FÖRFATTARENS FÖRORD

För den som forskat och följt med vad som skrivits om bygdens historia under tiden som varit, ger måhända föreliggande skildring inte så mycket nytt. Det är hämtat från olika källor, från offentliga handlingar, från tidningsartiklar av Palmkvist, Bäckvall och Olofsson, från böcker av Hammarin, Björkman, Axelsson, Hård af Segerstad, Olsson, Gottlund, Hedrén, Borgström, Nilsson, Schröder och Lloyd, men det har synts mig vara av värde för den intresserade, att få det mesta som är känt om bygden samlat i en volym. Jag har i en del fall låtit det autentiska materialet kompletteras med egna utkast, hörda sägner, historier och dylikt, vilket jag hoppas skall bidraga till att göra framställningen fylligare. Om i något fall det inhämtade stoffet lett till felaktiga slutledningar, ber jag om välvilligt överseende. Den huvudsakliga avsikten har varit, att försöka ge ett litet bidrag till kunskapen om hembygden, hur det har varit i tider som gått.

TILL HEMBYGDEN

Min bygd, du är fattig och ringa, det låg mörker över ditt namn,
men någonting värt att älska du bar ändå i din famn;
du gav oss livet och brödet, fast sparsamt det var ibland
och du blev väl ej ens i drömmen något Kanaans och Gosens land.

Långt fjärran från stråken ligger du i enslighet undanträngd
och berg och milsvida skogar håller dig innestängd.
Du äger ingen förfining, du kan ej göra dig till,
men ett varmt och hjärtligt välkommen bjuder du vem som vill.

Du har fostrat och burit många på din karga, fattiga jord
och styrkt dem till livets gärning vid ringhetens nattvardsbord.
Du skiftade utan skillnad lika till alla ditt arv;
du gav oss din skönhets rikedom bortom det timligas tarv.

Här bölja de vida skogar, här sjunger älven sin sång
och bergen skuldra vid skuldra i en kedja blånande lång
sig sträcker mot ändlöst fjärran och smälter med rymden in,
av hjärtat tackar jag livet, att denna skönhet blev min.

Det fanns väl många som sveko, som drogo på vandringsfärd,
dock buro de minnet med sig kring hela den vida värld,
det var kanske inte så mycket; en stuga liten och trång,
men också rymden däröver med en flammande solnedgång.

Den drömmande sommarkvällen med locklåt och skällors klang
på skymmande vildmarksstigar med underlig makt betvang.
där stod i lyssnan och väntan vid ledet med stäva och spann
för mjölkningen säterjäntan, när molnen i kvällsglöd brann.

Här levde det enkla folket sitt liv under årens lopp,
bärgade skördar och sådde var vår med förnyat hopp,
fostrade nya släkten, att giva sitt verk i arv;
livet det strävsamt tunga, i skogen, vid plog och harv.

Aldrig skall du väl komma till en plats i solen fram,
men du skall ge oss din glädje, leende, allvarsam.
- En liten fläck av jorden, en torva av barndomens land,
en minnenas värld som binder oss samman med tusen band.

Klarälven vid Norra Finnskoga

Socknens norrlandskaraktär är ej enbart beroende på dess rika skogstillgång, dess forsar och älvar, utan gäller hela socknens klimat och struktur med dess höga, nära fjällgränsen liggande berg, dess karga jordmån och dess korta somrar, som gör odlingen av brödsäd, bär och frukter till en i mycket ringa omfång anlitad näring. Vad jorden ger blir bara till föda och foder åt den boskap som befolkningen försöker hålla på sina små brukningsdelar för att jämsides med skogsbruksnäringen lämna sitt tillskott till försörjningen och underlätta utkomstmöjligheterna för de människor, som trots i många avseenden besvärliga förhållanden fortsätta att bo kvar i denna avlägsna landsända.

Klarälven är socknens pulsåder, omkring den har den egentliga bygden vuxit fram och det är också i huvudsak den, som ger socknen dess mest framträdande egenskaper, när det gäller karaktär och utseende. På den sträcka av omkring fyra mil, som den genomflyter socknen är det mestadels forsar och stritt vatten. Det är bara mellan Höljessjön och Båtstadsforsen (den kallades tidigare för Strängforsen), som den flyter jämförelsevis lugn och närmar sig det utseende som den har längre ner i dalen. Mellan riksgränsen och Höljoset är den mera vild av sig och har en del rätt så kraftiga forsar med avsevärd fallhöjd såsom Sandkällforsen, Sigfridsforsen, Varåforsen, Lillforsen och Säljhedsforsen. Mellan Båtstad och Tåsan är det sedan en mera jämnt fallande strömfåra, utan några särskilda fall eller stup och här är också dalgången något bredare än den är norr om Höljoset.

Det mesta av bebyggelsen i Norra Finnskoga  hör dalgången till, vilket väl också är fullt naturligt. De byar, som vuxit upp inne i skogarna äro mestadels av finskt ursprung och dessas läge betingades sannolikt av önskvärdheten hos det inflyttade främlingsfolket, att så mycket som möjligt få vara för sig själva och inte behöva komma i friktion med bolbyarnas befolkning.

Höjdläget för socknen i sin helhet är ganska nära fjällgränsen, men kalfjäll finns inte inom socknens gränser. Från de högsta utsiktspunkterna kan man dock se fjällmassiv både i Dalarna och Norge. De högsta bergstopparna i socknen är Granberget öster om Båtstad 694 meter, Brånberget nordnordost Höljes kyrkby 691 meter, Knallen sydost om Båtstad 680 meter, Enberget sydväst om Höljes 654 meter, Jättestenberget nordnordväst om Höljes 638 meter. Vidare finns Storhammarn, Kletten, Skärknölen, Rödknölen och Björnåsen med flera, från vilka man har storartade utsikter.

Enligt mantalslängderna bodde inom det område, som nu utgör Norra Finnskoga socken, år 1606 endast åtta mantalsskrivna män och kvinnor. År 1610 utgjorde antalet 14, 1628 16 personer, 1650 15, 1667 19 personer, därav 6 finnar. År 1671 23 och 1687 46, därav 30 finnar och av dessa 10 par, man och hustru. År 1715 fanns 33 personer, 1745 51, 1776 139 och 1796 202 personer. År 1805 uppgick folkmängden till 440, 1826, det året Norra Finnskoga blev självständig socken, var folkmängden 834 personer. 1850 uppgick folkmängden till 1.102 personer, 1917 till 1.700 och 1923 till 1.789, som är det högsta invånarantal som hittills förekommit.

Det område som år 1826 avskildes från Dalby till att utgöra Norra Finnskoga socken var hemmanen Höljes, Båtstad, Uggelheden och Aspberget innehållande 1 och 17/24 mantal och dessutom de hemmansdelar från Dalby, som lågo norr om Tåsan och som utgjorde i mantal 1 och 1/240. Aspberget och Uggelheden räknades som ”finnhemman”. Härunder ligger 32 finntorp med 236 människor, säger Hedrén i sin journal från år 1831.

Som självständig socken är Norra Finnskoga sålunda inte mer än 125 år gammal, men som bygd kan man nog säga, att dess historia sträcker sig långt tillbaka i tiden, säkerligen till tiden före ”digerdöden” och måhända ännu mycket tidigare. Det har till och med gjorts enstaka stenåldersfynd inom socknen, som kan tyda på en uråldrig bebyggelse, eller att kringströvande fångstmän uppehållit sig här.

Socknens klimat är rent norrländskt med hög barrskogsluft och med samma temperaturväxlingar och samma tider för snötäckets begynnande och försvinnande som t. ex. Jämtland och Härjedalen. I regel har man både lägre temperatur och djupare snötäcke vid samma tid i Norra Finnskoga än man har i Östersund och Sveg, och jämfört med de sydligare delarna av Värmland är årstidernas växlingar omkring två à tre veckor senare i Norra Finnskoga. Tiderna för sådd och skörd, för lövsprickning och blomning, för fruktmognad och höstfrost följer i regel denna tidsskillnad.

