September 1821.

[8 Lörd.]. Jag gick i dag till kyrkan, tog gästgivareskjuts, var även till Gårdsås för att höra efter, om ej den gumman där plockat hallon åt mig, som hon lovade. Men hon hade det ej. I Ängens gård var ingen hemma, men jag träffade dem på åkern, där de skuro sin råg. Jag lovade komma dit till natten, för att i kväll träffa de finnar, som från Axland och Bogen skulle komma till kyrkan ty i dag var det skriftermål När jag kom till Salbo, hade jag 8 brev, som kommit med den senaste posten, nämligen ett från min far, skrivet i Lampi, det innehöll 65 Rd. B:o, utom det hade jag brev från Romanson med ock 20 Rd. B:o, från Venell var ett brev, ett från Nilsson, ett från Hedberg, ett från Hoffstedt och två från Mathisen. Jag hade mycket läsning, och utom det fick jag tidningarna att läsa. Kl. 5 på kvällen tog jag skjutshäst och for till kyrkan. Jag tog kvarter, som vanligt i Ängens gård hos änkan. Dit kom även en hop finnar från Bogen, men av dem var det ej mer än en medelålders man, som kunde tala finska; och utmärkt kunde han även många runor eller trolläsning utantill. Jag lovade besöka honom. Han sade, att en finne Backman bor där, som för en 18 år sedan rymt från Finland. Han skulle ha blivit präst, men kommit i gräl med biskopen, etc.

En ung avskedad nämndeman Branzell och en gammal präst, Visén, från Ny socken, kommo även hit till natten. De talade mycket med mig. Prästen var dum som en stock, men ville ändå tala mycket dumheter. Jag låg ensam i logen , jag bad att få komma till flickan, men hon vågade inte öppna, annars hade hon nog gärna velat.

[9 Sönd.]. Jag var i kyrkan i sällskap med lantmätarna Montan och Stenbäck från Treskog. Vi betraktade denna sockens flickor först, innan vi tittade på kyrkan. Av flickorna sågo många särdeles bra ut, men käringarna voro fula och stygga. I kyrkkläderna voro flickorna fulare klädda än i vardagskläder. Kyrkan var stor, orgeln liten men god. Vi sutto tillsammans i bänken vid dörren med andra bruksinspektörer. De gjorde alla slags konster, gåvo varandra stickord, fula verser ur psalmboken att läsa och skrattade. Lagerlöf predikade, men hans predikan tjänade till intet. Här brukades ej blott det, som annanstans, att för små döda barn läsa upp långa och löjliga personalier, utan man uppläste även dem, som blivit födda, var och en med en liten harang om föräldrarna. Jag gick i slutet av gudstjänsten i sakristian, därifrån vi betraktade, hur de gingo till Herrens nattvard. Från kyrkan gick jag till Ängen för att hämta mina saker, noter och kläder. Bönderna tittade långt på mig, när de nu sågo mig i så granna kläder. De hade inte sett så fina kläder hos någon, och [så hade jag varit] tillsammans med prästen i sakristian. Lindblad var själv ej hemma, då han var och predikade på annat håll, men hans hustru såg mig och berättade huru skamlöst de betett sig emot mig. Det regnade, när vi körde hem. Jag gav 1 Rd. i drickspenningar åt käringen eller änkan för nattkvarteret. De hade den fula seden att ej någonsin säga ifrån, hur mycket jag var skyldig. När vi kommo halvvägs hem, kom en stor gris och sprang mellan hästens ben och kom under kärran, så att vi stjälpte, men den rörde ingen; selar och kördon gingo något sönder. Stenbäck och Montan kommo till oss att frukostera. Adolf Edgren och Warholm hade ännu icke kommit hem. Jag lät Saukko göra en del konster åt dem. En student Lindstedt från Lund kom även hit, han ljög så mycket, att vi ej orkade höra det. Nämndeman Branzell kom också, men vi gingo alla bort för att se till grannen på en dans. Där voro många flickor och pojkar, gammalt folk fanns det inga. Stenbäck gjorde många saltomortaler, även jag försökte lära mig att dansa deras polskor, ibland gick det bra, ibland illa, efter nu flickan var. Kl. 10 slutade det, jag gick tillsammans med två vackra flickor till deras hem, de voro systrar på 17 à 19 år. De lovade mig att få ligga hos dem, men dit kommo till slut Stenbäck och Montan, med vilka jag måste gå bort. Flickorna blevo kvar. Jag talade mycket med deras föräldrar. När vi gingo hem, måste vi vada över leriga åkrar för att söka efter båt, och ändå måste vi gå landsvägen omkring. Det spelades mycket kort om natten på trekarl, jag och Stenbäck och Björling, jag blev bror med dem alla. Jag varken vann eller förlorade. - - -

[10 Månd.]. I dag reste båda lantmätarna bort. När jag i sällskap med Lagerlöf var i trädgården för att äta bär, så beslöto vi helt hastigt att fara till Arvika stad i dag, då jag på annat sätt ej kunde få växlade småpenningar åt mig. Vi hade svårt att få skjuts i byn, då alla hästar voro i arbete. Jag var också och frågade i den gård, där de två vackra flickorna voro, och med vilka jag nu pratade mycket. Under tiden började det regna. Det regnade hela kvällen, jag sände en liten gosse, flickornas bror, att låna paraply från bruket. Lagerlöf kom själv med häst, som han fått i en annan gård. Vi reste till staden, när det regnade som bäst. Vi körde den större vägen förbi Högvalta gästgiveri, fastän en rakare men sämre väg hade kunnat begagnas. Arvika stad, som hittills hetat Oskarstad,var ej längre bort från stora vägen än 3 verst. Den låg alldeles på stranden av en vik, Elgåfjoln sjö. Här funnos ej andra än några gråa trähus, en här och en där mellan åkrar och ängar. Annars var den lagd på en jämn plats. Vi körde fram till apotekaren, som var Lagerlöfs svåger. Hans namn var Elfström, han var en lugn och fåordig man, likaså hans fru, Lagerlöfs syster, en skön och nätt kvinna och leende, alldeles ljuv och lycklig. Här funnos några borgare, de fingo toddy och voro halvfulla allesammans, annars simpla och fula i uppträdande och kläder. Jag fick på apoteket 10 Rd. växlade och i några av stadens butiker något mera. Stadsborna voro riktigt missbelåtna däröver, att de borttagit stadens gamla namn Oskarsstad, och visste ej, varför det ombytet hade skett, men de tänkte, att staden ansågs vara simpel, och att det var meningen bygga en ny vid Göta kanals stränder, som skulle erhålla samma namn. En del trodde också, att doktor Lagerlöf, som var prost i Arvika socken, skulle klagat hos konungen över stadgorna att de drucko mycket brännvin och fördärvade fullständigt hela landskapets folk. Detta skulle han ha sagt, när konungen var hos honom över natten. Jag hörde även av många bekräftas, att Arvikas folk voro svårare, stoltare och mycket mera begivna på brännvin än andra. Vi blevo över natten hos apotekare Elfström. Jag spelade något flöjt här och fick en hel hop noter att titta i, och av vilka jag fick låna några till Salbo för avskrivning, t. ex. Hulda Rosa och Lik en fjäril älskande det gröna. De voro lagda för sång och klavér.

[11 Tisd.] Jag steg någorlunda tidigt upp, förnämligast av det skälet, att jag ej ville, att någon av gårdsfolket skulle få se min svarta skjorta, som var på. Ty pigan i Salbo hade ej hunnit tvätta de smutsiga kläder, som hon åtagit sig tvätta. Vi väntade mycket länge på frukosten, jag trodde att frun skulle ha serverat mycket läckerheter, när den till slut blev färdig kl. 11, så var den mycket enkel. När vi ätit, gingo vi strax därifrån och körde till Arvika prästgård, där prosten och d:r Lagerlöf, min kamrats morbror, bodde. Dit var en kort färd ej 1/2 verst ens. När vi kommo dit, så åt man även där frukost. Där voro främmande, en kamrer Hjul [Juel], som ville köpa Agneteberg,det var en lägenhet, där doktorn bodde, och som var hans egen och där vi nu voro, då vi ej besökte den rätta prästgården. En överstelöjtnant Hård med sin äldsta dotter, fröken Vendla Hård, var även här, hon var en ung, mycket vacker flicka. Fru Lagerlöf, jägmästarens hustru från Norserud, var även här. Under tiden, som de andra åto, gingo jag och Lagerlöf och promenerade i trädgården. När vi kommo in, talade jag mycket med överstelöjtnant Hård, så länge som Hjul [Juel] och doktorn sysslade med gårdsköpet. Då resonnerade jag även [med] fröken Hård [och] med fru Lagerlöf, vilken hade läst mycket, även Litt. Tidningen. De måste vara över frukosten här, de andra gingo bort. Nu talade även doktorn själv mycket med mig, han ville veta, huru vi nu levde under Rysslands välde och vad min verksamhet var i Finland. Kl. var redan 7 på kvällen innan, vi kommo hem till Salbo, dit det var 5 verst.

[12 Onsd.] Jag var här hela dagen. Vi gingo och sökte efter harar, men fingo inga. - - -

[13 Thorsd.] I dag skulle jag ha skrivit hem, men fick inte; därför att Adolf Edgren och Lagerlöf övertalade mig så länge, att jag måste lova att följa med dem till Vagga [Vagge] och Norseruds herrgårdar, dit de gingo för att säga farväl, då Lagerlöf, August och Vilhelm Edgren [de yngre gossarna] till lördag måste fara till Karlstad. Vi kommo först till Vagga, där fogden Larsson bodde. Han var en mycket lustig och godhjärtad man, och hans unga fru såg god ut ,men mycket enkel i tal och tankar, ville det oaktat tala mycket t. ex. då jag sade: "Herrskapet är allt för lyckliga, som har en så nära granne i jägmästare Lagerlöf på Norserud", så svarade hon: "Ja, men det hände i vintras, då Hon var här [fru Lagerlöf], att det föll så mycket snö, att hon ej kunde komma hem utan fick stanna över en dag, etc. " Hon talade mycket om reparationer och förbättringar, som de gjort på denna lägenhet. - - - Annars voro de gästfria och välvilliga, toddy, te, sup och aftonvard bjöds. Härifrån gingo vi ungefär vid ½ 7 tiden på kvällen till Norserud, dit det var en kort väg. Denna plats var liksom Vagga på en mycket skön plats, och goda trädgårdar funnos på båda platserna, men särskilt här [i Vagga, där även major Hjul [Juel] var, så åt jag mycket röda stickelsbär i trädgården]. Jag hade redan förut hört mycket omtalas denne jägmästare Lagerlöfs snålhet, och i detsamma som jag kom dit, så såg jag, att det var sant. Hans min och gång sade: Vad springer ni här efter? Vi fördes in i en mycket grann sal, där det var stora speglar, tavlor och granna mattor, etc. De andra sade, att detta gjordes allt till min ära. Men annars bjöds ej på annat än en sup brännvin, vilket jag ej tog. När vi gingo, så bjöds ej på kvällsvard, fast klockan var 8 och vi hade nära en mils väg hem. Men trädgården, genom vilken vi kommo, var mycket vacker och skön, jag såg här en pilhäck, som var gjord på det sättet, att träden hade satts i kors. På hemvägen jagade Tipla en hare.

[14 Fred.]. Var jag åter med Lagerlöf och Edgren på harjakt, men vi fingo intet, haren sprang mellan mig och Edgren, så att ingen av oss tordes skjuta. Jag sköt på tre vattenfåglar, men av dem fick jag ej mer än en, måhända träffade jag även de andra. I morgon skulle Lagerlöf och de unga Edgrenarna resa till Karlstad och även jag till Gräsmarks kyrka. Jag pratade med Lagerlöf, han sade sig resa om Stavnäs och sedan taga av till prosten Branzell. Jag lovade sända brev till flickorna och han lovade giva dem dem egenhändigt. Med detsamma vi ätit kvällsvard, gick jag på min kammare för att skriva till Ulla Branzell följande brev:

Goda Ulla!

Jag är oviss antingen jag först skall tacka Dig för den tid jag i Ditt och Dina anhörigas sällskap så angenämt tillbragt, eller begynna med att urskulda den frihet, jag härmed tagit mig, att oförmodat hälsa på Dig med ett brev. Kanske syns det senare böra föregå. Nå, jag skall då söka göra det, om det verkeligen behöves någon ursäkt. Dock, jag skulle allt för mycket misskänna Dig, om jag någonsin skulle tro, att Du verkeligen kunde illa upptaga min avsikt härmed eller missförstå den. Det skulle göra mig oändligt [ont] att veta mig oförtjent hava ådragit mig Ditt missnöje och genom några oskyldiga rader givit anledning till en rubbning i den vänskap, som ägt rum oss emellan. Men det är just i stöd på denna vänskap jag förlitar mig, och utom vilken jag aldrig lagt pennan på papperet; och skulle jag även ha förgått mig, [jag känner kanske ej dess gränser], så är Din godhet dock en borgen, att Du förlåter mig, och gerna överser det, varuti jag kunnat förfela.

Det är redan 3 veckor sedan jag skiljdes från Stavnäs, och ännu vistas jag i dess grannskap [ty några mil skiljer mig icke långt från ett älskat ställe] utan att likväl under hela denna tid gjort en enda resa dit för att tacka Dina föräldrar för all den godhet och vänskap, de på ett så utmärkt sätt bevist mig under min vistelse i deras hus. Det är onekligt en alltför stor försummelse å min sida att hava förgätit detta, men har jag väl någonsin kunnat tro, att mitt dröjsmål här i orten skulle bliva så långvarigt, och numera är det för sent att tänka därpå, ty i morgon avreser även jag. Dock om jag själv ej numera kan besöka dem, så har jag likväl så ofta i tanken drömt mig till den ort, som i sig evigt skall bevara många av Värmlands ljuvaste minnen, och vad jag i ett fall försummat, vill jag i ett annat gottgöra. Min första avsikt med detta brev är därför, att då jag numera ej personligen kan få göra min uppvaktning, så gör jag det skriftligen, och därigenom än en gång får hembära min tacksägelse för den förflydda tiden, för vilken jag i Dina föräldrars hus står i en stor förbindelse. Och ehuru jag svårligen kan hoppas få något tillfälle att ådagalägga det värde, jag satt på deras vänskap, den högaktning, varmed jag sökt emottaga deras förtroende, och det intryck, deras uppförande gjort på mig, så vore jag likväl nöjd, om jag blott kunde övertyga dem att jag ej ovärdigt njutit den. Jag skulle ock därför egentligen bort ställa detta mitt brev till Dina föräldrar, också hade jag gjort det, om jag haft nog tid att ställa mina meningar i en bättre ordning, till dess har jag emellertid vidtagit mig den utvägen, att adressera mig till Dig - och vem hade jag väl bättre därtill kunnat välja? emedan jag till Dig har den fulla tillförsigt, att jämte det Du bäst framtolkar min mening, Du även snarast ursäktar de småfel, Du i mitt brev kunnat upptäcka. Det ligger i Ert kön en benägenhet till överseende och skonsamhet, en böjelse, varmed den närmast liknar själva allmakten.

Till en alltför ringa gärd av de många stunder, Du så skämtsamt bortlekte vid klavéret, har jag avskrivit denna lilla visa, vilken Du ej ägde i Din samling, och vilken likväl så väl förtjänar finnas där. Det är Hulda Rosa! en avskedsserenad. Orden kommer jag ej ihåg men de finnas i någon av årgångarna i Post-Kalendern, melodien är av Hæffner och utmärkt vacker. Skulle det någonsin framdeles föra någon av mina landsmän, eller någon annan fremling, till Dina föräldrars hus, så glöm ej att även förljuva hans vistande där med de medel naturen Dig lämnat. Det är vid accorderna av Ditt klavér och vid Din sång, som livets känslor lättast upplösa sig, och varvid även hans hjärta skall försmälta till honung, om han eljest har något. Men jag har skrivit mer än jag bort.

Jag har förut bett Dig framföra min hälsning till Dina föräldrar, och får nu bedja Dig om detsamma till Dina syskon och vänner, ingen nämnd och ingen glömd. Hälsa flickorna Edgren, det är hos deras bror jag mer än en gång haft tillfälle att igenkänna dem själva. Genom honom är jag även dem mycken tack skyldig. Jag tänkte även skriva här innelyckt ett litet brev till Ulla Edgren, men oviss ännu, huruvida detta blir upptaget, hade min förbrytelse i den händelsen varit dubbel. Hälsa henne emellertid och säg, att hon är mig nära. Jag slutar mitt brev med samma önskan, varmed jag begynte det - att det ej måtte bliva missförstått? Men varföre skulle jag väl behöva yttra denna fruktan, om ej världen vore så fallen att tadla allt, och se allt från den sämsta sidan. Emellertid farväl, kära Ulla, och glöm ej en avlägsen från ett främmande land, men till själen ej främmande för det goda och sanna, [som] haft den lyckan att av ödet föras i Dina föräldrars vänskap och bekantskaper. Skulle någonsin Du eller någon av Din släkt föras i främmande land, måtte den även där finna människor, som med vänskap och gästfrihet öppna dem sin boning och möta dem med ett hjerta, fullt av deltagande och förtroende. Ännu en sak! Så oändligt gärna jag såge dessa rader besvarade av Din hand, så vill jag likväl gärna [ehuru med uppoffring] avsäga mig detta nöje, ifall Du ej tror Dig kunna [och] böra göra det utan allt tadel. Jag vet ej, vad ni kan tadla i Ert land, men hos oss anse vi det ej farligare att skriva till en vän än att tala till honom, och vad mig angår, så hoppas jag hava det förtroende man gör sig av en sådan. Emellertid gör som Du tycker. Den handlar rättast, som gör efter sin övertygelse - jag är nöjd i båda fallen, ehuru jag måste tillstå, att nog vore likväl några rader välkomna, de skulle åtminstone bäst övertyga mig om sättet, varmed Du mottagit dessa. Ni är ju så mycket flickor, ni kunde ju skriva några rader var, så bleve det snart ett brev utav - jag skall nog besvara det. Farväl och innästla mig bland Dina vänner.

Carl Axel Gottlund.

[15 Lörd.]. I morse kl. 7 foro Lagerlöf och pojkarna till Stavnäs. - - - Efter måltiden begav jag mig också iväg, jag fick länge vänta på häst, innan den kom från Gravås gästgiveri. Jag gav I Rd. i drickspenningar åt pigorna. Jag kom till Treskog omkring kl. 6 på kvällen. De bägge lantmätarna hade ännu ej kommit hem ur skogen. Jag gick för att höra efter dem på gästgiveriet, och så kommo de även. Vi spelade länge på flöjt och violin några qvadriller, som Stenbäck hade. Därifrån gick jag och Stenbäck till den gård, där han åt kvällarna, och där åt jag också. Husmodern var en ung, vacker kvinna; dotter till den änkan, som bor vid Gunnarskogs kyrka i i Ängens gård. Det var mig rent roligt att se, hur hon var klädd i rena kläder och nätt och skön, alla hennes barn, alla hennes saker voro så vita och rena, att de skeno. I sitt uppträdande var hon lugn och välvillig. Jag spelade här på min pipa. En inspektor Bergman från Fredros kom nu hit. Efter kvällsvarden började man här gå nattlopp, vilket de här kallade brandvakt. Vi gingo först till en gård. Stenbäck gick in, men då han dröjde länge, så gick jag och Montan i en annan gård, den nordligaste, där en nämndeman bodde. De voro alla ännu vakna, då vi kommo. Vi talade mycket med gårdsfolket och gingo in i salen för att se till hans dotter Märta, som här låg i soffan. Jag har ännu aldrig sett en vackrare bonddotter än denna var, i övrigt var hon lustig och vältalig. Hon steg upp med detsamma, serverade oss brännvin och smörgås, fastän det var midnatt. Jag klappade henne även för den skull, hon var så där 18 år. Jag spelade på pipa och hela gårdsfolket kom för att lyssna. Även Stenbäck kom hit nu. Honom hade vi annars tänkt söka. Han spelade polska på flöjt, och då började flickorna och pojkarna att dansa, fastän de redan lagt sig. En stor ofantlig sal fanns här, och sådana funnos på var gård nästan. Så där kl. 12 gingo vi bort till en annan gård. Den vackra flickans äldsta broder följde med oss, för att visa oss, var flickorna lågo. Vi hittade tre av dem i en lada. - - - Härifrån fingo vi åter pojkar i sällskap, så att vi voro en 4 à 5 bondpojkar. Till slut kommo vi till tre systrar, de släppte ej in oss. Vi började då taga upp fönstret och gingo vi in den vägen alla sammans. När vi kommo dit, fanns där 2 pojkar förut, vilka sprungo genom dörren ut på åkern. När Stenbäck åter började spela flöjt, så började flickorna dansa i mörkret i den stora salen. Fadern kom med ljus för att se, vilka vi skulle vara, och skrattade men sade intet. De pojkar, som voro med oss, gåvo honom brännvin. Jag och Montan och bondpojkarna gingo åter till en annan plats. Stenbäck blev kvar här. Vi gingo till en vacker flicka, men vi släpptes ej in, men då jag i förstugan spelade på pipa, så slapp jag in. - - -

[16 Sönd.]. Jag hade beställt häst till kl. 1/2 5 för att jag skulle till Gräsmarks kyrka. Men kl. var 7, när den kom, och jag hade 2 1/2 mil. Vägen var jämn och god och gick efter sjön St. Kymmens stränder. Tipla och Huittu som voro fastbundna vid varandra, fingo fatt i en hare och jagade honom. Jag iddes inte stiga ur, då jag hade bråttom att hinna till kyrkan, körde min väg ifrån dem och sade till Fredros - bonden, att de skulle tagas fast, om de kommo fram. På samma sätt i Vest-Kymmens gästgiveri. Gästgivaren, som själv kom och skjutsade mig till kyrkan, lovade med samma sända dem dit, om man finge tag i dem. Han körde mig fort. Vi hade 5 verst från Vest-Kymmen till kyrkan, så det var ej mycket. Prästen var ännu ej på predikstolen, när vi kommo till Gräsmarks kyrka. Vi körde till gästgiveriet, vilket var alldeles vid kyrkan. Kyrkan var på en låg plats vid stranden av Rottna älv, stora berg funnos på båda sidor om älven, men omkring kyrkan var det mycket vackra och jämna gräsmarker och dungar, där strömmen krökte sig i många bukter. Några byar funnos även omkring kyrkan, alldeles intill, såsom Utheden [Uddheden], som var kyrkobyns namn. Jag fick en kammare bytte strax på mig andra kläder och gick till kyrkan Den var byggd av sten, mycket nätt och vacker. En nådårspredikant Nilsson predikade, och läste vartenda ord från papper. Jag stod länge i ändan av stora gången, folket såg på mig med stora ögon. Bland kvinnfolken upptäckte jag de två tvillingflickorna från Södra Ängens by, hos vilka jag redan förut hade varit. Mot slutet av predikan gick jag in i sakristian, där jag träffade såväl Nilsson, den ende prästen, samt en patron Löwenhjelm från Kymsberg. Prästen var sjuk, men jag rodde, att han var full, han skalv och var mycket dålig. Han sade sig ha varit och skriftat på 2 1/2 mils väg, och hade kommit hem först i dag. Han var den ende prästen här i socknen och hade således mycket att göra, han trodde, att han blivit ledd på den vägen. När han gav Herrens nattvard, så var han så svag, att han ej orkade hålla tallriken och bägaren i handen, utan ställde dem på altarkransen, och ibland höll sina händer för sitt huvud. Jag hade hört, att han skulle vara en stor fylltratt, fastän han ännu är helt ung, 23 år eller 25. Det var väldigt, hur mycket folk som gått till skrift, särskilt kvinnor, emot vad det fanns av dem i kyrkan, man kan nästan för den skull påstå, att några av dem vände om och gingo andra gången till nattvarden. Annars var det ett stilla och skönt folk, men dock ej som i Gunnarskog. Kvinnorna hade vida dukar om huvudet. Annars gå finnarna i denna socken mycket grannare än sockenborna. och se de även bättre ut. Var 4:de söndag är det skrift, finnarna voro i stora hopar i dag till skrift. På kyrktaket är domedagen målad. Frälsaren sitter mitt på taket med korset i handen. Englarna äro överallt i himlen, men på vänstra sidan i ett hörn på kvinnornas sida över läktaren, är även det eviga helvetet målat, där en överdjävul sitter i järnlänkar fastbunden, men de andra taga emot de människor, som kastas dit, där de med glödande spånor [?] och bränder bombarderade dem. En eld brinner i varje plats i helvetet, där man bränner och steker de syndiga. Detta är en mycket ovanlig och skrattretande målning. En bonde, som var målarens värd, när han bodde här i Uddheden, var i ett så starkt gräl med målaren, att denne lovade: "Jag skall måla dig mitt i helvetet". Och det gjorde han även. Där sitter ännu en människa allra nederst med järnlänkar om sin venstra hand, och alla, som sett denne, har strax igenkänt den nämnde bonden. Nu är mannen död, men många leva, som mycket väl komma ihåg såväl saken som mannen och intyga, att den bilden är lik sin modell. När Nilsson kom från altaret, så skälvde han som ett asplöv och bad att få vatten att dricka. Men det var inte vatten. Klockaren bjöd vin ur samma bägare, som menigheten druckit ur. Prästen ville först ej dricka, men då även jag sade, att det ej var farligt, så drack han. Klockaren bjöd sedan mig och Löwenhjelm att dricka. Löwenhjelm drack, men ej jag. Löwenhjelm ville ha mig med på frukost till Kymsberg men jag gick icke, då dit var en hel mil.

Det kom mycket finnar till mitt kvarter, de voro alla gamla bekanta från Ängen, Gesshöjden, etc. De skulle gärna velat, att jag skulle komma tillbaka till deras skogar. Saukko var borta en lång tid, vilse, men kom efter några timmar tillbaka hem. Då jag hos gästgivaren ätit frukost, så gick jag och lade mig, då jag ej sov mycket sista natten. Sedan gick jag till Anneborgs herrgård, vilken låg helt nära kyrkan. Där var en änkefru Hedenstjärna ensam hemma. Hon var mycket välvillig och pratsam. Hon sade sig av doktor Frykstedt redan hört om mig. Nu voro hennes son och dotter ej hemma, de hade rest till Småland att hälsa på släktingar. Frun var en mycket lustig och trevlig människa, hon hade läst mycket, det hörde jag med detsamma, hon kunde många anekdoter, och mindes mycket av Kjellgren, Franzén, Choraeus och andra skalder att berätta utantill. Hon sade, att det i hennes ungdom talats mycket finska här på orten, och en del kunde ej ett svenskt ord. Även hon kunde några ord. Hon talade mycket om Norge och om kvinnfolket, som måste vara dumt och enfaldigt, och underligt klädd, etc. Och sade, att det vore roligt, om jag ginge dit. Annars så berömde hon dem för att vara mera välvilliga än svenskarna, och sade, att de alla voro så stora hästskojare, att även en majorsfru därifrån, för några år sedan alltid varit hit för att byta hästar, hon hade själv suttit i sadeln och fört med sig 6 à 7 hästar. Alla finnar här i socknen komma ridande till kyrkan.

Jag blev kvar såväl till kvällsvard som till natten hos frun, vi voro endast 2 personer.

[17 Månd.]. Jag åt även frukost på Anneborg. Jag tänkte att efter middagen taga hästskjuts och fara till Fredros för att höra efter mina hundar, men då kom just gästgivarefrun från Vestra Kymmen med dem, hon fick 36 sk. för det, hennes man fick ju redan förut 12 sk. i drickspenningar. Då fru Hedenstjärna bad mig så mycket att taga flöjten med mig till herrgården, så tog jag den med mig i kväll och spelade åt henne ett och annat, hon spelade åt mig på klavér, men det gick något stelt. Jag väntade här i kväll på posten, jag hade inga brev, endast avisor läste jag, i dem stod det inte mycket om grekernas krig. Man trodde, att ryssarna skulle gå emot dem. Jag blev kvar här att äta kvällsvard, men till natten gick jag till gästgivaren. Jag bad frun skriva i min minnesbok, men hon ursäktade sig med, att hon skrev så dåligt, och för den skull skrev hon endast: Anneborg den 17 sept. 1821. Det papper, som jag gav henne att pröva sin penna på, var konceptet till Ulla Branzells brev, blott slutet, jag glömde hela papperet der. Jag gick i dag med frun och besåg åkrarna och trädgården, och i en liten björkpark skrev jag mitt namn i barken. Här var även en hydda och en del andra inrättningar. Här i kyrkbyn hade alla gårdar stora oändliga tomter, jämna och vackra gräsmarker, annars voro också deras hus stora och rena. Men i uppförandet var det redan en stor skillnad mellan Gunnarskog och Gräsmark. Här voro människorna redan stelare, fåordigare måhända, om än välvilliga och öppna. De äro ej här så begivna på dans och springa ej så mycket om nätterna.

[18 Tisd.]. Jag skrev brev hem till far, Mathiesen och Invenius, vilka jag lade på posten i Kymsbergs bruk. [Ur brevet: - - -] "Jag ville då tala något om Jösshäringsflickorna, ibland vilka jag nu i 3 veckors tid vistats. Du vet, att dessa och Blekingskorna äro ansedda för de vackraste i Sveriges rike, och de förtjäna i sanning att vara det. De flesta av dem höra till de s. k. brunetta skönheterna. Ett svartbrunt hår, mörkbruna ögon, fulla av kärlek och vällust, är det som karakteriserar den egentliga rasen. Smala om livet som liljor, med en svällande barm och kullriga länder har jag sett dem på sina åkrar stå och binda säden, som deras karlar slå till marken. - - - De äro verkligen i sin klädsel nätta, täcka och smakfulla, därjämte propra och snygga, såsom vore de var afton färdiga att föras till brudstolen. I sitt tal kvicka och livliga, i sitt uppförande artiga och välmenande, utgöra de verkligen en nobless bland allmogen. Deras förmögenhet bidrager väl härtill ansenligen. Lätta som en fläkt i dans och gång, svinga de sig som alfer i polskan, och sväva luftigt kring de yra gossarna, så knappt tåspetsarna tyckas röra golvet. Man beskyller dem - och kanske ej så orätt, för mycken kärlekshandel. - - - Som detta verkligen är fallet med Jössehäringarna, och genom gammal vana vunnit laglig hävd, alltså och i kraft därav anses en flicka för lika god som trots någon annan, även om hon är känd att vara den gossens älskarinna. Även jag har tagit seden efter orten, och gjort mig många bekantskaper bland de sköna - dock allt på hederligt vis förstås. Flickorna ligga här som i andra landsorter ute sommartiden, på skullar och loar, där gossarna gå och göra sina nattbesök. Jag har ibland följt med dessa unga korsfarare på deras strövtåg. - - - Men för att komma tillbaka till flickorna, så måste jag tala något om allmogens dans. Den består egentligen i en slags polska, som är alltför egen och originell, har lånt kanske något från norskarna. Dessutom dansas här hallingen, foyer och engelsk tripp. Folket är så passionerat för dans, att då vi besökte de sköna i sina pauluner, och jag därvid på min piccoloflöjt blåste en amoroso, en furioso eller glorioso eller något annat, som slutar sig på -oso, så har genast flickor och gossar, vid dessa nattliga serenader, uppstått från sina liggestäder, fattat varandra om livet och begynt att slänga ikring i full polsktakt. Och denna är en förbannad takt, det är en allegro con moto, så både de dansande och de som spela få svetten i pannan. Gossarna visa därvid en ofantelig vighet [saltomortalsprång ingå i dansen] och flickorna en förvånande lätthet.

Nu drager jag mig för första gången över gränsen inåt Norge och tänker endera dagen vara uti den norska fästningen Kongsvinger", etc.

