Källa: GOTTLUND, C. A., Ur: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821, ISBN 82-90629-00-1

Oktober månad.


[29 Månd.]. Jag kom till Rådom i god tid, men där fick jag länge vänta på häst, så jag kom sent om aftonen kl. 6 till Östmarksbyn. Vägen hit var över allt, än på ena, än på andra sidan, än på båda omgiven av långsträckta vattendrag. Då jag fick höra att Frychius i morgon skulle resa ut i läsförhör, beslöt jag att än i afton gå dit. Herr Comministern hade just nyligen hemkommit från badstugan och berömde vi litet badandet, som de här lärt sig av finnarna. De övriga av herrskaperna lågo redan till sängs, utom hans fru, som lagade till en liten aftonvard. Genom hela natten avskrev jag folket i de finska byarna och hade denna följande dagen till kl. 9 därmed fullt arbete.

[30 Tisd.]. Jag skulle gått ut på finnskogen, men mina skogsstövlar voro sönder och jag fick lov att hava dem till skomakaren. Emellertid var jag ut och jagade med nämndemannens svåger, vi bommade båda på en hare, dock lärer min satt livet till, efter hundarna ej mer kunde få upp den.

[31 Onsd.]. Även i dag fick jag dröja kvar hela dagen, ty skomakaren var så långsam, att han behövde 1 1/2 dygn till att halvsula ett par stövlar. En hop flickor från närmaste gård voro hos mig länge i afton för att höra på min musik. Tullbesökaren Schröder kom hit till byn i afton och bodde mitt emot min gård.


November månad.


[1 Thorsd.]. I dag morgse avmarscherade jag ensam i god tid, och tog vägen åt den södra finnskogen. Det var ett utmärkt vackert höstväder, ehuru litet kallt, dock frös jag ej, ehuru jag ännu nyttjade ett par tunna sommarböxor av linne utan foder och därunder ett par andra dito av lärft. Jag gick en fjerdingsv., då jag stötte på ett av torpen i Metbäcken (=Södra Metbäcken. Övers:s anm). Gumman var finska. Karlen hade av henne lärt sig att stava litet i språket. Genast frambar den snygga och välmenande gumman mat och brännvin och då jag ej kunde förtära det senare, tyckte hon mycket illa vara Jag skänkte dem 1 ex. (av Gottlunds på finska utgivna arbete: "Små runor". Red:s anm.) Härifrån var åter en fj. till första gård av

Runnsjötorp (norra) = Mustamäki, 6 st. skatter till Rådom. I den första stugan jag ingick fann jag en flicka, som var ovanligt lik den finnflickan jag såg i Karlstad. Man bjöd mig överallt mat och brännvin, varest jag stack näsan inne. Värden Markus Bengtsson, hemma från Norge, hade upptagit detta ställe själv år 1771 och stod sig sedan rätt bra. Talte finska väl och beskrev vidlyftigt sin slägts ursprung allt från Medelpad.

Här såg jag en liten flicka, som hade en halssjuka; det växte flera tumslånga mandlar kring halsen, som slutligen sprack upp och blödde ofanteligen, även ibland kring ögonen, med vilka hon ej kunde se, då hon var frisk om halsen.

Alla gårdarna voro ett litet stycke från varandra. I nästa gården bodde en uppsyningsman Jöns Jönsson Karttuinen, här träffade jag några bekanta bönder från Kähkölä och Järvenpää (Södra Lekvattnet), som voro tillkallade att skifta jorden emellan arvingarna. I nästa gård träffade jag en gammal gubbe Anders Andersson Nikarainen, vilken sade, att den förste, som upptagit denna by, varit hans far, som även hetat Anders Andersson Nikarainen; ungefär för 80 år sedan hitkom han från Kähkölä, där han var inhysing. Dock hade 120 år vid pass dessförut bott finnar här på Mustamäki, men där var redan 2 ggr svedjat på samma ställe och där var likväl sedan så stora och tjocka björkar uppvuxna, att man gjorde sig därav såar och tinor. Den som allra först således bott här skulle vara Sigfrid Hämäläinen, ungefär för 200 år sedan. Han hade då nedsatt sig på Rådoms Skog, men som han varit en utbasad skälm och spelat bönderna i Rådom mycket puts, som t. ex., satte ett brinnande fnöske under hästarnas svansar och gjorde betsel av trä, vilket han satte i hästarnas mun, och lät dem sedan på detta sätt gå hela dagarna utan mat och satte vassa pikar mellan sjöarna i vattnet, där han visste att bönderna brukade bada barfota, så att de stucko sina fötter i dem, och sedan i de närmaste tuvorna, så att när de där började sitta för att se till sina fötter, de fingo pikarna i ändan. Bönderna brände därför upp hans hus och skjutsade bort honom; ännu synes [rester] efter ugnen, på vilken man dock sedermera kastat andra stenar i hög. Då flyttade denne Sigfrid Hämäläinen till Hvitkärn, vid vestra stranden av sjön, som ännu kallas Vitkärnin Autio. Men som detta var ett något väl magert och sandigt ställe, flyttade han och upptog den gård i Långsjöhöjden, där Anders Pålsson Hämäläinen än i dag bor och kallas den än i dag efter honom Sipilä. Härom skall även finnas gamla brev på Heden i Rådom, antingen hos Per Nilsson eller Jöns Persson. I den fjärde gården här i Mustamäki fanns även en gammal gubbe Per Hallstensson Karttuinen, men han träffades ej hemma utan var i skogen.

Ifrån Mustamäki hade jag en god Ŋ fj. till ett litet enstaka torp, kallat Runnsjöviken (Rantamäki), som låg alldeles på östra stranden av den östra viken utav Runnsjön. Här bodde en gammal karl Jakob Jonsson Kauttoinen med sin hustru Lisa Hindriksdotter Moilainen, vilka först upptagit detta ställe från en ljunghed. Denna hans hustru berättade mig med tårar i ögonen all den orättvisa hon och hennes far här i världen lidit. Men för att begynna med saken från början, så var en Anders Olsson Moilainen, kommen från Moilainstorp i Gräsmark. Han var en gammal dräng och hade skaffat sig en ansenlig förmögenhet genom sitt arbete. Han var den, som först upptog Runnsjön (hon var nu i 5:te led efter honom) och tog därpå skatt efter 1/4 hemman. Förut hörde det under Sörmarks utskog. Han hade en son, Olov Andersson, vilken, då fadren dog, var i Karlstad. Gubben hade nedgrävit en brännvinspanna full med silverpenningar i skogen, men hade ej nog förtroende för änkan och döttrarna, för att yppa för dem stället, utan sade blott: om nu min son varit hemma, så skulle jag gett honom en så stor gåva, att han ej skulle behöva söka dränglön (han behövde ej se sig om efter pängar att avlöna några drängar). Han dog emellertid och hans skatter äro än i dag förborgade. Denne Olov hade tre gossar och 4 flickor, av vilka Hindrik Olsson bodde kvar. En man vid namn Joh. Porka hade härunder förskaffat sig en 6:te-del i hemmanet (förmodligen genom gifte) och han tog under några missväxtår spannmål på kredit av en Palmgren i Karlstad och då hans hemman skulle därföre auktioneras, så ville Hindr. Olsson, att det ej skulle komma i främmande hand, utan ville hellre då inlösa även den delen; till den ändan lånte han 2,200 dal. s.m. av Per Andersson i Treskog, allmänt känd under namn av Pukin-Pekka, för att han plägade idka stor handel med bockar. Han var svensk och känd för en orättfärdig man, som gjorde mången fattig mans olycka. För att avbetala denna skuld ingick Hindrik Olsson i accord med lagman Antonsson i Höglunda, att han skulle gottgöra Pukin-Pekka dess skuld, mot det att Moilainen skulle släpa honom mastträd i avräkning. Den tiden födde Moilainen 7 hästar och 50 kreatur. Han släpade ej blott så mycket som var överenskommet, utan även betydligt mera, så att efter hans egen utsago två gånger denna summa borde vara avbetald. Som han visste, att Antonsson ock lämnat penningar åt Pukin-Pekka (ehuru han ej visste, huru mycket) och Hindrik tillika var för mycket enfaldig och godtrogen, så försummade han att taga kvitto eller den minsta sedel på allt detta. Efter långliga tider sedan Hindrik dött, så stämde Pukin-Pekka arvingarna för denna skuld. Han nekade både för Häradsrätten och Lagmansrätten, att han av Antonsson fått någon betalning och de svarande hade intet skriftligt att uppvisa. I deras stora nöd gick då dottern Lisa till Antonsson, som ännu levde gammal och nästan utan sans. Hon sade sig vara dotter till Hindrik Moilainen och påminte om de master han släpat fordom för att därmed få sin skuld avplånad till Pukin-Pekka. Detta sade sig Antonsson alltfort hava i minne, men kunde numera icke på hennes enträgna begäran giva henne något nytt intyg på det som så länge sedan passerat, emedan alla hans dokument för 8 år sedan uppbrunnit och han kunde således i den vägen intet göra; förgäves har dottern gråtit och bett, lovat en ko, m. m. i betalning. - Dock allt förgäves. - Efter många års processer så blev hemmanet tilldömt Pukin-Pekka. Han flyttade ej dit själv utan bytte med Anders Jakobsson Martinen från Norra Ängen och fick då hans egendom i stället, samt Per Jonsson och Jon Jonsson, även från Norra Ängen, vilka nu flyttade dit. Detta skedde vid pass 1760. De sistnämnda bröderna bytte åter med Jan Jakobsson Kauttoinen från Borrsjön, vilken nu kom hit ungefär 1773. Dess söner sålde det åt presten i Gräsmark Alstermark. Martinen åter sålde sin del åt en Matts Clemensson Ronkainen från Kammoisenmäki, och denne bytte med Alstermark, av vilken han fick Hiiroisenmäki, vilket Alstermark under tiden på något sätt korpat åt sig. Pukin-Pekka uppbar dock lönen för all sin orättfärdighet, han blev med ett vedträd ihjälslagen av sin egen dräng, vilken han för 2 år ej ville utbetala dess lagliga lön. Han skulle då på sin dödsstund även för någon av de sina bekant, att han emottagit 1,000 daler av Antonsson men att lagmannen själv behållit den andra delen sig till godo.

Dottern Lisa Hindriksdotter Moilainen, gift med Jakob Jonsson Kauttoinen, flyttade sedan från Runnsjön till Södra Runsjötorp på vestra sidan om sjön. Där bodde väl förut en Matts Lehmoinen, av vilken de köpte sig det. Den tiden hörde torpet under Rådom. Sedan de nu några [år] arbetat därpå och fått det i skick, så hände det sig ej bättre, än att Rådom i en process förlorade torpet jämte skogen till Runnsjön. Då var Alstermark nog hård att åter bortskjutsa dottern Lisa. Processen varade likväl i 8 år emellan dessa å ena och Alstermark och Runnsjöborna å den andra. - Sedan de fått åter flytta bort från sitt arbete och lämna det till pris för hungrande rovfåglar, levde de någon tid som inhysningar i Mustamäki, där de under andras tak åtminstone voro fredade för vidare förföljelse. Men de tyckte, att de dock ej ville leva på andras nåder, utan sökte att än en gång få genom arbete och verksamhet vara sina egna, de upptogo därföre nu för tredje gången ett nytt ställe på en stor ljungmo, där de nu bo och [som] kallas Rantamäki (Runnsjöviken). Som de för en så lumpen summa förlorat sitt fäderne Runnsjön, så funderade de nu på att återbörda det tillbaka. De gingo att förfråga sig häruti till lagman Sandelin, vilken sade, att det visserligen toge lag. De fingo löfte att få låna denna summa av en Jonas från Backa, vilken infann sig med penningarna inför rätta. Runnsjöborna sökte först övertala honom att ej låna dem penningar, sade att processen skulle räcka i flera år, för vilka han ej skulle få intresse för sina penningar samt att Lisa Hindriksd:r till slut ändå skulle förlora egendomen. Då detta ej hjälpte, så övertalade de lagman Sandelin, som för mutor (vilket likväl ej kan bevisas) inkallade parterna, och då Jonas ville framlämna myntet, sade han, att det ej behövdes, han skulle ändå framtaga saken. Desto bättre, svarade Jonas, om jag slipper att lämna den. När sedan utslaget föll, så hette det däri: alldenstund och emedan bördssumman ej var inlämnad, kunde intet avseende göras på kärandens ärende. Därigenom förlorade det stackars folket även denna ersättning. Då ämnade den stackars gumman själv gå till konungen och tog med sig sin son Hindrik, en yngling på 18 år. Då de kommo till Karlstad, gingo de upp till landshövding Wibelius, av vilken de utbekommo pass, han talte med dem på finska och sade, att för det närvarande är ej kungen hemma (det var ungefär för 9 år sedan) och vänd om, kära mor med er son, ty det är nu en så stark värvning, så de säkert taga honom med våld ifrån Eder. Modern svarade, att det är väl ej möjligt att de kan taga från en resande moder dess barn - och beslöt att vandra. Men pojken, som kunde finska, blev av landshövdingens tal så uppskrämd, att det var omöjligt för modern att få honom längre. Hon vände således om med ett gäckat hopp och ett nedslaget sinne. De stämde därpå Alstermark och Runnsjöboarna till tingen och ville taga värde på egendomen sådan de fick den och ville av överskottet emot skulden göra sig betalt. Dessa protokoll såg jag, men Alstermark vinglade uppskov från det ena tinget till det andra. Vari dessa sågo, att det föga var att uträttas, utan lämnade hellre saken att vila än att processa sig fattigare än de redan voro för en oviss utgång. - De frågade mig med tårar i ögonen, om jag ej visste någon utväg till deras hjälp. Alstermark skördade ej länge frukten av sin vinning. Ty ehuru han lade 6 bönder här i Runnsjön under sig och bortskjutsade dem själva för att taga deras egendomar om händerna, så försmäktade hans änka och barn nu i största fattigdom och elände. Ty efter mannens död flyttade hon med sina 4 döttrar till Runnsjön. Hon mottog här mycken jord och egendom. Som hon ej kunde sköta dem, så råkade den överallt på förfall. Stora kronoutskylder m. m. gjorde, att hon endera dagen gick från alltsammans. Hon lever nu i fattigare omständigheter än Lisa Moilainen. Skyldig över ögon och öron. Hon har inträtt i ett nytt äktenskap med en svensk bonddräng, som ingalunda förbättrat hennes omständigheter. Jag gick härifrån omkring viken till

Runnsjön (Runsiöni). Det var en god halv fjerndedel. Byn var på en hög backe på andra sidan om sjön. I de första gårdarna träffade jag nästan ingen hemma. Alltsammans vittnade där om fattigdom och osnygghet. Då jag kom till 4:de bostaden, där jag visste att Alstermarks Enka skulle bo, blev jag litet nyfiken, emedan jag hört talas om husets unga döttrar, som nu voro fullkomliga bondmänniskor, ehuru f.d. mamseller Alstermark och prästdöttrar. Modern kallades över allt i byn för Papinfmuori. Jag träffade först en ung vacker flicka, som kom med bara fötterna från fähuset i simpel dräkt. Jag kom strax underfund med, att det var den mellersta dottern Eleonora Sofia, f. 1806. Sedan jag kom inne, fann jag den yngsta Lovisa, f. 1808, ännu vackrare och den äldsta Anna-Lisa, f. 1803, ej utan sitt behag. De voro alla ovanligt smala om veka livet och välväxta. Den äldsta av dem hade riktigt ett Alstermarkst drag i sitt ansikte. Modern, en finnflicka Maria Olsdotter Kauttoinen från Borrsjön, tjänte som piga hos Alstermark, följden blev, att sedan de 2 barn, han hade med sin fru, dött, skildes de från varandra, och han äktade denna, med vilken han framfödde 4 barn, varav äldsta dottern redan var bortgift med en bonde. Käringen, utgammal och ful, hade likväl fått sig en ung svensk bonddräng till make. Jag gick till närmaste gård till bonden Anders Olsson Porka, som där upptagit ett nybygge. Han var väl fattig men gästfri. Med honom gick jag ännu sent om aftonen med eldbloss att besöka en tredje gård, där folket redan låg och sov men genast steg upp. På hemvägen drev hundarna en räv längs fram och åter i den mörka skogen. Natten sov jag uti en bod. - - - Frychius hade upphäft flickorna Alstermarks namn och kallat dem blott för Svensdöttrar. Natten blåste det ofantligt starkt och regnade.

[2 Fred.]. Då jag om morgonen vaknade, var hela stugan uppfylld av bönder, som från de närmaste torp kommit till att träffa mig. De voro från Kalvhöjden, Sorktjärn m. m. Därigenom slapp jag att gå dit, vilket jag annars tänkt. Av dem fick jag veta, att Kalvhöjden (Vasikanmäki) fått sitt namn därav att finnarna fordom, på denna backe hittat en älgko, som kalvat, vars kalv de fasttagit och dräpt. Den första som här upptog [torp] var en Yrjö Porkka, efter honom var det en tid öde, då Olov Porka kom dit. Han hade ej mindre än 16 syskon, som voro kringspridda åt alla kanter. Hans son Johan Olsson och dotterson Johan Johansson lever ännu och var här närvarande bland de andra. Han var gift med Cajsa Ersdotter Kähköinen från Kähkölä, med vilken han fått 12 barn, men det som var märkvärdigt, var 4 ggr tvillingar. Hon hade redan ett oäkta barn, förrän hon blev gift, som var det 13:e. Av de 12 äkta voro 9 pojkar och 3 flickor, de voro födda i följande ordning: a) flickan Annikka 1788, hon lever ännu, b) gossarna Johan och Olov 1790, av dem lever Johan ännu, c) Erik 1792, lever, d) Samuel och Olov 1794, leva båda, e) Anders och Kajsa, dessa äro båda döda, f) Henrik, g) Jakob. Därpå höll hon uppe i fem år, men fick sedan Kajsa och Pekka 1798. Fadrens mor var 81 år, som var slagrörd och måste skötas som ett litet barn; den tiden hade de dessutom 8 st. små barn att skötas. Icke dess mindre hade han trökat sig fram och stod sig rätt brav. Vasikanmäki utgör 1 g. och ligger under Vasserud i Fryksände. Dessutom är ett annat ställe Övra Kalvhöjden (Lihavamäki), ett ställe, som bebos av Olov Jonsson Porka, som år 1787 upptog det och genom sin hustru köpte sig skatte från Vasserud.


Sorktjärn (Sorkalampi) har fått sitt namn av Sorkapuro och Sorkalampi, ett träsk, som ligger 1 fj. i öster från byn. Den första, som hit kom, var en Anders Moilainen från Runnsjön, bror till Hindrik. Dess dotter Anni, gift med Olov Suhoinen från Tväråa [Suhola] och hans dotter var gift med Peder Karttuinen, som ännu bor där kvar. En Olov Moilainen, bror till Hindrik och Anders, beskylldes av en käring Vappo - - - - - - . Hon sprang till granngården Autio och yttrade denna misstanke för en käring Koka-Kajsa kallad, men Olov smög sig utanför dörren och lydde alltsammans. Då hon sent om aftonen skulle gå hem, stod Olov på vakt vid den lilla granskogen och slog henne med en påk i huvudet så hon tumlade, men då hon begynte skrika, framdrog han sin kniv, gav henne flera hugg i halsen och avskar tungan. Koka-Kajsa sprang med ett eldbloss dit skriket hördes och fann den döda. - Olov rymde till Norge. Då han träffade en av sina förtrognaste vänner och denne frågade honom, varför han klätt sig i sina bästa kläder, så svarade han: Jag kom att sparka den där elaka käringen, så att hon dog. Den andre sade: Hon är väl ej död, vet jag. - Hon dog. Gud hjälpe, i alla fall.

I Runnsjön har fordom bott en så kallad Runnsjönin Ellie, som några år varit där äldre än Moilainen, som tog skatt därpå. På Burunstorp har bott en Soikkainen, vars hus svenskarna uppbränt för att ta bort dem. Jag hörde här omtalas, att emellan Fäbacken och Kähkölä vid bäcken Pappilanpuro (Prästbäcken) har bott för långliga tider sedan en finne i en jordkoja på östra sidan om bäcken. På andra sidan om ån hade han mitt emot en ugn, där han kokte och stekte sin mat. Ett stycke därifrån åt söder, nära ån på östra sidan, har varit en badstuga, varav ruinerna än i dag synas. Där skulle bott en präst och stället kallas än i dag Papinautio. Fordom, då stugan ännu stod kvar, som varit mycket över 100 år, skall man funnit pappersbitar i springorna.

Ifrån Runnsjön gick jag till Rösberg; det var ett torp under Fäbacken, där träffade jag en av de skojare, som följde mig hem från Åmbergsheden. Han var ej finne, men gumman var finsk och frambar genast mat och brännvin, men jag kunde ej äta. Karlen tycktes nu vara en utmärkt god och gästfri bonde, ehuru jag tyckte att något skojaraktigt ännu lyste ur ögonen. Härifrån gick jag Ŋ fj. till Hiramsberg (Hiirolamäki), ett litet ställe med 4 st. skatt från Fäbacken utlöst. Här bodde en Matts Clemensson Ronkainen. Härifrån gick jag Ŋ f. till Torpberg, varest bodde svenskt folk. Härifrån hade jag en f. i norr till Bustyvelberg. Där voro 2 torp under Östmark. Jag var in blott i det ena; där bodde Sigfr. Joh:n Rickinen, (Gottlund skriver ibland Rickinen, ibland Rikkoinen. Om den första formen är riktig så bör den dock stavas Rikkinen, ej Rickinen. Övers:s anm.), yngre bror till Joh. Rickinen i Spettungen. Hans hustru Maja Mattsd:r Ronkainen, hade skänkt honom 4 utmärkt sköna barn, 3 flickor och 1 gosse. Här fann jag i en liten stuga både en svensk spis och en finsk ugn, som ej lämnade det lilla hushållet mycket rum övrigt att svänga sig uti. Då jag gick härifrån till Svenskandersby, (= Svenskandersberg. Övers:s anm.) kom jag att gå förbi åkrarna till det andra torpet och såg, vad ofantligt mängd stenrösen voro på dem uppradade; de tycktes upptaga nästan hälften av den lilla odaljorden. Jag hade härifrån 2/3 f. till Svenskandersby, (= Svenskandersberg. Övers:s anm.) även ett litet torp under Östmark. Där bodde en finngubbe, som skulle kunna trolläsningar, men det var för mig omöjligt att få honom att läsa dem. Härifrån gick jag ned för backen och över ett sankigt kärr till Ulvsjötorp, som var på en backe, strax nord om sjöarna Ulvsjöarna, som slingrade lik en orm, eller likt flera varandra tangerande cirklar. Man hade härifrån en stor och öppen utsikt allt ända till norra Lekvattnet, vars uppodlade fält hit syntes ganska väl. Uti Ulvsjötorp taltes mer svenska än finska. Härifrån gick jag förbi ett litet torp Brånsäter, varest blott gumman var finsk, till tvenne torp Sparkberg eller Svendskhöjda under Östmarks gård. Jag gick in och stannade även över natten hos Pekka Hotakka, både gubben och gumman voro klena i svenska språket. De kunde finska psalmer, m. m. Här som allestädes, där jag varit inne, lämnade jag Runor efter mig. Alla de torp jag i dag besökt voro myket fattiga och klagade, att deras husbönder, de svenske i Östmark, voro nog hårda och dryga emot dem. Hotakka ansågs för rik och hans rikedom bestod däri, att han kunde bestå sig litet dricka och bättre bröd. Jag badade hos honom i afton, med hela familjen, även Saukko blev rentvättad. Om aftonen, då vi lade oss, så hölls bön och sjöngs, en av gossarna (han hade 6) las även ur en bok ett stycke. Han kunde även som modern läsa finska innan. Jag åt en rätt här, som kallades Risko, men i de nordligare byarna mämmä och Pannunriesko. Man sätter kuita (flott) och salt i vatten, samt mjöl (helst råg eller korn) och sätter i pannor eller rivor att stekas i ugnen. Den smakade rätt braf, jag åt den med smör som en pannkaka.

[4 Sönd.]. Steg upp bittida, mitt värdfolk tog ingen betalning, jag gick i sällskap med en hop bönder till kyrkan. Hundarna drevo en räv på vägen. Vi gingo genom en hop av Metbäckstorpen och kommo i god tid framme. Jag klädde om mig i mitt kvarter hos nämndemannen. Där voro mycket finnar, som väntade på mig. Sedan jag litet ätit, gick jag i kyrkan och satte mig i en bänk med några bönder vid dörren. Frychius predikade, efter predikan gick jag till honom i Sakristian, vilken dörr var mitt bakom altartavlan, ungefär som i Fryksände. Av församlingen var största delen finnar. Som det ej var någon communion, så var gudstjensten snart slut. Som den var all, begynte 2 finska bondgossar på att spela en gammal marsch vid altarskranket. Under predikan voro de i sakerstigan och där stämde sina fioler. Händelsen gjorde, att det var 2 brudar i kyrkan. De sutto i de närmaste bänkarna vid koret. De voro båda från finnskogen, av den hyggligaste gården i församlingen och tillika den rikaste på finnskogen. Bröllopet, vilket jag oinviterad tänkte bevista, skulle i afton stå på Kronoskogen. Brudgummen var Hindrik Hindriksson Lehmoinen, sonen i gården, och bruden Mari Bengtsd:r Mammoinen från Rattsjöberg. Det andra paret var dottern i gården, Mari Hindrd:r Lehmoinen och brudgummen en svensk gosse från Häckfallet. Det var således son och dotter, som nu på en gång bortgiftes. Brudarna, som sutto bredvid varandra, voro rätt grannt utspökade. De hade vita sidendukar, på vilka voro sydda flera rader med törnrosor och andra blommor, samt litet här och där, som blänkte och gav det andra ett nytt behag. Sedermera hade de svarta kjortlar, men röda lappar under bröstet som ett harnesk, vilka voro fullsatta med bandrosor, blommor och glitter av alla slag. Brudgummarna voro klädda som fullkomliga narrar, finngossen hade sin gråa finnrock, den andra sin svarta Värmlandströja, men båda hade sedan röda [bleka] band, som voro fastsydda på ryggen och skuldrorna och bröstet, en röd bandrosett på var axel, på armarna etc. var allt, som gjorde dem mer lik Harlekin, och till på köpet så hängde 3 stycken blanka riksdalrar ett stycke från varandra i de röda banden, ett bak vardera skuldran och ett mitt bak ryggen. Vidare voro de pudrade i håret och friserade, så att de voro fullkomliga narrar. Efteråt fick jag likväl veta, att detta allt var en fint av prästen eller rättare av hans syster, för att därvid hava sin förtjänst. Hon tog därföre ej mindre betalt än en hel oxe av varje brudpar. Hon ville ursäkta för mig bruket och ljög, att folket trodde, att då de buro penningar på det sättet, skulle det aldrig tryta dem mynt. Det var egentligt de svenske, som, även de fattige, fikade efter denna ära och lycka, dock har en och annan av de rikare finnarna låtit förmå sig att antaga samma bruk. Kanske var det den svenske brudgummen, som härtill varit övertalande. Efter predikans slut stämde spelmännen upp sin marsch, hela församlingen stannade kvar att höra. Efter musikanterna gick brudparet före prästen med en betydande min och så det andra folket efter, jag blev långt efteråt i den stora ståten. Det bar åt prästgården med sällskapet, jag gick hem till mitt kvarter, åt en hastig middag och klädde på mig mina skjutkläder, och sedan jag skaffat mig en häst, red jag i full rustning till prästgården, där jag visste att man väntade mig. Dessförinnan hade jag insatt mina fina svarta kläder i ett knyte, som jag lät en karl bära, på det jag kunde även visa mig i gala. På prästgården träffade jag en stor brudsvit, där var allt i full rörelse, man åt på stående fot i en kammare, i en annan spelte de tvenne spelmännen, och en hop flickor och pojkar, som hörde till sällskapet, dansade polska. Även jag åt ännu litet. Och kort därpå blev det tillsagt, att vi alla skulle vara tillreds. Jag såg först, huru brudparet och den commode comministern sluppo på sina kampar, därpå svingade jag mig på min häst karbin, sabel, pistol, väskor och gehäng voro allt i behörig ordning. Då tåget gjorde uppbrott, sutto en del av sällskapet till häst, en annan del sprang, dels före, dels efter. Flickorna lyftade kjortlarna över öronen att bliva lättare och sprungo liksom de gjort det för att få se kungen eller något dylikt. Främst red Comministern eller som bönderna allmänt kallade Magistern - jämte honom följde hans syster m:lle Frychius, hon hade något förut begivit sig från prästgården, och väntade in oss vid närmaste torp Bastvåhlen. Hon satt gränsle på en stor röd märr och bönderna försäkrade, att hon hade böxor. Jag red som en flygeladjutant, än på den ena sidan om henne, än på den andra, än var jag bland folket, än med brudarna och störtade alltid som en ljungeld över stubbar och stenar dit jag ville fram. Efter prästen red ett par av de hederligaste bönder och sedan brudgummarna med sina brudar. Båda brudarna voro insvepta i vita lakan och sutto i kvinnfolkssadlar, samt red tätt efter varandra. Brudgummarna, som mest följdes åt, hade bundna stora kattunshalsdukar framför bröstet och kring halsen, liksom man gör med småbarn, som dreglar. De sågo även däruti dubbelt löjliga ut. Jag kunde med all min list med möda få se brudarna i ansiktet, så insvepta sutto de i de sorgliga doken. - De liknade snarare sörjande änkor. Jag fick först intet svar av dem, ehuru jag tilltalte dem dels på finska, dels på svenska. Jag tyckte det hörde liksom till saken, att de ej borde tala vid någon. Ej heller talte någon annan vid dem ord, än jag, ty sedan de en gång brutit isen och sagt ett ord, blevo de nog fritaligare, dock bibehöll den ena i synnerhet en sorgsen stämma. Brudgummarna voro ungefär på samma sätt, dock ej i den grad. Framför prästen sprungo de tvenne spelmännen, och vid varje torp eller gård, som vi passerade, skulle de fram och spela en marsch.