Befolkningen i socknen har, frånsett det finska inslaget, sannolikt rent mellansvenskt ursprung. ”Genom upprättade släktförteckningar över gårdarna i Övre Älvdalen, som går tillbaka till 1600-talet och någon gång in på 1500-talet, kan man av dem som man sett i livet antaga hur deras förfäder varit växta och att de till större delen varit ett högrest folk”, säger Bäckvall. De utskrivna soldaterna torde väl också varit målfylliga och Norra Finnskoga har ända sedan 1500-talet bidragit till rekryteringen av landets försvarsmakt. Redan i 1552 års ”rulla” är en soldat, Halvar Transson från Höljes upptagen och sedan förekommer under 1500-talet och i början av 1600-talet och även framdeles flera soldater från Höljes och Båtstad. Åren 1623 och 1626 voro knektarna, ett korporalskap från Dalby, musketerare och bland dem Olof Jonsson och Halfvard Bengtsson från Höljes på Mårten Hyvenes kompani, och som uttogs till musketerare måtte de varit både storväxta och kraftiga. Uttrycket ”hyvens till karlar” kanske syftar just på detta förhållande. Soldaterna som på denna tid voro bönder och bondsöner, voro fria från erläggande av mantalspenningar och således inte upptagna i mantalslängderna. Av övriga soldater från Norra Finnskoga som deltagit i krig är David Haraldsson från Båtstad, som deltog i trettioåriga kriget och Per Höljiman från Höljes, som var med i kriget mot Ryssland 1788.

Då det inte funnits mer än ett soldattorp inom socknen, synes hela området, som från början var endast ett helhemman, ha innefattat bara en indelningsrote med en stamanställd soldat. Namnet för denne har väl i flera led varit Höljiman. Två personer med detta namn äro kända från senare tid nämligen Per Höljiman, vilken som avskedad bodde på Surstaholn år 1816 och Nils Larsson Höljiman, som bodde på Kärrbackstrand. Denne senare var från Råda.

Stamanställda krigsmän voro också på sin tid Olof Köhl i Höljes och Bengt Håkansson i Uggelheden, men dessa tillhörde fältjägarkåren.

Till en ännu senare tid hörde J. Öster i Båtstad som var fanjunkare vid Värmlands regemente, men även han var en man som både bildligt och bokstavligt fyllde måttet när det gällde en krigsmans egenskaper. Han var inte finnskogabo, utan kom hit från Fryksdalen, men han var dock bosatt här under största delen av sitt liv.

Befolkningen har undan för undan i tidernas lopp uppblandats med utifrån inflyttade personer och släkter, från provinsens sydligare delar, men även från Mellansverige och från grannlandet Norge, som ju i många avseenden haft nära beröring med socknen och socknens befolkning både i norr och väster.

*

Av den äldre bebyggelsen i Norra Finnskoga finns numera nästan ingenting kvar. Hus med en ålder av mer än hundra år är mycket sparsamt förekommande. De låga, grå stugorna med timmerväggarna nedsjunkna i jorden och med lågröstade tak av torv eller näver, som förr gav sin prägel åt de enskilda byarna, har nu i flertalet fall ersatts med villor och tvåvåningshus, som i omväxlande färger gett ett helt nytt intryck. Finnbygden har blivit svenskbygd med för en sådan ganska allmänna karaktärsdrag.

Många gårdar och boställen, som brukades och beboddes i början och fram till mitten av 1800-talet, äro nu nedlagda och helt försvunna, har lagts ut till skogsmark eller ingått i större jordbruksenheter och i få fall finns det några lämningar som visar, att dessa boplatser någonsin existerat. Om ytterligare hundra år är väl sannolikt fallet enahanda med dem som ännu äro bebodda, men ligger avsides från bygden i isolering och avskildhet. Tendensen synes gå i den riktningen, att när det gamla bostadsbeståndet försämras och blir obrukbart flyttar man in till de mera centrala samhällena där allting är mera lättillgängligt och bekvämligt och så blir det gamla boställena undan för undan öde.

Den äldsta gården i socknen, som ännu finns bevarad i sitt ursprungliga skick och alltjämte användes som bostad är nog Gammalgården i Tallåsen, uppförd någon gång på 1840-talet. Det är en timrad tvåvåningsbyggnad i enkel rätlinjig stil, utan yttertrappa eller förstuga med stort tilltaget utrymme, stor öppen spis, omålade ytterväggar och smårutiga fönsteröppningar. Denna gård var på sin tid en av de största i socknen med tillhörande 77 öres skatträtt vilket utgjorde omkring 4.000 tunnland. Gårdens ägare hette då Halvard Håkansson och han var broder till Lars Håkansson i Båtstad. En annan 1800-talsgård, men i något avvikande stil var Domarstugan i Höljes, vars manbyggnad torde varit uppförd till och med på 1700-talet. Det var en timrad tvåvånings parstuga i storgårdsstil med högre resning än Tallåsbyggnaden. Denna byggnad blev riven år 1918 och ersatt med ett mera modernt bostadshus.

Larsgården i Aspberget med sin äldre manbyggnad är väl även den från mitten av 1800-talet, eller något tidigare. Den är väl bibehållen i sin ursprungliga form och är ett typiskt exempel på den tidens byggnadsstil.

Tällåsbyggnaden i Höljes, Herrgården kallad, är väl också omkring hundra år gammal, men den har ännu en litet modernare stil än de här förut nämnda. Det var de utifrån kommande skogsköparna, som lät uppföra den till bostäder för förvaltnings- och kontorspersonal när denna verksamhet på 1850-talet började få ökad omfattning. Engelsmännen Hichens, Seatons & Hichens var de första som hade lokal förvaltning på platsen och de hade rätt stor personal med förvaltare, tillsyningsmän, bokhållare och timmermärkare. Av dem som hade sin bostad på Herrgården kan nämnas en Alm, en Röing, en Simmerström, Jansson, Andersson, Norblad, Dahlhjelm, Medin med flera. Senare när skogarna bytte ägare igen blev det till största delen norsk förvaltningspersonal intill dess att Mölnbacka-Trysil blev ägare. Namn från denna tid äro Grötting, Laerum, Kristiansen, Söderström, Weng, Wiklund med flera.

Mot slutet av 1800-talet blev Herrgården boställe för prästerna i Norra Finnskoga. Sålunda bodde både C. M. Almqvist, J. M. Stenberg, E. A. Carlberg, Anders Nordstedt, J. A. Sundqvist, J. E. Eklund och Pontus Leander här under någon tid. Av alla gårdar i socknen är sålunda Herrgården den, som haft den mest omväxlande befolkningen under sitt tak och den användes ännu som hyreslägenhet för bolagets arbetare.

Av den allra första bebyggelsen med finsk karaktär finns ingenting kvar, inte ens i de byar som en tid hade uteslutande finsk befolkning såsom Aspberget, Badstuknappen och Uggelheden. Rökstugorna har försvunnit, men ett och annat gammalt härbre från 16-1700-talen finns väl här och var såsom exempelvis på Balkåstorp; härbre och stabbur från 1700-talet. Kvarnnäs och klockarstugan, härbren från 1700-talet, och på Sörgården i Uggelheden även gamla uthusbyggnader från denna tid. På Stenåsen fanns ett härbre med årtalet 1664, som nu är flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad och äges av Värmlands museum. I Spikgården på Kärrbackstrand fanns en manbyggnad, uppförd 1827, som också är flyttad till Mariebergsskogen. Detta är i huvudsak de få spillrorna av den äldre bebyggelsen i Norra Finnskoga som räddats från förgängelsen. Det övriga har rivits och förts bort eller ruttnat ner och jämnats med jorden. Många gårdar ligger öde med ett eller annat hus på som t.ex. Abrahamsheden och Huskheden på Kärrbackstrand. Malungsbacken, Pålsstugan, Gravgården, Speckgården, Hjerptorp, Björn-Marjatorp, Forshuvud, Högåsfall med flera i Båtstad; Lappheden, Grävingen, Snurrbacken, Nymon och Bringsåsen i Höljes; Jansgården, Limmela, Martinsgården, Eberhartsgården, Paradis, Aven med flera i Aspbergets hemman.

Ett stort antal gårdar och boställen, som fanns i början av 1800-talet har helt försvunnit och den nya generation, som nu bebor socknen vet ingenting om att de funnits till, eller om de öden, som varit förknippade med desamma.

Nedergården var en av de äldre gårdarna i Båtstads hemman, den har också kallats för Båtstadsnäset i en del längder och beskrivningar. Den hade ett vackert läge alldeles intill älven nedanför Båtstad färjställe. Manbyggnaden var här en timrad tvåvånings parstuga i 1700-talsstil. Gården var skatträttsegendom med betydande skogsmark, utgörande 44 öre skatt och den ägdes på 1860-talet av Halvard Danielsson. Senare ägde sonen Jon Halvardsson gården en tid, men sålde den till skogsbolag och på 1870-talet bodde här Klemet Olsson och Anders Olsson som brukare av gården. Vid sekelskiftet blevo dock gårdens hus rivna och jorden sammanlagd med de övriga inägorna som hörde till Malistugan.

