.- Edsberga 7 fj.-Vesterås 8 fj.-Kolbäck 7 ½ fj.-Köping 6 fj.-Arboga 7 fj. -Fellingsbro 5 fj.-Glanshammar 7 fj.- Örebro 6 fj.-Blacksta 8 fj.-Skyberga 4 ½ fj.-Edsbergssanna 5 fj.-Storbjörnsboda 7 ½ fj.-Åtorp 6 fj.-Vall 5 fj. Gerdsberg 8 fj.-Rudsberg 7 fj.-Spånga 6 fj,-Karlstad 6 fj. = 32 5/8 mil, som 16 sk. för milen och 20 från städerna, utgör 11 Rd. 28 sk. 6 rst. B:o.

[15 Sönd.]. Vi körde åter hela natten. På morgonen fingo vi på ett ställe länge vänta på häst och under tiden gick jag med min bössa för att skjuta småfåglar. Jag sköt 4 hämplingar i ett skott. När vi kommo till Vall gästgiveri var just gudstjänsten slut, och folket gick bort från kyrkan. Vi körde till en gammal herrgård nära kyrkan, där det bodde en gammal ogift man, vilken var bekant därför att han redan nu var 70 år och aldrig varit utanför sin hemsocken, förutom 2 gr, då han varit till Kristinehamn. Men nu i fjol eller förårs så hade han rest 20 mil, för att hälsa på några släktingar. Han var mycket lärd och kunde franska, tyska och engelska språken, som svenska; han har uppfostrat 2 gossar ur sin släkt, av vilka den ene var Sten Böö, den andre har rest till England och Amerika. Denne hade gått i Strängnäs gymnasium. Hos honom bodde nu denne Böös mor, som även följde med oss, då hon skulle till Karlstad. Vi åto frukost och drucko kaffe här, fastän vi ätit i senaste gästgiveriet [Åtorp], där var mycket folk församlat. Detta var den första socken i Värmland. Jag tyckte mycket om detta folk.

Kl. 4 e. m. kommo vi till Kristinehamns stad. Bruzelius hade även litet att uträtta där, och under tiden gick jag och såg på staden. Jag var i mina vanliga kläder, nämligen den blåa skogsjackan, ränseln på ryggen så ock hagelpungarna, bössan, sabeln, pistolerna på bröstet och flöjten i andra fickan. Utom det hade jag av silver ett Jägarhorn, järp- och lärk-pipa och krutmått.

Vart jag gick så stod folket och såg på mig i förundran. Jag gick åt kyrkan, på vägen hörde jag violinmusik, jag stod en stund och såg, hur man dansade i ett mörkt rum. På kyrkogården var det mycket gammaldags gravstenar, bland vilka var det särskilt nämnvärda, att frälsarens bild på korsträdet var på nästan alla, vilket sannerligen ej såg illa ut. Vagnarna kördes utanför tullen, där de voro då jag kom. Vi fingo ännu länge vänta på Bruzelius. - - -

När Bruzelius kom, så gick han dit för att skriva sin räkning till Adlersparre, som bodde på Gustavsvik dit vi kommo kl. 7 på kvällen. Br. gick åter dit, bad mig följa med, men jag ville ej. Jag promenerade med de andra i allén och spelade på piccolo, då jag kört sönder en bit av min flöjt på vägen, då vi kommo till Kristinehamn, ty vagnshjulet gick över den och den gick i fyra bitar.

När vi kommo till Rudsbergs gästgiveri, vilket låg i Ölme härads sockens kyrkoby, så gick åter Br. med en räkning till presten. Under tiden beskådade vi kyrkan, vilken var mycket liten men nätt och vacker, där var en altartavla, som var målad av en bonde Hörberg, och nästan den vackraste utav de jag sett. Den visade hur Jesus lärde i templet, den var mycket bra och vacker och även stor och vid. Där stod folket på läktare och trappor och lyssnade till honom.

Här fanns det mycket ungt folk i byn, pojkar isynnerhet. De voro alla flinka och glada. Jag talade vid dem om finnskogarna. De sade, att det nog fanns finnar på Karlstads marknader, att de sålde hästar, ibland hade tvenne män 40 hästar. Att de voro rika, fast de gingo i dåliga kläder, att de voro ett mycket sedligt och ärbart folk. En pojke berättade, att en av dem, då han om dagen sålt 3 à 4 hästar, på kvällen sedan söp sig full. Då han sov, stal man från honom 400 Rd. När han vaknade tog han först litet illa vid sig, men sedan [hade han] utbrustit: "ho! skit bryr jag mig om det där; om de togo, så lämnade de också kvar".

Vi väntade länge på Bruzelius, vi skulle ätit men fru Böös matsäck var i hans vagn. När han till slut kom, så gömde vi oss, och jag bad skjutspojken säga honom, att vi hade gått bort, då vi länge måst vänta på honom. Kl. var redan över ½ 11. Härifrån var det 3 mil till staden. Jag blev själv kusk och körde så hårt, att de aldrig sett en sådan skjuts förr. Vi hade också fått goda hästar, och jag sparade dem ej. Kl. 1 om natten voro vi på Karlstads torg. Vi skulle gått in i Bruzelius bokhandel, men sluppo icke [in], då den man vid namn Frykblad, som skötte om den, ej låg hemma. Vi betraktade torget, som var full[t] av handelsmännens stånd, då här varit Persmäss från den 10 i denna månad. Fru Böö undrade, om hon skulle bli i staden, då hon heller ej slapp in någonstädes, eller köra längre bort till släktingar, som bodde på 2 mils avstånd, dit hon hade mening att gå.

Det var omöjligt att slippa in i butiken. Källarmästare Helling, som bodde i samma gård, kom till slut ned och släppte oss in i köket, där vi fingo plats åt våra saker, men åt oss var ej plats där. Jag - - - tänkte - - - att det var bäst att bli kvar över natten, då där vore varmt och gott, men då sakerna placerats där, så slog källarmästaren dörren i lås och gick upp och lade sig. Vi togo således under tiden avsked av Böö och hans mor, vilka nu reste till Mo gård, 2 mils väg utanför staden. Då vi gingo till köket tillbaka, sluppo vi ej in. Br. hade i famnen en hel hop böcker, som han tänkte lämna där, han tog dem sedan och bar dem på avträdet, men han slapp ej heller dit, då även det var låst. Vi bultade dock på fönstren så länge, att en piga till slut släppte in oss. Jag bäddade åt mig på golvet och åt den lille pojken, och fick en liten kudde under honom. Jag lade ränseln under mitt huvud och skulle nog legat ganska bra, men gubben Bruzelius hittade ingen plats att bädda på.  Han fick ligga på min plats och själv gick jag och lade mig på köksbordet. 3 pigor lågo i fållbänken under bordet - - -

[16 Månd.]. Kl. var redan 6, då jag vaknade. Jag låg mycket bra, fast det var på hårda träet, då jag ej sovit något sedan jag reste från Uppsala, om jag någon gång i vagnen nickat till. Jag bar alla mina saker på ett litet kontor, som jag fick av Bruzelius, bytte på mig bättre kläder och gick ut att gå i staden. Den förste bekante, som jag träffade var Lönberg, han var magister hos överstelöjtnant von Gerdten på Apertins herrgård men var nu i staden. Sedan träffade jag en Edgren och bägge Eurénerna. Frukost åt jag med Bruzelius hos fru Brodell. Jag gick med Lönnberg och drack, så ock med Edgren. Jag bar sedan de brev jag fått i Upsala, det ena av Frykman skulle lämnas till Hedberg. Eurén förde mig dit, ett av Lidén skulle lämnas till handlande Strandberg och ett från Godholm till hans mor. När jag kom dit, så var hon mycket välvillig, hans mor. Hon bjöd mig ett glas tyskt vin och kaffe, och bjöds jag dit i morgon på middag. En av hennes döttrar, som var hemma, var mycket vacker. Jag träffade i dag finnar från Älvdalen, Dalby socken och Aspbergets by, de talade alla utmärkt finska. Vi voro i kväll och såg efter, om det dansades utanför tullen av marknadsfolket, såsom det berättats för oss. Men vi sågo intet. Vi gingo för den skull bort. Efteråt fick jag veta, att vi kommit för tidigt. Här var det en sådan sed, att under hela marknadstiden så dansade alla unga hela dagarna i en stor mjölkvarn (Hybelejens kvarn, Red:s anm.), vilken ar bygd av sten och belägen utanför staden på andra sidan bron. Därifrån gå de kl 11 om natten och ett litet stycke utanför tullen, i närheten av ett stort vägskäl, börja de åter sitt glada liv. Hit får vem som helst komma, om han betalar några kopek åt spelmannen. För den skull kom det ej hit av bättre folk, utan endast de fattigare, och de som kommit de längsta vägarna. En ung blind man spelar åt dem hela dygnen för några kopek. Jag låg i natt på Bruzelius' kontor på bara golvet, med ränseln som huvudgärd.

[17 Tisd.]. Jag träffade i dag en Allström, vilken var löjtnant. Frukost åt jag hos Godholm, där voro ett par andra herrar, varav en hette Lampa. - - -.

Jag träffade i dag en hop andra finnar, som voro från Gräsmarks socken, de voro över ett tiotal män, käringar och flickor tillsammans. De talade alla utmärkt finska. De hade näver till salu, stora oändliga lass, vilka de lämnat på Fryksdalstorget, där lågo de och levde; om nätterna lågo de på sina näverlass, så att ingen skulle kunna stjäla det, om dagarna höll en eller två alltid vakt om det. Det såg mig ut att vara ett mycket gott och ärbart folk, de talade gärna finska med mig, men sade att jag talade mera skriftspråk än de. Då jag om kvällen åter gick för att se till dem och talade vid några, så kommo även Eurén och Hedberg dit. När vi stodo där, uppstod det en stor strid, vakterna [poliserna] hade tagit en full finne om hand och började föra honom till arresten. De andra männen skyndade strax till hjälp och sade, att han intet ont gjort, och att de svarade för honom. Men det hjälpte inte. Käringarna och flickorna gingo dit, ropade och smädade på vakterna, men de höllo fast i armar och kläder. På det sättet uppstod det en stor strid och männen hotade och kallade andra till hjälp. Jag gick dit och bad dem släppa mannen, men de hörde ej på vad jag sade. Men då de ej orkade föra mannen med sig [de voro 3 eller 4], så släppte de lös honom på det löftet, att jag gick i borgen för honom, och lovade de gå till fiskalen och tala med honom om saken. Finnarna och särskilt käringarna tackade mig mycket och välsignade mig. Ty utom det att mannen fått bota 10 Rd., så hade deras hemresa blivit fördröjd, då de skulle fara hem i morgon bittida. Jag måste således följa med vaktkarlarna till rådstugan, för att träffa fiskalen. Hedberg och Eurén följde med mig. Vi träffade ej fiskalen själv, men en annan man vid namn Lettenström, vilken var skogvaktare och biträde. Jag framhöll saken för honom, sade att det var synd, att på detta sätt med lagen antasta ett gott och fattigt folk, att han måtte förstå, vilken lång väg de kommit hit, att de nu, sedan de fått sålt sitt näver och sina ärenden uträttade, sen råkat i litet rus ej var så underligt, och att det till stor del var deras fel, som söpo dem fulla. Att det ej alltid var bäst att göra efter lagen, att mången herreman såväl här på marknaden som annorstädes var mycket mera full, och att man ej ställde honom inför lagen, men för en fattig bonde är det förbjudet, att mannen annars ej gjort något, varför de skulle taga honom vid näverlassen, där han var på vakt, att detta var hans kvarter, att de ej hade rätt att taga någon på hans egen gård, kvarter eller egendom. Men allt mitt tal hjälpte till intet, han sade, att nåd ej fanns, att det ej stod i hans makt att låta vid saken bero, annars skulle han gärna gjort det. Hedberg bad honom även att lämna hela saken, men allt förgäves. Han följde med oss för att se på mannen. Vi stodo länge och talade. Han sade, att mannen antingen hade att gå i arresten, tills han blev nykter, och så betala 10 Rd. i böter eller, om jag skulle gå i borgen, så finge han vara lös, men att han ändå skulle komma inför rätten, eller om han ville, så finge han gå hem och så skulle det genom kronobetjänte komma dom på att, om han ej betalar, han skall pantas eller han måste med vatten och bröd sona sitt brott. Vi stodo mera än en timme och talade om saken, jag bjöd dem var och en 1 Rdr, om de skulle låta saken falla. Men det var förgäves. Den berusade mannen kom själv dit och stimmade, trodde att även jag var en kronans karl och var oförskämd mot mig. Vi talade så vid hans grannar och funno det vara bäst, om vakterna togo honom i arresten, tills han blev nykter, att jag svarade för honom och att han i morgon skulle slippa lös. De gingo med honom, några av hans kamrater följde med dit att taga och undersöka, hur mycket pängar han hade på sig, så att han ej skulle förlora något. Fiskal Vikander kom dit, jag talade vid honom först och sade, att det vore sorgligt, att för en så liten saks skull, en hop på 20 man måste uppehållas här. Att även i vårt land finnes rätt, men att rätten ej består däri, att lagen överallt tillämpas utan rannsakning, att lagen var ett dött ord i sig själv, vilken dömer och straffar, men att den först då är levande och kvick, när den begagnas med känsla och förstånd, och att rätten ofta mycket bättre tillämpas genom att lagen friar i stället för fäller. Han lovade först avstå all sin del av böterna, men kronans del kunde han ej, men då jag två gånger ännu talat vid honom, sade han, att för min skull skulle mannen släppas fri utan böter. Han sade till Lettenström och poliserna, att de i morgon skulle släppa ut mannen ur vakten. Finnarna tackade mig åter mycket, och flickorna riktigt kramade mig. Annars voro även de [käringar och flickor] något druckna, så att de därför voro så kärvänliga.

Då Vikander var så snäll, så ville jag också ifrån min sida visa, att jag ville vara vän med honom. Jag förde honom för den skull till Habichts värdshus, Hedberg och Eurén följde med. Jag gav dem ett glas Bischoff, som kostade 4 Rd 24 sk., då Lettenström kom med. Vi drucko sedan 1 glas punsch, varpå kronobetjänte avlägsnade sig. Vi drucko brorskål oss emellan. På kvällen gingo vi och sågo på dansen både i kvarnen och ute. Två finnar voro de bästa att dansa. Jag låg hos Hedberg, vi bäddades på golvet och lågo tillsammans. På kvällen var Eurén, den äldre, med mig sent utom tullen. När vi kommo tillbaka till staden, så var hans far i högvakten för att fråga efter honom. Han grät något och bannade sin son, han trodde att något ont hänt honom, då han var så sent ute och ej kom hem till kvällsmaten.

[18 Onsd.]. På kvällen var dans i frimurarnas hus, jag och Hedberg gingo även dit, det kommo inga fruntimmer, så att hela dansen blev utom intet. Vi fingo våra pängar tillbaka. - - - I dag var det mycket finnar hos mig, jag gav dem av mina Runoböcker. Några, blott få, kunde läsa bra i dem. Käringarna och flickorna kommo ofta till mig. Två flickor voro riktigt vackra. - - - En ung gumma från Fryksände var ibland dem, med henne talade de svenska, och de voro så kvicka i sitt tal, att jag aldrig hört bland bondfolk sådant prat, allt vad de sade, så var det ordspråk. En finsk flicka var mera kvick och slug än de andra. Jag var åter i dag bjuden att dricka kaffe hos Godholm.

[19 Thorsd.]. Jag hade några brev på posten, ett var från Hoffsten, ett från Matthisen och ett från Edgren, vari fanns 40 Rd. B:co.

Augusti månad.

[1 Onsd.]. I dag var mamsell Tilda Vall här, hon sade sig resa till landet i morgon, 3 mil från staden. I dag gick Jägarregementet från staden till Varpnäs mon. Zillman gick också med dem, så ock Carlstén. Jag var i dag hos Doct. Sundberg för att höra efter, vad jag skulle göra vid mina fötter. Då jag senaste måndagen d. 22 på morgonen steg upp, kändes det ont i dem. Ej på det sättet, att det värkte i dem, men de voro ömma, när jag skulle gå, särskilt i början. Armarna voro i lederna likadana, men ej så mycket, ibland flyttade det i det ena knäet och efter en stund började det i det andra, det gick som eld, ibland var det i den vänstra tummens rot, ibland i den högra. På morgnarna var det alltid värst, men när jag gick, så blev det bättre.

[2 Thorsd.]. Jag tänkte i dag fara bort från staden, om blott posten kommit, ty jag väntade penningar. Kl. 12 kom posten. Jag hade många brev, men pängar fanns det ej i några av dem. Från Örbom i Stockholm var det ett, han sände 9 Rd. Rds, som han var skyldig mig. Från Matthisen var också ett, han skrev, att inga pängar kommit från Finland, men andra brev, och bifogade han två i sitt brev, ett från far och ett från Rungrén. Far skrev, att Veber sagt, att Fabritius lovat betala mig de pängar han var skyldig, här hade far skäl att tro, att jag ej hade behov av pängar. Jag gick med breven till Karlstads gymnasium, där jag läst dem i andra våningen. Så gick jag ut att gå ensam en bra bit utom staden, till en liten granskog. Jag gick så hem till Hedberg och åt frukost. Jag skulle redan i dag lämnat staden, men Nils Jonas Hedberg och Magnus Nilsson tilläto ej utan bjödo mig med sig på harjakt. Till slut lovade jag. Jag frågade lov av gubben Hedberg, vilket i början var mycket svårt att få. Vi gingo kl. 6. Jag tog ej mina egna hundar med, ty Settervall, en karduansmakare, som var med, tog 6 hundar. Vi gingo åter till Höije, men en rakare och bättre väg. Det var ändå dit närmare 3 verst. Settervall berättade under vägen många historier från herrgårdarna, varav hälften lär ha varit lögn. På vägen skällde hundarna på några orrar, av vilka vi dock ej fingo något gott. Till slut fingo de också upp en hare, men vi fingo ej heller den. De jagade visst ett par timmar i skogen. Till slut i synhåll för mig, men då spände hanen, så klickade den, då jag kom att hålla mina fingrar hårt mot trycket. Settervall sköt på den, men förgäves. Så Nilsson, men med samma resultat. Hedberg stod bakom mig i kärret, när det klickade för mig, då hörde jag honom svära över, att haren sprang förbi honom. Till slut lyckades haren gömma sig, så att ej hundarna hittade den. Det blev även kväll och då det ej var långt till Höje, gingo vi dit till natten, men dessförut åto vi en god kvällsvard, ty Settervall hade öl, och Hedberg skulle tagit portvin med sig, men av misstag fått konjak, utom det hade vi smör, bröd, ost, kött, lax och brännvin. När vi kommo till Hässelrot på Höje, var kl. redan 9. Här åto vi för andra gången. Under tiden regnade det starkt och var åskväder. Vi gingo alla på stallrännet att sova, där det var nog så varmt i höet.

[3 Fred.]. Vi stego upp ½ 4 och gingo åter i skogen, vi gingo åt det håll där hundarna sent i går fått upp haren, men som jag endast fått se. Vi marscherade hela morgonen, men varken hörde eller sågo någon. När vi gingo hemåt, fingo hundarna upp en jösse. Settervall öppnade eld på den, vi andra fingo ej se den. En av hundarna vid namn Pan, som jagade sämst och förvillade de andra, gjorde Settervall så ond, att han velat skjuta den, jag bad om nåd för den, men det hjälpte ej, han bad sin drängpojke som var med, skjuta den när jag gått, vilket gjorde mig ont, då det just var jag, som klagade på den. Fastän drängen sköt på 3 stegs avstånd, så träffade ej ett enda hagel, de gingo alla över, då gick Nilsson dit och sköt den i örat. På hemvägen fingo vi åter upp en hare, men den förvillade hundarna, innan vi fingo se den. Efter landsvägen marscherade vi så hem. Mina leder, knän och armar voro om morgonen något stela och onda, såsom de nu redan varit i flera dagar. Av en liten flicka köpte vi blåbär, som vi åto. Vi betraktade den brunn eller källa vid sjöstranden, varur stadsborna dricka livets vatten, en liten flicka kom med nyckeln och en skopa, så att vi fingo smaka. Jag tyckte det var vanligt källvatten. När vi kommo hem, voro vi mycket trötta och utslitna. Hedberg och Nilsson gingo för att sova hos Hedbergs, men jag gick till Bruzelius, för att ordna sakerna. Jag beställde häst till kl. 6. Gick kl. 3 med Bruzelius för att simma, men det blev regn, så att det blev intet av, min tanke var blott att fråga honom, om han hade pängar, så att jag fått låna, men han sade sig ej hava något, att han var skyldig mycket och ej kunde låta mig få.

Hos skomakaren hade jag att laga mina stövlar. I apoteket köpte jag linimentum saponicum och svavel och chremor tartari (Vin-sten. Red:s anm.) Jag klistrade ihop den trasiga tvåriksdalersedeln, som räntmästaren lovade växla med mig Lämnade åt Sundelius de latinska böckerna om ostjakerna, som jag hittade i biblioteket. Gick med Hedberg snarast till fru Godholm, som var ensam hemma. Så där kl. 7 reste jag från staden. Hedberg med sin bror, Nilsson och en annan gymnasist följde mig ett stycke utom staden. Jag var i mina jaktkläder, nämligen den gröna jaktjackan eller kappan på vars vänstra sida voro fästade med silverkedja krutmått, järppipa och lärkpipa, allt av silver. På den andra eller högra sidan var jägar- eller flankörpipa av silver. I ena fickan var den tvåpipiga pistolen, i den andra min flöjt. På högra axeln hängde min jaktväska av sälskinn och jakthornet, på vänstra axeln hängde hagelpungen; utom det bössan på axeln och sabeln om midjan. Mina svarta mustascher ("De äro svärtade med konst", enligt G:s brev till föräldrarna fr. Carlstad 25/7 1821. Red:s anm.) passade bra till den här klädseln. I ränseln hade jag min ammunition, kompass, kniv, eldverktyg, papper och skrivsaker, kartorna och dagböckerna, brännvinsflaskan vilken jag begagnade till mjölk, etc., samt tre hundar, som jag tog med. I en björkskog ett litet stycke utom staden togo vi avsked. Där drucko vi en butelj portvin, vi sutto vid kanten av en grop, de andra gingo tillbaka till staden, och jag for ut på mina egna färder. Då jag kört ett stycke, observerade jag att min bössa blivit kvar på den plats, där vi druckit vinet. Jag sprang efter den och såg då de andra, som redan voro ett gott stycke närmare staden. Jag brydde mig ej om att ropa dem tillbaka utan lät dem gå.