Bastvåhlen var en gammal finngård mitt på vägen, där bodde nu både svenskar och finnar, men redan här så såg man ej annat än rökstugor. Väderleken var högst vacker, ett klart solsken på den friska höstdagen gjorde oss alla vid gott lynne (i synnerhet mig, som tyckte, att detta äventyr föll sig högst löjligt och singuliert). - I en annan gård den vi passerte, utsprungo alla, som liv och anda hade, för att se vårt tåg. Att jag var en betydande man slöts av sig själv, efter jag kunde träda prästen så nära, ja taga högra handen av honom. Vi hade en mil fram till Kronskogen, och som byn låg på en ofantlig hög backe, så syntes den redan på långt håll. I Kronskogen funnos 2 gårdar, i den första bodde bonden Staffan Ersson Kiiskinen, i den andra, där bröllopet stod, Hindrik Hindriksson Lehmoinen. När vi framkommo till stället och nedstigit av hästarna, så kom man fram med 2:e tallrikar och på var tallrik 2:e glas, till färgen liknande punsch. Brudgummen och bruden tog vart glas och då de ej drucko allt ut, så kastades det övriga över huvudet ut på backen, dels av dem själva, dels av dem, som bjöd dem. Sedan stego vi inne, man såg först något långt på mig. Småningom blev jag bekant med värden, till slut blevo vi rätt goda vänner. Min rekommendation av prästen gjorde mycket till saken, därnäst mina flöjter och mest mitt finska språk. Här var bara finnar, utom några svenskar från Häckfallet, 3 eller 4 till antalet. Och taltes finskan överallt, så vid bordet som annorstädes. Också tillstod prästen, att finnarna aldrig tilltrott sig nyttja sitt modersmål så mycket som nu. I synnerhet sedan de fått några glas brännvin, fick han aldrig höra av dem ett svenskt ord. När vi framkommo, var den skojaren, som bar mina kläder, långt efter. Jag fick således stiga in med dem jag hade. Sedan alla mina jakttyg blivit borttagne, var intet kvar annat än den gamla sönderslitna gröna rocken, för vilken jag redan ofta tillförene fått skämmas. Sent omsider kom äntligen stafetten, då jag även med mina fina kläder kunde avtvinga dem förundran, jämförd mot prästmannens grova vadmalsrock. Man pratade och drog länge ut på tiden förr än vigseln skedde; kort därpå satte man sig till bords. Prästen tvingade mig att sätta mig i gaveln, man åt och det fanns gudsgåvor, i synnerhet färsk fisk, kött och tjäderstekar. Soppan bestod av kål, som var så saltig, att prästen och hans syster ej kunde äta något därav. Man drack även öl och brännvin, och hade rätt roligt. Sedan man satt sig kring bordet, framkom en gosse bakom bordet; han läste en hel hop böner och bordsläxor samt för var gång han stammade eller stapplade, så stod det var och en fritt av sällskapet att hjälpa honom till rätta igen. Därav hände, att prästen på det ena hållet och en hop bönder på det andra på en gång inföllo, då gossen sade något ord galet. Därpå sjöngs det en psalm. Ceremonien var således lång och föga till andakt ledande. Läsningen från bordet skedde på samma sätt, dock utan sång. Därpå förr än man hann uppstiga från bordet, höll prästen ett rätt rörande tal till de unga paren och deras föräldrar, och om det hopp församlingen gjorde sig av dem. Det var nästan ingen, som ej fuktade sina ögon med tårar härvid, talet slöts därmed, att vi ville efter gammal plägsed sammanskjuta en liten summa som prov på vår vänskap till dem. Prästen lade 4 Rd. Rgs, jag 2 Riksdal. B:o och sedan en var efter råd och lägenhet. Då bönderna gåvo, fingo de tillika en sup i vedergällning. Under hela måltiden hölls en taffelmusik av 2:e spelmän. Annars var det 4, som spelte på bröllopet. Strax efter måltiden begyntes dansen. Prästen begynte dansa med en av brudarna en polska, befallde till den ändan att aska skulle strös på golvet, att ej hans vördighet skulle dimpa ikull. Han skulle dansa 3 st. polskor med vardera bruden, samt giva dem därefter vardera en sedel, som vanligen blev en 12 Sk. hacka. Därpå dansade mamsell Frychius, som var brudsätan, på samma sätt 3 polskor med vardera bruden och gav dem 12 sk. Sedan gjorde jag på samma sätt. Härunder fick intet annat par komma med. Ej en gång brudgummarna - de dansade ej det minsta på hela aftonen. En följd blev ock, att de övriga av gästerna hela aftonen fingo stå och se uppå, utom en och annan flicka, som mot slutet smög sig med i hopen. Det var ingen enda pojke, som kunde göra ett kast. Även gick takten mycket långsammare än i Jösse härad. Den bästa, som dansade polska, var m:lle Frychius, ehuru hon var tjock och fet som en gumma. Hon tog sig även sina 2, 3 supar vid bordet, utan att därav låta bekomma sig. Glädjen tilltog allt mer, ju längre det led på natten och ju flera av bönderna hunno bliva fulla. Dock voro de ganska anständiga och hyggliga. Även berömde dem deras präst och sade, att de voro ovanligt gästfria och goda, blott man levde i gott förstånd, men att de hade caracktaire och voro ofantligen envisa, om de en gång blevo retade. I synnerhet har de förut varit djärva och vilda. Mer än en gång hade de rivit kragen av fadren hans, då han ville hålla dem i tukt, dock har hans mod och styrka samt slughet alltid frälst honom från att få stryk av dem. En historia omtalte han t. ex. Det hade varit på ett bröllop åt Sikaistorp, där gubben Frychius med gumma och son varit med, och mindes Comministern händelsen, som det varit i går. På en sockenstämma nyligen förut hade gubben Frychius fått allmogen och finnarna att ingå därpå, att avlägga allt kortspel samt utsätta en plikt på dem, som därmed beträddes. På bröllopet kom någon och skvallrade, att en hop finnar spelte kort ut på backen (det var vid midsommarstiden) ett stycke bakom stugan. Prästen sprang genast dit och utan att någon märkte honom högg han i hela kortleken, stoppade den i fickan och gick. En stund därefter sade han, att den församlade folkhopen ville vara gode och följa honom, skulle de få se på något roligt. Förut hade han övertalt en piga att följa med honom med ett stort pertbloss. Folket blev nyfiket och stormade ikring honom. I hopen följde även några av dem, som spelade. Prästen gick till en sten, talte om det spratt det lyckats honom att spela några, som han träffat sysselsatta med kortspel, samt ville nu låta de andra till en varning få se, huru han skulle uppbränna denna vederstyggliga kortlek. I det samma bad han pigan lägga elden på en sten, men i detsamma framsprang en bonde och sparkade bort elden, samt satte sig på stenen sägande: Thetta är min sten, här sitter jag. Nå, må så vara, sade prästen, bad pigan upptaga elden och följa sig längre. Folket stormade allt ikring för att se, vad prästen skulle göra. Han uppsökte då en annan sten, och bad pigan lägga blosset på den, men hon hade knappt gjort det, förrän samma karl, som följt med i folkhopen, åter sparkade undan den och sade: Thetta är me’ min sten, här sitter jag, och satte sig på stenen. Prästen gick åter längre bort med sin eld till en tredje sten, hade pigan att sätta elden där, då för tredje gången samma bonde undansparkade den och sade: Thetta är me’ min sten, på then vill jag stå, samt ställde sig att stå på den (det var den bonde, som rådde om korten). Detta kunde prästen ej mer fördraga, utan fattade honom i kragen för att draga ner honom av stenen med orden: Nej, min gubbe, jag skall lära dig att spela gäck med mej. Men finnen ville ej spela gäck utan hade fullt allvar och tog prästen i luven, första taget var kragen av prästen. Prästhustrun begynte att skrika, rädd för sin gubbes skinn. Men finnarna ville även skona sin präst för bondens nävar och tog och skjutsade bort bonden från hopen. Varefter prästen utan hinder förrättade sin autodafé. Bonden fick ej mer visa sig vid gästabudet för att ej skrämma slag på den goda prästmor. Om andra dagen, då prästen skulle rida hem, så satt han på sin gamla Brunte och hade sin son, den unge pilten, nuvarande comministern, att sitta bakom sig på hästryggen. Vidare red kära mor på en annan häst, och en gammal dräng och en dito piga, en av prästegårdens gamla inventarier, slutade tåget. När de kommo ut på skogen, där vägen var så smal, att blott en kunde komma fram därigenom, så sågo de en karl, som låg tvärs över vägen, så att man ej kunde komma fram, utan att rida över honom. Han låg på magen utan att se upp. De kunde ej veta, vem det var, men de misstänkte genast, att det var densamma karlen, som i går delade hälften av prästens krage. Frun blev förskräckt och sade åt sin gubbe, att här var försåt att befara. Han, som ej vågade mycket att lita på det övriga sällskapets hjälp, fann för gott att här nyttja försiktighet och ej våga sig i äventyr med finnen. Han och hans prästerliga svit red så genom skogen förbi det stället, där bonden låg, utan att han syntes röra den minsta fena. - De hade ungefär ridit en halv fjerndel eller något mer, då dem förestod en hög backe. Prästen steg av hästen, desslikes ock dess son, samt spatserade backen uppföre. De hade knappt hunnit på kullen, förrän en karl springer fram ur skogen och fattar i betslet på Brunte, och säger, att det här är min häst, jag rider själv därpå. Prästen bestred honom rätten både till häst som att rida därpå, men finnen gick ej från sina ord, och som prästen ej hade lust att promenera, så släppte han ej betslet ur sina händer. De höllo således båda fatt i betslet, bonden gick på ena sidan om hästen och hans deloman, prästen, på den andra. Prästen, som insåg hans mening, som var att på allt sätt reta prästen för att få honom att giva sig något hugg, för att sedan hava en bättre orsak till ett rakt anfall, fick likväl liv att här styra sin hetta och med köld fördraga hans näsvishet. På det sättet gick bonden och ledde prästens häst över en fjerndelsväg, varunder prästen fick lov att promenera till fots vid sin gamla Brunte, som nu ej visste, vem som var dess husbonde, kära mor och de gamla tjänstehjonen sågo på detta spektakel under välsignelser, det måtte vår Herre taga sin tjänare i försvar och gripa sig an dess sak emot den grymme finnen. Sedan de efter tågordningens 2 C., 6 §, lagt en fjerndel till rygga och framkommo till en by, sprang genast finnen in i skogen, varifrån han kommit, och prästen fick stiga på sin häst och med ett mera fritt mod fortsätta resan. Ehuru han ej hade vidare vittnen än sin hustru och sitt tjänstefolk, så ställde han bonden för rätta. Småningom begynte bonden ångra sitt uppförande, kanske skämdes han genom stämningen och sina grannars skrämskott, gick efter några veckor till prästgården, dit han kom, kort efter sedan prästen lagt sig till vila. Hustrun lät genom pigan fråga vad hans namn var, och då de fingo höra det förskräckliga och välbekanta namnet, så var det strängt förbjudet att insläppa den besten. Prästen böd förgäves till att yrka motsatsen. Men hon försäkrade, att han ville mörda honom, och lät avvisa bonden. Men bonden var envis och sade, att han ej skulle gå bort, förrän han finge tala vid prästen. Efter mycket prut fick Frychius övertalt sin fru, att låta bonden få komma på gården, då han genom fönstret kunde få tala med honom. Detta skedde. Bonden sade: Herre! Jag har mycket ångrat mig över mitt uppförande, och vet även att jag därföre kanske blir olycklig, men var god och hav barmhärtighet med mej och förlåt mig. Jag vill giva Er vad ni vill i försoning. Prästen sade, att han gärna tillgav honom dess brott, blott han för framtiden annorlunda ville uppföra sig, samt att han ej ville hava något i förlikning. Bonden tackade och lovade honom 2 kor av tacksamhet, vilka dock prästen vägrade att emottaga. Sedermera blev det av samma bonde den bästa och hederligaste karl man kunde önska, och prästen tyckte så mycket om honom, att han hade ingen i den vägen att föredraga; av detta och månget annat har man insett, att dessa finnar, om de stundom äro envisa och bångstyriga, blott man rätt förstår att hantera dem, så äro de det bästa folk man kan önska sig, och hava vad man kallar characktaire, äro modiga, starka, djärva, trogna, snygga och renliga, samt övermåttan frikostiga.

Till kl. 12 var ännu prästen kvar. De båda brudparen bäddades att sova i en bod, men i särskilda sängar, en hop ungt folk följde dem dit och klädde av dem. Samt gav dem flera supar ännu i sängen. Samt flickorna voro isynnerhet beställsamma att vända bruden emot brudgummen, och slingra dess armar omkring hans hals. Prästen gick till vila i den andra gården, där han i morgon skulle hålla läsförhör. Han bad mig följa med, men jag stannade kvar för att få se på slutet. Det unga folket dansade stundom, men oordentligt, allt efter det som det föll spelmännen in att spela. Gubbarna fortsatte nu först att dricka och supa samt prata. Pigorna och värdinnorna begynte snart att laga grytorna på elden i köket och köttstycken att koka. Brännvin utdeltes friskt åt vem som helst. En frikostighet, som hade inga gränser. Ehuru bönderna söpo ofantligt, var det blott 4 eller 5, som slutligen somnade på bänkar och golv. Kvinnfolken voro dock rätt anständiga, utom 2 eller 3, som fått ett litet rus. I gäststugan skulle jag få sova i en bred säng. Men det var omöjligt, elden brann hela tiden i spisen, folket dansade och söp om varandra, en 20 eller 30 personer voro mest alltid upp. Av de fulla gubbarna somnade några in, de andra åter stego upp efter ett par timmars vila. Jag trodde först, då jag hit kom, att här var många riktigt utmärkt vackra flickor, men fann småningom, att de allesammans voro unga hustrur. De voro redan varenda en gifta, några hade ett barn eller par. De flesta voro om 18 ā 19 år. Jag fick här höra, att bönderna redan bortgiftade sina döttrar vid 17 år, för ung var även Lehmoinens dotter, som i dag stod brud. Jag klädde ej av mig, utan drog på mina svarta böxor ett par andra av sommartyg att ej söla ner dem. Sålunda låg jag och talte med bönderna - - - -

Klockan var 3 vid lag eller 4, och som jag ej fått någon sömn gick jag till andra gården, där prästen sövdes och låg vaken i sängen. Där voro redan mycket folk inne. Jag fick rum att sova i en bod, men jag låg ej en timme där, förrän jag åter uppstod, då det var stora dagen. - - - - - Det snögade i natt 3 tum snö och blev i dag rätt kallt väder. Jag ångrade, att jag ej hade med mig mer än mina sommarböxor, ty mina nya svarta kunde jag ej nyttja - jag inlade mina svarta kläder i ett knyte och lämnade dem åt spågubben, en Nikarainen, att föras till Östmark.

[5 Månd.]. Jag var något sömnig efter nattvaket. Prästen höll läsförhör. Det bestod i intet annat än att de unga fingo läsa innantill. Intet utantill och ingen fråga, av de gamle intet spörsmål. Dock drog det länge ut, emedan det föreföll ett par klagomål. De voro ej blott sinsemellan oense utan ock till en förargelse för grannarna. - - - - - - För övrigt var det mycket nog att göra för presten, skriftermål och en annan vigning, samt dessutom såg jag här en ny ceremoni. Det var fästning (naittajat), som förrättades av prästen på det sättet, att han lät de unga paren taga varandra i handen, las över dem "Fader vår" och Herrens välsignelse, samt någon annan bön, om han så ville. Prästen förklarade, att han och hans far företagit detta, som dock ej brukades i andra socknar, till förekommande av upplösning [potkamista]. Detta skulle tillika förekomma släktingars och förmyndares mellankomst. Emellertid förstod jag hela saken, som var beräknad få en liten sportel, ty brudgummen skulle giva 16 [?] eller minst 24 [?], (Sannolikt skilling. Reds:s anm.) bruden åter dessutom ett par nya strumpor. Intet par förelystes, om de ej först sökt fästelse av prästen. Ingen annan dugde. Väl kunde andra fästa dem, men prästen skulle confirmera det och uppbära sportelen. Ej nog därmed, men även om brudgummen fästat sin brud med 1 eller 2 barn och sedan skall gifta sig, så måste likväl prästen fästa sig den vanliga importen  (Trol = anparten. Reds:s anm.). Som händelsen nu var i Mulltjärn, där nästa söndag skulle bliva bröllop. Där hade brudgummen Mickel Mickelsson Sikainen från Nulla gjort ett barn på bruden Kajsa Vaissinen i Mulltjärn för 3 år sedan. Nu bär hon det andra, likväl skulle prästen först fästa dem, innan de lystes i höst. I lysningspenning 4, 4 1/2 á 5 Riksd. Rg:s och därutöver, varöver bönderna besvärade sig. Biskopsvisitation har aldrig blivit hållen här. Prosten är en gång om sommaren här och uppbär tionde av smör, då han efterser papper o. d. och gör några förfrågningar.

Prästen med sin syster reste bort kl. 3, sedan jag haft honom att teckna i min minnesbok. Jag avreste strax därpå till fots. M:lle Frychius hade alltid ett skrin med sig, varuti hon gömde sina brudgrannlåter, för vilka hon tog för väl betalt. Hon var därigenom även känd för mycket rikare än prästen. Hon hade hästar, kor och getter, som hon födde på skogen hos bönderna, några påstodo, att hon ej hade mindre än 50 kor.

Jag fick höra att en Lehmoinen först skulle nedsatt sig här i Kronoskogen (Ruununmaa), som låg under Fensbols ägor som ett torp, men voro 2 rika och förmögna bönder. Härifrån fick jag en liten pojke från Rattsjöberg att följa mig dit. Det var en rapper pojke, vi talte finska hela tiden, han var litet smord men mycket frispråkig. Vi hade 1 f. nästan i en ständig utförsbacke. Vi gingo om södra ändan av den långa men ej breda sjön Rattsjön. Den första gården vi kom till, var nämndeman Per Bengtsson Hanninen's, vilken jag redan förut vid tinget i Fryksände lärt känna, där han av gamle Althar blev rekommenderad som den bäste karl i hela socknen. Annars var Rattsjöberg (Rattsiöni) 1/4 h. 11 gl. över hela landet känd för att hava det bästa och hyggligaste folk, man bland bönder kände. Och detta förtjänte de även. Liksom deras närmaste granngård Mangen var känd för ett gement folk och stora spetsbovar, så det var många finnar vid körkan, som nekade mig att fara dit och bad mig akta mitt liv för dem. Hos Manninen stannade jag över natten.

Folket i byn berättade med en mun, att den första som kom hit från Finland varit en Hindrik Thomasson Häkkinen, han hade en bror Sigfrid, som nedsatte sig i Mulltjärn. Han skulle farit bort från Finland under krig och vid sin avresa bränt upp ett helt bröllopslag, på det sättet att han satt pölky(=stötta. Övers:s anm.) på dörren och antände huset. En hop karlar sluppo likväl ut; då simmade Häkkinen över en å och hade sin bössa i munnen samt sin bror på skuldran. Han nedsatte sig först här i byn på det ställe man nu kallar Nuualamäki. Strax söder om gården på ängen är än en källa, som han upptagit. Han skall här i Sverige ihjälslagit 6 1/2 man, nämligen den sjunde i hop med en annan. Den tiden kunde man med böter försona sig här. Man vet ej, om det var därföre, eller om det var för det han högg stora medar på andras skogar, som han fann sig tvungen att giva länsmannen mutor. Då länsmannen kom till honom, tillät han honom att gå in i sin sädesbod och själv låta mäta sig så mycket säd han ville. Länsman lät mäta sig 10 tunnor råg. Då sade Häkkinen: Om du skulle tagit ett enda korn mer ännu, så hade du ej med livet utgått från denna min bod. Han var så rik, att han kunde sälja 100:de tunnor säd, och lät ofta nedhugga stora fall med 50 dagsverkare. Han var själv ovanligt stark och piskade ofta bort de svenska bönderna, då de ville förmena honom att svedja på sina skogar. Han sände en gång 30 man att nedhugga en sved. Dessa funno där förut 20 karlar, som från Bredsjön (Haikola) voro ditsända i samma ärende. Häkkinen betalte även dessa, och lät med gemensam styrka nedhugga detta stora fall, som därav fick namnet Häckfallet. och än i dag bär byn det namnet, som nu är anlagt på samma ställe. En löpeld brände likväl svedan i förtid samma år, så han ej uppbar all den nytta han hoppades. En annan gång var hans son med en stor hop folk även på ett svedfall. Han kokade själv gröten i en stor kittel, men då folket skulle äta, så kunde ingen det, emedan han glömt att lägga salt uti den. För denna sin försumlighet blev han själv ond och kastade gröt och kittel och alltsammans i sjön. Detta hände på Rantaho, där nämndemannen nu bor. Då fadren låg på sotesängen, stod ett bröllop på svenskbygden i Kollerud by, dit var 2 1/2 mil. Sonen Pål Hindrik:n, som måtte varit en stor äventyrare, red så objuden dit och inred med häst och alltsammans in i bröllopssalen. I handen hade han en sill, med vilken han slog till gästerna åt höger och vänster. Folket, som ej annat trodde, då det blänkte, än att det var hans stora kniv, stupade många i kull av förskräckelse. Han blev snart likväl av hela bröllopslaget angipen och även ihjälslagen. Prästen hade därvid stått bakom bordet och med ljuset i handen lyst och åsett denna mordscen. Då gubben fick höra det, hade han blott sagt: Om jag fått leva, så hade jag ännu tvättat bort pojkens blod. Gubben hade en dotter Anna Hindriksd:r, som blev gift med Thomas Mattsson Penna från Ravelstjärn eller Mangen och hade en son, som dog ogift; dottern Annika Thomasd:r gifte sig med en Anders Markusson Nuualainen, en finne, som hitkommit från Gästrikets finnskogar, och dess arvingar finnas ännu här. Gubben Häkkinen var andra gången gift med en änka från Djupremmen i Bergslagen; hon hade förut en son Bengt Hindriksson Manninen, som sålde sin hytta i Bergslagen och flyttade samt byggde invid sin styvfar, av honom heta de flesta nu i byn Manninen. Utom Manninen och Nuualainen finnes även i byn Pentikäinen och Hämäläinen. Denne Häkkinen skulle skänkt till Fryksände kyrka en stor silverkalk och en grann mässhake, kalken skall sedermera blivit bortstulen men mässhaken finns där ännu. Jag hade kanske ofta haft orsak att betvivla vad jag hört såväl om Häkkinen som om andra gamla finnars rikedom, men här hade jag tillfälle att övertyga mig om sanningen. Här förvarades ännu något av bouppteckningen efter Hindrik, men det var skada, att det ej fanns allt. Efter den tidens sätt att skriva, så voro på lösa blad in 4:to upptagit, på var och ett ett särskilt kapitel, och vart blad utgjorde ett slags helt för sig. Av sådana blad fanns blott 2:e blad kvar. Vilka jag vill in extenso avskriva.

 

Det första bladet innehöll på ena sidan

Längd på thet som Sal. Hindrik Häck var skyldigh.

Penningar

   Thertill togs i Betalningh
 

 Matts Persson
 för lön

 4 R. D.

Sölver

 Lasse för lön till
 denne dag

 9 1/3 R. D.

 1 Kanna om
 69 1/2 lodh

 34 R. D.
 

 Gertrud för lön
 i fjord

 4 R. D.

 1 Stor Sölfstoop

 7 1/2 R. D.

 - - - - till
 denna dag

 1 1/3 R. D.

 1 liten Stoop

 2 1/2 R. D.

 Karin för lön

 4 R. D.

 9 Sölfskeder
 ā 1/3  R. lod

 9 R. D

 Lånt av drängen
 Mårten

 8 R. D.

 1 liten Sölvskål

 3 R. D.

 Drängen Matts
 för löhn

 3 R. D.

 Koppar

 
 Sigfrid Häck i
 förlijkning

 9 1/2 R. D.

 1 stoor orimmad
 Kettil

 10 R. D.

 1667 åhr
 tijonde

 2 R. D.

 1 Dito något
 brukat

 7 1/2 R. D.

 Häck Bengt för
 arff.

 5 R. D.

 2 Kiättlar var om
 1 skålpund  

 6 R. D.

 Lasse Mattsson
 på löhn

 8 R. D.

 1 Brännevins panna
 1 1/4 skålpund

 4 R. D.

 D:o till salt

 24 R. D.

 2 små kiättlar om 1
 skålpund

 3 R. D.

 Item till
 uthlagor

 11 R. D.

 1 Mässingskiättil
 om 4 lod

 2/3 R. D.

 för Lägerstedhs
 till kyrkan

 4 R. D.

 2 K:r[?] Salt

 8 R. D.

 Rester på
 kyrkarbete

 4 R. D.

 1 Koo

 3 1/2 R. D.

 För ett fall i
 Flyberget

 4 R. D.

 1 Tjur

 3 R. D.

 Kerstin för
 sommararbete
 1 R. D. 7 öre  2 unga kvigor ā
 2 R. D.

 4 R. D.

 2 gambla fåår

 2/3 R. D.

            Sm 106 R. D. 15 öre.                    R. D. 106 15 öre.
 

 

 Rogh, bortskyldigh    Sedan skal mätas uhr
 Bodhan Rogh till
 gäldande av
 
 Drängen Lasse
 lånte

 1 K:e [?]

 Betalning

 7,2 - 2. 8

 Til Ingeborg skärlöhn

 2

   
 Til 2 pigor i Hällefors

 3

   
 Dödgrävaren

         2

   
 Bonde i Råum

 1

   
 Ss

7   -   2

   


 På andra sidan stod tecknat

Mer (?) rogh bortskyldigh till Lasse Mattsson på Sölf Kaimen (?) 5 K:r [?] till Bytesmännen och annan gäld 11 1/2  K:r. [?]. Till Häckens syster på Påffvel Häcks vägnar 2 T:r. Blir alltså behållit 32 K:r [?] Rogh, ty hela summan var först 58 K:r [?J rogh.
Än uppräknades mer gäld.

 Till Karin Häck för salt

 4 R. D.

 Datum
 Rattsjöberget.
 Karva-Hindrik för salt

 1 R. D.

 d. 29 Martii 1669
 Karin i Kerneberget för arbete
 1 1/2 g. 90 g. eller

 1/2 R. D.

 Haq. Verme.
 Thertill togs i betalning av
 bast
 

 Oluf i Torsby
 Bonde i Råum

 En båth vidh Kollerud

 2 R. D.

 Anders i Langerud.
 7 fåår

 3 1/2 R. D.

 



    
Det andra bladet innehöll på ena sidan.

Förteckning på the saker, som behåldne voro i boet, sedan gjälden var betald, såsom ock sedan modren och barnen hade fått sin del, som på deras längd finnes, nämbl.

 1 gott Häst

  5 R. D.

 1 Stoo

  6 R. D.

 1 gl. Stoo

  3 R. D.

 6 koor vaar ā 3 1/2 R. D.

 21 R. D.

 2 qvigor

  5 R. D.

 1 Ung kviga

 1  R. D. 12 öre.

 4 Kalvar

 4  R. D.

 4 Spe kalver [?]

 2/3 R. D.

 5 suggor och 3 galtar ā 2/3 R. D.

 5 1/3 R. D.

 4 [oläsligt?]

 4 R. D.

 2 getter med killingar 

 1  R. D.

 2 små [oläsligt?]

 2/3  R. D.

 32 K:r [?] rogh ā 1 1/3 R. D.

 42 2/3 R. D.

 8 K:r [?] Bygg ā 1 1/3 R. D.

 10 2/3 R. D.

 3 K:r [?] Bl. Korn ā 1 R. D. 

 3  R. D.

 2 1/2 K:r [?] Hampkorn

 5  R. D.

 7 fläsk st. 1 skålpund 

 7  R. D.

 Istrar 7 [?] 1 skålpund 

 1  R. D.

 3 q. erter

 1  R. D.

 1 1/2 Humble

 2 2/3 R. D.

                 Summa

 129 R. D. 24 öre s. m.

 

      På andra sidan stod tecknat.

Allt thetta togh Lasse Mattsson til sigh och skall först behålla tredningen deraff för sin Hustrus arff. Sedan skall han giva modren för sin tredning 43 1/6 R. D. Såsom ock till Sal. Påfvel Häcks barn, när thet behöves 43 1/6 R. D., allt i tredningsdelar.

Hvad annan arff, som föll på Annika emot modren, fick och salig Påfvels Hustru emottaga på sitt barns vägnar, såsom i theras längder står, then arf hon tog hon Annika sjelv och förvarade, och blev intet uptecknad.

  Datum Rattsjöberg d. 29 Martii 1669.

 av Hampen fick
 Påls Hustru 2 lotter.

 Haq. Verme.
 Oluff Torsby. 
 Bonde i Rådum
 Anders i Langerud.

 Alla grönrogh, fallen och Riis,
 fallen settes i arrest till det
 dömt blir emellan them i 
 Öfverbyn och Rattsjöberget
 sampt Rattsjöskogen.
 Nu bevistes ock att Lasse
 och hans Hustru Annika
 hade hafft stort omak i 
 huset både med ett och
 annat, besynnerligen sedan
 Hindrik kom i manstadh.

   
Lasse måst vara såsom en tjänare och intet fått därför, som modren Kirsti nu betygade. Därför gavs nu till Lasse och Annika all smedjeredskap, alla fårskinn och hudar som funnos, allt maltet som nu fanns i bodan, item grönrågsfallet söder om husen och 1/2 Tunneland grönråg i Rattsjöskogen och thermed voro de nöjde. Datum ut supr.

Då jag sedan kom till Mulltjern, fick jag nogare höra omtalas, hur elden kom lös i den stora sveden. En annan bonde hade sommaren förut huggit en sved på samma skog, men den var helt liten, på sin höjd en half eller 1/4 tunna, av Nils Oinoinen i Bastvålen. Denna sved blev nu mitt uti Häkkinens stora fall och skulle denna sommar brännas. Häckinen lofte ägaren därtill lika mycket och långt mer i sitt fall, blott han ej ville bränna sin sved i år, utan på en gång i nästa år. Men denne gick en vacker dag och brände sin sved, samt kunde ej förhindra, att elden runt spred sig omkring den nedfällda skogen. Då Häkkinen såg detta till sin gård, tog han sin Puukko( =kniv. Övers:s anm.) och fint salt i en påse. Och gick därmed till sin sved, där han snart fann sin granne, vilken han tog och med kniven uppskar köttet på de tjockare och köttfulla ställen kring liv och länder, samt gnuggade fint salt uti dem, att det skulle svida desto värre. Bland Häkkinens mord omtalas ett sålunda, att en Penna från Mangen av hat och hämndgirighet gick att tända hans bod, däri han förvarade över 100 T:r råg. Hunden begynte att skälla. Häkkinen vaknade, och då han såg ut från fönstret, såg han, huru en i mörkret satt och flintade eld under hans bod. Han tog så bössan från väggen och gav eld emot elden. Penna dog där genast på stället. Med 100 R. D. Courant slapp Häkkinen från saken. Alla hans andra mord hava varit ungefär av samma beskaffenhet.