Gravgården på västra sidan av älven var likaledes en tid av de mera betydande gårdarna i hemmanet. Här bodde den av Gustaf Schröder omtalade jägaren och skidlöparen ”Gravgubben”. Hans rätta namn var Halvard Larsson. Han var född 1790 och dog 1858. Gården blev sedermera öde och utlagd. Om Gravgubben har funnits många historier i bygden, bland annat den, att han brukade åka skidor till Lima kyrka och att han trots den långa vägen, nära 5 mil, var där i god tid till högmässan och det var sannerligen ingen lättvindig kyrkväg. Men det var heller inte mycket närmare till Dalby kyrka och då kanske en god skidlöpare ansåg färdvägen sämre dit än till Lima.

Sprakmon i Tallåsen är också en utlagd och öde gammalgård från 1700-talet. Här bodde vid mitten av 1800-talet en person vid namn Kristoffer Ersson. Han hade flera söner av vilka en, Erik, flyttade till Uggelheden och en annan, Halvard, till Länsrud.

Nabben vid Höljåns utlopp i Klarälven, som sannolikt från början varit ett ”finnställe”, var bebott till in på 1800-talet men är nu helt utplånat. Den siste brukaren här hette Knut Olsson och var född 1763.

London är också en sådan gård, där bebyggelsen är helt och hållet försvunnen och åkrarna övervuxna med hundraårig skog, men som säkerligen har mycket gamla anor. Den har legat invid gamla ridvägen mellan Höljes och Långflon och har säkert varit av stor betydelse för de vägfarande på de långa ödesträckorna som härbärge och rastställe. Bebyggare under det senare skedet av dess tillvaro som gård har varit Olof Pålsson på 1850-talet, sedan Per Olsson, som flyttade till Skepparberget och Halvard Håkansson, som flyttade till Tallåsberget. Längre åt norr utmed samma vägstråk har vi vidare Stor-Jotorpet, bebott till 1800-talets mitt, och Havsvallsmon, som blivit öde för ett par årtionden sedan.

Knipvallarna, som nu äro säterställen, hade fasta bebyggare till på 1880-talet. Där bodde då Lars Olsson och Olof Olsson som voro svågrar. Under de stora emigrationsåren reste alla invånarna där till Amerika och boställena blev öde.

Av mindre gårdar och torp är det en mångfald, som delat samma öde, som de här nämnda större gårdarna: Engefalla, Grindstugan, Engelsmanheden, Lim-Persgården, Pallintorp, Limtorp, Murartorp, Per-Jansatorp, Skräddartorpet, Halt-Olabacken, Rullimon, Kikkelantorpet, Höljåstorp, Varånäset, Bengtsstugan, Mosterhem, Torget, Halsjötorpet, Säterfallet, för att nämna några av de mest kända.

De låga grå stugorna med nävertak och gråstensspis, som var en så talande bild av den svenska fattigdomen har i de fall, där de inte både bildligt och bokstavligt skrattat åt förgängelsen, i viss mån blivit material i det nuvarande byggnadsbeståndet, som söker att på ett något bättre sätt tillgodose en ny generations bostadsbehov, kännetecknad av framåtskridandets mera komplicerade livsföring.

HÖLJES

Den äldsta gården eller byn inom det område som sedan blev Norra Finnskoga socken är utan tvivel Höljes. I Fernows beskrivning över Värmland heter det, att efter digerdöden på 1300-talet fanns endast en bebyggare i norra Värmland och han bodde i Höljes. Hans närmaste granne bodde i Gräs i Sunnemo och dit var det 15 mil. Den gård, som Fernow här syftar på torde med all sannolikhet vara Gammalgården.

En annan upptecknare säger att ända till långt in på 1500-talet fanns i Norra Finnskoga endast en by Höljes, enstaka längst upp i Värmland, vackert belägen, där Klarälven gör en holmprydd utvidgning som kallas Höljessjön. Redan i Gustaf Vasas jordebok av år 1540 finns Höljes upptaget som helhemman. Hemmanet ägde då omkring sig ett skogsområde omfattande nuvarande Höljes skogar jämte Båtstads, Aspbergets, Uggelhedens och Hjärplidens vidsträckta skogsmarker tillsammans omkring hundratusen tunnland.

När namnet för första gången förekommer skrives det Höölösa och sedan är stavsättet olika under 1500-talet. I början av 1600-talet stavas det Hölös och i mitten av samma århundrade närmande sig det nuvarande Höljes. Namnet kan ha kommit av hölja, som i Småland och Västergötland användes om stillastående vatten eller göl eller för en lugn och djup vattensamling mellan tvenne stridare och grundare ställen. Detta förefaller att vara den mest sannolika förklaringen, om man utgår ifrån det nu använda namnet Höljes. En annan förklaring är, att holja eller hölja är av lapskt ursprung och betyder stor hund. Höljån, i detta fall stora hunden har en mindre biflod Hyndån eller Hynnan och härav skulle namnet på byn Höljes ha uppkommit. Om denna senare förklaring vore riktig, skulle den ge stöd för antagandet, att Höljes ursprungligen varit en lappby, där fiskarlappar slagit sig ner och byggt bostäder, men mycket annat tyder på, att så inte varit förhållandet. De lappar som funnits i Norra Finnskoga har nog varit kringströvande nomader, som bara tillfälligt uppehållit sig här. Den allra äldsta bebyggelsen torde med all sannolikhet beräknas till 600-talet om inte ännu tidigare. Det var som bekant omkring 650 som traditionen vill, att Olof Trätälja med sitt folk kom till Värmland och började odla ”landet vid Klarälven”, som det heter enligt isländska källskrifter. Och som de då sökte goda jaktmarker och fiskevatten kring sina boplatser, är det mycket sannolikt, att även Norra Finnskoga blev föremål för denna invandring. Olof Trätälja ansågs vara son till Upsalakonungen Ingjald Illråde, och de män han förde med sig, när han kom till Värmland var uppsvenskar, vilket de första inbyggarna i Norra Finnskoga också torde ha varit, ehuru några säkra bevis härför inte är möjligt att prestera.

Den först namngivna person som bott i Höljes är Bengt helbonde upptagen i Gustaf I:s jordebok för år 1540. Endast den, som var byfogde och svarade för skatten var upptagen i längderna på denna tid. Hur många personer därutöver, som bodde på hemmanet framgår inte av dessa förteckningar. År 1572 står Erik, Anders och Olof upptagna. Det är således då tre gårdar i Höljes och så fortfar det att vara oförändrat till i början av 1700-talet, då det blir fyra bönder på hemmanet. På dessa gårdar står då skrivna: Erik (1572-1616), Bengt Eriksson (1618-1658), Halvard Bengtsson (1658-1681), Lars Halvardsson (1675-1699), Jon Halvardsson (1702-1723) och Bengt Halvardsson (1706-1723).

På den andra gården bodde Anders (1572-1603), änkan Marit (1608-1625), Olof Jonsson (1620-1667) är barnlös och överlåter gården till styvdotterns man Jöns Olsson (1668-1688), sedan till deras son Jon Jönsson (1687-1713).

På den tredje gården står Olof skriven (1572-1621), Nils (1626-1628), Håkan Olsson (1632-1665), mågen Olof Larsson (1667-1687). Jöns Olsson (1692) och Olof Olsson (1692-1718).

Jon Halvardsson på första gården (1702-1723) har en dotter Sigrid som blir gift med Henrik Danielsson från Löta (Lutnes) Trysil. Om denne Henrik Danielsson säges det, att han uppe i Norge högg in en yxa i en stock, som han lät fara utför älven under föresatsen att där stocken stannade dit skulle han flytta och bosätta sig. Stocken återfanns i Höljes vid Heden och dit kom denne norrman som förste bebyggare. Hans son Daniel Henriksson fick sitt gifte från Ransby, och han var på sin tid den förnämsta personen i byn. Han var ägare till väldiga skogsområden och namnet Hi-Danjel var vida bekant, även långt in i senare tid. Hustrun hette Sigrid Magnusdotter och var som nämnts från Dalby. Deras son Bengt Danielsson, Hi-Bengt kallad, var född år 1765 och gift med Karin Halfvardsdotter. Efter honom blir sonen Bengt Bengtsson född 1798 vid gården och sedan hans svärson Anders Jonsson från Båtstad, som är den siste ägaren. Sedan såldes både skog och gård till ett trävarubolag.

På 1740-talet inflyttade från Branäs Lars Håkansson, son av häradsdomaren Håkan Markusson därstädes och med honom kom domarnamnet in i byns släktregister. Han byggde på 1/8, som han köpt för 242 riksdaler, och stället kom därefter att heta Domarstugan. Denne Lars hade ett svårt lynne och hade det besvärligt att komma överens med sitt folk. Han anklagade sin son Jon för att ha slagit sin mor och far, varför han dömdes den 11/6 1755 ”att liv sitt mista och varda halshuggen”, men han blev dock benådad från dödstraffet (Bäckvalls anteckningar.)