Från staden var det ej fullt en mil till Ilandaholms herrgård, där Joh. Sveder bodde. Hela vägen dit var mycket vacker efter Klarälvens strand, vägen var så rak, så att inga backar funnos framför oss, endast rena moar och vida marker. Det började redan regna litet smått, innan jag kom till gården. Ilandaholms herrgård, som av gammalt varit säteri, var på en mycket skön plats bygd som på ändan av en udde eller näs. Ett stycke från landsvägen var den avskild av en dal. Efter alla gångar voro planterade träd, så ock gården, gårdsplaner och trädgårdar. Ett ont hade man här varje vår, då älvens vatten steg upp ända till byggningen, så att man ofta måst flytta bort från gården. Byggningen, som var mycket liten och dålig, hade för den skull redan börjat ruttna vid jordytan. Kl. var 9 när vi den kommo hit. Sveder själv var ej hemma, men hans inspektor Neuman tog emot såväl mig som hundarna. Kl. 10 kom Sveder hem från granngården. Vi talade och pratade mycket, såväl om äldre som nuvarande saker. Vi åto kvällsvard och gingo till sängs. Här fick jag smak för den goda smör och ost, som man får i detta land.

[4 Lörd.]. När vi ätit frukost och pratat och besett de vackra markerna, så körde vi bort. Sveder följde mig. Vi körde med hans häst och schäs, kofferten och hundarna fraktades av en torpare. På detta sätt kommo vi till Apertins herrgård. Dit var 1 mils färd. Markerna voro stora och släta, men ej som i Uppland så mycket åkrar och ängar. Skogarna, sjöarna och åkrarna lågo om varandra. Ibland sågo vi Klara älv, ibland andra vatten. Vi kommo så till Apertin, där nu en överstelöjtnant von Gerdten bodde, men lägenheten var en grevinna Löwenhjelms och låg ett litet stycke helt nära landsvägen, men på en mycket låg plats. Och byggningen var så gömd av träd, såväl åt gårdsplanen som åt trädgården, att det var precis som i skogen. Stora omätliga aspar, men fula och krokiga, växte på båda sidor om vägen. Torparen med hundarna lämnade vi på landsvägen och själva körde vi till herrgården. Gerdten var själv hemma från Finland, men vi träffade ej honom. Herrskapet åt frukost när vi kommo, klockan kunde varit 1. Jag gick in i Lönnbergs kammare, en piga förde bud till honom. Han kom strax tillbaka. Vi pratade en liten stund och gingo sedan för att beskåda trädgården. Under tiden gick överstelöjtnanten bort, vart han nu gick, på visit. Trädgården var mycket stor och vacker. Den var redan av sin natur skön, men ytterligare med konst förskönad. Men under denna Gerdtens tid hade den lämnats i vanvård, så att den redan på flera ställen börjat bliva dålig. Här var även mycket äppelträd, etc., men i mitt tycke bäst av allt var den ström, som efter en bergsklyfta rann ner till marken. Det var en riktig vattenkaskad. Litet avlägsnare var en plats, som såg ut som den renaste vildmark, där var byggd en kvarn vid en liten å. Här sades vet vara så mycket ormar, att ingen kunde våga gå barfota dit. Jag trodde, att denna gårds goda värdinna åtminstone tillagat litet mat åt oss, när vi kommo tillbaka, men det hade hon ej. Vilket var mycket dåligt av henne. Men bättre än all hennes mat var en gammal kapprock, som Lönberg lånade åt mig.

Från denna usla herrgård kommo vi kl. 4 till Mogården, som var prästgård Kils socken. Dit var en knapp verst. När vi kommo dit, voro inga andra hemma än de 3 mamsellerna, nämligen Cattr. Maria Soph. Henrietta och Eva Carolina. Deras far komminister Brattström var en gammal gubbe, han benämndes pastor. Han var nu och förhörde nattvardsbarnen i Kils kyrka. Frun var och ystade ostar i socknen. Vi voro här en god stund, innan mamsellerna kommo ner från vindskammare, där de vävde. De tackade mig för sist, sedan vi träffats i Karlstad. Sophie talade mest med Sveder, jag mest med Carolina och Catr. Maria. De bjödo oss först smörgås och brännvin. Sveder drack men ej jag, då jag beslutat att ej smaka sprit på min färd. När vi varit där ett par timmar och föräldrarna ej kommo hem, så blev det för mig egendomligt att vara med flickorna ensam. Sveder var här för första gången. Jag lovade för den skull att gå till kyrkan till gubben. Sophie Cattr. Marie, bådo mig att vänta, och sade att Carolina skulle följa med mig, då hon rätteligen bort vara med de andra barnen i kyrkan, då hon i år skulle gå till skrift. Carolina ville ej i början, hon skämdes för att gå till kyrkan ensam med mig, vi hade en liten bit genom skogen bortom åkrarna. Men de andra systrarna befallde henna att skynda sig. Hon kom men litet blyg. Under vägen pratade vi lappri. Jag ledde henne ibland till tidsfördriv, så bad hon mig alltid att gå före, vilket jag även gjorde. Till kyrkan var 1/3 verst. När vi kommo dit, fingo vi höra, att förhöret redan var slut och att prästen snart skulle komma ut. För den skull gingo vi ej i kyrkan, men på kyrkogården besökte vi deras broders grav, som i sin ungdom dött i lungsot vid 18 års ålder. När vi betraktade detta, så kom gubben Brattström ut genom kyrkdörren, men då han var närsynt, så såg han oss ej. Flickan bad mig först gå och tala vid honom, det var som om hon skulle varit rädd. Jag gick, gubben blev glad, men då han såg sin yngsta dotter i mitt sällskap, blev han något stött. På hemvägen gick flickan ett stycke efter oss, med nedslaget sinne och utan ett ord. Jag frågade efteråt vad hon sörjde, men hon sade sig ej hava någon sorg. Jag samtalade blott med gubben. När vi kommo in på gården, så kom Sveder emot oss, jag talade om vem det var, och sedan började han själv tala med honom. När vi varit borta, hade en man [en vandrare] kommit dit, som handlade med blommor åt damerna. Sveder köpte en blomma åt var flicka, de kostade 40 sk. Rgds pr styck, och därför tyckte flickorna om honom. De visste ej på vad sätt de skulle omtala saken för gubben. Till slut sade Sophie med skälvande stämma: Se, far, hur vackra blommor vi fått! Gubben frågade av vem. - Av doktorn. - Så, sade gubben, har doktorn köpt åt er sådana? I samband därmed förklarade Sveder själv saken. Sent på kvällen kom även frun hem. Carolina, vilken alltid i mitt tycke var den bästa, bad mig ut i trädgården. Vi gingo dit för att äta jordgubbar. Sophie kom även för att plocka stickelsbär till kvällsvard. Jag plockade litet med henne. Vi lågo i en stor sal i nedre våningen. Jag var här som i Apertin i mina vardagskläder.

[5 Sönd.]. - - - Jag skulle ej gått till kyrkan, men då alla de andra gingo dit, utom frun och Cattr. Maria, som blevo hemma att tillaga frukost, så gick även jag dit. Brattström hade redan gått i förväg, han var redan i predikstolen - - -, när vi kommo. Vi voro 4 personer, Sveder, jag och de två yngre döttrarna, av vilka Sophie torde vara 19 och Carolina 17 år. Vi gingo in genom den stora dörren, som var mitt emot altaret, och gingo så upp på läktaren, där det fanns såväl män som kvinnor, fast på var sin sida. Jag sade på vägen åt Carolina, att vi ej hade någon bänk i kyrkan och frågade för ro skull, om jag ej skulle få sitta i samma bänk som hon. Hon lovade mig. Jag trodde först, att hon i sin enfald ej förstod att neka, men fick veta, att här var det en sådan sed bland herrskapen, och hon sade, att om ej von Gerdtens herrskap äro där förut, så får jag komma. När vi kommo på läktaren, så var där en liten rund bänk, som en annan altarkrans mitt i gången. Dit gingo flickorna och lämnade dörren öppen efter sig. På det sättet satte vi oss, två unga pojkar, tillsammans med flickorna i kyrkbänken. Jag, som ej hos oss sett denna sed, trodde, att man skulle hålla det för underligt med att se okända herrar sitta med prästens mamseller i kyrkan. Sveder kom att sitta närmast flickorna. Annars sutto vi alldeles stilla, så att vi ej ens talade ett ord till varandra. Gubben Brattström predikade nog dåligt, jag rörde med mina tår vid Sveders fötter, vilket gjorde honom färdig att utbrista i skratt.

Efter predikan talade Sophie mycket med biskop Bjurbäcks fru. Vi gingo till Mogården tillbaka. Jag spelade i trädgården på flöjt, skrev mitt och Carolinas namn i träden. Efter frukosten började jag tala om min minnesbok. Början gjorde jag därmed att Catr. Maria i går gav mig en violblomma, som jag lade dit, och visade nu Örboms kråkfötter, vilken jag sade föreställde denna blomma. De blevo ivriga att få se boken, och de fingo det på det villkoret, att de måste skriva sina namn däri. Efter middagen spelade jag flöjt ända till kl. 5, då foro jag och Sveder med hans hästar till Dejefors för att se laxfångsten där. Han hade nämligen ej varit där sedan han var småpojke. När vi foro, så satte jag Saukko att stå bakpå ända till Ekenäs herrgård, dit det var så där en verst, där bodde biskopen, som nu sades vara sjuk. Vägen var i början mycket backig, men blev till slut så svår och hård, då lerkokorna voro i vägen. Vi körde på fort, då det sades att kl. 7 måste de vara där och vittja, vilket här kallades att leta. Vi körde förbi två järnbruk, varav det ena benämndes Dömbeln. (Dömle. Red:s anm.) Kl. var så där 7, då vi kommo till Dejefors, där voro redan några bönder att passa på fångsten, då de kommit dit för att köpa lax. En av dem var något drucken, han sade, att han alldeles säkert sett mig i Tyskland under sista kriget, och fast jag nekade, så svor han dess värre på, att det var så, och till slut måste jag gå med därpå. En kvinna, som från Dömbeln var här, hade med sig en 10-årig flicka, hennes eget barn, vilken var så vacker, att ej många bättre finnas, hon hade det fula namnet Britta.

Vi väntade ända till kl. 8, innan de kommo, som skulle vittja fångsten. De kommo till slut från andra stranden med båt och vittjade först en mindre letas fångst. Under tiden så sågo vi från stranden hur laxarna hoppade, sprattlande, då de stego upp för den starka strömmen. Många gånger hoppade de riktigt bra högt upp ur vattnet. Strömmen är här fördelad i två mindre forsar, varav den ena är brusande och större, dessemellan är det lugnare vatten. Fiskarna stiga alltid på de platser, där det brusar, små holmar skilja dessa platser från den stora strömmen. När man nu vittjar, så avstänger man vattnet från övre sidan och på nedre sidan avstänges med ett sådant järngaller, att vattnet men ej fiskarna slipper ut, på det sättet komma fiskarna mellan klipporna på bara hårda marken, där man tar och för bort dem. Saukko sprang då alltid och tog dem i stjärten eller fenorna, men de slogo till honom, så han ibland höll på att falla på ryggen. På det sättet lekte han med dem 1/2 timme, ibland bar han dem en liten bit, men då de slogo, så släppte han dem ur munnen. Bokhållaren, en klumpfotig man, sade, att de senaste sommaren hade fått här över 21,800 laxar och ofta 300-500 om gången. Nu vittjade de två gånger om dagen. I morgse hade de fått 32 och nu i kväll fingo de även ungefär samma antal, nämligen 12 ur mindre och 22 ur större letor. Största delen vägde så där 8 och 9 skålpund och kostade 6 sk. pr skålpund, men de som voro större, kostade 7 sk. pr skålpund. Vi togo 2 st. om 9 skålpund vikt, som vi förde hem till Mogården som hemkomstgåva. Jag bad honom först att göra det. Kl. var 10, innan vi kommo till Mogården och det var kolmörkt. På vägen talade Sveder mycket om Heikenskiöld från Östanås i Fryksdalen och om hans fästmö, en ung och vacker människa, en fröken Virgin, amiralens dotter. Med dessa skulle han nu i två dagar efter varandra färdas för att bese trakten här runt omkring. - - - Han bad mig gå dit, när jag far förbi den platsen.

När vi kommo hem, så var där en främmande man från staden. Det var en hästdoktor Kell[en]berg. Han spelade bräde med Brattström. De hade redan ätit kvällsvard, vi åto nu och voro ensamma med flickorna, då frun redan vid middagstiden gått ut i socknen att ysta och ej skulle komma hem förrän på tisdag. - - - Herrarna spelade bräde ända till midnatt, jag och Sveder gingo och lade oss.

[6 Månd.]. Jag steg tidigt upp, så där kl. 4, då jag gick med mina hundar i skogen för att se, om vi kunde få tag i någon hare. - - - Men hundarna funno ingen hare, och fastän jag gick en bra bit efter Nedre Frykens strand, så såg jag ej ens en vattenfågel. En halv verst från Mogården träffade jag en gårdspiga, som bar mjölk hem. Hon visade mig vägen. Hundarna jagade en ekorre upp i ett träd, jag skulle ha skjutit men kunde ej, och jag försökte ej mer än en gång. Jag var och såg på flickornas väv, den var så fin som silke. 9 trampor var där, men måste ibland vara 21 sådana. Det var ett madras förkläde som Catr. Maria vävde. Hon har av kungen fått en stor guldmedalj för en schal, som Lantbruksakad. sänt honom att beskåda. Jag såg akademiens brev till henne. Schalen var mycket vacker och grann. Flickorna ville först ej ge mig tillbaka min minnesbok, i vilken de skrivit litet alla. Vi voro i trädgården och åto bär. Kellberg talade allt slags skräp och de höllo honom för en narr. När vi ätit frukost, foro vi alla 3 herrar bort. Sveder och Kellberg åt staden och jag till Stavnäs. En av gårdens torpare skjutsade mig till Prästbols gästgiveri, dit det var 3 verst backig väg, men i övrigt vackert landskap, så som i Savolax, i Mäntyharju. I Prästbol fick jag vänta på häst 1 timme och fick betala 16 sk. B:o åt skjutskarlen från Mogården. Här var det 3 skogskarlar, en kamrer från Stockholm och två andra herrar, av vilka en skulle vara från Norge, de hade kommit från en herrgård två mil härifrån. De hade en dräng och 4 hundar med sig. I går kväll hade de skjutit en hare och i dag 2. Gästgivaren sade, att det var gott om harar här. Jag spelade på flöjt, i deras kammare, så att de skulle vakna [ty de lågo] kl. var 11, och sedan på jakthornet, ty jag skulle vilja tala litet vid dem. Till slut, när de ej vaknade, så sköt jag, då kikade en i fönstret, men jag hade då redan begett mig av.

Jag fick här en flicka ungefär 17 år att skjutsa mig. Vi hade 2 mil till Malsjö, annars bra väg, fast litet backig. Vi körde förbi Long, en stor herrgård, där det fanns gamla björkalléer på engelskt maner, mellan vilka landsvägen gick. Här fick jag en liten pojke att skjutsa mig till Skållerud, härifrån [det var hit backig väg] fick jag gästgivaren själv, en gammal gubbe, att skjutsa mig ända till prästgården, förbi Fjöle gästgiveri, därifrån det endast var en verst till kyrkan. Vi gingo på ett ställe med färja över sjön, där lät jag alla mina hundar simma. Härifrån gick landsvägen efter en insjös stränder, en fin och vacker väg. Kl. var redan 9, på kvällen, då jag kom till Stafnäs prästgård. Jag var i mina skogskläder. Där var mycket främmande, som promenerade ute. En hel hop mamseller sutto på trappan, då jag kom till gården. Jag frågade pigorna, om prosten var hemma, och svarade de, att han var. När jag kom till trappan, där han satt, så kom han själv emot mig, gubben Branzell, omfamnade mig som en gammal bekant, sade sig vara glad över min ankomst, frågade i detsamma, om jag ännu varit på finnskogarna, och när han fick veta, att jag ej varit, så ansåg han det vara bäst. Han förde mig in sådan jag var i jaktkläderna. På trappan presenterade han mig först, där sutto två hans egna döttrar och två mamseller Edgren, hemma från Gunnarskog, och deras bror, som var i Uppsala akademi. Utom dem var där prostens hjälppräst vid namn Alstermark, äldre bror till den, som var i Österby. I salen var frun själv och en prost Hammargren och en vice pastor Lignell från Kila, två långa karlar, den sistnämnde isynnerhet och mycket ung. Utom dessa så var där en engelsman vid namn Steffens, som titulerades direktör. Han hade blivit hitsänd av Värmländska hushållningssällskapet, att åt bönderna uppmäta, hur och på vad sätt deras myrar och kärr skulle beräknas, om de ville ha dem torrlagda och till odlingsmarker. Prosten Branzell var själv vältalig och välvillig, så ock hans fru och hela deras hus. Kvällsbordet var redan dukat när jag kom, vi åto därför strax kvällsvarden. Jag fick sova med Alstermark i hans kammare, han sade sig exercerat år 1817, liksom jag. Vi voro därefter bröder och bekanta. Edgren var något stel till sin natur, jag talade för den skull ej mycket med honom, han satt också hos flickorna, där han läste romaner.

[7 Tisd.]. En vacker dag som i går. När vi gingo för att äta frukost, så fick jag bättre lära känna alla personer. Prosten hade 8 barn i livet, 4 söner och 4 döttrar. Den äldsta sonen var en stolle. - Den andre var en klok och förståndig gosse vid namn Adolf, han gick i Karlstads gymnasium. De andra 2 voro unga, den äldste av dem, Mauritz, passade upp mina hundar. Av flickorna var Ulrika Maria äldst, hon var stor till växten, en god och snäll flicka - - - Hon skulle kunna såväl sjunga som spela klavér bra. Den yngre Charlotta var lik ett lappbarn - - -. Edgrens systrar voro mera lika varandra, de voro till växten prydligare och fagrare under ögonen än de andra, fast ej heller de sågo just bra ut. Den äldre, Ulla, var bäst - - -. Den yngre Charlotta var ej stort sämre.

Sedan vi ätit frukost, gingo vi ut på ängen att gunga. Där fanns 3 slags gungor, en slänggunga, en sittgunga och en karusellgunga. Lignell var med oss. Vi svängde flickorna starkt omkring, så att vi blevo svettiga. För den skull gingo vi, jag, Alstermark och Lignell till klockarens strand för att simma, men Edgren satt i sällskap med sina systrar och kusiner och läste i bok. Lignell och jag simmade tillsammans ett långt stycke ut i viken. Efter frukosten gingo Hammargren och Lignell sin väg, så ock Steffens, han gick till Högerud eller Huru för att mäta myrar.

Jag slapp ej med mindre än att jag måste spela flöjt för damerna. - - - Jag spelade också så mycket jag kunde. Därefter sjöng m:e Ulla Branzell och spelade även på klavér några små sånger, t. ex. Rinaldo Moraldino, etc. hon var mycket bra till att sjunga, jag har ej hört många bättre. Och allra bäst var det, att hon ej tycktes veta av det, det gick allt så naturligt, utan något att klandra och anmärka. Hon tog de finare tonerna lika lätt som de högre, utan att gnälla. När jag så där spelat flöjt i salen, gingo vi ut på slätten, där man körde in torrt hö i ladan. Där slogo vi saltomortaler såväl gossar som flickor - - - Då det nu blev en så varm och ljuvlig kväll, så ville alla att vi skulle bege oss av på sjön och taga flöjten med, vi gjorde så, sjön var lugn som flott. Jag och Edgren gingo i en båt och alla de andra i en annan. Vi lämnade oss ett stycke efter. Jag spelade länge. När solen redan gått ner, så gingo de hem, ty Ulla B. måste tillaga kvällsvarden och de andra följde henne. Jag blev kvar på sjön, Alstermark och Adolf Branzell kommo i min båt, och Edgren gick med de andra bort. De sutto ändå rätt länge på stranden och lyssnade på mig. Vi voro i närheten av Gåsholmens holme. När jag spelat ännu en stund, så hörde vi en flöjtton på andra sidan av sjön, den spelade kottiljonger och valser. Det kom närmare och närmare. Jag upphörde och lyssnade. De andra sade att det var visst en glasblåsare från Sölje [vilken kunde spela flöjt]. Till slut sågo vi genom skymningen och dimman en stor båt komma emot oss. Vi sågo herrskap och damer i båten, tre av dem rodde. En herre och 2 damer voro inne. De kommo till oss. I detsamma som de fingo vår båt i sikte, så upphörde musiken. När de blevo varse mig, som de ej kände, men på grund av mina mustascher och gröna syrtut trodde vara en officer, så visste de ej, hur de skulle börja sitt tal, då de kommo så hastigt inpå oss, som om de haft något viktigt att säga oss. Den herremannen, vilken såg ut att vara över 40 år gammal, sade till slut: Är det icke Herr Alstermark? Jag ber om förlåtelse, jag känner ej den andra unga herrn - Vem är det? Då presenterade Alstermark mig. Mannen sade då, att han hört mig spela flöjt och att han för den skull kommit hit för att få höra och bad mig nu spela. - - - Jag svarade, att jag nyss hört honom spela, och att han åter kunde börja, då han nyss slutat. Under tiden sade en av damerna: "Nog hörs det, att herrn är finne". Han, vars namn jag efteråt fick veta, var Lövenhjelm och boende på Kisteruds herrgård, sade, att han ej kunde spela, men att det var en fröken i båten, som kunde, och att även hon skulle vilja höra mig. Nu började även fröken, vars namn var Hjerta, att bedja mig, och omtala, hur bra det hördes från sjön. Jag sade, att jag ej kunde spela annat än dåligt - - -. Men efter hon ville att jag skulle spela, så ansåg jag hennes vilja som min lag - - -. Jag spelade för den skull Sömngångerskan, för vilken hon tackade. Löwenhjelm bad sedan fröken Hjerta spela, men hon nekade. Jag bad henne också. Då spelade hon: "Lik en fjäril älskande det gröna". Hon spelade mycket bra, men skälvde så hårt, att hon kom ur takten. Hon frågade varför jag ej ackompanjerade henne. Jag svarade, att jag ej hade 2:a stämman med, men frågade, om hon kunde ackompanjera mig. Hon bad mig spela. Men jag spelade i högre skala än hon och för den skull kunde hon ej hjälpa mig. Hon var ej rent ung, men ej heller rent gammal till utseende och ej riktigt vacker, eller ful. Hon hade bruna ögon och rödlett ansikte. Lövenhjelm bad Alstermark komma till honom och taga mig med, detta bjöd han flera gånger och på allt sätt bad mig uppfylla. Vi lovade det. De foro bort. Det var mycket mörkt om natten. De hade ännu en hel mil att ro. Jag spelade några marscher vid deras avfärd. Vi kommo hem. Prosten och de andra frågade, vilka som voro med oss på sjön. Vi berättade denna lustiga historia. De sade sig ej känna fröken Hjerta, då hon helt nyss kommit från Göteborg, men hennes yngre syster vid namn Carolina skulle bo på Kisterud, och att denna kommit för att hälsa på henne. Den andra, som var i båten, var Löwenhjelms fru.