Jag reste mot afton till Kymsbergs bruk, som låg vid stranden av den stora sjön Kymmen. Dit var en mil, vägen var jämn och gick över en lös sandmo, i grannskapet av älven. Själva bruket låg en god halv fjerndel från herrgården, närmare kyrkan, vilket medförde en stor ovighet i rörelsen dem emellan. Kymsbergs bruk låg redan mitt uti finnskogen, detta ställe beboddes för cirka 100 år sedan av finska åbor, de voro tvenne, nämligen den ena en Kauttoinen, vilken först avträdde sin andel, och den andra en Mats Isaksson Mehtoinen, vilken bytte med brukspatron Herveg [Herveghr] en engelsman, och fick av honom i stället Rinttorp [på finska Kalliolampi, härom finns inga papper eller documenter, utan blott de gamlas minne som vitsord]. Ännu synes tätt invid ladugården röset efter en hop finnhus, varav en gammal loge ännu står kvar. Ävenledes märkes en stor och rymlig numera, helt och hållet förfallen stenkällare, vilken skulle tillhört nämnda finnar. Herveg nedlade mycket arbete och mycket penningar på ställets förskönande. Sålunda fördes här upp 3 stora byggnader, med granna, efter gamla tiders sätt möblerade rum. En trädgård finnes ännu, varest fruktträden och grottor m. m visa spår, att den engelska smaken här varit. Men nu är allt förstört och förfallet. Trädgården vanskött, bär blott ogräs och vilda trädbuskar. De granna sandgångarna voro igenvuxna och i en av unga syrener ännu levande grotta fanns blott övrig, en stor, flat stenskiva, som utgjort här ett slags bord. Löwenhjelm och jag välvde med stor möda om den. På undre sidan var den full med bilder och inskrift i basrelief. Det var en gravsten. Löwenhjelm förklarade, att den ej blivit hämtad från någon kyrkogård, men att här funnos tvenne sådana stenar, som voro ämnade att ditföras, men aldrig kommit dess längre. Själv hade han ej vidare än en gång i sin ungdom sett denna sten på andra sidan. Jag slungade mig upp i några gamla äppleträd, som ännu stodo kvar i den gamla lustgården. - - -Jag kastade lik en babian de sämsta äpplen åt Löwenhjelm, som stod med hatten inunder, under det jag själv gömde de mognaste i mina fickor. Jag tänkte som så, att den, som har besväret, må skörda grödan. Emellertid nalkades kvällen, som var kulen och stormig. Jag hade blott ett par, tunna sommarbyxor av lärft, och inga andra inunder, jag ville därföre ej mer stå ute och frysa, utan gick in. Som jag förut av Edgren på Sälboda gård fått höra, att Löwenhjelms vore mycket jalou om sina pigor, så ville jag ej en gång med en flyktig blick se på dem. - - - I sanning voro de varken för ögat eller för sinnet något att bjuda. - - - Som posten nyligen var kommen, satte jag mig nyfiken att läsa, vad nytt den hade att medföra om det grekisk-turkiska kriget, efter aftonvarden fördes jag upp i en annan byggnad och fick mig mitt sängrum på kontoret, ihop med en av bokhållarne. Satt uppe över halva natten och skrev brev hem.

[19 Onsd.] Sedan jag till kl. 8 förseglat mina brev och lagt dem på posten, fick jag mig en god frukost och en karl, som skulle ro mig över Kymmensjön. Vi hade ett litet stycke till stranden, och skulle hava en knapp mil till Timbonäs, på halva vägen skulle jag likväl besöka Långnäs, en finnby, som låg tätt vid östra stranden av Kymmen, där en lång udde stack ut i sjön. Vi hade motväder och något kallt, så jag redan halvvägs ångrade mig att ej hellre ha tagit landsvägen, vilken ej var särdeles längre. Den första långa udden, vi foro förbi, beboddes av några torpare under Kymsberg [på finska Kömi] och den andra, där vi landade, var Långnäs [Lounasi], 1/4 hemman, har 23 hushåll, varav blott 2:e höra under Kymsberg. Det har i allmänhet ej lyckats detta bruk att lägga under sig finnhemmanen i grannskapet, eller rättare tyckes bruksägarna ej sökt begagna den list, man annorstädes härtill använt. Efter sägen skall Långnäs vara ett av de äldsta finnbostäderna, berättelsen säger, att tvenne bröder Pål och Tobias Kukkoinen först hitkommit, varav den förre nedsatt sig i Långnäs, den senare i Timbonäs. De svenska grannarna ville bortskjutsa dem, under den förevändning, att de voro rövare. Men de skaffade sig snart tillstånd att få bo kvar, och de äga här ännu sina fastebrev, vilka jag in originale genomläste. Det hette uti ett av dem, daterat av den 26:e mars 1667, att Överste Leutenanten Jonas Hansson Gyllenspets försålde Råkärns skog åt bönderna Christoffer och Lars Pålsöner [Kukkoinen] för 20 Rd. Specie, vilket köpebrev häradshövdingen Matts Plenningsköld stadfästat under ovanstående dato. Och i ett annat document av den 16 nov. 1668 försålde samme Gyllenspets åt samme bönder för 30 Rd. en betydlig sträcka på skogen Granbäck. Stadfästat av Plenningsköld. Väl hade Gyllenspets själv sitt säte på Gyllby, men hade av kronan fått lov att nyttja dessa skogar som sina utmarker. Sedermera har bönderna Matts och Pål Christofferssöner köpt det av kronan till skatte 1/4 hemman för 80 Dal. S. M. Detta skattebrev var daterat den 12 aug 1712. Ehuru den finska stammen ännu bebodde byn, fanns dock ej flera än 2:e, som kunde finska, och de talte den allt för ren. De voro Jöns Jönsson och Lars Hindriksson. Dessutom hade Jon Jonsson ännu i denna sommar kvar i sin värjo ett pass för en Bertil Puuppoinen att härifrån resa fram/tillbaka till Finland. Oaktat jag genomsökte alla hans papper, hade det olyckligtvis redan förkommit.

I Honkamäki hörde jag berättas en historia om bonden Lars Pålsson Kukkoinen här i Långnäs. Att han varit utfattig men blivit stenrik, därigenom att han födde och undangömde i sin källare en stortjuv, vilken aldrig stal i grannskapet, men i andra landsändar och flydde hit med sitt byte. Bl. a. hade han så mycket silver, att man därmed kunde fullduka 3 bord [med skedar, gafflar etc.], till slut kom ryktet tjuven på spåren. Då Lars förnam detta och såg, att han möjligtvis kunde misstänkas och upptäckas, så sköt han själv ihjäl tjuven och blev så ensam ägare av alla dennes skatter. Då tjuven ej mera hördes till, stannade alla forskningar, och Lars fick i ostörd ro njuta sin lycka. Men hans hustru, som fallit i 12 barnsängar och ideligen framkommit med missfall och missfoster, förorsakade honom snart stor sorg. Och då han såg sina barn framkomma döda till världen, och de få som levde vanskapade, beslöt han att resa upp till Lappland att häremot söka bot. Här fick han av en "Underslug" det svar, att detta skedde honom till straff, dels för det han hyst och tillägnat sig en tjuvs gods, och dels för det han, som är av Kukkoinens släkt [Tuppesläktet], likväl understått sig att äta höns till föda. Vilket honom nu blev strängeligen förbjudet. Av denna orsak skall än i dag ingen av den här i landet vidlyftiga släkten Kukkoinen vilja äta hönskött till föda.

Under den tiden jag här språkade med gubbarna, så sände jag min roddare tillbaka till Kymsberg efter min pennkniv, som jag där kvarlämnat. Jag lämnade även har några exemplar av Små runor.

Vi rodde nu härifrån till Timbonäs, men besökte på vägen gubben i Stranda. Stranda eller Strand var ett litet uselt torp nära intill Timbonas, på stranden av Kymmen; där bodde uti ett litet pörte, så litet, att man knappt kunde vända sig, och så hett [därinne], så man kunnat steka sig, ett gammalt äkta par. Gubben, vid namn Erik Nikarainen, var över 70 år. Han hade uppsatt havre att torka på en hop åsar inne i pörtet, och därför hade han eldat så starkt. Ehuru jag hört honom omnämnas som en poponieka, tillstod han det dock icke själv. Jag fick honom omöjligen att uppläsa några runor. Han sade blott, att han ej mindes, men att hans far varit en stor trollkarl. Han var nog gammal och minnessvag, så han kunde intet förtälja om de gamla finnarna. Vi foro över den lilla viken till torpen Timbonäs, det var lugnt på sjön, och den lilla fläkten, som drog sig över vattnet, gick åt den motsvarande västra stranden, Tinhöjden benämnd, varest Treskogfolket hade sina sätrar, och där nu en hop unga flickor gick med sina hjordar i vall. Ingen karl och ingen hustru fanns i nejden, 2 eller 3 av dessa herdinnor bodde tillsammans i en liten hydda, och sådana hyddor funnos flera. Vi sågo med nöje den betande boskapen; röken, som uppsteg från de små tjällen, och då och då en stöt i vallhornet, vilken avbröt skällans enformiga läte, gjorde ett glatt intryck på oss, som likt unga vikingar styrde in i den fridlysta viken. Alla Treskog-äventyren lekte så livligt för min håg och nya tycktes vänta mig här. Jag firade upp flöjten från min ficka och spelte alla de ljuvliga toner, jag i hast kunde påhitta, då och då gav jag en signal med jakthornet, allt i det glada hoppet att bliva bemärkt och hörd av dessa sylfider. Men for först upp till Timbonäs. Där fanns en flink gillermakare, som var jägare, honom lämnade jag min sabelbalja och mitt jägarhorn att litet upphjälpas och lagas.

Timbonäs [Timponäsi] är den skogstrakt, som ligger i nordvestra ändan av sjön Kymmen, vilken skog är fullbyggd av gårdar och torp. Själva Timbonäsgårdarna, vilka varit de äldsta, äro nu för sin ofruktbarhet och frostighet torp under gårdarna i Kammoisenmäki, en halv fjerndel högre upp från stranden. Timbonäs skattar för 1/4 hemman och äger vid pass på denna skattejord närmare 60 hushåll. Skogen är dock något vidare. De flesta av åboerna äro visserligen fattiga, men de, som hava större andelar och bättre hemman, stå sig skäligen bra. Från Timbonästorpen gick jag till ett annat litet torp, benämnt Fäbroarna [Karjasilta], vilket låg ett litet stycke från de förra i N. V. bredvid Tvällälven, vilken flöt sakta genom den lilla dalen i en vik av Kymmen. Här kunde även den gamla värdinnan tala finska, och som hennes son var snäll läsare, så lärde jag honom snart att läsa innantill i mina finska Runor, under det modern förklarade dem för honom. Detta torp blev först upptaget av en, Pasu Pavo kallad, men stod förut längre ned på udden. [Se ursprunget till detta namn i Honkamäki]. Här avbetalade jag min roddare med 18 sk., efter det härifrån blott räknades 3/4 sjövägen till Kymsberg, - - - och jag tog vägen till Tinhöjden. Sonen skulle göra mig sällskap. Vi rodde i i solens nedgång - den var redan nere - på en liten pråm längs med ån, som var mycket vacker och vimlade av sjöfåglar, men stränderna vattensjuka, emedan Kymsbergs bruk uppdämde vattnet i Kymmen. Över viken kom vi snart till den önskade stranden. Säterkojorna stodo högt upp på backen, vi ställde vår stig dit. Jag gjorde mig emellertid flitigt underrättad av min följeslagare, varest de vackraste jäntorna stodo att finna, och som dessa funnos hos Jon i Tomta och Lars i Haga, så gingo vi till dessa sätrar. I vardera av dessa funnos 3 flickor. De togo något förlägna men likväl artigt emot oss. Som jag trodde att de hade mjölk till överflöd begärde jag mat av dem. De sade sig icke äga någon att avyttra. Ej en gång mjölk, vilken de kokat upp till ost. [Efteråt kom jag underfund med att detta var verkliga förhållandet, och att de ansågo den övriga maten nog dålig att frambäras]. Som jag visste, att de voro från rika gårdar, blev jag något sticken häröver, och gick till den andra sätran, där jag fick samma svar. Detta förargade mig än mer, och då jag en gång begynt efterfråga mat, så ville jag även fortfara i samma ton. Ehuru jag gärna fördragit långt större hunger för att få bliva kvar hos flickorna [ibland vilka tvenne voro utmärkt vackra], så lämnade jag dem likväl hellre än att överge den ton jag tagit, och gick därför nedåt stranden tillbaka, men mer i S. O. till ett torp, benämnt Tilktorp [Tilkin torpa], beläget på en utskjutande udde i Kymmen. Det var mörkt och sent, då jag kom dit åtföljd med alla mina hundar och gossen från Fäbroarna. Värdfolket var nog trumpet och förbehållsamt. Men här var en flicka från Treskog, som kände mig genast igen. Hon emottog mig med största nöje och gästfrihet, lagade strax en vetemjölsvälling på elden, och förrän jag visste ordet av, hade hon 4 rätter på bordet. Så olika blev jag här bemött. Men kom sedan underfund med, att de andra flickorna ej hade ringaste kunskap om mig, utan trodde, att jag var en annan skojare. Jag hade nu all anledning att vara nöjd med min värdinna, men hon hade det stora felet att ej vara vacker, och därtill ännu en puckel på ryggen, som ej gjorde särdeles prydnad. Jag åt mig likväl mätt och gick med min följeslagare att sova i en lada. Men sömnen kom ej i mina ögon, hågen lekte till flickorna i sätrarna, jag hade min kamrat med mig [han var nästan av samma mening] och gick genom den kolsvarta natten tillbaka till sätern. Aldrig har jag i mörkret sett vägen bättre än nu, jag blev som hans ledsagare. Vi gingo först till den sätern, som tillhörde Jon på Tomta. Min följeslagare knackade på dörren, jag teg som muren. Han berättade, huru han lämnat mig kvar i Tilktorp, och skulle nu genom natten åter hem, men såg ej vägen. Men flickorna voro honom för sluga, de läto ej upp, utan sade, att den, som går om natten, är ej rätt med, och kunde gå annorstädes. Sedan allt var förgäves, gingo vi till den andra sätern. Därsteg en flicka strax upp och släppte oss in. Min kamrat sade redan förut att det första vi borde göra, så vore det att blåsa upp eld i spisen, på det ingen må tro oss om något elakt. Han gjorde så - men huru flat blev jag ej, då jag vid skenet såg en annan karl inne förut i rummet. Jag kände dock snart igen honom. Det var Magnus på Tomta, en ung, vacker gosse, vilken var med oss, då vi om natten strövade i Treskog. Han hade, efter vår avgång i går aftse, kommit hit från Spettungen, där han varit att bland sin faders kor, som där funnos, utmönstra några oxar till Åmbergsmarknaden. Vi blevo således strax vänner. Han tyckte att det var roligt att få träffa mig, men jag tyckte; att det var ingenting mindre än roligt att se honom här. Jag höll likväl god min i dåligt spel. Av de tre flickor, som bodde i denna sätern, hade tvenne gått ut att ligga i någon av ladorna, men den tredje, som var vackrast, hade de lämnat kvar med gossen, de sovo således på tu man hand. Och jag undrade därför än mer på, att de släppt in oss. Vi talte om vart fruktlösa försök att slippa in i den [andra] sätern. Magnus åtog sig genast saken, tände an ett stort pärtbloss och bad oss komma med sig. Vi gjorde det. Han bultade på, de frågade, om han var ensam, vartill svarades ja. Men då en av flickorna steg upp att låta dörren uppe, fick hon vid eldskenet se mig, genom en springa i väggen, vilken jag ej kände. Och sedan var allt förgäves, han bad och befallde, ty flickan var hans systerdotter, en ung vacker flicka om 15 år, syster till den vackra Märta i nolgården. Ej nog därmed att hon ej släppte in oss, utan begynte även bliva näsvis och pikuant. Vi vände om flata och ledsna. Jag utsköt min ena dubbelpistol under ena fönstret, det small med en förfärlig knall i den hemska natten - och förskräckte ej litet de stolta töserna. Hade jag velat skjuta skottet in genom gluggen, så hade jag fyllt rummet så med krutluft, att de nödgats öppna dörren, men jag ville det icke. Vi gingo således till den ena flickan, som vi lämnat, språkades där en lång stund på natten, och jag blåste på min piccol,o som jag hade med mig. Då vi till slut ville begiva oss till vila, så ville Magnus av artighet gärna cedera sin plats och flickan, men jag ville ej, att han skulle för min skull göra så stor uppoffring, utan bad honom behålla sitt rum, och vi gingo i en lada att sova, där vi grävde ned oss i höet. Förut undersökte jag likväl alla lador i grannskapet för att uppspana de andra flickorna, men förgäves - efteråt fick jag veta, att de gått bort till ett torp på Tinhöjden.

[20 Thorsd.]. Steg jag upp bittida och gick ned till Tilktorp för att avhämta mina saker och betalade min skuld. Alla voro där redan uppe och visste, att jag ej sovit hemma om natten. Men detta är här så vanligt, att ingen fäster sig därvid.

Tilktorp skall först ha blivit upptaget av en Lars Tilkinen, som varit en mycket from och stilla karl, men vars hustru, Brita varit verksam och ondsint. Hon gick själv till Stockholm och köpte sig Tinhöjden, etc. för 1/8 skatt av kronan. Men då Treskogfolket efter gammal vana hitkom att som förut bärga dessa skogar och myrar, vilka likväl tillhört kronan, så opponerade hon sig däremot, och i sin hetta avskar med kniven repet, varmed man fastbundit ett hölass. Att hämnas detta, knölade de andra henne ihjäl med sina knytnävar under bröstet, varav hon tog döden. Mannen, hellre älskande ett stilla lugn än så våldsamma grannar, lämnade torpet och orten, utan att man vet, vart han tog vägen. Treskogfolket bemäktigade sig därefter Tinhöjden och besitter det än i dag, som en belöning för ett mord. Min följeslagare lovade vänta mig tillbaka för att ro mig över viken, men jag gick längs med stranden för att se efter sjöfågel, varunder jag även borttappade mitt koppel, som jag bar i handen. Såsom jag, utan att märka det, gick över det stället, varest båten vår låg, så trodde jag, att karlen redan farit bort med den. Jag gick därför längs med viken hem till Fäbroarna. Sköt därunder en stor orrhane, som jag lämnade här att stekas. Saukko, vilken jag skulle sända att uppsöka kopplet, sprang i det stället upp till flickorna i sätern, som matade den. Jag lämnade den så länge och gick ifrån Fäbroarna, som förmodligen fått sitt namn av de broar, som här gå över 2:e små bäckar, och över vilka såväl kreatur som människor måste över till Kammoisenmäki, som låg därifrån en knapp halv fjerndel i NN.

Kammoismek [Kammoisenmäki] har förmodligen fått sitt namn därav, att här förut bott av släkten Kammoinen. Jag träffade ingen hem i byn, de voro ute på sina åkrar och skuro, blott en gammal gubbe fann jag hem i en stuga, han hette Petter Klemetsson Ronkainen och var den enda, som numera här i byn kunde finska. Han föreföll mig [vara] en högst besynnerlig man. På alla mina frågor fick jag blott ett kort och bestämt ja eller nej. Fåtalig, trumpen, liksom ond och misstänksam, föreföll han mig. Då jag frågade, om han ej kände något om de gamla här i byn, så frågade han, vartill det skulle tjäna [och], att han ej frågat någon om slikt strunt. Nå, du har väl kunnat höra, vad byfolket kunnat tala i den vägen? Han svarade, att han ej talt med någon i byn, om ej orsak [varit] av stor vikt - och till slut fick jag höra, att han ej på 7 à 8 år varit i grannstugorna. Han sade orsaken vara den, att han ej haft något ärende, varför han skulle gå dit. Jag frågade, om han var ovän med dem - Nej! - Jag fick efteråt veta, att han var en sträv och tvär man, något snål och hushållsaktig, men annars en förståndig och duktig arbetskarl. Byfolket forsäkrade, att det nu var 3 år, sedan han sista gången var hos sin närmaste granne, från vilken blott en liten åker skilde honom. Och då var han ditbjuden på en begravning. På 9 år har han ej varit i Honkamäki som var närmaste gården i öster och ej en halv fjerndels väg. Med ett ord, man fick aldrig se honom hos sig, om ej vid begravningar, bröllop, etc., och då blott för en kort stund. Sällan brukade man även gå till honom. Hans hustru, som förestod hushållet, var dock ej så fjär. Jag kan ej annat än anmärka den likhet, som rådde mellan honom och Joh. Ronkainen eller Pias-Jon i Hånsjön i Stavnäs, de voro av samma ålder, av samma familj, och lika besynnerliga i sina idéer, även byarna hade likhet i namnen. Den första som upptog Kammoisenmäki, lär ha varit en Hindrik Suuroinen. Jag gick emellertid härifrån till Honkamäki, som blott utgjorde I gård, vilken ej hörde till Timbonässkogen, utan hade sin egen skatt med Långnäs. Gården tycktes vara ny och förmögen. Hustrun var en munter människa och en ren finska. Hennes namn var Anna Hakkarainen, känd annars under namn av Pasu-Anni, som en stor trollkäring, hon var ung och kunde en hop "läsning" och hade ett så förträffligt minne, att då jag läste för henne flera stycken av mina runor, så kunde hon genast utantill en hel ramsa därav. Hon var ofantligt driftig och arbetsam. På samma sätt hennes man, de hade haft många motgångar i sina dagar, för dem hade hela deras gård brunnit upp med rubb och stubb och hennes man har ensam uppbyggt en ny stor i stället, m. m., han var även så förarbetad, så han såg blek och sjuklig ut, men nu var han likväl burgen karl. Utom det att hon läste för mig en hop runor, så omtalte hon flera historier, som t. ex. den redan omnämnda om Lars Kukkoinen i Långnäs. Bl. a. voro även dessa: a] En finne benämnd Bengt Hakkarainen i Aspberget i Östmark var en stor älgskytt. Han sköt en gång 5 älgar på en vinter, och då han bort slippa med 80 daler silvermynt, så förlorade han likväl hela sitt hemman, som var 1/8 gård med rubb och stubb. Då de därföre om natten [midnatten] kommo att gripa honom, 10 karlar, så låg han i sin bästa sömn. De ville bortföra honom i skjortan, men han bad dem blott vänta så länge, att han kunde hinna bli påklädd tilläggande: Ej heller hunden skäller på en naken. Han fick tillstånd därtill. Då han höll på att fastsurra sina kängband, och de andra ej visste ordet av, sade han: Nu är det fem bundna och tio fjättrade, och sprang i detsamma ut genom dörren. Hans son Mats fick tillnamnet Pasu, därför att han hade en hund, vid namn Passopp, som var mycket ond på människor; då den därför begynte att skälla på gården, så tog han alltid upp gluggen och slog i fönsterposten med knytnäven och ropade: Passopp. Varav hela släkten fick öknamnet Pasu.

b] Det var en finne här på skogarna, som hade den olyckan, att alltid förlora sin häst genom en björn. På det sättet hade han redan förlorat 5 st. hästar efter varandra. Då tog han bössan och gav sig att gå efter björnspåren. Men han gick oupphörligt, utan att kunna hinna den. Till slut kom han allt längre och längre uppåt norden, allt till de närmaste lappska fjäll. Men huru stor blev ej hans förvåning, då han oförmodat såg björnspåren förvandlas till menniskospår. Och han förföljde nu dessa i stället. De förde honom till slut till en lappkoja. Han lämnade efter gammal plägsed bössan i förstugan och gick in. Lappen sporde honom strax till: "Vad har fört dig hit, och vad vill du här, fast jag vet allt, vad du vill! " Bonden talte om och beklagade sin olycka med 5 hästar, vilka han efter hand köpt sig, och mistat av björn. - "Ja, det har du att tacka dig själv", svarade lappen, som sätter den klockan, som ett av björn nedfällt kreatur burit, på ett annat. Det är ju att locka vilddjuret på den. Utan du skall alltid först bränna en sådan klocka, förrän du hänger den på halsen av en annan häst». Då bonden sedan beskrev, hurusom björnen förvandlat sina spår till människospår, så svarade lappen: "Ja, det är just jag, som varit denna björn, ser du ej, huru fet jag nu är om kinderna". Då bonden ej ville sätta tro därtill, frågade lappen, om han ville se honom förvandlad , till en björn. Bonden biföll och lappen bad honom väl taga sig i akt. Därpå gick lappen ut ur rummet och bad honom kvarbliva en stund. Bonden gjorde så, men tog sin bössa in från förstugan, och då sedan dörren öppnades, och han såg en stor björn träda in, så gav han honom hela skottet i bringan och sprang så ut genom dörren, samt skyndade hem. Från denna dag har alla här på skogarna den försiktigheten att alltid bränna en sådan klocka, som ett kreatur råkat bära, vilket av vilddjur blivit nedfällt, förrän de nyttja den på en annan.

Honkamäki upptogs först för 36 år sedan av Hindrik Tomasson Purkainen från Hokktorp. Sedan jag gjort här ett gott mål och ätit en skön filbunk, vände jag om till Kammoisenmäki, där en av mina jakthundar stannat. Härifrån gick jag åter till Fäbroarna, där jag länge fick vänta på mitt jakthorn och sabelbalja av smeden. For sedan över viken igen till Tinhöjden, men gick ej upp till flickorna i sätren, utan förbi, längre fram till ett litet torp. Här som överallt, sedan jag en gång kom från Kymsberg, nyttjades blott rökstugor. Även hava de flesta av dessa ställen förut varit bebodda av finnar, men nu av torpare under Treskog. Om även svenskar flyttat på dessa skogar, som de ofta gjort, så bygga de efter finnarna sig dylika rökpörten. Här stannade jag över natten. Här var mycket folk från Treskog, varunder torpet låg, de kommo att hemtaga sin boskap. Jag sov där i en hölada, där jag grävde ned mig i höet. Men som det ej var särdeles långt härifrån till den sätren, varuti jag var i natt, beslöt jag att gå dit. Helst jag fick höra, att Magnus i dag morgse så bannat den flickan, som ej lät upp dörren åt oss, att hon begynt storgråta över sitt förfelande. Jag gick likväl ej till hennes sätra utan till de andras. Vilka genast släppte in mig och voro glada, att jag kom dit. Jag språkade och glammade med dem en stund, spelte flöjt, etc., och gick kl. I tillbaka till min lada. De bådo mig gå till den andra vackra jäntan, som nu ångrade sitt fel och skulle gärna bädda mig bredvid sig. Men jag gjorde det ej.

[21 Fred.]. Steg bittida upp, - nog kallt - under det , jag satt och upptecknade läget av de närmaste byar, inkom den ofta omtalta flickan från sätran, flat och förlägen, samt bad mig om förlåtelse. Hon bad mig även litet blåsa på flöjten för henne, men det gjorde jag icke.

Min väg gick genom en hel hop små torp, som lågo på Treskogskogen, mestadesls bebodda av svenskar, även finnar, men alla försedda med rökstugor. Jag kom först till Elofstorpen, sedan Snåltorp, Berga, Skåltorp, Österrike och Vestergyllen, här träffade jag en ung bonde, som kunde finska, han var hem från norska sidan, och hade även den norska dräkten. Som detta ställe var av de förmögnare, d. v. s. jag kunde få potatis, smör och mjölk, så åt jag här. Värden hette Matts Mattsson Räisäinen. Härifrån gick jag till Tvällbackarna. I detta torp fanns en käring, som kunde finska, även runor och läsning, men jag fick henne omöjligen att läsa sådana för mig. Ifrån detta ställe hade man en rätt vacker utsikt. Från en höjd såg man de båda små Tvällträsken, och en å, som slingrade sig emellan dem, längre bort syntes den stora Kymmen som ett hav emot dessa. Små finntorp här och där i backarna och i dalarna gjorde en omväxling i den annars nog vilda skogen. Från det andra torpet kom en liten flicka och visade mig vägen, hon var vacker och kvick, omkring 9 år, jag gav henne 4 sk. i drickspenningar av olika slantar. Hon var så glad, att hon sprang hela vägen hem. Jag kom så till Rahilaistomta, varifrån jag en stund följde stranden av Tvällen, men i stället att komma till Strusstorp [?] Stentorp, Trindtjärnsbråten, Kahilaistomta Jaskastomta och Bogen, så gick jag vilse vid ändan av Tvällen och följde en stor vinterväg, som bar gerad i NV. Den var mycket god i början, men blev till slut alltför klen. Jag såg nog, att jag var på en orätt väg, men som den bar åt samma håll, som jag tyckte min väg borde föra, så beslöt jag att följa den. När jag ungefär gått en fjerndel blev vägen all på en myr. Som jag strax till venster hade en ofantligt hög backe, vilken nyligen varit svedjad, beslöt jag att klättra mig upp på den, för att kunna få se efter någon gård, ty jag såg mig innesluten i en obebodd öken. Efter en ofantlig stor svett och möda, kom jag änteligen upp för den stenfulla backen, såg en stor skog för och under mig. Jag gick allt högre och högre, för att få en utsikt öppen även åt vester, men det stod ej till, ty huru högt jag än klev, så var det alltid en högre topp på vänster hand, vilken till slut var bevuxen med tät skog. Jag satte mig då ned att vila på den högsta klätten. Såg framför mig i öster en vild granskog, uti vilken 3 små torp, långt från varandra, voro kastade, samt ett i norr längre bort vid stranden av en sjö. Som jag ej kunde begripa, vilka dessa torp skulle vara, så tog jag fram Hermelins kartor och mina utkast, vilka jag efter kompassen ställde i behörig position. Men jag förblev lika slug. Kymmen såg jag allt ännu bakom mig, Tvällarna och en sjö dessutom norr, som jag ej kände. Jag beslöt därföre att gå till denna sjö och dess gårdar, som tycktes vara vid dess stränder, så mycket mer som just över denna backe gick en spång, som förde dit. Jag åt hallon och lingon på backen och tog den lilla vägen, som blev allt större och bättre, samt gick till slut genom en hop vackra björkskogar, på en hög ås mellan kärr på båda sidor. Jag hade ungefär en fjerndel framme. Då jag kom hit, frågade jag av folk, som skar sin havre på åkern, vad detta var för ett ställe, och blev ej litet flat, då jag fick veta, att det var Lillbogen. Jag hade således gått gent över skogen i stället för att gå i krok. De torpen, jag kunde se från backen, voro Trindtjärnsbråten, Stentorp och Kahilaistomta, m. fl. Jag dröjde här en stund, så länge jag sände Saukko efter en handske, som jag glömde, där jag hade fram mina kartor. Här träffade jag en karl, som var en finne.