Jon Larsson var gift med en dotter till Henrik Danielsson på Heden och han ägde gården en tid, varefter den övergick till brodern Per Larsson. Denne hade en dotter Ingegerd, som blev gift med Anders Håkansson från Tallåsen, son till Håkan Larsson och Anna Andersdotter. Domarstugan var under denna tid, från 1765 till slutet av 1700-talet, ett av socknens mest ansedda och förmögna hus och detta fortsatte också i någon mån under nästa ägarens, Olof Andersson, tid. Denne förolyckades vid 42 års ålder under en ridfärd på älven mellan Båtstad och Höljes efter att ha bevistat ett dopgille i Malistugan. Detta var år 1855. Hans son Anders Olsson, som därefter blev vid gården, sålde denna år 1877 och reste sedan med hela sin familj till Amerika. Han var gift med Sara Lagerqvist från Dalby. Av de övriga syskonen blev dottern Anna gift Fröding och dottern Kajsa gift med bruksförvaltare Wetterstrand, och dottern Ingegerd med Halvard Halvardsson, Kvarnnäs.

År 1736 hade ägarna till Domarstugan tillåtit en Bengt Jonsson att bygga öster om gamla gården Qvälnebacken och 1732, samma år som timmerlänsan över Höljessjön blev färdig, hade samtliga Höljes åbor lovat vara Lars Olsson i Höljes behjälpliga med att flytta hans hus över Storälven till västra sidan för bättre utrymmes skull. Därförut hade alla bott på den östra sidan.

Då de olika gårdarna inom hemmanet inte har några namn utsatta i de äldsta uppteckningarna är det ofta svårt att särskilja de olika släktgrenarna och lokalisera dem annat än efter namnföljden och årtalen. De tre gårdar som år 1572 står upptagna med särskilda bebyggare torde med all sannolikhet vara Domarstugan, Gammalgården och Kvarnnäs, eller i stället för sistnämnda, Heden och i så fall Kvarnnäs den som tillkommit i början av 1700-talet. Det uppgives nämligen då, att det är fyra bönder på hemmanet och torde detta avse alla de här nämnda boställena, då de samtliga äro rätt så betydande skatträttsegendomar.

Beträffande Gammalgården, så är det väl ganska troligt att den är äldst av dem alla. Det har till och med antytts att det långt tillbaka i tiden skulle ha funnits en kyrka på dess ägor. (Borgströms resa.) I den nuvarande kyrkan finns en psalmnummertavla, en enkel trätavla som har varit använd i någon tidigare kyrka, antingen inom denna socken eller möjligen Dalby. Inskriften på tavlan är: ”A:o 1729” och där under ”Jesus Nostu Salus”. Ps, 145, v. 10. Huruvida något sammanhang kan vara för handen mellan denna tavla och uppgiften om en tidigare kyrka eller kyrkstuga i Norra Finnskoga må lämnas osagt. Att det har nämnts av både Fernow och Borgström i deras beskrivningar över Värmland kan dock betyda, att det finns grund för uppgiften.

Huruvida den i Gustav Vasas jordebok först uppgivne bonden på Höljes hemman var bosatt på Gammalgården, är heller inte konstaterat, men sannolikt är att så varit fallet.

I början av 1800-talet var Höljes den näst största byn i Dalby socken med 8 åbor och 36 mantalsskrivna. Av de äldre gårdarna i Höljes hemman på 1800-talet var Gammalgården den största. Den utgjorde 115 öres skatt och dess skogsmarksareal var ungefär en åttondel av hela hemmanets. På gården hade man då 20 kor och 12 hästar.

När James Dickson på 1830-talet uppträdde som köpare till Höljesskogarna var Jon Persson i Gammalgården en av de mera ovilliga säljarna och särskilt hustrun höll emot i det längsta, men den stora summa som bjöds var alltför frestande och omsider kom också köpet till stånd. I uppgörelsen ingick det villkoret, att säljaren skulle ha körning för 12 hästar årligen på hemmanets skog. För köparen var väl detta snarare en fördel än nackdel, men ett säkerställande av arbetstillgången betydde mycket för en bonde på den tiden. Uppgörelsen omfattade emellertid endast upplåtelse till fri avverkning på 49 år, vilket var det mest vanliga. Efter denna tid återgick skogsmarken till den ursprunglige ägaren, men den var då i de flesta fall så hårt skattad, att inget drivbart virke fanns. Man såg på den grund ingen möjlighet att klara den fastigheten åvilande skatten och så således även marken till bolag, som kunde inställa sig på framtida inkomst av de skövlade markerna. Så även här.

Från Jon Persson, född 1802, övergick gården först till hans måg, klockaren Lars Löfgren och sedan till dennes son Olof Larsson Löfgren. På 1870-talet sålde denne både gård och skog och reste till Amerika. Gården kom sedan under bolag och blev som de flesta andra bondgårdar i socknen arrendegård med olika brukare undan för undan.

Följande skatträttsinnehavare ägde Höljes hemman enligt 1866 års debiteringslängd, dock är inte denna längd hela antalet skattören, som för ett helhemman skall utgöra 960, tillfullo redovisade.

Anders Jonsson, Heden  Halvard Halvardsson, Kvarnnäs  Omynd. A. Andersson  Olof Löfgren, Gammalgården  Arne Andreasson (Norge)  Jon Andersson (Jonsson), Domarstugan  Olof Nilsson (förmyndare för Lisa Olsson)  Domar Anders Olsson, Domarstugan  G. W. Wetterstrand, Norstugan  Kikkelan (Olof Olsson) (förmynd.)  A. Andersson, Tellåsen  Hichens, Seaton & Hichens  Hag Olof Olsson, Hagen  Anders Olsson, Pålstorp  Halvard Håkansson, Tallåsen  Halvard Danielsson, Heden  Jan Frödings arvingar  Halvard Bengtsson, Perstorp  Jon Persson, Gammalgården  Olof Nilsson, (förmyndare för Daniel Olsson)

106  63  13 113  18  41  27  27  27  54    7  23  58  32  41    7  54  59    2  27

Skattöre ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,,

Summa 799 skattöre

Det är sålunda 161 skattöre som inte kommit med i denna längd. Den egentliga orsaken till detta är kanske svårt att förklara då de allmänna längderna vid denna tid voro ganska ofullständiga.

BÅTSTADS HEMMAN

Medan Höljes hemman finnes upptaget i Gustaf Vasas jordebok av år 1540, så är det inte förrän 1581 som Båtstad blir nämnt och då såsom ”avgärda by under Höljes hemman med ett nybesatt torp”. Detta första ställe i Båtstad synes sålunda ha varit Halvarsgården, vilket också de flesta som forskat i bygdens historia hållit på. År 1606 skattlades Båtstad till 1/3 hemman.

Redan år 1572 har man kunnat konstatera, att det bodde en person i Båtstad som hette Jönnes eller Jöns och av Bäckvalls anteckningar framgår, att det åren 1608-1632 skall ha funnits en person med namnet Halfvard eller Harald som skall ha besuttit gården. Om namnet var Halfvard, skulle måhända då gårdsnamnet första gången ha uppkommit, men mycket tyder på, att så inte var fallet, utan mannen hette Harald eftersom de närmast kommande männen i Båtstad hette Haraldsson. Men därförut, alltså mellan 1639-1646 ägde och bebodde änkan Gertrud Amundsdotter (född i Uggenäs) gården. Sedan blir det Per Haraldsson, som innehar gården 1648-1681. Om honom säges det, att han blev skjuten ihjäl av en västgöte, Erik Jonsson Hök vid Havrenäset (Varånäset?). En broder till denne, David Haraldsson mönstrade till knekt och utkommenderades tillsammans med tolv andra soldater från Dalby till Tyskland under det då pågående trettioåriga kriget. Han kom hem efter krigets slut 1649, men förblev även senare i krigstjänst. En tredje broder, Jon Haraldsson, blev ävenledes inskriven till knekt och tjänstgjorde vid krigsmakten.

Per Haraldsson hade två söner, Jöns Persson, soldat 1676, och Harald. Båda voro gifta två gånger och Jöns hade en son och fyra döttrar, vilka togo sina giften från finnarna. En dotter blev gift med en oäkta son till adelsmannen Carl Gyllenspets. Sonen Harald hade båda sina hustrur från ”finnskogen”. Hans son Mickel Haraldsson hade sitt gifte från Hjärpliden, och deras son Jon Mickelsson, född 1721, blev gift med Malin Pålsdotter från Skallbäcken, Södra Finnskoga. Det är efter henne, som den södra gården i Båtstad, Maligården fått sitt namn. En broder till Jon Mickelsson, Olof, bosatte sig på Båtstadsnäset som nybyggare.