[8 Onsd.]. I morgse for Edgren hem till Gunnarskog och bad mig komma dit. Vi följde honom en bit till Haltersbols herrgård. De andra körde med vagnarna upp på gården, jag lämnade mig kvar och promenerade utanför porten. - - - När jag kom upp, voro de andra i salen, men ingen kände mig. Värden, inspektor Lindstedt, kom till mig, men jag började tala ryska. Han frågade, om jag ej var en av de herrar, som kommit till Sölje [dit hade nyss kommit 2 officerare Gusander]. Jag som ej hörde annat än att han nämnde Stavnäs, tänkte, att han redan fått veta vem jag är. Jag lämnade för den skull bort alla hemligheter och sade rakt ut vem jag var. På hemvägen regnade det något, jag sköt ner en gulsparv från ett träd. I går sköt jag en liten hackspett, som Adolf ville ha att uppstoppa. När vi ätit, så ville flickorna dansa, fast det ej var mer än 3 veckor sen de varit i sin mormors begravning. Ulla Branzell spelade först på klavér en vals. Jag valsade först med Ch. Branzell, sedan med Ch. Edgren och sedan, när Adolf spelade på fiol, med bägge Ullorna. Jag tänkte i dag skriva en hel hop brev, men vi dansade ända till kvällen. För den skull måste jag skriva hela natten. Jag skrev långa brev till far, Matthiesen och Frankenfelt, kortare till Vinberg, Invenius, Romansson och Nilsson. Kl. var ½ 6 på morgonen, då jag var färdig och gick och lade mig. Jag gav i uppdrag åt Alstermark, att sätta breven på posten, när den kom kl. 9. När jag somnat, kom Lindstedt hit. Kl. 10 steg jag upp.

[9 Thorsd.]. Regnigt väder. Vi voro hemma hela dagen. Prosten Branzell gick i dag tillsammans med major Carlsten att skrifta en gammal major Bratt, som var sjuk av en blessyr han fått 1788 i finska kriget, av vilket han många gånger varit nära döden. Han dog också under den tid prosten var där.

Vi skulle annars gått till Kisterud, men då det blev en regnig väderlek, så blev det ingen avfärd. I dag var det en piga därifrån hit, som bad oss välkommen dit i morgon kl. 2 e. m. Hon sade, att mycket herrskap blivit bjudet också från Gillberga socken. I brevet stod, att herr Forslund [det var jag] absolut måste följa med. Då prosten själv ej var hemma, ville vi ej ge något svar.

[10 Fred.]. I morgse kom prosten hem. Ulla Branzell och Ulla Edgren skulle mycket gärna velat fara till Kisterud, men de visste, att prosten ej iddes gå, och för den skull gick ej frun, och sedan kunde heller ingen av barnen komma iväg. De befallde Alstermark, att han skulle be mig bedja lov för dem. När vi åto frukost, så började jag tala om saken. Prosten sade sig själv ej hava tid, ty det såg ut att bli en varm dag i dag, och då måste han vara med vid höbergningen. Frun hade hosta och ont i bröstet, hon kunde ej gå. Jag försökte först övertala dem att gå dit, med många vackra ord. Så blev det tal om de unga. Prosten sade, att flickorna skulle bli hemma, men jag envisades så länge, och sade, att då bli vi också hemma, om de ej få gå. De fingo lov, på det villkoret, att de skulle sända bud till Sölje, på andra sidan sjön, till Nordström, att han med sin fru måtte komma hit, tills de skulle fara till Kisterud. Nordström var helt nyss gift och hans unga fru hade ännu ej varit till prästgården, och för den skull okänd. För den skull ville ej prästgårdens damer i början bjuda henne hit - - -. Men prosten gav lov, och de sände en pojke dit, som efter ett par timmar var hemma tillbaka med det svaret, att de lovade komma och mycket gärna skulle föra prästgårdens mamseller dit [till Kisterud]. De kommo också, när vi åto, nämligen Nordström med fru och en inspektor Eriksson, en ung ogift man, och en glasblåsare Stichbauer, vilken var från Böhmen. Kl. var redan över 3, när vi foro från prästgården. Söljeborna kommo i båt och trängde sig för den skull i prästgårdens vagnar. I första vagnen satt Ulla Branzell och Ulla Edgren och Nordströms fru, herrn själv körde. U. B. bad även mig dit, men eftersom den främmande frun var där, så ville jag ej. För den skull körde jag, Alstermark, Stichbauer och Eriksson i en jaktvagn, som var Steffens, han blev själv kvar i prästgården. Prostfrun, Alstermark och mamsellerna frestade mig så länge, att jag till slut måste taga flöjten och noterna med mig, de sade, att annars så blir Löwenhjelm ond, att han nyss hållit gästabud, och att det nu torde vara för min skull, som han nu gjorde en ny fest. Stichbauer hade också flöjt med sig - även han kunde spela.

Dit var en mils färd. När vi kommo dit, så var där mycket främmande, såväl herrar som damer. Jag träffade ett par bekanta. En var Carl Germund Barkenbom. Nog var hans ansikte bekant, men jag kände ej honom, han kände strax igen mig och påminde om Sigtuna, och då kände jag igen honom med detsamma. Den andra var studenten Jonas Linderholm, son till prosten i Gillberga. Jag lämnade honom Geijers brev till hans far. Han bad mig komma själv dit, vilket jag lovade göra senare, om tiden medgav. Herrarna drucko punsch duktigt, även jag litet. Öl fanns också utmärkt. Efter en liten stund gingo vi alla till en björkdunge nere i trädgården, det var en ung, vacker skog, små vägar gingo härs och tvärs. Ett egendomligt träd såg jag där, som jag tyckte liknade ormbunkar. Då damerna fingo se mig, så bådo de mig strax att spela på flöjten, herrarna likaså. Barkenbom och Löwenhjelm ivrigast. Jag gick till slut efter flöjten. Jag spelade Sömngångerskan, så måste jag och fröken Hjerta spela tillsammans. Men det gick ej bra. För det första så svarade inte våra flöjter riktigt och för det andra, så spelade hon så sakta och ville göra det vackert och bra, så att vi kommo ej ihop. Därefter gingo vi till slut i ett litet hus, som var byggt i skogen och som föreställde en grotta. Där spelades "Lik en fjäril", etc. och "Sorgen" och "Sköna flicka tillåt mig" och "Sippan". Barkenbom sjöng bas. Blevo så bjudna upp att dricka tévatten. Jag och Stichbauer blevo ensamma kvar, och försökte spela mina duetter. Det gick till slut rätt bra, fast det i början var rätt benigt för honom. När pigan kom för att bjuda oss på mat, gingo vi upp, men då de andra gingo för att äta, gingo vi tillbaka till björklunden för att spela. Åter kom pigan för att hämta oss. När vi kommo upp, så grälade fröken Caroline Hjerta på oss för att vi rymde ifrån maten. De andra hade redan länge suttit vid bordet. Vi satte oss till hennes bord. Där åt jag intet annat än hallon och mjölk [det var mycket stora och utmärkta hallon]. Jag blandade även hallon i körsbärskrämen. Efter kvällsvarden ville flickorna valsa, men innan vi blevo färdiga med flöjten, så voro många redan färdiga att taga farväl. Då blev dansen utom intet, och alla gingo bort. Men en av mina flöjter var borta, jag sökte och letade, men förgäves. Bägge fröknarna Hjerta sökte även. De bådo mig bli kvar över natten, eller att i morgon komma tillbaka. Till slut fann jag den i det lilla huset i björklunden. Bägge fröknarna Hjerta kommo med mig dit och det var redan mörkt i skogen. De voro så flinka och älskliga. Jag talade vid dem där, bad dem komma till Stavnäs i morgon. De bådo mig hit. Den äldre av dem, hon som spelade flöjt, sade sig resa bort om ett par veckor. När vi foro, så körde vi hårt för att hinna fast den andra vagnen, där damerna sutto. En verst från hemmet hunno vi upp dem. I en uppförsbacke gick jag för att se, hur flickorna mådde. U. B. bad mig stiga in i vagnen, och det gjorde jag också. Nordström, som körde, var lustig och talade mycket raljeri och sade, att alla finnar voro goda mot damerna, och att de även tyckte om dem alla. Jag sade, att det ej var annat än en mans skyldighet att vara artig, och att en artighet aldrig är för mycket. Vi hade ännu en verst hem. Under hela vägen höll jag Ulla Edgrens hand i min. När vi kommo hem, så hade de andra redan lagt sig. Månskenet var klart, därpå följde vi Söljeborna ned till klockarens strand, där de hade sin båt. På hemvägen ledde jag och kramade om flickornas händer. När jag och Alstermark lagt oss, så voro ännu flickorna på salstrappan, jag tänkte stiga upp och be dem följa med ut att spatsera.

[11 Lörd.]. Så där kl. 4, när jag sov som bäst, så kom Eriksson och en glasblåsare Hirsch, en tysk, och väckte oss. De hade 4 hundar och bössor med sig och bådo oss bli med på jakt. Vi stego strax upp, och det bar av till skogen. Men vi fingo inga harar. Jag och Adolf Branzell gick en annan väg och skildes så från de andra, att vi ej hittade dem. Vi påträffade en orre med sina ungar, som voro fullväxta, men så skygga, att vi ej fingo närma oss. Ett honkön av dem fick jag dock skjuta, genom kvistar och ris. När vi ej hittade de andra, fast vi gingo efter dem över samma myr, så gingo vi hem, isynnerhet som det började regna. De andra kommo först efter ett par timmar. En hare hade hundarna fått upp, och Alstermark hade i detsamma skjutit den, innan alla fingo se den. Han hade den med sig. Jag sköt en vacker hackspett ur snåret, så att alla damer fingo se på. Sedan vi ätit frukost, så gingo jag och Steffens ensamma till Sölje, men jag lovade vara tillbaka kl. 2, då Barkenbom lovat att i dag komma till prästgården. Jag rodde över sjön, och fast Steffen var engelsman, så var han ändå en så dålig sjöman, att han ej kunde hålla rodret. Jag betraktade glasbruket, som var i gång, men glasblåsningen skulle ej få börja förrän i morgon. En man vid namn Levin ritade eller graverade vad helst man önskade i glaset. Detta var en mycket vacker plats, stora björkar voro runt om gården. En spikhammare och en såg gick i samma ström. Trädgården var stor och god, där åt jag bär. Strax vi ätit frukost, så rodde jag ensam hem till prästgården. Eriksson följde mig till stranden. Det regnade och skvätte litet vatten. Kl. 3 var jag åter i prästgården. Då var Barkenbom och Ekström, en bruksinspektör där. Vi gingo in i salen, där spelade Barkenbom klavér, under tiden var jag med flickorna i deras kammare och pratade, vi sjöngo och spelade konversationskort. Därifrån gingo vi i salen, där vi dansade en vals, en matradur och en rysk qvadrilj, som jag lärde dem under det Barkenbom spelade. Då han blev lat, så spelade Adolf Br. Jag dansade allra helst med Ullorna. Dit kom två främmande herrar, en häradsskrivare Lindmark och en student Berggren, de andra gingo strax därefter bort. Barkenbom och Ekström, med vilka jag just då blev bror, skrevo bägge i min dagbok eller minnesbok, fast det redan var skumt. Jag gav Barkenbom ett ex. av mina disputationer. Alstermark och jag följde dem till stranden. Barkenbom sade, att Ekström borde vara en stor naturlig skald, och jag trodde det, då han skrev mycket kort men vackert till mitt minne:

"Nyss din vän och strax därpå din bror
Bröstet höjs och minnets blomma gror".

Av Alstermark fick jag veta, att Barkenbom ej var någonting, att han var informator hos en fru Brattén. Av henne fick han ingen lön, då hon var fattig. Annars var han en god och till sin natur lugn man, ganska sävlig.

[12 Sönd.]. De två främmande herrarna blevo över natten här. De andra gingo alla till kyrkan, där prosten predikade, men jag blev hemma jämte Stichbauer, som kom hit. Vi spelade flöjt under hela kyrktiden, då vi gått igenom alla de stycken jag hade i de röda och blå böckerna, gingo vi till kyrkan. Men vi sluppo inte in, dörrarna voro stängda och öppnades ej förrän alla lämnade kyrkan. Vi betraktade gravarna framför, och gingo till klockaren för att vänta på gudstjänstens slut. När vi gingo till prästgården måste vi föra krig med svinen, som antastade hundarna. På prästgården var några främmande mamseller och damer vid måltiden. Efter måltiden gingo alla ungdomarna på ängen att gunga. De voro tusamma där, jag iddes ej gå dit en gång till utan gick i ett lusthus på ängen för att läsa en bok, som doktor Kjellin skrivit om finnskogarna, dit kommo till slut alla de andra och gjorde en ring kring huset. Mamsellerna och den unga fru Nordström kommo in. Herrarna sutto på vallen utanför. Nordström ropade åt mig så mycket han orkade några ord på finska. Men de andra förstodo ej. Därifrån gingo vi hem, där vi drucko punsch och dansade. Jag spelade först på flöjt vid dansen, en kotiljong [då spelade Adolf med mig]. I halva kotiljongen iddes jag ej spela mer, utan gick och dansade. Jag fick Ulla Edgren av Alstermark och dansade med henne. En vals spelade jag sedan ensam. Vi dansade även efter kvällsvarden. De bägge främmande herrarna Lindmark och Berggren blevo även nu över natten här. Utom dem Steffens, med vilken jag blev god vän. Han skrev även i min minnesbok.

På onsdagen blev jag bror med prosten Branzell, på det sättet att han kallade mig du och jag honom farbror. Annars var det lustigt att höra, huru flickorna sins emellan benämnde varandra, Ulla E., Ulla B., Charlotta E. och Charlotta B., så sade ibland den äldre systern till den yngre: Charlotta Branzell.

[13 Månd.]. I morgse foro Lindmark och Berggren först bort, sedan Steffens [men han lovade komma tillbaka till kvällen], så även jag så där vid 10-tiden. Adolf och Alstermark kommo för att följa mig till Sölje, över sjön. Med sorgset sinne skildes jag från denna prästgård, där så mycket godhet bevisats mig, där jag hade så många bekanta vänner. Min koffert, min kappsäck och en hund [Tipla] lämnade jag kvar här, då hon nu tisdagskvällen fick 3 valpar, som jag dränkte. På natten fick hon ytterligare 4, av vilka 2 dränktes och 2 blevo vid liv, den ene åt Adolf och den andre åt Lindstedt. Vi åto frukost i Sölje. Hos Nordström och Eriksson var jag och besåg glasbruket. Där blåste Stichbauer vita glas. Han gjorde mig några "mödomsflaskor". Han hade en ullig hund. Vi hussade den och Saukko att slåss i sjön, på det sättet att vi kastade en kavle dit. Jag besåg verkstaden och bad Levin göra mig en vacker flaska att bära i fickan. Jag blev här till kl. 4. Jag blev bror med Eriksson och Adolf Branzell [redan i går med Stichbauer]. Jag fick tag i en pojke, som visade mig vägen till Ollvikens by, där vi rodde över viken. Här fick jag en gammal soldat Ollvik, som visade mig vägen till Gengene, dit var det dryga 3 verst, vi gingo genom Ledsjön och Öjedalen, men härifrån hittade ej mannen rakt genom skogen, utan gjorde vi en krok om Lindbrodde. Under vägen regnade det något, och för den skull sutto vi först i en hölada, för att vänta till regnet gått förbi, och sedan gingo vi även in i Lindbrodd. Denna låg redan på finnskogen. Det sades att finnar först bosatt sig här, som kommit från Finland, men vart de sedan tagit vägen visste ingen. Hela skogen ända härifrån kallades finnskogen. De nuvarande inbyggarna visste intet om dem, de hade kommit hit under de senare åren. Vi hade en dryg halvmil härifrån till Gengene, över ett stort berg, som kallades Gengenefjället. Jag gick ensam, hade endast mina jaktverktyg med mig, jämte sabel. Kl. var redan 9, då jag kom till Gengene. Jag gick in i den första gården, där jag var över natten. Här var en stor och ny sal och 2 kammare, i den ena fick jag sova. Jag fick här äta havrebröd, vilket var utmärkt, mjölk och smör. Jag fick mat åt mina hundar och åt soldaten. Och så lade jag mig.

[14 Tisd.]. Jag steg tidigt upp, kände mig öm i ryggen och hade ont omkring tinningarna, så ock i högra handen. Det berodde måhända på den tunga packning jag hade och som jag bar hela vägen. Jag gick så där kl. 4 för att jaga harar och tog Huittu med mig. Saukko lämnades hemma. Det dröjde ej länge, förrän jag hörde skall i väster, jag hörde att det var ett ovanligt skall, då det ej var gnällande, men riktigt hårt skällande. Och på en och samma plats. Det räckte länge. Jag trodde, att hunden skällde vid något mullvadshål, och skulle gått dit och sett, men det var en våt myr emellan, och för den skull iddes jag ej gå dit. Hunden kom väsande bort till mig, men sprang åter dit och började skälla, på samma sätt. Men det hade redan flyttat sig till ett annat ställe. Till slut fick jag hunden bort och gick på nordsidan om byn, där jagade hunden en hare, jag såg den ett ögonblick en gång, men hann ej skjuta. Jag blev hela dagen här i gården och skrev i min dagbok, ända från början av denna månad [som allt var oskrivet]. Detta räckte hela dagen. På kvällen gick jag ut på åkerrenarna för att söka harar. Hundarna jagade hela kvällen många harungar, men jag blev ej i tillfälle att få se mer än en, jag sköt på den, men den dog ej. Jag kom hem genom den andra gården. Jag var in där och pratade. De sågo ut att vara fattigare, men mannen förståndigare. Jag fick vid frukosten veta, att björnen varit till gården om natten och legat i havreåkern, där han efterlämnat visitkort. Nu förstod jag efteråt, att det var på björnen, som min hund skällt hela morgonen i går.

[15 Onsd.]. Jag skrev även i dag i min dagbok och blev färdig först 1/2 11. På morgonen kände jag åter ont i ryggen och handlederna. Kl. 4 gick jag med Saukko och Huittu på jakt. De jagade en hare, men jag råkade ej få se den, då jag var ensam och de ej kommo bort ur skogen. Gårdsfolket sade, och det var också troligt, att här fanns mycket harar. Björnen har ofta om nätterna varit in på gårdarna [hundar funnos inga], men ej gjort husdjuren någon skada. Gengene är en by med 2 gårdar (i Glava. Red:s anm.), bägge ligga under Hillringsberg, dit de betala sin skatt. Den gård, som låg nordligast, hade en skatt på 16 stig kol, till vilken, enligt deras beräkning, åtgår 152 dagsverken, utom många vaknätter. Om de ha mera kol, få de 24 sk. B. för stig, men bönderna, som sälja kol ur egna skogar, få 1 Rd B:o. Annars är det strängt förbjudet och belagt med 100 R:s böter [om jag minns rätt], att bränna sved, man får ock ej bära elddon på sig, med risk att böta flera riksdaler. Här i Gengene [en av de äldre platser här på orten] har förut bott en finne, som först uppodlade den. Det nuvarande folket, som kom hit för 6 år sedan, visste intet annat om dem [de första] än att de kommit från Finland, under krig, av fruktan för fienden. Min värd, som var en godmodig man, visade mig ett stycke från gården, åt öster, på ett litet berg, ett stenröse, som skulle vara badstugugnen [stugugnen]; bakom den syntes ännu spår efter en gammal brunn. Nu hade det redan växt upp stor skog här. Ännu ett stycke härifrån åt norr var som en ugnsplats och vid den en grop, liksom en källare under golvet. Här var också en liten åker, på vilken fanns många stenrösen uppmurade. Sådana platser, som ännu voro märken efter finnarnas ugnar, skulle finnas på många ställen i skogarna, ex. i Tithöjden [där det helt säkert bott av släkten Tiittinen], 1 verst i söder. De finnar, som bott på Gengene, hade ej haft andra husdjur än 50 vita bockar. De nuvarande gårdarna ligga på ett högt berg, därifrån man ser ända till Fryksdalens skogar. Denna plats var ofantligt stenig och framför funnos många hundra stenrösen, som människorna förr i världen uppmurat. Annars var det en vacker plats, fast långt från sjön. Stora Gla, Glatjärn och Kolsjön syntes, fast på längre håll.

När jag kom hit, så fick jag med detsamma lära mig äta havrebröd, mjölk och smör var utmärkt. Jag fann det andra gårdsfolket sysselsatt med höbergning. - - - Två små tjärn, Tammalampi och Kotalampi [som svenskarna nu kallade Kåttjärn] 1 ½ och 2 verst i S. O. från Gengene, erinra ännu om de forna inbyggarna. Härifrån gick jag kl. 4 till Finnetorp (i Sillerud. Red:s anm.), men vi gingo ej rakt utan gjorde en krok, jag fick min värds son att följa mig dit. Dit var 1 verst i S. V. från Gengene, bortom en riktig vildmark. Denna gård är under Vestra Fors herrgård, där nu major Carlsten bor. Kalåsen ligger på ett högt berg, därifrån det är en bra utsikt, ända till Arvika socken. Detta folk [liksom snart sagt på alla andra platser under bruk och herrgårdar], har ej länge varit här. Då de jagas bort och nya påsättas snart sagt vart år, de mindes intet om de äldre. Men i Gengene fick jag höra, att här på denna plats förr bott en finne vid namn Sigfrid, och för den skull kallas platsen Sigfridstorp. Denne Sigfrid byggde här först en så liten stuga, att han annars ej kunde ligga i den, än ifrån hörn till hörn [vilket de här kalla hörnskack], han hade ej haft något slags fä eller husdjur, bodde ensam och livnärde sig av fågelfångst och fiske. För denna rätt måste han till Fors' herre betala ett visst antal fåglar pr år [vissa skott fågel], vilket han också gjorde, men då herrarna år för år började öka denna skatt, så sade Sigfrid sig ej vilja betala det. För den skull uppsades han från torpet. Då de nya inbyggarna, som herrarna satte dit, frågade Sigfrid: Vart skall du nu taga vägen, stackars Sigfrid? - Det får jag väl se i morgon, hade han svarat. Och morgonen därpå, vid frukosttiden, brann hela skogen. Från den dagen varken såg eller hörde man till Sigfrid. Många trodde, att han själv brännt sig inne i den stora brandens lågor. Denne Sigfrid hade kommit ifrån Norges finnskogar.