[6 Tisd.]. I dag gick jag till Christinefors bruk, besökte först alla gårdarna i Rattsjöberget, som voro belägna långs med stränderna av sjön Rattsjön. Härifrån var en knapp halvmil till Christinefors bruk, vägen gick genom en ung och gammal tallskog. Bruket var helt nytt och skogen stod ännu fast vid Bruksbyggningen. Nejden tycktes annars vara temmeligen vild och enslig, ej annat än mörka skogar och stupande klippor, samt över dem den dånande forsen med en svart bölja likt Stygens. Blott från ena vindskammarfönstret hade man en någon gladare utsigt. Man såg den mångslingrande bäcken söka sig väg utåt Qvällsjön och Aspen. Brukspatronerna Bäckman, av vilka den ena kallades för Consul och haft några resor utom landet, voro onaturligt artiga emot mig. Men de tvenne beskedliga bönderna, som följde med mig från Rattsjöberg, fick ej ens audiens (däribland var den ena min värd, nämndemannen). Det var dock ej underligt, ty han hade att fordra 11 R. D. Det var en diger och tjock vågmästare, med vilken de politiserade hela tiden. Jag skrev i min journal och som här fanns finska kartor, så roade det mig att för dessa båda finnar uppläsa en hel hop namn, varibland många voro bekanta, som Häkkila, Haikola, Järvenpää etc. Det förnämsta, som jag fick här, så var det att jag fick plåster för min bölda. Jag kände till den redan för 2 veckor sedan. I Rattsjöberg satt jag en bit näver på den om natten, som drog den i flytning, sedan nyttjade jag beck och talg sammankokat. - Här fick jag häftplåster och basilikesalva. -

[7 Onsd.]. Steg upp i god tid. Bönderna från Rattsjöberget hade redan i går afton gått hem. Men händelsen gjorde, att en bokhållare vid namn C. Falk, hade precis samma väg som jag, han skulle gå och märka timmer vid Tysktorp. Det var ett rätt vackert väder, ehuru något kallt och ett halft kvarter snö på backen, så jag hade något svalt med mina tvenne sommarböxor. Det värsta var min böld som just ömmade den höften, som väskan skulle vila uppå. Till Mangen hade vi en knapp halvmil, ungefär mitt på vägen var en liten by Våhlberg, bebodd av bara finnar, der var 2 gårdar, som hörde till samma skatt som Mangen, utom dessa var här 2 torp. Uppå ett av dem bodde en man, Jan Carlsson Fryklund, en man om 60 år, han var svensk till nation och student vid Upsala Akademie, men har sedan begivit sig hit på finnskogarna, där han med processer och vinglerier fött sig. Har en gång vid rätten blivit förklarad ärelös m. m. Nu talte han ram finska och hans hustru kunde nästan intet svenskt ord. I den gården jag var inne, bodde en Jöns Jöns:n Pentikäinen och hans svärfar Hyytiäinen var sjuk. - Vi framkommo snart till Mangen (Många), 1/4 h. 8 g. 2 fj, vid Våhlberg. Var en av de äldsta finnbyar i orten. Folket var överallt kännt för en dålig sida, så man ej gärna ville ha med dem att skaffa. Huru de fått detta rykte vet jag ej, men själv skyllde de blott en enda för det, som med processer och krångel slagit största delen av det annars fattiga byfolket under sig. Jag tyckte, att hans uppförande på intet sätt motstred denna uppgift. Överallt taltes här blott finska och barnen kunde knappt svenska. I allmänhet ansågs Södra Ängen i Gräsmark, Norra Lekvattnet och Mangen i Fryksände för de som envisast bibehållit sitt finska språk. Mangen låg nära sjön med samma namn. Hela vägen härifrån framåt, som jag gick, voro rama finnar, man hade svårt att få dem att svara något svenskt ord och barnen kunde alldeles ej svenska.

Inga gamla dokument funnos mer i behåll, men efter det folket uppgav skall den förste, som upptagit här, varit kommen från Finland och Rautalampi socken, samt hetat Hindrik Tarvainen, han skulle varit utskriven till soldat och rymt därföre, varföre han även haft klippt hår, detta skall vara för 200 år ungefär [sedan]. Där han nedsatte sig är nu öde, det är till norr om byn. Han hade 2 söner Hindrik och Pål samt tvenne flickor. Staffan [?] hade många pojkar, men Påls son Hindrik Pålsson slog ihjäl en annan och rymde därföre till Norrige, till Räisäla by. Hindrik hade en son Jon och flera flickor. Jon hade flera barn, varibland Jan Jansson endast levat och är 80 år gl. Före Tarvainen skulle det varit en Per Larsson Penna från Ravelstjern (Finland), dit han flyttade tillbaka. - Utom själva byn, hans gårdar delades i Yläkylä, Alakylä, Pohjoskylä, så hörde hit även båda gårdarna i Våhlberg, två gårdar i Svarthult [Holta]. Härifrån gick vi åt Tysktorp och lämnade Mangstranden (Monganranna eli Forpo), der det fanns 3 torp obesökta på samma sätt. Strandbråten (Rantaho), ett torp under Kristinefors, Snårberget, som hörde under Vadje, där var det 5 hushåll, samt Björkåsen, även under Kristinefors. I Svarthult var jag inne i ena gården och härifrån hade vi en 2/3 fj. till Nuppen (Nuppi), 2 g. under Vadje, här bodde Moijaisia (av Moijainen), som kallades för Killeriloita, (för det de voro hem från Gillersberg), samt Tarvaisia. Falken var rätt trött, och så hade vi en duktig backe att uppstiga, förrän vi hunno till byn. Vi hade ej ätit i dag, ty frukosten på Kristinefors var högst dålig. Vi fingo här ifrån bonden från Tysktorp att följa oss. Vi hade nu att göra med idel finnar. Vi hade ännu 1/2 mil till Tysktorp, först kommo vi till en enstaka gård 1/2 f. på den här sidan om Tysktorp, kallat Boviggen. Bäst vi gingo i ett sankigt och vått kärr, vilket dock av kölden var tillfruset, så att man torrskodd kunde komma däröver, likväl var det nödvändigt för mig att följa min finska ledsagare spår i spår, ty det första jag själv ville välja min stig, föll jag på sådana ställen, där det var djupa hål och rinnande bäckar; ju mer vi gingo, desto mer sänkte sig kärret liksom i vissa avsänkningar eller bäddar, man tänkte inte på annat än hur man torrskodd skulle kunna komma över den, blott här och där uppsteg några bergshällar, som vittnade, att man ännu stod på säker grund, helt oförmodat fick man se mitt i detta sanka kärr ett torp eller en enstaka gård. Man kunde ej begripa, vem som givit sig att bosätta sig mitt i en mosse, i den fulaste vildmark man kan föreställa sig. Ännu såg man ingen åker, ingen äng, blott de kala husen. Men huru oförmodat överraskad blev man ej, då man framkom till torpet. Då förbyttes allt om, så fult allt hittills visat sig, så skönt förekom en nu det man såg. I stället att stå mitt i ett kärr, stod nu torpet på en liten kulle, kärret syntes väl ännu liksom förut till öster, men till väster var hård mark, en hällande utförsbacke, som stod i den skönaste brädd , nedanom denna, - - - - - som blott de gamla gärdesgårdarna var i många olika delar styckad, syntes en liten vacker sjö, Boviggen kallad, och bakom denna syntes på avstånd en annan, litet större, Gräsviggen. Solen var nyss nedgången, så ena himmelskanten ännu hade en svag purpurfärg, vilken den tacksamt delte med den lugna sjön, vilken nu var på sina ställen tillfrusen i en blank skorpa. De höga bergen, som på andra sidan densamma kastade oregelbundna mörka skuggor in i vikarna och uddarna, alla formerade i densamma olika bilder. Mitt emot på andra stranden i en mörk vik, nära intill landet, syntes en ensam karl sitta och ljustra; även detta gav en ny och skön anblick åt det famnande ögat. Jag fick snart veta, att det ej var en ljustereld, utan att man brukade meta lax även hela natten vid eldsken. Jag stötte några signaler i mitt jagthorn, som gav ett skönt eko emot de kringliggande bergen. Torpet tycktes vara mycket fattigt och frosten skulle vart år förtärt säden. Härifrån gingo vi kring sjön och hade till höger en vild och ryslig mark; mörkret, som började tilltaga, bidrog härtill mycket, en liten bäck sorlade fram under en hög vall. Hundarna drevo harar hela tiden.

Tysktorp (Puaalala) (skall egentligen vara Paalala. Övers:s anm.), denna by låg alldeles på gränsen emellan Fryksände och Ny socken, så att en gård hörde till Fryksände och 2 till Ny socken. Dessa voro fria, men den förra hörde under bruket Christinefors. Folket i dessa gårdar var så finskt, att barnen ej förstodo svenska och de gamla, såväl här, som i Mullkärn, Purala och annorstädes försäkrade, att de ej förstode, vad prästen predikade, blott ett och annat ord. Den förste, som bosatte sig här, har varit en Puaalainen, som namnet ger tillkänna; en gammal hustru lever ännu kvar här, som bär det namnet. I gården Alakylä bor Bengt Mattsson Moijainen, han är under bruket, i gården Yläkylä Hindrik Mattsson Veteläinen, som ofta fått heta Vilhuinen, för det den är hemma från Vilhula. I gården Eerola bor en Erik Hindriksson Karvainen. Vi kvarblevo här över natten. Några flickor från Nysockensgårdarna voro länge hos oss och gycklade. Falken kunde ej förmå dem att svara sig på svenska. Inspektor Falk for i dag morgse jämte tre karlar att märka en hop timmer, som de nedfällt. Jag besökte så länge de andra gårdarna i Nysocken. I en av dem i Eerola fann jag en gammal gumma, änkan Marit Persdotter Karvainen, som redan fyllt 90 år. Hon såg ej äldre ut, än som hon nyss fyllt 70 år, var kry, hörde och såg som en ung människa. Hon hette på mödernet Rämäinen. Hon sade, att byn Rämälä (Digerberget) var äldre både än Mangen och alla andra byar i grannskapet; att den förste från Finland, som dit kommit, varit Esko Rämäinen, han hade en son Per därifrån med sig. Denne hade många barn, bland vilka dottern Marit gifte sig med Petter Karvainen från Karvala och hade 6 barn, varav nu denna Marit är över 90 år. Hon sade sig ännu minnas någon, som kommit från Finland av dem, vilka först här bosatt sig. Dessa voro 3 bröder, nämligen Sigfrid Moijainen, som först upptagit Öijeberg, Pekka Moijainen, som nedsatt sig där som Sigfrid, samt Nikki Moijainen, som nedsatt sig i Flatåsen. De voro då alla gamla gubbar om 80 år, men hon var ett barn så där om ungefär 9 år. De hade hustrur och barn, vilka likväl hon ej trodde varit från Finland. Hon mindes dem så mycket bättre, som de alltid foro genom Rämälä till kyrkan.

Esko Rämäinen fick först lov av Lysnäs (=Ljusnäs i N. Ny. Övers:s anm.) bys folk att hugga en sved på Digerberget, han lämnade sina barn så länge hos någon i socknen. Man berättar som en verkligt sann händelse, att han ej hade mera mjöl med sig än till 2 mål. Första aftonen, då han där huggit, åt han blott råa pilblad till föda, emedan han ville spara mjölet till de följande. Han högg ett tunnland sved i veckan. Han hade varit grymfärdig (?), stark och vild, så att hans namn ännu en lång tid därefter nämndes som något oförlikneligt. Han byggde sedermera sin badstu på samma ställe. Till Flatåsen kom sedan en Hindrik Hartikainen från Finland. Nils Moijainen åter hade en son Reito (vars avkomlingar man börjat kalla Reitoja) och han hade åter en son Matts Danielson Moijainen som först upptog Gillberg. (Troligen Gillersberg i nuv. Nyskoga socken. Övers:s anm.) 
- - - 

Jag hade härifrån till Mulltjärn 1 f. i s.-v. Vägen gick strax ned för en brant backe, varifrån jag såg Råviggen en liten insjö strax för mig. Jag gick in i den första gården till vilken jag kom! Mulltjärn (Mullikirnä) 1/8 h. 6 g., består av Östra Mulltjärn (gårdarna Alakyla, Mattila och Juhola) samt Vestra Mulltjärn (Saunola). Den förste, som kom hit, var en Häkkinen, han nedsatte sig, där Hindrik Andersson Vaissinen nu bor. Han eller hans söner blevo bortdrivna av släkten Oinoinen. Häkkinen flyttade då till Mäkkyla, ett numera öde ställe, där hade förut bott en Makkoinen, varföre det ock kallades Makkoisen Autio, men stället var så dåligt, att de måste övergiva det. De köpte då av Oinoserna hälften i skatten och flyttade till Vestra Mulltjärn (Saunola),

[9 Fred.] som de nu upptogo, varest ännu finnas kvar av den stammen. Jag låg här hos Hindrik Oinoinen över natten. Hans yngre bror skulle i morgon stå brudgum i Holland. Här var mycket folk [i all synnerhet] som det [på] söndag även skulle bliva bröllop i nästa granngård i Saunola; det var just detta par, som förut blivit omtalat, vilket Frychius fästade - - - - - - -.
Hermelins kartor äro här alldeles falska till sjöar och vattendrag.

[10 Lörd.]. Gick jag härifrån vidare och kom först till ett torp Thenunstorp (Tenhula). Detta ställe var tämligen gammalt. Den förste har här varit Erik Tenhuinen; dess hustru Veteläinen har väl varit rik men småhupsig (?). Då hon skulle göra bröd av rågmjöl, sade hon så: Fastnar i händerna som hönans lort. Och åt sina barn ville hon aldrig göra kläder, därföre voro de nakna och sprungo under bänkar och bord, då någon främmande kom. Då granngårdshustrurna förebrådde henne detta, sade hon blott: Om jag en gång skulle börja göra kläder åt dem, så skulle jag sedan alltid få göra. Denne Tenhuinen hade först bott i Puttola, sedan i Kaiklanstorp och sist i Purala, varifrån han kom hit. Tenhula är också ett torp under Purala. Den, som nu bor där, heter Joh. Joh:n Tenhuinen. Han hade ett gammalt kungabrev för en finne att nedsätta sig här, vilket förtjänar att avskrivas, för dess märkvärdighet. Det var blott skada, att det var litet oläsligt på sina ställen. Jag fick det av honom, mot det jag lämnade honom en avskrift i stället. Det lydde sålunda:

"Efter såssom nu thenna sedelvijsare Hindrik Hindriksson hafver hoss migh varit och begärat at få uptaga et Torpställe vidh Rössende här i Frixende socken, så emedhan man efter största mögeligheten bör Cronones räntor och Intrudier (Bör vara intrader. Red:s anm.) föröka och förmehra, hvarföre hafver jag Opå Hennes Kongl. Maijt:s min allernådigste Drottnings nådiga behag efterlåtit honom f:t Torpeställe att upptaga på sex åhrs frijhet så frampt det ligger icke någon bolby förnär, Opå vilket fall Lendsmannen medh härads näpmnd håler mera oppålagde och härmedh hafver C:te Torpställe ........ och om the då som förbemälde åhr befinna dett icke vara nogon bolby till meen, då låta honom derunder fortfara, dock med denne Condition at han det flijtigt häfda, bruka och bebyggja skall, så att han efter frijhets åhrenas förlåp kan Cronan sine tillbörlige uthlagor i rättan tijdh ehrlägga och betalla, men der han finnes försummelig och icke som vederbör b:te Torpställe att reparera, då skall han icke allenast vara förverkat att betalla till Cronan all den frijhet, som han således fåfängeligen niutit hafver, uthan och däröver vara till knight sjelvskriven, det alle som vederböra sigh efterrätta veta, icke gjörandes honom häremot någon molest. Datum Tingsplatsen i Frixdals härad den 9 aprilis 1636" (namnet var oläsligt).

Ifrån Tenhula hade jag 1/2 fj. till Vestra Mulltjärn (Saunola), där jag stannade över natten. Brudgummen, som jag träffade, tycktes vara fattig och sjuklig, men kunde läsa rätt braf finska, varföre han fick ett exemplar av första häftet av mina runor. Jag stannade i andra gården över natten och lärde honom där även melodien till densamma, som han ovanligt snart lärde sig. Folket var här utmärkt hyggligt utom värdinnan, som, ehuru ung, var ond och nog snuskig. Men annars en rik gård.

[11 Sönd.]. Det var skada, att morgonen var något dimmig, annars var från detta ställe en ovanligt vacker utsikt. Man såg mitt emellan tvenne berg, liksom i ett perspektiv en avlägsen tavla, Fryken, och längre bort på flera mil kunde vid klar väderlek skådas. Jag gick härifrån till Rögdoset (Purala) (nuv. Röjdoset. Övers:s anm.), jag fick en dräng med mig till sällskap. På kvällen passerade vi en backe, varifrån man kunde se Lysviks kyrka på 7 mils avstånd (?); denna utsikt måtte varit rik och vidsträckt, skada att den ännu ej förskingrade dimman ej tillät mig njuta den, dock hade jag en annan, kanske skönare utav att i ett stort hav av dimma och töcken uppreste sig här och där bergstopparna, på längre och närmare avstånd, med olika skapnader; bland dimman bröt solen med tusende sönderbrutna strålar fram och gjorde en försplittring av eld och vatten, ljus och gas. Den lugna höstmorgonen, den unga snön, som med 1/2 qv. betäckte marken och lämnade således ett nordiskt stycke för handen, gjorde allt intrycket djupare, själv stod jag liksom i en sky på den höga backen och lik en härold från höjden betraktade den ännu orediga och liksom sig själv ännu obestämda naturen. Var stund upptäckte jag något nytt i den svällande dimman. Skallet av mitt jakthorn, som dånade kring nejden och med förnyade ekon från alla berg åter besvarades, allt förenade sig till en hög och lyftande själskänsla. Purala by består av 2 gårdar, vilka ligga på ett utmärkt vackert ställe, helt nära stranden av S. Rögden (= Röjden. Övers:s anm.) , vilken sjö liksom med sin södra vik omger byn i en halvcirkel. Men även här var en övermåttan skön utsikt. Sjön, som ovanligt vacker i en båge sträcker in åt Norge, omgiven av höjder och små torpställen, tycks med sina många uddar och vikar vara en produkt mera av en landskapsmålares inbillning än av naturens egen hand. I sanning, jag vet ej, om man kan rita en vackrare sjö än den man ser här. De många stora och mindre holmar, som funnos i den nordre ändan, kunde man blott dunkelt urskilja. Bönderna berömde dock ej stort sin sjö, emedan den nästan gav intet fisk, i synnerhet här i södra ändan. I förra veckan drunknade där en karl från Muldusen. - - -

[12 Månd.]. Jag tänkte i dag gå upp på de två höga backarna, som voro strax vid gården, nämligen Stora och Lilla Muldusen, men det var en så stark dimma hela dagen, att jag hade den förtretligheten att ej få begagna mig av tillfället. Det var nu den tiden på året, att var dag var dimmig, ehuru annars vackert väder. Bönderna berättade här detsamma, som jag tillförene hört av Comminister Frychius, vilken själv ofta sett dess kvarlämnor av en gammal vidskepelse och vantro: nämligen, det skulle på flera ställen tillförene finnas i skogen människobilder inhuggna i trän och furor, vid vilka de ofta sökt bedriva mycken vidskepelse och trolldom. Dessa kallade finnarna Mieskuva, och sådana människobilder skola ännu finnas kvar, en 1 f. i öster från Östra Mulltjärn, under Heponmäki-backen i en fura. De gamla sade, att skogen här tillförene varit full av sådana. Tvenne sådana skola ock ännu finnas vid Ahvenlampi träsk, 1 1/2 f. från Purala i nordost, ett par bösshåll från sjöstranden. Man nedhögg ej furorna utan lät dem växa, och formade blott på ena sidan, så gott man kunde, en människas skepnad. Ville man nu tillfoga sin ovän något ont, behövde man blott komma hit och tillfoga denna bild det, under uppläsningar. Vem den vore, som skulle plågas till döds, så behövde man blott slå en spik i hjärtat av belåtet. Ville man, att han genast skulle dö, så sköt man en kula igenom bilden, och gjorde av trä eller papper en annan bild, vilken man först ordentligt kristnade till samma namn, som han hade, vilken man önskade tillfoga detta onda, och dessa bilder begravdes sedan strax därpå ordentligt i oppgrävda gravar invid ett sådant träd. Man omtalte många exempel, huru de sålunda skadat och dräpt varandra, vilket man lätt kan föreställa sig ligger grundat i en vidskeplig inbillning. Bland de senaste hörde jag, att då bonden Erik Hindriks:n Häkkinen från Saunola nedhögg ett sådant träd till en stock åt sig, så hade han från den stunden ingen frisk dag, till dess han dog, utan torkade och tvinade bort som en skugga. En annan Hindrik Mattsson Häkkinen från Holland, slog smuts mot munnen av en sådan bild, han sjuknade genast och dog bort från sin unga brud. Då man med sådan trolldom dödade varandra, [kallade finnarna det att] de dräpte, den ene den andre. I anledning härav kommer jag ihåg, att, då jag var i Tysktorp, så träffade jag en av värdarna i de gårdarna, som hörde till Nysocken, vilken var i sin vänstra arm upptill axeln ur led vrickad, eller, som han sade, han hade fått skott, varmed han menade av den onde ett trollskott. Han berättade, att det gick till på det sättet, att han skulle gå åt staden, då han spik nykter, mitt på landsvägen om ljusa dagen fått liksom en kanonkula, som tagit honom i axeln. Det gjorde ofanteligt ont, han föll omkull och svimmade; då han vaknade, kunde han först ej röra sig, så [att] folk, som kom, fick lov att bära honom till nästa gård. Det dröjde dock ej länge, innan han var alldeles frisk, men vänstra axeln, där skottet tagit, var alldeles ur led och söndervrickad. Han vände om och hemkom frisk och sund men en krympling för hela livstiden. Han var nu vid 60 år och kunde platt icke bruka den vänstra armen.

Purala by är först anlagd av en Purainen, men sedan hans ende son blev en fyllhund och vandrade världen omkring, giftes döttrarna till Holland och nu bor här av släkten Haljainen, som dock oftast benämnes för Purainen, för det att den bor och nu utgrenat sig från Purala by.

Jag gick härifrån med en pojke till Hollandstorp. Vi hade hela vägen en jämn och slät väg och sluppo att klyva över de beständiga backarna. Ungefär på halva vägen gingo vi över Röjdälven (Röytäjoki) och bäcken Makkoisen puro, just i det ögonblick de förenade sig med varandra. Strax därpå gingo vi över en liten gräsvall, som kallades Makkoisen niity. Just som vi kommo till byn, fingo hundarna upp en hare, på vilken jag bommade. Jag gick först in i den första gården [till] Nils Persson Ruaaskoinen (?) [Ruuskoinen?], men träffade blott en gammal käring hemma, alla de andra voro på ett bröllop i byn. Vi gingo sedan i den andra gården, till bonden Joh. Olsson Suhoinen; förhållandet var där detsamma. En gammal gubbe, den ende, som var hemma, skulle omtala byn och dess härkomst, men han hade sig föga bekant.

Holland (Hollanti) [Hollandstorp] är en tämligen stor by 2 f. från Purala åt kyrkan till. Den består helt och hållet av torpare.  - - -

Den förste, som dit kommit, skulle varit en finne, som sedan efter sin ankomst blev utskriven till soldat och hette då Per Stark, men kallades annars för Holland (kanske han varit möjligen ditrest). Efter honom blev byn benämnd Holland. Annars skulle även en Er. Rämes (?) i södra gårdarna varit den äldste; för det närvarande var Holland en av de största byarna på finnskogen, där var 15 torp eller gårdar, men annars var även byn känd att bebos av det mest sammankrafsade folk från finnskogarna; även ett bolag skojare hade nedsatt sig på ett torp, om vilka nu gick det fula ryktet, att de nyss blivit gripne för stöld under sina strövtåg ner genom landet samt insända till Karlstad. Under det vi pratade, kommo en hel hop halvlustiga värdar från Bröllopsgården, dit ryktet om min ankomst hade hunnit komma och bådo mig följa med sig dit. De voro för många för att jag skulle undslippa, även var jag pickhågad att få se på kalaset. Bröllopet stod i närmaste granngård hos änkan Maria Hindriksd:r Lehmoinen, vars dotter Marit Häkkinen, född 1798, nu bortgiftades med Per Andersson Oinoinen från Juhola gård i Mullkärn. Jag hade knappt inträtt i bröllopsstugan, förrän all dans var slutad och allas uppmärksamhet vänd mot mig. Jag var illa plågad av dem, värdar och värdinnor, brudar och brudgummar, munskänker och skaffare, alla ville de övertala mig att supa, men jag förklarade bestämt, att jag aldrig kunde fördraga brännvin. De förklarade högljutt, att jag kanske försmådde dem och deras lilla välfägnad eller hyste något misstroende till dem; att förekomma det söpo de mig till. Men jag var envis. Folket var för övrigt rätt hyggligt. Dock var det få av karlarna, som ej hade sitt goda rus, en och annan av käringarna var ej heller utan sin goda del. De gamla isynnerhet. De rika värdarna lågo på ryggen i 2 ā 3 sängar, som stodo i rummet, och snarkade rätt gott, emellan sig kunde de kanske då och då ha en god granngårdsgumma. Alla voro de i ett ljuft rus, drömmande sig i andra världen till ett Cananeiskt bröllop dit kallade. Dock voro de ej så fulla, att de ej vaknade, om man duktigt skakade om dem. Sedan de stigit upp, kunde man knappt se, att de voro fulla, antingen de talte, gick eller dansade. Oupphörligt inbars såtals av rätt gott öl, och brännvin frambars continuerligt av 2 ā 3 munskänkar, vilka jämte brudgummen var de nyktraste i hela laget. Tvenne spelemän, av vilka den ena var den siste telningen av Purainenska familjen, gnedo alltjämt på fiolen, dock voro de så vältrakterade, att även de ofta voro frestade att infalla i den ljuva sömnen. Också beklagade sig sällskapet, att det förlidne natt haft en rätt lång natt, emedan dansen ej kunnat fortsättas av orsak, att spelmännen voro hand och fot fallne av Backi flödande safter. De unga dansade med god takt och rätt braf, dock ej med den skicklighet och med den häftighet som Jössehäringen, även utan alla de många krumsprång och kast. Brudgummen som annars med skäl ansågs för den snällaste dansören, utmärkte sig framför de andra blott därigenom, att han då och då slog handen mot fotsulan och trippade tätare i takten än de andra. En annan av kavaljererna, som även ej ville anses som den sämste, ville förmodligen mig till nöjes och att vinna ett allmänt bifall även visa sin skicklighet, som bestod däruti, att hoppa grensle över flickans huvud. Det tycktes ej bliva honom så svårt, ty han var en lång bängel och hon en liten tös, förmodligen med flit därtill avpassad. Men experimentet ville ej lyckas, utan hade han den olyckan att med ett fasligt dån till allas åtlöje ramla ikull, varvid han förmodligen fått en duktig contusion, emedan han genast gick ur dansen, vilket man vanligen även vid slika tillfällen ej plär göra. Sedan hade ingen sprätthök lust att flyga högre än vingarna bar. Bland qvinnfolken voro många unga, vackra människor, som tycktes hava en långt större bildning än deras Curtiseurer. Men de voro utan undantag redan alla gifta. Bland dem var i synnerhet en ung bondhustru från Sikala och en annan Kari Nilsd:r Oinoinen från Rumamäki. Hon var hyggligt klädd. En svart ny kornblå kjortel, en liten nätt blå klädeströja, under den ett purpurrött livstycke, därjämte ett vackert utseende och ett hyggligt uppförande, hon talte som en drottning och hade en skön, flytande finska. - - - - - Hennes man var även hygglig. Hon berättade som något märkvärdigt, att hon andra gången var gift och före sin förra mans död redan var förlovad med denne. Hon hade själv varit mycket fattig och haft intet men blivit gift med en rik och behållen bonde, att han under sin sjukdom och före sin död själv liksom övertalt henne att gifta sig med denne, en beskedlig karl men utan all förmögenhet. Hon hade själv även tycke för honom och var verkligen förlovad med honom, innan den förre avled.

Bland flickorna var en från Kaikilaistorp, men i synnerhet en ifrån Purala, som hette Vappo, vilken var verkeligen skön, en fin hy, som man ej hos en bondflicka finner, ett nätt och övermåttan täckt ansikte, en svällande barm och en ledig klädnad utmärkte henne. På klädernas finhet och dyrhet såg man snart, att hon var bland de förmögne, men hon saknade helt och hållet det hyggliga sätt att vara, som utmärkte Rumamäki-hustrun. Annars var hon redan förlovad; kanske det var därför hon var så tvär och fåtalig. Uti bröllopsstugan gick således så till, att en del av de självägande gubbarna låg välplägade och snarkade i sängarna - däribland var den omnämnde rika busen från Många, för övrigt var rummet fullt av pratande och spottande finngubbar. Elden brann i spisen (det var en spisstuga), en stor ölså stod nära intill, i ett hörn av rummet eller på sin höjd i 1/3 därav, dansade högst 2 eller 3 par på en gång. Spelmännernas spel hördes knappt för det myckna sorlet till andra sidan av rummet. De flesto stodo och besågo dansen, ty det voro så få, som däri fingo deltaga. På bänkar och stolar sutto så väl gamla som unga, en del halvsovande, en del halvgäspande och en del halvrusiga. Jag avbröt den vanliga gången genom några drag på min pikkolo fleuts. I den andra stugan, som var en finnstuga och mycket rymlig, uppdukades aftonmåltiden. Vid det långa bordet sutto vid den översta ändan några, som vid en dank spelte femkort och trumf, att det var på penningar förstods, dock ej högre än 1 skilling kortet. En bland dem hörde jag efteråt gå ikring, från den ena till den andra, att få låna 2 R:r, som han förmodligen bortspelt. Längs med de långa bänkarna lågo överallt ömsom karlar och kvinnfolk som sovo. Dessutom uppå litet halm i ena hörnet, en hop qvinnor med små spenbarn vid bröstet, även på ugnen hade några gubbar funnit sig en fristad. Ingen sov dock över 1/2 timme, de kastade sig ikull som de gingo och stodo i sina kläder, samt stodo på samma sätt åter upp, sedan de njutit några ögonblicks vila. Detta var nu så mycket nödvändigare, som de redan förra natten vakat och kalaserat. Aftonmåltiden blev färdig kl. 11 på natten. Maten bestod av en slags söt ost i fat, och på den låg stora smörklimpar om 2 ā 3 skålpund, dessutom var det i andra fat kött av åtskilligt slag och under det lantor (juntia) [kålrot] även kokade. Soppan bestod av en vit ärtsoppa, mycket tunn, men dock med tillräckligt ärter uti, men däri fanns intet kött, som i den finska ärtsoppan. Man åt duktigt och drack ännu mer. Välsignelsen skedde därigenom, att en liten man, som satt vid bordet, begynte läsa en hop böner, men som han just var den, som var mest full i laget, så kom han ofta helt och hållet av sig eller las galet, varigenom en del grinade, en annan del skulle hjälpa honom till rätta. Dessa långa böner äro allt för opassande vid slika tillfällen, helst de leda till ingen andakt utan blott till förargelse. Att höra läsaren mellan vart annat ord ropa och hicka efter brännvin, eller stå raglande med halvvakna ögon, stappla på en gammal bön eller bordsläxa, de andra därunder nicka och gäspa, under önskan att han snart måtte sluta, varföre de även ofta vela börja bönen för att desto förr komma till slutet. Uppå detta följde en genomskärande symphoni av alla möjliga dissonanser och semitoner. Sedan det första bordlaget ätit, så skjutsades de, som slumrade i vrårna, till det andra. Emellertid begynte var och en småningom tänka på den senare delen. Största delen bäddade så gott de kunde på golvet, en del gick till sina kvarter i nästa gårdar, flickorna sprungo ut i lador och skullar, dit de smögo sig, gärna så, att ej pojkarna skulle märka det, som dock alltid uppsökte dem, men stundom kanske utan att slippa in i deras fataburar. Jag gick upp till Suhoinen, där jag redan tagit kvarter och lämnat mina saker, jag sov där rätt gott - - - - -. I går aftse klagade finnarna fasligen över en hel hop punkter. Jag bad dem återkomma i morgon bittida, då de voro mera nyktra och bättre kunde anföra sina klagomål.