Jag tänkte, då jag först kom till Timbonäs, därifrån taga vägen åt Kyrkskogen och Axla, men sedan beslöt jag att kasta mig till Varaldskogen, för att därifrån om lördagsmorgonen med kyrkfolket kunna gå åt Vinger kyrka, dit de hade 4 mil, och då även få se Kongsvingers fästning m. m. Denna plan bemäktigade mig, så att jag beslöt i denna afton ännu vara i Varaldskogen i Norge. Jag uppehöll mig således icke länge på vägen, utan beslöt att på min återresa nogare göra mig bekant härom. Från Lilla Bogen kom jag snart till Stora Bogen, som jag hastigt gick igenom. Jag träffade några bekanta karlar och hustrur, vilka sett mig i Gunnarskogs kyrka. Jag hälsade blott på dem och fortsatte min gång till stranden av Varalden, gick igenom en gård, benämnd på Mon, där finnen och f. d. studenten vid Åbo akademi Nils Backman nu tjente som dräng. Jag kom till några torp på östra sidan om Varaldsstranden, de hette Varaldsände [Värälän pää], därifrån skulle jag hava mig båt över sjön Varalden [Värälä] upp till Varaldsskogen, dit man räknade 3 fjerndels sjöväg. Jag träffade här blott en hop flinka käringar och barn, men ingen båt var hem. Jag fick således gå runt med viken tillbaka till en hop torp på motsvarande stranden, vilka kallades Närkölä, därunder gick jag över dammbolet till en såg. Det fanns tvenne sågar vid den älven, som rann i Varalden, av vilka en säkert hörde under Sälboda. Jag träffade , blott en ung vacker finnflicka hemma omkring 17 år, hon sprang efter sin mor och bröder, vilka kommo och genast voro färdiga att ro mig. Men det uppstod en tävlan, vem som skulle få komma, bl. a. var det en gammal käring, och som hon var en ren finne, så tog jag henne. Här i Närkölä var 3 torp, av vilka tvenne hörde inom Norge och en inom Sverige, gränsen gick mitt emellan dem, och skilde en del av det svenska torpets uthus inom norska linien, däribland även kokhuset. Man kokte således verkligen i Norge och åt i Sverige. Här taltes överallt god finska, och ju mer ju mer man kom inom Norge. Så länge gumman var och skaffade rätt på årorna, så jag såg på gränsröset, vilket stod strax nedanom på åkern. Uppå en hög fyrkantig stenfot stod en flat sten uppställd, varuppå stod inhugget på vardera sidan en kungl. krona, årtalet 1754 och N:o 75. Det var det 75:e röset i ordningen. Även danska kungens namn stod därpå inhugget.

Vi hade ej hunnit långt från stranden, förrän solen redan gick ned. Sjön Varalden, på finska Värälänjärvi, är en stor, men ful och enslig sjö. Den är innesluten från alla sidor av höga berg och ofantliga granskogar, på vilka ingen yxa ännu satt bettet, stränderna äro steniga och tvära, vattnet svart och inte en enda holme, som förskönade den. - - - På stenarna kring stränderna sågs ett gult eller vitt streck ungefär en halv aln högt från vattnet, vilket förmodligen tillkommit vid islossningen. Det var redan alldeles mörkt, när vi framkommo till Varaldskogen [Värälä] i Norge, här fanns 4 gårdar, i alla taltes ren finska. Här såg jag för första gången små barn, om 5 à 6 år, som ej kunde annat än finska, dock förstodo de litet svenska även, men svarade helst på finska. Värden i den gården, jag tog kvarter hos, var själv en norrbagge, men gift med en finska. Själv kunde han ej tala finska, men alla hans barn gjorde det. Den norska finnskogen sträcker sig ej mycket långt över gränsen, 2 mil på sin höjd, men finnarna äro här mera rena och oblandade, än på den svenska sidan. Folket kunde ej göra reda, varifrån de härstammade, ej heller hade jag just mycken tid att därom spörja dem. En bonde kunde någorlunda läsa finska, han fick därföre ett ex. av mina Runor. Här hade man ofantligt stora rökstugor, som de största hos oss eller i Karelen, 6 famnar och därutöver inom knutarna. De finska släkter, som bebodde byn, var Soikkainen, Tenhuinen, Rahikainen och Haikoinen. Jag nämnde mig ej här för Soikkainen, emedan jag fått så mycket släktingar. Jag yppade ej i början, att jag var finne. Jag ville låta folket tala på finska om mig något, men det gjorde de icke, ehuru min rodderska flera gånger ville narra dem därtill. Jag såg således åter, att finnarna ej på sitt modersmål varken förtalar eller berömmer någon, då en svensk är närvarande. Jag lät införa en halmkärve på golvet och bäddade mig där rätt skönt på Savolaxska manéret. Om morgonen talade käringarna om på finska för varandra, huru många resande, som blivit arresterade i Kongsvinger, liksom att varna mig.

[22 Lörd.]. Steg upp bittida, Hoppades få härifrån byn kyrkfolk med mig till Vinger, men det var ingen, som ämnade sig dit, utom några läsbarn, som skulle dit om måndagen att läsa, men de gingo först om söndagsmorgon härifrån. Det bruket är här, att barnen skola kl. 10 varje måndagsförmiddag vara hos pastor där att läsa 2 timmar till kl. 12 eller I, då de åter få gå hem. Dessa barn få nu spatsera över 4 mil för dessa 2 timmar, och som antalet av barnen ofta överstiger 140 à 150, så få de oftast en eller ingen fråga. Emellertid åtgår för dem 3 dagar på dessa 8 mil, i de måste hava matsäck med sig och ligga alltid 2 nätter borta hemifrån, utom midsommartiden, då dagarna äro längre, då kunna de på två dagar hemkomma. Om nu således en fader har 2 barn, som läsa sig till skrift, så åtgår 6 dagsverken i veckan för honom, varföre de få vardera 2 timmar höra på prästen, och man kan antaga på sin höjd, att den ena får en par frågor, den andra ingen. Då härmed fortfares hela sommaren till oktober månad, så åtgå II à 12 veckor, vilket medför 72 dagsverken, varföre barnen kunna få en 8 à 10 frågor var på sin höjd. Detta är nu det året; om de nu ej slippa, som nog ofta sker, så återstår nästa år lika många dagsverken. I fjol slapp en gosse i grannskapet, som gått 6 år, han hade således depenserat 216 dagar att spatsera fram och åter till kyrkbyn. I några trakter av Norge är det bruket, att barnen I månad var dag skall vara hos prästen, men blott 2 timmar om dagen.

Jag fick min värds son, en liten rask finnpojke, att följa mig till Kongsvinger; sedan vi ätit och låtit hundarna äta, begåvo vi oss åstad. Vi gingo upp till nol i gården till Rahikainen för att därifrån låna båt och fara över Varalden till Siikajoki. Vi fingo båt, varmed vi foro åstad. Morgonen var skön och vacker, vattnet lugnt, blott en fin dimstod steg upp ännu på avstånd. Vi sköto sakta fram längs åt den skogbevuxna stranden, jag spelte i min flöjt och i mitt jakthorn. Vi hade en god fjerndels mil att ro och sedan att gå ett stycke. Vi lade i land tätt invid älven, som för Varaldens vatten i Möckern. Den hette Sikaå [Siikajoki] och var en nog bred å, som flöt med ett lugnt och stilla vatten. Vi följde den på litet avstånd och kommo sålunda till Siikajokisaha, en såg, som var anlagd vid älvens utlopp i Möckern. Här fanns även en kvarn. Folket, som voro där att mala sin säd, sågo förvånade på mig, utan att likväl vara mycket frågvisa. Vi fingo härifrån en gammal gubbe, som rodde oss över Möckern [Mökkerinjärvi] till Tangen,där vi hade en halv mil. Sjön Möckern har mycken likhet med Varalden, steniga och klippiga stränder, omgivna av stora och  mörka, alldeles obebodda granskogar, hade den många försåtliga klippor och stenar under sin yta, även vi stötte en gång mot en sådan, men hjälpte oss dock över. Sjön skall på sina ställen vara ofantligt djup och fiskrik, isynnerhet skall krok vara lönande, varmed man ofta får gäddor av I à I 1/2 punds vikt.

Tangen, en by, som ligger på en udde, vilken går långt ned i Möckern. Denna by med 5 gårdar, räknas nu för att höra till norska bygden. Men här har förr varit finnar, som upptagit den. Dock fanns inga papper därav kvar. Sedan min roddare fått 12 sk., gick jag och min finngosse vidare. Sedan vi gått en halv mil in i den mörkaste vildmark, fick jag höra herdinnor i grannskapet med sina betande hjordar. Vi stannade en stund, jag tog upp ur fickan mina piccoloflojt, och begynte att därpå spela. Snart hörde vi, huru det braskade i buskarna, och huru 2 unga flickor om II à 12 år sprang lyssnande efter ljudet. De sågo oss ej, förrän de voro fem steg ifrån oss. De studsade först, men närmade sig snart till oss med förtroende. De voro muntra och öppna , Vi förfrågade oss om vägen. Min gosse språkade fritt an dem, och hade haft god lust att längre tid göra dem sällskap, om jag tillåtit. De voro rätt nätt klädda i små svarta tröjor efter värmländska sättet. Vi hade gått en god mil, från Tangen över skog och berg, till dess vi kom till Mellan torpet, en liten usel koja, varuti gubben låg illa sjuk. Hustrun kunde tala ren finska. Längre fram på ängen var rösen efter en gammal finsk bostad. Då vi hade gått ett stycke fram i skogen, upphunno vi en flicka, som gick till kyrkan, hon var från Tangen och ett läsbarn. Jag kunde se på henne, huru förskräckt hon var att träffa mig på en sådan skog. Men jag tröstade henne och sade, att hon hade intet att frukta. Vi hade en god fjerndel till Pissut, en enstaka gård vid sjön Digern. Nu hade vi gått goda 3 mil från Varaldskogen, och hade en god mil kvar till Vinger. Jag åt här litet smör och potesen [potatis], vilket kostade 8 sk. Jag hade hoppats att härifrån komma med båt över sjön, men båten var redan förut över sjön faren. Jag fick därför lov att spatsera landsvägen, som gick längs med stranden av Digern, utan att göra någon betydlig krok. På andra stranden av sjön var ett mycket högt och brant berg, benämnt Valaberget, för det man här i ofredstider nyttjade kasor eller valor, att om natten antändas, och sålunda tillkännagiva fiendens ankomst över fjällen. Denna sista mil, vi ännu hade kvar, var lika mörk och otäck som alla de andra. Emellan Tangen och Mellantorpet måtte vi haft vargar omkring oss, ty Tipla kom hastigt till mig ur skogen, darrade och var rädd, samt såg alltjämt bakom [sig]. Jag gav några stötar i jakthornet för att freda mina hundar mot dessa gäster. Bäst vi gingo i den tjockaste ödemark, sågo vi plötsligt genom en uthuggning i skogen och från en hög backe, på avstånd hela norska bygden. Genom en slät dal, bröt den stora Glommen sig fram och ringlade sitt vatten i många riktningar, mellan de gröna näsen sågs byar och herrgårdar, allt om varandra; bakom denna lantliga tavla låg Kongsvingers fästning på en hög backe ett stycke från flodbrädden, vilken här gjorde en krökning och omslöt fästningen på tre sidor. Den fjärde sidan var betäckt av en granskog, som växte på en ännu högre backhympel i norr. Detta ställe, varifrån vi hade denna vackra utsikt, kallades Fjälungssten, förmodligen därföre att man härifrån räknade 1/4 mil till kyrkan. Nu hade vi allt en jämn utförsbacke ned till bygden. Vi släppte oss från fjällmarken i dalen. Som på detta ställe växte ofantligt mycket hallon, och som solen ännu var högt uppe, så läskade vi oss därmed först. Vi voro både törstiga och hungriga. I första torpet gick jag in att litet putsa om mig, och skaffa en ny stump att fastbinda hundarna. Vi hade nu en fjerndel genom blotta gårdar och byar, Mobäk, Skinnarbölet, Skansgård, Görsgålen, Näsby, etc. En hel hop herrgårdar låg vid flodstranden. Solen var redan nere förrän vi kommo till prästgården. Jag ville på intet sätt få min pojke med mig dit, ty han var rädd för prästen, att han skulle begynna examinera honom, han hade tillförene av honom fått stränga förebråelser på läsförhören. Jag gick in i min fulla rustning och träffade i salsförstugan en hop mamseller och pigor. Jag frågade om kyrkoherden var hemma. Detta förstod man icke. Men då min finnpojke sporde:"Är kära far heima?" svarades strax ja. Man gick till honom, och Gubben kom strax nedlunkande för trapporna. Han var cirka 70 år, en gammal värdig hedersman, vit i huvudet som en duva. Hans namn var Sigvard Rönning. Han var rätt artig och bad mig stiga in, han bjöd mig en sup, dram, d. v. s. en sup konjak, men jag sade mig aldrig supa, vilket jag under hela denna resa ej gjort sedan jag farit från Karlstad. Han ville bjuda mig litet mat, men jag skulle krusa och sade, att jag nyss ätit, och därvid förblev det. Jag såg strax, att man här i Norge ej kände det välsignade krusandet som i Sverige. Sedan jag en stund talat med honom, och han ej kunde lämna några upplysningar om finnarna i sin församling, vidare än att de varit där från urminnes tider, så tog jag avsked och gick upp till gästgivaregården, som var på andra sidan om älven i det s. k. Lägret, varmed förstås den lilla köpingen, som ligger strax utom fästningen. I mörkret for jag över älven med mina hundar och saker, överfarten skedde förmedelst en färja, vilken man betalte med ett par skillingar

På gästgivaregården betraktade man mig med stora ögon, en grönklädd officer, med rensel på ryggen, sabel, bössor, jakthorn och hundar, kommen över fjällen från Sverige, och till fots. Jag fick mig väl anvist en liten skrubb att bo uti, men då jag förklarade, att jag ej var nöjd med ett sådant rum, sade man mig, att det kunde komma främmanden, som behövde det bättre. Man betraktade mig ännu en gång, och lämnade mig en stor, vacker sal, med lampetter tavlor och speglar, samt 2:e paulunsängar. Jag beställde mig upp 2:e ljus, en god aftonmåltid, vilket jag väl behövde efter 4 mils marsch över fjäll och skogar, samt satte mig så länge ned att skriva ett brev hem till föräldrarna. Hvarunder jag händelsevis kom att märka, att min rock var sönder på armbågen, en obehaglig upptäckt, då jag ej hade någon bättre att sätta på mig i morgon i kyrkan. Lade mig till sängs och slumrade gott in i djup sömn.

[23 Sönd.]. Steg upp i god tid. Det första var att stoppa hålet på min armbåge, vilket jag gjorde med all den delikatess, som saken fordrade. Sedan gick jag ut att spatsera. Jag klädde på mig hela min rustning, ty annars tyckte jag mig göra platt ingen figur. Sedan jag besett och gått igenom Lägret eller köpingen gick jag upp på fästningen, med sabel, bössa, rensel, etc. Jag anmälte mig vid högvakten, man rapporterade det till kommendanten, en överste Hvitfeld, vilken genast lät mig få en soldat med mig, som skulle visa mig överallt i fästningen. Varken behövde jag uppvisa pass eller annat. Kongsvingers fästning är en liten obetydlig befästad plats på en udde, omsluten av Glommen. Genom sitt naturliga läge är den visserligen ej så lätt att bestormas, men dess skansverk och fästningsverk äro mycket släta. Blott en mur omgav fästningen, varpå kanoner kunde planteras, och nedanom muren var av balkar uppfört ett pålverk, som skulle hindra bestormningen. Utom kommendantens hus och kasernerna och förrådshusen, så fanns inga andra hus på fästningen. Lättast skulle den intagas genom vattenbrist, ty ehuru där låts vara ett vattenverk, så står det klent till med denna. Denna fästning tyckes liksom skyddande det lugn, som härskar i dalen nedanför, vilja varna den fiende, som vågat överstiga de fjäll, vilka naturen själv tyckes hava satt till en förmur för denna ort, att ej närma sig dessa fredliga hyddor. Likväl skulle kyrkan, lägret och alla de närmaste gårdarna först falla ett offer för dess verkan. Jag betalte soldaten 12 sk. i drickspenningar, skrev mitt namn vid bortgången i högvakten och gick ned till gästgivaregården. Nu finnes på hela fästningen ej mer än kommendanten, tvenne löjtnanter och fyra underofficerare samt 40 man gemene av Aggerhus infanterireg:e. Soldaterna tyckas vara rappa karlar, och som de hade samma uniform som de svenske, så tycktes ingen skillnad dem emellan vara. I allmänhet gäller det samma om folket, så att man mer än tydligt kan se, att det är ett brödrafolk av samma stam. Underligt därför att en sådan hätskhet och oförsonthet skall härska emellan dem.

Sedan jag hemkom, roade jag mig en stund att från mitt fönster bese, huru en bonde försökte en häst, som han i går afton tillbytt sig av en resande. Han hade givit honom en istadig kamp, men fått en 3 gr. värre i stället. Han piskade den ofantligt och oaktat alla Caprioler och stegringar satt han likväl selfast [= sadelfast] på ryggen. Hans namn var Peder Hansson Melum från Ringshages prestegäll på Hedemarken. Han lockade därigenom en hop åskådare omkring sig, vilkas nöje han väckte, man skrattade och svor från alla håll: Develn piske mej; develn bränne mej; Develn gale mej; develn koke, stöte, bräcke mej; etc. Bland andra åskådare var även en sergeant kommenderande, d. v. s. fältväbel, Andersen, den förste bland underofficerarna. Som han tycktes hava god lust att bliva bekant med honom, så gav jag mig i samtal med honom, samt böd både honom, Peder Melum [som bodde på gästgivaregården] och gästgivaren Lillhoff på en sup dram [konjak]. Underofficeraren blev mycket artig och lovade genast följa mig till kyrkan, men låfte först gå och bestyra om kyrkparaden, och skulle återkomma inom en timme, Jag var mycket nöjd med hans anbud, helst jag i alla fall ämnade mig i kyrkan, men var nog förlägen, huru jag med min gamla gröna rock kunde göra honom sällskap, från vilken den gröna färgen långt för detta var urblekt. Emellertid såg jag ännu en gång på den armbågen, jag så mästerligt stoppat. Och begynte sedan att blåsa flöjt, vilket var mycket rart här i orten. Jag trodde, att folket skulle visa större nyfikenhet och skocka sig under mitt fönster, men de ansågo förmodligen det för skamligt, varföre de ställde sig på sidan. Karlarna närmast, men flickorna ansenligt längre, och så att jag ej kunde få se dem i ansiktet. Bland karlarna befann sig en och annan finnpojke, vilken min gosse genast igenkände och tillsporde. Jag talade finska med dem genom det öppna fönstret, till de andras stora förundran. Emellertid inkom Anderson, jag gjorde min ursäkt för min dåliga parur, men han sade, att mig fattades intet, utan tycktes blott anse för en stor ära att få mig i sällskap. Då vi äntligen skulle gå, efter det jag flera gånger sett mig i spegeln, om jag ej hellre borde avstå från min kyrkogång, än att gå dit så ruskig, så påminte han mig att ej glömma sabeln, vilken stod i knuten. Gott, tänkte jag, och grep till hirschfängaren, vilken jag gjordade mig om livet med och strök så upp de långa, svarta moustascherna, som gliade av Lapis infernalis. Nu tog jag mig strax en annan stolt min och bjöd min följeslagare armen. Då vi kommo ner för trapporna, så stod där en annan underofficer och väntade på oss, det var Andersons kamrat och dessutom en ordonnans, som gick jämt 6 steg efter oss, vilket allt gav mig mera glans och ära. Jag kunde dock för mig själv ej annat än grina vid detta gemött. Det första, som frapperade mig efter framkomsten i kyrkan, var att jag såg fader Rönning i en vit skjorta stå och predika på predikstolen. Han hade på sina svarta kläder dragit en stor, vid mäss-kjorta, utan kåpa. I stället för krage hade han en bred, vit valk, som gick omkring halsen som ett hundhalsband. Vi gingo in i en bänk, varuti sutto förut ett par militärer. Soldaten stannade utanför bänken på gången, där han stod och skyldrade hela tiden med hatten på huvudet. Folket satt mycket stilla och andäktigt i kyrkan, och gubben Rönning predikade rätt bra med anda och värdighet, ehuru i ett trivialt ämne: "Om de världsliga rikedomarnas förgänglighet". Karlarna hade mycket svenska ansikten. Deras helgdagsklädnad var en blå frack och blå böxor eller andra. Kvinnorna, av vilka bland flickorna funnos många utmärkt vackra ansikten, nyttjade alla vita dukar, men de voro så bundna om huvudet, att den yngsta flickan såg ut som den gamlaste käring, ty sedan huvudet var betäckt, knöts duken runt omkring halsen. Detta stötte något på lappskt manér. För övrigt kan anmärkas, att den ena läktaren var indelad i små loger, med särskilda lås och dörrar, den andra, som ej hade dessa egenskaper, var för militärens räkning. Hela kyrkparaden stod nu där, alla med hattarna på huvudet. De voro jämt II man, den 12:e var på ordonnance vid vår bänkända. Tavlorna för psalmnumren stodo en i vardera ändan av kyrkan, de voro ej med blecknumror försedda, utan klockaren hade för gudstjänsten ritat med krita i stor skala de numror, som skulle begagnas. Gudstjänsten varade ej länge. Jag förstod nästan vart ord, vad prästen sade, då jag uppmärksamt avhörde honom, men om jag ej hade öronen väl spända, så förstod jag intet. Folket satt under hela gudstjänsten, men sedan så stod större delen därav. Strax efter predikan framkom en kvinna med ett litet barn på armen, det skulle föras till dopet. Några unga flickor följde därför med. Nära koret döptes det av kyrkoherden i hela församlingens närvaro. Detta sätt att intaga de små i kyrkans sköte behagade mig på det högsta. Jag satt nog långt från stället att kunna se tillgången, men efter slutad förrättning gick faddrarna bakom altartavlan, genom den bänk, där fanns öppen, och lämnade några slantar i en sparbössa, som stod vid altarbordet. I stället för håvar gick en karl under predikan ikring med en trädlåda, varuti man kastade sina slantar, som där höllo ett fasligt väsende. Jag lade dit en 12 sk. hakka. Det första prästen gick för altaret och läste en bön, kom även skriftfolket fram till koret, varvid en del föllo lutande mot altardisken, den andra delen bildade ett led några steg bakom. De stodo i en så rät linie, att inget regemente formerat sig bättre. Så förblevo de under hela mässan, som dock ej varade så länge som den svenska. Altarkransen gick ej i en halvcirkel, som hos oss, utan i en rät linje, därigenom att dörrarna slogos upp och förlängde så den förra disken. Jag trodde, att detta var allt skriftfolk, men såg att, då en omgång frångått, kom det alltid nya i stället, från de kyrkans särskilda delar, längs alla 4 stora gångarna, vilka formerade ett nytt led bakom dem, som lågo för disken. Detta repeterades visst 8 à 9 gr. Och var gång kom det ungefär 10 personer längs med varje gång, och det alltid på en gång. Jag har i ingen kyrka sett en så god ordning vid communion som här. Det såg tillika så städat och anständigt ut. Män och kvinnor gingo om varandra till bordet, ej som i de flesta svenska församlingar karlarna först och kvinnorna sedan. I bänken mitt emot vår bänk sutto en hop unga fruntimmer, varibland var en m:l Grevesmöhlen, dotter till den namnkunnige processmakaren, vilken bor här i Vinger och står sig bra. Hon var omkring 19 år och såg rätt väl ut. Hon hade det fina svenska väsendet i sitt sätt att vara och i sin klädsel, men de egentligen norska damerna voro mycket tölpigt klädda och mera efter de svenska i skick och uppförande. När vi kommo från kyrkan, bjöd jag åter upp båda underofficerarna, vilka här i orten spelte en stor roll, på en sup dram, jag bad dem även till middagen, Andersen lovade komma, men den andre kunde det ej, ty han skulle i dag avresa till Fredrikshald? Min värd Lillhoff bad att även få bjuda tvenne av sina vänner, ett par hederliga bönder till middagen vid mitt bord, vilket jag gärna biföll. De voro tvenne timmermärkare på finnskogarna Per och Nils Säter från byn Säter, I fjerndel från kyrkan. Man bad mig blåsa flöjt och väcka körkfolkets förundran. De kommo mycket och lyssnade till det, men ställde sig mera på sidan under vinden. Bordet bestod av 2:e rätter mat. Soppan åts först, var och en öste från skålen på sin tallrik utan krus och komplimenter. Sedan fisken och potatis på samma sätt. Maten var välsmakande och bra tillredd. Emellertid togs en sup dram, jag trakterade dem även med det brännvin, jag hade med mig kvar från Sälboda och varav jag själv ej nyttjat något, men vilket var mycket gott. Man var öppen och munter; jag var strax deras vän och bror, dock yttrade de nog förundran över min besynnerliga resa. Man brukade här liksom i Dalarna kalla varandra för du, och ingen skillnad gjordes emellan ståndspersoner och herrar. Diskussion var öppen och oförställd, man yttrade utan omsvep sitt hat emot svenskarna, vilka man dock snart hoppades bliva kvitt. Detta måtte till större delen ligga i blodet. Allmogen hade samma tänkesätt. De beklagade sig, att de nu fått större och drygare skatter, varföre folkets egendom och boskap auktionerades beständigt. Melum omtalte, att i hans landsort, som var härifrån 20 mil vid lag, man var så hjälpsam mot varandra, att man ej inropade något på slika auktioner, utan ägaren ropte själv in för en liten summa, och därmed slapp sina kronoutskylder. Vidare beklagade de sig över den tull, de nu ådragit sig, och över den stagnation deras handel råkat uti. Sedan vi hade ätit, gingo vi ut att spatsera, en stor del av kyrkfolket hade ännu stannat kvar, i synnerhet ungdomen, och många gingo ej bort, förrän kl. 6 om aftonen. Vi hade knappt gått ett litet stycke med en gata i lägret, förrän vi hörde gnället av en fiol. Vi gingo in dit, där var en full assemblé. I en stor stuga dansades livligt, isynnerhet var där mycket kyrkflickor, många utmärkt vackra, ehuru de voro klädda som käringar, dels genom sina huvuddukar, dels genom sina huvor, som såg ut lik de ryske maduskornas. De dansade mest norsk polska, som var alltför lik den värmländska, isynnerhet den som dansas i Jösse härad. Dessutom dansades vals precis i samma takt som den ryska valsen samt feijer, vilken skulle likna de ryska bond- och nationaldanserna, men på ett högst uselt sätt. Man dansade ej livligt och med den konst och fermitet som ryssen, utan högst tölpaktigt och enformigt. Man berättade även, att denna dans först kommit i landet genom en matros, vilken förmodligen varit en ryss. Även anglaise dansades, ehuru med några förändrade tourer. I början rönte jag ett stort förakt av damerna, så att de ej en gång ville tala med mig, de ansågo mig för en svensk. Men till slut, sedan jag dansat om med några av dem, så blevo de snart förtroliga. De tycktes högst beundra min vals, och genom den vann jag insteg hos varje av de sköna. Andersen dansade ivrigt, även jag några valser ochi anglaiser, isynnerhet med några vackra jäntor från Säter. Man sade mig, att även mamseller ibland dansade här utan tadel. Vi promenerade en stund om aftonen och tänkte fara ut på landet till någon bonddans, men kunde ej få kärror. Vi kommo då överens att gå till timmermärkaren Peder Säter i Säter. Andersen måste bliva hemma att vänta på posten, men lovade komma strax efteråt. Jag och Peder Melum från Hedemarken gick dit förut, då var redan mörkt, och som vi båda voro främlingar, kommo vi överens att ej övergiva eller lämna varandra. Jag tyckte mycket om honom, ty han var uppriktig och öppen, samt en rapper ung pojke. Vi kommo dit kl. 8, det var egentligen de 3 nätta flickorna, som narrade oss dit. Min piccoloflöjt hade jag med mig i fickan. Vi gingo in till fader Säter, där träffade jag åter den gamla gubben finnen Lauri Liukoinen från Liukola by på norska finnskogen, vilken redan talat med mig på gästgivaregården. Han var något trakterad, men han hade nu sålt en häst till Säter och druckit köpskål. Han tvingade mig att lovade komma upp och hälsa på honom. Vi talte ett och annat, jag blåste på flöjt, vi voro hemma här, det var ett rikt hus. Vi klappade flickorna emellanåt, som voro nog nätta och gärna ville hava oss kvar. Vi blevo budna till aftonen. Man åt lax och en god smörgås, talet var allt emot svenskarna. Man böd oss kvar även till natten, och Melum accorderade oss redan rum hos flickorna. Jag hade visst hellre blivit kvar men täcktes icke. Vi fingo häst och chäs hem till gästgivaregården. Melum försäkrade, att det varit intet farligt, utan mycket brukligt, och framhöll till och med som en heder, om värden haft döttrar och vi gått till dem, först en stund att prata och sedan att sova när dem. Vi foro hem och lade oss på gästgivaregården i var sitt rum. Bland norska talesätt är pyntelig, duktig och frikostig, må nu så hjertinnerligt vel, farväl.

[24 Månd.]. Först i dag morgse ankom posten från Christiania; därföre kom ej Andersen i går aftse efter oss till Säter. Jag skrev i dag till Mathisen, pappa och Vinberg, vilka alla brev jag förde på posten. Postmästaren var mycket hygglig, jag läste hos honom de norske avisorna, men däri stod just ej något särdeles om de grekiska angelägenheterna. Kl. 2 skulle läsbarnen slippa från prästgården. Jag sände bud efter par gossar, som skulle vara hem från finnskogarna och vilka skulle följa mig över fjällen till Närkälä. Tvenne av dem kommo även. Sedan jag litet ätit och fyllt min brännvinsflaska med konjak, gjorde jag mig strax resfärdig. Kastade renslarna och bössan på ryggen, visslade på mina hundar, och var genast färdig att marschera över fjällen tillbaka. Mitt debet hos Lillhoff var 5 Rd. R:gs, och dessutom gav jag pigan 18 sk. i drickspengar. Vi hade knappt kommit över älven, förrän det begynte regna, och [det] regnade, ehuru mera sakta, hela dagen igenom. De övriga finnbarnen, 12 till antalet, hade redan gått förut. En flicka från Varaldskogen, hunno vi först fatt, redan förr än vi kommo in i skogen.

Efter en halv mil så hunno vi upp åter 2: e unga vackra finnpojkar, som sutto och åto vid en bäck, även den förr omnämnda flickan från Tangen. Under ett beständigt regn kommo vi till Pissut; en orm, som vi hittade på vägen, tog jag levande fast från stjärten och kastade i sjön. Vi vilade icke utan fortsatte oavbrutet vår marsch, för att få fatt de övriga barnen, emedan dessa voro från Varaldskogen och de från Närkölä, dit jag ämnade mig. Men vi fingo ej fatt dem, utan fick jag övertala tvenne pojkar att följa mig fram till denna väg, till dess vi upphunno de andra. Vi tog utav åt höger och skulle först upp till Lönnhöjden [Vuaaheninmäki], vi gingo likväl litet galet, så vi kommo upp till ett annat torp mera i vester, beläget vid ett litet tjärn. Härifrån vände vi tillbaka på rätta vägen, allestans fingo vi det svaret, att de nyss förut passerat. Vi gingo genom en hop små torp till Fagernäs [Faunäsi], därifrån skulle vi med en båt ro över älven till Solberg,som låg strax på andra sidan om densamma. I Fagernäs träffade jag en ung hustru, som kunde finska. Denna by var på ett utmärkt vackert ställe. I Solberg hunno vi äntligen fast 2:e pojkar och 2:e flickor av dem, som hade samma väg som jag. Vi stannade här alla över natten.