Jag fick höra, att i Timotorp skulle bo en gammal gubbe, jag gick dit endast för att träffa honom, då jag tänkte, att jag av honom kunde få reda på något. Jag gick ett stycke över klipphällar och våta myrar dit. Men gubben var ej hemma, han var för att flotta timmer i Glasälven? Timotorp ligger 1/16 fj. i Ö. från Kalåsen, på ett högt berg, och är under Hillringsberg. Jag gick tillbaka till Kalåsen. I N. V. från Kalåsen är ännu en liten å, som kallas Sigfridsdam, där Sigfrid haft små kvarnverk. Jag skulle härifrån sluppit rakt till Finntorp, men gick förbi Rotakka, en omväg. Vägen gick på vänstra stranden och 2 små tjärn Mörttjärnarna, annars var det djup vildmark. När vi kommo till Rotakka,var en vacker syn, just som om man från den djupa vildmarken kommer till en stor bygd. Hellsby låg på ett högt berg och Lofterud på ett annat; däremellan var Rotakka som i en dal, 1 verst S. V. S. från Kalåsen. Rotakka, som nu kallas Råtaka, är den första gården i Långseruds socken eller Långsocken, som bönderna kalla den. Här är 2 gårdar. Jag gick till den nordligare av dem. Den såg ut att vara rik, här fick jag även knäckebröd av vete, vilket sällan inträffar på skogen. Platsen var mycket vacker, jag kunde ej själv förklara, vari det vackra bestod, då inga vatten funnos i närheten, men små ängar, åkrar, bergsknallar fanns i brist på omväxling. När jag kom, var värdinnan ensam hemma, jag sände bud efter gubben, vilken var på slåttern. Han kom och en stund därefter 2 friska pojkar och 2 friska, vackra flickor. Jag hade just då kartor och kompass på bordet, de kommo för att beundra och beskåda dem. Då det redan var sent, så blev jag här över natten. Gubben, som redan var gammal, sade att de äldsta finnplatserna här på skogen varit Bjurbäck 1/2 verst i V. om Stora Börsjön i Silleruds socken och Artevik. Den finne, som kom hit, var hemma från Helsinglands finnskog, Åkkerbo socken (= Ockelbo s:n. Red:s anm.) och Stuvabacken by. Hans son var gift med en Tönneby-finska, och dess dotter Margareta levde ännu och bodde på Bråten, men brodern skulle vara i Gillsbys mark. Så även Nordtorp i Stavnäs socken och Bastrud i Långseruds socken skulle vara först uppbyggda av finnar. På kvällen gick jag senare i sällskap med äldste sonen att jaga harar, men hundarna fingo ej upp. Jag låg i en särskild stuga.

[16 Thorsd.]. På kvällen betalade jag 30 sk. åt Gengenepojken, som följt mig hit [för kvarter och annat tillhopa]. Jag steg tidigt upp. Skulle åter kunnat komma rakt till Finntorp, men ville träffa Margareta på Bråten. Värdinnan tog ingenting av mig för kvarteret och kvällsvarden, utan kom ännu och följde mig ett gott stycke på vägen. Ett stycke från byn, på vänstra sidan om vägen, gick jag och såg på ett chifferbrott, från vilket löjtnant Ledin i Åseby låtit bryta upp många hällar. - - -.

Bråten, 1 gård i S. från Råtaka, 1 fj. från Björnklam, sjöns nordligaste vik. På andra sidan viken ligger Lofteruds by, på ett högt berg. Jag träffade ej Margreta hemma, hon var på arbete i Finntorp. Men jag träffade här en 85 år gammal gubbe, vilken berättade på samma sätt som i Råtaka och Gengene, att finnarna kommit hit från Finland på grund av krig under Kung Karls tid. Men då jag frågade, vilken Karl det var, så svarade han "den tolfte", vilket jag höll för omöjligt, då det då borde finnas mera minnen efter dem kvar. Han sade, att Nordtorp, Bjurbäck, Artevik, Bastrud och Tönneby måste vara de äldsta här på orten. Att finnar först bott på dem. Att en finne Sigfrid Lax uppbyggt Nordtorp och en annan Lars Pakkanen Bjurbäck, de hade kommit från Finland under krig. Att en Matts varit den förste i Tönneby och Per i Artevik, dem trodde han vara bröder och hemma från Helsinglands finnskogar, då deras barn Erik Mattsson och Sara Pedersd:r måste begära tillstånd av kungen, innan de fingo gifta sig. Deras dotter var den nämnda Margreta, Annars kunde de ej ett enda finskt ord här på skogen. Men de begagnade spetsmössor, näverkontar och näverskor, annars använde de, och särskilt unga pojkar, träskor. Det var ingen riktig sko utan en sula, som hade något uppåtstående kanter. Dessa bundos med en läderrem på foten; utom det brukade de bodar, som voro byggda på 2 alnar höga stolpar. De sade orsaken vara den, att ohyra om sommaren ej släpper dit. Annars voro deras gårdar byggda på så sätt, att stugan ej var i närheten av de andra husen, utan litet avsides, liksom ännu i vårt land.

Jag tänkte gå över Björnklammens vik till Lofterud, att träffa en gammal gubbe, men då denne gubbe sade, att den andre var yngre och ej visste något, så vände jag om och gick till Hellsby. Där jagade hundarna länge en förfärligt stor hare, och 2 gånger sprang han förbi mig, men ej så att jag kunde skjuta. Långseruds finnskog räcker ända från Finnsjön, Kniphöjden och Öjesjön, därifrån man redan räknar bygden. Hellsby 4 gårdar, 1/3 fj. i N. V. från Bråten. Här talade jag vid en gammal man, men han visste intet. Jag såg en vacker flicka ute på gården, som vände hö. Jag gick rakt till Finntorp, dit jag kom kl. 1/2 11. Folk var ej hemma i byn, de voro alla på höbergning ett gott stycke från byn. Endast några käringar voro hemma. Jag gick till den andra gården, där jag åt filbunke och ägg. Finntorp, 1/3 fj. N. V. från Hellsby i Silleruds socken, ligger även på ett högt berg, dit Remmingsjöarna synas som 3 särskilda tjärn. Jag dröjde till kvällen, tills de äldre männen skulle komma hem från ängen, då jag tänkte, att de skulle veta denna bys äldre traditioner. De kommo ej förrän vid solnedgången, men de visste intet, och om de visste, så ville de ej tala nu. Det fick jag dock veta av andra, att denna by först upptagits av en finne, men hans namn mindes ingen. Men skogen är ej kronans, utan hör till Skölleruds egendom (I manuskr. står överallt Skillerud, bör vara Sköllerud (Sulerud). Red:s anm.) Därför står det alltid i kyrkoböckerna: Sköllerud [Sulerud] med Finntorp. En man från Frykeruds socken, vid namn Sven Larsson, hade sedan köpt Sköllerud av en Bengt Kamel i Köla, hos vilken Sven länge varit fogde (= rättare? Red:s anm.) och till slut gift sig med jungfrun. Denne Sven hade sedan skjutsat bort den finnen, som först upptagit detta ställe, och själv flyttat hit. Men han blev på slutet så svag och hjälplös, att hans barn och arvingar fingo sköta honom som ett litet barn i 15 års tid [han hade uppnått hög ålder], och 4 år hade han varit blind. - - - Jag träffade även den nämnda Margreta, men ej heller hon visste numera något annat, än att hennes släkt, som var finsk, blivit utspridd i skogarna. Under kvällen, då jag väntade, så gick jag för att jaga harar, men hundarna fingo ej upp någon.

Om natten låg jag i ett höskjul. Men det började regna så hårt under natten, att det dröp på en del ställen genom taket.

[17 Fred.]. Jag gick i dag bort härifrån i sällskap med gårdens gubbe,som var 60 år och ännu hade ett 1 år gammalt barn, bort på andra sidan om Sköllerud, då han gick dit för att slå hö. Vi hade 1 verst till Sköllerud, där jag ej gick in, där bodde svenskar. Härifrån var 1 verst till Förkullen, kal bergig skogsmark [fjällväg]. Förkullen låg på ett högt berg. Jag hade 7 verst från Finntorp till Carlsfors bruk, dit jag nu ämnade mig för att hälsa på Nordqvist och Groth. Jag vandrade ensam hela vägen, och då det blev varmt och solsken, så blev det tungt att bära så många saker. Jag var framme i Förkullen endast för att fråga väg och fick en gammal, lång, smutsig och ful käring att följa mig. Här var det även rena svenskar från första början. Härifrån var det en god verst till Buan [Östra Boda], även en svensk by. - - - Härifrån var 1 1/2 verst till Gänga (Gjengene. Reds: anm.), en svensk by, men det räknades ännu allt till finnskogen. När jag kom fram ur den djupa skogen och på en gång fick se bygden, så var det en mycket ovanlig syn och en ovanlig känsla i hjärtat, det var som om jag skulle kommit från någon svår plats till en bättre. Härifrån var 2/3 verst till Utängens by, vilken just låg vid landsvägen. Härifrån var en knapp verst till Carlsfors bruk. På vägens vänstra sida träffade jag en god källa, där jag drack vatten efter behag. När jag kom till Carlsfors, så voro herrskapen och åto middag. På gården träffade jag en bokhållare, som visade mig Nordkvists kammare. Calle Groth kände jag igen genom fönstret. Nordkvist och Gustaf kommo i detsamma. De bådo mig äta, men jag orkade ej, fast jag ej ätit, sedan jag reste från Finntorp på morgonen.

Vi gingo efter middagen i trädgården för att äta körsbär, där funnos stora sådana träd, liksom en stor skog och så mycket bär, att det blänkte rött överallt. Vi stego upp på höga stegar för att plocka. Jag åt så mycket jag orkade. Så gingo vi till en liten björklund på stranden, där det byggts många små vägar, på ett ställe var en soffa, där vi satte oss och jag spelade flöjt. På få herrgårdar har jag sett så mycket unga herrar som här, och så lite damer. Frun, som år 1817 blev änka, var nu mycket illa sjuk i kräfta. - - - Hon har legat i sängen allt sedan maj månad. Hon hade 7 pojkar, av vilka Gustaf var äldst. Utom dessa var där en ung herre Edgren och en annan liten spoling och så 3 bokhållare, förvaltare, etc. Där voro 12 personer av mankön, men ej mer kvinnliga än: Frun en, hennes syster den andra och en gammal tjänarinna, mamsell Levin, den tredje. - - -

[18 Lörd.]. [Behandlar endast harjakt, varför beskrivningen här uteslutits].

[19 Sönd.]. I dag stego vi upp kl. 5, jag skrev först 2 polsknoter i min lilla bok. - - - Då vi ätit frukost, gingo vi till Lenungen. Vi körde först 3 verst efter landsvägen till Kallboda, på vägen sågo vi många vackra flickor, vilka gingo till Silleruds kyrka. Bokh. Nilsson och Gust. Groth körde i första schäsen, jag och Nordkvist i den andra. Vi hade alla gevär och 4 hundar med oss. Från Kallboda gingo vi till fots. Jag och Nordkvist gingo barfota. Vi hade att börja med långa sträckor jämna moar att gå. Vi kommo efter 2 verst till Sandedstorp, där var en finnflicka från Björnbo, de tittade mycket på oss, hur vi marscherade barfota. Vi hade med oss en man från Sågen, som följde oss hela vägen. Honom sände vi att gå med flickan rakt efter sjöarna till Tvengsmon. Vi gingo landsvägen. - - - När vi kommo till Mon [Tvengsmon], var redan vår man där, han bar våra saker, åt mig också sabelen, renseln och en del smutsiga kläder.

Mo, 1 verst från Sanded, hade första gången blivit upptagen av en gubbe Olov Olsson [hans far hade kommit från Finland på Carl XII:s tid], vilken varit en stor skälm, han har varit mycket stark, stor skytt, så även hans 4 söner, som även alla voro soldater. De berättade många historier om denne gubbe, vilken var djärv och trotsig. En gång hade bönderna från Sanda by i bygden kommit för att samla ihop löv på hans skog [under Höghult]. Han hade gått dit under frukosten, då de hade alla kärvar färdiga. Han hade sakta gått bakom en käring, som satt i en sälg och tog löv, han hade avlossat ett skott åt det hållet, men ej mot henne. Käringen blev så rädd, så hon föll ned av trädet. De andra männen flydde alla, springande till båten och foro bort. Då gick gubben hem, tog hästen, och körde allt vad de arbetat ihop i sin egen lada. Då hade gubben ännu bott på Höghults gård [innan han tog upp Mon]. En annan historia var, att Sanda bybor hade en äng, benämnd Lia, en halv verst från Höghult. Härom uppstod strid, då gubben ville ha den till sitt. Under tiden så gingo Sandaborna dit för att slå. Gubben hade gått ensam efter. Först hade han huggit sin yxa i knuten, så att hyllor och stolar hoppat, sedan hade han gått in och med en stor stör jagat bönderna ut, såväl män som kvinnor. Så att de måste fly. Efter detta ville ej Sandaborna mera söka grannskap med honom, utan lämnade sin äng i hans händer. En annan gång började han göra samma knep på andra sidan Tvängssjön, på Åseby skog. Men där smorde de upp honom, så att de buro honom som lik till båten, med vilken han kommit över, och när de skickat båten ut från land, så sade de sins emellan: Vi gjorde dumt, när vi ej togo livet av honom. Detta har grämt gubbens hjärta hela hans liv. Från den dagen gjorde han ej om sådana lekar. Annars har det varit en god och öppenhjärtlig gubbe. Denne gubbes son Nils bodde nu här på Mon, men han var i kyrkan, då vi voro där. Hans hustru var hemma och en annan käring från Höghult. Hon berättade, att den förste, som bott på Tönneby, varit en Mathes Villhuinen och att den, som bott på Artevik, varit en Per Ratikainen [Raatikainen?], att dessa varit halvbröder av samma mor men av olika far. Av dessa har Villhuinen varit en stor trollkarl, han hade kunnat trolla bort moln och regn med sin kniv, och om han åter ville ha regn, så plöjde han vågorna med sin plog, och i detsamma kom det regn från himlen. När han fick dålig växt i sin sved, så tog han en stör och slog ner allt, sägande: när du ej ger mer, så vill jag ej ens ha detta. Han hade levat vilt länge och många gånger varit nära döden, men ej dött. Härav trodde de andra, att han någon gång sovit i ett nytimrat hus, under det taket sattes på. Tron var nämligen den, att den människa, som var i huset, när taket sattes på, skulle få svårt att dö. För att råda bot för detta, så vände de torvor över honom, troende att han då skulle få lättare att dö. Han låg i många år i stugan i en säng, som var ovan på en annan säng, nära taket (S. k. tarra eller taksäng. Red:s anm.). När han en natt tänkte stiga ner härifrån, så fastnade den ena foten i sängkläderna och gubben föll huvudstupa ner och dog med detsamma.

Från Tvängsmon måste vi gå till Mosserud, men om Lia, då den vägen var bättre, fastän litet längre. Vår man skulle härifrån åter gå rätt över Lenungen med båten. Vi skulle också gått över sjön, men båten var så liten att den ej skulle burit 6 vuxna personer. Utom detta var vinden stark. På vägen till Lia hade vi stora berg och fjällmarker att färdas över. Härifrån visade en gammal gumma oss vägen till Mosserud, dit det var i det närmaste 1 1/2 verst. När vi kommit ett stycke från Lia, ut på mon, så fingo hundarna upp en hare, under väntandet hörde vi ett rop från Tvengsjön. I den starka blåsten hörde vi dock, att det var ett nödrop. Vi trodde, att det var vår man, som var i nöd och på väg att drunkna. Jag sprang i detsamma dit, där detta hördes, dit var 1/2 versts väg och så eländiga marker, särskilt när jag gick över en liten bäck, så påträffade jag ett sådant högt och brant berg, att jag blev riktigt förvånad. Jag föll under springandet och det gick så illa, att jag rev sönder bägge mina byxben. När jag till slut kom till stranden, så fann jag vår man där. Jag var nära att ge honom på ryggen, för detta rackarstreck, men han ropade efter båten. En karl hade tagit båten och rott ett gott stycke ut i sundet och metade och låddes ej höra hans rop och mitt jägarhorn. Jag tog för den skull i elakhet alla hagel ur bössan stack dit en kula och med det så sköt jag mot fiskaren. Jag såg hur kulan efter vattenytan hoppade mot honom, men han kom ändå ej. Nu först efter en lång tid kommo de andra, Nordkvist, Nilsson och Groth efter stranden. Vi gingo nu efter stranden. Under tiden som jag sprang efter ropet, så hade hundarna som bäst jagat en hare, vilken sprang efter mina spår efter stranden. Då vi åter gått en halv verst, påträffade vi en orre med sina ungar, av vilken en unge sköts. Men vem som sköt den, visste vi ej, då Groth sköt 2 skott, Nilsson ett och jag också ett. Var och en trodde, att det var hans fångst, utom jag, ty min fågel satt på en plats, där den ej tog någon skada, då det var så mycket kvistar i vägen. Jag skulle gott fått skjuta den en gång till om ej den tusans Groth i sin dumhet ropat Allestot, när han sköt, och i detsamma börjat springa i skogen som en ulv och på så sätt skrämt bort hela flocken.

Härifrån hade vi endast svår väg rätt upp för höga fjäll. Vi funno en grotta under en stor sten, som var så stor och så lång, att man skulle kunnat slippa dit krypande. Vi stucko dit en lång stör, men nådde ej botten. Vi åto lingon och hallon omkring den. - Vi hade ej längre lång väg till Mosserud, men [däremellan låg] en våt myr, som var just under gården. Vi måste alla utom Groth gå barfota. Det var redan mycket sent, då vi kommo hit.

Mosserud, 2 gård. 8 ps, 1 fj. S. Ö. S. från Lenungen i Glava socken. Den förste, som byggde här, var Matts Mickelson från Lenungen, en finne. Han och hans son, Erik Mattson, kunde finska, men dennes son, Per Eriksson, som nu levde och var gift med en finsk flicka från Kolbacka by i Elgå finnskog, kunde ej mera finska. Vi gingo strax härifrån till Lenungen, dit det var 1 verst. Klockan var redan 10, då vi kommo hit. De lågo alla. Vi gingo till Jon Olsson. Groth och Nilsson gingo för att sova i en stor sal i andra våningen, men jag och Nordkvist gingo i ladan att ligga i höet. Där lågo även tvenne gossar. Jag bad dem visa oss till flickorna. De lovade göra det. Vi gingo med dem upp på en loge, vilken låg bortom andra gården, där lågo 3 vackra bondflickor [finskor]. Vi voro hos dem ungefär ett par timmar, men de väsnades så mycket, att få slippa bort, och då vi släppte dem, så sprungo de och gömde sig. - - -

Lenungen, 9 gård. 48 ps, skattar för 1/2 mantal ihop med Mosserud, Trångstad, Lillerud, Bronserud (Brandserud. Red:s anm.), Eskre (Eskerud. Red:s anm.), ligger på ett högt berg, dit det syns oändligt långt. Denna plats skulle vara den äldsta här i socknen. Då, när finnarna kommo hit, fanns ej kyrka närmare än i Arvika på 3 1/2 mil. För 50 år tillbaka har här talats finska allmänt, men nu kunde ingen mer, de gamla ha alla dött bort. Men alla denna bys inbyggare voro deras avkomlingar. Vem den förste var, som kom hit, kunde de ej veta, men att en Matts Kilpoinen bott i den nordligaste av byns gårdar, vilkens släkt ännu bor kvar där. Nu bo där bröderna Anders och Lars Andersson. En annan finne var Hindrik Persson Seppäinen, som även bodde i norra ändan av byn, där nu Anders Andersson Tilki bor. Denne Seppäinen har varit av den gamla hemsläkt, som kommit hit från Finland. En man Lars Tilki kom från Fryksdalen, från Mangskogs socken och Tilktorpet (Teliketorp. Red:s anm.) ovanför Häkkishöjden. Lenungen skulle vara den bästa plats på hela denna skog. De brukade sveder, men utan att plöja jorden [de sade den vara mycket stenig]; om det blir träd kvar andra året, så bränna de andra gången också. De hade i denna by, liksom i de andra också, några finnplogar, likasom i Savolax. Några finska namn voro ännu i bruk. Såsom en del myrar, vid namn Vinttilä, Haaskasuo [på Björnbo skog], Etelä - niitty, som allt var söder om byn, så ock Hittasuo.

[20 Månd.]. I morse gingo vi tidigt vår väg till Sågen, dit det var 1 verst. Här bodde nu ett lapp-par. Ett stycke från Sågen fanns en kopparhytta, där man gjutit koppar som brutits vid Östra Rud i närheten av Glava kyrka. Men dels var där så dålig malm, dels tog den i detsamma slut, och dels var denna ugn så dåligt byggd, att den ej var användbar. Denna masugn har kostat 60,000 Rd., och de ha ej fått smälta mer än 3 ugnar. Jag lät lappkäringen tvätta mina byxor och skjorta och strumpor. Jag gick med de andra till Tvengsta, som var ett stycke härifrån. Här bodde även finnar. En rolig historia finnes om denna by, vilken ej är äldre än 50 år, de äro ännu många, som minnas det. Jöran, en bonde från Lenungen, var då husbonde även på Tvengsta, men han hade en torpare Nils där, och under hans tid inträffade, att det fanns 2 tomtar här, vid namn Per och Thor. Per bodde under stugugolvet och Thor under vedlidret, de voro bröder, och blevo de tilltalade av någon, så svarade de. Dit kommo mycket folk att höra och tala. Per svarade alltid. Man gav honom mat, som man placerade på golvet bredvid springan. Han sade: "En sked åt Elin också" [han var således gift]. En gång, när Jöran och det andra byfolket körde hem från kyrkan på julmorgonen i kapp på Stora Glas is, och Jörans häst blev efter, då drog Per selpinnarna ur de andras selar, så att hans husbonde skulle komma först. Thor hade 4 söner [så sade Per], vilka alla voro stora spelmän som Thor själv. En gång bad man Per, att han skulle tinga sin bror att spela. Men brodern gjorde intet annat än sjöng: "fläsk och fläsk i kulter". Denne Per har också ofta följt med dem i skogen. Det var enligt min mening sannolikt, att Nils eller den man, som då bodde på Tvengstad, kunde tala buktaleri, då det efter hans död intet mera hördes av varken Per eller Thor, hans bror. Finnarna brukade alla i de flesta byar badstugor, där de badade varje lördag. Vi tänkte först bli över natten antingen här eller i Sågen eller vid hyttan, men då Groth övertalade de andra att fara hem, så gick även jag härifrån vid solnedgången till Sigfridstorp, dit det var 1 1/2 versts väg. En gammal finngumma, som bodde vid kopparhyttan, berättade, att Strömshult, 2 verst N. från Sågen, först upptagits av en finne, som kallades Olov Olsson och som var från Finland. Hans son Olov Olsson levde 70 år, hans dotter Lisa Olsdotter 75 år, hennes dotter Carin Hansd:r 66 år, som nu levde, och det var denna gumma, med vilken jag nu talade. I hennes ungdom hade alla talat finska, då hade även hon kunnat det, men nu kunde hon intet. Hon berättade, att hennes morfar var en stor skogsman [jägare]. Han hade alltid brukat [och så även alla de andra gamle männen] att till varje jul skjuta så mycket vilt, att han hade en hel tunna full med tjäderkött och harlår. De stektes alltid i smör och sattes från ugnen i tunnan. Detta kallades julkost. På Thomasdagen öppnade de alltid sina brännvinsankare och öltunnor och gubbarna sutto vid flaskan varje dag, så att de voro roliga, men aldrig så, att de voro riktigt fulla och slogos. Då åt man även emellanåt av detta stekta kött och levdes friskt. - - - Så brukades även mycket äta hillo. På hösten plockade man lingon, som man kokte med litet vatten, och sattes i en tunna. 4 à 5 tunnor voro i en del gårdar fulla. Härur tog man lite om gången, och blandades det kallt ihop med något havremjöl, och detta kallades hillo. Detta åt man varje kväll, så länge som det räckte. Så berättade hon även, att man förr i tiden var mycket vidskeplig. Ex. på skärtorsdagsmorgonen, så spann man en stor härva, som på korsmässomorgonen sattes fast omkring ladugårdsdörren med spikar i varje hörn, så kastades genom dörren ett litet djur, get, får eller lamm till offer åt ulvarna, och då först släpptes boskapen genom dörren ut på åkern. Gumman berättade, att detta offer fick gå med de andra djuren i skogen, men att ulvarna allra först kom och tog det och sparade de andra. Denna gumma berättade en finsk visa, som hon kallade den, och som skyttarna brukade. Hon förstod inte något därav men läste:

Pilo minun, pilo lindu
Pilo pesän stiani
Päsa nani männi kossä
Musta korva, korva känkä
Juokse järven jäätä myöten.