[13 Tisd.]. Då jag vaknade i dag, var redan stugan halv av finnfolk, varibland även var den förr omtalade hustrun från Rumamäki.

1:0) Beklagade de sig med en mun däröver, att de hittills kunnat sköta sina torpställen, som de upptagit, i den stenbundna och eländiga marken, blott därigenom att de förmått med en liten gödsel förbättra den magra jorden. En del av dessa torpare ha en, några 2 och de mesta ingen ko. De hava därföre varit nödsakade att emottaga boskap från närmaste socknar att födas, i synnerhet oxar och får, vilket till ett betydligt antal årligen från Sunne, Lysviks och Emterviks socknar införskrives. Det fattiga folket hade därvid en liten förtjänst, som i det hela var allt för liten, men för dem ändå av stor vikt. De fingo nämligen, då de själva gingo efter dem ned till socknarna, samt åter om hösten levererade dem i sina ägares händer, 4 kp. havre för vart liv. Men om de detta ej gjorde utan emottogo dem hemma hos sig, så fingo de 12 sk. för stycket, för det de hela sommaren skötte och födde dem. Detta brukade ej blott torparna, som såtillvida kallades torpare under de svenska gårdarna, att de på deras utskogar nedsatt sig och uppodlat torpställen, varför de till sina ägare antingen betalade en viss s. k. husmanslega, men dessutom betalte de själva till kronan sina utlagor liksom andra hemman, på samma sätt till präster, kronofogde etc., av dessa torpare hade de fleste köpt sig av sina svenska bolbybönder någon liten skogslapp i grannskapet eller jämte sina torp, för 1, 2 eller flera styvers skatt - ej blott alla dessa torpare utan även finnhemman, som hava egen skatt och ränta, hava på samma sätt blivit häri inbegripne, emedan även de funnit sin uträkning att emottaga främmande boskap att fodra över sommaren. Nu hava för långliga tider tillbaka de svenske gårdar och bolbybönderna, ungefär för 5 ā 6 års tid, av avund och illvilja mot sina torpare, utverkat sig av landshövdingsembetet en dom eller ett förbud att vid 1 R: vite för vart kretatur förbjuda dessa finnar att inskriva eller emottaga dylika boskapslag att över sommaren furageras, föregivande att de gingo och uppåto deras skogstrakter och betesmarker (Skulle ock någonting så hänt, så var det sak samma, om det var främmande kor eller torparens egna, - skadan skulle gottgöras. - De må taga förbud på sina skogar, men ej på andras boskap. För övrigt hade torparena alltid vallherdar, sådana fanns nu i var gård för nästa sommar.), vilket var så mycket mer omöjligt, som de flesta av dessa torpare bodde på 5 ā 6 fjärndels väg från sina husbönder, och skulle så varit, så borde snarare torparena eller grannarna besvära sig över varandra, vilket de dock på intet sätt gjorde. Ingen plikt har likväl sedan den tiden utfallit, eller har någon därföre blivit tilltald. I fjol hade därom blivit vid en sockenstämma frågat, och i år före midsommar ha tvenne s. k. små herrar, en Haling, f. d. bruksinspektor, och som köpt sig en gård i Röna, samt en tullsnok eller bomvaktare Mårten Säfve på de svenska gårdsägarnas begäran, och ledda av egen vinningslystnad, emedan dem skulle tillfalla tredjedelen av böterna, gått ikring finnskogarna och över allt uppskrivit den främmande boskap de kunde komma över, samt under hot om plikter och rättegångsomkostnader väckt mycken oro hos det stackars folket. Många, skrämda av dessa utlåtelser, sände genast hem sin boskap, andra, som själve emottagit dem längre ifrån, kunde ej själva återlämna dem i förtid. Så t. ex. hade bonden Mikkel Olsson Oinoinen i Rumamäki av sin egen husbonde emottagit 33 får, vilka denna själva husbonde varit efter åt sig från socknen, och sedan överlämnade sin torpare att föda. Oinoinen återsände dessa genast men hotades icke dess mindre med plikt. Kort efter Persmässmarknaden hölls åter en sockenstämma i samma ämne, varvid nämnde herrar framträdde med en lista på dem, som haft boskap och antalet därpå. De yrkade nu plikt på dem, men prästen, ävensom bönderna, togo nu torparenas försvar, antingen av förställning eller av prästen bevekta. Därvid blev intet beslutit, men vid sist påföljande ting voro några av dessa ombudsmän instämde, t. ex. bönder Mickel Hindriks:n Valkoinen och Erik Persson Hämäläinen i Arnsjön, men som utslaget ännu ej utfallit, visste man ej dess innehåll. Men blevo dessa pliktfällda, så hade de andra att befara detsamma. Enligt det förra landshövdingeämbetets utslag skulle av plikten 1/3 tillfalla den anklagande, 1/3 kronan och 1/3 de fattige. Men är detta ej att göra de fattigare om möjligt ännu fattigare, att hava dem att plikta för att de söka sin fortkomst. I ett land som detta, så penningfattigt, att det är få av dem, som kunna betala sina årliga kronoutskylder. De hade platt ingen annan utväg till penningar än genom sin boskapsskötsel, med den skola de ej blott leva, betala sina utskylder och skaffa sig sina årliga förnödenheter, varibland säd, havre, korn och råg, ej är den minste artikeln. Nu äro deras skogar så uthuggne och bebodda, att de ej av dem kunna draga någon nytta och hurudan uppmuntran hade deras boskapsskötsel genom detta tvång, som curiöst nog ej skall drabba hemmansbönder, vilka skulle hava rättighet att på sina skogar och marker uppföda vad och vems boskap de helst ville. - Deras sockenstämmor, som bort hava för avseende böndernas inre rådplägningar och överenskommelser, voro numera blott till för att sammankalla dem att avläsa, vad deras herremän hade att framdraga och avkunna.

2:0) Om nu dessa fattiga torpare genom flit och möda kunnat så mycket förvärva eller ihopspara, att de hade råd att bränna sig litet brännvin en eller två gånger om året, antingen till jul eller annan tid, så hava de ofta härföre fått plikta, så de gått både från hus och hem, eller ock för sin tid blivit ruinerade. Det behövdes ej en stor knäck, innan de voro bragte på fall. Plikten var för detta brott ej mindre än 50 R. D. B:o. Ingen [annan] fick bränna än den, som betalte skatt därföre, och den var av 2 slag, först visst efter hemmansskatten och sedan visst efter kannrummet av pannan. Att få brännvinsskatt kunde ingen, som ej hade gårdsskatt, eller hemmansskatt. Torparna ville gärna till kronan betala samma skatt, som deras husbönder för denna rättighet, men dem var det förment. Det tyckes, som detta vore en orättvisa emot den ena människan framför den andra. Varföre skall en lat hemmansbrukare hava rättighet, att efter behag bränna brännvin, då en flitig torpare däremot skall vara berövad denna rättighet? Därtill kommer, att dessa ej äro egentliga torpare i ordets bemärkelse, utan de betala själva till kronan sina andra utgifter, varföre skola de då ej även få avlämna denna gärd, medan kronan annars ej tillåter det. Icke hämmas supandet därigenom, att det blivit en skråordning att bränna. Husbonden bränner nu desto flitigare och krögar därmed till sina torpare. Om nu en gård betalar brännvinsskatt, så måste väl meningen vara den, att på den gården och dess ägor får brännvin brännas. Icke är det blott husfadern som det är tillåtet, även hans drängar, hans torpare och folk måtte det tillåtas, ävenså är det intet sagt, att processen skall försiggå i bondens kök, den kan även ske i torparens. Det tycks således, som en torpare får bränna brännvin för samma avgift som hans husbonde, då han därtill är i stånd, att hans husbonde själv kan giva honom denna tillåtelse ävensom låna honom sin brännvinspanna. Nu däremot får han intet bränna, om ej han reser 5 ā 6 fj. till sin husbonde och sätter sig i hans kök. Härtill kommer ofta, att utom brännvinet dranken är dem av nytta. Och ofta då deras potäter, som de nu börjat idka, blivit förskämda och kunna användas till brännvin och drank, så få de nu ruttna och förskämmas. Så t. ex. Matts Andersson Hyytiäinen, som 1819 var torpare under Mangen, men numera köpt sig självskatte, boende i Våhlberg, fick plikta för denna sak 50 R. D. B:o, och bonden Markus Pålsson Manninen i Lillskogshöjden, som lånat honom sin panna, miste densamma för denna couppe. Väl hade han själv fått inropa den på auktion, men han ville det ej, utan lät den hellre gå. Till nästa ting har länsmannen Ullholm hotat att stämma en fattig torpare Halsten Bengtsson i Mosshöjden, samt Mickel Olsson Oinoinen i Rumamäki, vilken väl förleden höst skaffat sig brännvinsskatt, men hade den då ej ännu [betalat], varföre han nu var antastad. Och ännu en underlighet och en orimlighet: om en torpare köpt sig en skogstrakt eller en mark och fått för densamma rättigheten att bränna brännvin, så ifall han själv ej bodde på stället, fick han ej bränna brännvin, utan fick därföre plikta; han skulle nödvändigt gå till sin skog och där bränna, om han ej ville risken att falla i händerna på länsmannen, som, ehuru han själv ofta hade den svagheten att supa sig full, likväl med största strävan [be]ivrade fiskaliserade och lagförde folket, om de genom sin svett och möda förskaffade sig medel att bränna brännvin, till att därmed någon gång antingen styrka eller vederkvicka sig, eller ock att därigenom bereda sig en glad och sorgfri dag efter många mödosamma. Intet kunde härvid blidka honom annat än nog dryga mutor, vilka han dock hade den försiktigheten att aldrig annars än under tu man hand emottaga. Ehuru man kände många, som genom denna utväg köpt sig frie, så ville man och tordes man ej ange dem, dels av fruktan att ej alltid kunna leda det i bevis, dels att ej därmed blottställa sina grannar, emedan man i alla fall ansåg det för en större lycka att slippa med mutor, än befaras med lagens hela stränghet. Dock, det var ej det enda tillfället, som man med mutor kunde få länsmannen känsloöm. Brudgummen i Holland Per Andersson Oinoinen, vann för någon tid sedan i kortspel av en dräng några R:r, varöver denne, utan att säga ett ord, gick i förtvivlan och hängde sig. Vid tinget bevisade Oinoinen sin oskuld i saken och frikändes, helst som han även genast återbetalade till den andres mor den summa, varom var fråga. Nu vid sista tinget var han icke dess mindre av länsmannen åter instämd för att bota för kortspel. - Det var en söckendag, som de spelat, han kunde intet därföre plikta, men lät av skrämsel övertala sig att giva länsmannen 4 R. D. i mutor för att han ej måtte framhava honom. Detta kallades här: gått i förlikning med länsmannen, nämligen genom mutor. Var det ett brott, skulle ingen slik förlikning bort få äga rum, och var det åter ej ett brott, så var det ju ett uppenbart bedrägeri av kronobetjänte, först att stämma honom för rätta och sedan undsläppa honom för en orättmätig penningsumma.

3:0) Vidare klagades allmänt, att då de svenska hemmanen eller gårdarna Östmark, Sörmark, Millmark etc. fordom beskattades till en gård eller dylikt, så togo de och slogo under sig efter behag kringliggande skogar som en fängemark, eller, emedan den ej skulle tillhöra någon, så togo de den. Dessa voro då vilda ödemarker. Sedan kommo finnarna och småningom nedsatte sig på dessa trakter enligt landshövdingens och häradshövdingens tillstånd. Småningom, då de förbättrade sina villkor, togo de skatte och fasta på sina små hemman, mest som 1/4 eller 1/8 hemman, och kommo således som skattebönder under kronan. Andre åter betalte väl liksom de förra såväl sina utlagor till kronan som andra utlagor, men då de ej hade råd att lösa sina hemman från gården, så betalte de dessutom till den årligen en liten husmanslega. De kunde på intet sätt drivas från sina torpställen, om ej de för skuld utpantades eller om de ej inom 10 år betalte sin hushyra. De flesta även av dessa hade köpt sig små skogsfläckar under egen skatt för att kunna föda sin boskap, m. m., men betalte ändock hushyran, till svenskarna. Nu beklagade de, att denna hushyra stegrades år från år, allt efter det som dessa trodde att torpet kunnat förbättra sig. Många påstå, att om man räknar dessa hyror för 10 ā 11 år, så skulle de utgöra en summa, som ofta utgör hela torpets värde. Då finnarna vägra detta, stämma de dem till tinget och uttaga dem [på hyrorna] som de äro färdiga att genast låta utmäta. Så t. ex. bebor Jan Nilsson Oinoinen i Kalvskinnsberg ett litet torp, som ungefär för 10 år sedan blivit upptaget [i] svår, stenig mark. Hushyran utgjorde de första åren 2 ā 3 R. D., steg sedan småningom till 5 och vid 1820 års ting förhöjdes den till 10 R. D., eller dubbelt upp, som blir en omöjlighet för fattigt folk, då de med sin största flit knappt kunna bärga livet, då de äta ett uselt stompbröd, halm eller agnar, när de svenske, girige bönderna leva som en rysk bojar i miniatyr. De svenska gårdsägarna hava sina andelar i skogen numera kluvne, och var och en vill så mycket de kunna plåga sin underhavande. Som de nu under var hel gård hava en stor hop torpare, av vilka de draga dryga skatter, så påstå deras underhavande, att de redan blott med deras hushyra betalar alla sina utskylder. Torparen betalar dessutom själv detsamma som den rike bonden, nämligen utom till honom, så ger han t. ex. prästen, även den uslaste torpare 6 kp. råg eller korn, klockaren 2 kp. korn eller 4 kp. havre, kyrkvaktaren eller stöten 1 kp. vad man vill. Men om torparen har en aldrig så liten skogsfläck, ej större än 1 st[yver] skatte, så skall han genast betala 8 kp. till prästen. Den rikaste hemmansbonden i socknen betalar ej mer än han till denne. [T. ex.] den rike Sikainen i Suhola, och vem som helst för sitt hemman, det må vara stort eller litet. Om de hava på 2 ställen sina skattfläckar men bo på ett, så få de likväl betala 16 kp. Man har flera exempel på, att prästen därföre tingsstämt. T. ex., Hindrik Nilsson Suhoinen i Suhola hade 2 styver skatt i Suhola, och dessutom 4 st. i Millmarkstorp, vilket senare torpställe stod öde i 2 år och brukades av honom själv. Prästen tingsstämde och bonden blev dömd att betala en halv tunna för dessa 2 år för sitt ställe. På samma sätt Olov Mickelsson Sikainen, som också bodde i Suhola, som hade 2/3 av hela fjärdedelshemmanet Suhola och dessutom i Gransjön 52 styver skatt, vilket då även var öde, men fick därför betala. Dessa torpare ville nu alla hellre underkasta sig kronan och dit betala sina kronoutskylder och hushyror, än till dessa plågande husbönder.

4:0) Vidare klagade de sin olycka för den skuld de stannat uti för kronosäd, vilken de sommaren 1817 bekom i Karlstad och [det till ett så] oerhört pris, [som] aldrig förut varit känt. Rågen kostade något över 20 R. D., korn 13-24 R. D., havren 11 R. D., varav havren ej grodde, den sorten var lite billigare, 6 R. D. 24 sk. B:o. Nu vill man hava betalt efter det årets höga pris och ränta till för vart år. Om vintern eller våren därpå sände detta folket Kari Ersdotter Snuppi från Kaupila by till Stockholm att av kungen begära lindring för de fattige. Några herrar hade vid hovet halft lovat det. På en tid hördes ej därav men nu hava de fått sina debetsedlar, och nästan ingen har ännu betalt dem. De försäkra, att de flesta torp och gårdar gå åt, om de skola betala efter det som sagt är. De önskade att halft få betala det med säd.

5:0) Som här var en hel hop norska finnar på bröllopet, så kom även några av dem och anförde åtskilliga klagomål, av vilka jag redan förut hört de flesta. Bland dem var Thomas Pålsson Räisäinen i Räisälä (Lövhögden) by. Han beklagade, att deras byar och gårdar voro så fulla med folk och kreatur, och att det var dem strängt förbjudet att uppodla mera mark eller tillika nybyggen, vilket förbud deras norske köpmän förelagt dem, som äro ägare om skogen. I byn finnes 3 gårdar, vilkas bönder givit lov åt nämnde Thomas’ son Thomas Thomasson Räisäinen och Olov Mårtensson Puaalainen att upptaga sitt nybygge vid stranden av Rögden på deras skog, som kallades Sojomäki [Soijinmäki] (Skåkberg), med villkor att de först därom skulle underrätta amtmannen och skaffa sig hans tillstånd. Av dem var Paalainen hemma från Gräsberg. De upptogo här 2 nya ställen ett litet stycke från varandra. [Timmer-]märkaren Olov Gullbrandsson, som bor i Grue socken och gården Grysseth, fick veta detta, och som de försummat eller ej brytt sig om amtmannens tillstånd, så lofte han anklaga dem inför Contoiret i Christiania, samt nekade dem att ditflytta, förr än svar hann komma från staden. Han försäkrade, att de själve skulle få nedriva sitt arbete, och var och en, som givit därtill lov, plikta 50 speciedaler. De hade icke dess mindre flyttat dit, som de hade allt färdigtbyggt. Ankers, som rått om skogen, hade dött, och man visste ej nu, vem som ägde den; ett tal gick att kungen skulle lösa den. Detta önskade alla finnar av hjärtat. Contoiret bestod nu i Christiania av 3, varibland en Morgenssen och Andreas Ansen (?).

6:0) För ungefär 6 år sedan, eller 1817 vidlag, var hela finnskogen på norska sidan uppbådad att släpa stockar från sjön Rögden (södra) till Stora Skassjön, varimellan räknades en mil, vid vilket tillfälle över 30 husbönder av dessa finnar infunno sig. Så har en handelsman Jakob Nilsson från Christiania, f. d. Ankers Commissionär, jämte skogsmärkaren Guldbrandsen varit på Skassen att bese och märka dem. Men Nilssen hade därjämte ett annat viktigare uppdrag. Han ville tvinga finnarna att gå in på nya kontrakter; med käppen i handen hotade han dem att emottaga en hop färdiggjorda kontrakt, försäkrade, om de det skulle vägra, skulle de varken bli hjälpta med spannmål, salt eller penningar, då de behövde, men däremot skulle han vara mycket gratieuse mot dem, som ville ingå härpå. Då detta ej hjälpte, så slog han bönderna med käppen och hotade med ännu värre straff. Häribland kan nämnas som exempel, att han slog Olov Olsson Mulikka i Mulikka by (Vålberg) (= Vålberg i Grue finnskog, Grue socken, Norge. Övers:s anm.) Sålunda tvingades de att lova emottaga kontrakter, som de ännu ej visste vad de innehöllo. Då de sedermera skulle resa ned till timmermärkaren Gullbrandsson i Gröseth, att få salt eller säd, så fingo de ej, utan att underskriva dessa kontrakter, varav handelsmannen fick ett exemplar och bonden det andra. Dessa kontrakter innehöllo bl a., att om bonden förbröt sig emot sin herre i en sak om 4 B:os värde, så skulle han utan vidare omsvep kunna från sin gård avhysas och stod det honom fritt att sedan se sig om, vart han ville. Vidare var strängt förbjudet, att inga sveder eller kol skulle få brännas, så att ej en gång deras smeder enligt dessa kontrakt hade rättighet bränna sig kol. De skulle ej en gång få taga granris från sina skogar åt sina bockar. Sedan de fått veta dessa brevs innehåll, så hade en stor sorg och låt yppats bland folket. Ty var och en såg, att det var omöjligt att efterleva så stränga fordringar, också hava de redan mångfaldiga gånger överträtt dem, ehuru de ej ännu blivit antastade, men de sågo på förhand, att deras barn och barnabarn kunde efter herrarnas behag bortdrivas från sina gårdar och torp. Alla finnar hava skrivit under dessa, utom hustrun Marit Hindriksd:r Mulikka från Furuberg (= Furuberg i Grue finnskog, Grue socken, Norge. Övers:s anm.), hon reste hellre hem utan säd och salt än hon böjde sitt huvud under ett sådant ok.

Hollands (= Hollandstorp. Övers:s anm.) by ligger väl på en ås men i anseende till den omgivande lokalen allt för lågt, eller liksom i en "bygd", som man här kallar det. Puttola synes i S. V. svävande på översta spetsen av en himmelshög backe, under vilken Rögdälven framflyter oförtrutet i sitt lopp till Kläggen, som här kallas Kläijen. Sedan jag ätit litet smör och bröd till frukost, fortsatte jag min marsch. Vägen gick förbi bröllopsgården. Jag kunde ej undgå att taga farväl av det goda folket. Snart var jag omringad som av en mur. Ehuru alla visste, att jag ej söp, kunde de dock ej hålla sig att än en gång försöka övertala mig därtill. Mat kunde jag ej heller consumera, varför de voro riktigt illa tyckte [= varföre de tyckte illa vara]. Av en karl från Sikala fick jag höra, att dit kommit ett brev från Pål i Öijern till mig. Jag fick en gosse att visa mig dit. Vägen gjorde en ofantlig krok, i anseende till bron, som var byggd över älven. Dock räknades det ej mer än en fjerndel, ehuru den var nog dryg. Hundarna drevo harar alltjämt, men i anseende till de korta dagarna gav jag mig ej tid att vänta. För övrigt var det ett fult väder, fuktigt och kallt och en förfärlig orkan, som gnisslade ohyggligt över oss. Ett litet stycke åt sidan om bröllopsgården fanns ett öde ställe, Putkola kallat, varest en Anders Larsson Putkoinen, född i Norge, hade bott. Hans barn hade blivit förskingrade. Vi kommo snart, efter att nått en uppförsbacke, upp till byn Södra Röjdåsen (Sikala), vi gingo genast till gården Tuomala, där jag visste, att mitt brev skulle finnas. Här bodde en Per Ersson Sikainen uti ett mycket stort och rymligt pörte. Brevet var av Paul Pietarinpojka, Räisäinen i Öijern, den 30 oktober. Han tackade mig däruti för de finska ordstäv, jag avskrev åt honom, och bad mig på det ömmaste hjälpa dem i den trånga belägenhet, vari de nu voro försatte, i anseende till skogarna och deras inhysningar. Han gjorde det med så mycken större tillförsikt, som han nog kunde förnimma, att jag ej utan avsikt genomreste dessa skogar. Och försäkrade till slut, att jag därföre skulle njuta stor lön av Vår Herre, ävensom att deras tacksamhet ej skulle utebliva. Önskade mig för övrigt en lycklig fortgång av min resa och mina företag. Brevet var skrivet på finska och med en flit och ett språk, som man ej skulle väntat sig av en bonde.

Strax nedom gården, vari jag befann mig, stod en stor herrgård, vilken med sina rödmålade hus och staketer föreföll något sällsamt här i finnskogen, mitt ibland finnar, rökande rior och badstugor. Också föreföll det mig, liksom det själv blygdes över sitt ohemula grannskap och mer än väl insåg, huru föga passande plats det valt sig. Jag tyckte, att det kunnat gå ner till bygden och paradera, här i de gömda dalarna var ingen, som visste sätta värde på det. På tillfrågan, vem detta tillhörde, fick jag till svar, att socknens f. d. numera i Herranom saligt avsomnade länsman Jonas Hasselroth gift sig med en finsk bondflicka . . . . . . . . . . Sikainen härifrån byn - i sanning en sällsam ödets skickelse. En Herr Commissarie viger sig med en bondflicka och med en finska till. Hon hade en betydlig del i hemmanet, vilken länsmannen lärer förökat därmed, att han slog några fattiga grannar under sig. Uppå denna grundläggning lät han för 22 år sedan uppföra nämnda byggnad. Han hade dock ej länge nöje därav, ty han och hans hustru dogo i en saligan död och skildes från detta timmeliga. Sonen, som nu är kommen till åren, men ej till förståndet, är en trashank, som intet kan och inte heller vill arbeta, och som supa är hans svaga sida (jag såg honom full på bröllopet), så har man blivit tvungen att sätta honom under förmyndare. - - - Och på egendomen har man satt en lottbrukare eller arrendator. - - -.

Vem som först upptagit Sikala mindes man ej, men att det även som Puttola anses bland de äldsta i grannskapet. Att den som först tillkommit varit hemma från Finland, och att ryktet berättade, att de gett samma namn på sina gårdar som de byar hetat, varifrån de i Finland härstammat. Att den som upptagit Sikala åtminstone varit av släkten Sikainen är säkert. Byn kallas även av de svenske Sikainstorp, liksom Röjdoset Purainstorp. Byn är åt söder och öster omgiven liksom av en fästning, en hop höga berg med koniska eller spetsade toppar stå liksom radade framför den, dock på något avstånd. Utsikten är riktigt alpisk. Dessa kullar kalla finnarna Nullan-nuppi, Gransiöninmäki (Gransjöberg), Länsmanninmäki, Köla, lilla och stora Rennperinmäki (Rännbergskullen). Jag besökte även de södra gårdarna, i en av dem bodde inhyses en karl, vilken i Karlstad fått av mig ett ex. av mina finska runor. Han var själv nu i skogen, men hans hustru berättade, att han med stor sorg omtalat det han förlorat boken, samt en bytta, i vilken han gömt den, under hemresan. Han hade loft uppsöka mig för att begära en ny. Jag besparade honom denna möda, och skänkte hustrun nu en annan, varåt hon hjärtligt fägnade sig. Ifrån Sikala (Sikala har 5 g. 1/4 h.) var ej vidare än några åkrar och ängar att övergå, innan man kom till Norra Röjdåsen (Puttola), som har 3 g. och utgör ihop med Kaikalainstorp, där det finnes 1 gård, 1/4 h. tillsammans. Emellan båda byarna uppdrevo hundarna en räv, som sprang alldeles framför mig, tvärsöver vägen, men det var omöjligt att hinna skjuta den. I Puttola träffade jag inga bönder hemma, de flesta voro på bröllopet i Holland. Då man nu stod här, tyckte man sig ej innehava en sådan höjd, som utsikten från Holland tycktes lova. Man såg de förutnämnda höga bergstopparna, bland vilka Stora Rännbergskullen var den förnämsta. - - - - -. Jag dröjde ej länge här utan fortsatte min gång, helst det redan begynte att skymta (skymma). Jag beslöt att gå åt Rajapuro men tog vägen genom Nulla. Som mörkret hastigt tog till, så gick jag vilse och tog för långt åt öster i skogen, jag kom till stranden av tjärnet Akkalampi, gick sedan upp längs med stranden av bäcken, till dess jag fann ett ställe att komma över, och hittade till slut fram till södra gården, dit jag ämnade mig, ty jag hade fått veta, att folket från de andra voro på bröllopet. Under den tiden jag var inne i Sikala, hände mig en lustig surprice. Väl höll det på att töa och blåsa ofantligt starkt, men aldrig kunde det falla mig in att verkan därav på högst 3 timmar, som jag var inne, kunde bliva så stark, att från det det var full vinter, då jag gick i stugan, och marken överallt betäckt med snö, så blev jag vid utgången högst förvånad, att ej finna tecken till snön. Marken var alldeles bar, blott här och där några isskorpor, som ännu ej hunnit upplösa sig i vatten. Hittills hade jag haft mycket bekvämt att gå över den frusna marken, som blott betäcktes av en halv kv. snö. Nu däremot rann vatten ur tusende bäckar och gyttja och smuts kunde slå mig upp till öronen.