Solberg är nu ansedd som hörande till norska bygden, men även här har förut bott finnar. Ryktet säger, att det varit 7 bröder, som kommit över från Finland, 2:e av dem hava satt sig ned här i Solberg, en i Varaldskogen och en i Bogen, vart de andra kommo, vet man ej. Jag fick mig efter något prut en stor kammare med tre sängar uti, men då värdinnan ej ville tillåta mitt följe där få inträde, flyttade vi allesammans till nästa gård, där man vänligare tog emot oss. Vi gick först in i en stor sal och dansade. Jag blåste på min flöjt, till slut fanns det en i gården, som kunde spela på fiol. Det var roligt att se, huru flickorna likväl voro färdiga att dansa, ehuru de gått 3 mil i ett beständigt regn och en så oländig fjällmark. Gossarna voro mera tunga på foten. Jag skaffade ej blott mat åt mig utan även åt alla barnen, nämligen bröd och mjölk, smör och poteter. Sedan fingo vi en egen byggnad för oss själva att lägga oss i, i den var en stor sal, uti vilken man fått löv fullt på golvet, och en kammare, varuti en säng uppbäddades åt mig. - barnen fingo ligga i en säng ut i salen. De lågo däruti alla, fem stycken, varföre de sparkade och regerade hela natten.
 - - -
[25 Tisd.]. Stego vi upp vid den minsta dagningen, och ehuru det hällregnade, så begåvo vi oss åstad, emedan barnen ej tordes bliva länge borta hemifrån. Jag var alldeles ej road att ge mig åstad i ett slikt väder, men ville dock ej övergiva mitt sällskap. Vi hade ej gått många steg, förrän vi voro alldeles genomblöta och likväl hade vi goda 5 fjerndel till närmaste torp, Högda kallad, varifrån en av flickorna var hemma. Mina papper gömde jag i en av gossarnas näverkonter, där de blevo skäligen väl förvarade, dock undgingo de ej en liten skada. Var och en av pojkarna hade en kont eller reppu av läder på ryggen, vari de buro sin vekost m. m. Det var synd att se dessa unga menniskor, huru de sleto ont, att i storm och regn, genomvåta och trötta klättra sig fram över de många höga backarna. De hade nu gått 8 mil, för att få sitta 2 timmar och höra på prästens enkla frågor. - - - Ävenså glömde jag min mässingscirkel på bordet. När vi gått ungefär I mil, så trakterade jag dem med en god sup konjak, både flickor och pojkar. De sade, att den gjorde dem fasligt gott och undrade högeligen däröver, att jag själv ej söp. I Högda vilade jag 5 minuter och fick därifrån en karl, som skulle visa mig vägen till Bogen. Vi kommo först till Närkölä, varifrån jag förut fick båt till Värälä. Här åt jag först frukost. Allt fortfor regnet lika rasande. Det var en fjerndel häremellan. En halv fjerndel hade vi till Mon i Bogen, där Backman vistades. Jag gick in dit. Folket var överallt mycket vänligt, ty de kände igen mig. Värdinnan gick ut efter nämnde Backman. Han kom in efter en stund. Det var en karl om 45 år antogs, såg något gammal ut, men hans ögon voro livliga som en eld. Han bröt mycket finskt, talte precist som Ilmoin ungefär. Han sade sig heta Nils Backman och vara en prästson från en socken, 6 mil nära Åbo åt Björneborg efter; jag tror det var Lehtola eller Laitiala eller något sådant. Han sade sig varit student, och haft en privatist, vars namn han även nämnde, men som jag bortglömt, vilken varit mycket usel i sina kunskaper och aldrig kunde admitteras till prästämbetet. Men han gick till biskopen Gadolin och gav 100 Rd. in Specie [silver], och detta hjälpte honom väl igenom. Härutav hade Backman för sina bekanta kallat biskopen för en mutkorv, vilket kommit för hans öron. Han hade blivit uppkallad på consistorium och antydd att taga sina ord tillbaka, men detta hade han icke gjort, utan fast mer stått fast vid dem. Detta blev mycket illa upptaget, och prof. Porthan, † 1804, som var en vän till Backman, hade rått honom att på en tid resa utomlands, t. ex. till Sverige, och lovat att vid hans återkomst allt skulle vara glömt. Sålunda överkom nu Backman hit till Stockholm 1792 eller 1793. Dröjde där en 14 dagar, reste sedan genom Uppsala, och vandrade vidare inåt landet samt gick in alltid på alla prästgårdar, där han ofta vistades 2 à 3 veckor och fick vid sin avresa något litet understöd. Sålunda kom han åt Värmland. Då han var i Dalby, kom en rik bonde från Norge och bad honom bliva informator åt sina barn, han antog anbudet och var där 3 år, sedan kom han ned åt dessa finnskogar och sysselsatte sig med att lära barnen läsa och skriva svenska, även har han stundom predikat, än på svenska och än på finska. Men bönderna beklagade sig, att de ej förstodo stort av hans finska, isynnerhet i början - ty han talte Åbo-finska. Han kallade åter deras finska för en slatterfinska och sade, att de ej voro några teologie finnar, varmed han förstod dem, som talte sådan finska, som stod i böckerna. Hela hans berättelse tycktes mig föga trolig, så tycktes den även förefalla honom själv. Jag höll den likväl till godo. På möderne sade han sig vara besläktad med Branderska familjen. Sade, att han först brevväxlat med sin släkt, men efter sista kriget ej haft någon underrättelse om dem. Själv tänkte han visst återvända, men kom att gifta sig med en finsk människa, mycket vacker, men mycket elak och liderlig, de hade på båda sidor skenat utom äktenskapet, numera voro de ock skilda, och hon gift med en annan i Timbonäs. Bönderna sade, att då Backman vore nykter, vore det en mycket stilla och from karl, men att han gärna älskade brännvin och kvinnfolk, och då han blev full, kunde ingen styra honom; flickorna försäkrade, att de icke tålde honom, utan skydde honom som pesten. Han vore flink att skriva för bönderna, och i Karlstad skulle man på kansliet ofta beklagat sig för hans advokatyr. Han var över hela landet bekant under namn av finska prästen. Han tjänte här i gården såsom gammal dräng, och var till Mickaeli åter fri. Han lovade på e. m. komma och hälsa på mig i de andra gårdarna, dit jag nu gick, och lovade stanna i byn över natten. Han gick åter att tröska.

Jag gick till en gård längre fram i byn. Där stannade jag över hela dagen, ty det fortfor allt att regna. Folket talte i hela byn ej stort annat än finska, dock kunde de visst svenska. De flesta av de gamla karlarna voro dels bortresta till marknaden, dels annorstädes, så jag kunde ej stort vinna någon upplysning om det gamla här i byn. Man visste ej, vem som först kom hit. Nu bodde här mest av släkterna Hämäläinen, Humslainen, Kavalainen, Kössiläinen, etc. Till slut kom man ihåg, att Bogen [Puuvi] först upptogs av en Reito Kavalainen, vilken kommit över från Finland och varit hemma ifrån Rautalampi socken och Kavola by. Han skulle flytt undan för ryssen med hustru och barn. I nedstigande linje var hans son, Hindrik, hans son Johan och hans dotter Maja Johansd:r, lever ännu.

Bogen har fått sitt namn av den älv, som flyter här förbi och går här i en bukt, som en armbåge, vilken bukt kallas Bogskroken. Här har för längre tid sedan mycken i confiskation skett med timmer, som blivit kapat och uppbränt. Bogen hör till Gunnarskogs församling, har nu 5 gårdar och utgör egen skatt, men betalar även årlig skatt till Frederos bruk, vilket nu år från år tagit sig för att skatta dem allt mer och mer. Spettungen hade processat sig fri från Frederos, men nödgats betala närmare 2,000 Rd. Som exempel på den orätt, man ofta gör dem, nämnde folket om, att 1808 har en kvantitet säd blivit skänkt denna församling av konungen att bland folket utdelas, dels för den missväxt det året inföll, dels för den fältsjuka här gick, men något år därefter föll det klockaren L. Berglöf in att i kronans namn utfordra av dem, som fått säden, såsom ett lån; många betalte, och hos många utpantade han egenmäktigt. Men då han ville hava av gumman Maja Kavalainen, så sade hon:"Jag hörde tydligen, då det lystes, att det ej gavs som lån utan som skänk", och av henne fick han ingenting, ej heller kunde han våga processa med henne, ty hon gick ej från sin rätt. Folket klagade annars mycket på samma klockare och organist, att han uppbyggt i deras namn en stor och grann sockenstuga, som dock ingen var särdeles nödig om, m. m. Det var här i Bogen, som en inspektor Björlin på Sälboda omtalte, att han en gång grälat och varit mycket ovettig på bönderna i anledning av sågen och timret. De hade en stund stilla stått och avhört honom, men till slut hade de begynt tala, puttra, med varandra på finska. Varav då han intet förstod ett ord, han snart blivit uppsprängd, troende, att förslaget gick ut på ej mindre än piska upp honom från böxor till tröja Han for att försona dem och blanda bort saken, tog genast fram sin tobakspung och bad dem komma och taga sig tobak talte aldrig ett ord mer om timret och var glad, att han genom en sådan turnure kom från saken. I anledning härav omtalte bönderna själva en annan anekdot, som ej så länge sedan hänt i samma stuga, jag befann mig. Dit hade en vinterafton kommit en rik norrbagge, känd under namn av Möurhöjden-Jul, åt vilken de gjort en bädd på bänken upp i gaveln av rummet. Kort efter midnatten ser han en hop handfasta karlar komma in i stugan med pärtbloss i munnen och stora knivar i händerna, han hade isat sig av fasa och förskräckelse, troende att sin sista stund var kommen. Han hade ej vågat röra sig, för att ej påskynda sin död, utan låddes sova, ehuru hjärtat suttit i halsgropen. Nu hade karlarna satt sig vid en stor slipsten och därpå begynt slipa sina mordinstrument, då och då hade de med ögonen blängt på honom och tält sinsemellan på finska. Han gjorde sin bön och bad Herren anamma sin själ uti sina händer och tänkte ej på annat än sin sista timme. Änteligen så hann dörren öppnas och en ko inledas. Det var det bestämda offret. Huru glad var han ej nu att hava misstagit sig på det goda folket. Med tårarna i ögonen omtalte han sedan sin befrielse från dödsfruktan. Bogen har samma olycka, som många andra av dessa finska byar, att hava socknar omkring sig på alla håll, men så långt till alla kyrkor, att de blott I eller 2 gr. om året kunna dit fara. Härifrån är ej mindre än 4 mil till 7 särskilda kyrkor, vilka likväl alla äro de närmaste, nämligen Eda, Gunnarskog, Gräsmark, Fryksände, Östmark, Brandval, Vinger och Medskog. (Eidskog, övers, anm.)

Om afton badade jag här med folket och hade ett skönt bad, jag kom mycket i samtal med en ung bondhustru i byn, som nyligen hitkommit från Östmarks finnskog och talte mycket god och ren finska. Det berättades mig, att Hotaritorp, under Axla först blivit upptaget av en Hotari; sedan hava ditkommit Moilaisia [Moilainen], Skålsjön [Kolsjärvi] först upptagen av en Joh. Norilainen. Bukktorp [Pukintorpa] skall för 100 år vid lag först blivit upptaget av en finne, som varit en resande man, man vet ej varifrån, och kallade sig Råbock. Som han var utan attest, blev han begraven norr i kyrkogården, han hade blott en enda dotter, av honom fick torpet sitt namn. Stentorp, där skall nu bo en Olof Olofsson Härköinen, som skall kunna runor. Poptorp [Puupola] på Granbäcks utskog, har 4 bönder, den första, som kommit hit från Finland, skall hetat Bertil Puuppoinen; har sedermera en gång varit upp till Finland, men kommit åter tillbaka. Hans pass har ännu denna sommar funnits hos Jon Jonsson i Långnäs.

[26 Onsd.]. Spatserade härifrån i god tid om morgonen i sällskap med en hop finnar, som ämnade sig till Åmbergsmarknaden i Sunne. De redo alla och undrade sig högeligen däröver, att jag ej antog deras anbud att få sätta mig upp i sadeln. Vanligtvis kunde de icke följa mig på den ojämna och stenbundna marken. Vi gjorde en liten krok genom Trindtjernsbråten [Pyörälammenaho] för att få träffa Matts, men han var ej hemma. Vi tog nu kosan på andra sidan om Tvällsjöarna, d. v. s. den nordöstra, och kom slutligen tillbaka till Fäbroarna [Karjansilta], där jag träffade min gamla och fryntliga finska gumma. Överallt såg vi folk, som tågade åt marknaden och medbrakte ett betydligt antal av kreatur, isynnerhet kor. En utmärkt vacker flicka om 19 år mötte vi ut på skogen, hon sade sig vara hemma från Kyrkoskogen och nu varit och följt en hop marknadsboer på vägen. Jag kunde ej hålla mig utan taga henne i famnen. Jag talade mest finska hela i vägen med mitt ressällskap. Och bl. a. kom jag att tala om en finsk tidning för dem. De sade sig vara beredvilliga att förskriva en sådan och tyckte, att det skulle bliva roligt för dem att få läsa en sådan avis. Ifrån Fäbroarna fick jag sonen, som rodde mig över sjön Kymmen till Kymsbergs bruk. På vägen voro vi uppe på den största holmen, som låg i vägen och släppte upp hundarna. Jag hade även av Edgren fått underrättelse om, att där fanns harar. En hop bockar hade förmodligen i början borttagit luften för hundarna, så att förrän någon visste ord av, så hade Tipla tagit fast en stor hare i busken. Jag åt på Kymmen, fick därifrån häst till Uddheden, träffade patron Palm därstädes, reste till natten till Vika gård i Sunne socken och tog in hos en rik och beskedlig bonde. Denna byn är den sista, man känner nu för tiden åt denna sida, varest finnar först nedsatt sig och upptagit. Här hava bott av släkten Ampiainen, som nu helt och hållet utgått och hemmanet besittes nu av svenskt folk. Men i Östmark skall ännu en karl med det namnet finnas, som nyligen varit för att processa ut sitt mödernearv i gården, men blivit av folket i godo gottgjord. Bland marknadsfolket träffade jag här en hel hop finnar, från Tisken, Borrsjön och Ragvaldstjärn, vilka talte god finska. 4 vackra flickor voro med dem, som dansade polska efter min flauto.

[27 Thorsd.]. Reste i god tid till marknaden, kom dit i en stor folkhop. Jag fick kvarter hos riksdagsman Elof i Åmberg helt nära planen. En gårdskammare för egen räkning. På planen var jag ofta ut, där var ovanligt mycket folk, ehuru väderleken ej var särdeles gynnande. Det duskade fint regn. En hop finnar träffade jag överallt, nästan i varje knut taltes ram savolaxiska. De blevo surprenerade, då de märkte, att jag förstod dem. Även träffade jag en hop bekanta av dem, hos vilka jag redan varit. De voro glada, då de åter sågo mig här. En hop herrskaper voro även ut i dag, men ingen bekant.

Om afton skulle jag sent gå till Berga by, varest de flesta av finnarna voro i kvarter, det var en ung hustru från Bogen, som skulle följa mig dit, men som vägen var så gyttjig och lerig, skulle vi gå gerad över skogen. Men vi gingo vilse i en stor skog, och ehuru vi ej hade stort mer än en halv fjerndel till byn, så voro vi likväl över två timmar i en mörk skog. Vi kunde ej se det minsta framför oss, utan voro ofta på vägen att bryta nacken av oss. Därtill regnade det, som himmeln hade varit öppen. Den stackars hustrun var illa till mods, att en sådan olycka skulle hända henne. Själv hade hon dock värst, då täta snåren och bråtarna [?] ville riva kjortlarna sönder av henne. Ibland fingo vi se en eld på långt håll, men då vi gingo närmare och kommo ner i dalen, så hittade vi ej varken till elden eller stället. Efter många besvärligheter hittade vi dock fram, till en obeskrivlig glädje för oss. Jag var alldeles genomblöt. Vi gingo upp i första gården, där var så fullt av finnar från alla möjliga håll, att det var som en mur. Ehuru det var första marknadsaftonen och många hade fått sig ett litet rus, så de voro glada till mods, så var dock ingen överlastad, skrålig eller fotfallen. Visst hördes det ett skrål av deras prat och olika tungomål, men de voro för övrigt rätt anständiga och stilla. Också var värdsfolket mycket nöjd med deras uppförande och berömde för mig mycket sina finska gäster, av vars språk han ej förstod ett ord. Då jag hade inkommit i rummet, omgåvo de mig dock utan att tränga in på min person, men uppsteg på bänkar och stolar att få se den unge främlingen, landsmannen, som talte deras modersspråk, andra höllo stora pertbloss på alla sidor om mig, för att dessa bättre kunna få betrakta mig. De bjödo mig, var och en, brännvin, och tycktes illa vara, att jag skulle försmå deras välmening. Jag gick från den ena gården till den andra och hade efter mig ett stort följe av finnar. I varje gård förnyades samma scener och uppträden. Till slut skulle jag fara hem, och begärde en häst, ty jag var så våt, att jag ville byta om kläder - - -.

Strax bjödo finnarna häst åt mig. Två unga män kommo med pertbloss och lyktor att följa mig hem, de gjorde det med största nöje. De sleto alla för ont att kl. I om natten i fult väder vada i gyttja och skit I fjärndel, jag red efter dem under skenet av deras eldbloss. Jag ville visa, att jag med tacksamhet visste att mottaga deras tjänstvillighet och gav dem vid framkomsten 2 Rd. R:gds i drickspenningar tillsammans, vilket de på intet sätt ville emottaga. Då jag kom hem, så låg det främmande folk fullt i min kammare. Värdinnan från Ulvsjön och Danjel med sin hustru och son från Norra Ängen samt dessutom en hattmakarefru. De tycktes alla högst ogärna se sig väckta av mig, och frågade om jag fått lov av Elof att komma och störa dem. Jag blev ond över slika spörsmål och sade, att jag var herre i mitt hus, och att det berodde på mig, om de fingo bli kvar eller ej. De blevo till slut ångerköpta, då de sågo, att det var jag som hyrt rummet. Danjel med sin hustru bäddade sig på golvet och jag med pojken låg i sängen. Jag tänkte först lägga mig vid hattmakarefrun.

[28 Fred.]. Steg jag upp och var hela dagen på marknaden. Det var i dag ett vackert väder, varföre rörelsen även var stor. Även voro mycket herrskaper ute i dag. Bland dem såg jag även flöjtblåserskan Hjerta,som numera skulle vara förlovad med en Gustaf Sandelin.Bland fruntimren gav jag mig i sällskap med mamsellerna Stenbäck, som voro rätt hyggliga flickor. De voro tvenne stycken med sin mor och bror. Calle Stenbäck kom och sökte upp mig med Magnus på Tomta i Treskog. Bönderna, som i allmänhet, efter min tanke, bar sig mycket hyggligt åt, gick i stora troppar och spatserade mellan stånden. Ingen kvinna såg jag där, som ej hade i sina kjortelsäckar en eller 2 bouteiljer brännvin, varmed de undfägnade varandra, men i synnerhet sina bekanta bland manfolket. Och jag har sällan sett en sådan frikostighet som här i det fallet. Jag skänkte en vacker bondflicka ett par äppel och genast bad hon om att få bjuda mig en sup. Då jag kom hit i går, så förvillades min hund Saukko ifrån mig, ty jag gick middagstiden till doktor Frykstedt under ett starkt regn och hunden visste ej därav. Jag dröjde på prästgården länge, ty jag stannade där över middagen. Emellertid hade Saukko sprungit till Vika, där jag låg över natten, dit var en mil, där hade de givit åt den mat. Men om morgon bittida hade den sprungit sin väg åt Gräsmark, men inspektor Lagerlöf från Kymmen mötte den och tog den med sig tillbaka i dag. Jag fann den helt oförmodat fastbunden vid en kärra, sedan jag länge sörjt den som förlorad. I kväll kom en hop bekanta finnar till mig, när det blivit mörkt, Maja Kukkoinen, den vackra från Riitaho och hennes bror, en Maja från Lång-Johanstorp och en annan flicka och 4 pojkar och en gubbe. De bådo mig spela på flöjten, jag spelade och Maja Kukkoinen sjöng [hon sjöng bra]. Pojkarna började dansa, så ock den gamla gubben, då de voro fulla; därav fruktade gårdens pigor, att något av deras kläder skulle bli fördärvade. - - - Men de gingo och klagade för husbonden; han kom dit, och då han var något full, så ville han köra ut dessa finnar. Då sade jag, att kammaren var min och att jag svarade för den och lovade, att i morgon dag flytta bort från hans hus, eftersom han var sådan. Han skämdes och hustrun och pigorna skämdes också, då de sågo, att jag tog illa upp, och de ångrade sedan, att de sänt husbonden dit. Den gamla gubben och de två pojkarna från Södra Ängen gingo bort till ett annat ställe över natten, men 3 flickor och 2 pojkar blevo kvar hos mig. Vi spelade ännu länge om kvällen och gingo sedan till sängs. Jag tog de bägge Majorna i min säng, en på vardera sidan, och i den andra sängen låg de två pojkarna med flickan emellan sig. Vi talade om allt möjligt. Maja Kukkoinen var en trevlig jänta, ung och vacker. - - -

29 Lörd.]. De stego tidigt upp och gingo sin väg. Maja Kukkoinen frestade mig så länge, att jag till slut måste smaka av hennes brännvin, vilket smakade mycket illa - - -. Jag låg länge; när jag steg upp och gick med detsamma till marknaden, där jag fick en häst, som förde mina saker från Elofs gård till prästgården. Husbond, husmor och pigorna, av vilka Britta var riktigt vacker, stodo illa till mods, men de iddes inte bjuda mig att bliva kvar där. Jag flyttade således till prästgården, fick där frukost och kvällsvard. Jag blev du och bror med mag. Piscator.

[30 Sönd.]. Var jag i kyrkan. Doktor Frykstedt predikade själv, men församlingen var alltför litet uppmärksam, hans uttal var strävt och torrt. I kyrkan var en hop marknadsboer, de nya orgorna försöktes i dag för 2:a gången, så i att hela församlingen stannade kvar för att avhöra dem. På e. m. var mycket folk åter på marknaden, som var i full gång. Herrskap i synnerhet, m:l Kalmark blev jag genast mycket bekant med, och med en finne Vickelberg, hos vilken hon bodde. Han var inspektor på Rottneros, även en fältväbel Reimers träffade jag där från Finland. Gick och betraktade flickorna, som handlade kring stånden, av vilka många voro rätt vackra. I dag var mickaelsdagen.

Oktober månad.

[1 Månd.]. Var jag på visit till Vickelbergs och snackade mycket förtroligt med hans döttrar och m:lle Kalmark. Jag åkte dit med doktor Frykstedt i hans vagn; han for något längre till lagman Sandelin att göra upp resa med honom till auktion på Rud, som skulle bliva om onsdag. Jag var mycket fri med flickorna, och de voro det ej mindre med mig.

[2 Tisd.]. I dag morgon avreste jag i god tid, ännu voro vägarna fulla med skojare, som senast lämnade marknaden, även några finnar från Östmark fanns i hopen. Jag kom i god tid på e. m. till Uddheden, där Huittu under tiden fått 6 valpar. Jag gick upp till den glada fru Hedenstjärna, där hade jag brev hemifrån och av Gottskalk och Mathisen samt underrättelse, att jag åter fått l00 Rd. B:o. Jag gick hem till Uddheden till natten. Skrev länge på afton i mina anteckningar och blåste flöjt. Men strax som jag kom från Anneborg, så for jag till Prästbol att träffa Nilsson. Han var ej hem, men änkan, pastorskan, var mycket god och gästfri, jag fick här mjöd, som var något rart, och vilket jag ej förut druckit i Sverige, samt stannade kvar över natten m. m. Prästen kom ej hem. Emellertid skrev jag om det finska folket på de södra finnskogarna; en gränsridare Robsam kom hit från grannskapet att hålla mig sällskap. Här fanns 3 rävungar levande.

[3 Onsd.]. - - -. Fult och regnigt väder, när jag for från Prästbol följde jag gränsridare Robsam hem till dess gård. Där träffade jag skolmästaren Matts Mattsson Norilainen och besökte honom, han hade en hop små barn hos sig. Var hela dagen hem på Uddheden och skrev.

[4 Thorsd.]. Skrev hela dagen på Uddheden, regnade.

[5 Fred.]. Reste i dag till Frederos, till befallningsman Sandelin, en mycket god och hygglig herre. Jag slapp honom ej utan måste bliva där över natten. Bokhållare Palm lovade följa med mig i morgon till Rud, ty han hade ärende till Vagga.

[6 Lörd.]. I dag avreste jag och Palm till Rud. Befallningsman Sandelin med sin andre bokhållare Bergman följde med oss till Räxed bruk vid Gunnarskogs kyrka. I Treskog träffade vi Montan. På Sälboda var ingen annan hemma än Warholm, de andra hade farit nyss förut till Rud med flickorna Edgren och Ulla Branzell, vilka legat här över natten. Sedan vi ätit middag hos Warholm, och klätt på oss, reste vi efter till Rud. På vägen mötte vi Adolf Edgrén, löjtnanterna Nauclér, Styffens och Lagerlöf, de kommo från Rud och skulle fara ut att jaga. När vi kommo i salsförstugan på Rud, så hörde vi, huru fruntimren kacklade därinne. Jag kände igen många bekanta röster, varibland var fru Branzells. De voro alla storögda, då jag steg in, och ropade om varandra: "si herr Gottlund". Flickorna rodnade var och en, de voro osäkra, om jag ej skulle kyssa dem på munnen. Men som det var en hop främmande i rummet, gjorde jag det ej. Jag pratade med dem var och en, men kunde knappt känna igen dem, så allvarsamma hade de blivit. Jag kom snart underfund med, att det var de främmande fruntimrens närvaro, som förorsakade detta. Ulla Branzell kom snart och tackade mig för mitt brev, samt ursäktade sig och sade, att hon svarat långt för detta, om hon vetat vart hon skulle adresserat sig. Även Ulla Edgren lofte skriva. Åt gubben Branzell överlämnade jag det råd, doktor Kjellin gav åt sin dotter, prostinnan Branzell, då hon trädde i äktenskap, och vilket jag tog från Sunne prästgård. Vid avskedet kysste jag alla flickorna på munnen. Varöver Palmen högeligen förundrade sig och sade, att det ej följer därav, att man blivit du. Vi vikte in på Vagga en stund och kom till natten till Sälboda. Vi lågo hos Varholms, hans unga fru höll oss ett angenämt sällskap annars dödade vi tiden med kortspel.

[7 Sönd.]. Regnade först och duskade, icke dessmindre beslöt jag och Palmen att resa till Ny sockens kyrka, vilken ingen av oss förut sett. Vi åkte till en patron Juel, från vars strand vi rodde över ett sund till kyrkan. Som dagen var nog regnig och ful, så var det ej mycket folk i kyrkan. Vi voro med dem i sockenstugan, allmogen tycktes vara rätt hygglig och välmenande. På kyrkogården voro uppresta en hel hop stenar av sandskiffer, som betäckte böndernas gravar - - -. Kyrkan var gammal av trä, men belägen på ett rätt vackert ställe. De flesta av folket hade sjöväg dit. Pastor Lindblad från Gunnarskog predikade, och hans predikan var ganska usel, och hängde alldeles ej tillsammans. Han skulle predika om uppståndelsen, men gick snart över från detta ämne till följande särskilda saker: 1] Cicero, den lärde Cicero och skillnaden mellan honom och de oskäliga djuren. 2] Om kött, människokött, fågelkött och fisk. 3] Om saduceer och fariseer, om fågel Fenix och Egypten. 4] Gud hade gjort bättre, om han låtit de ogudaktiga få dö för evigt, utom att söka väcka dem till liv och evigt straff. 5] Om flyttfoglar, tranor, storkar, duvor och svalor. 6] Om Guds tvegge viljor, nämligen först beslöt han, att människorna skulle bliva evigt lycksaliga och sedan, att de skulle falla i synden. Jag tecknade i mina plån under predikan, flera av dessa huvudpunkter i avhandlingen. Han, pastorn, kom över i samma båt som vi. Han var nog flat för mig över sitt förra uppförande. Han reste till Sälboda till middagen, ty han skulle hålla husförhör där i e. m. Bokhållarna från Vagga kommo dit även. Efter middagen speltes kort, mest tre kort, till kl. 1/2 8, då läsförhöret begyntes. Jag avhörde, det var väl simpelt och enfaldigt, men på sitt sätt bra nog. Då det i 10:de budet hette: Du skall ej hava lust till din nästas hustru, så förklarade han, att man ej heller fick hava lust till sin nästas man. Då det hette: Du skall älska din nästa som dig själv och förklarade vad kärleken till sig själv [var], men då kom han på skam. Förhöret räckte till kl. 11 om natten. Det var mycket folk under bruket, i allmänhet voro de klena läsare; flickorna, varibland många voro rätt vackra, ville att jag skulle komma till dem om natten, vilket jag dock ej kunde göra. Jag blev och sov hos Adolf Edgren, som i afton sent kom hem med Nauclér. - - -

[8 Månd.]. I dag morgse avreste vi, sedan jag loft åt Edgren mina hundvalpar på Uddheden. I Treskog voro vi in hos Magnus i Tomta, det var hans tur att skjutsa. Här var ett allmänt hyggligt bondhus, den vackra Märta från nämndemannens träffades också här. En stor stuga här som annorstädes, pigor och drängar fingo aldrig komma in dit, utan de fingo hålla sig i köket, och på sin höjd genom köksdörren betrakta oss, en sup och smör och bröd blevo genast framsatta. Värden, som var bror till nämndemannen, hade för en 16 år sedan blivit blind. Även voro vi upp till nämndemannen och sågo på en slags lin- eller hampbråtsmaskiner, som han nyligen köpt för 5 Rd., där ett kuggat hjul sönderkrossade skäften. Då vi även här sett brännvin och smörgås framsatta, avreste vi. Sedan jag var i Karlstad, hade jag ej tagit in mer än tvenne supar. Utanför porten stjälpte vi ikull, vi voro nu tre; utom Palmen, så satt Magnus i famnen på honom. Det var mörkt, då vi framkommo till Frederos. Jag stannade där över natten.
- - -
[9 Tisd.]. Sedan jag skrivit ett brev till Nilsson i Karlstad, avreste jag till Vester-Kymmen. Lämnade här min kappsäck att sändas hem till Uddheden och begynte själv att vandra hän ut på finnskogen. Till en början besökte jag alla gårdarna här i byn V. Kymmen. En stor del av det gamla folket kunde ännu finska.

Vester-Kymmen [Etela-Kömi] ligger med sina gårdar just invid vägen, på båda sidor om densamma. Här är även ett gästgiveri. Som det var nog sent, fick jag ej länge dröja här kvar, utan skyndade mig till Tischen till natten. I denna by var en finngosse vid namn Jon Hindriksson Kymnaeus av släkten Kauttoinen. Han var redan bra stor och tjänade som dräng, då det föll honom in att taga till pennan i stället för plogen. Han var först hos en präst Lars Alster att lära sig läsa, för vilken, då han skulle lära sig skriva, han klämde så hårt pennan mellan fingrarna, att den gick sönder. Efter en halv timmas lärospån, så fick han det förslaget, att gå bort och upphöra med sina studier. Men han envisades, for till Karlstad och var i Uppsala 2 gr upprest. Hade varit utmärkt snäll efter allas intygan, även fru Hedenstjärna [som hade omdömesförmåga]. Han predikade ofta för folket, men begynte till slut att dricka och då han därföre tilltalades av sina släktingar, så blev han ond och sade, att han skulle fara bort, så de aldrig mer skulle få se eller höra honom, eller behöva skämmas för honom. Han for med sin äldre bror Ulle till persmässomarknaden och skilde sig där ifrån honom, har sedan ej på 45 års tid låtit höra av sig, utom ett brev, som han strax därpå skrev till Hervegrh.

Jag tänkte först gå genom Mangen till Tischen, men som därmed ej var tid, så gick jag dit gent genom Homsjön och hann ej en gång gå in där, ty det begynte bliva mörkt. Även gick jag vilse en stund. Den förste, jag kom till, var den blinde gubben Norilainen.