Kl. 6 gick jag från Sågen till Sigfridstorp, och Nordkvist, Groth och Nilsson gingo om Lenungen hem Jag kom först, efter en halv versts väg till en dammbyggnad härifrån var det ännu en verst till Sigfridstorp. Jag gick fort, så att jag kom dit, innan solen gått ned. Jag blev över natten i den första gården hos Gustaf Jonsson, där jag låg i höskjulet. Innan jag gick och lade mig, var jag med husbonden och jagade harar på ängen. Hundarna jagade tre harar, men de kommo ej så nära, att vi kunde skjuta. Senare gick jag till Anders Ersson, som kommit hit från bygden [han bodde i nord. gården], de kallade honom också för den skull Rymmaren, annars var han en bra karl och förståndig, litet egoistisk. Han hade många gamla papper tillhanda.

[21 Tisd.]. Steg tidigt upp. I dag blåste det obarmhärtigt. Jag var åter med husbonden och jagade hare. Vi sågo nog en, men fingo ej skjuta. Jag var hela dagen här i byn, dels skrev jag i dagboken, dels såg jag hur bönderna skördade sina ängar. Jag talade vid varje man och bad dem om kvällen komma till den gård, där jag bodde, [som även kallades Bråten] för att få tala vid dem. Av dem fick jag veta att Sigfridstorp eller Tuppetorp, som det också kallas, är 1 1/2 verst N. V. N. från Sågen på ett högt berg. Vägen dit är mycket vacker, då den till största delen går efter sjöstranden. I denna by är det 9 matlag och 47 pers., alla finnar av den gamla släkt, som först kom hit. De hade gift sig med folk av släkten Seppäinen i Lenungen, av vilken några nu flyttat hit. Anders Ersson var den ende svensken. Den förste, som uppodlade denna plats, var en finne vid namn Sigfrid, men av vilken släkt är ej bekant, men helt säkert var han av desamma Tuppu, som de kallades. Han byggde sin stuga på den plats, som nu kallas Mellangården, där Pål Olsson bor. Men inbyggarna i Sebbenby by, som hade sätrar i dessa trakter och vid sjöstranden, kommo och brände hans stuga och föste bort honom härifrån. När detta hände, vet man ej. Men någon tid därefter kom en annan finne [varifrån visste de inte, men helt säkert var han av granngårdarna, då han hade släktingar i Mörtnäs], vid namn Johan Mattsson Tuppu [så är hans namn skrivet i de gamla kyrkoböckerna, det var släkten Tuppulainen], som de sedan kallade Tuppe. Han byggde en ny stuga på Sigfrids plats, där som nu Anders Nilsson [eller Frisk] bor. De berättade, att på denna plats då stått en gammal gran, under vilken han lagt sin rock och gumman sin klädning, och att de sovit under detta träd under bar himmel första sommaren. Även honom kommo bönderna från bygden att fösa bort, men han var en stark och stadig karl, han hade huggit sin yxa i väggen och jagat ut karlarna med en stör, på det sättet att de aldrig i livet hade lust att komma hit och jaga bort honom. När allt detta hänt, vet man ej. Men denne Johan Tuppu eller Tuppulainen gick till Stockholm och fick kungabrev på att få bo här på kronans skog, dit bygdborna anlade sina sätrar utan lov. Han har begärt och fått skattland för 1/4 mantal. Detta kungabrev var bortkommet. Men då han sedan i rätten begärde syn på denna gård, så är det brevet ännu i behåll här. Det var givet av domaren Erik Gyllenflyckt den 15 aug. 1693. I ett annat brev, som även finnes kvar, beklagar nämnde herre, att då han var i denna tjänst, så har sergeant Fjelman i Skyberg kommit i sällskap med 17 bönder, vilkas namn nämndes i brevet, för att hindra honom i denna sak. Detta brev, som jag avskrev, var givet den 14 aug. 1693. Så fanns även det kungabrev kvar, som de efter denna syn fingo, att få nämnda markområde 1/4 mantal under skatte. Där stod att Jon Mattsson Tuppu för det betalat till kronan en köpeskilling av 80 Rd. smt, vilket han även till räntmästare Köser [erlagt] mot kvitto i 2 terminer 27 juni 1701 och 12 aug. 1702. Detta brev var givet den 2 sept. 1704. Det var underskrivet med många namn, ex. Fabian Wrede, J. C. Flemming, H. Billensköld m. fl. Samma år lät också Skybergs byabor lantmätare Gabr. Thoring syna sina rågångar, men dessa bönder måste dagen därefter, i ett särskilt brev erkänna, att de lockat lantmätaren och ej gått efter de gamla rågångarna, utan gjort nya på kronans mark. Av denna bekännelseskrift finnes en kopia kvar, det var givet den 28 juni 1704. Och alla böndernas namn äro ditsatta, så ock lantmätarens. Men Skybergingarna såväl som de andra grannarna kommo på Johan Tuppulainens marker för att odla och gräla, så att han måste taga ny syn den 11 maj 1723, som hölls av Ekstedt, även då måste Skybergsborna gå bort. Men de voro ändå till hinder mot Johan, i en rättsdom, som ännu finns, hittades, att nämnde domare Joh. Ekstedt mot 40 daler silv. mynt böter nekat Skybergsborna att gå på Sigfridstorps mark, innan deras jordstvister blivit slutförda. Utom detta, så var en äldre dom, given av Erik Gyllenflyckt, den 17 febr. 1704, där han nekade Spesserud, Fjäll, Knoll, Lenungen och Öfre Ruds byabor att gå på Joh. Tuppurainens mark. Ingen i denna by visste mera, om denne Johan hade arvingar och vilka, men ur en dom av den 14 mars 1745, som var tillhanda, syntes att bonden Anders Pålsson i Sigfridstorp fråndömdes hälften av denna egendom eller 1/8 mantal. Domare var G. E. Löwenhjelm. Och ur en annan dom av den 11 mars 1762 syntes, att till bägge hans mågar Olof Andersson och Anders Göransson delades denna del mitt itu, eller 1/16 mantal åt var.

Min värds far var Jon Mattsson, han dog år 1817 och var 95 år och kunde finska bra, han var född här, i hans ungdom kunde ingen här svenska. Varifrån hans far Matts kommit hit, visste man ej, han krossade sitt bröst en gång, när han högg stockar, varav han låg sjuk i 14 år, innan han dog; hans son hade ej byxor, förrän han blev 12 år [de voro så fattiga], han hade 15 barn med en hustru, av vilka 7 leva nu. Hindrik Jonsson, min värds bror, var här och på Fall tur-vis. Han hade en vacker flicka, som alltid plockade lingon åt mig.

Annars var denna by rädd för frosten, en stor myr åt stranden till var vitmosse. Mellan nord och vest, mer åt nord, är en liten källa, som springer upp mitt ur klippan. Det var rent, kallt vatten här, det smakade bläck och såg ut som rost, den uttorkade ej varken sommar eller vinter. Andra finska namn funnos ej på trakten än Kakarlampi, ett stycke öster om gården, därifrån i N. V. 2/3 verst Tälkälampi, därifrån i N. 1/ 2 fj. Piiralampi, som nu på svenska kallas Trindsjön. För denna 1/4 mantal betala de gemensamt till prosten i Stavnäs 5 fjärdingar rågat mått [20 kp] hälften vardera, 16 skålpund smör, ost och likstol. Till prästen i Glava 1/4 strit eller 4 kapp. Men de slippa hållskjuts. Jag badade här i kväll första gången med värden i hans badstuga. Allt byns folk, såväl gamla som unga, voro därförut hos mig för att tala. Gossarna och flickorna hade jag att dansa och sjunga, de voro hos mig ända till midnatt. Jag följde med dem hem och gick med 2 pojkar i ladan att sova i höet, flickorna skulle gärna följt med, och de lovade, men de tordes ej sedan, de lågo hos de äldre i stugan.

Fallet, som är 1 1/2 verst i Ö. N., skulle vara om 7 gårdar och 40 pers., finnar. En gård är i Vivika (Vedviken. Red:s anm.), där det är 4 personer. De berättade, att en finne Matts, som de kallade Skytte, därför att han var kronans jägare, bott här först och varit hemma från Finland. Han hade barnen Mari och Anders. Mari var gift med Anders Persson från Halvarsnäs och hade 5 söner, Matts, Erik, Per, Anders, Nils och 4 flickor, Carin, Anna, Mari, Brita, vilka alla, när de giftes, höllo krongästabud, och de hade brudklänningar beställda ända från Karlstad. Matts hade [6] barn: Anders, Per, Matts, Erik, Stina, Mari. Av dessa var nu Erik Mattsson i Tvengstad, och han har redan 5 barn.

[22 Onsd.]. Skrev jag i dagboken, det var varmt och gott väder. I dag gick jag härifrån, men blev ej färdig förrän kl. 2 e. m. Min värd och värdinna ville ej taga någon betalning av mig för hela tiden, men till slut, då jag ej ville gå utan att betala, så begärde de 24 sk. Rgds. Jag fick en gubbe Per Persson, som bodde på Nebbens strand. Vi rodde kring en lång udde, annars var det lugnt och varmt och roligt att ro på sjön. Jag spelade på min lilla flöjt, den hördes kring hela sjön. Vi rodde först till Lilleruds by, dit det var nära 1 verst väg. Vi träffade ej hemma mer än en ung flicka, en ung gosse, hennes bror, hade huggit sig i foten med en yxa och kom nu ej ur fläcken. En gammal gumma kom fram [och] sade, att jag skulle träffa gamla gubbar åt Mörtnäs till, som skulle kunna finska. Det andra gårdsfolket voro alla på slåttern. Lillerud, vilken hör under Lenungen, ligger alldeles vid sjöstranden, på en vacker plats, men jag är viss om, att när de vackra lövskogarna, vilka nu blåna omkring gården, efter några år bliva huggna och brända, så blir denna plats lika ful och stygg till utseendet som de andra. Ty överallt, där ej skogen täcker marken, så synas de nakna stenarna och grusbackar, bergen och rösena, om det ej växer hö eller ljung. Härifrån kommo vi efter en kort färd till Brandserud, vilken ännu ligger under Lenungen; ej heller här var folket hemma. På samma sätt i Strömshult [eller Barlingshult] (I Silbodals socken. Red:s anm.), den har fått detta sitt namn därav, att där förut vuxit barlindar, men nu finnes ej mer av detta slag utan riktiga lövlindar. Strömshult ligger också på ett högt berg, dit det syns väl hela Öfra Glasjön, Sigfridstorps by och Pikstad men annars till utseendet förvånansvärt fula stenar och stenkullar, vilka skina vita överallt. I hela byn funno vi inga hemma annat än i en stuga en ung kvinna med ett barn. Denna stuga var målad och vacker på alla sätt, vilket jag ej sett annorstädes. När vi gingo bort, så förundrade sig min följeslagare över, hur vacker de gjort den [ty han hade ej varit här förut], den var förut ladugård och köptes sådan till stuga. I andra stugan voro endast två unga flickor hemma. Här var det, på insidan av dörren, med stora gammaldags bokstäver skrivet på papper några ord, vilka av smuts och damm blivit nästan oläsliga. Men barnen kunde dem utantill, och med deras hjälp kunde jag också uttyda dem; de voro:

HUSVÄLSIGNELSE.
Välsigna mig min Gud,       När jag går in och ut
Som leder mig och för,     Igenom denna dörr.

På väggarna voro några stora målade papper. På det ena var [fast mycket illa gjort] en ryttare, som med en stång eller stör stack ett ovanligt djur. Ej heller jag skulle förstått, vad det skulle betyda, om det ej ovanför stått skrivet: Riddar St. Göran och Draken, och då kom jag ihåg historien, som även Franzén målat så behagligt. Men draken hade ett hästhuvud, örnens vingar och klor, ormens stjärt och kroppen hårig som en häst, utom det så låg den redan på rygg, därför var det svårt att förstå, vad slags vidunder det skulle vara. Min följeslagare frågade också: Vad är det för en slags fogel? Bakom Göran stod ett flickebarn, som ledde ett får med ett rött band. Jag frågade barnen, vem hon skulle vara. De svarade: "Konungadottern". - - -

Vi rodde efter stranden till Mörtnäs(I Karlanda socken. Red:s anm.). Vi stego i land på en hög holme, där jag var och sökte efter harar i alla skrevor; men då det ej syntes till några, så gingo vi bort. På denna holme skulle mötas 3 häradsgränser (Gillberga, Jösse och Nordmarken. Red:s anm.). Vi kommo in i en vik, där vi stego i land, en älv rann ner i viken från Glatjärn. Men efter den kunde man ej ro hela vägen, där man för den skull måste draga båtarna över land ett stycke. Härifrån gick jag ensam till Mörtnäs, min gubbe visade mig vägen. Han fick i ett för allt 16 1/2 sk., han hade rott mig nära en mil från Tuppetorp och hit. När jag nu gick härifrån, så var jag nära att tappa bort vägen vid en sved, men hittade den åter. Det var 1 verst, drygt, till byn uppför höga berg och klippor.

I den första gården voro 2 st. 18 års flickor ensamma hemma, de gåvo mig mjölk att dricka och tilltalade mig småleende. Men de ville ej riktigt förstå vad jag sade. När jag kom till de andra gårdarna, där det var 3 gårdar i en rad, så gick jag till Per Persson, han stod ute, en liten hök satt i ett träd på gården. Jag nedsköt den. Blev här över natten. Sima Pålsson, vilken var av min värds släkt, var själv ej hemma, det var hos honom det gamla brevet för den här gården skulle vara. Han hade en ung flicka hemma, som stod bredvid mig, hon sprang för att hämta det. Det var i början lite svårt att läsa, men till slut fick jag det klart. Det var givet av landsh. Gustaf Lejonhuvud i Örebro den 5 december år 1637, åt en finne Anders Simonsson, att 3 år vara kronoskytt i Värmland. Han hade kommit hit till Mörtnäs och bott här, men före honom hade det funnits folk här, men vilka det varit, kunde min husbonde ej veta. Anders' avkomlingar voro från led till led, ända till min värd, följande: 1] Anders Simonsson, 2] Pål Andersson, 3]Sima Pålsson, 4] Per Simonsson, 5] Per Persson, vilken var den nuvarande husbonden. Han hade 12 barn, av vilka en del voro gifta, en av sönerna hade ex. redan 2 barn, så att på det sättet redan fanns 7 ledet efter Anders Simonsson, eller från år 1637. Fastän jag blev här över natten, så gick jag ändå ett litet stycke för att träffa en gammal gubbe vid namn Pål, som bodde mera åt öster. Men han var ej hemma, han var på sjön och fiskade och skulle ej komma hem förrän i morgon kl. 12. Annars fanns det här många unga vackra karlar. Min värd hade 2 unga pojkar om 17 år, som sista året hade dräpt en björn med klubbor; dess skinn var 11 qvarter långt. Jag låg ensam med mina hundar i en lada i höet.

[23 Thorsd.]. Jag tog i dag och avskrev den gamle Anders' passbrev, och då det var gammalt och dålig och nästan oläsligt, så skrev jag även åt värden en kopia. Sedan gick jag med honom och såg på ett stort och högt berg ett litet stycke i S. O. från byn. Hans gossar ha på två ställen något grävt och avskilt stycken ur klippan. Kvartskristaller, dock små, fanns över allt att se, och ofta täckt av rött järnocker. Utom detta så var det många andra stensorter i det berget och svavelkis och kopparkis. Jag tog några stenar med mig. De sade, att de om kvällen hört mycket skjutande från Fredrikshald, på samma sätt förra fredagen. Förra natten åto vargarna upp ett föl ute på ängen. Jag betalade 12 sk. åt gårdskarlen och fick av honom en järnmejsel till samma pris. Jag gick till Pål, en gammal gubbe, som bodde mellan Östra och Vestra Mörtnäs. Jag såg i Ö:a Mörtnäs en gammal bod, som skulle vara av de äldsta här i byn. Bakom dörren stod årtalet 1665 och H. I. A. S. S. Den har redan många gånger blivit flyttad. Utom denna så fanns ännu en gammal rökstuga, som stod kvar. På samma sätt en i Strömshult, där de sade, att två gamla änkor bott. Annars var den äldsta platsen i Mörtnäs där som nu sågen står, där det varit ett pörte och bott en gammal gubbe, som ej tillhört gårdsfolket. Annars har det här varit av släkterna Juutloinen, Rintinen, Luojuinen, Lautiainen, etc.

Påls gård, som ligger mellan V:a och Ö:a Mörtnäs, har först upptagits av en finne vid namn Matts Bonde. Det var den Bonde, som först kom till Bondetorp. Han hade varit en kungens skogsman, han hade fått hunda,. jämte deras uppehälle av kungen, såsom de på den tiden brukade, så ock även han, som bodde på Tuppetorp, och låg under det stora trädet hela sommarn, under det hade han såväl sina hundar som bössor.

Jag gick härifrån Pål till V:a Mörtnäs, dit var 1 verst och låg dessutom ett stycke vid sidan av vägen. Vestra Mörtnäs, 6 gård., 30 pers., 1/4 hemman tillsammans med Pålsgård, i Karlanda socken. Jag gick in till en bonde Erik Andersson. Det var en städad och stilla karl, han hade en son Erik Eriksson, som nu var student i Uppsala. Denne Erik Andersson var född i Östra Mörtnäs, hans fader Anders Persson var hemma från byn Heden och av finsk släkt. Hans far Per Ersson var född å Heden. Men varifrån hans far Erik var kommen, vet ingen, liksom ej heller av vilken släkt, om det nu är Lautiainen eller Juutloinen eller någon annan släkt. I den borterska gården var jag ej, men där sades vara 2 mycket vackra flickor, av vilka den ena blivit gift med prosten Dahlman i Holmedal. Han har nyss dött men änkan bor kvar i prästgården under nådåret. Hon hade förut varit piga åt prosten. Den andra flickan på samma sätt, hon hade gift sig med prostens torpare, folket sade, att prosten först älskat henne. Deras plats var alldeles i närheten av denna by, några stora ofantliga träd bortskymde den bredvid gården liggande ängen. Annars fick jag ej här vidare klarhet, utan gick tillbaka till Pålsgård och därifrån till Bråserud, som skulle vara den äldsta plats här på skogen. Den förste, som skulle kommit hit, skulle varit en finne, som kallades Brose, hans stuga eller badstuga hade stått i väster från nuvarande gården, närmare den myr, som ännu är vitmosse under gården. Om honom finns en gammal historia, att vargen tagit korv genom stugans fönster av honom. Här finns nu en enda gård, som räknas under Sörboheden. Här träffade jag ett gammalt par. Gubben var Erik Andersson och var 85 år och hans kamrat ej mycket yngre, de hade varit gifta i 55 år. Hans far Anders Persson och dennes far Per voro från Halvarsnäs. Denne gubbes mormor var hemma från Finland, men blev gift i Bergslagen med en man vid namn Matts, vilken var kronoskytt och bodde på Fallet. Av honom rev björnen bort ett öra. Han kunde ej finska. Hans hustru var över 100 år.

Härifrån gick jag till Sörboheden, här var även några gårdar. Jag träffade här en man vid namn Sima, som var med sitt folk i Ö:a Mörtnäs på höbergning. Hos honom blev jag över natten. Jag gick först på kvällen med hans son för att se ett stort berg, knappt en halv verst från byn, där det sades vara täljsten. Där var en blå, mjuk stenart, som man kunde tälja med kniv, men för den skull höll jag det inte för täljsten. Kvartsådror gingo också genom berget. Jag såg på, hur de avslutade höbergningen för i dag. Det var varmt och skönt väder. Jag spelade på flöjten och horn, så att det ekade runt om i skogen. Ett litet vackert tjärn låg nedanför gården. Jag fick här även höra det talet, att förr i tiden en kyrka skulle funnits här på trakten i skogen på andra sidan om Fjällbo (Fjällboda i Järnskogs socken. Red:s anm.). Att dess namn skulle varit Luskeliga eller rättare Öskoleja. Ruinerna efter murarna skola ännu synas tydligt. Där har även hittats järnkors etc. i murarna. Så sades även ättehögar finnas däromkring, och att prästgården varit där, som nu Fjällbo gård är, att hörnstenarna och murarna ännu skola synas, o. s. v. Prästen där skulle varit så rik, att han om julen körde till kyrkan med 6 hästar. En annan historia var, att här skulle bott någon kapten. Andra berättade att den boken [det brevet] ännu skulle finnas i Bondtorp, där det står att läsa om denna historia.

När jag gick till andra gården för att köpa mjölk åt hundarna, var där ingen annan hemma än en flicka vid namn Carin, som var 17 år och så vacker, att jag ej sett många jämfört med henne, hon hade riktigt ett grekiskt ansikte och slank som en rönn. Jag hjälpte henne att slå eld och att sätta potatisgrytan på elden. Då hennes mor kom hem, sade hon sig icke hava mjölk åt sig själv. Då det var många unga söner och döttrar i den gård, där jag var över natten, så bad jag dem dansa, de sjöngo och dansade hårt. Jag visade dem kompassen, kartan, m. m.

Den förste, som bosatt sig här, har varit en gevärssmed vid namn Jan från Fryksdalen. Han hade haft 2 döttrar, Annika, som bortgiftes till Norge, och Carin, från vilken utgick den släkt, som ännu i dag bor här. Om natten låg jag och pojkarna i en lada.