Vid denna tid synes ingiftet med den finska befolkningen ha tagit slut och Båtstadborna togo härefter sina giften från svenskbygden.

Den person, som nu närmast nämnes som ägare till Halvarsgården är Olof Halfvardsson, och här kanske uppkomsten till gårdsnamnet ligger, antingen från dennes fader, som måste ha hetat Halfvard, eller också från den nämnde så, att det var av Halfvarsagården (Halvarssonsgården) kan ha blivit Halvarsgården eller som det vanligaste kallas än i dag: Halvarsstugan. Denne Olof Halfvardsson var född 1708 och dog 1811 etthundratre år gammal.

När det bland befolkningen har talats om den verklige ”Halvardsgubben” så är det denne Olof Halfvardsson som blivit legendarisk, fast även senare innehavare av gården blivit tilldelade samma benämning. Denne Olof Halfvardsson blev så förmögen, att hans silverpenningar mättes med kappmått och han skall ha sagt på sitt sista, att om bara hans ben inte fraktades bort från gården, så skulle välståndet komma att bli bestående för alla tider. Det påstås, att de efterkommande togo denna förutsägelse på allvar och i stället för att frakta liket till kyrkogården murade de in det i en murstock på vinden. Det som lades i kistan och fraktades till kyrkogården i Dalby var en attrapp, en aspstock. Detta blev uppdagat på så sätt att på ett ställe på vägen blev hästen skrämd och satte av i sken. Kistan ramlade av och det konstgjorda liket blev synligt för körsvennen, som dock utan att låtsas om vad han sett fortsatte sin färd och fullgjorde sitt uppdrag och jordfästningen förrättades i vanlig ordning.

Beträffande förmögenheten, så grävde han en gång ner en stor bryggpanna full med silverpengar vid en björk ute på gården. Det var ofred i landet och han var rädd för, att om fienden kom skulle han förlora sina skatter om de voro alltför lätta att upptäcka. Det var bara han själv som visste om gömstället och till kännemärke hade han en tregrening björk, som han kunde se från farstutrappan, ändock att avståndet var ganska långt.

När det sedermera blev fred i landet och han beslutade sig för att gräva upp sin skatt kunde han inte hitta gömstället. Från gårdsplanen såg han tydligt björken och platsen, där han hade gömt pengarna, men allteftersom han närmade sig platsen bleknade bilden av björken bort och försvann och ingen har återfunnit den gömda silverskatten. Detta är vad gamla sägner förtäljer och såsom den muntliga berättelsen har gått från led till led. Verkligheten är kanhända annorlunda.

Efter denne Olof Halfvardsson är det sonen Halfvard Olsson, som blir vid gården. Han torde ha övertagit den åtskilligt år före faderns död. För några år sedan fanns ännu ett gammalt härbre på gården, på vars handsmidda dörrlås kunde läsas initialerna H.O.S. och årtalet 1796. Då levde ännu Olof Halfvardsson och han skulle då varit 88 år gammal.

En dotter till Halfvard Olsson, Karin Halfvardsdotter, född 1763 blev gift med Lars Håkansson i Tallåsen och hon var farmor till den Lars Håkansson som senast ägde Halvardsstugan. Han var född 1829 i Tallåsen och son till Håkan Larsson därstädes, vilken var född 1790. På 1850-talet gifte han sig och kom till Båtstad, till Halvardsgården. Det välstånd, som gården befann sig i under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fortsatte även under Lars Håkanssons livstid. Denna gård var nu den största och förnämsta i hela socknen. Så många hästar och kor och så många drängar och pigor fanns det inte på någon av de andra bondgårdarna och med de väldiga områden av värdefull skog, som hörde till, var den en betryggande tillgång för dess ägare.

Halvarsgården var också i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet gästgivaregård. Härifrån skjutsades söderut till Brattmon och norrut till Tallåsen och för denna rörelse fodrades det särskilda kuskar, hästar och fordon. Visserligen var inte resandeströmmen så stor vid denna tid, men man fick ständigt vara beredd på att ta emot gäster, härbärgera dem kanske för en natt eller två, betjäna dem på hövligt sätt och sedan transportera dem vidare till nästa skjutshåll. Allt detta var med en så avlägsen bygds resurser inte alltid så lätt, men det föreföll att gå till allmän belåtenhet. De flesta långväga resande voro väl skogshanteringens chefsrepresentanter samt representanter för länsmyndigheterna. Bland gästerna har återfunnits namn som Fröding (sannolikt Jan eller Ferdinand), Schröder (Gustaf), Fitinghoff (Conrad), Edgren (Wilhelm), Örtensten, Winblad, Rosenqvist, Skarling, Holmstrand, Wetterstrand, Norblad, Thorén med flera.

Lars Håkansson var en omtänksam och försiktig man, som noga såg till, att ingenting fick bli sämre eller komma bort och förfaras. Han förvaltade synnerligen nitiskt det pund han fått och var en mycket nogräknad husbonde. Han blev också vid jämförelsevis unga år den främste i kommunens styrelse. På kommunalstämman den 19 juni 1863 valdes han till dess ordförande. Han var då 34 år gammal. Han var även en tid kommunalnämndens orförande och blev sedermera utsedd till häradets representant i landstinget; ett uppdrag som ingen mer inom Norra Finnskoga varken förr eller senare hedrats med.

Han dog 1910, 81 år gammal och nästan omedelbart efter hans död blev skog såld till främmande skogsspekulanter. Sonen, som själv bedrev affärer med skog och sålde både den ärvda och de egna skogsfastigheterna och flyttade till huvudstaden. Gårdens öde blev sedan, att så småningom avfolkas och förfalla. Den idoghet som präglat dess dagliga liv försvann och vårdandet av dess traditioner var det ingen mer som brydde sig om.

Lars Håkansson förde alltid räkenskaper över hushållsutgifterna och med sitt tjänstefolk och några utdrag ur dessa räkenskaper torde med all sannolikhet vara av ett visst intresse, då de visar, både hur anställningsförhållandena voro vid denna tid, som också människornas bruk och sedvänjor och den sociala nivå, som de levde på.

Förutom husrum och kost samt i viss mån kläder fick en dräng i kontant lön för året 1848 40 riksdaler riksmynt och en piga ungefär hälften så mycket. En mansdagsverke i husbondens kost betalades med 24 skilling banco och ett kvinnligt med 12 skilling. Detta var i stort sett den allmänna lönesättningen som tillämpades i allt lantbruksarbete, men fast betalningen var blygsam voro ändå dessa platser mycket eftersökta, enär arbete i den öppna marknaden var mycket svårt att erhålla, och det som kunde förekomma var av mycket sporadisk karaktär och lämnade en ganska varierande och osäker inkomst.

På följande uppslag återges i utdrag några sidor ur en sådan räkenskapsbok som förts på Halvardsgården åren 1848 till 1862.

Följande skatträttsinnehavare ägde Båtstads 1/3 hemman år 1879:

Jon Jonsson, Malistugan  Håkan Jonsson, Där Väst  Lars Larsson, Malungsbacken   Lars Håkansson, Halvarsstugan  Halvard Olsson, Skrivargården  Fil Lars Olsson, Ängen  Anders Persson, Spistorp  Olof Anderssons enka, Gamla posten  Dejefors Bolag

80 64 15 87   5 14   4   3 48

öre  ,,   ,,   ,,   ,,   ,,   ,,   ,,

skatt    ,,    ,,    ,,    ,,    ,,    ,,    ,,

Gammal logbyggnad vid Balkåstorpet i Kärrbackstrand.

Alla hemmansdelar i Norra Finnskoga söder om Båtstad är delar av hemman i Dalby utom Kärrbackstrand, som utgör en särskild hemmansdel om 1/24 mantal. Den första och största gården har sannolikt hetat Kärrbackstrand, som sedan fått förbli namn för hemmanet.

Skogsmarken till hemmansdelen sträcker sig från Örån i norr till Norra Persby hemmans gräns i söder och från Klarälven till Södra Finnskogas gräns i väster, och den omfattar cirka 850 hektar.

En gammal sägen förtäljer, att en rik gumma i Dalby skulle ha skänkt hela hemmansdelen i faddersgåva till en gudson som hon hade på Kärrbackstrand, men om det finns någon sanning i detta är väl ovisst.

Namnet Kärrbackstrand skall vara uppkommet efter en finne, som hette Erik Kiär (det skrevs också tidigare Kiärbackstrand) med tillägget ”bagge” (Kiärbagge) därför att han kom från Norge, som på 1650-talet bosatte sig söder om Örån. Om detta är riktigt skulle han vara en av de första finnarna i socknen. Han hade en son, Hans Eriksson. Om denne står det antecknat i kyrkboken: ”Hans Eriksson i Hjärpliden, född i Kärrbackstorpet, som aftonen före pingstdagen blev ihjälslagen av ett omkullbränt furuträd och begraven den 27/5 1729 70 år gammal” (född 1659 i Kärrbackstorpet).