Tiskaretjärn eller Tischen [Tiskiärni], 1/8 hemman, 5 gård. och 5 torp, en 1/4 mil NV från V. Kymmen, få bösshåll i vester från Tiskaretjärn [träsket]. Här levde en gammal gubbe Matts Norilainen om 80 år, som nu varit blind i många herrans år. Han berättade, att den första, som kom till Tiskaretjärn, var Josef Jakobsson Hämäläinen från Finland och från Hämeenmaa socken. [Tavastlands socken], detta lärer vara en falsk förmodan av namnets betydelse. Han byggde först litet i vester, på åkern, där rösen ännu synas. Han tog fastebrev på sitt hemman 1641. Dess ende son Jakob flyttade till Långnäs och gifte sig där; även en dotter gifte sig bort, men den andra fick en hemmåg med namnet Hans Olsson Norilainen, stamfadern för hela denna stora släkt. Med honom förhöll det sig på det sättet, att då han var 14 år gammal ungefär, så gjorde svenskarna ett infall i Norge, varvid dessa finnar varit över gränsen och plundrat i Hedemarken. De hade därifrån bortrövat en 300 kor, till vilken drifts herde de fått en yngling om 18 år, vilken de i skogen, jag vet ej av vad orsak, funno sig för gott att skjuta ihjäl, och hans yngre bror, som följt den äldre, togo de med våld med sig hem, att köra boskapen. Han skulle då ej varit mer än 14 år gammal. De hade haft honom sedermera hos sig som en slags livegen; då han blev större, tjente han än där och än här på finnskogarna, förtjänte sig en liten förmögenhet och gifte sig till slut med Kajsa, den gamla gubben Hämäläinens dotter; för det han var norsk till nation fick han namnet Norilainen, och efter honom bär många ännu det namnet. Se härom vidare i gubbens testamente av den 16 oct. 1658. Efter långliga tider kommo en hop norrmän under ofreden över gränsen att plundra, men då de fingo höra, att han varit därifrån hemma, vände de om. Då finnarna förra gången hade varit hos dem, hade de tagit sin tillflykt på en udde i sjön Måsen, men finnarna hade hittat dit efter. Denne Hans Norilainen hade många barn. Matts Hansson flyttade nord i gården, där den blinde gubben nu bor. Jan Hansson bodde på stället, Erik Hansson flyttade till Norra Ängen, och Olof Hansson dog ogift. Jan Hanssons nedstigande linje var Pål Jansson, dess son Joh. Pålsson, dess son Pål Jansson och hans son Jan Pålsson lever ännu, f. 1775. Läser finska bra, och bor i närmaste gård: det var till honom jag gick till natten. Han hade finsk psalmbok och en postilla. Jag delte även här överallt ut av mina Små runor. Bland torpen under Tiskaretjärn heter ett Sikaisenlahti [Sikasvik], varest fordom bott av Sikainen släkt.

[10 Onsd.]. Jag hittade i dag ett stycke av min piccoloflöjt, som jag i går borttappade på gården. Gick åter upp till andra gården till den blinde gubben. Jan Pålsson Norilainen följde med mig och en annan gammal utfattig gubbe Ikoinen. Denna gamla finngubbe kunde ej blott läsa och skriva [vilket senare han sade sig lärt av consist. notarien Allén i Karlstad, då han här ofta vistades årtal att driva sina processer]. Han hade flera söner. Bland dem var en Matts Mattsson, som var oäkta, men hade ett huvud som en rakkniv. Från Karlstadsskolan blev han likväl soldat och rymde hem, informerade ett år i Fryksdalen, for till Göteborg, blev åter soldat, tjente där i 6 år, hemkom sedan, var i Näs socken på norska sidan, har sedan sysselsatt sig med informerande på finnskogarna. Kan skriva både finska och svenska. Den blinde gubben hämtade nu fram en hop böcker, bland dem var en utgammal finsk psalmbok, säkert den första, ty den var fullspäckad med munklatin, jag utböt den åt mig, emot mina Små Runor. Bland hans böcker befann sig även några latinska. Jag frågade på spe, vad han gjorde med sådana. Han sade sig läsa dem. Huru storögd och förvånad blev jag ej, då jag hörde ej blott honom, utan även den gamla finngubben, tiggaren Ikoinen, tala latin. Jag visste ej, vad jag i början skulle tro, antingen jag satt bland en hop professorer eller finngubbar. Jag kom snart underfund med saken. Genom Kymnaeus har flera här i byn lärt sig en hop latinska glosor och talesätt, samt lärt sig innantill ock något i grammatiken. Utom honom har det varit här i byarna en annan finne Pål .........., som studerat och läst så mycket, att han till slut blivit galen. Han hade även företagit sig att förklara bibeln, men brände upp sina manuskripter. Fru Hedenstjärna berättade om honom en i lustig anekdot, som tilldragit sig en gång under permässan i Karlstad (Det var en beryktad predikant, som om söndagen skulle predika uti Karlstad), varföre dit stormat mycket folk, även hade hon infunnit sig där. Men huru förvånad blev hon ej, då hon fick höra ett starkt buller vid predikstolen, då man sjöng verser till predikan, och strax därpå såg den här grannfar Pål ......... stiga upp i predikstolen och begynna en sträng predikan till den förvånade menigheten. Det dröjde dock ej länge, innan klockaren och spögubben infunno sig att bortleda den nya profeten. Varefter prästen uppträdde och i sin predikan på ett rörande sätt bad oss tacka försynen, som givit oss förståndet. Detta i avseende på den nyssnämnde olycksalige.

Den blinde gubben berättade, att Grindmon skulle vara den äldsta byn i hela Gräsmarks socken, och redan före digerdöden, dess närmaste granne var sedermera Östra Taken i Brunskog, och vid Kirvenkoski [Yxforsen] dräpte de varandra vid ett laxfiske - man har all anledning att tro, att där då bodde finnar. Därnäst skall Stenserud vara den äldsta, dock hade finnar redan förut upptagit Vester-Rottna.

Han berättade vidare, att en gammal finne Erik Ikoinen först begynt bygga sig en badstu på backen väster om Borrsjön eller på den s. k. Borrsjökullen, men tyckte, att han kom nog nära den svenska bygden, varföre han flyttade till Långtjärn. Han hade tre söner, av vilka Matts kvarblev på Långsjön, men en for till Mangen [här förmodligen i Gräsmark] och en till Södra Ängen. Erik levde själv 120 år. Den, som kom till Mangen, byggde sig en stuga vid Pyntöisen autio där Pyntöinen förut bott, efter vilka ännu finnas rösen och en sten, varpå de brukat slipa sina yxor.

Gubben berättade vidare, att byggmästaren, som uppförde Mangskogs kyrka, hetat Hindrik Manninen, och att han haft 1/8 i Slobyn och 1/8 i Långhindrikstorp eller Fallet, att han bortsålt sina lotter och skulle fara till Österbotten, men att [han] en tid kvarblivit i Stockholm, där han uppfört en kyrka eller varit med därvid, men nedfallit från tornet och dött. Hans hustru Annika kom hit tillbaka. Dessutom har det bott Manninen-släkt i Homsjön i Mangskogs finnmark, och av Ikoinen skall det ännu bo kvar i Mangen.

Vidare berättade gubben, att Treskog före digerdöden hetat Mogården och tros varit bebott av finnar, men att en västgöte efter digerdöden varit den första, som kom dit. Att i Norra Ängen bott av släkterna Rajalainen och Pullianen på Mangskogs finnskog, samt att det varit en Pulliainen, som först upptagit Carlstorp. Av (släkten) Suuroinen bodde i Kammoisenmäki. I Kalvhöjden, som lyder ihop med Norra Ängen, har fordom bott av släkten Vihoinen, varföre det då hette Ulle Vihoistorp [i gamla handlingar]. Släkten Laulainen har även fordom varit här ganska mycket. Ett ställe heter ännu Laulaisen autio, just på det ställe, där landsvägen går över gränsen mellan Gunnarskog och Gräsmark vid Saparonlahenviken, och en annan Laulaisen autio finnes på skogen söder om Kalvhöjden, och Laulaisen saari heter den lilla holmen, som är nära östra stranden av Mangen [sjön]. Ulvsjön [Palostorpa] har fått det finska namnet därav, att husen här ofta uppbrunnit. Dit kom en Anders Ikoinen från Ängen; före honom stod stället öde efter en finsk åbo. En Haltuinen har bott vid stranden av Trehörningen under Ulvsjön, där finnes nu en lada 1/2 fjerndel i NV, och stället heter ännu Haltuisentomta, i Näs-skogen har bott av släkten Marttinen, där finnes ännu en äng, som bär hans namn. Arpiaisentorppa är ett torp under Näs, där förut bott av släkten Arpiainen, varav Per Pålsson varit den förste. Ett annat torp Burktorp under Näs skog den förste [där] har varit Bengt Simonsson Ronkainen.

Jag gick härifrån strax på e. m. till byn Mangen [Mongalle], 1/8 skatthemman, 1/2 fjerndel i söder från V. Kymmen, ligger på ömse sidor om sjön Mangen, nemligen 3 gårdar på östra sidan och 2 gårdar och 3 torp på den västra. Här talte de flesta av folket, liksom i Tiskaretjärn, finska. Jag rodde över sjön Mangen även till de vestra gårdarna, jag hade gubben Ikoinen till roddare, och som det också var lugnt och vackert, spelte jag i förbifarten på flöjten, på andra sidan var svenskt folk från Treskog-rasen. Den gamla finngubben, smeden Anders Ikoinen från Södra Ängen träffade jag här hos sin måg. Sjön Mangen är en liten rund sjö; ehuru den saknar några holmar, är den likväl rätt vacker, man såg åt de motsvarande stränderna Hundviken och Lilla Mangen, som hörde till Gunnarskog. Hustrun Elin Lumiainen i Mangen omtalte, att det varit 3 bröder från Finland. Yrjö, Erkki och Heikki Lumiainen, som först kommit från Finland. Yrjö tog först upp det ställe i Mangen, där nu Isak Mattsson Ikoinen bor, och stället kallas ännu i dag Yrjönstorpa. Erik har drunknat i Lumsjön emellan Kössila och Mammola, och Heikki har drunknat i Kömi. Yrjö hade en son, som hette Hindrik, vilken flyttade till Kroktorp [Ruukinmäki], och andra sonen Matts bodde kvar, dess son Hindrik Mattsson flyttade till Hundviken och därifrån till Bogen. Jag träffade nu här i Mangen flickan Lisa från Södra Ängen, en av de tvillingarna; jag gav henne 24 sk. drickspengar, då hon hämtade vatten åt mig, men det var för gamla tjänster. Denna gårds skattebrev skall vara av år 1651.

Ifrån Mangen gick jag till Homsjön eller Humsjön [Humsi], 1/8 hemman, 3 gårdar, 2 torp, ligger helt litet i öster från Mangen, ett par bösshåll. Även här taltes ännu nog allmänt finska, av en Per Olsson Kauttoinen eller, som han ock hette, Pusuinen, för det hans far haft yvig lugg och fått heta pusu pää e. dyl., hos vilken jag var. Han sade, att Kauttoinen från Ragvaldstjärn först upptagit det, den första skulle varit en Anders Kauttoinen, vars hustru var en stor trollkona; en käring i Södra Ängen var en dylik trollpacka, ty hon sände fan hit på Anders' hustru Gundla [detta namn har fordom funnits mycket bland finnarna här], fan kom om afton genom stugoknuten, vilken den lyftade så högt i sär, att ännu dagen skall synas efter. Men Anders fick sin hustru i famnen, och då hon fick tid på sig, så sände hon fan tillbaka till Ängen och bröt nacken där av den käringen, som först utsänt den. Sjön Humsjön ligger strax på andra sidan om byn. Sedan har Gyllenspets, som ägt detta ställe, bytt sig till Kymmen, och Mehtoinen kom därifrån hit; denna släkt har sedan blivit utträngd av släkterna Kauttoinen och Lumiainen från Vest. Kymmen och Mangen. Jag gick tillbaka till Mangen om natten och stannade i den övre gården, där var en vacker flicka, som var vid marknaden i Vika, men hon låg i stugan med de andra, och jag låg i höstallet med mina hundar. - - -.

[11 Thorsd.]. Ur ladan steg jag upp, när det började dagas, och gick tillbaka till Tiskaretjärn. Härifrån gick jag till Söderlia [Tasala], som först upptogs av Nils Nilsson Tasainen från Borrsjön, hans dotterson bor kvar där ännu. Nu bodde här mest svenskt folk. Här är 3 gårdar, varav en del ligger till NV.-Rottna, en del till Näs och somt till Sandviken, ligger 1/4 i öster från Tiskaretjärn på en hög backe och har ett litet tjärn, Tiskaretjärn till höger om sig. Här åt jag, gick sedan till Kalvhöjden [Vasikanaho], 1/8 hemman, 5 gård., 1 fj. i SO från Tiskaretjärn, därunder ligger torpen Slätten och Blänkenberg, här träffade jag på ett potätland, den andra av flickorna [tvillingsystrarna] i Södra Ängen, jag kunde ej se annat, än att det var densamma, som var i Mangen. De hade nu båda fått lov att fara bort och tjäna, under det att den tredje systern Maija fick komma hem. På ett annat potätland träffade jag en gammal finngubbe om 71 år, Hindrik Hindriksson Ronkainen, han berättade, att den första, som kom hit, var en Bertil Simonsson Ronkainen från Runketorp, ungefär för 100 år sedan. Dess far Simon skall kommit från Finland. Bertil hade en son Hindrik och denne 4 söner, varav Hindrik Hindriksson, den som nu lever, först upptagit gården Bråten, och sedan en av hans söner håller nu på att taga upp ett nytt ställe. Men förr än Bertil kom hit till Kalvhöjden, så fanns där åboer, ty han gifte sig med den förra åbons dotter, hennes far hette Hammar-Erik, han kallades så för det han var en hammarsmed, och han hade först kommit hit från Finland. Härifrån gick jag till Borrsjön, som låg på den andra sidan vid norra ändan av sjön med samma namn; på halva vägen mitt i dalen låg det lilla torpet Svulttjärn [Nälkälampi], som hörde under Kymsbergs bruk.

Borrsjön [Pursjöni], 1/8 h., 9 gårdar, alla nära varandra, 1/2 fj. i SVS från Ravelstjärn, på norra sidan om Borren. Den första, som upptagit detta ställe, skall varit en Hindrik Hindriksson Luaaininen[?] från Dalby finnskog. Jag såg Gust. Adolfs kungabrev åt honom, det var daterat av Stockholm den 20 juni 1625. Nu äro komna hit av andra släkter, i synnerhet Pöntinen. Nu fanns här i byn ej många, som kunde finska. En Ikoinen, bror till Matts i Södra Ängen, och tvenne andra karlar, voro de enda. Härifrån gick jag till Ravelstjärn [Ravaskiärni], 1/8 h., litet över 1 1/2 f. i Ö. från V. Kymmen på ett näs mellan sjöarna Kymmen och Ravaldstjärn, 6 gård., 4 torp, t. ex. Rya, Bräckänga, Hagen och Udden. På vägen i skogen mötte jag en rapper medelålders karl, som var enögd. Jag kom i samtal med honom. Han var av det finska folket. Han talte om, att han var nyss vigd vid en ung hustru, då han nödgades gå ut i kriget mot Bonaparte. I en allé vid Leipzig [han var bland de gröna jägarna], hade han blivit från fönstret i ett hus skjuten med en studsare in i tinningen; kulan gick bakom ögat och ut emellan näsan och venstra ögat. Han hade dock ej stupat utan snott omkring ett varv, varvid hatten föll av honom; han lämnade ej sin bössa ifrån sig, utan gick bort med den. Men sedan han gått ett stycke, så kom han ihåg, att tobakspipan och pungen voro i hattkullen, han gick tillbaka, och återhämtade sin hatt, då en karl kommit och lett honom bort ur elden. Det hade blott svartnat för hans ögon efter skottet, och en ström med blod hade brustit ut. Genom en snäll läkare fick han behålla det vänstra ögat, men det högra värkte ut, ärren syntes ännu, och då han knep fast näsborren, så blåste han ut vädret genom den läkta blessyren. Sådan hemkom han, med 20 Rd. pension, hustrun var likväl glad att få honom hem vid liv, ehuru stympad.

Ravalstjärn har fått sitt namn av en finsk student Ragvald, som bott här och skulle varit från Finland. Finnarna gingo hit, där han höll finsk gudstjänst åt dem. Sedermera kom hit en Lars Kauttoinen, som varit en kronosmed i Örebro och ännu sedermera gjorde bössor här i Ragvaldstjärn. Några sade, att det varit hos honom, som Ragvald bott, vilket låter troligast. Kauttoinen hade blott varit ett år i Örebro, rymt och blivit efterlyst; han kom till Elvdalen och tjente hos en smed, men yppade aldrig sin konst. En gång, då smeden varit länge bort, och man behövde en gammal yxa reparerad, så gjorde han det; då smeden kom hem, såg han och betraktade yxan, och sade: "Du är just den efterlysta smeden, men det må du vara". Sedan for han till Ragvaltjärn och tog därpå skatt, varav stammen ännu finnes kvar samt mycket utgrenad. Denna faktorsmed Kauttoinen hade flytt från Finland för ryssarnas infall, och nedsatte sig på det ställe, där Hindrik Larsson Kauttoinen nu bor, vid stranden av sjön Ragvalden. Hans son Lars [efter originaldocumenter, som jag såg] köpte hemmanet av Hellbergs bys folk i Sunne för 10 tunnor råg, nämligen den delen, som är söder om bäcken. Sedan köpte han norra sidan av Matth. Gyllenspets för 50 Rd. Samma Lars köpte hemmanet Homsjön av kronan för 30 Rd. Sp. Då han kom hit till Ragvaldstjärn, var det en säterplats åt Hellberg. Studenten Ragvald bodde hos honom, predikade och processade för honom. Lars hade haft 24 barn, nämligen 12 med vardera hustrun. Dess ena son Olof, som hade tre gossar, varibland Lars Olsson, bodde kvar på samma ställe, och hans son Hindrik Larsson, 71 år gammal, lever och bor kvar men flyttat gården lite mer i söder. Köpebrevet emellan gamle Kauttoinen och Hellbergs bys folk var dat. 20 okt. 1670. Samma gubbe Hindrik Larsson kom och skjutsade mig härifrån till Uddheden, dit man räknar 3 f.; gårdarna ligga på båda sidor om vägen.

Östra Kymmen [Kömi] är äldre än Vestra Kymmen, tillsammans utgöra de 1/3 hemman; den första, som kom hit, var en Mehtoinen, dess söner flyttade sedan till Vestra Kymmen, sedan herrarna [en Gyllenspets] fått narrat till sig deras hemman, han gjorde sedan bruk och en masugn vid Högfors [Köminkoski] och tog malm från Haapamäki [Asphöjden] på Mangens marker; jag såg dessa klyftor, men malmen tyckes varit föga lönande.

Ifrån Ragvaldstjärn tog jag skjuts och åkte till Uddheden, kom dit sent en afton. Gick till fru Hedenstjärna till kvällsvard, stannade där över natten, hon återlämnade min minnesbok.

[12 Fred.]. Jag skickade bägge hundvalparna till Sälboda, betalade för mitt kvarter och reste till Grindemo, men först var jag på prästgården och uppskrev de finska släktnamnen i kyrkoboken och åt där; kl. var redan 8, då jag for till Åshagen gästgiveri. Ehuru det regnade, så for jag fram till Västanvik, där häradsh. Gust. Nauclér i dag begynte tinget. Han och värden i huset tog gästfritt emot mig, jag fick sovrum i Nauclérs egen kammare och blev ansedd som den förnämste i högen, varigenom länsman Ullholm, en liten näsvis och korpulent man, blev flyttad ett steg lägre ned vid bordet; vi talte åtskilligt. Jag träffade en och annan finne. Tinget begyntes ej förrän kl. 5 à 6 e. m. och fortsatte sent på aftonen, men utslagen föllo ej förrän sista dagen. Således var tingshuset beständigt fullt med bönder, och den ena saken undersöktes efter den andra utan minsta avbrott. Häradshövdingen var en god, duktig och allmänt aktad karl, men jag tyckte, att hans undersökning var nog kort och hastig.

[13 Lörd.]. Var upprest till kyrkoherden Carl Joh. Althar och språkade med honom mycket om finnarna; han har varit 40 år präst i församlingen, var en hedersman omkring 72 år. Han berömde mycket finnarna för ärlighet och beskedlighet, men blandkorn där som annorstädes; all den upplysning, han kunde lämna om dem, var, att han i sina yngre dagar sett en gammal, skrovstor fura med årtalet 1609, som av finnarna blivit [dit-]skrivet, som han trodde vara det årtalet, då de först kommo hit, men bönderna förklarade, att det varit finnar redan där förut, men att de då gjort vägen därigenom till kyrkan i Fryksände. Furan stod på högra sidan tätt intill vägen på Emtsjöåsen, sedan skrev finnarna samma årtal med större siffror i en annan stor stubbe tätt bredvid: 1609. Vid en skogseld, för 20 år sedan velag (= vid lag, vid pass, omkring. Red :s anm.), blev den gamla furan uppbränd, den färska blev oskadd. Den nedhöggs för 7 år sedan av Torsby bönder till balkar. Litet närmare på vänstra sidan om vägen [ett böss-skott emellan] stod i en fura inskriven av finnen Erik Jansson Liukoinen från N. Lekvattnet, men då boende i Mårbacken: "1769 Ritte jag julemorgon met häst och sal (=sadel. Red:s anm.) till fryxente körk, kut (=Gud. Red:s anm.) låte mej minnas ten härliga predikan om ten nyfota parnen". Nämnda fura uppbrann vid omtalta vådeld. Hans son Per Erikson begraves i morgon uti kyrkogården. - - -

Jag gick tillbaka till tingshusen efter en stund, sedan jag likväl förut lovat att återkomma i morgon. På aftonstunden kom ofanteligen mycket finnar till Västanvik, dels för att höra på tinget, dels att stanna till kyrkan, där det var nattvardsgång. Jag talte mycket med dem, de voro både från Östmark och Fryksände. Bland de mål, som voro roligast, var 3 st., där kvinnfolket ville processa sig till barnföda. Bland andra var en finne, som var ung och rapper, han nekade ej till sin sak, utan lovade föda barnet, men han talte mycket fritt och otvunget. - - - Hela den finska församlingen skrattade, han hade många lustiga infall. Och ehuru han ofta med full hals inföll i ekivoka ord, fick han dock intet tilltal; efteråt hörde jag, att finnarna alltid fått opåtalt föra ett friare ord än de svenske. Jag gav åt flera av mina Runor, bl. a. var en Matts Olsson Hämäläinen från Norra Lekvattnet, han kunde en hel hop läsning, och ännu mer kunde en annan ung man från Boldnäs [Salmi] på norska sidan, hans namn var Erik Olsson Neuvoinen eller Oinoinen; jag gav honom båda delarna av mina Runor. Jag kom i en het dispyt med länsmännerna och häradshövdingen, angående finnarna. De lastade dem ofanteligen, och jag tog deras del. Därunder kom Hämäläinens dotter och några andra flickor inne, hon frågade helt oförmodat: Är Ni ogift? Jag såg på henne, ty frågan kom så mal à propos, hon höll något i handen. Jag tänkte, att det var något, som var ämnat åt mig, men jag såg, att det var några brödsmulor, som hon fått på en sup. Jag skrattade åt henne och frågade, vad det skall betyda, hon skämdes och sprang sin väg.

[14 Sönd.]. Sedan jag ätit frukost, reste jag till prästgården. Häradshövding Nauclér gick ut med mina hundar och jagade. Prästgården var en gammal byggning, bland de äldsta, jag någonsin sett, den var gammal och grå, 2 våningar med låga rum, fönstren voro låga med 3 lufter och helt små rutor i blygaller. Men belägenheten var en av de vackraste, jag någonsin sett. På en hög kulle vid översta ändan av Fryken, som med 2 vikar omslöt den, stod i prästgården omskuggad av urgamla björkar, vilka med sina höga kronor tycktes nå himmelen. Framför sig såg man älven, som slingrade sig i Fryken. På alla sidor således speglade vattnet fram mellan björkarna, uti vilka skaror av småfågel om vårarna varje dag skola uppföra jublande conserter. Kyrkoherden Althar ävensom hans fru voro av samma ålder och av samma växt; ovanligt långa båda, vilket även övergått på barnen, som voro hemma och alla till åren komna hade samma egenskaper. Sonen var dock av vanlig statur och sin faders adjunkt, samt för det närvarande på förslag till det nu blivande Sacellaniet. Jag spatserade med honom till kyrkan; på kyrkogården begrovs då en värd från Mårbacken, en hop folk omgav ceremonien. Jag kände strax igen de många finska fysionomierna i hopen. Utom klädseln, som förrådde dem, var deras långa gula hår och deras särskilda anletsdrag ett säkert kännetecken. Kyrkan var av träd och en av de största, jag av den sorten sett, en fullkomlig lada. Vartill bidrog mycket, att där ej fanns någon läktare, annat än en, som var ovan altartavlan. Sakerstian var i förhållande allt för liten. Finnarna sutto, en del närmare intill koret, en annan del längre ned på andra sidan om korset. Gubben Althar predikade själv om ålderdomen och förgängligheten; hans predikan var mycket rörande helst som han själv bar vittne därom. Församlingen tycktes vara alltför stilla och anständig, bland de hyggligaste jag sett. Sjöng ovanligt bra, vartill klockaren även tyckes hava bidragit, han hade god röst och sjöng bra. Jag gick mot slutet av predikan på läktaren, där jag överallt träffade finnar, med vilka jag språkade på deras språk. Annars var jag mestadels i sakristian. Efter gudstjänstens slut skulle vallängden justeras, men ordförande, en komminister, sade, att den, som ville hava något ändrat, eller tillagt, kunde komma hem till honom, förrän valet sker, varvid man intet invände. Vad kyrkan beträffade, så var intet att anmärka utom att altarskranket var ovanligt litet, och att taket föreställde samma tavla, som i Gräsmark, yttersta domen, dock var helvetet här ej så livligt målat, med så många brasor och så många hornade furier. Målaren tycktes haft allt för svårt att fylla det stora taket med änglar, varför han strött dem vitt och brett, med mycket skyar och moln bredvid sig.

Jag blev på hemvägen till prästgården beredd på att träffa där en underlig människa, en fru V., en gammal änka, som var kär i alla manfolk, jag borde således bereda mig på ett anfall i den vägen. På prästgården voro en hop andra fruntimmer, alla ganska hyggliga. Fru V. bar sig dock tämligen anständigt åt vid bordet, utom det, att hon förde en mycket het och högljudd dispyt med unge Althar om ungdom, ålderdom och kärlek, hon var munvig och munvid, gav ofta kvicka och näsvisa svar samt ville alltid hava sista ordet. Vi grinade åt henne, ehuru hon visserligen var alltför stojande och larmande. Gamle Althar var högst generad därav, och den unge försäkrade henne, att det spökade i övre våningen, varmed han menade i huvudet på henne. Hon ville flera gånger formera konversation med mig, men dels svarte jag ej, dels, då jag svarade, såg jag så ond ut, att hon ej tordes mera. Men på e. m., sedan hon fått sig ett par glas toddy och par supar, då blev hon mera livlig. Häradshövding Nauclér, länsman Ullholm och unge Vestberg, som kommo dit, ville hon - - - Hon flög mellan dem, som hon vore galen. Även till mig och tog och kramade mig, men jag sköt henne ifrån mig, en gång flög hon likväl i knäet på mig, då jag satt. - - - Fruntimren voro flata över henne och även herrarna förlägna. Jag blev ledsen vid ett sådant djur och gick upp på vindskammaren och begynte att ur kyrkböckerna avskriva det finska folket i församlingen. Efter aftonvarden - - - spelte fruntimren kort, fuffens, varpå de hade ett annat namn, och var och en som blev, fick med en sotad kork en fläck i pannan eller på hakan, eller mustascher, så många sågo rätt lustiga ut. Jag fick lov att stanna kvar över natten och fortsatte med min avskrivning.

[15 Månd.]. Jag skulle i går farit till Vestbergs på visit, emedan det skall vara ett hyggligt hus, men adjunkten Althar tvingade mig att stanna kvar, varöver jag var föga belåten, ty det var rätt ledsamt. Även tvingades jag vara över middagen i dag. Av en rik bonde i grannskapet fick jag handlat mig papper och tänkte resa på skogen, men som det redan var lidet nära afton, och några finnar i morgon skulle gå samma väg, så beslöt jag att vänta över. Hela dagen i dag var en otalig stor samling av finnar, emedan det var enkom deras dag. Bland 12-männen funnos även 2:e finnar, en från östra finnskogen och en från vestra. Hundarna jagade hela e. m. i grannskapet, jag skrev hem, till Nilsson, till Piscator m. fl.

[16 Tisd.]. I dag morgse avmarscherade jag i god tid, hade 2 hyggliga bönder att följa mig, samt en ung pojke, som tvingade mig att rida på sin häst. - - - Vi togo vägen först åt Kihla. Annars var jag ämnad att fara först till Bredsjön och sedan genom Spettungen m. fl. till Oijern. Men som bönderna bodde åt Lekvattnet, tog jag den vägen. Härifrån foro vi över skogen till Skalletorp [Skalla på finska], som redan var på finnskogen och låg en mil i NV. från kyrkan. Här var 2 gårdar, av vilka den ena hörde till Rådom, den andra under Kihla. Den, som först kom hit, skall ha varit en Per Kauppoinen från Kaupola år 1742. Här fanns ännu en hustru av samma stam, dessutom av Kuhmalainens och Hämäläinens släkter. I den gården, jag var in, talte blott de gamle finska, där fanns 3 unga, rätt vackra döttrar. Därför tänkte jag att på hemvägen gå hit till natten. Härifrån fortsattes resan vidare. Då vi kommo över en lång mo och småningom begynte stiga uppför en backigare mark, så såg jag den förr omtalta stubben nedliggande med årtalet 1609. Vi kommo först till Mårbacken [Märäpakka], 3 f. i vest från Skalltorp, där fanns 4 torp, som lågo under Thorsby gård, de tycktes vara mera klena allesammans. Jag var blott in i det närmaste där bodde av släkterna Piääriläinen och Puntainen, de flesta voro redan svenskar.

Härifrån hade vi släta moar ända till Södra Lekvattnet. Mina hundar jagade en hare, men jag fick ej skjuta den. Det var redan mörkt, då vi kommo till S:a Lekvattnet. I första stugan bodde en Jöns Nilsson, han var av svenskt folk. Jag blev litet ovan, då jag kom in i hans pörte; först och främst var det vitlimmat kring väggarna, något högre över fönstret, och för det andra så fanns det ingen ugn i stugan, utan mitt i ena väggen syntes en ugnsmur. Jag kom sedermera underfund därmed, att hela ugnen var murad utom stugan, så att blott mynningen var i en linje med väggen. Dock var det timrat kring ugnen och mycket tätt mossat, det såg således ut som en annan liten utbyggning. Dock var stugan ej så varm som de vanliga. Ehuru det var mörkt, besökte jag med pärtbloss de andra gårdarna, och fann i en av dem samma bruk i avseende till ugnen En soldat vid namn Hämäläinen, som jag träffat i Karlstad, följde mig allt vidare, vi gingo ½ f. längre fram och stannade över natten hos en änka. Jag låg ut i en kall lada.