[24 Fred.]. Värdinnan här tog ingen betalning av mig. Jag tog härifrån med mig en ung man, som skulle visa mig till den gamla kyrkan och hjälpa mig att gräva upp en grav. Vi gingo därför först till Bondtorp, dit det var så där 1 verst. Här fingo vi båt för att ro över sjön till Fjällboda. Men den bok, som förut tillhört avlidne Olof Håkansson, sade hans son Erik Olsson, att han givit tillbaka till en man från Skyberg, hans namn minns jag ej. Vi kommo så till Fjällboda, vilken var en säter under Ulvshöjdane i bygden och mycket dålig och fattig. Här besågo vi först en gammal stenkällareplats, som var murad i marken, muren syntes ännu klart, så även trappans plats. Den borde vara många hundra år gammal. Ett stycke i söder syntes ännu på marken hörnstenarna efter en gård, [som nog varit av trä], och stenmurarna kändes in i jorden, om man rev i ytan. Denna plats var nu äng. Det var här, man sade, att den gamla prästgården varit. Så mycket är säkert, att när denna plats först upptogs av finnarna, så var här stor mastträdsskog, där nu dessa minnesmärken äro kvar. Utom detta så syntes på nordsidan om gårdstomten ännu marken därav, att här i gamla världens tider varit åkrar och odlingsmarker, därför att då den stora björkskogen, som här stod, höggs ner [några av dessa björkar lågo ännu förmultnade på marken och voro så ofantligt stora, att en karl på inga villkor kunde omfamna dem] och marken brändes, så syntes tydliga märken efter dikena, som voro på dessa gamla åkrar. Marken, som nu var äng och ännu aldrig plöjd eller rörd, men var nyss slagen med lien visade mig dessa samma diken, men de voro ej större än små plogfåror, så där 7 eller 8 efter varandra, lika långt mellan alla och de gingo alla rakt upp mot berget. Två små kullar voro också mitt i gruset, vilka gårdsfolket trodde vara gravar. Så även jag. De voro från öster till väster och så stora som gravarna bruka vara, större t. o. m. Fötterna voro emot varandra och så där ett par alnar emellan. Jag och mannen grävde upp den högra, så där ett par alnar djupt. Nästan allt var fint rött jord, såsom i kyrkogården och vilket visade, att denna plats förut blivit rörd eller grävd. Vi trodde för den skull helt säkert, att vi skulle påträffa likdelar. Men det blev så hård och lerig jord till slut så att spadarna ej beto. Vi lämnade därför allt, dock trodde jag, att om vi sluppit djupare, vi träffat något, men vi hade ej tid och ej heller lust att vidare fortsätta med detta arbete. Vi gingo därför till den plats, där kyrkan skulle vara det var ungefär 1/2 verst åt norr. I en stor, ofantlig vildmark som ej på flera mil var bebodd och besökt. Vi gingo till trakten av en liten älv och kommo till slut till en plats där två små älvar av särskilda grenar flöto ihop. Här var nu denna kyrkplats. Vi voro mitt i en djup vildmark, mellan stora berg och skogar, och jag kunde ej begripa, varför här varit en kyrka. Bönderna sade, att där skulle bott munkar. Utom detta, så pratade de, att även en annan kyrka skulle stått på en udde i Glavssjön.

Jag såg här i det täta gransnåret dessa stenruiner, som sades vara murar. Nog var det visst, att de voro ovanliga och gjorda av människor, men vad de betydde, förstod jag ej. De voro av små runda stenar, vilka krossats sönder och beväxts med mossa. En stor del var ner i jorden, så att det ej syntes, men det, som syntes väl, gick på detta sätt, som synes här på teckningen (Teckningen, som här ej kunnat återges, synes tyda på, att det varit en s. k. stengård. Muren ifråga gick först c:a 15-20 steg V.-Ö., krökte sedan något åt S., fortsatte därefter 10 steg åt Ö., löpte ytterligare 21 steg vidare men med en böjning åt NÖ., svängde sedan tillbaka 14 steg i sydöstlig riktning och fortsatte sedan på nytt åt NO. Red:s anm.). Dessa ruiner voro på sina ställen så där 1 1/2 famn breda och från 1 kvarter till 1 1/2 aln höga ovan jord. Här har förut hittats järnkors, etc., men nu syntes intet. De ättehögar, som skulle finnas här, kunde vi ej hitta, då skogen var så tät och parklik. Det är 7 år sedan Fjäll-boarne hittade en gammaldags lie, som varit rak som en kniv. Ett stort multnande berg var strax intill denna plats. Jag gick upp på det; härifrån syntes ingenting annat än rena vildmarken åt alla håll och den lilla bäcken, som rann nedanför klippan. Jag högg mitt namn i klippans högsta knöl jämte årtal

 C. A. G.
1821

Härifrån gingo vi till Trångstad, dit det var ungefär 1/2 verst och var i Järnskogs socken. Därifrån gingo vi till Ulverud, dit det ej var 200 steg, och redan var i Älgå socken. Vi gingo till ett gammalt par, som hade en ung, vacker piga. Här åt jag och betalade dels för maten och dels åt mannen, som från Bondtorp eller Sörboheden följt mig.

Jag tänkte först gå härifrån till Grästorp, men då det skulle blivit en lång krok, så rodde jag över sjön till Glasnäs (Älgå socken. Red:s anm.). Jag gick ensam hela vägen. I Glasnäs, dit det var ungefär ´1 verst, var ingen hemma, annan än en liten flicka, barn eller gamla käringar. Härifrån skulle jag rakt över skogen kunnat gå till Fallet eller Gränsjön, eller efter sjön till Tuppetorp och därifrån landsvägen till Fallet. Jag gick för den skull till Greåna by. Här var endast en gammal gumma hemma. Gubben rodde med båten bort på sjön. Den andra båten var nog hemma men inga åror. Jag gick därför härifrån 1/2 verst till Mörhöjden. Här fanns ej en människa hemma. Jag började för den skull tuta i hornet. De voro långt ute på slåttern. Gubben hörde vilken glädje det var hemma och sprang hem. Jag fick honom till att skaffa åror och gå efter Greåna-båten. Han gjorde det och lovade ro mig till Tuppetorp för 12 sk. Under tiden, som gubben var och hämtade båten, så satt jag ute och spelade flöjt. Gumman kom i stor nöd för att ej gubben kom på slåttern. Hon tog för den skull med sig en flicka på 15 år och kom hem, här fann hon mig, en främmande herreman. Men till gubben hörde hon intet. Jag låtsade ej om något. Jag såg, att hon redan blev bestört. Jag sade intet. Till slut frågade hon mig efter sin gubbe, men jag sade, att jag ej sett honom. Då förändrade hon uttryck. Men jag skrattade och berättade historien. Vi blevo strax goda vänner. De sutto och hörde på, när jag spelade. Flickan försökte sedan själv, om hon kunde spela. När mannen kom, så gick jag i båten, och vi rodde till Tuppetorp. Kvällen var varm och lugn. Jag spelade på flöjt hela vägen. I alla dessa byar, där jag nu gick, så bodde nog finska avkomlingar, men med andra så uppblandade, att man ej mer kan säga vad de äro. Jag gav min man ändå 16 sk. i pängar. Jag gick till Gustaf, min gamle värd i Tuppetorp, han var själv ej hemma, men värdinnan. Eftersom det redan var sen kväll, gick jag härifrån till Fallet, dit det var 1 1/2 verst. En liten pojke följde mig. Här funno vi tjäderungar, men det var så mörkt, att jag ej såg skjuta dem, fast jag såg i vilket träd de flögo.

På Fallet låg jag över natten i en hölada. Gårdens hund skällde hela natten på mig, så jag måste taga en pojke från gården med mig dit [för] att [få] sova.

[25 Lörd.]. Först på morgonen var jag ute på ängen att se efter harar, så gick jag härifrån ensam och barfota till Glava kyrka, dit det var 1 mil och 3 verst ren vildmark. En halv verst från byn fanns en backe eller berg, som bestod av rent fint glimmer, och alla dess lösa stenar glänste som silver. När jag kom till Bygden, så hade redan marken blivit annorlunda, här såg man ej längre steniga berg och skogar. Byar, åkermarker och vatten funnos runt omkring. Jag gick till prästgården och tänkte fråga, om det i kyrkböckerna stod något om dessa finnar, samt efter de finska böcker [brev], som han [prästen] fått från finnarna. Frun, som var mycket förargad, då hon såg mig, svarade, att gubben ej var hemma. Jag gick för den skull landsvägen härifrån åt Stavnäs till. Glava kyrka tyckte jag bort vara närmare Glava-vatten än den var. Värme och hetta pinade mig mycket. När jag kom i närheten av Hildringsberg, dit jag tänkte gå att hälsa på Lampa, så kom Stichbauer emot mig, som var på väg till en nämndeman här i byn med en liten låda glas. Jag fick åka med honom till Sölje. Jag gick först till en bonde, där jag åt och drack. På hemvägen kom Heikenskiöld med fru emot mig, och strax efter honom Sveder, men han var så i tankar, att han ej kände mig. Och jag skulle ej heller kunnat säga, att det var han, på det sättet gingo vi förbi varandra utan att veta det. När jag kom till Sölje, rakade jag först mitt skägg, som var mycket långt, hos Stickbauer och gick sedan till Nordström. Där var en läkare Gråberg och en ung patron Hülphers med fru. Med honom pratade jag mycket. Hans fru var också ung och vacker och gjorde så mycket upptåg med N:s unga fru i trädgården, när vi voro där. Jag spelade på flöjt och fick ett glas sockerdricka.

På kvällen gick jag härifrån till Stavnäs prästgård och fick en gammal gubbe att ro. Hülphers' herrskap var också på sjön, jag måste spela åt dem på flöjt på sjön. Ibland blåste jag också i hornet, så att det skållade i skogen. Jag sköt även, när jag kom hem. När jag kom hem, voro prosten och frun ute, jag talade med dem och gick in i min kammare för att byta kläder. Vi talade mycket om Heikenskiölds fru, hon hade även varit här och varit mycket trevlig.

[26 Sönd.]. I dag var det hit mycket flickor och gummor med smörtionde, då det utlysts tills i dag. - - - Prosten och frun sutto bakom ett stort bord i köket. Ett par mamseller voro tillhanda, som bjödo ett glas brännvin eller öl åt käringarna. Allt deras smör var färskt och i små fat, så där 5-7 skålpund högst. Bytta fanns ej. Det såg så lustigt och kärt ut, då prästen och hans gumma sutto så där bredvid varandra och fingo gåvor. Det var så mycket folk, att det stora köket och förstugan var fullpackad. Kyrktiden var redan inne, men prosten satt ännu i köket - han kom ej i dag till kyrkan. Jag var där, Alstermark predikade som om han skulle läst efter något gammalt radband, han drog som en oxe sitt lass, så att svetten lackade ur pannan. Ekström och en Ekelund med sin syster voro i kyrkan. De skulle kommit till prästgården på frukost, men prosten, frun, Alstermark och Adolf, äldste sonen, måste strax efter gudstjänsten gå på begravning efter major Bratt. Jag blev ensam hemma med flickorna. Prosten och frun beklagade mig nog för detta, att jag måste svara för gården och flickorna. Vilket allt jag lovade. Men tyvärr kom dit en gammal mamsell vid namn Liljebjörn, som var så där 60 år. Hon blev här i några dagar. Flickorna gjorde mycket spe av henne. När vi ätit och druckit kaffe, så gingo vi till gungorna, där vi kraftigt gungade med flickorna, fastän den gamla mamsellen och en gammal fru, som också kommit hit, skrek, att vi måste i Guds namn stanna gungan, hon skällde mig för hedning och vildturk. - - - Så bjöd jag flickorna till skogen att sitta på en vacker plats. - - - Vi satte oss alla på en vacker klippa. Ulla Branzell och Ulla Edgren sjöngo många Fredmans sånger. Jag gnolade med. Sedan gingo vi in. Jag kom att tala om minnesboken, och flickorna lovade skriva i den. Det passade så väl, att då Ulla Branzell sade sig ej hava någon släkting, så lovade jag vara som en bror för henne, därför frågade jag till slut, om jag ej finge kalla henne du, vilket hon lovade, likaså Ulla Edgren. - - - Så där kl. 6, 7, 8 sutto vi i främmandekammaren och väntade hem de andra - - - Det var redan mörkt, men flickorna tände ej ljus. Jag satt först med Ulla Branzell i soffan i ett mörkt hörn, och under tiden som m:e Liljebjörn berättade sin historia, så tasslade och viskade vi mycket emellan oss. - - - Till slut drog jag Ulla Edgren, som satt på stolen, intill mig på andra sidan. - - - Då kom prosten hem. - - - Alla herrarna voro hemma och i deras sällskap major Carlsten, men frun och majorsfrun blevo kvar där över natten. Herrarna voro alla glada och trevliga. När vi ätit kvällsvard och prosten och majorn gått i en annan byggning att sova, så dansade vi. Adolf spelade på fiol. Jag valsade särskilt med Ulla Edgren och Ulla Br. och duktigt. Under tiden som de andra voro borta, så gick jag till flickorna i kammaren på vinden. Ulla Br. spelade och sjöng. - - -

[27 Månd.]. Sent på kvällen voro Eriksson och Hirsch hit, de hade hela dagen varit på jakt, men ej fått något. Eriksson sade sig på tisdag följa med oss till Gunnarskog. - - - Jag påminde prosten [min farbror] hans löfte att skriva i min minnesbok. Han lovade det gärna. När vi ätit, så gingo jag och Alstermark till Lindstedt på Haltersbol, med honom rodde vi över sjön till Sölje. Jag ville träffa Eriksson samt få läsa tidningarna, då posten kom i dag. Det blåste hårt. Jag och Lindstedt rodde, så att jag fick blåsor i händerna. Vi träffade ej Eriksson. Då posten kom, medförde den inga tidningar, enär Nordström, som rest bort, tagit tidningarna. Vi kommo hem kl. 1/2 7 och hade postväskan med oss, den fingo vi ej öppna, då nyckeln var i prästgården. - - - Jag frågade, var flickorna voro, men de sade ej annat än att de komma nog snart, och skrattade. Efteråt förstod jag, att de alla voro i prostens kammare för att skriva i min minnesbok. - - - När jag såg, att prostfrun av sig själv också skrivit, så sade jag, att det var mycket gott gjort emot mig, och att jag ej dristat mig att bedja det av henne, fast jag nog det skulle velat. Ty jag var ej så bekant med henne. Jag skulle gärna och för länge sedan ha bett om lov att kalla henne tant, men att jag ej dristat göra det, utan väntat, att prosten själv skulle sagt det. Under tiden har det varit så svårt för mig att kalla en med det förtrogna namnet farbror och den andra med det främmande frun, och särskilt då vi alla voro närvarande vid bordet. Han sade: Det skall jag gärna göra, Bror lille, vi ska gå nu. Det var bra, tack, tack, bror lille. Jag sade, att jag även då ville vara som en vän i huset, allas bekante, och även flickornas. - Ja tack, tack, bror lille, det var bra, det skall vi göra. Vi gingo ner. Jag gick först för att tacka frun för det hon skrivit i min bok. Gubben kom i detsamma för att säga, att min anhållan även var att få kalla henne tant. Hon tackade och steg upp. Jag kysste hennes hand och sade, att jag även ville vara bekant till flickorna och ej som främmande. Gubben sade: Han är vän till hela huset och bror, ja, min hedersbror lille. - Jag: - Jag hoppas då även få kalla herrskapet för du. [Frun sade: kanske kusin], men jag låtsade ej höra utan gick och kysste alla flickorna, vilket de utan prut medgåvo. Och på det sättet blev jag du med alla. Då råkade Charlotta Edgren ej vara inne, utan kom efteråt. De andra flickorna skrattade, då jag gick till henne och berättade vad som inträffat och begärde en kyss av henne. Hon skrattade, såg på de andra och gav strax. Under tiden kom Alstermark in. Han förvånades och visste ej, vad han här skulle tänka. Han hade varit magister och hjälppräst här i 2 1/2 år, och han kallade dem ej ens för kusiner, ej gubben för farbror. På kvällen dansade vi åter. Jag valsade med de äldre flickorna och en kvadrilj med Charlotta Branzell. Jag skänkte frun en tandpetare av ben, som jag köpt i Stockholm.

[28 Tisd.]. I dag hade jag häst tingad till kl. 7 på morgon. Prosten, frun och alla flickorna bådo mig bliva kvar ännu endast denna dag för den skull, men jag sade, att jag ej gärna kunde förspilla mera tid, fast det för mig skulle varit mycket trevligt och roligt.

Vi reste kl. 10. Alstermark följde med mig. Vi foro till Gunnarskog. Jag kysste alla flickorna på munnen, när vi foro bort, och de hade intet emot det, fast jag hade långa mustascher. Då de visste, att jag ej drack annat än öl, så läto de Adolf bära en stor ölflaska i kärran. Vi gingo först till Haltjernsbol [Haltersbol], i tanke att här träffa Eriksson, men han kom ej dit, vi reste därför bort. Första gästgiveriet var ett stycke från Högeruds kyrka, en gammal kyrka av trä och med brädfodrade väggar. Här kommo vi till Lehrbol gästgiveri. Här voro då Närkes livregementes husarer, vilka kommo från Norge, från Christiania. Deras överste var Aminoff. De hade hela förra natten dansat i Eda och Ny socknar, där de vilat i en dag. En lantmätare kom här i vårt sällskap till Gunnarskog. Han skulle till Treskog att mäta gårdarnas marker. Han sade sig bliva där i 2 mån. Eftersom det var på finnskogen, så lovade jag där uppsöka honom. Vi följde med honom till Högvalta gästgiveri. Vi gingo till en rik änka här i byn. - - - Hon skulle ha så där en 6,000 Rd. i pängar och mycket tycka om män. Då Alstermarks häst här började tröttna, så ombads lantmätaren att köra sin väg. Vi kommo så där kl. 5 till Sälboda bruk, där den unge mannen Adolf Edgren nu var husbonde, enär bägge hans föräldrar voro döda och han var den äldste av barnen. Herrarna voro just på väg att jaga harar, då vi kommo; sedan vi varit här en liten stund, så gingo vi i deras följe. De togo egna hundar med sig. Det dröjde länge, innan de fingo upp någon hare. Så jagade de den på så sätt hela kvällen, att de hade den i 2 minuter, tappade, hittade, tappade. Ingen fick se haren, men säkert var den en harunge. Detta Sälboda skulle vara ett av de bästa bruken här i landet och dess ägare rika och skuldfria. Här bodde en gammal fru Rogberg?, som hushållade åt Adolf och hans två yngre bröder och åt deras lärare, student Lagerlöf från Lund. Utom dessa så var ett annat matlag, inspektor Warholm med sin fru, som var mycket vacker och nästan lik till utseendet kapten Georg Tigerstedts fru i Savolax.

[29 Onsd.]. Tidigt gingo vi på harjakt, men påträffade inga. Alstermark sköt nog på en, men träffade ej. Jag sköt en svart vattenfågel och en kråka, som först föll, men sedan slapp på flykten. Var efter middagen hos inspektor Warholm. - - - Eriksson kom hit i dag och tog sitt kvarter hos Warholm. - - -

[30 Thorsd.]. Vi gingo i dag på harjakt men fingo ingen. Kl. 9 voro vi åter hemma. - - - Vi skulle strax efter frukosten gått till Rud, men de fingo vänta på mig ända till kl. 1/2 4. Då gingo vi Alstermark, Edgren och jag. Dit var det en mycket vacker väg, sjöar, ängar och björkskogar stoltserade runt omkring. Särskilt då vi kommo i närheten av Vagga gård. Härifrån till Rud var det mycket fagra marker, det var ej att undra på, om folket här även var vackert. När vi kommo till Rud, måste vi först köra genom den ena herrgårdens gårdsplan, där en Lagerlöf bodde. Innan vi sluppo till Rud, hade vi att öppna 13 portar häremellan och landsvägen, som var 1/4 verst. Här fanns mycket damer, men alla fula käringar, utom en, som var syster till Warholms fru. Rud ligger på en mycket vacker plats, på ett näs. Alléerna voro här så fagra av björkar, att det ej finnas bättre någonstans. Trädgården stor och vacker, där fanns också ett slags små svarta eller bruna stickelsbär, som jag ej sett förut. Denna gård var 1 mantal, kvarnar etc. hörde dit, arvingarna Edgrens och Branzells herrskap ville ha 30000 Rd B:o för det. En gammal patron - - -, Engholm [onkel till Branzells fru] bodde nu här som fogde. Vi bjödos på toddy, jag smakade litet. - - -

[31 Fred.]. I dag gick Adolf Edgren jämte Warholm och hans fru till Åmål. Alstermark och Lagerlöf gingo till den förstnämndes far i Brunskog. Även jag skulle då ha måst fara bort, men jag hade så mycket arbete med skrivning, att jag ej blev färdig förrän mot kvällen. Då det var denna dagbok, som jag måste fylla, och avslutade jag just här.

Kl. var ungefär 6 på kvällen, då jag gick från Sälboda ut för att gå. Jag tänkte gå till prästgården till natten, men kom så sent till kyrkan, att jag ej kunde gå dit. Jag tog för den skull nattkvarter hos en änka, som bodde i en gård, kallad Änga, hon hade en ung, vacker son och en dotter, så där 19 år. Vägen från Sälboda hit var mycket vacker, sjöar, vatten, byar, ängar och åkrar hade man alltid för ögonen. Bondgårdarna voro alla stora som herrgårdar.

Innan jag gick till sängs, talade jag mycket vid sonen, såväl om kartorna, kompassen och hundarna, vilka gjorde en del konster åt honom. Jag sov i salen i en soffa.

[1 Lörd.]. (I orig. står dagen angiven som den 32 aug., och månadsöverskriften september står i orig. ovanför lördagen den 2 sept.) Jag tänkte i dag gå och jaga hare, men då jag rengjorde min bössa, så glömde jag laddstaken och proppen. Jag försökte länge på flera sätt få upp bakskruven, men allt förgäves. Gick för den skull ett gott stycke till en smed, som tog lös skruven. Fast det var sent, så släppte jag ändå hundarna lösa på närmaste bråten, men de fingo ej upp något. Då jag ätit frukost, gick jag till prästgården. När jag kom dit, så kom först en liten fru "Vippstjärt" emot mig. Hon frågade mycket ut mig. Då gubben själv, pastor Lindblad, kom, så var han stel - - -. Han var ej något vältalig, gick som en björn eller en tjur och blängde med ögonen. Han frågade efter mitt pass, vilket ingen ännu på hela vägen frågat. Jag visade honom det och läste han en halv timme igenom det. Frun började till slut med fagert tal, bjöd mig dit till kvällen att träffa finskt kyrkfolk, men någon måltid nämnde hon ej om. Jag gick genast bort, då jag förstod, att han ej hade någon reda eller begrepp om finnarna. Jag gick nu till Mangskogs finnskogar. Jag kom att gå förbi mitt nattkvarter och gick därifrån ensam till en by vid namn Gårdsås. Här fanns många gårdar. Jag gick i nästan alla för att få en pojke att visa väg till finnskogarna. Härifrån byn var det en mil till Salungen, som var den första gård på finnskogen. Här i byn såg jag många flickor, och de voro alla vackra och välklädda, de buro blommor i hatten o. s. v. Till slut fick jag tag i en käring, som med sin pojke kom att följa mig halva vägen, och även något mer, till en plats, som kallades Korset, för den skull att en trädstång stuckits genom en björk till vägvisare. Härifrån gick jag ensam. Då vi kommit ungefär en verst eller något mer ifrån Gårdsås, så visade mig käringen en stor, lös sten, stor som ett litet hus, vilken hon sade, att bergjättarna kastat från ett berg, som syntes vara så där 2,000 steg avlägset, och till bevis för detta visade hon på 2 jordfasta stenar, där märken efter deras fötter blivit kvar. Nog sågo dessa spår ut att vara som människospår, men då jag såg bättre efter, hade där varit fältspatgångar i granitklippan, vilka nu multnat bort och lämnat ärr efter sig. Gumman var också färdig att tro denna förklaring.