Nulla, vilket svenskarna stundom skriva Nolla, har 2 g. och utgör ihop med Gransjön 4 g., Hällsjön 1 g., Halvarstorp (Sipilä) 2 g. och Kapistorp (Kaupila) 1 g., tillsammans 1/4 h., alla äro de däri skattebönder. I den gården jag var inne, var folket rama finnar, barnen förstodo nästan ej svenska. Utom för käringen, som tycktes visa något gott och förtroligt uti sig, så hade jag ej stort förtroende till de andra. Jag ville ej därföre bli längre där utan skyndade vidare på min stig. Som det var mörkt, så kunde jag ej gå utan med pertbloss. Först ville ingen ledsaga mig, barnen voro små och rädda. Men sedan gubben själv gått in i kvarnen, där han var sysselsatt att mala, så kom hans hustru benäget med mig, hon döljde ej för mig, att hennes man Er. Haljainen, var högst jalou och svartsjuk, och sade, att detta fel låg i släkten. Han hade en kusin i Råbäcken, som för 2 år sedan på samma sätt blev svartsjuk mot sin hustru, och nu är han alldeles galen. Vi hade ej långt just att gå i mörkret, men vattnet stod över alla ängar och under det fanns ofta en slipprig ishalke. Hustrun, som höll blosset, föll redan en gång ikull, ty hon hade ännu svårare, emedan hon gick barfota. Redan på vägen underrättade hon mig, att vi skulle komma till ett fattigt ställe. Men som jag visste, att Råbäcken (Rajapuro) 2 g., ihop med torpet Kartberg (Karttula), 1 g., och Nyckelvattensberg, 2 g., utgjorde 3/8 hemman, så kunde jag väl ej tro, att det vore så dåligt ställt. Men jag behövde ej stiga in för att därom övertyga mig. Ett litet näste med små trägluggar, där fönstren varit, hade man igenfyllt med gamla kvastar och en sållbotten, varifrån elden inifrån bröt ut, med ett ord, allt vad man såg tycktes förebåda den uslaste tiggarkoja. Det första mig mötte vid det jag steg in i den låga hyddan, var åsynen av ett lik, som låg på pankon (= ugnsbänken. Red:s anm.) tätt intill satt en qvinna och spann och ej långt därifrån, på bänken vid bordet satt en karl och spitade pärtor, en liten eldsticka brann vid den svarta ugnen, för övrigt var det alldeles tyst som i graven. Ej en gång barn funnos där, som stojade på golvet, och vilka jag ännu ej sett någon finnstuga förutan. Min blick var allt oryggligt fästat vid det  ohyggliga liket, som låg alldeles bart, blott fläcktals betäckt med en söndrig och slarvig särk. Detta utvisade, att det var en käring, hennes rynkiga ansikte, stora näsa och avrakade hår, hade annars snarare gjort henne till en karl, helst som hon var grått? [grof] till växten, av en ålder om 80-90 år. Snart fann jag, att det ännu hade livet kvar, några djupa suckar, ryckningar på ögonlocken voro tecken därtill. Denna ohyggliga människobild var en gammal kvinnsperson, som här hade sin rote, och som nu i 8 år varit blind. Då hon hörde, att det var främmande folk inne, reste hon sig långsamt och med möda uppe, skälvde som ett asplöv och hackade tänder, sjukdom och köld hade angripit henne. Med en dödlig stämma tiggde hon av mig litet tobak. Huru gärna hade jag ej givit henne, om jag något ägt. Jag sade dock till, att hon skulle få av hustrun, som följde mig hit, i morgon, att jag skulle betala det för henne. Hon tackade mig med välsignelse och sjönk åter ned till sitt läge. Jag tänkte på intet annat än komma hastigt ut från denna sorgens boning. Jag som annars först hade som avsikt att här stanna över natten, var innerligen glad att få följa min ledsagerska tillbaka Nulla, Ehuru jag redan var nog mätt att se elände och jag hörde, att den andra gården befann sig i samma fattiga tillstånd som denna, dock med den skillnad, att där ännu var den rågen på olyckan, att husbonden hade blivit galen, och alltjämt fick bevakas, så beslöt jag att likväl kasta ögon in även i denna koja. Stugan var åtminstone en liten mån större, men allt vittnade om den härskande nöden. Väggarna tomma, inga husgerådssaker vidare än det långa bordet och de tomma väggarna. Vid bordet bredvid en eldsticka satt den gamla och sorgbetryckta husmodern jämte en ung och frisk dräng, de höllo på att i ett tråg hacka eller stampa talg. Ett stycke därifrån i en mörk vrå satt en flicka och spann. På rockens snabba surrande hörde jag, att det var ett ungt liv och en frisk kraft som förde den. Vid det man några gånger med elden svävade över golvet, fick jag tillfälle att betrakta betrakta henne. Det var dottren i huset Helga Haljainen, en ung flicka om 17 år och så täck i växt och ansikte, att jag ej vet, vem jag ville föredraga framför henne. Hon rodnade kanske över den fattiga och tarvliga klädsel hon befann sig uti, men stackars flicka -  det behövde hon dock icke. Blott för hennes skull satt jag ännu en god stund kvar. Värden låg på ugnen och var intet synlig. Hans galenskap skulle bestå däri, att han ej talte annat än härmade vad man sade honom, att han alltjämt ville stjäla sig ut och springa i skogen emot norden. En natt hade det lyckats honom, och de fingo ej igen honom förrän vid norska gränsen. För övrigt så förrättade han sina naturliga behov var som helst i stugan, till och med på bordet, och hade begynt nu att ej tåla några kläder på sig. Utom denna olycka var denna gården tvungen att turvis jämte den andra föda det ohyggliga rotespöket. Hustrun hade grånat av sorg och bekymmer. Utom allt detta var deras hemman bland de dåligaste och hade likväl den drygaste skatten. På flera år har frosten alltjämt härjat deras gröda. Också var det den gamla gummans lott att ensam om natten ligga inne i stugan och hålla den tokige mannen sällskap, under det dottern och drängen sovo i ett uthus och måste de alltid efter sig faststänga stugdörren med en pölky (= stötta. Övers:s anm.), så att karlen om natten ej kunde komma ut. Det var underligt, huru den unge karlen kunde trivas i en sådan jämmerdal, dock var det den söta flickan, som fängslade honom vid sorgen och kvalet. Varken här eller i den andra stugan nämnde någon ett ord om sin olycka, de tycktes bära den med tålamod och fördragsamhet, det var ej heller nödigt att tala därom, ty den talade nog själv för sig. Med snabba steg och med ett upprört sinne följde jag åter med den tjänstfärdiga hustrun från Nulla till dess hem. Helst som jag hörde, att om jag, som jag tänkte, gått längre allt till Gransjön, så hade mig mött samma uselhet. Det första jag gjorde efter ankomsten till Nulla var att jag beställde mig mat. Dock hade värdinnan därmed ej särdeles brått, hon visste ej, huru väl min mage krävde den, ty jag hade ej ätit sedan i dag morgse bittida litet smör och bröd i Holland, och därav blott få munsbitar, i Sikala ville de beställsamma värdinnorna väl duka upp för mig, men jag gav mig ej tid att därpå vänta, emedan dagarna nu voro så oändligt korta, och jag ändå ej hann stort ur fläcken. Jag tänkte skriva i min dagbok, men det ville ej gå väl för den hungriga magen. Emellertid satt jag och avhörde, hur gårdens vallgosse för i fjol, om 15 år, blåste i ett bockhorn varuti var insatt ett stycke träd i den ändan, varifrån man blåste. Ljudet var rätt behagligt och liknade i det mesta en flöjt douce, med många moll- och halva toner. Själv var han för intagen i sin sak, att han knappt nändes lägga den ifrån sig så länge han åt. De flesta stycken voro gamla bekanta finska vallvisor, ehuru något varierade, men finalerna voro i synnerhet omisskänneligen desamma. Pojken talte nästan blott finska, ehuru hans svarta lugg, bruna ansikte och dalkarlsfysionomi gav tillkänna, att han var svensk - vilket ock befanns vara fallet på farssidan. För nästa sommar hade de redan tagit till sig en vallherde, det var en flicka, av samma ålder som gossen, hon var hemma från Sipilä, och då man undantager sotet, som likt ett fint smink betäckte hennes ansikte, och gjorde henne till en negrinna, så fann man snart, att under denna svarta betäckning döljde sig anlaget till ett skönt grekiskt ansikte, en rak vacker näsa, hög välvd panna, små söta läppar och en harmoni i alla anletsdragen, hennes blå ögon, hennes smala ehuru ännu smärta växt, gjorde allt henne till en fullkomlig grekinna. Då man kom att nämna det hennes mor dött, och hennes fader nu var gift med en annan, begynte tårarna falla henne ur ögonen, och ju mer vi nekade henne att gråta, desto mer tjänade det att reta henne därtill, till hon utbrast i en stormgråt. Vilket jag småningom avbröt därigenom, att jag skulle lära henne läsa finska. Ehuru hon ej kunde annat tungomål än detta i tal, så hade hon dock ovant att lära sig det i bok. Vi stavade dock till sist turvis vår stavelse, varvid jag alltid passade på, att hon fick de lättaste orden. Jag las till slut upp för henne den vackra sången n:r IV i senare delen av mina: Pieniä Runoja, som började: Mikä lie minua luonut (Vem har skapat mig? Övers:s anm.) , etc., och vilken så väl passade in på henne. Jag bäddades här som vanligen på golvet uppå en kärva halm med 2 ā 3 fällar (nahkaiset) över och under av fårskinn, vilka voro nog överflödiga, som värmen var ofantligt stark förut i rummet. Min aftonmåltid smakade mig gott, varma potäter och smör, intet mer och intet mindre, men jag gjorde mig ett gott mål och mådde därav rätt brav.


[14 Onsd.]. Jag tänkte vandra i dag härifrån över det namnkunniga Rännbergsberget, till Arnsjön, men tvenne värmländingar inkommo litet före min avresa. Deras svarta tröjor, deras uppförande och tal, föll mig något ovant, jag hade alltför lång tid blott umgåtts med de goda finnarna och tyckte mig ej annat än liksom i ett nytt Finland. Dessa svarta tröjor, som jag förut åtminstone kunnat se utan förargelse, väckte mig ledsamt från denna dröm, och påminte, att jag var på svensk botten. Jag kunde på min sida göra dem den harmen att tala med husfolket på ett språk, som de icke förstodo. De hostade esomoftast och skrapade på foten, och ville liksom säga, "Låt oss nu få höra ett svenskt ord". Men jag höll modersmålet för bäst. Till slut steg den ena upp, gjorde en artig bock och frågade, om jag vore den så omtalde "finske herrn". Jag bejakade det. Han sade då, att hans svärfar Olov Mikkelson i Suhola hade långliga tider önskat att få tala med mig, att han dageligen väntat mig till sig, att han haft bud både åt körkan och åt finnskogarna, varav han blott hört att jag passerat fram i alla byar, men alltid förbi honom. Att jag vore oändligen välkommen, och att han genast skulle vända om och följa mig dit, med en hop flera grannlåter han sade mig. Jag visste först ej vem denne Olov Mikkelsson kunde vara, och då jag förfrågade mig hos gårdsfolket, sade de, att det var en finsk herre, vilken jag redan träffat under tinget i Västanvik. Detta gjorde mig ännu mera nyfiken. Till slut kom jag underfund med, att denne finske herre var bonden Olov Mikkels:n Sikainen, vilken jag väl träffat i Västanvik, men redan där ej kunde tåla, emedan han tycktes efterapa allt vad hade smak av svensk och stötte på herre. Han ville ej tala sitt finska språk, gick ej klädd i samma dräkt som de andra av hans nation, talte helst om sig själv med skryt, detta, att han underslagit sig flera fattigare bönder i byn, där han bodde, vilka han sedan fördrivit, gjorde att jag hade leda för honom. Som han ansågs för en av de rikaste bönder och som han låtit uppföra sig en tvåvånings byggning, på vilken han jämte de andra husen kostat lite rödkrita, så kallade man honom nu för herre, ehuru han snarare bort tituleras för en narr. Likväl beslöt jag nu att hälsa på denne finska herre, och antog anbudet. Hans svärson, en ung bondson från Lysvik, blev nu min följeslagare. Han ville omöjligt gå ned vägen före mig utan krusade och complimenterade. Allt krus, som är onödigt, är odrägligt, blir det än mer genom enträgen envishet. Detta hos herrskaper - än som hos bönder, av vilka man väntar enfald, fromhet och oförställdhet. Sedan jag äntligen fått honom fram om mig att visa vägen, ville han dock ej hava den artigheten att vända ryggen åt mig. Han gick därföre sidlängs som en narr, än på ena, än på andra sidan av vägen. Allt vad han talte, var om hans svärfar, och var gång han nämnde hans namn, gjorde han det med en betydlig ton och ansenligt förändrad. Så ofta han nämnde om svärfar Olov Mikkelsson eller om Olov Sikainen, han hade mycket svårt att finna, att det var en och samma man. Då han fann sig förolämpad av denna benämning, huru mycket mer hade han icke haft orsak därtill, om han vetat dess betydelse.

Vi togo vägen genom byn Lilla Rännberg (Kotamäki), här var 3 gårdar; den första fördes i kyrkboken under Nulla, alla hade de varit torpare under Sörmark, men nu köpt skatte på sina gårdar. Jag såg här ofantligt stora och goda flatstenar eller skiffer (puaasia), vilka de sade i stor myckenhet finnas löst liggande på marken. I en gård var båda väggarna till förstukvisten, bestående vardera av en sådan stor skifferflisa. Jag var inne i en gård hos bonden Johan Joh:n Räisäinen. Det var en bland de gamla hedervärda finngubbarna, stor och grov till växten. Han hade ej haft mer än yxan på axeln, då han först kom hit, som då varit en vild skog, han hade ej blott uppfört alla nödiga byggnader och uppbrutit den steniga jorden åt sig till åker, utan även köpt sig det till eget. Han, liksom nästan de flesta av de gamla finnarna, voro så lika varandra som en slant. Mycket starka muskler och anletsdrag, hög panna, stor näsa, ofta med en inböjning under pannan, men sedan en romersk höjning, stora uttrycksfulla blå ögon. Hans barnabarn begynte redan att tala svenska och förstod alltför litet finska. Jag slog dem här som annanstans i halsen med mina finska böcker. Härifrån fortsatte vi vidare vår väg, tre gånger kommo vi att gå över en och samma bäck, innan vi kommo till Tväråa (Suhola). Litet förrän vi kommo till byn, kommo vi ned på landsvägen, som länsman Hasselroth från Östmarks kyrka låtit göra hem till sin gård i Sikala. På avstånd syntes redan de rödmålade husen likt en herregård, där Olov Mickelsson bodde, jag gick i den första stuga in, där bodde en bonde, vilken i Karlstad fått av mig ett ex. av Runorna. Han var väl av den finska stammen, men kunde ej tala språket, han hade gift sig med en svensk käring, som nu låg sjuk. Även hade han låtit göra sig på svenskt maner en spisstuga, uti vilken han nu satt och frös. Ena benet hade han haft avbrutet. Baggarna hade under förra kriget gjort honom detta, hem i hans gård, för det han ej ville byta häst med dem. Jag dröjde ej vidare här, utan kom under ett fortfarande fint regn till Herr Sikainen i den röda gården. Så mycket möda han än gjort sig att giva sin gård anstrykning av en herremans, så kunde man dock vid en närmare åsikt lätt finna, att det var en simpel bondgård. Bodar, lider, fähus, staketer, allt var här rödfärgat, gården något stor. Huset, som var 2-vånings, var litet och utan minsta smak och proportion. Då jag kom i förstugan och tänkt gå in till vänster, var svärsonen mycket enträgen att få mig åt höger in i Salen, som verkligen var hygglig nog i sitt slag. Parspeglar, några tableaux och en gammal karta prydde väggarna. Efter en stund kom herr Olov in, han var klädd i en gammal trånggjord brun frack, ett par korta svarta knäbyxor med nedkorvade strumpor och ett par tofflor på fötterna. Han var mycket fryntlig och mycket fet och däst. Han var således i sin negligé, trippade mycket på golvet och fjäskade, än att visa sina böcker, varibland var en vägvisare genom Sverige, än att tala om sina planer och ställningar, huru han låtit nedriva det gamla finska pörtet m. m. I detsamma kom hans fru in, en lång svartbrun dam från Sunne, hon var svenska, något till åren, hade i sina unga dagar ej sett illa ut, men nu föreföll hon mig otäck. En lång figur och de ännu vilda bruna ögonen, som påminte mig om fru Vahlbom i Fryksände. Hennes digra barm låg vårdslöst uppknäppt, dessutom smutsig och dammig, och som jag tyckte, hade hon fått sig en sup för mycket. Det är förlåtligt, om man träffar finngummorna, som bo i de rökiga pörten, litet sotiga om näsan, de äro mycket mer renliga i sina kärl, kläder etc., men då man får se dem smutsiga i synen, som vill taga stämma och rang med bättre folk, så får man just ej den bästa tanke om en. Hon hade knappt hälsat på mig, förrän hon kallade Saukko för en tusenkonstmästare, och inkallade sina pigor och barn att se dess konster, av vilka åtminstone för denna gången ingen representation gavs. En sup och smör och bröd blev framsatt. Man ville hava mig kvar över natten och middagen, men jag kunde ej samtycka till någotdera, utan förklarade mig snart marschfärdig. Redan förut i Holland fick jag veta, att en Erik Suhoinen kommit från Finland till byn Lövåsen i Lysvik, en mil från kyrkan. Ännu för 20 år sedan har bonden Olov Jonsson Suhoinen i Holland, då han rest härigenom, träffat här en skäggig gubbe, som kunnat finska och sagt sig vara av den gamla stammen och en släkting till honom. Denne Erik Suhoinen hade redan från Lövåsen flyttat hit till Tväråa, vilket han först upptagit. Han hade uppfört sig en stor gård och huggit ej mindre än 10 tunnlands sveder. Intill senare åren har denna stam ännu bott här, då den av Olov Sikainen från Sikala utträngdes, en del därav har nu flyttat ut som torpare på skogarna, en del ha blivit försvenskade och bo kvar. Olovs barn, som voro 6 och alla fullvuxna, förstodo ej ett finskt ord, deras mamma hade däremot desto flitigare lärt dem svenskan. I Tvärån bo nu svenskar och finnar om vartannat, dock håller svenskan på att få överträdet; på samma sätt ses svenska och finska bostäder om vart annat. Byn är ett bygdland, den har en mera slät, stenfri och till åker användbar jord. Byn ligger strax vid foten av det höga Rännebergsberget, som på denna sida har den brantaste sluttningen, den står som en slags fästning med sina många höga bergsspetsar i en rät sträckning framför byn. Den högsta klätten är mitt emellan en schweitzerdal under stupande klippor. Genaste vägen härifrån till Arnsjön gick just över Rännbergsberget. Jag valde även den. Olovs äldsta son, om 30 år, kom och följde mig, helst som han hade en svåger i Arnsjön, där han ville inkvartera mig. Han var liksom modern överlastad av brännvin, så han ofta måste pusta under den stora uppförsbacken. Han frågade oupphörligt, huru hög jag var i rang, att jag åtminstone var en general var utom all fråga, emedan han visste, att jag, då jag varit i Vinger, sovit hos kommendanten och fått 4 soldater till hedersvakt eller ordonnanser på en gång. Jag samtyckte halft till allt. Vidare frågade han, om jag var bror med överstelöjtnant Hjertén, efter han fick höra, att jag varit där. Av allt hans tal hörde jag, att han var dum som en stövel. Hade det ej varit mist och regndask, så hade jag klivit upp på högsta klätten av Rännbergskullen, efter den är så märkvärdig. Bland de högsta bergen i landet, har det fått rykte om sig, att midsommarnatten solen här vore osynlig bara en liten stund, vilket dock helt och hållet är ogrundat. De flesta resande i landet hava ej försummat att besöka detta ställe, i synnerhet den omnämnda natten. Varibland doktor Kjellin från Sunne en gång varit uppriden dit med häst, vilket från denna sida tycktes vara helt och hållet omöjligt. I berghällen på kullen skall vara en hop namn inhuggna av de resande. - Jag lämnade alla dessa märkvärdigheter gärna obesökta, men eftersom jag förmodligen för första och sista gången besökte orten, så skrapade även jag mitt namn i ett brant berg, som stod till höger om vägen, ungefär 40-60 famn. under den översta höjden. Sedan vi kommit över backen, togs vägen mer i söder, till dess vi kommo till Hotakstorp (Hotakkala) (= nuv. Hattaktorp. Övers:s anm.) varest var tvenne gårdar såsom torp under Sörmark. Den ena hade dock redan köpt sig därifrån fri. Stället var ej så gammalt och först upptaget av en Hotakka från Arnsjön. Nu bo i den ena gården svenske från Sunne, i den andra släkten Karhinen, en gammal utav de äkta finska gubbarna, stor och grå som en Herkules, hans barnbarn kunde ej finska. Härifrån hade jag blott ett litet stycke nedför backen till

Arnsjön (Arnsjöni), vilken by jämte Gransjön är en av de äldsta i grannskapet, är en 1/4 hemman och 4 g. samt dessutom torpet Kampbacken (Kampiharju) 1 g. Förut har här i byn varit flera gårdar, men nu äro de öde. De första, som uppbyggt denna by, hade varit en Karhinen och Hotakka, men vilken av dem varit äldst, mindes man icke. Hos Olov Mickelsson i Suhola, såg jag ett gammalt dokument in originale av den 10 och 11 juli 1668 vid tinget i Fryksdalen, däri det hette att länsman och några svenska bönder vittnade om Ernsjön och dess rågång, att det varit 1/4 h., vilket Staffan Andersson och Olov Andersson efter sin fader, som av landshövding salig H. Tomai Lagman den 1 jun. 1652 fått lov att det upptaga, då bebodde, och hade bönderna Påvel Mattsson i Spettungen och Per Hindriksson i S. Röjdåsen gått liksom i borgen för torpets riktiga hävdande. En Haljainen från Gransjön köpte av Karhiserna [Karhinen] deras del och den siste av Hotakkorna hade ihjälslagit en annan i gräl med sin täljkniv. Han hade sköljt bloden av kniven i den lilla bäcken, som flyter häremellan och Hotakkala, varav den än i dag kallas Huhtolampi och anses än med en slags helighet. Hotakka rymde över till Norge. Vi kommo in till en gammal finne, en bland de duktigaste jag sett, han hette Anders Hansson Valkoinen, var en klok och hederlig gubbe, ungefär som Porka i Fäbacken. Han och hans hustru voro rama finnar, hon var hemma från Norra Lekvattnet och så finsk, att då hon giftes kunde hon ej ännu tala ett svenskt ord. Hon hade läst för prästen svenska, utan att förstå ett ord därav. Hon hade många barn, som väl förstodo finska men helst talte svenska. Ene sonen hade gift sig med Olov Mikkelssons dotter, som var så lik sin mor i utseendet som i snuskighet. Hon var nu värdinna, och som gården var rik, så ville hon enligt sitt svenska manér hämta fram sitt smör på en smutsig porslinstallrik, och som jag här dröjde över ett dygn, så hämtade hon 4 g. fram, samma smutsiga tallrik och samma smör, på vilket redan fallit 1/2 tums damm och sot, jag kunde ej hålla mig utan att säga henne sanningen. Mjölken skulle likaledes i en glasbunke, men om den var skiten och otvättad, därom var ej så noga fråga. Jag stannade här över natten och besökte därförut de andra gårdarna, i en av dem fann jag en flicka Martinen från Hellsjön, vilken i Karlstad fått runor av mig. Där var även en gammal inhysing, äldre bror till min värd, som ej var rätt slug; bland annat hade det fallit honom in att ej tala finska, ehuru han kunde både tala och läsa. Han hade flera gånger genomläst Erici Aboensis postilla. Han tyckte det var skam att bruka detta språk i munnen, kanske hade hans själasörjare därtill övertalt honom. Dock huru många sådana narrar finnes det ej i vårt land! Jag sov på en halmbädd i stugan på golvet, men en av pigorna låg sjuk i den här i landet allmänt kallade moran [?], dessutom hade hon hosta, så hon hade hela natten därav plåga.

[15 Torsd.]. Valkoinen hade i likhet med Ol. Mickelsson i Suhola låtit uppföra en tvåvånings svenskstuga eller överbyggning, som det i Jösse kallas, men han kom snart underfund med, att det var bättre bo i ett varmt pörte än frysa i denna, han lät därföre göra strax bredvid ett stort pörte, där han bodde med hela sin familj, och lät den andra byggningen stå öde, varuti en oskicklig norsk murmästare uppfört en kakelugn, som intog halva den stora salen. Jag inkvarterte mig genast i den finska salen och gav mig i prat med gubben. Han hade ett minne som en häst och ett ljust och förståndigt huvud. Han kände först och främst alla familjenamnen i socknen och av vilken släkt var och en var. Bland annat som han visste berätta var:

att i närmaste skogar funnos flera Autiot eller öde ställen, där finnar fordomdags bott. Dessutom funnos här och där rior eller bastur, där de någon tid bott. Dessa voro alltid invid något stort fall eller sved och oftast uppförda under en backe, så bönderna desto lättare med kälkar kunde nedsläpa säden till sina badstugor att tröskas. Utom dess skall det finnas märken efter många gravar, ungefär 2 famn långa, men smala, uti vilka de brukade förvara sin säd. Dessa kallades ruispurnoja och sågo ut ungefär som tjärbränningsställen, de voro 1 till 1 1/2 aln breda. Bland öde ställen var ett, som kallades Tamaraisen autio (eller Tuaamar. aut.), ett ställe i öster om Arnsjön, han har haft en liten kvarn (?) där, och bäcken kallas ännu efter honom Tamaraisen puro. Bönderna från Sörmark hade uppbränt hans bostad. Två bösshåll i söder finnas Vaukkoisen autio, vilken varit ännu äldre. Man har en anekdot om en käring av denna släkt, vilken gått och tiggt och en gång kommit till Purala. Hon sade, att hon vore i skyldskap med dem, varföre hon blev väl emottagen och förplägad av käringarna i gården. Då deras män hemkommo från skogen, berättade de, huru de råkat en gammal släkting. Karlarna frågade: Av vilken släkt är du? Hon svarade: Av släkten Vaukkoinen! - Dra in i helvetes kittel, vi äro inte  Vaukkoisia, svarade de och gumman blev röjd för sitt skälmstycke. Ett ställe kallat Kiesinens autio (Torde vara nuv. Kiesilä. Övers:s anm.) 1 f. i öster från Kaupila, varest allt folket skulle efter berättelse förgåtts av hunger. Av alla dessa tre släkter finnas numera ingen övrig här å orten. Han berättade vidare om Rännbergsberget följande anekdot: Fordom hade en hop Baggar kommit långt över gränsen och plundrat. De hade bl. a. varit allt till Vitsand och jämte annat därifrån borttagit en brudskrud och en brännvinspanna, i vilken de stoppat den. Svenskarna jagade efter dem och lyckades att vid Rännbergsberget kringränna dem, varav berget har sitt namn. En del av rövarna sprungo i brådskan självvilligt i det lilla tjärnet, som finns i södra ändan av Rännberget, där de drunknat, av dem heter ock tjärnet än i dag Rövaretjärn (Ryövertierni). Brudskruden och pannan hade även blivit i sjön, där de än i dag skola ligga, emedan bottnen, som är gyttjig och lös, samt har under sig ett annat vatten, ej tillåtit något försök att få upp dem.

På detta Rännbergsberget har fordom mera än nu - isynnerhet den finska ungdomen - tillbragt midsommarnatten under lek och sång, samt Backii fester. De hava även haft eldar här uppgjorda, ehuru mer små i anseende till svårigheten att dit släpa träd. Svenskar och främlingar ha ej sällan deltagit i dessa nöjen, som räckt hela natten igenom. Svenskarna underläto ej att på sin sida anställa dylika infall i Norge. Bland andra var en av de första Haljaiserna i Gransjön, en stark partigängare, vilken alltid återvänt med rikt byte från Norge; till slut, då han ej mer kunde överkomma annat, så drev han därifrån ofta hela drifter med svin, stundom till 50 st. Han misstänkte, att baggarna skulle söka rätt på honom. Han låg därföre alltid på parsin i rian, där han hade sin bössa med sig. En söndagsmorgon kom också verkligen baggarna. Hans styvbroder var färdigklädd att gå till kyrkan, men hade kommit att dröja för länge hem[ma]. I brådskan sprang han och gömde sig under en bod, men blev av dem upptäckt och ihjälskjuten. Bland baggarna funnos även en hop norska finnar. Haljainens hustru nekade dem på finska att gå till rian, sägandes, att mannen var där. Baggarna gingo dock slutligen dit. Haljainen hoppade ned från parsin, mitt ibland dem, varav de blevo så förskräckta, att de raglade omkull. Han hade dock ej tid att skjuta, utan ville först komma i säkerhet. Just då han hade hoppat över gärdesgården och ännu höll handen fast i staken, kom en kula och gick honom genom armen. Han brydde sig dock ej stort därom, utan intog (flydde till) skogen. Annars var [han] en sådan trollkarl, att ingen kula bet på honom. Baggarna åtnöjde sig den gången att avtåga utan att dock uppbränna husen. En annan finne Paavo Konkari i Kärnberg, var en ännu starkare partigängare. Alla baggar hade svurit honom döden, men han undkom alltid deras klor. Dock voro de aldrig säkra för honom, huru de än vände sig. En gång om en söndag morgon låg han gömd i en hummelgård, och hörde händelsevis huru en bonde, i det han med ett knäpplås låste fast sin häst vid en bod [sade]: "Kom nu Konkari och tag min häst, om du kan!" Konkari uppfyllde hans begäran; under den tiden bonden hörde på predikan i körkan, så tog Konkari och hällde krut i låset, sprängde sålunda upp det och red sin väg med hästen. Hämndens dag var dock även en gång kommen över honom, och baggarna gjorde honom en vacker dag sin påhälsning. En bror hade han, som gömde sig upp på stugvinden, dit han tog sin bössa och ett kärl med vatten att ej förgås av törst. De hittade honom dock här. Han hällde då sitt krut i vattenstopet, för att snarare få pardon. De bundo honom och togo honom med sig, ävenså Pål själv, som de olyckligtvis fått fatt på. Brodern dränkte de i Glommen, men Pål tänkte de spara en svårare död, och förde honom i den avsikt till överste Helmen (?), som bodde litet i öster om Brandvohl. Han frågade honom, varföre han tillfogat Norges folk så mycket ont, vartill han svarat: "Detta har jag gjort för att hava varit trogen mitt fädernesland". "Det var rätt, min gosse, du skall därföre slippa hem till ditt land igen", sade Helmen och klappade honom på axeln, samt lämnade honom tobak på köpet till reskost. Detta härmade baggarna innerligen, och de ångrade ingenting mera än att de ej dränkte honom i samma flod som brodern.

Vidare talte gubben om samma historia, som jag hört omtalas i Järvenpää om Kelti, samt försäkrade, att han själv en gång där i byn på en bouppteckning sett de betsel, där förvarades efter fogden, som varit deras anförare. Dessutom mindes han en annan historia om samme Kelti. Baggarna voro en gång och plundrade i Runnsjön, då folket genast skickade bud efter Kelta, vilken allmänt var känd modig som ett lejon och djärv som en våghals. Han lade sig åter på lur vid vägen bak en rotvält och då baggarna återvände från Runnsjön med sitt byte, gav han därifrån eld på dem. Sprang fram på vägen för att förfölja. Baggarna sköto på honom, men bom, han kastade sig dock ikull, då de sagt: "Fick du nu, din djävel". De skyndade sin väg fort åt gränsen. Men under den tid Kelta låg på ryggen, laddade han sin bössa och sprang så efter dem. Nu fingo de brått och i hastigheten hunno de ej lössnöra de rågsäckar, som de buro på ryggen, utan spräckte upp dem med sina täljknivar på varandra, för att desto snarare kunna rädda sig med flykten. Av denna Keltasläkten hade en vid namn Olov bott nära Arnsjön; stället är nu öde och bär hans namn, samt i Marttila finns än en bonde av samma stam, benämnd Anders Andersson-Kelta eller Kelti. Vidare berättade han - vilket jag även sedan hört i Norge - att på Boviggen, allra först bott skojare eller rövare. De hade gjort mycket illa i grannskapet, varföre även de blevo uppsökta och deras kula. De hade just då alla varit och badat, varföre de infångade dem i badstugan, med stockar för dörren, och tände så eld på alla fyra hörnen. Det olyckliga folket inbrändes så allesammans. En mor hade utkastat sitt späda barn från gluggen, men de förbittrade bönderna inkastade det åter genom samma glugg att förbrännas.

Om Hindrik Häkkinen visste han, utom det jag förut hört, vidare att förtälja: att Moilainen, som bodde i Runnsjön, var en av hans närmaste grannar på den tiden. De brukade därför stundom vara hos varandra på dryckeslag. En gång vid ett sådant tillfälle har Moilainen för sig själv gnolat i fyllan, ungefär ur denna ton: "Nog vet jag, var jag nästa år skall få mig ett svedställe och varest är god mark och god skog, och det är där ingen tror, och det är ej långt härifrån, m. m." Häkkinen lade allt detta på minnet och gissade till slut det stället Moilainen utsett. Då han följande sommar ditsände 30 man att nedhugga skogen, skickade Häkkinen dit 50 och legde dessutom de förra under sig, så han nu hade 80 man i sin tjänst. Svenskarna gingo dit för att köra bort dem; då de kommo, höll allt hans arbetsfolk på att äta middag. Som de från stället, där de arbetat, hade ett gott stycke till eldstället, så brydde de ej om att medtaga sina yxor, utan höggo dem fast i stubben, var och en på det ställe, där han stått och huggit. Då nu svenskarna kommo, sågo de den fasliga mängden med yxor, och då de började att räkna dem och de hunno till 80, så funno de att det ej vore värt för dem att gå dit fram. De vände om utan att en gång hava torts visa sig för dem. Ännu finnes i Rattsjöberget en bod efter denne Häkkinen, om vilken man försäkrar, att den mer än en gång från taket blivit uppfylld med råg. Dock var ej han den enda, som denna tiden stod sig bra bland finnarna. En annan Hindrik Kukkoinen, som vid denna tiden bodde i Torpberg - hans ställe är nu öde - beskrives på samma sätt. Han arbetade alltid med mycket folk, och brukade vanligen, då han med dem gick till sina stora sveder, medbringa en oxe, vilken där slaktades och förtärdes. Detta var ej sällsynt den tiden. En annan finne, den vilken först upptog Gransjön och hetat Haljainen, var så rik, att han 3 år efter varandra, som varit stark missväxt, alltid reste ned till Vestergyllen och uppköpte råg för sitt årsbehov. Det tredje året skall blivit så ovanligt god växt, att han inom 7 veckor sedan han sådde, skördade.