[17 Onsd.]. Fortsatte jag om morgonen min väg och kom till Norra Lekvattnet [Pohjois Leikavatna] och gick in till Matts Olsson Hämäläinen, den som var hos mig i lördags om aftonen. Han tycktes vara mera fattig av sig, men annars en god karl. Han kunde läsa som en kung i finsk bok, också hade han en gammal postilla av biskop Ericus Aboensis, Talvenpuoli. Den var dock utan början och slut. Dessutom hade han en Syracks bok, som han kallade den, men av vilken blott några få blad var kvar. En psalmbok var dock i försvarligt stånd. Jag for med honom över [till] andra sidan av den smala sjön Lekvattnet till Kähköla [Käcktorp]. Där träffade jag över allt [finsktalande] finnar, blott en ung hustru var där, som ej förstod det. Även här fanns Syracks bok, och en gammal gubbe Erik Jansson Kähköinen, läste så fort innantill finska, att jag hade svårt att kunna följa honom. I den andra gården fanns en gammal man Samuel Samuelsson Suuroinen, som var 80 år gammal och var en stor skytt. Hans morfar hette Pekka Kähköinen och var den första, som från Fäbacken flyttade hit, och varav byn fått sitt namn. Han hade 2 söner med namnet Erik och en Matts, den yngre av Erikarna kunde spela bra, därföre kallades han Soittomies. Som exempel på gubben Suuroinens skytte, så anförde han, att han sköt 15 orrar på en vintermorgon, och då han en annan morgon hemifrån skulle gå till Millomi-skogen, sköt han på vägen 12 orrar. Den veckan har han på fem dagar skjutit 60 orrar och 5 järpar. Järparna åt han upp, men orrarna sålde han allesammans för 10 plåtar, eller 3 sk. stycket. Han har varit med på över 20 björnskytten. Själv har han skjutit 3 gamla björnar och två ungar, 4 år gamla. Han var mycket fägnad av mitt besök, isynnerhet sedan jag uppläst för honom en hop Skogens Runor. Vi voro överfarne att även jaga, men vi fingo ingen hare vi foro därföre hem.…..

Den första, som kom till Norra Lekvattnet har varit en Liukoinen, varföre även byn då hetat Liukola. Han har bott där, som nu Jan Jansson Kössinen bor, ehuru ett litet stycke mer i norr. Svenskarna skulle en gång komma dit och bränna upp hans badstu, de passade på, då ingen var hemma. Men när de kommo in i stugan, funno de på bordet en bibel, en fiol och en kortlek varföre de av aktning för bibeln avstodo från sitt företag och i anledning av korten och fiolen kallade de stället Lekvattnet, vilket det fått behålla. Jag kvarstannade över natten. Jag lade mig på stugugolvet att sova, men eftersom dottern Annika låg ensam i den andra stugan, så gick jag dit ungefär vid midnattstiden. Men jag fick ej vara där mer än 1 timme, då husmodern kom dit, hon hade vaknat därav, att mina hundar kommit ut efter mig och lämnat dörren öppen. - - - Hon gjorde eld i spisen, jag blev kvar att ligga här, då det var svalare, men flickan ville ej bliva kvar, utan gick i den andra stugan.

[18 Thorsd.]. Jag skrev i dag uti min dagbok, och som jag hade mycket att skriva, så blev jag kvar i byn även över denna dagen. Som det fanns en karl i byn, en finne, som kunde spela mycket bra på fiol, så frågade jag, om han ej kunde hava ihop de unga i byn om aftonen till dans. Han sade, att det ej fattades annat än brännvin, vilket jag lovade bestå. Ett, tu, tre blev det berammat, att det skulle ske i nästa gård hos en Olof Liukoinen, vilken själv och dess hustru läste väl innantill finska. Hans unga son, en utmärkt hygglig gosse och måg till Matts Hämäläinen, min värd, vars dotter, ovanligt nätt och vacker, han hade till hustru, åtog sig att köpa brännvin. Han fick 2 Rd. B:o, han fick därföre brännvin av Nils Orainen efter 10 sk. kvarteret, vilket ansågs nog mycket tilltaget, då 8 sk. var det vanliga priset. Men han var själv ej hemma utan hustrun taxerade priset.

Då det blev mörkt, gick jag till danssalen, dit ännu ingen var kommen. Emellertid hade jag sänt bud även till Södra Lekvattnet och Runnsjön. Småningom kom en och annan gubbe; jag underhöll sällskapet med min flöjt och några supar. Det drog nog sent, innan alla församlades, och det såg verkligen klent ut efter damer. Dock kommo även de omsider. Men nog besynnerligt, att bland så mycket folk, som här infann sig, cirka en 50 personer, så fanns intet bara 4 flickor, men en hel hop med unga och hyggliga hustrur. Ibland vilka förnämligast var en Annika Ersd:r Kinniainen, på ett sätt hygglig, ja riktigt söt människa. Hon talte även nästan den renaste finskan och blandade nästan intet ett enda svenskt ord med. Hon övertalade mig även att komma och dansa med sig, vilket jag gjorde. - - - Även en ung hustru från Kähkölä var ej utan behag. En gammal käring vid namn Johanna tillvann sig min och deras uppmärksamhet genom sin dans. Hon var norska och född vid Vinger, samt nu över 50 år, men dansade så vigt och så rappt och med sådan konst polska, att ingen dansös från Operan hade gjort det bättre. Jag har aldrig någonsin sett hennes make, att stå på en fot och snurra ikring, fast huru länge [som helst], var för henne intet, dock var hon, ehuru annars av ett gott huvud, litet småaktig, söp gärna och tuggade tobak, men såg ful ut som fan. Jag kunde ej undgå att giva henne 18 sk. i drickspengar för hennes dans, och det förtjänte hon även. Bland karlarna var det också en, som ej gav henne efter, det var Pål Suuroinen, son till skytten. Han dansade med en makalös skicklighet och kunde härma fleras dans, så Johanna själv måste förundra sig på honom. Också dansade de ofta ihop. Men mest utmärkte han sig i en dans, som kallades slaktardansen, vilken snarare var en lek. Det föreställde ett slaktat kreatur och han var slaktarn, som i takt och under musik förrättade sin syssla, till slut voro de andra fram och skulle stjäla var sin bit, vilket han med många luftsprång ville hindra. Vidare utmärkte sig där en ofantelig lång finnflicka från norska sidan. Hon var nästan litet längre än jag, och var nog med råa seder, så hon tog sig före att med foten försöka sparka en hop pojkar, som sutto på spishällen och gjorde henne förtret, varvid hon förut alltid upplyftade både kjortel och särk ett stycke. Jag lät flitigt traktera dem med brännvin, och då det blev slut, så sände jag efter en kanna till, så folket länge lärer minnas min gästfrihet. Kl. 2 velag skildes vi alla med ett förnöjt sinne. Jag låg där som förra natten.

[19 Fred.]. Jag dröjde ännu kvar till närmare aftonen, då jag spatserade tillbaka till Södra Lekvattnet, för att därifrån gå åt Bredsjön. Nu gick jag en annan väg, nämligen längs med stranden av sjön, vilken på allt sätt var mycket bättre än den andra backiga. Vägen gick över en liten ås nära stranden, på andra sidan låg ett litet tjärn, Svarttjärn, som gjorde, att hela denna väg var utmärkt vacker, ty vattnen tycktes med sina granna bildningar liksom vilja leka för den vandrande, och i sanning förtjänte inte detta ställe bättre namn än Lekvattnet. Jag kom något sent hit, tog in hos en Jöns Nilsson av svensk stam [annars fanns det tre av samma namn i byn]. Jag gick först med honom och jagade, men fick ej upp någon hare.

Södra Lekvattnet. Jag gick och badade med min värd till närmaste gård. Värden där, som även hette Nilsson, hade ett gott minne och berättade mig en hel hop gamla historier.

Denne Jöns Nilsson var svensk och bodde nu här i fjerde led, hans farfars far kom hit från Önnebyn, sedan han först bortskjutsat finnarna, som nedsatt sig här. Denna Jöns Nilsson förstod ej det minsta finska, ehuru hans tjenstfolk och grannar beständigt talte detta språk. I Långtjärn träffade jag likaledes en svensk, som bott där 20 år och i Timbonäs 18 år, således 38 år i lag med finnar, och förstod [ändå] ej det minsta. Denna Jöns Nilsson har, för att få utrett förhållandet mellan sitt hemman och Önnebyn i skatt, begärt och fått av Kongl. Kammarkollegium en redovisning angående hemmanet Önnebyn, ur gamla jordböcker, ur vilken redovisning följande lilla utdrag kan anföras:

"1543 var Önneby [eller Önderbin, som det stundom skrevs] ett ödetorp, och då var Frixdallen förlänt Botvid Schriffare årlige Ränter, utom smör för kongsfordring. 1551-54 var Frixdalen ej fördelt i socknar, ehuru redan 1543 det nämnes Fryxände socken. Önnebyn skattade 3 öre, 1575 tillades oxskatten 7 1/2 öre.

1600 är upptaget ½ hemman Gräsmark 4 ören. Nu räknades Önnebyn till Emtervik socken.

1648 fick överste Hugo Hamilton Önnebyn i underpant för penninglån, han försträckte hafren.

1649 nämnes en Danjel Andersson i Södra Lekvattnet, eller som det ock då kallades Östra Lekvattnet, vilken upptagit detta nybygge 1644 på Bada ägor 1/4 hemman, samt Påvel i Norra Lekvattnet eller Vestra Lekvattnet, som det då hette, vilket nybygge han upptagit 1644 på Stensgårds ägor, 1/4 hemman. Båda blev tillagd skatt 1649.

1652. Önnebyn donerat Hugo Hamilton som frälse.

1688. Återkallades förpantningen ifrån Hamilton, och kronan förbehöll sig Önnebyn.

1689. Blev Södra Lekvattnet utdömt och underlagd sin Bohlby Önnebyn.

1691. Blev Södra Lekvattnet reducerat till 1/8 hemman.

1724 Anföres i Södra Lekvattnet en Jöns Jakobsson och Johan Kart [den förra var en svensk, som flyttade från Önnebyn. Den senare Karttuinen var en finne].

1773. Upptages Södra Karttorp, Norra Karttorp, Ormhöjden och Lekvattnetshöjden, varmed förstås Södra Lekvattnet.

Den [ovannämnde] Danjel Andersson var en finne, men åtog sig för mycken skatt [1/4], så han ej kom ut därmed, utan han gick därifrån, och Södra Lekvattnet låg som Önnebyn tillförene för skattvrak. Under denna tid så var Önbyfolket i en ständig tvist och träta med Spettungen, som gjorde fall och bråtar på Södra Lekvattnets skogar. Gubben Nils Jönsson i Önnebyn, gick om hösten sent att efterse dessa avlägsna skogar. Då han på dem fann flera rågbråtar, tog han folk med sig hemifrån och släpade säden ur stackarna på isen av en insjö, där han på glatta isen uttröskade säden och uppbrände halmen, varav insjön än i dag kallas Rågtjärn. Härom uppstod en process, och då de skulle komma för hovrätten, som satt i andra eller tredje våningen, så övertalte Nils Jönsson ett par artillerister, som stod och passade för dörren, att knuffa ned spettungen, som därvid bröt nacken av sig. Därigenom blev skogen hans. Södra Lekvattnets skog är smal och lång, så den sträcker sig allt till sjön Varalden i Norge. På vardera ändan av den bor åboer. S. Lekvattnet har under sig 1:0 Karttorp, 4 f. i NV., 2 gård., Kvarntorp, 4 f. i vest., 1 gård, Ormhöjden, 3 f. i N., 2 gård., Horntjärnstorp, 1/8 fj., Svartbäcken, 5 f. i V., 1 gård. De första finnar, som bodde i Södra Lekvattnet, voro av släkten Sorken; förmodligen Sorka eller Sorkkainen, sedermera bodde där även en Kyttöinen, som 1750 blev utlöst.

På den tiden Sorkkainen bodde i Södra Lekvattnet [efter vilken en liten backe i vester ännu kallas Sork-täppan, där han haft sitt rovland, och varest rovgropen ännu synes], så bodde en annan finne tvärs över sjön på andra sidan, Torp-Olof kallad. Ännu synas ugnsrösen och en lada kvarstår efter honom, som kallas Torp-Habre [= härbre]. Dessas käringar kommo i gräl med varandra, och sedan Torp-Olofs käring en afton varit och grälat hos Sorkkainens, så, då hon ej kunde göra henne annan förtret, gick hon vid bortgången och hängde upp sig i skjulet mellan logen och fähuset. Hon blev sedan begraven på en liten ö i Lekvattnet, som än i dag efter henne kallas Käringön. Finnen Anders Kelta eller Kelt-Anders, som han kallades, förmodligen av släkten Keltainen, av vilken den tiden flera funnits här i landet. Han bodde på NO. sidan om Lekvattnet, där stället än i dag kallas Kelttomta. Om honom berättas [följande]: Då baggarna kommit att plundra, [hade] de utspritt, att de den aftonen ämnade begagna Fryksdals kyrka till stall. Då tog Kelta sin bössa och gick till Vitkärn, där han av Erik, en gammal finne, fick en annan bössa, varmed han sprang till Ulvån, 3 fj. från byn, där han fann en stor ihålig fura; han kröp in i den och gjorde sig hål att skjuta från. Då norskarna komma red anföraren mycket grann och utpyntad i spetsen; i första skottet sköt Keltainen honom till marken. Men det andra skottet sköt han bom, varföre han i vredesmod slog bössan i kras mot furan. Och ropade av full hals, liksom han haft många andra med sig, att de skulle skjuta. Varav norrbaggarna vänt om och ridit hem. Kelta sprang efter den skjutne anföraren, som släpades fasthängande i salbögeln (= stigbygeln.), till Näversjön, där hästen stannade. Finnen plundrade honom in på bara kroppen och borttog hästen. Intill senaste åren hava ännu betslen blivit förvarade liksom i arv. Stångjärnen skulle varit 1/2 aln lång och munjärnen ihåliga Sist voro de hos Per i Örtjärnshöjden.

Myrgubben är en gammal rövarekula, belägen vid en liten sjö av samma namn, varigenom Rottna älven flyter, på kyrkskogen i Fryksände, nära 1 f. NO. från Långsjöhöjden. Där bodde fordom en beryktad rövare, benämnd Olof, som skulle varit en bagge; hans hustru Karin skulle varit finska, och en dotter hade de även. De hade levat för ungefär 300 år sedan, och närmaste grannarna var Rådom i Fryksände på svenska sidan, dit det räknades 3 mil, och Hogfors i Brandvals socken i Norge, dit det var 3 1/2 mil. Flera människor hava på dessa skogar fått mottaga döden av honom. Bland andra var det en västgöte, som reste till Kristiania efter varor, han låg över natten på Myrgubben. Då han kom tillbaka, vilade han åter där, huru mycket illa han [än] hört talas om stället. Dock beslöt han att vaka hela natten. Man bäddade honom på bordet, och gubben med gumman och dotter lade sig i en kammare, men lämnade dörren lite på glänt, för att desto mer obemärkt kunna smyga sig in till den främmande. Mitt om natten hörer västgöten, huru gubben säger åt sin gumma: "Kari, var är den stora bilan?" - "På hyllan ovan dörra!" Vid dessa ord kröp vestgöten under bordet. Efter en stund smyger sig gubben in och sakta känner efter dynan; - - -, troende, att den resande låg därpå, slog [han sedan] till med bilan och ropade: "Kom in Kari och blås upp eld, nu spänner inte oxen mera". Västgöten sprang ut på dörren och sökte i bara strumporna rädda livet. Då han kom till södra ändan på sjön Lekvattnet, skulle han sett myrgubben i den norra, vilken [dock] sedan han såg sig ej kunna nå honom, vände hem. Då västgöten kom till Rådom, voro föttren bortfrusna, en hop karlar åkade genast dit, vred huvudet av myrgubben och slog ihjäl de andra och kastade dem i ett tjärn nära intill. Då de uppgrävde golvet, skulle de jämte mycket silverpenningar [1/4 tunna] funnit tre dödskallar. Ännu skall man i tjärnet finna på människoben och skallar. Ännu synes märken efter tomten och ugnen.

Bondtorp eller Moilanstorp på Bredsjön hemman, 1 f. i NV. från Bredsjön, var fordom en rövarekula, där folket beständigt rövade kreatur från Norge och brukade vanligen hänga upp hudarna att torka på en ö i Oxtjärn, som av denna anledning heter än i dag så. Till slut satte sig en hop norrmän tillsammans för att uppsöka detta rövarnäste, de hittade och igenkände först sina hudar på ön, och det dröjde ej länge, innan de funno på själva kulan. Folket höll just på att då bada sig. Husbonden sprang till sin bössa, som hängde laddad på väggen, men blev förekommen av baggarna, som släpade honom ut och hängde honom i en sparre utanför stugudörren, med vidjor, de andra sluppo [undan genom] att springa till skogen. Kulan blev därpå antänd och uppbränd. En tid därefter kom en Moilainen dit och bosatte sig. För ungefär 100 år sedan bodde i Fäbacken en finne, Anders Olsson Burk, en stark och grov karl, vilken mycket plägade handla på Norge. En gång kom han med 2 klövjor och hade tobak med sig från Fredrikshald. Då en gränsridare från Stora Le mötte honom på Kölskogen och ville confiskera alla hans varor, [och] då finnen ej på annat sätt kunde komma ifrån honom, och han för sin styrka ej vågade slå honom, så tog han gränsridaren om livet och bad en pojke, som han hade med sig för den andra hästens skull, gå och skaffa sig en lång stång eller stör, vilken han sedan inträdde genom båda armarna och ledde så gränsridaren in i ett tätt skogssnår, där han lämnade honom, hästen fick gå efter behag. Gränsridaren låg där en hel dag och skrek på hjälp, utan att kunna komma därifrån, jämmerligen tilltygad av myggorna.

Jag badade här i afton på Södra Lekvattnet med kvinnfolk och karlar samt förklarades efter allas omdömen för en fullkomlig finne, då jag kunde fördraga lika hetta med dem.

[20 Lörd.]. Sedan jag ätit frukost, avgick jag till Bredsjön; det var en ovanligt vacker dag. Vägen gick snett över de höga bergskedjor, som på något avstånd från Rottna älv formerar sig. På halva vägen var ett nybyggt finntorp, som ännu ej fått sig namn. Jag gick över en backe, som var överallt höljd med goda lingon, ehuru frosten något bränt dem. Jag dröjde ej länge i Bredsjön, emedan jag ämnade snart återkomma dit. I första gården var en värdinna, som genast dukade upp för mig, men jag gav mig ej tid att äta utan gick till Långtjärn, dit var en fjerdedels mil.

Långtjärn [Longa] låg vid stranden av en sjö med samma namn, de flesta gårdarna på ett litet avstånd upp på en backe; blott en var nog nära stranden; där bodde en Matts Jansson Suuroinen, en utmärkt hygglig och hederlig karl, hans ansikte lyste av förstånd och redbar ärlighet. Den första, som upptagit detta ställe, skall varit en Ikoinen, vilken kommit hit från Vester-Rottna och vilken först nedsatt sig på stranden, där nu Matts Suuroinen bor. Hans hästar hade en gång gjort skada på en Hindrik Haikoinens sveder. De råkade varandra i skogen och sutto och pratade på en och samma nedfallen fura, då de kommo i gräl härom. Ikoinen ville förlikning och bad att få förlikas. Haikoinen svarade: Jag skall nog förlika dig och slog därpå med bösspipan honom i huvudet, varav den andre genast dog. Han nedgömde honom i bäcken Tunturinpuro. Hustrun frågade vid hemkomsten, varföre han vore så sorgsen. Han bekände för henne saken och rymde till Norge. Stället heter ännu Murraaho och trädet, varpå de sutto, synes ännu kvar.

Ikoinen hade en kotori [inhysing] vid namn Huotari, som efter honom bodde någon tid kvar, då Ikoinens bror med sina tre söner kom hit från Suuroistorpa. Här i byn fanns en gammal gubbe, som hette Moilainen, vilken sade sig i 5:e led härstamma från den, som först kom från Norge, han påstod sig veta, att denne förste stamfader varit hemma från Berg by i Biri socken i Gudbrandsdalen och att han sedermera varit 2 gånger ditrest att hälsa på sin mor, vilken ej mer känt igen honom.

Då jag ankom hit, var nästan alla människor fulla och sovande. De hade samteligen nyligen hemkommit från en auktion i Vester-Rottna, som påstått sistlidne natt. [Det skall vara bruket, att auktionerna vanligen påstår om natten.] Isynnerhet var värden i östra gården, där jag stannade över natten, illa däran. Han hette Hindrik Hindriksson Ikoinen och hade redan en gång fallit, så att han fått ett stort hål i huvudet. Han var efter allas intygan och efter det jag även som full kunde lära känna honom, en i botten genomhederlig och godhjärtad karl. Men så block liderlig, att han nästan var kvart måste hava ett glas brännvin, annars började han att darra och frysa. Ehuru han var full, då jag kom, och han oupphörligt supit, så var han likadan om ej värre, då jag gick om måndagsmorgonen därifrån. Dock, det var ej han allenast utan nästan alla andra karlar i byn, ehuru de andra ej hade samma ölsinne. Ty han låg ej och sov det minsta under hela denna tid, utan stormade och ville supa allt mer och mer, samt däremellan grät han och sade: Bäste bror, bli ej ond på mig. Han hade en ung och vacker samt utmärkt hygglig värdinna. Hon sade, att hon varit gift med honom i 8 år, och att han vore 60 år gammal och allt från sitt 18 år varit en sådan fyllhund, varföre hon trodde, att han ej skulle bliva långlivad, dock hade han levat länge nog. Inga barn hade hon och inga hans förra hustru. Men hon var rik och mådde bra. - - - Det var 5 à 6 unga karlar, ifrån granngårdarna, som beständigt höllo mig sällskap, de voro rappa, muntra och duktiga pojkar. Men aldrig har jag sett några karlar kunna supa så mycket som de, utan att det dock kunde synas. Värdinnan hade i förrgår gjort brännvin, och det var detta, som nu kalaserades på. Ej heller har jag sett någonstädes så stor frikostighet. Brännvin, smör och bröd, ost, kött, allt stod dem fritt, fast mitt i natten, när de begärde, och jag såg henne visst självmant bjuda dem en 17 supar var, som de ej heller försmådde. Bland andra var här även värdinnans broder, Måns Svensson Kituinen från Kitula [Kittorp]. Som det regnade oupphörligt dessa dagar, så ändrade jag min plan att genom Saarijärvi [Holmtjärn] gå till Kitula och Rörkullen samt därifrån tillbaka till Haikola. Av denna Måns Kituinen hörde jag, att den första, som upptagit Kitula [Kittorp] varit en Hans Kituinen; det ligger under Långtjärn och hör till Gräsmark, och finnes 1 gård. Saarijärvi [Holmtjärnstorp] är ett torp nära en sjö med samma namn, taget i anledning av en liten holme, som finnes mitt i sjön, först har en Porkka upptagit det, nu bor där svenskt folk här under Långtjärn. Rörkullen hör till Fryksände, der bor nu 2 rika bönder med namnet Lappalainen och Rintainen, härunder hör ett torp Kittmon. Den förste, som kommit till Rörkullen har varit en Lapp eller Lappalainen från Bergslagen.

Här var en vacker flicka, jag blev här över natten, men största delen av natten skrev jag i min dagbok. - - -

[21 Sönd.]. I dag regnade det hela dagen, därför blev jag hela dagen i Långtjärn. Alla de karlar, som voro här i går, voro här även i dag och drucko liksom i går. De unga karlarna voro likväl muntra och roliga, jag spelte för dem och läste finska läsningar. Samt brände hela dagen eld i spisen, utan att det därför blev varmare, ty jag bodde i spisstugan. Sent om aftonen kom åter pojkarna från byn tillbaka, och som det ej fanns ved, så höggo de. Vi eldade ända till kl. 2. Jag spelade flöjt, och den unga värdinnan och pigan dansade med pojkarna. - - - Jag gick till stallrännet, där låg hela gårdens folk, utom husbonden.

[22 Månd.]. Regnade det även i dag, alla de 5 rappa finnpojkarna voro här åter i dag. De hade förgäves sökt övertala mig att under hela tiden taga en sup av dem. De beklagade sig, att jag försmådde dem. Jag gick i god tid härifrån, och som det regnade, lånte jag mig en näverkont, varuti jag satte mina papper. Den bar jag på ryggen ovanpå ränseln. Jag gick först ned till strandgården, där Matts Suuroinen bodde, vilken Saukko bet i ansiktet, då den skulle taga hatten av honom. Då jag kom till Haikola, gick jag in till Pekka Liukoinen, både han och hans måg voro skomakare, jag lät dem därföre försöka sin konst på mina stövlar, som nu börjat gå sönder.

Bredsjön [Haikola], 1/4 h., 5 gård., 1 torp, 2 fj. i syd från Södra Lekvattnet, har sitt finska namn därav, att den första finne, som där nedsatt sig, varit av släkten Haikoinen. Byn ligger på den norra ändan av sjön Bredsjön, som har sitt utlopp i Granån, vilken flyter strax invid. Huru gammal byn var, visste man ej; papperen hade blivit förstörda. Det äldsta document, som jag fann där, var av den 12 juni 1663, däri häradshövding Matts Plenningskjöld stadfästade en gammal rå emellan Bredsjön och Spettungen, däri heter det så, att denna rå redan varit sådan från gambla tider. Då levde en Pål Monsson i Spettungen och en Hindrik Larsson i Bredsjön.

Mågen Hindrik Mattsson Puuppoinen bad mig om råd emot sin hustru, som var mycket sjuklig av den orsak, att hon saknade månadssjukan; jag förskrev henne Elix. Aloe Saponaceum, dock skulle hon först rådfråga sig hos läkare. Jag kringlämnade här som alla anstans nästan i var gård av mina finska runor. Som det fortfor att regna, så gick jag åter ensam härifrån vidare och bar min näverkont på ryggen, varuti jag förvarade de papper, som jag medförde. I Bredsjön taltes ännu mest finska, dock började där svenskan taga överhanden hos ungdomen.

Härifrån hade jag en god fjärndel i vest till Lövhöjden, vägen gick 2:e gånger över Granån, som gjorde en stor bugt, den syntes stor och bred på detta ställe.

Lövhöjden [Lehtomäki], 1 gård och 1 torp, benämnt Haukola. Det ligger i samma skatt som Haikola. Här bodde nu en Elias Suhoinen. Den första, som upptagit stället, har varit en Staffan Thomasson Heikonen från Bredsjön, vars arvingar sedan sålde det åt Lars Hindriksson Suhoinen, en skräddare från Vestra Kymmen, år 1767. Dess förfäder hade fordom bott i Lövåsen i Sunne, socken. Värdinnan här var hemma från Kösstorp eller Kössilä, och var mycket gammal. Hon sade, att Kösstorp [Kössilä] först blivit upptagen av bröderna Joh. och And. Kössinen, vilka med familj hitkommit från Finland, men sedan flyttat till Hedemarken i Norge, sedan de sålt sitt torpställe för 40 Rd. åt Johan Soikkainen från Verele [Värälä]. Därifrån kommo för långliga tider sedan tvenne unga flickor till Kösstorp, då denna gumma var ung, de sade sig vara hemma från Hedemarken och Kössinens döttrar, de talte finska och stannade kvar över 2:e nätter. Denna gumma, som hette Soph. Jansd:r Soikkainen, berättade, att fordom en bagge kommit rymmandes över från Norge och övertalt några av släkten Kukkoinen från Långnäs att följa med sig tillbaka, för att stjäla på ett ställe, där han visste, att det fanns mycket penningar. De följde; han förde dem allt på andra sidan om Christiania till ett ställe, som hette Ringerike. Det hade även lyckats dem att få en betydlig summa, dock ej allt det, som de hoppades. De hade redan helbregda undkommit med sitt byte närmare gränsen, då de vid stranden av Digersjön, rastade på en udde som kallas än i dag Huiluuniemi. Här svärmade de och roade sig med att skjuta kulorna längs vattnet [för att se], vilkens bössa bar längst. Då i detsamma de oförmodat blevo överfallne av sina förföljesmän. De räddade sig med flykten utom en av dem, som blev nedskjuten, men penningarna, som de nedsatte i en kont, föllo även i händerna på fienden, varför en av dem vid sin hemkomst sade: Om vi fått den säcken hem, hade vi ej behövt slicka en stackares skål [han mente, att däri fanns så mycket kontanter]. Gumman påstod, att den första, som i Långnäs nedsatt sig, varit Tobias Paulsson Kukkoinen, som där byggt sin badstuga. För att få honom dädan gingo bönderna i By by i Sunne socken till landshövdingen och beklagade, att en rövare, som var finne, satt sig ner här i skogen, och bådo om tillstånd att få jaga bort honom. Landshövdingen, som själv var finne, lovade komma och undersöka saken. Då finnen det hörde, brände han och destillerade gott brännvin och gick landsherren till mötes vid Vestra Kymmen eller Ragvaldstjärn [Salmenpiäähän] samt hade litet fågelstek och smör i sin matsäck. Landshövdingen frågade, vad han hade i sin flaska. "Gud vet om det är vin eller vatten i en fattig mans flaska". Sedan frågade landshövdingen, vad det var, som blänkte bak skogen på andra sidan om sjön. Finnen svarade, att det var hans badstuga. Landshövdingen sade till Sunnebönderna: "Det är ingen rövare, som bygger badstuga upp åt sig och börjar uppodla marken, och gav därpå genast ett säkerhetsbrev åt finnen, varför de andra fingo stå och skämmas.

Som det hela dagen regnade oupphörligt, så begagnade jag allt den kont, jag fått från Långtjärn. Då jag härifrån gick till Soranstorp, hade jag åter 1 fj. i vester. Jag gick åter strax invid gården för 3:e gången över Granån, här hade han nyss inrättat en kvarn, gubben Suhoinen. Nära Soranstorp drev hundarna länge en hare, men ner i skogen på andra sidan om tjärnen, som låg tätt invid byn på en stor mosse.

Soranstorp [Suurestorpa] ligger till Gräsmark och hör under Långnäs. Här finnas 6 gårdar. Den första, som hitkommit, lärer förmodligen varit en Suuroinen. Några gamla papper fanns ej kvar. Jag gick in till Sigfrid Sigfridsson Rikkinen, äldre broder till Nils Sigfridsson på Pennala, som följde mig från Bogen till Åmbergsheds marknad. Denne kunde ovanligt bra läsa finska innantill, och brukade än i dag ofta om söndagarna hålla finska böner för byafolket. Även kunde han skriva. Jag gav åt honom 2:a delen av mina Runor, och åt hans unga son, som även talte bra finska och kunde läsa innantill, 1:a delen. Gubben var ovanligt glad och nyter, samt just en söt gubbe, och var innerligt smickrad av min ditkomst. Hans son kom med en ridhäst att skjutsa mig till Spettungen, men som det redan var nog sent på afton, så hann jag ej längre än till en annan gård av samma by, där änkan Kajsa Mattsd:r Kauttoinen bodde. Jag genomgick här en binga med papper, men fann ej av de äldsta. Här stannade jag över natten. Folket var alldeles finskt och trakterade mig väl. Det var här, som på nästan alla andra ställen, den inrättning gjord med deras porten, att bredvid farstugudörren var en annan, som förde till ett kök eller ett mellanrum, som kallades stundom för källeren (b) [källari], stundom kunde det finnas 2 sådana källare efter varandra, förrän man kom till spisstugan [c],

som alltid stod kall och oeldad, ibland en stor sal, ibland en mindre. Hit blev jag vanligtvis visad att sova. Jag skickade efter en torpare, som skulle kunna runor, men det var omöjligt att få honom att läsa en enda.

[23 Tisd.]. Fortfor det alltjämt att regna. Jag red på Sigfr. Rikkinens häst till Spettungen, sonen följde med mig, men jag ångrade snart, att jag tagit häst, ty för den stenbundna marken så kunde jag rida blott fot för fot, och det gick mycket långsammare än om jag gått. Jag hade dit 2 f. skogsväg i N. med ett streck åt NV. På halva vägen passerade vi tätt förbi Mustalampi [Svarttjärn] och kommo lungande våta och i ogjort väder till Spettungen [Mammola], 1/8 h., 2 f. i VNV. från Soranstorp. Detta hörde åter till Fryksände. Här fanns 2:e gårdar och 2:e torp, benämnda Våhlberg [Murtolehto] och Mörttjärnstorp [Ruostekorve]. Jag tog genast in hos den hederlige och bekante bonden Joh:s Jansson Rikkinen, en av dem, som följde mig från Vestanvik till Lekvattnet. Han och hela hans hus kom genast emot mig och stodo till min tjänst. Jag rakade mig här, som verkeligen var en stor vällust, och åt, fick bl. a. färsk lax, som var fångad i sjön, som ligger tätt utmed gårdarna. En vacker sjö, liknande något en stjärna eller ett kors, varav den fått det fula svenska namnet Kroksjön. Och ehuru ej liten, fanns den ej upptagen på de Hermelinska kartorna, som numera begynte bliva allt mer och mer felaktiga.