I februari 1720 uppvisades inför häradsrätten en förening mellan delägarna i Långav om myrslogarna vid Öråoset och Kiärbaggstorpet och om mulbetet i Balkåsen. På tinget i oktober 1728 bevisade Erik Hansson ”att hans farfader upptagit oskattbelagda torpet Kiärberget, varefter han sedermera kostnad gjort”. År 1731 i augusti inlämnades inför häradsrätten en förening mellan Persby och Långav å ena sidan och huskarlen Mattes Jonsson Otterian å den andra ”om det bemälda Oterian, allenast till nästkommande vår skall vara efterlåtet att innehava sina tomter, som han på förenämnda hemmans (Persby och Långav) samskog upptagit”. År 1732 i september dömer häradsrätten att: ”alldenstund Mattes Jonsson Otterian genom förening den 26/8 1731 utfäst sig att vårdagen (?) detta år avstå till Långav och Persby det torp, som kallas Kärrbackstrand, som på dessa hemmans ägor upptaget är, fördenskull och som 1664 års skogsordning förmår, det inga sådana torp böra bolbyarna till mans upptagas. Ty finner Rätten skäligt, det bör Mattes Jonsson Otterian avträda samma torpställe och lämna det under bolbyarna, som skola förnöja Otterian efter mötesmanna ordom för på torpröjningen använda kostnad.”

Härefter under de påföljande åren pågår en lång rad av processer mellan båda dessa finnar, Erik Hansson och Mattes Jonsson Otterian å ena sidan och bolbyarna å den andra, vilka anklagade finnarna för flera ofog, bland annat för olovlig skogsavverkning och att de mot laga förbud sälja av deras skog till norska köpare. Finnarna appellerade från den ena domstolen till den andra, men förlorade i alla instanser.

År 1728 står huskarlen Olof Samuelsson från Hjärpliden upptagen i husförhörslängden på Kärbacktorpet och 1732 i samma längder Bertil Hamelen på Kärrbackstranden. Det vill härav synas, som om Kärrbackstranden och Kärrbacktorpet voro två skilda boplatser. Det är sannolikt, att efter denna tid blevo finnarna utträngda från sina tidigare boplatser av söderifrån inflyttande dalbybor, då kyrkböckerna från exempelvis år 1765 visar, att hela familjer från Persby, Långav och till och med Norra Ny inflyttat till Kärrbackstrand, till Öråmon, Eggheden med flera platser. Sålunda inflyttade till Öråmon Halvard Larsson från N:a Ny, född 1762. Till Spikgården, Lars Nilsson från N:a Ny, född 1787. Till Gammelstuggården, Halvard Olsson från Ambjörby. Till Vallheden, Per Ranstedt från Uggenäs och till Egghedmon, Nils Hansson från Elverum i Norge.

Det är alltså på västra sidan av älven den äldsta bebyggelsen på Kärrbackstrand uppstått. Boställena på den östra sidan är nästan alla från senare tid och de synes i stor utsträckning från början ha varit säterställen under Dalbyhemmanen Gunneby och Långav. Ett undantag härifrån finnes dock, nämligen Balkåstorp, som redan på 1700-talet var bebyggt och bebott som egen jordbruksfastighet. Här finns ännu bevarade gamla byggnader, stabbur och loft som uppförts på 1700-talet. Som en av de äldsta brukarna på Balkåstorp nämnes Eskil Persson från Lethafors, född 1792, men gården har sannolikt varit bebodd långt tidigare, möjligen redan i början av 1700-talet. Från Balkåstorp utgår en vitt utgrenad släkt åt många håll på Kärrbackstrand.

Granhult är väl också en av de gårdar på Kärrbackstrand, som har tämligen gamla anor. Den ligger under Skyllbäcks hemman och kan möjligen från början ha varit uppbyggd som säterställe. På 1840-talet var denna gård liksom centralpunkt för hela Kärrbackstrand. Där bodde åt den mångomtalade ”Kroggubben”, Olof Nilsson, son till soldaten Nils Höljman, och han var liksom en storpatron för hela omgivningen. Han styrde och ställde som kung i sitt välde, som det heter hos Fröding. Han skötte om sina underhavandes affärer, sålde deras skog och virke, skaffade dem vad de behövde av redskap, matvaror och andra förnödenheter. Han höll ett stort hus med många underlydande och det var ständigt liv och rörelse som på ett värdshus med både hemfolk och vägfarande i brokig blandning, och just på denna tid, när skogarna började skattas och förvandlas till kontanta pengar och hela bygden var en enda marknad av köpare och säljare, skapades en miljö som precis passade en person av Ola Nilssons läggning. Det var en naturlig sak, att alla på Stranna i fullt förtroende lämnade sitt virke till ”Kroggubben”, vilket han sedan i parti sålde till de kringresande uppköparna och sålunda kunde betinga sig ett särskilt gott pris.

I En timmermärkares minnen skildrar Gustaf Schröder ett besök hos Kroggubben på följande sätt:

”Trakten norr om Ovansjön var för sommarresande ett terra incognita, för oss inbyggare däremot en ful och besvärlig, en och en halv mil lång strandväg. Troligen hade överheten fordom vid något tillfälle då folket var nödställt, låtit anlägga och upparbeta en körväg till det två och en halv mil avlägsna Höljes kapell, men sedan glömt indela den på byalagen. Nu var den förfallen och obrukbar, ty dels hade fjällras inträffat, dels hade små fjällbäckar vintertiden svällt upp, avskurit och såmedelst spärrat vägen, dels hade regnvatten så utskurit sandbankarna, att man då endast kunde färdas gående, eller med besvär och bråk ridande. Broarna över Näckån och Tåsan stodo likväl kvar och på så sätt kom man fram.

Sedan man vandrat en dryg mil genom skogar och över hedar ljusnade trakten och man såg här och där på ömse sidor om älven små enstaka torp och på ett ställe flera sådana nära varandra. Byggningarna voro små och oansenliga, dock tilldrog sig ett par av dem vandrarens uppmärksamhet. De lågo alldeles intill älven på dess vänstra sida. Det syntes att den odlade jorden där var en smula större än de andra torpens och oväntat reste sig där ett tvåvånings rödmålat trähus med vita knutar och fönsterposter. Det såg hemtrevligt ut och helt förvånad frågade jag mitt följe vad stället hette och vem som bodde där. - Kärrbackstrand kallas denna lilla avskilda bygd, fick jag till svar, och Kroggubben han som äger den röda gården.

- Är han krögare?, frågade jag.

- Å, inte just det, men nog går det an att få sig en sup där för den som vill, men jag vill inte gå dit, sade han.

- Varför inte, frågade jag.

- Nej, det är alltid så mycket folk där, och strandkararna äro ej goda att råka ut för. De är skojarkynta när de kommer till bygderna och får sig en sup och det är just ingen annan som har några händer med dem än Kroggubb-Ola.

- Har de då sådan respekt för honom?

- Ja, de vågar inte göra honom emot. De är rädda för honom.
Under min vandring tänkte jag på vad min följeslagare hade sagt och så började jag forska efter hur det förhöll sig med detta avskilda folk som tycktes leva i en värld för sig. Jag fick snart veta, att de ursprungligen varit finnar, men så småningom, liksom deras grannar i norr, Båtstad- och Höljesfolket, blandat sig med Dalbyborna, antagit deras sockendräkt, men bibehållit finnarnas förkärlek för skogsarbete, jakt och fiske. - - - 
H… och jag hade kommit överens om, att följas åt upp till Höljes och vidare norr ut i sällskap med en tredje kamrat. Dagen var bestämd, men ett snöfall hade gjort vägen tungkörd. Icke förty avreste vi, men vi hade knappt kommit ut förrän det började snöa starkt och därtill hade vi full storm. Våra hästar vadade till buken i snö och det gick snäckgången. Ju längre det led desto sämre blev det. Så hojtade kamraten till mig som körde före: tag av till vänster. Vi köra fram till Kroggubben.

Då vi blott hade att köra över älven, där tecken till väg syntes voro vi snart framme.