När jag kom till Lilla Salungen, så var där allt ungt folk hemma, de berättade många historier om de gamla finnarna och sade även, att det fanns gamla böcker, men att den man, som hade dem, hade rest till Arvika stad med ett barn, som blivit blint. Då jag fick höra, att en gammal gubbe Matts Kailainen skulle bo inom 1/2 verst i ett litet torp, och som skulle kunna tala finska, [då alla i denna by redan glömt det], så gick jag genast dit. Jag fick en karl vid namn Anders Kailainen att visa mig dit. Han berättade, att den här gubben också skulle vara visare än många andra, såväl i trolldom som i andra goda stycken, att han kunde skriva, och att det i hans ungdom ej funnits flera i hela Mangskog, som kunde det, än 2 män, han och klockaren. Han sade, att han av sin far lärt skriva, och att denne lärt sig i Karlstad, då han var fånge där för tjuvgömmeri. När jag fick veta det, så sade jag åt min vägvisare, att han ej fick omtala, att jag var från Finland, utan låtsas om ingenting. Jag skulle själv säga, att jag led av styng och bedja honom om hjälp, när jag kom dit. Torpet hette Lilltjärnstorp, fast det på skämt kallades Raggforsen. Gubben var verkligen finsk, av ansiktet att döma. Han sade sig kunna finska, han trodde mig också vara därifrån [Finland], men då jag sade mig vara från Jämtlands hästjägeri och nu kommit från Karlstad att hälsa på släktingar, så trodde han det. Då jag först ätit och redan bett om hjälp för stygn, så fick gubben strax på sig en annan uppsyn. Han blev så artig och beställsam, han läste för mig några ord ur stygnläsningen. Jag trodde mig skola få se allehanda konster, men han tog ett grått papper sände sin dotter till boden för att hämta ister, han satte litet därav i papperet och sade, att jag skulle smörja mitt bröst och hjärta därmed i kors och taga litet därav i munnen också. När jag började öppna papperet för att se efter, så nekade han det och sade, att kraften går bort, när man öppnar det. Och sade vidare, att om jag går ut för naturbehov så skulle jag - - -. Nu skrattade jag och omtalade för honom hela historien. Jag trodde han skulle bli ond men han blev det ej. Då jag fick höra, att det härifrån ej var mer än 1 verst till Änga by i Gräsmarks socken, där de alla skulle tala finska, både stora och små, så ville jag gå dit till natten, enär det för mig vore trevligt höra ett helt gårdsfolk tala detta språk. Jag sade även där, att jag var ifrån Jämtland och ej kunde finska, jag ville på det sättet utforska, vad de sinsemellan sade om mig. Jag gick förbi några torp, där jag redan såg folket bo i rökstugor. Och på ett ställe hörde jag vallhjonen långt borta spela på hornet, finska herdelåtar, det gick så efter mitt sinne, som om jag skulle varit hemma i egna skogar. Med båt for jag över Ängsjön och kom strax till byn Vestra Ängen. På sjön spelade jag på pipa och flöjt. Människorna stodo på åkrarna och lyssnade till denna musik, vilken de aldrig förr hört. I detsamma som jag steg i land, träffade jag en hel hop karlar, som plockade lin, de voro alla stora och långa män, och de sågo strax ut utanpå som finnar, råa ansikten, stora näsor, mycket skrynkor på panna och kinder, långt gult eller svart hår, stela i sin gång och annars stilla och godmodiga. Fast jag ville, att de sins emellan skulle tala finska, så gjorde de det ej och de voro så kloka, att de ej sade ett finskt ord, så att jag hörde det. På kvällen badade de, alla 5 à 6 gårdarna i samma badstuga; fast jag stod vid dörren, så brydde de sig ej om det, de gingo alla, käringar och gubbar, män och flickor, nakna ut, hade endast kvasten mellan benen, sprungo till en brunn i badstugans närhet och öste kallt vatten på sig. Sedan gick jag med en karl upp på en loge att sova, men vi voro ej där länge, förrän vi gingo till flickorna att söka sänglag, som det här kallades, och brukades mycket.

September månad.

[2 Lörd.]. När jag steg upp, så gick jag att jaga hare, men hundarna fingo ej tag i någon. Jag själv åt hallon och lingon. På hemvägen träffade jag 5 andra män, som gingo för att jaga hare, de hade 2 hundar med sig. - En var från den gård, där jag bodde, och en från en annan by, han kunde spela, såväl fiol som kantele. När jag kom hem, - så var där en ung och vacker flicka. Hennes syster och andra flickor hade redan väntat mig här, men under tiden gått på andra sidan sjön för att plocka hallon. De kommo just därifrån nu. Där såg jag två systrar, de voro så lika, att det var mycket svårt att skilja på dem, fast de sutto bredvid varandra. De hade ännu en ung och skön syster, ett år äldre. Jag spelade åt dem, både på flöjt och pipa, de hade också kommit för den skull att få höra. En flicka gick till granngården att hämta en fiol hit, varpå en man spelade för dem, flickorna dansade polska, en gosse dansade särskilt bra. - - - I denna såväl som i de andra gårdarna kunde nästan allt folket finska, men de yngre på 16-17 år ej något, ej heller förstodo de, vad de andra sade. De talade sinsemellan bägge språken, särskilt finska. Jag gick härifrån till Bjurbäck, med tvenne gossar, som i natt kommit med ljus över sjön hit. En flicka följde med oss. Hon var ung och frisk. Jag bad henne bära min sabel, vilket hon gjorde. Hundarna jagade upp orrar, vi gingo dit, men fingo inga, men på detta sätt lockade jag flickan bort från pojkarna, så att vi ej hörde eller sågo till dem. Hundarna jagade under tiden en hare, på vilken vi hörde dem skjuta, utan att träffa. Jag bad flickan sätta sig bredvid mig i skuggan. Det blev först efter ett litet betänkande, men då jag började kelas med henne, så tillät hon det ej, utan stego vi upp och gingo till ett litet torp, där det bodde en gammal gumma, som kunde finska mycket bra. Hon bjöd mig brännvin, men jag ville ej ha. På alla dessa platser, så fanns ej brännvin någonstans. Härifrån kom jag till Bjurbäck, bara åkrarna lågo emellan. Jag gick från gård till gård, för att träffa karlar, till slut fick jag ihop dem på en plats och talade jag vid dem.

Bjurbäck [Laitiala] har fått sitt namn av den bäck, som flyter förbi, som heter Bjurbäck. Här har det funnits bjur [bäver]. Denna by är på Mangskogs finnskog, 1/4 hemman. I gården finns 7 gårdar, utom många andra, som räknas till samma skatt och äro på samma mark. Dessa äro: Pålstorp, 2 gård., Röstorp, 2 g., Porina, 2 g., Räisky, 1 g., Badstufallet, 1 g., Flythöjda, 1 g., Raggfors, 1 g., Bartjärnsbråten, 1 g., Juksefors, 1 g. På det sättet räknas till detta hemman 20 gårdar och torp, varav en del äro mycket fattiga.

Denna by är en av de äldsta på skogen här. De berättade på det sättet, att en finne Lars Månsson Laitinen först kommit hit från Finland och huggit en stor, ofantlig sved, på den plats, där nu Badstufallet är beläget. Han hade arbetat med det en hel sommar, och när han sådde den, så hade han ej mera utsäde än [som kunde rymmas] i en handske, det hade han satt korn för korn. När han gjort det, hade han gått åter till Finland och därifrån medfört sin hustru, med vilken han talat mycket om sin stora sved. När hon kom hit, så såg hon, hurudan den var. Då byggde de badstuga och pörte. Härifrån gick han sedan till toppen av en hög gran och såg här ett högt berg, dit han flyttade bopålarna och på det sättet kom han hit till Bjurbäck och byggde sin badstuga, där nu Smedberget [eller Kägelberget] är.

Dessa marker voro då under Tobyns by eller gård, men denne Lasse köpte av dem ett stort jordstycke för 10 Rd. Detta köpebrev fanns ännu tillhanda, det var gjort inför lagmansrätten, där lagman Peder Hansson Dober stadfäste och grundade detta d. 27 juni 1629. Jag läste såväl detta som ett annat brev, utfärdat den 16 aug. 1629, då dessa marker delades och jämnades mellan Tobyn och Bjurbäck. Dessa finnar hade då redan uptagit Homsjöns gamla arvshemman. Det sades, att de skulle varit två bröder Lars Månsson och Håkan Månsson. Av dessa var Håkan husbonde och Lasse dräng hos honom. När egendomen var köpt, så sände Håkan sin dräng Lars till Vesterås att skaffa lagfartshandlingar. Lars gjorde då sin husbonde det spektaklet, att han satte sitt eget namn för egendomen och åt husbonden gav han den sämre platsen Homsjön. På det sättet fick Lars själv Bjurbäck. När han redan fått sitt jordabrev, så beklagade sig Toby-borna att de fått för litet betalt för så mycket jord. Då enades man på det sättet, att Lars fick betala 5 tunnor råg ytterligare. På det sättet fick Bjurbäck 1/4, Homsjön 1/4 och Tobyn 2/4 av den ursprungliga egendomen. Håkan Månsson Laitinen måste taga Homsjön, som var sämre. En svensk bonde, Björn från Håns by i Sunne socken, brände upp hans gård, för att få honom bort. Håkan lyckades utverka den domen på honom, att han på några veckor skulle bygga upp en ny gård eller också brännas på samma glöd. Detta inträffade så sent på hösten, att Håkan måste taga mossa under isen på myrarna. Denna bys folk berättade ännu en historia, att då varit utmärkt god laxfångst i Yxforsälven, en mil härifrån. Håns och Homsjöns inbyggare fiskade där, då det var på deras mark, men inbyggarna i Åsnäs i Mangskog, Ingesby i Gunnarskog, Grindmo i Gräsmark och Årnäs i Brunskog brukade fiska där i smyg. Homsjöns husbonde hade märkt att där, ur det kärl, vari han saltade laxen, det alltid minskade. Han började för den skull hålla vakt. När en Hån-bo så åter kom för att stjäla, så högg han yxan i ryggen på honom, så att han dog på fläcken, och för den skull kallas bäcken Yxtjärn. De berättade, att på Röbbersmon strax intill Tobyn skulle synas spår efter en stor herrgård, att de där funnit stekspett och andra saker. Här har bott en fru så rik, att då hon gick till Värmskogs kyrka [som var närmast] och rodde över Mangen, hon tagit en guldring av sitt finger och kastat i sjön under orden: Det är så omöjligt för mig att bli fattig, som det är att få denna ring från sjöbottnen. När hon sedan kom på hemvägen genom Sloberg, fick hon från ett högt berg se sin gård i lågor, alla voro långt i skogen för att skydda boskapen för björnen. Och hennes fiskare hade under tiden fått en gädda, som slukat [ringen]. Hon blev så fattig, att hon måste bo hos sin fattiga syster i Sloby, vilken hon förut ringaktat. För att leva, måste hon sy pungar av sin klädning eller kjortel, vilka hon gick för att sälja. För den skull så kallas än i dag denna socknens folk Pungkäringar. Utom detta, så skulle på Lackerkullen på Salungens skog, I fj. N. från St. Salungen, finnas kännetecken efter finska badstugor och åkrar. Här på denna gård, där jag nu bodde, har förr i tiden även bott en man Jakob Kaipon, som kunde trolla, han bodde i Vestra gården. Hindrik Persson och hans bror Olof Persson Laitinen och den, som bodde öst i gård, hatade honom och skulle en söndagsmorgon skjuta på hans bild, som de satt i ett träd, men det var en sådan man, att de ej träffade honom utan i hans dotter Karin Jakobs-dotters rygg, av vilket det blev tingssak, som hölls i Högvalta i Arvika-trakten för ungefär 50 år sedan. Det var ej länge efter, förrän flickan dog.

Finska namn här i trakten äro Juurimasuo i S. nära öst i gård, Pikasänkä, V. N. 1/2 f. från väst i gård, Kuljuskulku, en myr i Ö. 1/2 fj. från öst i gård, Haukilampi, vid samma myr, Sirkkulampi, 1/8 fj. N. från öst i gård, Jyrkkäkallio, 1/2 fj. Ö. N. till Salungen, Hörinkukkura, 1/2 fj. V. N. Här var det en stor utsikt, men alla skogar voro borthuggna, torp, gårdar och åkrar var det överallt, och mycket unga skogar och bråtar. Frosten skulle förstöra skörden, jorden var annars ej stenig, på samma sätt som annanstans.

På ängen fanns en källa, och särskilt när locket var på, skulle vattnet lukta illa och smaka rost och skulle det vara liksom skum på vattnet. Nu kände jag ingen slags smak. Hästarna skulle gärna dricka detta vatten.

Jag spelade på flöjt och pipa åt byborna, de hörde gärna på, där voro några friska vackra flickor, Chersti och Lina. De kunde både sjunga bra och dansa bra, när pojkarna sjöngo. Jag gick med Cherstin och Lina till andra gården att sova. - - - Jag gick [sedan] med en gosse att söka upp en tredje flicka i en annan gård, men fann ej henne. När vi kommo tillbaka, så hade flickorna redan gått. Jag gick ensam hem om natten och sov i min säng.

[3 Månd.]. Jag steg upp och skrev i min bok. Från denna by gingo i dag 8 barn till Mangskogs kyrka för att läsa till skrift. De måste vara kl. 1 eller 2 där, så läste de i kyrkan 1 timme högst, då få de marschera hem, 5 verst. De äldre beklagade, att de ej fingo läsa på söndag, när de äro i kyrkan. Och ej heller den samma präst, som predikar, läser med dem, utan kommer det en annan från Brunskog. Ty alla prästerna bo i Brunskog.

Jag gick härifrån ensam till Humpsjön [Homsjön], dit det var en dryg halvmil. Jag skulle ha måst gått förbi Danjelstorp, Ullestorp, Fallet och Strutstorp [Långjohanstorp], men jag gick litet vilse, och irrade efter Mangskogs kyrkväg ända till Banken, där visade de mig rätt över skogen till Humpsjön. Jag måste först gå över Flytån, och träffade just en man från Humpsjön, som var i skogen att göra kvastar. Ett stycke från byn fick hundarna upp en hare, men jag hade så mycket att bära, att jag ej hann skjuta den, fast den kom strax inpå mig. Alla de saker, som jag bar, voro följande: I:o min väska av sälskinn, vilken innehöll kruthornen, elddonen, knivar, laddstaken, beck, tråd och nål, bläckhorn och allehanda andra småsaker, såsom stenar, ovanliga, glasbutelj. Utom det så var det min plånbok, i vilken fanns passet, Fernows beskrivning över Värmland, Allmän Sockenbeskrivning och almanacka, minnesboken och 20 ex. Små runor av 2. häftet och några av första häftet. 2:o] Hagel och lodpungarna i en särskild bärrem, i vilka det fanns både hagel och kulor, en hel del och av försilvrade kedjor förskönade, 3:o] mitt jakthorn av koppar, 4:o] [uteglömt], 5:o] min stora sabel, 6:o] mitt gevär, 7:o] Jag hade ett knyte, där det fanns mycket rent papper, Hermelins kartor över Värmland, båda mina dagböcker, Gananders mythologi, Schröters dikter, och en hop Finska sånger. Utom detta så bar jag i mina fickor 8:o] min tvåpipiga pistol, 9:o] min stora flöjt, 10:o] min lilla pipa, 11:o] kompass, 12:o] en liten notbok, 13:o] spegel, 14:o] klocka, 15:o] pennkniv, 16:o läderflaska, 17:o] plån och blyertspenna, 18:o] hundarnas järnband, 19:o] krutmått, 20:o] järppipa, 21:o] lärkpipa, jägarpipa, allt av silver och i silverkedjor, 22:o] min Carniolsstensring, en liten guld- och en annan silverring, 23:o] kopparslantar, en liten påse.

När jag kom till byn, så var ej mycket folk hemma någonstädes. Till slut träffade jag en husbonde Jonas Hindriksson Kukkoinen, som även tagit åt sig ett annat svenskt namn Magnér. Han var en ung, förståndig och kunnig man, han hade varit många år i Norge och där med arbete och något handelsvaror på 8 år fått en 8,000 daler stor vinst. Då lämnade han allt där och kom och köpte en gård här i byn, där hans far bodde på en mycket liten och dålig lott. Han var därför förståndigare än de andra, han ansåg det för en ära att få mig till gäst i gården. Därför tog han heller ingen betalning, han kunde förklara mycket, även om gamla saker, fast han själv var bara medelålders. Då de andra bönderna fruktade, att jag skulle förhöja deras skatter, att taga deras gårdar, och göra kartor över landet för att göra Norges krig lättare, så förstod denne saken bättre och trodde på mina ord. Hans far har varit en gammal finngubbe Hindrik Persson Kukkoinen, vars fader kommit hit från Sälsjön. Han var mycket gammal, då han dog. Han har först upptagit en järngrop 1/2 verst Ö. om byn, nära Humpsjöns strand på Rukumäki, där det skall vara tyngre järnmalm än i Persberg. Där skulle det vara såväl silver som järn. Han har redan 2 gånger varit för denna sak till Stockholm till Bergskollegium, men allt har ändå blivit om intet. Han hade en son Hindrik Hindriksson Kukkoinen, som varit lat att läsa. När han gick i skriftskolan hos Alstermark, som bodde i Brunskog, så hade han fått bannor. - - - Denne Alstermark, har varit mycket elak och svår mot finnarna, därför att de bröto på finska, när de talade. Härav blev gossen ond och gick till Mulltorp, där han låg i badstugan i 14 dagar, och läste a. b. c.-boken, ibland hade han fått en brödsmula av gårdsfolket. Härifrån gick han bort utan vetskap och rymde till Karlstad, här hade han kommit in i fattigskolan och varit där i 10 veckor, men då han ej hade något prästbetyg eller intyg, visades han bort. Han gick därifrån hem till sin far att be om intyg, vilket han fick. Gubben hade själv kunnat skriva litet. På det sättet for han tillbaka till Karlstad han fick lite bröd till matsäck och han hade ej annat än en liten kälke och en skinnpäls, som han drog efter sig på kälken. Han tog till tiggarstaven efter vägen. Han slapp in i 1:a klassen och fick en måltid här och en där hos stadens borgare. På det sättet var han där i 5 à 6 år, blev gymnasist och livnärde sig med sin kondition. Han var skolmagister på många platser, ex. hos Frykman 2 år. Denne Magnér var en bra pojke, men det var till hans fördärv, att han ej kunde hålla käften, då han trodde att det var orätt att hålla tyst. Han sade alltid sanningen rakt och djärvt. Härför fick han många fiender. Därför gingo alltid sakerna emot honom, däröver sörjde han nog och sökte till slut trösta sig med brännvinet. Så t. ex. fick han prosten Kjellin till fiende, därför att han i ett bondbröllop dansade omkull prostens dotter. När han en gång var hem från Uppsala, så gingo ett par byamän till hans far [som hade nybränt brännvin] för att tigga brännvin. Då han ej gav dem, så piskade de upp honom. Gubben sprang på flykten för att söka sin son i andra gården. Under tiden drucko sig männen fulla. När sonen jämte fadern kom tillbaka, så slapp en av männen på flykt, men den andre vid namn Matts fick man fast, och de gåvo honom stryk, så att han låg 14 dagar till sängs. Härför kom det klagomål till prästen, varav de fingo orsak att förfölja honom. Han har 2 gånger varit i Uppsala. Där födde han sig med att läsa och på det sättet att han, när han var hemma, gick omkring i Gunnarskog, Mangskog, Gräsmark och Fryksdalen och predikade, varför han fick litet villebråd och smör. Från Uppsala kom han till Karlstad för att bliva präst, då hade han hemifrån fått 5 Rd., men här var allt redan färdigt emot honom. Han fick repuls; orsaken sades vara, att han var underhaltig i skrivning och ej heller kunde latin bra. Nu skrev man även brev till prästerna i dessa socknar, att de ej mera fingo låta honom predika. I fattigdom och sorg kom han hem från Karlstad. Han skrev en supplik till konungen och sände sin bror Jonas [min värd] att gå med den till Stockholm. Han gick dit på 10 dagar [jag såg även hans pass från Karlstad], det var år 1802. Han hade lämnat alla papper till Math. Rosenblad. Han hade svarat: Det hade varit bättre, om ni suttit hemma vid grötfatet och skött edra sysslor än att springa hit med de här. Det har ju kunnat sändas med posten. Han hade svarat, att inom 3 dagar var tiden ute, och att han ej hade någon, som kunde lämna dem på posten. Han [Rosenblad] hade frågat: Tror du, att jag skulle kunna hjälpa honom, när konsistoriet ogillar. Jonas hade svarat: I vårt land stängs ofta fattigmans barn ut, för det de har ingen gynnare. Rosenblad hade svarat, att först måste det komma svar från konsistoriet om saken, och att domen skulle bliva utanför hans stugudörr. När Jonas kom hem, så reste han till Norge och tog sin bror med sig, som tänkte fara till England. De kommo en lördagskväll till Christiania stad. Denne Hindrik ville med detsamma se på fästningen, han gick dit och frågade av en officer lov att få gå dit. Varför icke, svarade han. Han gick och såg och kikade överallt. Så kom det en stor ofantlig svärm med kadettynglingar efter dem. Två kommo fram och frågade, om han hade en arm avhuggen, då han gick i en kapprock, där ena armen var tom. Han svarade på franska, men de förstodo icke. Sedan hade de frågat: Är du bange? [rädd]. Nej, om jag hade hjärtat i den ena handen och inälvorna i den andra, så är jag ej bang. De frågade, varifrån han var och var han bodde. Han sade sig vara en student från Ros och boende hos en borgare Rosenberg. Om söndagen gick han i kyrkan, men han kunde ej vara på en plats, utan gick fram och tillbaka i gången, och tittade på allt. Om kvällen, då han skulle lägga sig, kom byfogden med en polisbetjänt dit för att fråga, vad slags främmande det bodde i gården. Hela gatan var full av soldater och stadsbor. Värden sade, att det var en bekant, som arbetat åt honom i Drammen och ofta varit här, och den andre skall vara hans bror, som är student. Under tiden ville Hindrik gå in och kläda på sig, men då hade byfogden och vakten sprungit efter. De frågade efter pass. - Jag behöver väl inget pass, som har biskopsbrev. De betraktade detta och sade, att det ej duger. De frågade: Vad gjorde du i går i fästningen och varför mätte du kyrkan? De togo av honom alla papper, som de hela natten läste och till slut förde till polisen med löfte att [han skulle] få dem tillbaka i morgon, han begärde även passet till England. Dagen därpå fick han tillbaka både papperen och passet utan betalning [det skulle annars kostat 5 Rd.] och husbonden fick 8 daler i böter, varav bröderna betalade hälften. De gingo då till Drammen [eller Bronäs], där de voro i 14 dagar, därifrån for Hindrik med en skuta till London, där han var i 2 år. Sen han kom hem, så har han med tårar i ögonen ofta berättat, hur han här uppehöll livet på det sättet, att han om dagarna läste och om nätterna var ute på åkrarna och stal råg, som han åt och ärter. När Jonas kom hem, hade redan domen under tiden fallit, att konsistoriet måtte upptaga saken till förnyad prövning. Prosten Ullman i Torparyd ville ha honom till hjälppräst - och fick det. Men de blevo snart ovänner, och prosten gjorde den ovarsamheten, att han en gång öppnade Magnérs brev, av vilket han nu skulle förlorat sin tjänst, om Magnér hade velat anmäla. Nu skulle denne Magnér vara fjärdingspräst i Blomskog. Han har lärt Eriksson i Mörtnäs att läsa, han hade först varit åt honom passpojke, så ock en Hassel, som nu är kyrkoherde i Mangskog. Och en gång, när Jonas besökt sin bror i Karlstad, hade han fått sova i Hassels säng och Hassel själv måst ligga på kistan.