Vidare talte han om, att Akkalampi, sjön vid Nulla, fått sitt namn därav, att en tiggarkäring, som en gång gått från Nulla till Sikala och passerat här förbi, såg däri en mördad karl ligga i vattnet. När hon kom till Sikala, sade hon åt karlarna där: "Om ni vet er hava gömt någonting, så gå ut och laga så, att det ej synes". De förstodo vad hon mente. De gingo och upptogo kroppen, och begrovo den ett stycke därifrån i norr på ett ställe, som heter Hoverdalen, varest än i dag skola höras gastars tjut och skrik. Denne karl hade varit en tjuv, som man låtit i byn få hålla sitt gömställe, och med vilken man delat vinsten; han kallades Suomen-Mikko. Man beslöt slutligen, då man fruktade bliva röjd, att rödja honom ur vägen. Det gick till på det sättet, att några bönder hade honom i en lada för att där skifta hans byte, då en annan, som stod ute, passade tillfället och sköt ned honom.

Den förste, som upptagit Öhmölä (Ömmestorp), hade varit Paavo Öhmöinen. Natten låg jag med en av sönerna i kammarn.

[16 Fred.]. I dag morgse gick jag hem till Östmark. Om natten föll det ett verkligt skyfall, och det fortfor ännu att blåsa och regna. Jag gick genom Hotakkala och helt nära förbi Rövartjärn, som av det starka regnet nu flödade över genom en liten å - tusenden snöbäckar fick jag plaska uti, jag var våt om mina fötter som en nors. Hundarna drevo harar under regnet. Då jag framkom till Långerud, var regnet förbi och blev vackert väder, men vägen var gyttjig och slipprig. Man fick vid Långerud se en helt annan tavla, de stora stenrösen voro försvunna, vackra, släta åkrar och bördiga fält i stället. Man kunde ej annat än förundra sig över regeringen, som satt så stor skatt på finnarnas usla torp emot dessa stora och rika gårdar. Jag grämde mig i själen häröver. Då jag kom hem till mitt kvarter i Östmark, träffade jag där mycket dalkarlar, som reste kring landet att uppköpa skinn. Det var deras födkrok. Jag gav åt dem några ex. av mina runor att kringföras till Säfsen och Malungs finnmark.

[17 Lörd.]. I afton var jag på prästgården, blev bror med Comminister Frychius; jag proponerade att kalla honom till farbror, men han ville ej det. För övrigt voro herrskapet mycket artiga. Jag träffade där länsman Ullholm och insp. Haling. Jag grälade genast på Halingen angående koskrivningen. Prästen fick jag på min sida men man urskuldade sig med, att ingen ännu fått plikta och att ej heller någon skulle få det. Att de flesta bönderna liksom torparna voro emot det, men att några först önskat detta förbud vid en sockenstämma, att vid denna stämma inga andra infunnit sig, att dessa beslutat för hela socknen, att de frånvarande fingo åtnöja sig med de närvarandes beslut, m. m., vilket dock i detta fall ej ägde rum. Detta var dock ej en allmän sak, utan var och en enskilds rätt att hushålla med sin egendom. Till Ullholm talte jag om brännvinskonfiskation, han sade, att han gjort bara två, och att han varit tvungen därtill, emedan finnarna sprungo och angåvo varandra för honom. Att han ofta därföre givit dem snus (!) och bannor. Jag hade i går brev av Bruzelius, han hade på min begäran förskrivit böcker från Finland för finnarnas räkning. Han talte om, att han gärna velat vara i mina skor, på en sådan resa m. m. och att biskop Murray i Västerås gärna önskade, att jag kom därigenom och kunde berätta honom förhållandet om dessa finnar. Jag gick hem till Östmark till natten.

[18 Sönd.]. Gick ej i kyrkan, ehuru jag ämnade det. Skrev brev till mina föräldrar, till Mathiesson och Gottskalk, samt till Nilsson, förskrev av honom Lapis infernalis och en kamb. Det var mycket finnar i kyrkan; därifrån kommo de flesta efter gudstjänsten till den gård, där jag bodde. Tvenne lik hade de även med sig. Och åto och söpo vid bordet i den andra stugan, liksom hos oss i Jockas. En hop norska finnar voro med dem. De bådo mig komma även till dem på deras sida. Om afton sent var jag åter till prästgården och satte mina brev på posten. Hade min piccolo med mig, blåste på vägen. Det var sent, då jag kom hem. Mötte på vägen Com. Frychius, som åkte och hade drängen med eldbloss framför sig. Då jag hemkom, blåste jag i mitt jakthorn, varav samlades från alla gårdar mycket bysfolk tillhopa, de voro hos mig länge på natten. Flickor och pojkar sjöngo och dansade, m. m.

[19 Månd.]. I dag bittida reste jag åter på finnskogen och tog vägen åt Norge. Jag åkte med skjuts till Suhola, därifrån spatserade jag över backarna till Rosastorp (Rusala). På vägen blev åter Tipla borta ifrån mig, utan att jag sedan kunde hitta henne. Annars var dagen vacker, marken bar och väderleken skön, dock blåste det något starkt, så jag hade temmeligen kulet. Denna by var på en ovanligt hög backe. Denna by var ej mycket gammal och först av en Rusanen bebyggd. Nu fanns här 5 gårdar, vilka alla voro torpare under Långerud. De beboddes nu förnämligast av släkterna Räisäinen, Ampiainen och Millomi. Jag träffade här i byn bonden Per Olsson Millomi eller Hämäläinen, vilken jag befriade från arresten i Karlstad. Gubben var fattig i högsta grad och bodde i en liten koja. Jag efterskänkte honom därföre de 4 Rd., som jag lade ut för honom i Karlstad. Han var själv gammal om 55 år, men hade en ung och hygglig hustru, vilken skänkt honom det ena barnet efter det andra. Han var mycket glad att få råka mig, ävenså hans hustru. Han följde mig till följande gård, varifrån jag fick en karl, som följde mig allt till Marttila. Först passerade vi efter en fjerndel byn Kapistorp (Kaupila), 2 gårdar, vilka hörde till samma skatt som Nulla och Gransjön. Jag var blott som hastigast in i en stuga, här bodde av släkterna Sikainen och Haljainen. Förrän jag kom till Kaupila passerade jag först Pylketorp (Ruusinmäki), och det var här jag träffade Per Olsson Millomi. Lite förr än jag kom till Marttila, passerade jag deras kvarn; jagade där efter några orrar utan att dock få skjuta. Jag stannade över natten här i Halvardstorp (Marttila) hos bonden Lars Olsson Millomi, en hedersgubbe, han hade en hel hop stora söner hos sig och tvenne fullvuxna döttrar. Där var en skräddare, som även var en stark finne, kunde sjunga en hop finska psalmer och läsa finska. Jag las hela aftonen för dem en hop sananlaskuja, lukuja och runoja. Här yppade jag den tanken, som jag redan länge gått dräktig med, nämligen att skaffa en finsk kyrka vid stranden av Norge (stranden av Norge, skall väl vara stranden av Röjden. Övers:s anm.) . De tyckte alla om förslaget.

[20 Tisd.]. I dag morgse gick jag härifrån och fick sällskap av en norsk, som gick här kring landet och uppköpte talg och smör. Han hade en finne med sig. Överallt i dessa byar, så var det idel pura finnar, stora och små. På vägen härifrån passerade vi ett nybygge Kavelåsen (Puukaula), som helt nyss blivit upptaget av Johan Olsson Martinen, men på ett otjänligt ställe. Han var själv ej hemma, hans hustru stod ensam ner i kärret och bykte kläder. Vi gingo in i stugan, den var så söt och snygg, så det var lust åt. Jag lämnade där på bordet ett ex. av mina Runor, vilka jag annars kvarlämnade på alla möjliga ställen. Vi kommo sedan till Södra Åskogsberget. Här kunde alla karlarna finska, men käringarna svenska. Dessa tre gårdar äro torp under Östmark, men har nu mästandels köpt sig fria, och köpt skatt på sina hemman. Denna by ligger även på en hög backe; man har härifrån en stor utsikt, ty Rottna flyter genom den bekanta Rottnamon, som är en hed, vilken formerar höga bäddar och backar på avstånd från floden. Man ser den bebyggda Norra Lekvattnets backe, och Kärmemäki, men för övrigt omätliga skogar, så långt ögat kan [se]. Då jag var i Martila, bodde där en avkomling av den beryktade familjen Kelta eller som de kalla den Kelti. Han hette Anders Andersson Kelti. Jag såg en hop små fåglar flyga till en rönn och äta rönnbär. Bönderna sade, att det var trastar, men jag såg på flykten att det ej var sådana. Redan förut hade jag märkt sådana fåglar sväva kring rönnarna. Jag smög mig tillbaka till dem, men de voro skygga och flögo sin väg. Jag sköt efter dem i flykten, de voro 9 vid pass och en stupade. Det var ett slags sidensvans, men större än de vanliga. Jag visade den för folket, men de kände ej igen den, utan sade, att det var en främmande fågel.

Ifrån Södra Åskogsberget kom jag strax till Norra Åskogsberget (Millomi). Här var blott en gård, som hörde till Sverige, men strax invid skidgården (= gärdesgården. Övers:s anm.) var ett litet torp på norska sidan. Millomi skulle fått sig sitt namn därav, att det var mitt mellan Norra Åskogsberget i Norge och Södra Åskogsberget i Sverige, och är det förmodligen deriverat av mellanmaa. Den som först flyttade hit, var hemma från Norra Åskogsberget i Norge, han högg här sved och fällde timmer men fann, att jordmånen var dålig; han övergav därföre sin plan och flyttade till Södra Åskogsberget. En lång tid därefter blev åter Millomi upptaget. Från denna gården är sedan utgrenad en stor släkt, som kallas för Millomilöitä, men egentligen äro de utav släkten Hämäläinen. Denna gård är under Millmark, men [har] köpt sig skatt och har haft lantmätaren där i sommar, som utskiftat skogen. Karlen Johan Olsson Millomi följde mig ett gott stycke till en liten bäck, som flöt in över gränsen. Jag hade en 1/2 fjärndel att gå längs med själva gränslinjen, som var 9 aln. bred. - - - Jag följde gränsen allt till röset 83 nära det lilla tjärnet Märralampi, härifrån gjorde gränslinjen en bukt åt höger och vägen till Åskogsberg tog av åt vänster. - - - - -


[NORGE].

Norra Åskogsberget, på norska sidan, är näst Mulikka en bland de äldsta byar här på finnskogen. I första gården, dit jag kom, voro folket så glada vid min ankomst, så att deras ansikten skinade [skeno] av glädje. Jag tänkte fortsätta min vandring, men det blev omöjligt, den unga hustrun, som var dotter till gubben Liukoinen i Liukola och ofantligt glad av sig, lagade först till en storståtelig aftonvard: lammstek, korv, lax, mjölk, smör och ost voro uppradade på det rena bordet. Innan jag ätit, begynte det regna, så det tycktes som försynen kommit värdinnan till hjälp och även var aftonen ej långt borta, så att jag lät deras envishet gälla och blev kvar över natten hos dem. En skomakare, som arbetade här, fick visa sin skicklighet på mina skogsstövlar. Om aftonen talte vi om ett och annat, men i synnerhet om dessa finnars affärer, om den stränghet, varuti de höllos i avseende till sina skogar och hemman, om deras herrars stränghet i avseende till deras arbete, och om den långa väg de hade till sina kyrkor. Jag projecterade dem mitt förslag att skaffa dem en finsk kyrka vid Röjden; de voro själve förtjusade av en sådan tanke, och alla instämde däri, att det ställe, som jag enligt kartan tyckt vara vackrast och som kallades Hova, var därtill det bäst passande. Folket kom överens, att de alla gärna önskade, om de kunde få träffa mig flera på en gång, för att kunna framföra sina andraganden. Efter en kort överläggning kom man snart överens, att det bästa samlingsstället vore att utsätta i Rävhult. Jag beslöt för min del i anledning därav att dröja en dag längre här på orten, för det bud desto bättre måste hinna passera de spridda byarna emellan. Jag skrev därföre följande budkavle eller bulla:

De bönder och torpare, som önska få sina hemman under Kronoskatte; samt vilja rådgöra om stället för en blivande kyrka här på finnskogen, böra infinna sig om fredagen den 23 november i god tid på morgonen på Rävholta gård, där om dessa saker kommer att överläggas. Norra Åskogsberg den 20 november 1821.

C. A. GOTTLUND.

Obs. om fredags morgon.

Härav skrev jag tvenne exemplar, vilka skulle cirkulera ett åt norr och det andra åt söder; på det ena stod nämligen på andra sidan: Bör genast avfärdas mellan följande byar: Ormhöjden, Öijer, Lövhöjden, Smedtorp, Runketorp, Ekssäter, Gräsberg, Skassdammen. Det andra skulle gå genom byarna: Körksjöberget, Kallsjöberget, Lindtorpet, Vålberget, Kalfnäs, Molldusen, Lövhöjden, Lövberget, Tvengsberget, Liukashöjden, Rottnaberg. I afton var det sent, men i morgon bittida skulle de avgå. Så att onsdagen och torsdagen kunde användas till bud mellan byarne. Vid min ankomst hit till gården blev ett fasligt [uppträde], emedan mina hundar skrämde deras getter och bockar, som sprungo till skogs, och ehuru 3 ā 4 personer voro ute att söka dem, var dock allt förgäves. Den gamla gumman var högst bekymrad. Den unga värdinnan däremot drog på munnen och var liknöjd, trodde att intet ont hänt dem, och om så vore, så var dock faran och skadan dräglig, att hon ofta fått lov att vidkännas större olyckor. Den annalkande natten, mörkret och regnet kom nu på. Till slut kom en gumma från Körksjöberget och drev dem hem, de hade sprungit dit i ångesten. Jag lade mig hos det goda folket, som från alla hörnen i husen höjde välsignelse över mig och mitt företag. Själv låg jag på den lilla halmbädden på golvet och drömde om många luftslott i min inbillning. Jag tyckte mig se dessa mörka skogar och dess dolda invånare förbytta till en blomstrande bygd med byar och landsändar, med en kyrka i den lilla lugna viken av Rögden, vilken framskymtade bland de mångfaldiga grupper av holmar, som i den vackra insjön gjorde liksom en blomsterked omkring kyrkan. En liten prästgård i den vackra dalen, som omslutes av Rögdälvens båda älvar, vilken på ena sidan skild från Sverige och på den andra från Norge, gjorde liksom medelpunkten för detta lilla folk, som bebor dessa skogar; och tanken att här få upprätta en finsk kyrka och finsk gudstjänst, vilket på 200 år varit dem förnekat. Och vem hade väl verkat allt detta, om ej jag, som besökt dessa kojor och tjäll och antagit deras sak, - dock nej, det var ej jag, det var en högre hand, som ledde mig, och det var denna försynens skickelse, som denna ära tillhörde, jag föll på [mina] knän och bad denna gudomliga försyn att kröna dessa våra mänskliga verk och rådslag, och härefter insomnade jag i en djup, rolig sömn.

[21 Onsd.]. Jag steg upp i god tid, skrev i mina papper och uppsatte byarna. Därnäst flådde jag den lilla fågeln, som jag sköt vid S. Åskogsberget. Detta gjorde, att jag kom något sent från gården.

Redan långt förut gick en karl med det ena cirkuläret till Körksjöberget. Den andra följde mig till Rottnamon (Samulinkangas), det var värden själv. Vi hade länge insjön Körksjön till höger, som var 1 f. lång, och hade fått namnet därav, att kyrkoherdarna i Grue och Brandvald här förut haft rättighet att fiska rödling (ryöniä), vilken isynnerhet fångades ikring den lilla holmen, som finnes här i sjön. Sedan hava Åskogberg skaffat sig denna rättighet, och betalde därför en skatt till kronan, i senare tider har dock detta fiske ansenligt avtagit. Utom i Körksjön finnes denna här på orten annars rara och goda fiskart även i Nyckelvattnet och i Kallsjön, för övrigt är det vanligaste fiskslaget blott laxöring, abborre och gäddor i dessa sjöar, dock finnes rödling även i Skassen. Vi passerade därpå ett stycke längs med Körksjöbäcken, som rann ut i Voxna (?), till dess vi gingo över den vid en kvarndamm. Härifrån hade vi en liten bit till Dragonmon. Värden höll på att hasa en svensk bondes häst. Genast kom värdinnan fram med sina gåvor. De norska finnarna voro alltid i alla avseenden flinkare och livligare än de svenske. Jag hade dock ej tid att dröja, utan fortsatte min gång, helst jag hade med mig det cirkuläret, som skulle till söder. En liten men pigg flicka fick jag att följa mig till Kärmemäki, dit man räknade en halv mil, men lärer dock varit 1 1/2 f. På vägen var jag in i Barskjulet (Havukota), ett nybygge, som lydde under Matthesin, jag dröjde ej länge här utan gick vidare på den höga backen, som förde upp till Kärmemäki. Här vilade jag mig på en sten, tog flickan bredvid och på en liten stund lärde hon sig fullkomligt att stava finska, varföre hon även fick ett exempl. av Runorna. Vi hade Millomi och S. Åskogsberget framför oss på den höga backen, en grov skog skilde oss genom vilken Rottnen sakta framflöt och formerade en hed på båda sidor.

Ormberget (Kärmemeki), 2 g., även denna by är ej gammal. Den som först hit kom, var en Jöns, bror till Olov i Millomi, vilken kom från de nordre finnskogarna, byggde här för 60 år sedan och fick hustru från Gräsberg. Hans sonson bor i övre gården, i nedre är hustrun dotter till Jöns. Byn var belägen på sluttande backe åt söder, strax gent emot på följande uppförsbacke, syntes Lövåsen, 1 gård. Som de flesta karlarna i Käärmemäki ej voro hemma, så hade jag litet svårt att få härifrån en stafett till Öijern, dit det var 3 f. Värden själv från övre gården lämnade glad sin tröskning, då han fick veta, varom här var fråga, och gick genast till Öijern, det var redan sent lidet mot aftonen, så att då jag kom till Gräsberg, höll det på att skymma.

Jag skrev dessutom till Pål Räisäinen i Öijern följande brev:

"Herr Carl Axel Gottlund till bonden Pål Räisäinen i Öijern. Tack för ditt brev, som jag fick i mina händer i Sikala. Jag har redan hört många beklaganden i den sak, varom du klagade, och utom det, så har jag med egna ögon sett edra lidanden för mycket. Men må vi bida ännu en tid, månne det ej blir en sakernas ändring, att saken annorlunda behandlas; om det ej ännu synes något tecken, så blir det nog i tidernas fullbordan. Nu har jag fått brev ifrån Finland. Därifrån äro redan finska böcker avsända till Stockholm. Efter som jag känner dig som en duktig karl, så skall jag laga så, ifall du vill, att till dig sändes från Karlstad en hop finska böcker till försäljning. Det blir svårt för er finnar att på en så lång väg kunna hämta dem. De som ej bli sålda, får du vid tillfälle sända tillbaka jämte penningarna för de redan köpta. Du kan tala vid Viikero, Salmela, Jaakola, Liukola och Lövhöjda-bönderna, att de alla deltaga i den finska tidningen, så finge ni behålla den i Er by, annars kommer den att därifrån vidare gå till några bönder i Östmark. Fast jag ej mer kommer att besöka Er i Ert land, skall jag dock alltid hava Edert väl mig om hjärtat, och tänka på Eder, då ni minst förmodar det. Du kan skriva till mig, när och i vad sak du vill. Du känner mitt namn och min adress. Då du skriver till mig, så skriv alltid på finska. Mina brev får du dock ej låta någon läsa, om ej bland dina bekanta av finnarna.

Martila den 19 nov. 1821.

C. A. GOTTLUND". 

Dessutom skrev jag i en liten biljett, som jag stack in i brevet, att han skulle genast sända bud till Orala, Viikero, Salmela, Lövhöjden och Liukola om samlingen i Rävhult. Jag dröjde ej länge i Kärmemäki (häremellan och Lövåsen rinner en bäck uti Rottna), härifrån hade jag 1 f. ödslig väg till Gräsberg [Krasperi]. Här var 4 gårdar under Anker. Jag gick till en av de nedersta gårdarna, där bodde Matts Mårtensson Hähmä, en duktig och glad värd. Då jag inkom, såg jag 6 ā 7 barn, alla av 10-12 års ålder, vilka sutto kring den övre bordsändan och läste. De voro flickor och gossar om varandra, alla vackra och nätta barn. Gossarna voro så lika, att man kunnat tro dem vara bröder, deras lika klädedräkt bidrog även mycket härtill. Deras läromästare var en finne, benämnd Mårten Hindriksson Orainen från Lehtomäki. Han hade haft den olyckan att som ett litet barn om 4 år falla i elden; man hade lämnat honom att sitta på pankon, då folket gick ut; på denna lilla stund föll barnet in i hiiluxen (hiilus = den s. k. "gruvan" i en rökpörteugn. Övers:s anm.) , där det uppbrände båda händerna fullständigt samt ena sidan av ansiktet, i vilket ännu syntes stora ärr uppåt tinningarna. Av händerna blevo blott tvenne klumpar. På den ena syntes liksom en liten tumme, vilken han blott litet kunde röra, för övrigt var ej tecken till ett finger. Det oaktat gjorde han med dessa stumpar precis detsamma och långt mer än andra människor med sina friska händer och 10 fingrar. Han klädde av och på sig. Skrev en skön stil, skar själv sin penna, svarvade och målade i träd det finaste arbete, var en utmärkt snäll skytt, m. m., vilket syntes högst otroligt. Jag ville se, huru detta allt gick till. Då han täljde eller svarvade, höll han alltid kniven i munnen från skaftet, och med sina stympade armar sökte han fasthålla och föra fram trädet. Jag såg trädskedar, vävspolar m. m., som hade ett fint bildhuggeriarbete på sig. Då han skulle skriva, måste han alltid med båda handstumparna hålla i pennan, vartill han i synnerhet med den lilla tummen sökte betjäna sig. Han beklagade, att han ofta haft svårt av detta lyte. Hans handstumpar hade ett fint skinn, som alltid sprack sönder, varföre han alltid hade ett slags skorv på dem. Han var nu 32 år gammal. Han hade 30 specie av prästen i årlig lön, han får då fritt 1 vecka i var gård; vill någon hava honom längre, så är han skyldig att stanna kvar längre, då från flera närmaste gårdar barnen samlas ihop. Därföre skall varje person, som finnes i socknen, från den stund han admitteras till nattvarden, intill den stunden han lägges i graven, årligen betala en avgift under namn av "skolpängar". Var karlsperson betalar 18 sk. och var kvinnsperson 10 sk. årligen. Men [betala de skatt], så slipper värden och värdinnan med 12 sk. tillsammans, men om de hade fått 10 pojkar, betalas 18 sk. för var, fattiga och rika, alla lika. Men de, som äta på andras nåd (- - -) kan slippa. Ofta kommer länsmannen och confiskerar deras kläder därföre. Dessutom betalas, för var gång man communiserar, 6 sk. på personen (av skolpenningarna skulle hälften tillfalla de fattiga), för var kvinna, som kyrktages, 24 sk. och för vart barn, som christnas, 24 sk. till prästen och 8 eller 10 sk. till klockarn (för det han blott säger amen, då prästen slutat). Klockarn får sina sk. på en duk i dess sångbänk. Prästens penningar lämnas på altaret, sedan de gått bakom altaret (åt höger) och sedan lämna de klockarens tribut. Är det en gosse, så skall det vara 3 karlar och 2 kvinnfolksfaddrar, och för var flicka 3 kvinnfolk och 2 karlar faddrar, var av dem ger 2 sk. till klockaren, om någon ger 1 sk., så skall klockaren visa en vredgad och sur min. Vid begravningen ger man efter behag. Barnen hade alla ett ex. av Luthers lilla katekes inbunden i 12:0, varutur de alla på en gång med hög röst stavade var och en för sig, [ett] par las redan temmeligen bra innantill. Gossarna kunde dock ej hålla sina blickar; deras ögon lekte alltjämt på mina hundar, i synnerhet på pudeln, varföre de då och då av skolmästaren fick en liten puff i sidan, som återställde dem vid sin läxa; likväl när någon av hundarna gick under bordet, så stucko de oförmärkt sin hand dit och grep den i svansen. Som skymningen nu inträffade, så fingo de ock lov, med tillsägelse att i morgon bittida vid dagningen vara åter. De togo honom alla i den stympade handen och tackade. Därpå framkom värdinnan med en stor smörgås åt dem var och en, med litet finraspad ost uppå, även jag fick en sådan, ehuru jag ej läst. Denna skolmästare var den ende här på finnskogarna; ner i norska bygden voro flera sådana constitutionerade. Nu begynte jag tala och resonera med gossarna. Skolmästaren var en utmärkt förståndig man, och vad hans kroppsliga lyte berövade honom, hade han rikeligen ersatt i ett annat mått - i anseende till förståndets -, även var värden en hederlig och förnuftig man. De omtalade att finnskogarna här i Norge förut sträckt sig långt längre i söder, åtminstone till landsvägen, som går emellan Eda och Vinger och kanske därför på andra sidan.

Men vad de med säkerhet visste, var att byarna Junserud, Skuru, Fagernäs (Faunasi) och Holmen m. fl. där i grannskapet varit ännu till senare tider besatte av finnar, vilka dock nu helt och hållet blivit till norske förvandlade.

De omtalte att här i skogarna funnos överallt ödelagde boningsplatser, eller autiot, bland sådana ansågs isynnerhet Siloisen autio för den äldsta och ansågs mycket äldre än någon av de nu bebodda ställen på dessa norska skogar. För 30 år sedan höggs där ett stort mastträd, som vuxit ovanpå själva ugnsröset. Stället ligger 1/4 f. i V. S. V. från Jaakola, och Siloisen koski flyter strax där förbi i väster. Dessutom fanns en Siikaisen autio ett litet stycke i öster från Ämtilä inom Vingers gränsen. Dessutom Käiväräisen autio mycket gammal 1 f. i N. N. N. [?] vid körkvägen. Dessutom finnes här i skogarna ofantligt stora högar av slagg, om vilka man här har samma prat som i Sverige, att de i en förgången tid blivit upparbetade av jättar. Ett sådant ställe finnes vid kanten av Myllysuo; då man litet uppsparkar mullen, som vuxit därpå, så finner man dessa slagg-varp (högar). I kärret nära intill synes ännu en stor grävd grav, varutur de förmodligen tagit den. Stället är en god 1/2 f. i v. från Gräsberg. Emellan gårdarna Brun och Kongserud (varest kung Harald säges hava bott och varföre en stor del av socknen ännu kallas Haraldmarken, synes en hop stora ättehögar, numera övervuxna av träd, om vilka man talar, att de skola betäcka en ofantlig hop slagne kämpar, i en strid, som här uppstått mellan inbördes kungar. Man har här hittat hästskor av ofantelig storlek, som skulle varit mest 1/2 aln långa och omöjligen passande till denna tidens hästar. Ungefär 1/2 f. öster om Bollnäs (Salmi) står på ett berg en ofantelig stor sten ställd på 3 mindre, liksom på fötter, om denna sten som kallas Jättestenen, säger man att jättarna dit lyftat den.

Gräsberg skulle först varit uppbyggd av en Sigfrid Kaupinen, som sålt den åt en Matts Mårtensson Rusanen. Nu bo här av släkterna Valkoinen, Ruaaskoinen och Hähmä.

Samulinkangas, eller som finnarna kalla den Kangas, är först upptaget av en finne Samuel Hansson från Dalby, han dog utan arvingar, av honom köpte Johan Mattsson Kuikka från Öijern, vilken tillika förband sig att föda änkan till döddagar. Hon levde också ännu. Även han hade blivit tvungen att underskriva och emottaga de bekanta kontrakterna av Nilsson. Då de andra nu hade förlorat dem genom den process de formerat emot honom, så hade dock Kuikka kvar sin, emedan han ej var med de andra invecklade i processen. Det lydde sålunda:

"Underskrevne Ole Gulbrandssen på det Ankerske fideikommiss vegne gör vitterligt: att have oevertatt husmanden Johan Mattiesen i Rotnemoen till beboelse och brug, den under dess tiende gård Vålberget i Grue herred sogn beliggende plads kaldet Rotnemoen på efterföljende villkor:

1) Den årlige avgift av pladsen skall väre betalt inden december måneds udgang med alle tre ôrt.

2) Pladsen skall bruges fornerlig, dyrkes väl, jordbruget icke forringes och pladsens omhägning holdes i forsvarlig stand. Av gröden må icke säljes eller bortföres därfra, och den samlede gjödsel alltid at forblive ved pladsen, uden betaling, ligesom en ver av brugeren uden tilladelse forövet bråte eller anden hugst i nogen av fideikommiss’ skove, har till följe, foruden lovlig tilltale, tab av pladsens brug och beboelse.

3) Opsidderen skall være forpliktet, efter tilsägelse, på fideicommissets eiendome eller for dets vedkommende att forrette vad arbeide ham måtte blive anvist imot allmindelig betaling.

4) Når administrationen for bemelte fideikommiss skulde finde för gott, enten att lade bruge pladsen selv, eller overlade den til en anden, da skal Johan Mattisen være forpliktet, under utkastelse, og uten videre loovmål eller dom att fraflytte og nyddiggöre den neste lovens faredag, efter at han förend jul derfra er bliven udsagt. Skulde han däremot finde en bedre leilighet og pladsen ville fraflytte, då haver han sig samme at frasige, ligeledes inden jul förend nestpåföljende fardag.

Desse villkor vedtager jeg Johan Matthisen till opfyldelse i alle dele, och holder mig samme efterrättelig.

Av dette documente beholder en hver av os ett exemplar, då 2:e eenslydende er udsteld.

Grueset d. 11 november 1811.

JOHAN MATTISEN.    O. GULLBRANDSSEN.

Bevidnere:

              ..........................      ...........................
          

[22 Thorsd.]. Rysjöninmäki (Frysjöberg) skulle först vara uppbyggd av Mårten Suhoinen och Melldalen av en Erik Joh:n från Våhlberg. Jag gick härifrån i dag morgse till Melldalen, det var en halv mil. Jag gick vägen ensam, den följde länge jämnt med västra stranden av Skassen, som var en stor sjö, men ful och utan holmar. I Melldalen var inga karlar hemma.