Trots det ruskiga vädret stodo några karlar på gården och snart kommo flera. De tog hand om våra hästar och så kom en ung flicka med en kvast och sopade snön av oss. Det var tydligen Kroggubbens dotter, så lik var hon fadern. Vi kom in i en stor stuga, där väl tjugo karlar sutto på de kring väggarna löpande bänkarna och rökte. Golvet var vått och klibbigt och det luktade starkt av brännvin. Från ett inre rum hörde vi högljudda karlröster. Vi ombads att stiga upp i övre våningen och därmed dröjde vi ej, ty atmosfären där vi voro var kvävande. Vi fingo en torrvedsbrasa tänd i den stora spisen och njöto av värmen och någorlunda frisk luft. Under det vi gladdes häråt kom någon stultande uppför den branta, knarriga trappan. Det var Ola. Han var nytvättade och kammad, så att hans stora ansikte sken som en blankskurad kittelbotten. Han hälsade oss med handslag och fotskrapning, men sade sig vara olustig, då han kalasat hela natten med några Hedemarkingar som voro hos honom med mjöl och andra varor. Nu fingo vi själva se till att trivas så gott vi kunde och så gick han.

Vi företogo oss att granska det tapetserade rummet med dess många sängar, kistor och märkliga tavlor, då Olas dotter kom in och slog upp ett fällbord, under det hon beklagade att vi fått vänta på mat. Då bordet var dukat och mat framsatt, kom Ola med glas och brännvinsflaska, slog i och söp oss till. Detta upprepades otaliga gånger och kamraterna svarade på skålen så gott de kunde.

Senare på aftonen ville herrarna ha en toddy varför jag gick ner att beställa glas m.m. samt inbjuda Ola. Där var ännu mera folk i stugan än då vi anlände. Alla voro dalbyklädda utom en, som jämnt gick ut och in och småskrattade. Han syntes vara hemmastadd och talade ofta med karlarna. På fråga vem denne var svarade Ola: det är Mysaren.

- Är även han strandkarl, frågade jag.

- Nej, sade Ola, varifrån han är vet jag inte, men han har varit skollärare. Nu har han fått avsked och sedan har han fått vara här.

Allt mer och mer folk blev det på gården. När en del gick så kommo andra in. De provianterade hos Kroggubben. Hans hustru Lisa, sonen Nils samt Mysaren vägde ut mjöl, sill, torrfisk och andra varor, men ingen betalade vad han fick och ingen syntes anteckna vad som lämnades ut. Jag blev ej litet förvånad över vad jag hörde och såg. I Olas bodar fanns en stor mängd med varor och jag förstod att omsättningen måste vara betydande. Jag frågade mina kamrater hur detta kunde gå, när han själv sällan var nykter och ingen betalade vad han fick och ingenting skrevs opp.

- Jo, det går bra, försäkrade han mig. Han har reda på varenda sak som lämnas ut och så får han virke i stället och arbete när han behöver. Ola är kung här bland dessa människor.

Männen runt omkring honom benämnde han hemfolk och dem som voro nerifrån för sockenkarlar. Mesta av skogsmarken i Båtstad och på Kärrbackstrand ägdes av Dalbybor och strandkarlarna voro torpare åt dem.”

Schröders skildring i detta fall synes vara mycket verklighetstrogen. Livet på en gård som denna var nog så på den tiden. Brännvin fanns där alltid och många voro de, både från närmaste trakten och längre ifrån som besökte Kroggubben och fick sig en ”botsup” eller ett kvarter. Det var inte alltid, som vederbörande kunde prestera kontant betalning, men då skrevs det opp och det fick gäldas senare antingen genom avdrag på arbetslön, på lämnat virke eller genom byte eller kvittning på annat sätt.

Det kunde hända, att mitt på söndagsförmiddagen när gubben höll husandakt med sitt folk att det dök upp en sådan kund och ville ha sitt kvantum. Då avbröt gubben andaktsstunden med orden ”det får kanske räcka det som är för i dag” och så gick han att villfara den törstiges begäran.

Hans humör var ofta eldfängt och stridigt och om det hände sig att någon av hans underlydande inte ville göra som han befallde, så kunde han helt spontant servera den uppstudsige en rungande örfil som om det var en karl att räkna med, kanske svarade med samma mynt och så blev det ett regelrätt slagsmål där de kämpande rullade om varandra och pucklade på varandra efter bästa förmåga tills den värsta vreden lagt sig.

På grund av det oregelbundna och påfrestande liv Kroggubben förde, kom han inte att uppnå någon hög ålder. Han dog vid ännu inte fyllda sjuttio år och det omdömet torde trots allt äga full giltighet, att det var en av socknens märkligaste personligheter, som därmed gick ur tiden.

Han hade tre söner, Nils, Jöns och Olof samt fyra döttrar: Marit, gift med Spik Jan Olsson, Lisa, gift med Per Jönsson från Brattmon, Britta, gift med Håkan Jonsson i Båtstad och Karin, gift med Lars Larsson i Långflon.

ASPBERGET OCH UGGELHEDEN

Såväl Aspberget som Uggelheden hava tidigare legat under Höljes hemman, varjämte även Järpliden i Södra Finnskoga hörde till samma område. När den finska bosättningen började blevo Aspberget och Järpliden avskilda till särskilda hemman och fastställda till 1/4 mantal, sannolikt med anledning av en särskild förordning. I Älvdals Härads dombok för den 17 september 1649 heter det: ”Finntorpen, som på skatteskogar kunna vara upptagna efter Landshövdingens sedlar såsom å krono, skulle synas, om de kunna göras till fjärdedels hemman eller ej, utan bolbyarnas skada. Och där de så kunna göras, utan dessas skada, må torparen förlika sig med jordägaren om bördsrätten eller vara därifrån.”

Många finnställen blevo utdömda därför att de inte kunde skattläggas till ett fjärdedels hemman. Bestämmelserna mildrades dock senare så, att även 1/8 hemman kunde skattläggas och sålunda få bestå.

”Bolbyarna (Höljes och Båtstad) sökte år 1688 att få Aspberget utdömt, men vunno ingen framgång därmed.

Nåstorpet (?) (Nästorpet = Bennäs?) vid Örsjön norr om Tåsan utdömdes, då det var jordägarna till förfång (Älvdals Härads dombok 3/6 1669).” Sedan det utdömts ytterligare ett par gånger, befallde Länsman, att torpet skulle brännas. (Bäckvalls anteckningar.)

År 1760 försökte hemmansägarna i Höljes genom kärande hos Häradsrätten, att få de tvenne i Uggelheden befintliga åbor, Olof Bengtsson och Olof Klemetsson, att avträda sina ställen och flytta därifrån, då Höljesborna menade, att desamma skulle vara torpställen under Höljes hemman. Rättens utslag gick dock Höljesborna emot och den 16/10 1766 gjordes Uggelheden, genom sammanläggning av vissa områden av Aspbergets och Höljes hemman till ett eget hemman av 1/8 mandat. Tillsammans med Aspberget utgjorde detta området för den egentliga finnbebyggelsen i Norra Finnskoga. Uggelheden hade då varit bebott i omkring 80 år, i början dock endast som säterställe under Aspberget. Den skogsmark, som genom denna sammanläggning tillkom Uggelheden har ända till i början av 1900-talet brukats gemensamt och odelad av hemmansägarna.

Uggelheden hade år 1755 2 åbor och 4 mantalsskrivna personer, medan Aspberget vid samma tid hade 18 åbor och 76 mantalsskrivna.

I sin berättelse om En resa till Norra Finnskogarna i maj 1831, säger dock Noak Hedrén beträffande dessa hemman: Finnehemman äro Aspberget 1/4 och Uggelheden 1/8. Härunder ligga omkring 32 finntorp med cirka 236 menniskor.

År 1810 den 20 augusti verkställde lantmätaren J. V. Kjellberg på Aspbergsbornas begäran delning av hemmanet. Vid denna delning fastställdes intet visst skattetal i ören och penningar för varje ägare, utan äganderätten bestämdes till arealen efter ett visst andelstal för hela hemmanet. Efter att till Uggelheden ha avdelat 1/12 av Aspberget, fördelades det återstående på följande sätt mellan de 15 jordägarna:

Joseph Josephsson: Kristian Klemetsson: Bengt Nilsson: Olof Mattsson: Mattes Klemetsson: Gamle Olof Olsson: Klemet Larsson: Jan Larsson: Pål Danielsson: Unge Olof Olsson: Hindrik och Erik Hindriksson: Elias Persson: Lars Bengtsson: Olof Klemetsson: Lars Klemetsson i Långflon:

1/45-del efter heltal utgörande 2475 tunnland och 22 kappland. 1/288-del efter heltal utgörande 368 tunnland och 24 kappland. 1/144-del efter heltal utgörande 773 tunnland och 30 kappland. 253/15120-delar efter heltal utgörande 1865 tunnland och 2 kappland. 121/12096-delar efter heltal utgörande 1114 tunnland och 9 kappland. 29/4320-delar efter heltal utgörande 747 tunnland och 20 kappland. 5/144-delar efter heltal utgörande 3869 tunnland och 24 kappland. 103/2880-delar efter heltal utgörande 3986 tunnland och 1 kappland. 1/36-del efter heltal utgörande 3095 tunnland och 24 kappland. 1/48-del efter heltal utgörande 2321 tunnland och 26 kappland. 7/432-delar efter heltal utgörande 1805 tunnland och 14 kappland. 5/216-delar efter heltal utgörande 2580 tunnland och 6 kappland. 1/144-del efter heltal utgörande 773 tunnland och 30 kappland. 5/432-delar efter heltal utgörande 1290 tunnland och 3 kappland 1/144-del efter heltal utgörande 848  tunnland och 14 kappland häri inräknande hans andel av de odelta trakterna n:r 114-117.