Jag hörde nu nogare historien om Rönnbergsfrun[?] att hon varit mycket rik, att hon varit från Finland och först kommit hit på skogen. Hon hade haft en syster, gift i Slobyn, som var fattig. När hon gick till kyrkan, så ville den andra systern låna av henne kläder till kyrkan, men icke fått, härom hade det blivit tal på vägen, och hade sagt, hur illa hon gjort i denna sak och att hon också kunde komma på systerns väg. Detta hade frun gjort invändning emot och i häftigheten tagit guldringen av fingret och kastat den i sjön [de rodde över Mangen] och sagt: Det är så omöjligt för mig att bliva fattig, som att återfå denna ringen. När hon på hemvägen kom på ett berg mellan Slobyn och Tobyn såg hon hela sin gård i brand; å stenen, på vilken hon satt suckande, skulle ännu synas spår efter hennes bakdel. När gården brunnit och björnarna rivit boskapen, så hade hon ingenting annat än en sammetskappa, som hon då hade på sig. Nu bodde hon hos systern och gjorde av denna kappa penningpungar till Värmskogs kyrka; därför kallas Mangskogs folk än i dag pungkäringar. Hon levde nu av fisk, som drängarna fångade. De fingo en gång en gädda, i vars mage guldringen fanns. Eftersom Slobyns och Tobyns dåvarande inbyggare voro finnar, så hade inte frun börjat odla upp vildmark mitt ibland dem, om hon ej varit i deras sällskap från Finland, ej heller givit sin syster till hustru åt någon av dem. Jag låg över natten i värdens hölada, där även hans barn lågo; den äldsta, en 12 års flicka, vacker, var så frisk och rask att arbeta, att jag ej sett hennes make i den åldern. Ensam i den mörka ladugården mjölkade hon och fodrade korna, ensam har hon räfsat 70 lass hö o. s. v. Jag talade mycket vid henne om natten, hon hade ett ovanligt stort förstånd och svarade alltid passande på saken.

[4 Tisd.]. Homsjön [Humpsjön] ligger på en vacker plats emellan sjöar och tjärn, av vilka Homsjön är störst. Den utgör 1/4 hemman och räknas till Mangskogs kapell. Den är 2 fj. S. O. från Laitiala, här är nu 8 gårdar i gamla byn och dessutom många gårdar på skogen och torp, som betala gemensam skatt. Inalles är det här på detta 1/4 hemman 23 matlag och 95 personer, i Bjurbäck är på dess 1/4 [hemman] 30 hushåll och 120 personer. På ett halvt hemman finns således 55 hushåll och 215 personer. Den förste, som kom hit från Finland, var Matts Manninen, om vilken de berättade på samma sätt, som man i Bjurbäck berättade om Lars Månsson Laitinen. De sade, att Manninen först gjort en ofantligt stor sved på Badstufallet och en bod och stuga mitt i sveden. Att han varit här i 3 år, innan han gick att hämta sin hustru i från Finland. När de kommit till den stora sveden, så hade gubben ej omtalat vems det var, men undrande över vems det var, hade hustrun sagt: - Hm, hm, om man hade en sådan sved, vore det ingen nöd. Gubben hade bett henne taga nyckeln ur springan och bett henne gå till boden för att se, om det funnes något till mat åt dem. När hon kom dit, var den full av fågel och fisk, varöver gumman blev så glad, att hon grät som ett barn, när hon såg, vad arbete och möda hennes man gjort och strävat, men då han sände sin dräng att hämta fastebrev på gården, så blev det den harmen, att drängen tog i eget namn. Matts hade i därför måst flytta till Humsjön. Här brände nämndeman Björn från Hån hans stuga, men dömdes att inom 6 veckor bygga en ny eller brännas på samma glöd. Denne Manninens släkt bor ännu kvar här i byn. Jag gick i dag åt Sälsjön till, kom först till Riitaho, där en hattmakare, finne, bodde, dit var en kort väg genom skogen. Här bodde en gammal gubbe Erik Ersson Kukkoinen, som kunde finska, men han var ej hemma. Härifrån gick jag till Göranstorp, där det även bodde finnar, men ingen kunde tala finska. Här var det en man, som kunde tillverka nya klockor, och som därför kallades urmakare. Jag gick härifrån således till Bråten, dit det var ett litet stycke. Här träffade jag en gammal gubbe Anders Ersson Kukkoinen, 83 år, som kunde tala en bra finska. Han var bror till Erik. Han sade, att de i sin ungdom ej kunnat annat än finska. Han sade, att den, som först kom till Sälsjön, har varit Staffan Kukkoinen från Finland, han hade varit gevärssmed och först byggt sin stuga på Autioniemi [Ödetorpet], varifrån han flyttade till den nordligaste stugan i Sälsjön. Hans avkomlingar ha varit i nedstigande led följande: Staffan, Lars Staffansson, Matts Larsson, Henrik Mattsson, Matts Hindriksson, Erik Mattsson och nu var det Anders Eriksson, vilken först flyttat hit till Bråten och upptagit det. Autioniemi är på nordsidan av Sälsjön, på södra sidan är Hiiroisenautio, där det förut bott av släkten Hiiroinen, vilka kommit från Finland, men nu skingrats. I Brunskogs socken i Åmots skog är en plats, där förut en Loukkiainen bott, den platsen kallas ännu Loukkiaisenautio. Väster om Mangskogs kyrka, 1 mil, är det många byar omkring en sjö Fören, här har även förr i tiden bott finnar, och dessa byar kallas än i dag förläggsfinnarna. Den förste, som kom till Salungen, har varit en Savolainen, av vilken Salungen fått sitt namn. Annars har det på dessa platser också bott av släkten Kauttoinen. I Håckhöjden eller Övre Fjäll har bott av Hokkainens släkt, varav byn fått sitt namn. Under denna by ligger ett torp, som kallas Tilktorpet (Teliketorp. Red:s anm.) där har bott av släkten Tilkkinen. Den förste Tilkkinen fick det som bröllopsskänk av Hokkainen, sin svärfar, därför behöver han ej än i dag betala någon skatt för torpet. Här har också bott av släkten Karttuinen, vilken släkt svenskarna nu kalla Karten. Toby har fått sitt namn därav, att här förut endast varit 2 gårdar [to = två]. Även här har förr bott finnar, de ha varit av släkten Kokkainen och bott i rökstugor. Men dessa byar äro alla mycket äldre än de nuvarande finska byarna. De äro närmare 200 år. På östra sidan om Sälsjögårdarna finns kopparmalm rikligt i dagen och mycket i lösa stenar. Platsen kallas Jaakon-ahon-kallio. Härifrån är det en mycket liten bit till Sälsjön, här fanns nu svenskar, som kommit från socknarna. En gammal gumma, som var sjuk, bodde i den norra gården, jag skulle gått för att tala vid henne, men upptäckte, att mitt knyte var borta, vari alla mina papper voro. Jag sände Saukko att söka och gick själv efter. Den var hos urmakaren, där jag glömt den. För den skull kom jag tidigare hem än jag tänkt och samma väg som jag kom, annars hade jag nog sluppit rakt från Sälsjön till Riitaho. När jag nu kom hit, så var gubben Erik Ersson hemma, han talade mycket finska med mig. Det var här som på de andra ställena jag varit på, och där gamla hade kunnat finska, men de andra ej ett enda ord, de hade lyssnat stumma, somliga hade skrattat. Och det är även ett under, att de gamla gråhåriga kunna finska, och om de också äro de sista, som förstå detta språk, så tala de det så klart och väl, som de bästa savolaxare. Savolax’ språk tala även dessa men på ett litet annat sätt än vid Jockas: - mehtä [skog] kuttu [kuhta] viikatte [viitakke] Koppelo [tjäder-höna], mustateuri [orrhane], teurinkana [orrhöna]. Eftersom denne gubbe trodde sig kunna läsa finska, så gav jag honom en Runbok. När jag gick bort härifrån, så var det en lugn och varm kväll. Jag spelade på hornet, flöjten och pipan, så att det skallade i skogen runt omkring. På alla ställen stod folket och lyssnade, såsom förr i världen på Väinämöinens spel. Riitaho har fått sitt namn därav, att fordom Humsjöborna och Sälsjöborna tvistat om denna plats. Den förste, som byggde här, var Matts Andersson Luoainen från Homsjön. När jag kom tillbaka till Homsjön, gick jag åter till min gamla husbonde. Jag spelade länge om kvällen pipa på hans gård, varför nästan hela byns folk samlades dit liksom förr omkring Väinämöinen, när han spelade. Jag hörde denna kväll 67 vallhorn från olika håll spela finska vall-låtar. Koskällorna klingade, etc. Jag hörde, att de frågat mycket efter mig, de hade trott, att jag skulle lägga på dem större skatt, eller att jag var en spion, eller att jag ville inlösa deras gårdar etc. Av käringarna, dit jag kommit, hade många trott, att jag skulle dräpa dem, fast de ej dristat säga något till mig. Jag sov åter på logen med barnen, gick om natten till en annan gård [Matts] på en loge, där det sov en flicka och hennes bror, men då hon var rädd för mig, så gick jag tillbaka strax.

[5 Onsd.]. Det regnade hårt i dag. Jag gick härifrån till Salungen, betalade 18 sk., allt åt husbonden. Jag kom först till Flytens torp. Här var även en gubbe, som kunde finska. Jag träffade här Cherstin, den flicka, som i Laitiala hade sjungit för mig. Hon var nu här för att plocka enbär till öl. Härifrån gick jag till Banken torp då jag fick höra, att det därifrån skulle vara bättre väg till Räiski. Vid Banken byggde de en ny stuga, en ung, vacker kvinna fanns här, de sade att de hade stor fattigdom många gånger, då de bodde ofta på så små gårdar. Räiski har fått sitt namn efter ett berg, som heter Räisky. Härifrån gick jag till Poruna [Purna] torp. Jag kom in i en stuga, där det var så rent och vitt inne som snö. De små bänkarna, kärlen voro vita, och på golvet var löv, jag blev för den skull länge här och skrev i min dagbok. Här var en gammal gumma, som kunde tala finska bra, hennes man och familj kunde ej ett ord. Hennes namn var Brita Pålsdotter Jurmoinen, hennes far Pål Israelsson Jurmoinen har bott i Paavola [Pålstorp] och så även hans far Israel Pålsson Jurmoinen, och hans far Pål kunde ha varit från Laitiala. Denna Britta berättade, att hon hört, att de gamla berätta, att släkten Jurmoinen skulle kommit från Finland och från en plats där vid namn Nurmijärvi. Annars har det i Laitiala bott av släkterna Kohilainen och Latikainen. Jag åt här och torkade mina skor och strumpor. Härifrån gick jag förbi Flattjärnstorp och Abborrtjärnstorp. Vid Abborrtjärn var ett litet tjärn, som var lik ett hjerter ess. Härifrån gick jag till St. Salungen, dit det var en god halv verst. På vägen i skogen så jagade hundarna [Saukko] en svart katt upp i ett träd, jag gick och sköt den livlös, första gången föll den ej, men andra gången föll den död ned. Jag glömde här mitt knyte, och kom ej ihåg det, förrän jag kom till Salungens by, jag sände Saukko efter den, och han hämtade det. Nu var den mannen hemma, som på lördag var till Arvika, Nils. Han hade ett gammalt köpebrev på gården, som han visade mig. Han hade en ung hustru från Änga hon nekade sin man att visa mig det. I brevet stod: att den 11 maj 1675, så har bonden Matts Jönsson [säkert Savolainen] i Salungen i Brunskogs socken kommit för rätta, försedd med ett köpebrev, enligt vilket hans fader Jöns Bengtsson, redan för lång tid sedan köpt sig 1/8 hemman av Per Persson i Sund by och Arvika socken för 2 tunnor råg och 10 Rd. Undertecknat Hindrik Hinriksson Vinge. - - - Salungen, 1/8 hemman till Mangskog. Stora Salungen 2 gård., Lilla Salungen 2 gård., Jönstorp, Sätra 1, Trehörningen, Sågvika [Sahalaxi], 1 Kallkällängen [Lähtekaivonniitty], Kostetrud, Pikkalika, Kärr, Ängsbråten 2, Murran, 16 hush., Remman 17 hush. Härifrån gick jag just samma väg som om lördag till Änga. Först kom jag till Tafettatall torp och Raggfors, där jag träffade Matts Kahilainen, den gamla gubben. Härifrån gick jag och kom till Ulffalla och Bartjärnstorp, som på finska hette Havuniity, härifrån till Hör torp, på vägen råkade jag ut för ett starkt regn, så att jag blev våt, hundarna jagade lika gott harar i skogen. Solen hade redan varit nere länge, så att jag knappt kunde komma till Änga, dit jag tänkte gå - - -. När regnet något upphörde, så sprang jag till det andra Hör-torpet. Mannen var i badstugan med hustru och dotter och badade, men jag fick honom ändå att komma och ro mig över till Änga, det var redan kolmörkt, när vi foro. På andra stranden brann en eld såsom vid ljustring. Jag gav honom 18 sk. för det goda arbetet, vilket han tyckte var mycket.

Jag gick till min gamle värd, som redan låg och sov, hans hustru steg upp och bäddade åt mig i den lada, där jag förut sovit. Olof var ej hemma i dag, han hade gått till Borrsjön för att slå.
 - - -

[6 Thorsd.]. Min husbonde Matts Ikoinen stor, lång, och såg grym ut, i början stel och fåordig men annars en god och hederlig karl, talade för mig, vad han visste om sina fäder.

Ängen ligger i två särskilda byar. Södra Ängen och Norra Ängen, vilka helt och hållet äro särskilda byar och har särskilda inbyggare. Vardera utgöra 1/8 hemman. I Södra Ängen är det 5 gårdar och 2 torp Hör och Ängshöjden, inalles 8 gårdar, och i Norra Ängen 3 gårdar och Viandstorp, tillhopa 4 gårdar. Av dessa är Södra Ängen äldst. Den förste, som byggde här, har varit Sigfrid Kinnuinen, som kommit från Finland, som byggde sin badstuga på ett näs, där nu Matts Ikoinen bor. När han kommit, vet man ej, men en av hans brors- eller systersöner, Jakob Hindriksson, som de alltid kallade Stor-Jakob, hade varit en stor och grym karl och så stark, att han med blotta knytnäven slog hjärnan ur huvudet på en karl. Han har grymt dräpt många män, och de ha många gånger kommit dit för att taga honom fast, men ej kunnat, då han haft bössa och andra vapen i stugan. 6 1/2 personer hade han dräpt, och av dessa var en hans bror. Till slut lät han fängsla sig själv. Han hade en gång varit på Persmässmarknaden i Karlstad, där han slagit ihjäl en man. När man försökte få fast honom, så hade biskopens dotter gömt honom i en källare, till dess saken kom för undersökning. När han avrättades, så hade han för god gärnings skull skänkt Änga och Ulvsjön till biskopsdottern. När Matts till slut kom fram med sina gamla papper, så fann jag i dem, att en hop bönder sålt en skogspark, Ängskogen benämnd, åt mäster Sven Benedicti, kyrkoherde i Fryksdalen, vilket köpebrev assessoren Petrus Dober, då han tingtade (höll ting. Red:s anm.) på generalguvernören i Finland greve Bengt Oxenstjernas vägnar i Sunds socken befästat av den 5 sept 1632. Den kostade 30 dal. s. mt.

Matts Ikoinen berättade, att bonden Matts Mattsson Ikoinen kommit sedan från Långtjärn i Gräsmarks sockens norra del och gått till Karlstad och köpt gården av biskopsdottern. Det köpebrevet fanns också tillhanda, där stod, att Christina Plenningsköld, änka efter en Camén, försålde denna samma egendom, som hon ärvt av sin svärfar, superintendenten Sven Benedicti åt bonden Matts Mattsson [Ikoinen] för 40 daler s. mt och 2 tunnor råg. Karlstad den 22 marttii 1671.

Härav märker man, att Kirnuinen icke köpt, men varit torpare åt Sven Benedicti, och att han för den skull skyddades å dennes vägnar av biskopsdottern i Karlstad, som även sedan ärvde hemmanet av sin svärfar och åter sålde den till Ikoinen, vilkens avkomlingar ännu bo i hela byn. Matts' son Hindrik Mattsson bodde på platsen, och den andra sonen Matts Mattsson flyttade till Ulvsjön. Hindrik var 96 år, hans son hette Anders Hindriksson, dennes son Hindrik Andersson, dennes son Matts Hindriksson lever ännu och är 60 år, han har vuxna barn, vilka alla kunna finska. Här i byn bodde de ännu i rökstugor, fast de alla voro gamla, de nya, som byggdes, gjordes till spisstugor, de sade orsaken vara den, att skogen var så väl uthuggen, att de hade svårt att få pertved. Men denne Matts Ikoinen sade sig icke förgäta rökstugor, han har för den skull huggit stockar, närmare 5 famnar [långa] till ett nytt pörte, som på det sättet skulle vara den enda nya, som jag sett. När jag sedan gick i hans smedja, så såg jag där hans farbror, en gammal gubbe, som ej talade annat än finska. Han hade även något skorrande röst, så att han talade som Olli Teittinen i Taipale. Han smidde sylar åt sig, och de blevo så bra, som de som köpas i staden. Vi talade här alla endast finska. De sade, att i Norra Ängen har bott av släkterna Marttinen, Symujinen, etc., men de hade alla flyttat bort, då de fått höra, att man finge fara till Amerika, som de kallade Gottland, så där för en 90 år sedan. Men när de kommo till Närke, så sluppo de inte, de fingo ej ens pass. Nu hade de under tiden sålt sina gårdar billigt till en herreman, patron Löfman, själva foro de nu en del till Finland, en annan del till Norge. Denne Löfman bytte sedan med en finne, som hade sin hustru från Treskog, och fick av honom en mycket liten del däri. Han ville ha fotfäste i denna stora by, tänkte sedan plundra och skövla hela gården under sig. Betalade för den skull stora pängar till gubben, som blev så rik, att han vid sin död gav 15,000 dal. åt varje barn, de voro 5, i pängar, utom gården. Av dessa barn är nu en dotter gift med smeden Danjel i Ulvsjön, han som på söndagen spelade fiol.

Jag gick från Södra Ängen till Norra Ängen. Först besåg jag en ung hustru, som blivit galen av brännvin. Hon var syster till Jonas Magnérs hustru. Ängsjön är en vacker, lång och i många bukter slingrande tjärn. Där funnos holmar, den ena efter den andra som en kedja. Per Mattsson kom och följde mig. Danjel var inte hemma. Vi måste skynda oss. Vi gingo till Ulvsjön, här var en rik gård hos Danjels far. Hans hustru var hemma från Treskog, fast hon redan var gammal, så var hon ändå vacker. Här var jag över natten, spelade för dem och sov i en stor sal i andra våningen. Denne mans far hade kommit hit från Danjelstorp. Ingen kunde finska. Jag såg här en kantele av ovanligt slag, den var spänd av 7 kopparsträngar, lång, och botten saknades, den måste för den skull vara på bordet, 4 strängar voro spända på samma ton, en kunde man accentuera efter behag med fingrarna, de andra tre strängarna voro mycket kortare och hade högre toner. Utom det en lång, på vilken spelades, de andra voro ackorder, man spelade med en sticka. Jag blev här över natten. På kvällen gingo vi att jaga harar men fingo inga.

[7 Fred.]. På morgonen skrev jag i min dagbok. Min värdinna var något girig, såväl för maten som för båten tog hon 12 sk. Jag fick till roddare en av hennes tjänare. När vi kommo till stranden, så glömde jag min bössa där. Vi rodde över sjön Trehörningen, namnet har den fått därav, att från vilket håll man än kom, så såg sjön trehörnig ut, ty uddar och holmar hindra helt och hållet utsikten. När vi kommo på vänstra sidan om den långa udden så hoppade hundarna i sjön och simmade till udden. De fingo i detsamma fatt i en hare, jag skulle gått och skjutit, men bössan saknades. Jag kom ihåg, att den blev kvar på andra stranden, och sände för den skull min roddare att hämta den, under tiden blev jag kvar på udden och åt lingon. Hundarna jagade [det kunde gott varit en räv] runt omkring viken ända på andra sidan Ulvsjötorps by.
 - - -
När nu min roddare kom tillbaka, så rodde jag i hennes ställe ända in i viken, han ville själv vila sin tur. När vi kommo i land, så visade han mig vägen. Jag gav honom 18 sk. i drickspengar och gick att marschera till Treskogs by, dit det var drygt en verst. Det började också regna under vägen. Jag gick för den skull till en gård för att torka mina kläder, och därifrån gick jag till gästgiveriet, där det var en mycket tokig käring, vilken oavbrutet sjöng kukkukuliku och drog upp kjolarna. Jag träffade här lantmätare Montan, med vilken jag strax blev bekant. Jag gick med honom i en annan gård att äta kvällsvard, här blev jag även över natten. Vi läste avisor och svängde med en vacker flicka. Treskog är den allra största gården i hela Värmland, den har 7 verst ren skog, 82 torp utom många gårdar och delar, många hundra personer, och 2 lantmätare ha nu varit här i 2 somrar för att mäta deras marker.