Jag fick därifrån en flicka, som följde mig nära Svultdalen [Svulryen] eller till en bäck på andra sidan Rottna, vilken vi övergingo på en god bro. Hon hade mycket brått, ty det led till aftonen och utom det så förebådade den mulna himmelen snö. Hon följde mig en god halvmil, varföre hon fick 12 sk. i drickspenningar. Jag sökte övertala henne att sjunga norska, men hon gav sig ej tid. Knappt hade jag mig skiljt från henne, förrän jag hörde ett nödrop i N. O. Jag lyssnade därpå en stund, och sprang genast däråt, jag stötte i jakthornet, då alltid nödropet hördes. Men då jag kom nu i en stor skog och borde vara det som närmast, tystnade det, så jag till slut måste vända om. Jag hade emellertid sprungit bort från vägen en fjärndel. - - - Då jag kom upp till Svultdalen (Tukintupa) hörde jag åter ropet. Detta var en fattig stuga.

Ett litet stycke längre fram kom jag till Rävhultet (Rävholta), där bodde en bonde vid namn Danjel Halvarsson Lehmoinen, en utmärkt hygglig och artig karl. Han hade länge frågat efter mig och var mycket glad över min ankomst. Han hade ej mindre än 6 flickor, av vilka 3 voro nästan fullvuxna, alla hade täcka och vackra ansikten, i synnerhet [vackra voro] deras bruna ögon. Ibland alla var dock Maija, den tredje i ordningen, och Pennel, den fjärde, de vackraste. Jag övade dem att läsa innantill finska. Det föreföll mig underligt, att de ej arbetade, sedan det blev skymt, i synnerhet kvinnfolket, utan höll det liksom helgdagsafton. De förklarade sedermera, att de aldrig brukade arbeta om måndags- och torsdagsafton samt framför allt för kvinnefolket att [ej] spinna, smärre arbeten kunde de dock göra. Jag kom snart underfund med, att gården var en bland de rikaste, flera hästar, tvenne fähus; i det ena, där jag var, voro omtrent några och 20 kor, och så snyggt och grannt, så man ej får bättre hos något herrskap. Dessutom hade han sköna bodar, källare och uthus. En god svenskstuva på gården. Danjel Lehmoinen var jägare eller skarpskytt under förra svenska kriget. Han var redan 28 år, då han tog tjänst, men utmärkt tapper. Han hade ock därföre blivit belönt med en medalj, den vackraste som jag sett av det slaget, det föreställde ett kors av silver. Emellan korsen voro små kronor och andra emblemer. Dessutom hade han fått, då han tog avsked, en hedersvärja, vilken han även visade mig. Han omtalte, att var postkarl enligt norsk lag skulle skyldra för honom, då han bär denna medaljen på sig, som han fått av prins Carl-August, som sedan blev mördad i Sverige.

Han berättade många av sina dater, huru han ensam med en annan angripit en patrull på 3 (7) soldater. De hade på långt håll om morgonen sett dem komma med vägen, utan att svenskarna observerade dem. De andra norskarna sprungo in och gömde sig i skogen. Men Danjel och en annan från Masterud gömde sig bakom några stora stenar, som voro mitt i en vägskillnad. Då svenskarna kommit helt nära, hade de ropat an dem, och bett dem giva sig till fånga. Att svara därpå gav svenskarna eld alla på en gång, varvid en kula flög tätt om håren på Lehmoinen. Denna ävensom den andra lade genast an. Lehmoinen sköt den mellersta karlen, som var längst, just på det stället, där mässingsbandet gick kring hatten. Karlen damp så hårt, att stocken på hans gevär gick sönder. De andra sprungo. Men Lehmoinen laddade sitt gevär och sprang efter, för hans kamrat brann det ej av. Svenskarna skreko och sprungo till Masterud by, som var full av de svenske, vilka alla kommo i rörelse och retirerade. En husar, som skulle se, vem fienden var, red in i skogen. Lehmoinen sköt foten av hästen, vilken därvid kastade sin ryttare till marken. Lehmoinens kamrat blev emellertid efter, gjorde sig sjuk, men gick blott att plundra den skjutne soldaten. Då nu svenskarna flydde från byn, så gick Lehmoinen dit, och då han såg en husarhäst på en av gårdarna, sprang han till stugan, ropade an [husaren] eller låfte skjuta ned honom. Men [denne] blev rädd och bad om förlåtelse, knäppte av sig genast sabel och pistoler, m. m., varpå Lehmoinen tog honom. Sedan sprang han efter de flyende helt ensam, under det de andra norrmännen voro i skogen. Fick fast ett krutlass, tänkte skjuta ned hästen för att bekomma detta, men Masteri-bonden nekade honom detta och sade, att det var hans häst. Soldaten, den svenske, gick krypande bakom lasset att ej finnen skulle skjuta honom.

Jag spelade länge i afton på flöjt och läste runor för dem. Såsom gamla minnesmärken, så omtalte han, att det på många ställen fanns mycket sån slagg i skogen, som var efter jättar. Bland sådana ställen var ett i Pyöreäsuo, ett litet stycke ungefär 1/2 f. i öster, och ett annat mitt på vägen åt Skassberg och på Mähtosu [Mehtosu], 1 fj. i öster och väster om Furuberg. Dessutom finns överallt en hop stora gropar och gravar, som måtte varit övermåttan djupa. Ännu kan en karl stå i dem utan att synas, de voro över 1 1/2 famn breda, men smalare i botten, förmodligen av nedrasad mull. Man gissade allmänt, att de varit gjorda för att fånga älgar. Sådana finnas väster om Moransu nära vägen och vid Harsikko en på släta heden. En öster och en väster om Tukinsauna. Vid Ullby Knabben nära Meldalen vid Skassen på en udde finnes en stor mur 1 1/2 aln över jorden. Den är mycket väl murad med flissten, ungefär 5 mil därifrån är ett stenkummel, 3 aln högt, murat som en kon, den hade varit högre men nedriven. Jag badade i afton med gårdsfolket, värdens syster tvättade mig och gjorde det så väl, så hon därföre förtjänt laudatur, också gav jag henne en 18 sk. för besväret. De andra flickorna voro där även, bland dem Cajsa, de voro dock alla något skygga, så de höllo sig i den mörkaste vrån. Hon fick därifrån bära min kvast, när vi kommo in i spisstugan, så närmade jag mig henne, vilket hon tyckte om. Jag lärde henne och hennes systrar att läsa finska. - - - När jag sen gick ut, så hörde jag prat från fähuset, jag gick dit, där voro flickorna och sovo på vinden eller ovan dörren. De hade en perteld bredvid sig [d. v. s. de lågo på bräder, lagda på sparrarna].

[23 Fred.]. Kort efter det jag steg upp, kom redan ett par bönder från längre avlägsna byar, jag tror från Gräsberg. De sade, att de gått hemifrån mitt i natten, ehuru de trodde, att det redan vore lidet på morgonen. Därföre kommo de så bittida. De hade väglett sig i den mörka natten med stickbloss, de hade sett sådana lysa överallt i byarna och på skogarna av folk, som hastade hit tills i dag. Kl. 10 i dag voro redan alla församlade. De hade kommit mangrant från alla gårdar, dit budskap hunnit komma. Och där, som ej fanns karlar, så har änkorna och hustrurna kommit, och det allt från Öijern, Orala, Viikero, Lehtomäki, Liukola och Svennilä. Däribland var även Pål Räisäinen från Öijern själv; han lämnade mig ett egenhändigt brev, däri han lovade mottaga bokförsäljning av finska böcker och skrifter som i commission. Samt bad mig angående den finska tidningen själv tala med de församlade bönderna. Han hade varit ovanligt snäll med expedierande av bud till Lehtomäki och Liukola, själv har han farit till Salmela och skjutsat Erik därifrån till Viikero och Orala, vilka bönder bums följde med dem. De hade hit över två mil. De hade gått med bloss till Dragonmon och varit där över natten, därifrån åter med bloss i dag morgse. Sedan de alla voro församlade, så stugan var full av folk, höll jag ett kort tal, huru jag som en av deras stam hitkommit för att lära känna dem och deras tillstånd, att jag redan länge varit bland dem och ej annat kunde än tacka dem för deras goda uppförande, att jag både sett och hört många lidanden, som de måst utstå, att det vore min föresats, att så vitt det stod i min förmåga vara dem till någon hjälp, att det var isynnerhet tvenne saker, som drabbade dem alla lika, att jag därföre ej blott själv utan på några av deras egnes anmodan, sammankallat dem att härutinnan få höra och rådgöra med dem. Dessa voro 1) att som deras husbönder ej blott genom hårdhet och stränghet hanterat dem, utan genom sina starka förbud på skogarne satt dem i nödvändighet att nästan svälta eller uppäta varandra, [och] nu [till] på köpet ville sälja dem (varföre de ock låtit värdera deras gårdar och skogar) till den mestbjudande, och som efter alla tiders erfarenhet det vore bevittnat, att varje ny husbonde sökte göra sig betald för sina penningar, genom folkets svett och möda, [och] de [därför] hade intet bättre att hoppas, utan snarare sämre att misströstas, helst de redan nu stodo på den fot, att de efter behag från sitt och sina fäders arbeten kunde bortdrivas, så var första frågan, att på något sätt söka mota och förbättra denna olycka. 2) Och som de nästan alla utan undantag hade 4 ā 5 mil kyrkväg över fjäll och berg, så vore den andra saken att tänka på någon kyrka, gemensam för finnarna.
 

Vad första saken angick, nämligen deras hårda hanterande under herrarna och deras nu förestående bortauktionering till nya, så ville man ej förnöta tiden med upprepande av allt det ont, som i den delen dem vederfarits.

Man visste ej en gång, huru deras egendom kommit under handelsmännens händer. Men att, enligt de gamlas tal, de [själva] först nedsatt sig på dessa skogar, som tillhörde kronan. Några av dem hade dock i senare tider fått ett slags faste- eller besittningsbrev av Christian Knoff, överstelöjtnant vid infanteriet och lantmäteriet i Norge, han hade kommit från Köpenhamn och på regeringens bekostnad uppmätt och tilldelt vissa hemman mark och jord att uppodla, detta oaktat de då redan fallit under handelsmännens herravälde. Men det hade blott varit några få hemman, som hunnit få sådana. Han hade sedan i Christiania försvunnit, och man misstänkte mycket, att han blivit röjd ur vägen av dessa herrar och deras sammansvurne. Jag såg ett sådant brev, det var mycket vidlyftigt och svårt att läsa. Däri var även hela rågången uppgången för hemmanet. Nu i sednaste åren hade de blivit tvungne att emottaga sådana Contrakte brev att de kunde kommenderas bort, när man det ville. Detta av tyrannen, hälften med hugg och slag, och när de voro i behov av salt, säd och penningar, vägrades dem detta, men däremot låfte man utmäta deras gamla skuld. Härjämte sade man, att dem därföre intet ont skulle vederfaras, utan tvärtom de och deras barn bliva vid hemmanet närvarande, med en hop andra förmåner. Så läto de därtill beveka sig. Utom den förut omnämnda hustrun, Marit Hindriksdotter Mulikka från Furuberg. Jag föreställde mig henne som en arg pulverhäxa, men det var en förståndig, söt och saktmodig gumma. Hon var nu själv med sin man närvarande. Första året fingo de hjälp så i säd som penningar, men ej längre. De kommenderades emellertid på arbete flera månader sommar och vinter till grannskapet av Christiania. Där ibland annat flera tusen dagsverken användes till en mosses urtappning; som detta befanns omöjligt, och som nu bönderna begynte att processa emot Nilsen och vägrade att göra arbetet annorstädes än på sina egna skogar, så blev Nilsen avskedad från sin beställning. Han hade redan köpt sig för egen räkning en finnskog, där han nu huserade som en tyrann, helst som Rosenkrantzska arvingarna nu höllo på att börda den åter, varföre han under tiden låtit fälla så mycket timmer, som han någonsin hunnit. Vid processen hade torparena inlämnat sina kontrakt eller växlebrev till sina prokuratorer, vilka nu behållit dem, under förevändning, att de ej mera behövdes utan kunde brännas upp. Likväl har detta icke skett, utan torde de ännu en vacker dag förekomma.

I anledning härav önskade man allmänt, att Konungen eller Kronan måtte av handelsmännen inköpa de nu på auktion ställda stora skogar och byar för böndernas räkning, vilka genom den stränghet de hittills blivit hållne ej äga därtill medel för det närvarande, dock lovade de, alla för en och en för alla, att inom 10 års förlopp till kronan återbetala såväl hela den summa den för dem erlagt, som ock ränta därföre, om så skulle fordras; deras byar och gårdar, skogar och marker skulle därföre så länge vara i underpant. Däremot ville de att, sedan köpet skett, genast genom lantmätare få sin skogsmark delad sins emellan under vart hemman. Och att ingen annan än de, som både bott och sen urminnes tider upprödjat sina boställen, måtte för dem kunna äga företrädesrätt därtill. Detta skulle ej gälla blott för de bondgårdar, som hittills betalt skatt, utan även för alla torp och gårdar, som varit de andre underlydande, så snart de efter sin mån och storlek ville deltaga i skatten. De ville därföre allesammans, att även de små torpen som de stora gårdarna skulle sammanslås till vissa 1/4 eller 1/8 hemman och därefter skatten beräknas, sedan kunde de jämka sins emellan bäst de gittade om den saken. Dock bönföllo de, om de, i likhet med nybyggen, kunde få 6 års skattefrihet, i anseende till de räntors och den skulds betalande, de nu komme att häfta för hos kronan. De tyckte att det vore hårt nog, att många nu för andra gången fingo inköpa sitt eget arbete. I synnerhet som många för en obetydlig skuld förpantat sig och sin skog till handelsmännerne, utan att dessa någonsin uppgjort likvid med dem, eller låtit värdera deras torpställen och odlingar för att med dem göra avdrag av skulden. Några hade åter verkligen försålt sig, några åter med svek och orätt fallit i deras händer. Varibland isynnerhet gubben Lauri Linkoinen framstod och nämnde, att Liukola sålunda kommit under handelsmannen Erik Månsson, att åbon lånt av honom 18 Rdr till att köpa en häst, men sedan, då han betalte dem, ej hade det förståndet, att bortbegära sin skuld, som efter hans död graverade hemmanet, vilket därföre förpantades (några påstodo, att den första hetat Paavo Liukoinen, andra Mårten). Därföre önskade många ock, att de finge en ny taxering på deras arbete och skog, samt därifrån avdrag på deras skuld, dock detta är redan så gammalt, att föga ändring lär vara att hoppas. Men folket på Öijerska skogarna önskade i synnerhet en ny värdering, eftersom den de fått ej blivit av riktig nämnd förrättad, utan av deras herrar efter godtycke, varföre den ock blivit skattad ovanligt högre än alla de andra. Pål Räisäinen önskade därför gärna, att en ny beskattning därav kunde äga rum. Man hoppades därigenom att, om man nu fick arbeta på jorden och ej ryckas bort på främmande marker, man snart skulle kunna betala denna skuld till kronan, och att av dessa ensliga skogar skulle snart liksom på svenska sidan nya byar och gårdar uppstå!

Vidare önskade även de, som nu voro liksom bönder och torpare på norska gårdars och bönders utskogar, och till dem betalte sin skuld, att kunna likaledes få sina hemman som nybyggen skattlagda under kronan. Helst som de ej känna, vad annan rätt norskarna till dessa avsides skogar ägt, än liksom fängesmark, där de efter behag uppgjort sina sätrar och fäbodar, och i anledning därav underslagit sig omkringliggande skog.

Av dessa finnbyar och finntorp voro somliga, mer eller mindre många, sammanslagna till varje skogstrakt och sålunda alla gemensamt med denna skog skattade till ett visst värde. Bland dessa skulle nu de Ankerska och Rosenkrantzska försäljas på auktion, några hade redan 2:e gånger varit under uppbud, men ej fått några köpare. Man trodde således att kanske deras patroner nu ville sälja dem för bättre pris, då de fingo dem alla på en gång försålda och betalde, helst ryktet sagt, att de lovat 10 års betalningstid åt godkända köpare på auktionerna.

Dessa skogar voro följande

 1) under Anker
 (I Vingers socken)  

 
 Värälin-
 mehtä
 eller
 Varald
 skogen 

 Viikero    
 Orala (Åranstorp)   
 Ämtilä (Abrahamstorp)  
 Yöperinmäki (Abborhöjden) 
 Rakuuninkangas (Dragonmon) 
 Värälä (Varaldskougen)  
 Autiomäki (Österbyn)  
 Ullala? (Svartberget)  
 Larbäck 

 1 g.
 2 "
 1 "
 1 "
 1 "
 4 "
 1 "
 2 "
 1 "

 

 Innehåller 14
 gårdar
 9 byar.
 Taxerad till 2000
 specie.

(I Brandval socken):

 
 Noor-
 skogen.
 Gräsberg                          4 g

 Innehåller 4 
 gårdar.
 En by.
 Taxerad till 1000
 specie.

(I Grue socken):

 
 Själver-
 skogen.

 Rävhultet    
 Svulttjärn (Tukkitupa) 
 Heljeberget (Heljamäki) 
 Furuberget                     

 1 g.
 1 "
 2 "
 1 "
 Innehåller 4 byar
 och 5 gårdar.
 Taxerad till 1450
 specie.

 

 Vålbergs-
 skogen.

 Kangas (Rottne =
 Samuelsmon)
 Kyrksjöberget
 Kalnesi (Kalnäset)
 Aho (Bråten)
 Mulikka (Vålberget)
 Lintorpa (Lindtorpet)  
 Kallsjöberget                     

 
 1 g.
 1 "
 2 "
 1 "
 2 "
 1 "
 1"

 
 Innehåller 7 byar    
 och 9 gårdar.
 Taxerad till 2800
 specie.

 
 Lövhaug-
 skogen.
 Molldusen
 Räisälä (Lövhaugen)
 Soljomäki (Skåkberget)
 Lövberget
 Perttula 1 (Lukashaugen)
 Jänsilä 1        "     "           
 1 g.
 5 "
 3 "
 2 " 
 2 "
 2 "
 
 Innehåller 5 byar
 och 13 gårdar.
 Taxerad till 2500
 specie.

 
 Rottnabergs-
 skogen.
 
 Övre Rottnaberget         
 
 1 g.
 Innehåller 1 gård,
 tax. till 600
 specie

 
 Tvengsberg-
 skogen.
 
 Tvengsberget
 (Venksperi)                                
 
 2 "   
 Innehåller 1 by
 och  2 gårdar. Tax. till 800 specie.

 
 Askogsbergs-
 skogen.
 
 Norra Askogsberget 
 Millomi                         
  
 2 "
 1 "
 Innehåller 2 byar
 och 3 gårdar.
 Taxerad till 1200
 specie.

         (I Hoff socken):

 Raatikkala (Rotberget)
 Bredsjöberget
 Västra fallet
 Piesala (Peistorpet)
 Harmamäki (Gråberget)
 Pakkala (Backen)
 2 g
 1 "
 1 "
 4 "
 1 " 
 2 "
 

 [Innehåller 11 går-
 dar.]

    2) under Rosenkrantz.

 (I Brandval socken):

 


 Öijerskogen
 med
 Finnsjön
 Öijern
 Jaakala (Mossvatten)
 Salmi (Boldnäs)
 Lehtomäki (Lövhöjden)
 Liukola (Smedtorp)
 Svennilä (Svenstorpet)
 Lövåsen
 Ronkaistorpa (Ronketorp)
 Naimaho (Trolovsbråten)
 Sutarinsauna (Råhultet)
 3 g.
 2 "
 1 "
 2 "
 1 "
 1 "
 1 "
 1 "
 1 "
 1 "
 


 Innehåller 10 byar
 och 14 gårdar.
 Taxerad till 12000
 specie.

 3) Dessutom voro åtskilliga andra, som t. ex. 

 under Mathisen i Grue   socken:  under assessor  Anders Aarnsen :

 Havukota (Barskjulet)
 Kärmemäki (Ormberget)
 Erkomäki (Säterberget)
 Billiti
 Skassdammen

 under Möjstad gård:
 Getkärn

 under Grinder:
 Frysjöberg
 Mattjärnsberg

 under Sander:
 Solin (Solia)
 Lövhöjden
 Vägglustorp
 1 g.
 2 "
 1 "
 1 "
 2 "


 1 g.


 1 g.
 1 "


 1 g
 2 "
 1 "
 Orala (Svartberget)
 Skassberget (Kassinmäki)
 Nytorp

 under Forkerud:
 Skassänden (Kassinpää)
 Getkärn
 
 under Kongserud:
 Rundhangen
 Kaarlola (Karlstorp)
 Sarvimäki (Hallvordstjärns-
  berget)

 under Skytteren:
 Liukoisen (Liuktorpet)
 Skassberget
 1 g.
 1 "
 1 "


 1 g
 1 "


 1 g.
 2 "

 1 "


 1 g.
 1 "

                                                 

Den andra saken [gällde] en finsk kyrkobyggnad. Man medgav allmänt, att en eller högst tvenne gånger om året kunde man komma till kyrkan, dit man vanligen räknade 4 ā 5 mil över fjäll och berg. Men föret räcker höst och vår flera veckor då mossar och kärr varken bära eller bryta; snön på fjällen, isynnerhet på Skassfjällen, ligger till midsommar, och om vintern yrar den lilla vägen så fast, att de på flera veckor ej kunna få den uppkörd. Deras lik skola då ofta med livsfara släpas till kyrkan, eller [också måste de] länge hålla [dem] hemma hos sig. Den korta hösttiden kan därtill [= forslandet till kyrkan] åtgå 4 ā 5 dagar och därutöver, i synnerhet från de längre [bort belägna] ställen. På samma sätt deras små barn dö ofta okristnade, eller hämtas de till kyrkan att döpas så stora, så de ropa sin far vid namnet. Deras sjuka dö oskriftade. Ännu aldrig ha prästerna gjort ett sjukbesök på norska finnskogarna här i grannskapet. Den [präst] de nu hava, Ivar Hansson Hässelberg, som äger både Grue och Brandvals församling, är kanske den bästa de haft, och kunde kanske för betalning låta förmå sig att resa hit, men det är ofta ett fruktlöst arbete att skjutsa honom 9 ā 10 mil över berg och fjäll, under vilken tid den sjuka kan både dö och tillfriskna. Deras förra präst lät därtill ej förmå sig, utan fingo de lov att släpa sina sjuka till honom, i strängaste köld eller fulaste regnväder. Den förra [norska] prästen har dock tillåtit de svenske prästerna i Östmark och Dalby att stundom christna deras barn och skrifta deras gamla ålderstigna eller sjuka, men denne [nuvarande] har strängt förbjudit detta, och har låtit omdöpa eller confirmera i körkan de barn, som de svenska prästerna döpt. Ungefär för 8 år sen fick Hässelberg dessa socknar, och har sedan denna tid [varit] blott 4 gr på finnskogen och blott till en by var gång. De flesta byarna hava aldrig sett sin präst. Strax sedan han kom, var han till Tvengsberg, då han predikade; året därpå, eller för 7 år sedan, var han i Öijern och predikade, men sedan den tiden har han ej varit på någondera stället. För 6 år sedan har han varit i Kalnäs och för ett år sedan i Rävhult. Utom detta hoppades man att få egen länsman, emedan socknens länsman liksom timmermärkarna voro deras värsta utsugare; om han hade aldrig så liten sak - blott en stämning på finnskogen - så tog han av bonden, till vilken han kom, full betalning för en 8-10 mils resa, m. m., så att därigenom blev en liten rest eller skuld 10 gr fördubblad och mera. Utom det tog han, liksom deras procurator, mutor från båda hållen. Och det var nästan aldrig värt att få tala med fogden eller länsmannen, om man ej förut givit honom någon föräring. Således kom man nu överens om, att en kyrka här vore både nödvändig och nyttig. Frågan vore, varest den skulle lämpligast placeras. Några trodde väl på Rottnemon, men de flesta voro av den tanken, att vid Rögden vore bäst, så även de nordligare finnbyarna kunde dit komma. Stället vore vid Hova det bästa, dock skulle jag med några bönder från närmaste byar närmare utstaka stället de följande dagarna. Härvid blev följande beslutat:

1:0) Lovade jag genom intimation i finska tidningar skaffa dem ett ansenligt understöd för deras kyrkobyggnad, så framt den blev finsk.

2:0) Skulle man även försöka, om man ej finge någon Collect eller stambok i Sverige för deras räkning.

3:0) Skulle man av Konungen utbedja att från Finland präster finge komma hit att provpredika, som voro mäktiga det finska språket, åtminstone till dess av landets eller finnarnas egna barn någon kunde komma i åtanke.

4:0) Eftersom detta pastorat ej bleve att anse som en belöning för prästerlig förtjänst, utan endast som en för finnarna nödigt funnen ämbetspost, så önskade man utbedja sig den nåden, att församlingen finge sätta den tredje på förslaget, eller den fjärde utom förslaget. Dels emedan de bäst kunde döma den, som i deras språk var dem skickligast, varpå här största anseende skulle göras, dels för att kunna intaga någon av deras stam, som vore tjänlig prästman, men till åren kanske och förtjänsten [kunde] bliva utträngd av främmande.

5:0) Skulle - i fall, som man trodde, de norra och södra finnskogarna häri instämde - 2 kyrkor till uppbyggas, som annex till denna, i likhet med vad brukeligt är på norska sidan, där en präst turvis predikar i 2 ā 3 kyrkor. Av dessa skulle den södra bli antingen vid Jaakola eller Kähkölä och den norra någonstädes uppe i Dalby finnskog. I dessa kunde prästen predika varannan eller var tredje söndag.

6:0) Beslöt man åt honom i lön från varje skattbonde 8 kp. säd, hälften korn och hälften havre, 4 skålpund smör och 2 dagsverken eller motsvarande penningsvärde.

7:0) Ville man kanske tillägga något, om han höll sig adjunkt, jämte något annat smått, som man ej kunde bestämma.

8:0) Lovade man honom både boställe och mark, både allt det som var i Hova dessomkring, ävensom holmar och fiskvatten i Röjden.

9:0) Beslöt man att gemensamt uppbygga prästgården med nödiga uthus.

10:0) Att körkan skulle uppbyggas av en timmerman och arbetare från Sunne, som skulle betalas [vidare], att socknen själv med dagsverken ville biträda.

11:0) På min proposition ville man, till ett minne efter mig och efter den ort, varifrån jag är kommen, genom en liten förändring av några bokstäver i namnet förbyta det till Juvaniemi, och sålunda få det ett finskare namn.

12:0) Valde man till ett slags kyrkoråd några av de förståndigaste männen, som kunde föra de andras talan och meddela den mig. Dessa blevo följande tre: Pål Persson Räisäinen i Öijern, Danjel Halvardsson Lehmoinen i Rävhult, Hindrik Olsson Mulikka i Kalvnäs [Kalnäs].

13:0) Beslöts, att jag i deras namn hade rättighet att såväl i kyrkosaken som i hemmanssaken skriva för och i deras namn, vad jag ville. Varföre de gåvo mig en oinskränkt rätt med sina namn inunder. [Fullmakten undertecknades av 42 personer, alla upptagna i Gottlunds manuskript men här uteslutna].

Enligt norska bruket höll var och en fingrarna på papperet, då jag skrev namnet.

Jag nämnde vidare om, att Paul Räisäinen i Öijern åtagit sig försäljning av finska böcker, vilka jag skulle skaffa honom. Detta tyckte man om med ett allmänt bifall. Och jag skrev en sedel, varmedelst bönderna Erik Olsson Oinoinen från Salmi och Erik Hindriksson Orainen från Viikero gingo i full borgen, att de böcker, som bokhandeln i Karlstad sänder till bonden Pål Persson Räisäinen i Öijern, antingen skola återsändas i samma tillstånd som han dem emottagit, eller ock deras motsvarande värde i pengar.

Vidare nämnde jag om den finska tidningen "Turun Viikon Sanomat", [om] ändamålet och nyttan [av att de skaffade sig den], [om] huru de levde här i en mörk vrå av världen, och att det vore roligt, om de lärde känna sina släktingar på andra sidan havet m. m. De ingingo allesammans utan undantag på att gemensamt rekvirera ett exemplar därav. - - -. Jag höll så slutligen ett tal till den församlade hopen, önskade dem all lycka och trevnad, sade att jag, ehuru sen bortresande, ändå alltid skulle vara varm för deras väl, bad dem leva i endräkt och vänskap, så mycket mer som de vore ett främmande folk, och [att] alla fästade sina ögon på dem.

Talte om, vad elakt tal man ville föra om dem i andra socknar, men att de närmaste ej däremot kunde än lämna dem sitt beröm. Att deras gästfrihet, trofasthet och starka karaktär voro allmänt kända och högaktade. Att de likaledes voro kända för sin stora renlighet och snygghet, varföre jag i synnerhet ville tacka deras kvinnfolk, som så mycket däri överträffade de svenska. Att det nu vore stunden för mig att skiljas [från dem], att jag än en gång önskade dem lycka och frid i dessa avlägsna dalar. Att de framförde denna hälsning till sina hemmavarande och släktingar. Och att de framdeles genom Paul Räisäinen skulle få vidare höra av mig. -

De avhörde mig med en högtidlig tystnad, intet gny, intet sorl avbröt mitt tal. Sedan det var slut, begynte folket att taga fram sina matsäckar och få sig en sup, förut hade ingen torts taga sig en sup för att ej förgå sig. Även den rike och alltid fulle Liukoinen var nu nykter som en spik. Paul Räisäinen berättade, att ryktet sagt, det Anders Porkka i Naimaho av timmermärkaren Säter återfått sin säd.

Sedan min förrättning nu var slut, var ock dagen slut. Jag hade arbetat hela dagen, och maten, som länge väntat mig, smakade just braf. Med tårar i ögonen togo de alla av mig ett ömt avsked, just i detsamma de gingo. - - - Sedan jag ätit, gick jag med min värd och en bonde från Kalnäs att till ett minne av denna märkvärdiga dag hugga mitt namn och årtal i en stor sten, ett litet stycke i norr från gården:

C A G
18 23/11 21

Jag sov ensam i spisstugan, och brände eld länge i spisen, vilken här liksom annorstans drog både eld och värme ur rummet. [Spisen] i mitt kvarter i Östmark överträffade dock alla, ty om man eldade [där] en hel dag, så fick man dock ej värme för 3 timmar. På kvällen gick jag för att söka flickorna, men i ladugården funnos de icke.

[24 Lörd.]. I dag gick jag med min värd genom Carlstorpet till stranden av Rögden, vi försökte att med båt komma till Uvenssari, men det var fastfruset, så det varken bar eller brast. Vi gingo så långs med stranden till Kalnäs längs med den s. k. landsvägen mellan Norge och Sverige, som dock var en helt liten spång. I Kalnäs var folket som annorstädes mycket godvilligt och gästfritt. Byn låg utmed stranden, hade en skön utsigt, hela kedjor av holmar stängde sjön mitt framföre, bakom dem låg Juvaniemi, vars tempel jag inbillade mig skulle i en framtid framskymta mellan denna lilla skärgård. Jag tänkte härifrån komma till Uvensaari, dit min håg allt ständigt lekte på de fem stycken harar, som funnos där, men det var omöjligt. [Gottlund skildrar sedan, hur han kom över till Tvengsberg, samt berättar om sina misslyckade försök att med 5 mans hjälp sönderbråka isen, och hur de slutligen måste återvända till Tvengsberg med oförrättat ärende].