Den förste, som hitkom, måtte varit av släkten Mammoinen, efter därav byn tycktes fått sitt finska namn. Den släkten tyckes dock ej varit länge kvarsittande, ty kort därpå kom en finne från Finland, som man påstår skulle varit en kapten, och hetat Rek eller Rick, varav den Rickiska släkten lett sitt ursprung. Min värd berättade mig en anekdot, som hänt en Sigfrid Rikkinen i 3:e leden uppåt. Han hade lidit 5 starka missväxtår efter varandra och hade tagit för stor skatt på sitt usla hemman eller mantal. Han fick höra, att kungen vistades vid Eda skans [förmodligen var det Carl XII]. Rikkinen gick så dit och tog med sig en bit av det barkbröd, som utgjorde hans dagliga spis. Han visade det för kungen och beklagade sin usla ställning och dryga skatter. Kungen sade: Nå, men det där brödet ser ej så dåligt ut. Ja, men, om Du vill smaka, sade bonden, få se vad Du säger. Kungen tog en kant och tuggade en stund, men tog det sakta ut på fingerändarna och släppte till jorden. Betjänten, som såg detta, ville även försöka, men han grinade, svor och spottade genast ut alltsammans. Kungen förmedlade genast hans hemman från 1/4 till 1/8, men knekthållet, är likväl som förr. Joh:s Rikkinen, frågade mig därföre, om ej det även skulle rätta sig efter skatten, och sade, att han kände tillfällen, där hemmanen till sin skatt eller kronoutskylder blivit förmedlade och då även knekthållet i förhållande därmed blivit förminskat. Jag svarade, att det ena tycktes mig vara en naturlig följd av det andra, men att han skulle göra sig nogare underrättad därom, förrän han begynte att härom väcka fråga. Han berättade mig även fullständigt, huru det förhöll sig med dess skogar, vilka bruksherrarna med list och svek lagt under sig.

Sedan nu dessa hemman [Spettungen, Bogen m. fl.] voro under kronan, så kommo de utan att själva veta det under lagman Reinhold Antonsson, vilket, efter det de hört, tillgått på det sättet, att han bytt med kronan, och givit åt den andra länderier och egendomar i Finland, som i Sverige. Men de hade icke varit 2 år under honom, innan han för skuld avpantades, och dessa gingo på auktion. Jag läste själv ännu ett originaldocument, där det intygas av Joh. Didr. Ekman, daterat av Karlstad den 12 juni 1770, att landshövdingeembetet igenom utslag av den 17 juli 1769 ålagt lagman Reinhold Antonsson, att till landshövdingen Herr Greve Adam Otto Lagerberg betala 12,572 Rdr silvermynt med därå löpande laga ränta från den 15 juli 1767 och 50 Rdr s.-m. i rättegångskostnader, och att Ekman därför blivit anbefallt att göra utmätning, genom hemmanen Spettungens och Bogens försäljning. De försåldes den 29 maj 1770, då frälsehemmanet Spettungen 1/8 blev uppsatt till 1,560 daler silvermynt och av bönderna Johan Persson och Sigfrid Andersson därstädes inropt för 1,665 Rdr, vilket intygades av honom på begäran. Sedan bönderna således ånyo fått inköpa sitt eget arbete, ty under allt detta betalte de till kronan som till prästen, etc. alla de utskylder som ett fritt hemman, och sedan de ihopskrapat och av varandra lånt sig så mycket penningar, som behövdes, så avbetalade de till den samme Ekman nämnda summa 1,665 Rdr; huru det förhållit sig med Bogen, stod ej nämnt i detta intyg. Då reste en Chrispin Löwenhjelm ned till Anker i Christiania och lånte av honom nämnda summa, mot det att han därför lovade skaffa honom stock och timmer i avbetalning. Eller rättare sagt, så hade även bönderna lånat av Anker sina penningar, nämligen genom en skogsmärkare Brede Björnest, vilken bodde uti Skaufta, och nu övertalte Löwenhjelm Anker att transportera den skulden på sig mot en leverance av timmer. Vilket Anker beviljade och lämnade honom penningar, med vilka han genast for till Ekman och tvingade honom att lämna bönderna sina pengar tillbaka, och i stället emottaga hans, under den förevändning, att ej de, men väl han, som adelsman kunde få inlösa ett frälsehemman, vilket Spettungen var. Därpå gick han genast raskt lös på skogen och nedfällde allt det timmer, som var avtalt från denna samma skog, vartill han hade bönderna för en ringa dagpenning att hjälpa sig. Sålunda rövade han åt sig ej blott deras skog utan att därför betalt en skilling, utan ock deras hemman och gårdar, vilka de med otrolig svett och möda upptagit i en vild och stenbunden mark. Av detta kap lät han anlägga sina bruk vid Frederos, där han nedsatt sig, och uppförde många nya och stora rustningar och byggnader, varigenom han satt sina affärer på en dålig fot, så att han höll just på att cedera, då Ankers måg Jacob Juel rymde med kronans medel från Norge och för en stor summa köpte Frederos jämte underliggande hemman. Därigenom kunde Löwenhjelm såvida berga sig, att han av de penningar, som blev över, köpte sig ett litet landgods ner i landet. Spettungen hade då emellertid till Löwenhjelm betalt blott 2 [1] Rd R:gds i året uti ränta samt för övrigt alla de utskylder och löningsgårdar, som vidlåda ett hemman (År 1817 utgjorde Spettungens ordinarie frälseräntor och förhöjning 5 Rd. ½ sk. 11 rst. enligt ett intyg från kronan, dock fingo de betala mångt dyrare.). Men var ny husbonde de fingo, förökte alltid i mån därav deras räntor, sålunda tog Juel av dem 4 kor, 32 dagsv. i gårdens mat och 2 Rd årligen. Sedan kom en Valle till Frederos utan att dock öka den förra räntan. Efter Valle kom det en Christian Verling, vilken åtnöjde sig ej med den förra räntan, utan förökade åter deras avgift till 24 stig kol, 14 dagsverken med egen mat, 2 kor och 1 skålpund spånad och 4 dagsverken med egen mat vid spillningssläpningen. Detta kunde ej bönderna mera lida, utan klagade på Verling till landshövdingeämbetet och gjorde det påståendet, att de ej kunde årligen efter godtycke taxeras mer och mer. Detta kom till Verlings förklaring. Vilken på sin sida redan begärt vräkningsdom, att vräka ut dem, då de ej ville fullgöra sina utskylder till honom, men ej kunnat få den, innan denna fråga först avgjordes, nämligen om han efter behag kunde förhöja deras ränta, och i motsatt händelse kunde lösa ut dem. Han blev därpå förbittrad och kallade alla dem, som skrivit under inlagan till Frederos, de voro då 19 stycken husbönder. De hade alla blivit samlade i ett rum, och då de voro alla tillstädes, inträdde Verling med en hop skrifter under armen, vilka han slog på bordet, sade att de varit nedriga och elaka mot honom, och att de ljugit på honom för landshövdingen, m. m., varför han nog skulle veta att straffa dem, och att de ville betänka, vad för dem följderna skulle bliva. "De flesta av Er har jag fått veta, hava av de andre blivit förledda till nämnda process, varför de, som nu vilja ångra sig, medan det är tid, må skriva sina namn under dessa skrifter, de andra skall jag veta bot för", varpå han gick ur rummet, slog dörren efter sig, så fönstren darrade, befallde fram sin häst och red så gerad till landshövdingen i Karlstad, som han sade, för att giva honom svar i saken. Bönderna sågo stinna på varandra utan att säga ett ord och utan att någon av dem fått öppna munnen. Bokhållarna gingo från den ena till den andra och bad dem hellre skriva under än utsätta sig för patronens vrede, och bad dem stiga på ena sidan avskilde, som ej hade lust att begynna onödiga processer. Men bönderna höllo alla tillsammans; då ingenting således tycktes bliva av, så bad Joh. Rikkinen om att få köpa de 2 järnplåtar, han redan förut accorderat sig. Då han kom tillbaka, huru flat blev han ej att se, [att] allesammans redan skrivit under bruksherrens documenter. De stodo nu alla avskilda liksom en fårskock i ena hörnet av rummet, de hade den ena efter den andra liksom fåren hoppat i kätten. Sålunda voro nu 16 namn underskrivna, men de 3 återstående kunde på intet sätt därtill förmås, de voro båda Spettungens och Skålsjö-bonden. De hade de andra skrivit under utan att veta, vad det innehöll, det var Verlings bemötande till landshövdingen, vari stod, att de numera bekände sig utan anledning börjat en process, och att det ångrat dem, varföre de ock nu ingått förlikning med Verling på alla de villkor, han betingat. Härpå följde landshövdingens dom, mycket sträng mot Spettungarna, och förklarade dem genast för underkastade sytningsdom, men de gingo till hovrätten, som helt och hållet upphävde landshövdingens dom och befallte en ny undersökning. Emellertid kom efter Verling, som snart dog, Palm, till Frederos, som var strängare och hårdare mot sina underhavande än alla de andra. Men under hans tid betalte Spettungen ingenting, ty processen fortfor. De ville blott stå vid juelska kontrakt, samt förklarade, att de i motsatt händelse ej kunde drivas från deras lagmätiga egendom. Palmen blev ej långvarig på Frederos, utan kom till Helgeboda, och Björnberg i Göteborg kom i besittning såväl av Frederos som av en hop andra bruk här i landet. Då han nu såg, att Spettungen ej gav efter utan envisades att processa, så lät han dem få köpa sig helt och hållet fria, varvid hela processen slöts, summan, som de skulle betala, var 1900 Rd B:o, varav redan 1075 Rd. var betalda, dels genom det de lånt något, dels därigenom, att de försålt en skogstrakt, jämte båda torpen Murtolehto och Ruostekorve åt några finnar från Gräsmarks finnskog. Dessutom hade de hållit en hop auktioner och skulle nu i fredags åter hålla en på en hop lösören. Den torparen, som bodde i Murtolehto hette Anders Larsson Rikkinen, och befann sig nu även här; han hade gått hit flera gånger för att få söka mig och alltid länge väntat mig förgäves. Han beklagade sig, att hans nya husbönder uppsagt honom från torpet, som han själv upptagit. Han jämte Joh. Rikkinen förfrågade sig hos mig, om de möjligtvis kunde återvinna den skog de förlorat till Södra Lekvattnet, därigenom att deras ombud i Jönköping nedstörtades för trapporna; åtminstone önskade de att återfå de papper, som Önnebybonden då frånrövade honom emedan han nu ej har ett enda ord, som bestämmer hemmanets gränser på denna sida, utan kunna Södra Lekvattnets folk uppgå med sin rå ända till hans skidgård. Jag bad dem först höra sig närmare åt i saken, om de verkligen vid detta tillfälle förlorat någon skog, och skaffa sig den dom, som därvid fallit i hovrätten.

Ifrån Spettungen for jag vidare, gående till Kvarntorp [Myllylä], det var 1 fj. i nord, hörde till S. Lekvattnets skatt och låg jämte ett annat torp just på den omtalta skogen. Här fanns en döv och stum dotter. Jag skrev alltid upp de gamla finska släktnamnen i gårdarna, vilka redan begynte på att förglömmas, för att kunna införa dem i kyrkboken. Därjämte utdelte jag alltid av mina Runor mest i var gård. Strax som vi lämnade Spettungengårdarna, gingo vi över bäcken Tikkapuro, på svenska Spettåa, varav sedan byn fått sitt svenska namn. Härifrån gingo vi till Lumsen [Lumsintorppa], dit även var en fjerndel. Torparen Anders Rikkinen ledsagade mig allt så tjänstvilligt, utan att jag ännu visste orsaken varför, förr än vi kommo fram till torpet, kring stränderna av ån Heinälamminjoki [Hötjärnsbäcken], vilken nu av regnet svällt upp till ofantlig storlek och flöt genom ett sankigt kärr. I torpet funno vi allt, som vittnade om fattigdom och uselhet. En gammal finsk gubbe, som kunde läsa finska, fick åter ett exemplar av min bok. Som det skymtade [=skymde] redan, så skyndade vi våra steg och kommo så till Svartbäcken [Mustapuro], där hade man uppsatt råg att torka upp i stugan. Här bodde en Nikarainen, som levde jämte sin gumma, och hans son jämte sin hustru, samt hans son, som var en ung karl, med sin hustru, och voro de nyligen gifta och hade åter en son. Således levde på samma ställe farfar [med hustru], far [med hustru], son [med hustru] och sonson. Och gubben var ej ännu stort över 80 år. Karlarna voro alla av släkten Nikarainen, men hustrurna av släkten Hämäläinen och Moilainen. Vi fingo här gott öl. Härifrån gingo vi 1 f. i mörkret till

Österby [Autiomäki], som redan låg på norska sidan. Vi gingo över bäcken Mustapuro, samt av och an vilse i skogen. Hundarna drevo oupphörligt på en hare. Änteligen kommo vi fram, till den enstaka gården. Som jag öppnade upp stugudörren så studsade jag tillbaka vid åsynen av så mycket folk [isynnerhet kvinnor] och barn. Golvet var fullt med barn, som kröp. Jag blev dock snart upplyst om förhållandet. I gården bodde, utom gubben och gumman, dotter och mågen, som hade 6 små barn, samt 2 pigor. Men dessutom var här ett par kringvandrande skojare, även av finskt folk, som, utan att vara vigda med varandra, hade 4 små barn, som de släpade med sig. Således fanns här ej mindre än 10 små barn och 8 stora personer i en liten rökstuga. Dock fingo ej barnen blanda sig med varandra, utan höllo de främmande sig vid dörren och de egna upp vid gaveln, där en säng isynnerhet utgjorde deras huvudläger. Folket sågo mig just ej särdeles gott ut, ty värden tycktes mig se ut, som om han vore en större skojare än den han hade hos sig. Hans svarta hår och underliga uppförande gjorde, att han såg mig ej särdeles bevågen ut, mörkt och något smutsigt samt otäckt såg det mig ut i hans stuga. Men jag kom snart underfund med, att folket var rikt och förmöget, gott och välvilligt, samt den gamla kvinnan ren och snygg i alla sina vändningar. Här taltes ej annat än finska, även kunde ej barnen annat. Uppå detta pörte fanns 3 dörrar, nämligen, utom den som förde till farstugan, 2:e andra, av vilka den ena, som var vid farstugudörren, förde i en liten ensam kammare, som blev mig anvist; där fanns inget fönster, men väl en glugg. Ehuru den var alldeles kall, så hade den ej stått upp 3 minuter den dörren, som förde till pörtet, förrän där fanns den behagligaste värme man ville hava, vilken man nu genom gluggens öppnande eller slutande kunde modifiera efter behag. Jag fick mig den ståteligaste afton jag kunde önska, gott färskt smör, ost av flera slag, gott bröd, fårstek, palf-vadt och mjölk fyllde snart bordet, allt på rena trädfat som ben. En bred säng, så den kunnat rymma 5 personer, väntade mig snart i sitt sköte. Men jag satt dock länge upp på aftonen och skrev; utom i min dagbok, så nödgade mig min följeslagare Anders Rikkinen att skriva ett långt brev till Fabritius eller Meinander i Stockholm, uti vilka jag omtalte vidlyftigt allt det jag visste om Spettungens skog, och det som därmed hade gemenskap, samt bad dem underrätta gubben, om och huruvida, samt på vad sätt, han kunde återfå nämnda skogstrakt.

[24 Onsd.]. Den första, som upptagit Autiomäki, visste man här icke, men att det sedermera varit en tid öde, då folk hitflyttat från Värälä av den släkt, som ditkommen var från Ängen. Jag gick på morgonstunden och försökte, om jag skulle kunna få upp den haren, hundarna drevo i natt, men det var ej värt. Därpå gjorde jag mig marschfärdig att gå vidare, gubben kom själv och följde mig, ty härifrån var en lång och villsam väg till Abborrhöjden, som gick genom en stor och vild ödemark, över sandiga hedmarker, berg och kärr, som voro våta och sumpiga, så jag var våt som en nors om fötterna. Strax som vi kommo till skogen, hade hundarna åter upp en hare, den sprang 2 gånger förbi mig men i en så tät skog, att det var omöjligt att kunna få skjuta den, jag böd således ej ens till. Gubben talte om på vägen och beklagade sig, att det var så strängt förbjudet att göra en sved i skogen, så att skogen nu ville helt och hållet växa över dem. Samt i och med detsamma antalet av vilddjur, isynnerhet björnar, vuxit så stort, att de hota uppäta all deras ringa boskap, också har björn denna sommar gjort ofantelig stor skada. Denna skogen hade kommit att höra under Anker, och efter sin död har han testamenterat den till danska kronan, som haft sina hejdukar och ombudsmän, vilka varit fasligt stränga med skogens helgande; därav kommer det, att genast då man överstiger svenska gränsen, så finner man en betydlig skillnad i båda rikena. På svenska sidan har man ett mera leende och uppblomstrande land, man ser finntorpen små och stora om varandra, på backar och i dalar, växlande om med varandra, man ser deras små åkertäppor, deras gröna sveder och deras gamla bråtar; skogen är mera uthuggen och av en nyare generation, med ett ord, man ser överallt spår av flit och människohänder. Men på den norska däremot ser man ej annat än den uråldriga gamla skogen, som i sitt mörker höljer detta land i samma skick som det varit för flera sekler tillbaka. Detta land tyckes, som det ej hade följt med sin tid, utan stod allt tillbaka på samma punct, som det stått för många hundrade år sedan. Här och där fanns väl ett torp, som för gamla tider tillbaka blivit anlagt, men nu så omvuxet med skog, att man knappt såg det, förrän man stod på gården. Vad själva folket beträffar, så stodo sig finnarna här mycket bättre än på svenska sidan. De hade ej här så stora skatter och beskattades ej så väl av sina patroner, som sina släktingar i Sverige. Även voro de här starkare finnar; i deras hus taltes ej annat än finska i det dagliga talet, och det kunde deras barn som vatten. De martyrerades ej därföre som i Sverige av prästerskapet, som väl då och då kunde banna en skriftskolgosse för det han ej kunde norska, men därvid blev det alltid, sökte ej därför att med all andans makt utrota deras språk som i Sverige. Finnarna betalte i ett för allt åt sin prest ½ skålpund smör från gården, samt dessutom för var gång de gingo till skrift [som skedde 2 à 3 gånger om året] 24 sk. för man och hustru. Deras skatter till sina herrar äro alltför obetydliga, men de få däremot kännas den olägenheten, att få se sina åkrar förvandlade till skog. Skillnaden är då den, att på svenska sidan söker man att kunna förvandla allt till bergverk och bruk, samt därunder utsuga till bara benen under- och kringliggande bönder och torpare. På norska sidan däremot, så fröjdas man, om man kunde se allt förbytt till skog [varav landet är nog mycket besvärat] och skall gärna se, om folket kunde förbyta sig till stora mastträd, vilka det väl skulle löna sig att avyttra till engelsmän. Man ser således, att possessionaterna och folkförtryckarna på olika sätt söker realisera sitt vinningssystem, på landets och allmogens bekostnad. Regeringen har ingen eller föga kunskap därom, utan låter det så passera, under hopp och förväntning, att den vinst, därför inflyter, skall tillfalla landet och folket. Men den stannar i possessionatens händer, och blott så mycket kan folket tillräkna sig, som åtgår i avbetalning för en ringa dagpenning, eller för besittanderätten till ett torpställe, som de eller deras förfäder uppbrutit ur en hård och stenig, samt genom denna hushållning ofruktbar och frostskadlig mark. På svenska sidan dämmes vattnet över alla kärr och mossar, på det de många bergsbruken och hamrarna ej måtte halta, på norska sidan så översvämmas landet av skog och arbetarna avhålles med våld från att få uppodla landet. På svenska sidan kan dock den, som lider orätt, söka lagens rättvisa, men däremot kan även den andra lagligen undanhålla sig densamma, åtminstone så länge, till den fattige bonden ej mer orkar fullfölja sin talan, vilket dock finnnarna intill sista stunden ej frångått. Men han har då den utvägen att antingen genom nedmutande av bondens advokat, eller genom en god vän vid rättegångsverken få saken lagd ad acta eller i glömska eller ock narrade av bonden hans papper och documenter etc. I Norge däremot är ej så många konstvägar att illudera lagen, men den är däremot förenad med en så stor depence och ställd på den fot, att en fattig man sällan och aldrig vågar anlita den om hjälp. Där skall det tillgå på det sättet, att varje månad hålles en s. k. kommissionsdomstol av länsman och fogden, eller prästen och någon nämnd, varvid mål förehavas och vittnen höras. Men denna domstol skall då söka förlika parterna efter sitt godtycke, och kan det ej ske, så kommer saken för rätta. Vanligen få ej bönderna själva utan deras ombud och advokater utföra deras talan. Men vid denna rätt pläga sällan några mål förekomma, emedan de få dyrt därföre gottgöras. Som ex. nämnde gubben, att en rik bonde i Fagernäs var till en annan skyldig 13 Rd. s.-m. utan att betala; han fördes till tinget, för vilket besvär länsmannen utpantade av honom 7 st. kor och 1 god och skön häst, för vilka allt han ej fick en styver. Väl hade han rättighet att gå till en högre instans. Men därvid äventyrade han hela sitt hemman och all sin förmögenhet, så han var nöjd att hålla tillgodo vad som var passerat. Också plägade därföre aldrig tinget påstå längre i socknen än en dag. Ävenså kommissionstinget. Vidare berättade han, att prästen aldrig for på läsförhör på socknen, ej heller på skrift, utan fick den sjuke dö oskriftad, så framt ej pastorn av en vänskap gjorde denna hövlighet. Sålunda hade ännu aldrig församlingens präst varit till denna by [Autiomäki], åtminstone ej på 150 år. Inga barn döpte han heller, om ej de skulle framhavas till kyrkan att där förrätta dopet. Härvid hade man vidare så vänt sig, som skulle det så bort vara. Under sådana samtal kommo vi äntligen fram ur den stora skogen, som räckte 3 f. Vi befunno oss på en höjd, då vi kommo ur skogen, som fågeln utur buren. Vi sågo den stora Mökkern som ett stort silverfat till venster, och sjön Öijern ej stort mindre syntes framför oss åt höger, och gent framför oss på en sluttande höjd syntes Orala byn. Utan att man hade aning om att tätt under fötterna vid ändan av backen fanns byn och gården Abborhöjden [Yöperinmäki]. Denna gård hörde liksom Autiomäki, Orala och Viikero till Vingers socken i Norge. Den förste, som kom hit, var en Hindrik Persson Kirnuinen från Viikero, hans hustru Liimatainen bor kvar och har en måg. Här var blott en gård - överallt taltes finska. För att få se Orala by, så gjorde jag en liten krok. Dit var en knapp fjerndel i NV.

Orainstorp [Orala] var 2:e gårdar, jag var blott i den ena. Vi gingo över ån, som utflyter från Öijern i Varalden och kallas Öijerinjoki eller här på stället Viikeron joki. Orala hade först blivit uppbyggt av en Samuel Nikarainen, som hitrymt från trakten av Arnsjön i Östmark, för ett begånget mord. Hans stam skall ännu bo kvar, fördelt i 2 gårdar. Men av vilken Orainen stället fått sitt namn, visste man ej. Sedan jag även här efterlämnat av mina Runor, så gingo vi till Viikero, en enstaka gård, en 1/2 f. härifrån i fullt norr. Här träffade jag ett utmärkt hyggligt folk. Gubben hade här en son vid namn Erik Hindriksson Orainen, som var en snygg och munter, vacker samt tokrolig karl, han hade ovanligt mycket tycke av Brodren Backlin i Uppsala, men det som var det underligaste, även hans fakter och ryckningar med munnen. Han var nyligen gift med en ung vacker flicka från Öijern, Anna Mattsd:r Karvainen, hon dukade mig genast en grann måltid, och smör och mjölk saknades ej, samt ovanligt rent och snyggt. Pörtet var helt nytt, och i den motsvarande glasstugan höll man nu på och timra upp ugnen eller spisen. Jag hade stor nöd att undslippa den unga värdinnans brännvinsflaska. Det var i ingen gård, där jag ej fick lov att undanbedja mig den, då alltid min ledsagare och det övriga gårdsfolket tog sig en sup, efter flaskan en gång var framtagen, ofta fast de hade nyss slutat med måltiden. Här lämnade jag åter en hop ex. Erik, vilken jag riktigt fick kärlek till, skulle ro mig över till Salmela, men som han hade ett ärende till Lövhöjden, så beslöt jag att först följa med honom dit. Viikero har fått sitt namn av en lång [dock ej smal] vik utav Öijern, som sticker sig in åt byn efter. Den förste, som hit kom, var en Hindrik Kirnuinen, vilken först bodde på ett numera öde ställe, strax öster om viken på en backe, vilket ännu synes som en gammal autio. Han hade 2:e raska pojkar, vilka tyckte, att stället var för klent och dåligt, varföre de båda flyttade ut från den gamla bostaden, som de nu lämnade öde, den ena flyttade då till Viikero, den andra till Ämtilä, 1 f. i NV. Den ena tog fadren till sig, den andra tog modren, och än i dag slå de som förut de gamla ängarna, som de sins emellan delat.

Vi gingo ned till viken och rodde så ut förbi den gamla bostaden på den vackra Öijern, det var en vacker och grann sjö, beströdd med några vackra holmar, och ehuru ganska stor, fanns den alldeles icke upptagen på Hermelins-kartan. Det finns annars 2:e sjöar med detta namnet, den andra var längre i nord och skild från denna genom ett smalt näs, varpå Salmi var beläget, genom vilket näs sjöarna genom ett smalt vattendrag voro förenade. Den andra, som var mera smal och lång samt något mindre, fanns däremot av Hermelin upptagen. Vi rodde således åt vester över sjön till en vik, där vi stego i land, och varifrån vi hade ett stycke landväg till byn. Vi hade att rätta oss efter små stenar, som blivit uppsatta på stubbändar och större stenar.

Lövhöjden [Lehtomäki], som också kallades på norska Fensjön, hade 2 gårdar, därunder hörde ock ett torp Svenstorp [Svännilä], 1 gård. Här träffade jag min gamle bekante Erik Neuvoinen från Salmela, han var i smedjan och smidde åt sig täljknivar. Alla voro fasligt glada över min ankomst. Ryktet hade överallt gått långt före mig. Som värdarna ej voro hemma, utan i skogen, skickades genast bud efter dem. Och den beställsamma värdinnan hade genast, oaktat alla mina föreställningar, bordet fullt med mat. Även hon plågade mig med sin sup, och en så envis värdinna hade jag ännu aldrig mött, ty hon var nöjd, blott jag ville doppa läpparna i hennes brännvin, som verkligen var ganska gott. Jag hade ej tagit dessförinnan mer än en enda sup på Sölleboda [?], allt från den tid jag for från Karlstad. Det goda folket ville på allt möjligt sätt övertala mig att bliva kvar hos sig över natten. Min följeslagare, den muntre Viikerogossen och den beskedliga Neuvoinen, förenade sig häruti, men det var för mig omöjligt, ty jag ville till söndagen tillbaka till Fryksände och därförut [ha] undangjort hela denna trakt. Dock ville jag till erkänsla för deras godhet fägna dem med litet musik av min flöjt, som var dem mycket ljuvlig. Det begynte redan skymta, då vi gick till vår båt till stranden Lehtomäki, som mest beboddes av Orainens släkt, hörde redan till Berg eller Brandvals socken.

Ehuru min roddare rodde tappert, så kunde han dock icke hindra, att det var nästan mörkt, innan vi framkommo till Salmela. På vägen blåste jag både med flöjten och jakthornet, och han hade så god gehör, att han genast begynte gnola efter Sömngångerskan, vilken jag blåste för honom. Han sjöng på min begäran en hel hop norska visor om Pigerne och deras falskhed. Samt talte med hänryckning, men tillika förbittrad, om sista norska kriget, varuti han och en hel hop andra finnpojkar utmärkt sig; han var ännu i denna stund färdig att tåga ut emot svenskarna, som han intet kunde lida, talte om sina bedrifter, huru de vid Vinger kringränt och tillfångatagit mycket svenskar, varibland de funnit en hel hop bekanta på svenska sidan. Han försäkrade, att de nordiska brigaderna Aggerhus och Trondhjems stift, alltid piskade 3 gånger mera svenskar.

Boldnäs [Salmela], dit vi nu kommo, var en enstaka gård på en backe, mitt emellan båda Öijrarna, emellan vilka en bäck slingrade sig över det smala näset. Det var skada, att det redan var mörkt vid min hitkomst, ty jag kan föreställa mig, att man härifrån skall hava en ovanligt vacker utsikt, åt vilket håll man än vände sig. Här fanns det största finnpörte, jag hittills ännu någonsin sett i Sverige. Inga andra än kvinnfolken voro hemma. Gumman, som var mor till Erik Neuvoinen, dukade genast mat åt mig och min följeslagare, samt tänkte låta en av sina pigor ro mig till Öijern, eftersom jag ej heller ville kvarstanna här. Men Viikerokarlen lovade även ro mig dit. Vi hade dit nu 1 f. att ro i fullt norr, längs med Övra Öijeren. Det var alldeles stick mörkt, då vi kommo på halva vägen, så att vi ej sågo stick i stäv. Tipla fick jag ej med mig i båten, utan hon jagade allt immerfort en hare kvar på stranden, men kom dock efteråt längs med den östra stranden.

Mörka skogar omgåvo på alla sidor Öijern i öster och vester, samt bergshöjder. Den var lång och smal liksom en bred älv, i norra ändan låg Öijern-byn, i den södra Salmela. Det var tyst och mörkt som i en grav, då vi plöjde över vattnet. Jag avbröt den hemska tystnaden med några signaler från mitt jakthorn, vilket genast av ett mångfaldigt eko upprepades, närmare och fjärmare från de tjocka skogarna. Så att därav uppstod en förljuvning av accorder och ljud, som korsade varandra, på ena sidan stod folket i Boldnäs och på den andra i Öijern och hörde på denna nattliga förtrollning. Aldrig hade Väinämöinen, Näckens harpa eller sirenernas sång härligare klingat i denna lantliga bygd. Vi sågo ej att styra efter annat än efter eldskenet, som syntes ifrån en liten finnbadstuga, tätt inpå stranden, varest bodde en fattig man Olof Sigfridsson Hämäläinen, med sin hustru och talrika familj. Han var inhysing eller koturi och bodde här; ingenstädes är det så svårt för detta folk som här, ty det är dem ej tillåtet att arbeta, de få varken gård, sveder eller åkrar eller bostäder. De skola således nödvändigt svälta, tigga eller stjäla. Därföre är ock på alla norska finntorp och hemman ofanteligt mycket folk, ty bönderna få ej upptaga nybyggen och gårdutflyttningar, den äldsta eller vem som helst av de andra sättes av handelsmannen i byn, som rår om skogen, till husbonde, de andra få tjäna som drängar, eller ock mot en liten del i lösören få flytta annanstans. Dessutom är i ingen gård, som [det] ej bor ett försvarligt antal inhysingar och lösdrivare.