[25 Sönd.]. I dag tänkte vi gå till Juvaniemi att utmäta kyrkstället, men vi pratade så länge och skrev, m. m., att då vi skulle gå ut från Tvengsberg, så begynte det att skymta, dessutom snögade det oupphörligt och yrade. [Därför beslöto vi att i stället gå till Räisälä. - - - Vi gingo över Tvengsberginlampi och en å, men strax därefter över Röjdälven. Vi hade en god fjerndel till byn.

Över Rögden skulle fordomdags gått en stenbro, varav ännu skall synas ruinerna. Men på vad ställe glömde jag att fråga. Då man grävde en myr strax vid Rävhult, grävdes ett dike över 3 aln. djupt, varvid man fann en hel bädd av förkolnade träd i jorden.

Som prov på handelsmännens orättvisa, så nämndes att bonden Pål Olsson i Vålberg, som för 10 år sedan dog, allt ännu står i kontorsböckerna som svarande för gården. - - -

Vidare klagade bönderna däröver, att de plågades med arbete långt bort hemifrån. Sommar och vinter nödgades de sända ofta enda mannen i huset ifrån sig på 20 mil, där han hela månadtal måste träla med stock- och järnsläpning, varföre han fick en så liten betalning, att han i stället för att förtjäna, tvärtom förlorade, och ofta satte sig i skuld för blotta födan och kosten. Så t. ex. måste bl. a. år 1817 bönderna Pål Mårtensson Hähmä från Kalnäs och Erik Olsson Mulikka från Mulikkala fara med hästar och stora hölass allt upptill Höljes by i Dalby socken, dit de hade 7 mil, och de andra bönderna, - t. ex. Danjel Halvardsson Lehmoinen från Rävhultet, Petter Olsson Räisäinen från Tvengsberget och Olov Olsson Räisäinen från Lövberget - samt en hel hop andra, vilka voro tvungna att fara dit genom norska bygden, - hade dit nästan dubbelt längre. Deras arbete var att släpa stock till sjön Halen. De voro där tvenne särskilda gånger, och en månad vardera gången, och det för en så liten betalning, att de flesta blevo i skuld för mat och kost.

(Detta och följande antecknas nu i Upsala den 27 Febr. 1822, dels efter lösa annotationer, dels ur blotta minnet).

Året därförut, 1816, voro de sista gången till Sakdalen nära Christiania, att släpa sten, stock, plankor, järn, gräva diken m. m. De voro där en månad med ens, dessutom åtgick det över en vecka i resan fram och åter. De hade så liten betalning, att de flesta hemkommo med skuld och de, som hade utmärkt god häst och ansträngde sig och den, kunde med möda på hela denna tid förtjäna 10 ā 15 Rd, och även dessa [pengar] föllo så, att de sedan gingo för 12 sk. De som voro där om sommaren på arbete grävde på ett ställe, Höganrud ?) kallat, varest nedlades flera 1000 dagsverken, detta stora kärr skulle uttappas genom diken, som grävdes 15 aln djupa och 15 aln breda. Förgäves bådo finnarna om förskoning från denna träldom, de fingo arbeta i 2 mån. på kärret, och till slut befanns det, vad de långt för detta anat, en omöjlighet att verkställa [avtappningen], ty under kärret befanns slutligen en ordentlig sjö. För det myckna arbete, som Nilsen här så fruktlöst förspillt, blev han nu ock avskedad från sin befattning. Emellertid fick folket blott 1/2 riksbanksdaler, det vill säga 6 sk. om dagen, för detta mödosamma arbete, och då skulle de själva likväl hålla sig med mat. Bland andra, som voro på detta kärrarbete, voro även Olov Hindriksson Mulikka från Kalnäset och Pål Mårtensson Hähmä från Kalnäset. Ifrån samma gård voro de både sommar och vinter ditkallade.

Isynnerhet klagade man allmänt över, hurusom bönderna i Sojomäki, eller Skåkberg kallat, varit utsatte för sina timmermäns hårda medfart. I denna vid Röjdens vackra stränder nyss anlagda by, har hela byn - bestående av 3 bönder, vilka som nybyggare satt sig där -, [blivit] flera resor nedriven, och de närmaste byarna hotade med stora plikter, för det de tillåtit denna uppodling på sin skog. Händelsen förhåller sig därmed sålunda:

Thomas Thomasson Räisäinen flyttade från sin fader i Räisälä ungefär för 15 år sedan till Sojomäki, varest han redan hade bott 11 år, då han för fyra år sedan, eller om våren 1818, jämte flera andra, sålde sina torp och gårdar, lockade av en utflyttning till Amerika, i hopp att där finna en mera fredad jord och en mera ostörd besittning än den som Norges mörkaste skogar och högsta fjäll ej kunde skänka dem. Han sålde därföre allt sitt arbete och sin odling för 5 Rd (i sanning en ej stor summa) åt Olov Hindriksson Karhinen i Furuberget, med förbehåll likväl, att om han någonsin skulle komma tillbaka, han då skulle återfå det. Fadern fick däremot grödan m. m. I Christiania utverkade snart hans principal förbud för hans resa, de trodde att flera av deras underhavande kunde få lust för detsamma. Då han efter att en tid ha uppehållit sig i Christiania, 1819 i mars återkom, så gav ej fadern mera åt honom hans hemman tillbaka, vilken han nu givit den andre brodern. Utan måste han bo som inhysing i sin egen stuga, till dess timmermärkaren Ole Guldbrandsen med en hop bönder för 2 år sedan dit kom och lät nedriva hela gården, hus och uthus och alltsammans, varav 2 stugor blevo släpta upp till byn och uppsatte åt fadren, 2:e fähus och stall jämte en hop mindre hus nedrevos allt till jorden, blott logen och en bod fingo stå kvar, vilka han dock ej fick begagna. Då bönderna vägrade att göra denna omänskliga och orättvisa gärning, hotade timmermärkaren att sätta eld på alltsammans och förvandla det till aska. Nu 1 sommar utflyttade han i 1/2 f. i s. från det gamla stället till Sojomäki, där han i den vildaste [ödemark] åter begynte rödja och uppodla sig en torva jord. Han hade här nu åter uppbyggt sig ett fähus och en stuga, allt detta med lov och tillstånd av samtliga ägare i Räisälä by, vilka rådde om skogen. För 3 veckor sedan voro samma timmermärkare åter där, sade att bonden själv skulle nedriva sina hus, och flytta bort ur ödemarken. Då Räisäinen det nekade och tillade, att han ingenstans för sig och de sina [hade hus], emedan alla torpen och byarna förut voro överhopade med invånare, så tillsades han att tillsvidare med sina barn få begagna en liten koja av bräder, som han uppsatt för att skydda sina getter med, till dess vidare ordres hunne från Christiania ankomma. Men i stugan finge han ej bo. Denna hårda dom åtföljdes med det löftet, att var och en av bönderna i Räisälä, som härtill givit honom lov, skulle för denna sin beredvillighet få plikta 50 specie. Timmermärkaren hade likväl knappt lämnat stället, förrän finnen åter intog sin besittningsrätt över stugan. Ett litet stycke därifrån, vid sjöstranden, bor en annan finne Torkel Ersson Sojonen, vilken för 25 år sedan anlade där sitt nybygge, där han födde 1 häst och en hop kor, samt började småningom vänta någon ersättning för det arbete han nedlagt, då oförmodat timmermärkaren 1814 gjorde honom sitt besök, och lät därvid nedriva hans stuga och badstuga jämnt med jorden. Men han uppsatte åter sina hus, då de 1816 kommo dit andra gången och nedrevo badstugan och fähuset. Stugan hade han ännu ej hunnit uppsätta, härvid höggo de sönder dörrarna med sina yxor och förövade mycken annan våldsverkan. Men sedan åskvädret gått förbi, uppsatte Sojonen för tredje gången sina hus och bebor dem som bäst, men har blivit strängeligen botad för denna sin halstarrighet (första gången låste de dörrarna och utkastade allt, men förseglade ej - nämligen de andra husen). Då jag var i S. Vermunden och höll stämma med allmogen därstädes, hade så Sojonen som Räisäinen och Räisälä bys invånare skickat bud till mig, att de nu verkeligen blivit till tinget instämde, och begärde något råd och hjälp av mig, och om jag ej kunde skriva något till deras försvar. Som jag visste, att allt vad jag ock i sådant fall skrivit, blivit utan all verkan, lämnade jag bonden, som de sänt till mig, följande biljett:

"Att bland de klagomål, allmogen på Kungl. Norska Finskogen anfört, såväl emot f. d. agenten vid Ankerska fideikommisset Nilssen, som ock mot andra av Rikets tjänstemän, befinnes ett, upptaget under N:r 19 av nybyggarene Torkel Ersson Sojonen och Thomas Thomasson Räisäinen i Sojomäki, jämte samtliga Räisälä byamän, emot timmermärkaren Ole Guldbrandsen för dess åtgärd vid förstörandet och ödeläggandet av nämnda nybygge, Skåkeberget kallat, beläget vid stranden av Södra Rögden. Vilka underdåniga besvär genom mig till Hans Kongl. Maj:ts höga kunskap influtit, vilket härmedelst till vederbörandes kunskap och efterrättelse länder.

Givet Värmunden den   1821.

CARL AX. GOTTLUND.  
C. A. V. N. F.

Jag hoppades, att detta korta och bestämda intyg skulle sätta domarna i stort bryderi, emedan det var ett högst opåräknat kasus.

På samma sätt lät timmermärkaren nedriva i byn Lövberg stugan för en fattig änka, där hon, i största fattigdom sökte berga sig och sina många små oförsörjda barn. Hennes namn var Lisa Danjelsdotter Sorsa. Huset ligger ännu nedrivet och stockarna ruttna på marken, emedan ingen vågat att uppsätta det åt henne, under det hon irrar likt en flyktig brottsling utan hus och hem kring dessa vida skogar; hennes brott var, att hon var fattig, och hennes olycka, att hon hade många barn, små och faderlösa.

Vi kommo till Räisälä i mörkret, sedan vi vadat en god fjerndel i halv aln djup snö, också föll snön över oss i så stora flasor, att vi var och en hade en duktig driva i barmen. Vi voro dock alla vid ett muntert gemöt, talade hela vägen om den nya kyrkan, likt israeliterna om det förlovade landet. Som min läderkaskett ej beredde min hals och ansikte minsta skydd för den tungt fallande snön, vilken i många bäckar smälte längs ut [i] nacken, så bytte jag mig till en hatt av en utav sällskapet. Av den beständiga vadningen i den djupa snön voro vi alla temmeligen trötta, när vi framkommo, i synnerhet Tvengsbergs-Pekka, som nyss varit sjuk. Vi intog den så kallade bästa gården i byn, d. v. s. den rikaste, om än folket annars vore det sämsta. Jag fann även, att det ej var så vänligt och gästfritt, som jag hade väntat mig. Kanske orsaken låg däri, att där var nu ett s. k. dryckeslag, vilket alltid uppkommer, så snart det blir kunnigt, att någonstädes i byn finnes brännvin. Då hastar dit var och en, som kan och har råd och lägenhet att bestå sig och sina vänner av den ädla varan. Det är alltså alltid någon av sällskapet, som för gången rekvirerar och med en ojämförlig frikostighet delar ut åt bekanta och obekanta, varvid han ofta kan hava det ödet att själv bli utan. I allmänhet så tål denna allmoge ofantligt mycket spiritus, knappt 5 minuter [gå], förrän den ena supen följer efter den andra, och jag har sett dem ofta på en ej särdeles lång tidrymd intaga 14 ā 15 supar, utan att det just mycket kunde märkas på dem. De sutto således nu in i stugan; ej blott de närmaste grannarna, utan även vännerna från närmaste byar i Ny sockens finnskog hade lukten lockat hit, sålunda sutto de många vördige fäder från Vaissila och Karvala, alla rödbrusiga om kinden, igenkända, utom av sin svenska finndräkt, genom sitt långa hår och genom sin rama finska accent.

Jag satt emellertid med mina resenärer i en annan, spisstugan så kallad, där vi av dottern i gården undfägnades med en stor skål söt mjölk. I rummet var en stor tina med oxkött, varuti man insaltat köttet efter 3 kreatur, men av brist på salt hade det flera veckor varit osaltat, varav det blivit till stor del förskämt, vilket mera fram på våren skulle märkas. Nöden tvingade dem dock att hålla det till godo. En av jakthundarna hade helt oförmodat skaffat sig ett stycke från tinan. Vi undrade alla däröver, att den så oförmärkt kunnat smyga sig dit, utan att någon märkt det, ehuru flera av oss sutto runtomkring tinan. Mina kamrater gissade sedan och inte utan skäl, att någon av sällskapet förut stulit det ur tinan och gömt det i förstugan, varest min hund funnit på det. Det var första gången jag sett och hört talas om stöld i finnskogarna. Vi gingo till en annan gård, var förbi vi nyss anlänt, där vi stannade över natten. Jag satte mig ned att skriva mina annotationer, under det dit snart samlades mycket folk, även från den andra gården, vilka voro nog frispråkiga av brännvinet. Hela natten föll mycket snö under stark blåst. Här voro några käringar, som voro mycket gamla och kunde en hop troll-läsningar.

Räisälä (Lövhaugen) består av en by, belägen på en temmelig höjd på ett avstånd av en fj. från Rögden, vilken dock synes hit jämte byarna på andra sidan om sjön. Här finnes 5 gårdar och ungefär 40 personer, deras kyrkväg är 4 1/2 mil, samt har blott en fjerndel till Juvaniemi. Ungefär för 200 år sedan ankom hit tvenne bröder från Rautalampi i Finland, av vilka den ena, Per Larsson (förmodligen av släkten Räisäinen, emedan av hans stam de ännu skola bebo byn), nedsatte sig här i Räisälä och den andra flyttade sedan efter en tid till Tvengsberg på det s. k. gamla stället, efter vilken stenrösen ännu skola synas kvar. Han ville flytta långt på andra sidan Röjden, men fick ej för sin hustru, ty hon ville nödvändigt bo på ett sådant ställe, att hon kunde få se sitt fadershem Räisälä från sin gård, vilket hon nu också kunde. Denna by har kommit under Anker på det sättet, att ungefär 70 år efter att finnarna ankommo hit, så fick en präst, benämnd Kiel i Sorum socken, årligen av finnarna något skålpund smör, för någon tjänst, som han gjort dem, antingen han nu lånt dem litet penningar eller vad det kunnat vara, det vet man icke. Sedan han dog, fick ock hans måg, en vid namn Jonstrup, denna rättighet, vilken ville sälja den för 300 Rd. Byfolket brydde sig ej om detta, de tyckte sig hellre årligen kunna komma ut med att lämna något pund smör, än betala 300 Rd. på ett bräde. De läto så tillfället gå sig ur händerna och Ankers köpte sig denna rättighet. På vilken han nu stödjer sig, då han vill utvräka dem han vill av bönderna från deras hemman. Samma sommar som detta skedde, uppbyggdes N. Lövberg av en utflyttning från Räisälä, ungefär för några och 90 år sedan. Södra Lövberg uppbyggdes först av en från Tvengsberg. Som [exempel] på agenten Jacob Nilssens grymhet anföres här, att han strängeligen förbjudit dem och vid hotelse om utlysning, att de ej fingo ur öknen hugga större träd än så långa, som hans piskskaft, ävensom förbjöd han dem strängeligen att taga granris åt sina getter och att bränna kol för eget husbehov. Då det således blir dem en nödvändighet att överträda hans befallningar, om de ej skola frysa ihjäl och svälta ihjäl, så har han nu tillfället givet att utan vidare rannsakning kasta dem på dörren. Härpå angåvo sig Olov Olsson Räisäinen i N. Lövberg och Per Persson Karvainen i Räisälä som vittnen. För all denna medfart fingo de den förmån, att i Kristiania få sig några kappar säd eller salt, eller litet tobak och järn på kredit, vilket de sedan väl 10 gånger genom sitt arbete fingo avtjäna.

Det gamla folket omtalte här i byn, att för 60 år sedan en finsk student, benämnd Esaias, uppehållit sig här i byn en hel sommar, han hade varit omkring 18 år gammal och mycket vacker samt talat god finska. I sammanhang härmed kan anföras, att det fanns en ung hustru, benämnd Elisabet Persdatter Fernow, hon ävensom hennes far, som ännu lever, bonden Petter Ersson Fernow i Sarvimäki, voro båda rama finnar. Denna Petter Fernow var son till den beryktade värmländske historiografen Erik Fernow, vilken i sina unga dagar mycket vandrat här på finnskogarna och därunder förälskat sig i en finnflicka, vilken framfödde honom denna pant av sin kärlek. Han var således ej så okunnig om finnarnas historia här i landet, som man av hans historia skulle sluta.

[26 Månd.]. Stego vi uppe i god tid och lagade oss ävenså i god tid till Juvaniemi, på det vi ej i dag som i går måtte försova oss. Redan i dagningen voro vi på vägen. Under natten hade fallit ovanligt mycken snö, så vi hade att vada jäms med knäna, men den var likväl nog lös och blöt. Annars ett milt väder, men begynte åter småningom på att snöga, till dess det nu middagstiden var ett fullkomligt yrväder, vilket med tilltagande köld räckte allt in till följande dagen. Förrän vi gingo från byn tittade vi in även i de andra stugorna, som vi skulle passera, och varifrån vi fingo en följeslagare med oss. Här trakterade man åter varandra med brännvin, till en lycklig början av det välsignade företaget. Alla andra utom jag deltog i detta lyckliga och fruktlösa omen.

Vi voro, utom jag, Per Olsson Räisäinen från Tvengsberg, Anders Olsson Räisäinen från Räisälä, Arne Thomasson Räisäinen från Räisälä, Danjel Olsson Räisäinen från Räisälä och Torkel Ersson Sojonen från Sojomäki. Vi hade hela vägen en jämn sluttande plan till Juvaniemi, varvid man med ringa eller litet besvär skulle få en god landsväg, blott med några större lösa stenars bortvältrande. Vi kommo först till Lemminkinaho, där bodde Anders Olovsson Räisäinen i stor fattigdom med många små barn. 300 steg ungefär längre fram träffade vi skogsbrynet ned i dalen, ibland de första träden visade mig den beskedlige Anders Olsson Räisäinen med tårar i ögonen en gran, varigenom ett korsträd var draget med årtal och några bokstäver (initial). Han berättade mig nu, att han hade [haft] en ung och rask son, som år 1818, aderton år gammal, dog under detta träd. Han hade nämligen vid kyndelsmässotiden varit sänd på andra sidan av sjön till Kaikalaistorp efter litet salt och brännvin av sin fader. Och som samma dag Tvengsbergs-sonens bröllop stod, så ville han om aftonen skynda sig hem för att kunna hinna dit med de andra, I Mulikkala och Kalnäset hade folket sett, huru han skyndade sig i skymningen hem över sjön, han hade nästan sprungit hela vägen. Litet förr än han kom till nämnda gran hade han redan, angripen av "rev", satt sig ned att vila, och i sin vånda gått fram och åter, brutit grankvistar under sig m. m. Han hade härifrån goda 300 steg hem men orkade ej fram, förmodligen hade hans häftiga lopp ådragit honom detta håll och sting. Till slut hade han gått på händer och fötter i dödsångesten och tryckt sitt bröst emot träden, liksom han ville väcka dem till känslor - samt slutligen maktlöst tumlat omkull under nämnda gran. Där påträffades han av fadern om morgonen död och förfrusen. Väderleken om natten hade likväl varit mild och vacker. Bland många tunga sorger, som övergått hans gamla far, var ej den lättaste den, då han nu med en kälke gick att hemdraga sin i blomman av sin ålder så sorgligt omkomne son, sitt hopp, sitt stöd. Han försäkrade, att aldrig hade något varit honom så tungt att draga, som då han drog den älskade sonen från skogen. Han hade dött med ena vanten ännu tryckande sig emot bröstet. Anders Olsson Räisäinen hade en dotter Kari Andersdotter, som hon lät adjunkten Hesselberg i Dalby döpa för 4 år sedan, då han var i Nikkarila; döptes om i Norge.

Vi följde först ett stycke sommarvägen och gingo så över en liten rund plats, kallad Talvien noroja, varifrån vi kommo till Tikkaisen kangas, gingo så över Tikkaisen puro, samt ett litet hörn av Hirskangas, togo så av från sommarvägen och gingo genom dalen Saukonpuron korpi vidare över bäcken Saukon puro och till Huusankangas, som förmodligen fått sitt namn därav, att man haft laxpator här i åarna, och kommo så längs med stranden av Rögdälven till Haarapuro eller det ställe, där den delar sig i 2 armar, av vilka den högra bibehåller namnet Röuvanjoki (Rögdälven) och utfaller i Juvalampi, förut Hovalampi, och genom den i Rögdsjön. Den venstra däremot, under namn av Haarapuro, formerade före sitt utlopp till Rögden ännu en liten sjö, kallad Haaralampi. Vi hade under vägen på 2 ā 3 ställen sett märken av gamla kvarnar och dammbord, en sådan stod ännu vid Haarapuro i gott stånd och tillhörde Kalnäsbönderna. Rögdälven var ej stor men brusade stark och kastade sitt svarta vatten över skär och klippor, den var ej en lugn, stilla flytande å, utan strömmande utför stenhällarna, oupphörligt. [Dock för] grund för att kunna med båt begagnas. Den brukar därföre ej heller om vintrarna frysa. I denna älv har fordom fångats mycken fisk, i synnerhet mört, i lektiderna, och omtalte man som en sägen, att man den tiden fått 30 kontar mört i ett varp, vilket skett vid det s. k. kutunpaika, ett litet stycke ovanom, där Rögdälven utfaller i Juvanlampi. Ehuru snön som en vit slöja betäckte marken, kunde jag ändå se, huru utmärkt vacker och skön denna nejd var. Vi följde Röjdälven till dess den utföll i Juvanlampi, vi gingo på en holme innesluten på ena sidan av Stora Rögden och på de andra av Röjdälven och Haarapuro, i form nästan av en liksidig triangel. Då vi nu hunnit till utloppet i Juvanlampi, tyckte jag mig se ett brett sund åt Rögden samt ett mycket långt smalt land framför mig. Jag fick likväl veta, att "sundet" ej var ett sund, utan ett fast land och något låglänt, så det liknade mer en is, sedan snön betäckt det. Det långa landet var en lång udde, hög och trädbevuxen, som hade på högra sidan Juvanlampi och på den vänstra nämnda lågland. För att ej bli våta vid älvstranden, gjorde vi en liten lov att komma till denna vackra udde, ovanligt lång och smal, som en alv och ämnad i framtiden till en promenad vid Rögdens stränder. Vi kallade den Kotaniemi (dess gamla namn). Jag gick gerad [= rakt] över den ett långt stycke på Juvalampi-isen för att kunna avteckna denna lilla insjö med dess små holmar. Den skall vara mycket grund, isynnerhet fram på sommaren, den hade sitt utlopp i Rögden genom ett sund emellan de båda långa uddarna Kotaniemi och Kytöniemi. Vi gingo så sedan, under det att det allt fortfor att snöga och yra, åter upp på Juvaniemi eller Hova, som det förut hette. Vi funno strandvallen åt Röjden ganska hög och torr med små höjder och sänkningar, liksom batterier. Ifrån dem var sedan ett kärr och en låg, fin sandjord, som alldeles stenfri skulle vara den bästa till åker och äng. Sedan vi hade gått över den, som var ungefär 600 steg eller något mer, uppkommo vi på en sandhympel, som liknade något en hed. Detta var det högsta stället på holmen, man hade härifrån en fri utsikt åt alla håll. Och vilket liksom enkom var ämnat till [plats för] en kyrka. Som vi här ansågo det [vara] rätta stället, så högg vi så länge märke i en fura, som vi hunno bese och genomgå ön över allt. Vi gingo till den lilla putten Haaralampi och så längs med Haarajoki till Röyänjärvi och kommo så åter upp till Juvaniemiåsen. Här utsågo vi nu närmare stället för den blivande finska kyrkan. Och uti en stor jordfast sten, som låg litet i söder om det trädet vi märkt, högg jag namnet och årtalet, men kom därvid att skriva galet datum 25 för 26 och Juvaniemi med tvenne n. Jag lät några av bönderna med sina kvarnstenshuggjärn hugga upp, vad jag med sabeludden antecknat i stenen, under det jag själv med några andra gick och utmätte och utstakade kyrkans ställe och belägenhet. Vilken vi norr därom utmärkt genom huggandet av ett kors i 16 st. stora furor, vilka jag först med hugg av sabeln bestämde. Denna plats, nästan alldeles horisontal, bestod av 140 steg i Ö. och V. samt 150 steg i N. och S., bestående av en fin torr sandmo, alldeles stenfri, undantagandes några stora lösa stenar, som i tiden genom någon naturhändelse blivit hitslungade från kringliggande avlägsna berg. Stenen var pyramidformig och liknade på tvenne sidor fullkomligt ett tempel (gotiskt) och så brant och hög, att jag ej kunde komma upp på den. - - - Kirkon harju var en ås, som från alla sidor nästan lika sluttade uppåt, liksom en fästning. Strax söder om kyrkan och nedanom kullen syntes ännu stället av en uppbränd stuga. Bonden Matts Pålsson Mulikka från Mulikkala ämnade för 15 ā 16 år sedan göra här ett nybygge, hade sett ut åt sig denna plats, där han redan nedfällt timmer till stugan. Han höll just på att timra upp sin hydda och hade ej hunnit längre än 2 stockvarv, då Ankerska timmermärkaren Anders Arnessen Melldal hastade dit, han nedrev det lilla, som var uppfört, och lät uppbränna alla Mulikkas stockar åt sig till kol. Kolmilan står strax bredvid och synes ännu. Så såg åter finnen alla sina förhoppningar uppgå i rök och sitt ännu lilla arbete bliva ett rov för lågorna. Stock till kyrkan fås tillräckligt 800 steg åt öster i Sojomäkis sluttning.

Vi gingo hem i skymningen, kalla och hungriga samt av den våta snön även nedblötte. Det var mörkt, då vi slutat vårt arbete. Juvaniemi ävensom den kringliggande trakten var nu överallt beväxt med grov timmerskog och hade så grunden till sin byggnad redan på stället. De större lösa stenar, som där funnos, komma lika väl till pass för grundläggningen av templet.

Landsväg finge man ifrån Juvaniemi med allt för liten depesch (?): 1) först åt Rottna antingen gerad ( = rakt) över sundet, eller ock skulle en brygga göras vid Kutapaikka över Röjdälven, därifrån till Näkkiahon kangas och så nära södra ändan av Vänvikin lampi samt söder om Sätermäki till Kaarlolan kangas och därifrån gerad till Rottnaälven. Man hade på hela denna väg intet stort mer än att på sina ställen rödja några stenar ur vägen. Och från Rottna hade man bara att hugga bort träden, så var vägen färdig allt ända ned till Lauttasalmi kyrka. 2) Fås härifrån lätt och god väg i öster åt Purala, nemligen från Haarokapuro över Huilunpaika, och sedan S. Ö. åt Sojomäki, varest möter en hård, slät och god mark; söder om byn Molldusen till Varpån och över den så till Purala. 3) Skulle likaledes en god väg uppkomma, först åt Räisälä, den vägen vi kommo, och sedan härifrån utan annat besvär än att rödja skogen till Mellan-Röjden, en och annan självfrätt sten, som häremellan finnas, vore likaså lätt ur vägen och tjänade till grus på vägen. Denna väg kom att gå över Saunaho, Hauskasänky, Herraintienaho, Pillinsuonaho och över Mustapuro till östra stranden av sjön, varifrån sedan vägen kunde följa sjöstranden ända till Raatikkala och därifrån vidare fortsättas.

Natten tillbragte vi hos fadern till Thomas Thomasson Räisäinen i Sojomäki, jag ville väl ej kvarstanna, emedan han burit sig så lågt åt emot sin son, men mina trötta följeslagare kunde ej förmås att följa längre.

[27 Tisd.]. Avreste jag från Räisälä åt Purala i sällskap med Torkel Sojonen och Olov Andersson Räisäinen från Räisälä, en ung gosse och äldre broder till den, som omkom i skogen. Han hade nyligen börjat idka en liten lanthandel och ämnade sig nu åter ned till Christiania. Han hade med sig häst och tvingade mig nödvändigt att rida på den, ehuru jag lika gärna gått. Vi hade jämna och långsträckta moar att överfara, passerade förbi Sojomäki, utan att få den i sikte. Litet förr än vi framkommo till Molldusen var en å (kanske Varpån), som just ej var stor men hade nu av snö och is så svullit till, att den var svår nog att komma över. Jag satt dock på hästryggen kvar, ehuru jag ej visste, om hästen simmade eller gick över den.

Molldusa var en enstaka gård, helt nära svenska gränsen. Folket höll på att slakta svinkreatur vid min ankomst. De voro mycket välvilliga. Här funnos ofantligt många barn i huset, alla små och täcka. En gammal käring skröt mycket med att hon kunde läsa innantill finska. Och då jag försökte, så kunde hon ej ett enda ord, utan ursäktade sig, att hon hade kunnat, hade gamla svaga ögon m. m. Men under den lilla stunden, jag var där, lärde jag en av döttrarna i huset att läsa rätt försvarligt i bok, och så skänkte jag en sådan av mina Pieniä runoja.

Ifrån denna by belägen vid stranden av Rögden, syntes nästan hela denna vackra sjö och de däromkring liggande torpen och byarna. Däribland Kaarlola (Karlstorp). Den förste, som hit ankommit, (Till Kaarlola /Karlstorp/. Övers:s anm.) skulle hetat Karl Lehmoinen och varit hemma från Finland. Han hade haft med sig tre käringar, nämligen, sin hustru, sin svärmor och sin egen mor, varföre han ock allmänt blivit Akka-Kaarlo kallad. (Denna underrättelse av Karl Lehmoinen i Bograngen, som även härstammar från denna släkt; han sade, att Lehmoinens släkt vore hemma från ett ställe, som heter Kuhakoski i Finland.)

Ifrån Muldusen gingo vi till Purala och klättrade på vägen upp först på den mindre och sedan på den större Moldusklinten. Härifrån var i söder en ofantlig brant. Det föll mig nog oförmodat [in], att mina norska följeslagare, som annars voro vana vid fjäll och klippor, ej tordes nalkas detta bråddjup av fruktan att svindla och falla. Jag gick likväl till yttersta kanten och fasthöll mig i ljungen att ej halka utföre. Det var en ansenlig höjd. Skogen nedanom såg ut, som den blott varit små buskar. Jag nedgick för berget alldeles mitt emot Purala, där jag nedhalade mig från den ena hällen till den andra. Finnarna tordes ej följa utan skulle göra en stor omväg för att komma ned. Och [de] trodde, att jag störtat mig sönder i schakten (?), då de ej mera sågo eller hörde

Fortsättning i kapitlet Dagbok 27 nov. - 22 dec. 1821, häftet 47


Källa: GOTTLUND, C. A., Ur: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821, ISBN 82-90629-00-1