I den lilla kojan stod dörren alltjämt på gaveln, på det vi desto lättare måtte kunna se styra i land. Vi gingo därpå till kojan för att få oss ett pertbloss upp till byn, som låg ett litet stycke längre fram upp på backen. Ännu hade jag aldrig varit inne i en koja, där allt talte så mycket om uselhet, fattigdom och elände som här. Då jag stack huvudet in genom den låga dörren, så såg jag i det lilla huset först i 4 nakna människor, de voro så nakna, som de blivit födda till världen, utan att hava en tråd att skyla sig med. De voro barn från 5 till 11 års ålder, flickor och gossar om varandra, de hoppade dock alla vid min ankomst i en säng, som stod i en vrå av huset. Den äldsta dottern om 14 eller 15 år, hade änteligen en kjortel spänd om livet, men under den ingen särk, ty om brösten och ryggen var hon alldeles naken. Fadren reste sig långsamt upp bakom bordet och modern lagade om pertelden vid spisen. De sågo goda och välmenande ut. Väl såg man, att de voro fattiga, men intet kunde man i deras miner märka, att de just voro olyckliga. Jag kunde intet livligare föreställa mig de vilda folkslagen, än då jag såg, huru dessa buro sig åt, de låddes om intet, liksom de varit mycket väl klädda, utan att göra några observationer varken på sig själv eller på andra. Med ett stort stickbloss bestående av en 6 à 7 pertor, gingo vi nu upp i till byn. Åter fingo hundarna upp en hare, som de länge skjutsade i den mörka skogen. Till slut kommer den springande längs med vägen, emot eldskenet; hade karlen hållit elden stilla, hade jag fått hugga den, fast med sabeln. Då vi kommo till Öijern, gingo vi in i den första gården, varest Matts Persson Karvainen bodde, som tillika var svärfar åt min följeslagare Erik Orainen från Viikero. Han hade ett snyggt och nytt pörte, samt därifrån 2 källare eller kammare innan, förrän man kom till salen, varifrån åter var såväl en utgång, som ännu en kammare på sidan. Här höll några karlar från Jaakola by på att mala salt på en saltkvarn. Bland dem var en soldat Hindrik Persson Juuselainen, som jag förut träffat i Karlstad och givit av mina runor, han sade, att han varit tvungen att alltjämt låta dem gå på lån, så att han själv ej fått stort tillfälle att läsa dem. Men att många kunde långa stycken av dem utantill. Den andra karlen därifrån, Matts Larsson Hotakka, en ung och hygglig karl, kunde läsa mycket bra finska. Jag talte mycket med gårdsfolket, som var rikt och gästfritt. De hade en dotter, nu 21 år, som var rätt vacker. Här taltes överallt finska, dock kunde de även norska, men det var besynnerligt, att en bland gossarna omtrent 12 år, aldrig talte norska, ehuru man visste, att han kunde. Modern hade varken genom lock eller pock kunnat få honom att säga ett enda ord norska, ehuru hans yngre bröder kunde litet. Hon hade därför flera gånger varit illa hållen, då hon skulle sända honom på ärende till norskt folk, ty om de ej förstodo hans finska, så vände han hem. Talte man till honom på norska, så svarade han alltid på finska. I fjol har modern till vallherde haft en flicka av samma ålder, som han. Då de en gång lekt i skogen, och hon bannat honom, varföre han ej lärde sig norska, så hade han svarat henne på norska: "Jo men, jag kan allt", och det var allt det hon fick höra. Även jag sökte förmå honom att tala norska med mig, men det var förgäves, och då jag på finska frågade orsaken härtill, så teg han som muren. Jag klappade honom på kinden och gav ett ex. av mina finska runor. Han hade för en tid sedan huggit sig ett stort sår i ena foten, varav han ännu hade men. Jag sov i den kalla stugan.

[25 Thorsd.]. Öijern [Öijeri] har fått sitt namn av sjöarna, som gå under gården. Här finnes 3 gårdar, av vilka den tredje ligger avsides uppför backen. Jag gick om morgonen till Pål Persson Räisäinen, som jag långt före detta hört omtalas som en snäll läsare och även skrivare av finska språket, ehuru han skrev det efter sitt sätt att tala. Han syntes mig i början nog tvär och fåtalig, så jag trodde vi aldrig skulle blivit dess bättre vänner. Till en början gingo vi till den tredje gården på backen. Därifrån kunde man liksom från Lekvattnet se Möckern. Värdinnan bjöd genast brännvin, det bästa hon hade. Man såg härifrån på avstånd ofantligt höga bergskedjor; kring dessa berg sades finnarnas sista territorium sträcka sig på den sidan, såsom Trön [?] Lysterimäki och Lunneronsäteri, uti vilka ännu taltes ren finska, utom i Lunneronsäter, där redan norskan begynte få överhanden. Härifrån gingo vi hem till Pål; jag satte mig att skriva i dagboken och Pål att skriva en hop ordstäv från min disputation. Mot aftonen kom timmermärkaren Per Säters bror [hos vilken jag var på Vinger] att i stället för sin bror märka stock på skogen. Folket fick bestå honom fritt upp allting för intet, och han ville gärna hava att befalla som en storfurste. Detta gjorde, att jag ej en gång hälsade på honom, utan talte hela afton finska med folket, varav han ej förstod ett ord. Pål och gubben Matts Persson Karvainen samt hela bysfolket, berättade och bekräftade, med en och samma mun, på vad sätt Lehtomäki och Öijern kommit under handelsmännen i Christiania. Inga gamla papper funnos mer i behåll, och de, som hade funnits, hade handelsmännen anammat. De visste således ej, när och vid vad tid Öijern blivit upptaget, men att det skett vid samma tid som Verele, och man trodde, att det varit en bror till finnen därstädes. Men efter berättelsen skulle den förste hetat Porkka och bott där, som nu Pål bor. Han hade kommit från Finland och nyttjat mycket sveder. Efter honom kom en annan från Finland, som kallades Suomen-Lauri, och hos honom bodde som inhysning en finne Pällin-Taneli, vilken var kommen från Risberg i Hoffs socken, denna gjorde ett slags förtret åt Lauri, så att t. ex. där han tänkte hugga sin sved, gick denna och förekom honom etc., varav han till slut blev utledsen och reste hem till Finland, samt lämnade allt Daniel i händerna. Danjel bodde därför kvar, och under hans tid kom det under treskinns skatt. Han högg sveder på alla skogar, även på norrbaggarnas, varav han fick mycket säd, men fick även vandra till tinget, och dömd att plikta. Då lånte han härtill 80 Tyskiä [Tyyskiä], [d. v. s. Rd.] av en handelsman Erik Månsson i Christiania, samt satte skogen i underpant. Detta document har likväl ingen sett, eller har det vid något ting blivit uppvisat. Danjels son Lars Danjelsson sålde nästan årligen 100 tunnor råg från sina många sveder, han fick svedja och husera, huru han ville. Han var ock flere gånger enkom rest till Christiania att lösa in sin skog, men handelsman pratade bort saken, och söp honom alltid full, så att han med sina drängar lät köra hem honom till sitt kvarter. Genom handelsmannens konster och bondens slarveri, så blev det alltid vid det förra. Men Lars betalte ännu ingen skatt till herrarna. Han hade tvenne döttrar, åt vilka han tog var sin måg, nämligen åt den ena Petter Oinoinen från Mulltjärn, och åt den andra Matts Räisäinen från Räisälä emellan dem delte han nu sitt hemman. Dessa fingo änno hugga sveder, men de voro de första, som betalade i skatt till handelsmannen 1 skålpund smör eller ock en bock. Matts hade en son, Matts Mattsson Räisäinen, vilken blev i 63 Rd. skuld till handelsmännen, nu fick man ej mera sveda, men för det han ej blott svedde, utan därvid även släppte en löpeld på skogen, så blev han bortskjutsad från hemmanet, och fick ej ett runstycke för åkrar ängar, kor och hästar, etc. Och ej nog därmed att han miste sina kor, även de, som lämnat honom kor att födas över sommarn, förlorade sina, utan att någonsin återfå dem, ty processa vågade de icke. Det var 3 kor och 8 småkreatur. Efter honom ditsattes Petter Mattsson Räisainen, en tremänning till den förra, vilken betalte den andres skuld 63 Rd. Han var hemma från Åskogsberget. Han var där blott 3 år, då även den andra hemmansåbon blev bortdriven, i vars ställe han fick flytta, då däremot i hans ställe kom en Matts Persson Karvainen från Räisälä, vilken lever ännu och är svärfar till Erik i Viikero.

Petter Oinoinen, som hade andra hälften i hemmanet, dog, och änkan gifte sig med Olof Pålsson Räisäinen och gjorde åt sin styvdotter bo i Salmela [Boldnäs]. Olof hade en dotter Lisa, som gifte sig med Matts Lehmoinen, och hon hade åter en dotter Mari, som gifte sig med Per Pålsson Räisäinen, hon lever ännu och är Påls mor. Det lärer emellertid vara ungefär 150 år sedan handelsmannen Erik Månsson fick skogen om händer. Dock tog han i sin tid ännu inga räntor. Men hans son Magnus Ersson eller Magnus Magnusson, som ock han kallades, fick 1 skålpund smör i ränta. Han sålde både Öijer och Lehtomäki-skogen åt general Vessel för 30,000 Tyski = Rd., och som de ungefär voro lika stora vardera, så blev det 15,000 för Öijern ensamt. Köpesumman var väl närmare 34,000 Rd., men då ingick därmed en skogstrakt i Trysild, som kostade något över 3,000 Rd. Vessels änka gifte sig sedan med en Markus Rosenkrantz, vilken fick inga barn. Rosenkrantz fick Havolands sköna gård till levebröd, och efter änkans död voro 13 släktingar hennes arvingar. Dessa hava nu i 7 år genom sina timmermärkare och prokuratorer skött skogen, och vilja nu sälja dem båda för 12,000 Specie. Tre auktioner hava redan varit anslagna, men ingen köpare anmält sig.

Sålunda hava nu dessa bönder, utan dom och utan rätt, gått från sin lagliga egendom. Den de med så mycket slit och arbete upptagit. Man kan ej annat [än förundra sig] över de myckna och stora stenrösen och stengårdar, som finnas upptagna, och vilka betäcka en 12:e-del av åkern.

Pål Persson Räisäinen, Matts Persson Karvainen.

Som jag nu hade mitt liggkvarter hos Pål, så beställde jag mig badstuga ned i andra gården. Jag var och badade där i hop med folket i gården. I ingen badstugång har jag sett kvinnfolket så litet blyga. Där voro 2 flickor om 13 à 14 år, och de stodo för mig så blanka både fram och bak, som det var möjligt, de sökte ej en gång med handen skyla sig. Den äldsta dottern om 21 år, var dock mera försiktig, men modern däremot ej mer än barnen. Jag hade den äldsta dottern att tvätta Saukko, varföre hon fick 24 sk. i drickspengar, på försök bad jag de andra flickorna lysa henne med pörten, vilket de genast gjorde och sutto en lång stund nakna med eldblosset i handen, varigenom jag fick ett gott tillfälle att obehindrat beskåda Adams döttrar lika naturligt som om jag själv varit i paradiset. Då jag hemkom, hade man bäddat mig i samma breda säng som timmermärkaren, jag hade ingen lust att ligga bredvid en man, som jag ej kunde tåla, utan beslöt då hellre, att gå till flickorna i andra gården. Till den ändan skrev jag först länge på natten och hade drängen att lysa med pärtblossen. Som alla lade sig, gingo vi åstad. Alla 3 flickorna lågo i en bod, men oaktat vi bultade, släpptes vi ej in, förmodligen var det pojkar förut inne, eller voro de kanske så hårdsövda, att de ej vaknade. Vi gjorde väl ärende i badstugan att söka min blyertspenna, som jag förlorade. Därifrån gingo vi hem. Jag fick lov att lägga mig och sova med timmermärkaren, men lade min pudel emellan oss båda, så han knappt tordes röra på fingerändarna på sig.

[26 Fred.]. Steg upp bittida. Pål for med timmermärkaren till skogen, och jag fortsatte min marsch, sedan jag låtit mina stövlar lagas av den fattige karlen, som bodde på stranden. Sedan fick jag Påls andre son om 10 år att följa mig till Jaakola, det var en kvick pojke; av mina finska runor hade han redan lärt sig läsa förträffligt innantill, ävensom han kunde dem nästan allesammans utantill.

Mosevattnet [Jaakola] låg 2 f. i öster från Öijern, dit var en blotta skogsväg. Här var 2 gårdar, men inga karlar hemma, de hade blivit uppbudade att följa med timmermärkaren till skogen, varför de redan bittida i dag morgse infunnit sig på Öijern, dit de kommit i mörkret med stickbloss. Det är mycket vanligt här i orten, att med sådana pörtbloss gå hela halva och hela milen, då saken så fordrar. I den första gården, där jag steg in, var ej andra hemma än kvinnfolk och barn, samt en främmande karl Anders Andersson Porkka, en lång, svart grobian, som sade sig bo på Naimaho och hitkommit att få råka mig. Han talte om att det även fanns finnar på andra sidan om Brandvals kyrka. Nämligen 6 f. på vestra sidan kyrkan, fanns [som han åtminstone kände] Pasotorp [beboddes av en Joh. Pasu] på Skara skog, Porkotorp [av en And. Porkka] på Bred skog, Lilljohanstorp [ av en Joh. Porkka] under Bred, Metsjöberg [av en Anders från Metsjön], Kuhmolaisestorp [av en Joh. Kuhmolainen], etc.

Han [And. Porkka] talte om, att han varit ogift all sin dagar, och mest fött sig med skytte. Han hade bott på Trolofsbrännan [Naimaho] såsom inhysning hos sina anförvanter. Han har huggit därvid en bråt, åt sig en liten sved, till ½ skäppas rågs utsäde. Timmermärkaren sade ingenting, fast han såg honom hugga den, och bränna den, och så den; ännu sedan den stod i växt, låddes han inte om den. Och Porkka trodde, att han aldrig skulle bry sig därom, helst den var just invid torpet och på ett sådant ställe, att alla kunde se den, emedan den var just invid vägen och ingalunda i löndom. Försynen skänkte honom en ovanligt god växt, och han höll just på att bärga in sin gröda, då Petter Säters bror, densamme, som jag träffade i Öijern, kom som ett åskväder till jämte 3 andra karlar, och tog från honom alltsammans. Han hade då redan skurit 16 snes, då de kommo och fullbordade resten. De hade ej alla fått 30 snes vid lag. Ej nog därmed, utan drevs han samma dag från torpet, och fråntogs honom jämte annat ett lass hö. Även hotades torparen med landsflykt, för det han hyst honom, och förklarades vidare, om Porkka ville anföra klagomål, skulle han insättas på tukthus och evigt slaveri. Därjämte var tillsagt, att alla inhysningar skulle från hela skogen fördrivas, och som sådana bodde i var gård, samt genom arbete sökt skaffa sig någon bergning, så var ett stort bekymmer och stor sorg i landet. Härvid begynte nu flera även här i gården gråta, och beklaga sig över sina herrars hårdhet och obarmhärtighet, som ej ät dem bo hos sina släkter och anförvanter, eller hos folk, som de med sitt arbete betjent. Vi gingo härifrån till nästa gård. Där var en ung karl Jakob Larsson Hotakka, som ungefär för 1 år sedan börjat bliva ängslig och orolig till sinnes, han hade från åkern, där han plöjde, gått hem och begynt läsa i en finsk bibel, som han ofta brukade läsa uti, men han hade intet sammanhang, utan begynte bläddra av och an, samt till slut att sönderriva bladen. Han insjuknade därpå starkt, och låg flera veckor sjuk, blev väl fri från den sjukan, men talte nu ej mer ett ord. Det hade varit nu närmare ett år sedan han sista gången talat. Han låg dock beständigt till sängs och förtärde högst obetydligt, och av det lilla han förtärde, så gav han över, det mesta. Han var utmagrad som ett benrangel. Även jag kunde ej förmå honom till ett ord. Då jag ville känna på pulsen, drog han undan sin hand. Man kunde likväl finna, att han förstod vad man talte. För övrigt såg han ej ens åt mig. Förr än han blev sjuk, så var [också] den yngre brodern [sjuk], men han blev dock småningom frisk; emellertid var modren som änka tvungen att kalla sin måg och dotter från de norra finnskogarna till sig att bo. Porkka lovade att följa mig vidare mellan byarna. Vi gingo från Jaakola som just var på gränsen, ett stycke utmed själva linden, och kommo snart åter in på den svenska jorden, där en mera lekande utsikt möter en, ty om och än landet här är lika stelt och sterilt, så avbrytes det dock genom de många torpen, gårdarna och byarna, samt genom de gröna svederna och de unga bråtarna. Efter en fjerndel kommo vi till Långsjöhöjden [Longsjönin mäki], som redan var på den svenska sidan, och varav 5 gårdar hörde till Fryksände, samt en till Östmark och vilken är belägen på Kyrkskogen, så kallad, varom den uppställt process mellan socknen och häradsskrivaren, vilken velat förbyta namnet till Kronoskog. Emellertid har denna by hittills ej betalt några kronoutskylder, såsom varande på kyrkans skog, utan betalar var husvärd blott 2 Rd B:o till kyrkan i husmanspgr. Sjön Mossvattnet [Södra] ligger strax till vänster om byn. I en av gårdarna fanns en 85 år gammal käring, hon sade, att Långsjöhöjden först blivit upptaget av en Joh. Hämäläinen, vars bror Clemens Hämäläinen först upptagit Vitkärn, och vars tredje bror, Sigfrid Hämäläinen upptagit en avsides gård här i byn, ½ f. i SO, kallad Sipilä, och vars fjärde bror Anders jämte den första nedsatt sig i de vestra gårdarna här i byn. De skulle alla ha kommit från ett öde ställe, kallat Mustamäki, goda 2 f. i öster. Det var skymt, då jag med min följeslagare Anders Porkka avgick från byn, och som hundarna länge drev en hare, vilken aldrig framkom på fältet, utan jag ofta såg bakom buskarna, samt klickade redan en gång. Därigenom blev det mörkt, förrän vi kommo till Hvitkiärn [Huitkiärn], 1 1/8 h., varav 6 gård. hörde till Östmarks socken och 1 till Fryksände, den låg 1 f. SO. från Långsjöhöjden. De flesta av bysfolket voro till Spettungen på auktion. Jag tog nattkvarter hos bonden Joh. Mattsson Puuppoinen, svåger till Joh. Rikkinen i Spettungen, hans hustru och äldre dotter voro till brodren på auktion. Den äldsta dottern Annika, en riktigt skön flicka, hade den olyckan att för ett år sedan insjukna i en stark ledverk, varefter hennes ena höft värkte ur led. Hon läste med en ovanlig redighet finska, jag gav henne 1 ex. jämte Sparvens visa och Hobergsgubben på finska. Jag fick däremot av henne en gammal finsk bok, vilken jag själv ej visste vad det var för en bok. Denna by hade kommit 1649 under skatt. De hade haft gamla kalvskinnsdocumenter; genom Frychius har bonden utbetalt 60 Rd. för att av regeringen utfå besked, huru stort hemmanets skog då var, men de hade ej fått veta mer än året, när det skattades. Vitkärns by sträckte sig allt i en sträcka till N. Lekvattnets norra ände, med gårdarna glest från varandra. Sjön Vitkärn låg tätt invid Rottna älv, vari den hade sitt utlopp, på backsluttningen uppåt till söder om densamma sträckte sig de sista gårdarna i byn. Den äldsta bostaden här i byn var just ned vid stranden av sjön, emot älven, där nu allt var öde. Nu bodde här i byn av släkten Juuselainen [vilken släkt tyckes härstamma från Hämäläinens på det sätt, att de därav, som bodde på Jänsinmäki eller Josefsbråten], kallades för Juuselainen], Rintainen, Oravainen, Puuppoinen. Om byns ursprung se Långsjöhöjden och N. Runsjötorp. Min värd prenumererade även på tidningen Turun Sanomat.

[27 Lörd.]. Karlen Anders Porkka följde mig även i dag hela dagen, utan att jag förrän först om aftonen fick veta orsaken därtill. Vi gingo först på den södra sidan av Rottnaälven, tills vi gick över densamma, kort efter att hava passerat förbi sjön Vitkärn. Sedan vi kommo över bron, togo vi strax vägen uppför de höga backarna, som ledde till Fäbacken [Väpakka]; först gingo vi förbi några små torp, som lågo på Stensgårds utskog och köpt sig några styver skatt. Jag besökte alla, som lågo i min stig, och utdelte ex. av mina Runor. Vi hade 1 f. att gå i jämn uppförsbacke, ofta rätt tvärbrant, vi kommo till slut fram till själva byn, varest folket genom giftermål med de svenske, blivit helt och hållet försvenskade, så att det var kanske blott 8 à 9 karlar, som talte finska. Jag var in i många av gårdarna och fann däri så osnyggt, att jag genast måste vända om. En gammal finne Erik Porkka med gråa silverhår, och mycket lik gamle riksdagsmannen Teitinen i Taipale, var en man, som man kunde hava aktning och vördnad för.

Han ansågs för att vara rik, ehuru hans hustrus osnygghet [hon var svenska] tycktes vittna om motsatsen. Hon böd mig oupphörligt mat, men jag avstod, emedan det vämjde mig att vara därinne, och sedan hon velat koka ägg, m. m., och jag ej sade mig äta, ville hon bliva poetisk, ehuru det i själva verket föll mig högst opoetiskt, hon bad nämligen, om hon ej kunde få ställa mig något litet i munnen, varmed hon helt och hållet föreföll mig vämjelig och osmakelig.

Erik Porkka omtalte, att Fäbacken, eller som det också kallas Ulvsjötorp, 1/4 h., 6 gårdar jämte några torp liggande inom Östmarks socken, först voro upptagna av en Matts Porkka, stamfadren för hela Porkka-familjen, att han varit från Finland och hemma från Borgå; jag ansåg denna derivation gjord blott av namnets likhet, men fann efteråt något litet, som kunnat ge bestyrkning häruti. Denna Erik Porkka, 75 år gammal, härstammade av honom i 4:e leden. Denna äldsta Porkka bodde ej här, utan häremellan och Kähkölä på mon eller heden. Så hungrig jag var, ty jag hade ännu ej ätit något i dag, så gick jag till Kähkölä [Käcktorp]; jag träffade än en gång den gamle skytten, samt den unge Erik Kähköinen med sin täcka hustru, de hemkommo från en aktion i Niipimäki och voro litet uppspelta. De bådo mig inne, men jag gav mig icke tid, utan gick in till nämndemannen Joh. Joh:son Kähköinen, som bodde längst i byn. Han var själv, liksom en hop karlar han hade hos sig, något ankommen, de hade kommit bittida i dag morgon hem från Niipimäki auktion. Han ville nödvändigt hava tidningen Turun Sanomat samt beklagade med tårarna i ögonen sitt finska släkte såsom föraktat och förföljt av de svenske. Jag åt här med god aptit min frukostmåltid, ehuru kl. var 4 på e. m. Här omtaltes ett mord, som skett för 50 år sedan, det sista här i nejden. En Boråsare hade rest kring landet med varor, och befann sig i Vitkärn, då en Jöns Juuselainen, som bodde i en gård, kallad Jänsinmäki, här i byn skulle varit i samråd med sin brorson, en liderlig sälle, som redan fått spö, om hans bane. Denna brorson vaktade alltså på honom i en lada emellan Kähkölä och Huitkiärn, men somnade in den tiden boråsaren for förbi. Boråsaren stannade i Kähkölä över natten, och den unge mannen i en från byn avlägsen lada åt norr. Då boråsaren om morgonen reste vidare, passade hans baneman på honom vid stranden av Runsjön och gav eld på honom bakom en myrstack, där han låg i bakhåll. Men kulan tog blott i armen. Boråsaren tumlade ej av hästen, utan red under ett fasligt skrik till Mustamäki [N. Runsjötorp] utan att fastnås av mördaren. Finnarna gingo genast ut i hopar att efterslå honom. Då de kommo till Jöns i Jänsinmäki var mördaren där, men sprang ut genom gluggen ur stugan och rymde över till Norge. De förföljde honom och grep honom mellan Viikero och Ämtilä, på det sättet, att en bekant gick och talte vid honom, tills de andra hunno upp dem, då han nappade bössan av honom. Boråsaren dog efter 5 dygn, och denne gick till döden, sedan han på sig tagit hela skulden och frikallat farbrodern. Ifrån Kähkölä skulle vi gå till Niipimäki, vi gjorde en krok och klättrade upp på Niipimäkis högsta klätt, det var en bergklack, som stack lodrät i höjden från den högsta backen. Porkka var med mig, det var en stark orkan och litet mist, så att vi ej nog kunde avskilja de avlägsnaste fjällen. Ehuru vi voro nog högt i vädret, sågo vi dock högre backar både fram och bakom oss. Vi hade emellertid en grann och vacker utsikt. Rottna syntes genom hela sitt lopp, samt ett tjärn uppå själva backen öster om bergsspetsen, från vilket var ett bråddjupt fall om 30 à 40 famn vid pass. I detta tjärn skall finnas abborrar. Härifrån gingo vi vilse i skogen, innan vi kommo till Örtjärnshöjden [Niipimäkij], varav 4 gårdar hörde till Fryksände och en till Östmark. Som här nyligen varit auktion, så var folket berusat, även var det i denna byn, som man ännu visste, att folket var besmittat av den veneriska sjukan. Jag brydde mig därföre ej om att gå in, utan träffade några bönder på gården. En dräng från Skalla och en bonde från Sågen, fick jag i sällskap med mig hem. Det var redan mörkt, förrän vi kom till Såga [Saha], fordom upptaget av finnar, men nu en svensk boningsplats. Den första var en Erik Samuelsson Suuroinen från Kähkölä. Ifrån Sågen hade jag ännu 1 mil till Skalla, dit jag ville hinna till natten, då det var en mycket bra plats och 4 vackra unga flickor funnos där. Vi voro 3 karlar, jag, Anders Porkka och Skalla-drängen. Vi tog pärtor och pärtträd till bloss och gingo så från Sågen med en stor fackla. Det var behändigt att se, huru det gick kvickt för de förslagna finnarna att ett, tu, tre, då parterna blevo slut, på stället sprita sig en hop nya av ett pärtträd, som de tagit med sig. Då vi kommit litet över halva vägen genom den mörka och tjocka skogen, vilken stod omkring oss som en grav, upplyst blott av vår fackla, så hörde vi oförmodat ett anskrik av några karlröster, och sågo strax framför oss en liten eld i skogen. Mina karlar svarade med ett dylikt skrik på signalen och gingo obekymrat fram sin väg. Vi träffade snart 3 karlar hemma från Rådom, vilka förut avtågat från auktionen, men försett sig med så litet torrved, att den nu var all. De hade fattat det beslutat att sätta sig kring roten av det träd, där vi funno dem, och under avbidande på morgonen sålunda förtöva den långa kalla natten. Ännu hade de en liten ända kvar av den sista stickan, samt en liten tår brännvin kvar i flaskan. De voro glada vid vår ankomst, som frälste dem från denna kinkiga belägenhet. De följde med glädje med oss till byn. De höllo just på att bada sig [där], då vi framkommo.

Skalltorp [Skalla]. Jag blev mycket gästfritt emottagen av mitt bekanta husfolk. Badade ännu på aftonen i deras badstuga med Porkka. Fick den äldsta dottern att passa upp mig. De voro 4 unga och vackra systrar. Selan jag ätit en god aftonmåltid och en filbunke, vars make jag ej ätit under hela sommaren, så satt jag länge upp om natten och skrev, samt hade drängen från andra gården, som varit i mitt sällskap, att lysa mig. Jag ville egentligen genom honom underrättas, varest flickorna sovo. Men han visste det icke. Jag gjorde mig ärende in i andra stugan, än i köket att utspionera, om de funnos där, sedan jag genomsökt alla uthus och vindar, fann jag dem i en bodvind. Men Rådomskarlarna hade förekommit mig och tagit dem bredvid sig. - - - varföre jag gick bort och lade mig i sängen, som var tillredd i kammaren.

[28 Sönd.]. Steg upp i dagningen och för att hinna fram i god tid till kyrkan, tog jag mig häst att rida, av min värd. Ehuru en god frukost, stek, en dylik filbunk, som i går etc., stod på bordet, gav jag mig ej tid att äta den, utan till en innerlig ledsnad för värdinnan och den äldsta och yngsta dottern, de andra voro ej synliga, emedan de varit lite bittra mot mig i går aftse, reste jag utan att smaka en gnutta. Vägen var till Kihla högst gemen och stenig. Några finngossar hade jag med mig i sällskap, till häst. I en liten utförsbacke stupade min häst och föll direkt kyller om bytta, Jag trodde, att nacken skulle gå utav den; också fick den ett duktigt sår längs med hela pannan. Jag kastades ett långt stycke framför i marken, dock utan att skadas. Ifrån Kilen hade man en utmärkt vacker väg till kyrkan, den gick över från den ena holmen till den andra i sjön. Sedan jag hunnit fram till Västanvik, ätit frukost och klätt om mig, så for jag till kyrkan med länsman Ullholm. Saukko stod på 2 fötter bakom kärran, varpå kyrkfolket mycket hade att gapa. Jag träffade i kyrkan Dokt. Frykstedt och pastor Piscator, av vilka den senare predikade. Efter gudstjänsten förrättade dokt. Frykstedt valet till det blivande kapellansgället i Vitsand. Men förr än valet begynte, anmärkte bönderna, att de ej ville löna en kapellan, som skulle bo i Vitsand, under annat villkor än han skulle betjäna hela församlingen. Rösterna föllo nästan allmänt på Olof Denis Althar. Ehuru det voro många, som ämnade ropa på de andra, så tordes de ej det av fruktan för fadern, helst de flesta ändå redan voro för Althar. N. Lekvattnets bönder hade ropat även på en annan, men ville nu mera ej exponera sig för gubben. En gång tillförene hade han haft sin äldsta son, en lantjunkare, på klockarförslag, men som han på allt sätt var oduglig, så fick han inga röster, varigenom bönderna fått röna hans vrede.

Till middagen var jag bjuden till prästgården, där var alla socknens herrar, samt 6 st. av de rikaste bönder. Det var deras penningar, som därtill gjorde dem värdiga. Bland herrarna voro patron Beckman och hans bror konsuln Beckman m. fl. Gubben Althar liksom hans son talte ur den ton, att det ej var annat än förtjänt, att sonen fick alla rösterna. Och undrade sig högeligen däröver, att en bonde skulle ropa på den andra och en annan på den tredje provpredikanten. Men jag sade dem rent ut, att de ej ville utsätta sig för förtretligheter från fadern. Jag for hem till Västanvik till natten.

[29 Månd.]. Förr än jag reste från Västanvik, gick jag att bese en finne, som från Gräsmarks finnskog flyttat hit; han hade av brukspatron Palm köpt sig en egendom, men inrättade i den svenska stugan ett rökpörte, varåt hans svenska grannar länge gjorde sig roliga på hans bekostnad men varav ock hände, att då de om vintern sutto och fröso eller hackade sina tänder av köld, så hade han varmt i sin stuga och skönt, med 5 gånger mindre ved än de behövde för att ej frysa ihjäl. Småningom hade de begynt att finna, det värmen och nyttan av hans pörte vida övervägde deras löje, varföre de nu i sommar begynt att uppföra 2 nya finnpörten i denna svenska by. Han hade nu varit här 5 år.

Därpå gjorde jag mig resfärdig till Östmark.

[Fortsättning och slut i nästa årgång, där även person- och ortsregister komma att införas.]

"En finne från Östmarks socken i Fryksdalen i de svenska Finnskogarne." Från C. A. Gottlund, Antiquariska samlingar lll, s. 819. Foto: Museiverket, Helsingfors.

"En finne från Gunnarskogs socken." Från C. A. Gottlund, Antiquariska samlingar lll, s. 811. Foto: Museieverket, Helsingfors