Ägare av den till Uggelhedens hemman avdelade arealen voro Bengt Olsson och Jon Danielsson vilka samtidigt godkände den förestående delningen.

Av till Aspbergets hemman hörande område återstod 2638 tunnland odelad mark, som genom förrättning påföljande år skiftades mellan delägarna enligt andelstal som tillämpats vid huvudskiftet.

Av de gamla självägda bondgårdarna i socknen som ägts och stannat kvar inom en och samma släkt intill senare tid finns inte många kvar. De har följt med i de stora egendomsköpen, som försiggick på 1800-talet och i början av 1900-talet och har blivit bolagsegendomar eller också sedan de avfolkats kommit i samhällelig ägo. Något enstaka fall finns även, där en sådan gård brukas som bostadslägenhet eller arrendegård för någon enskild familj.

Larsgården i Långflon är dock ett av de få undantagen, där gården fortfarande är kvar i släktens ägo och brukas av ättlingar i rätt nedstigande led från de äldsta förfäderna.

Långflon har av äldre skildrare betecknats som en mycket vacker bygd vid stranden av Klarälven mellan de mäktiga forsarna Sandkällforsen och Sigfridsforsen, där den annars strida älven flyter lugnt och stillsamt mellan de glest bebyggda stränderna och skänker en vacker bakgrund åt de gamla gårdarna som där ännu är kvar. Den gamla Larsgården har säkerligen under tider som svunnit varit mål för månget främlingsbesök. Mest bekant har den dock kanske blivit genom att den varit hem för Värmlands största och även sista mer betydande björnjägare Lars Larsson.

I tidskriften Skog och sjö skrev man år 1913 sålunda:

”Efter vår populära värmlandsson Gustaf Schröders frånfälle torde knappast söder om de norrländska landskapen någon mer betydande björnjägare finnas kvar än Lars Larsson i Långflon, Norra Finnskoga, vilken bragt 40 björnar om livet. En omständighet, som kröner denne mans jägarära kanske högre än någon annan är just den, att han aldrig lossat skott på flera än dessa 40 som han fått. 39 har stupat på platsen och den 40:de anträffades död någon tid efteråt. De skjutna björnarna har alltid burits hem ur skogen.

Redan som 14-årig gosse sköt Lars Larsson sin första björn, en jakt som Gustaf Schröder visst förut skildrat. Bland de fällda djuren är en vacker silverbjörn, vars hud ännu tjänstgör såsom jägarens slädfäll och för vilken han varit bjuden stora summor. En vinter sköt han inte mindre än 7 björnar. Den sista fälldes för tjugo år sedan och jägaren delar fullt den åsikten, att det stolta villebrådet ej längre finnes i Värmland.

Förutom de två sista, mot vilka remingtongevär använts har alla de övriga fallit för studsare, som Lars Larsson ärvt efter sin farfar och som naturligtvis ännu är jägarens egendom. Jakten skedde aldrig på annat sätt än med hund och Lars Larsson hade svårt att förstå hovjägmästare Herman Falk, som fann ett nöje i att skjuta björnar på drevskall.

Någon varg har denne storjägare aldrig skjutit, men däremot så många älgar, att han ej har reda på deras antal. Sista älgen sköt han för tre år sedan strax intill sitt hem.

Två duktiga björnjägare mindes han, båda döda för länge sedan. Den ene av dem, ”Huskegubben” i Husketorp, Södra Finnskoga, lär ha skjutit omkring ett hundra björnar. Den andre, en norrman, Daniel Rysjöberg hade också skjutit många, men antalet hade han sig inte bekant. Gustaf Schröder och Jan Finne voro för honom däremot bekanta blott till namnet.”

Lars Larsson dog år 1916. Det var en man av ett säreget slag, som då gick ur tiden. Han var stor och reslig och hade en värdighet i sitt uppträdande som var mindre vanlig i denna avlägsna skogsbygd. Hem och gård och livet i skog och mark var för honom av oskattbar betydelse. I över femtio år var han chef inom sitt distrikt för Klarälvdalens Flottningsförening och han var i denna sin befattning mycket populär både bland överordnade och underlydande.

Efter hans död övertog sonen Lars Larsson, född 1878, fädernegården. Länge blev dock inte han husbonde där. Han dog redan år 1922 men hans hustru och barn är alltjämt ägare och brukare av den traditionsrika Långflogården.

Redan i äldre nordiska sagor omtalas ”finnar uti Wärmeland”. Dessa landskapets första innevånare voro sannolikt lappar. En av de upptecknare från vilken mycket i denna skildring är hämtat, Lars Bäckvall, säger härom: I äldre tider har lapparna strövat omkring med sina hjordar i dessa marker. Ännu så sent som år 1776 voro lappar i Transtrand (Dalby) med sina renar och eldade på kärr och myrar mot myggen och än i dag kan man i Norra Finnskoga urskilja de tre folkraserna lappar, svenskar och finnar.”

Den nuvarande finska befolkningen är i Värmland inkommen under slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet. Finnar inkallades då för att upprödja Värmlands vidsträckta skogar. Många flydde ock hit undan de oroligheter, som då voro rådande i Finland. De sammanblandade sig ej gärna med svenskarna och det var sällsynt att genom giftermål svenskar och finnar befryndade sig med varandra. Detta finnarnas isolerade tillstånd har kvarhållit dem i okunnighet och råhet, säger en värmländsk prästman år 1845.

Det torde väl vara ganska ovisst om några finnar kommit direkt från Finland till dessa trakter. Av dem som bosatte sig här voro nog de flesta avkomlingar av till andra delar av Värmland tidigare inflyttade släkter såsom exempelvis bröderna Hackran från Nain i Ekshärad, Porrans eller Purrainen från Rögden i Östmark, Litiäinen och Hameläinen från Fryksände, Huskoinen, Kaikelan, Pajlan och Otterian från Södra Finnskoga samt från Norge Haiken, Waiken, Kuosmainen med flera.

Enligt mantalslängderna är det först år 1667 som finnar uppgives bland befolkningen, men i tiondelängderna fanns några år tidigare en tre, fyra personer upptagna, som måste ha varit finnar. Av 19 mantalsskrivna personer det året är 6 finnar. År 1687 är av 46 mantalsskrivna personer 30 finnar. På 20 år har alltså antalet femdubblats. Dessa siffror torde dock inte exakt visa det finska befolkningsinslagets storlek, då det denna tid fanns en stor del lösfolk, som rätt ofta flyttade från den ena platsen till den andra och stundom till och med uppehöllo sig i Norge, då även finsk befolkning fanns i närheten på andra sidan gränsen som både genom släktskap och rasgemenskap lockade till besök.

De första finnarna som bosatte sig på Höljes skogar (Norra Finnskoga) slogo sig ned i Aspberget. Det är denna by, som sålunda är det första egentliga finnhemmanet i socknen och inom det nordligaste kolonisationsområdet i Värmland.

År 1664 benämnes Aspberget i tiondelängderna som ”nybygge” första gången. I 1668 års jordebok står antecknat att ”det haver varit ett nybygge, men är nu skattlagt till 1/4 hemman”. Välborna herr Hugo Hamilton (en bror till stamfadern för den Hamiltonska släkten, till Sverige inflyttad från England) haver vederkänt, emedan det är upptaget på hans donations hemmans ägor.” Aspbergets by blev under ofredsåren 1675-1679 skövlad och spolierat av fienderna.

De allra flesta upptecknare äro ense om att de första finska bebyggarna i Aspberget voro två bröder Hakkarainen eller Hackran, söner till en i Nain i Ekshärad boende finne Per Påvelsson Hackran, som varit betjänt åt Jakob Posse i Finland, men rymde från tjänsten och for med hustru och barn över Ålands hav i en fiskebåt. Han uppgives ha haft sju söner, av vilka två (möjligen tre) flyttade till Aspberget i Norra Finnskoga. En upptecknare påstår att de till Aspberget först inflyttade finnarna hette Lars och Josef, en annan anger deras namn till Per och Jakob. Sannolikt hette den ene av dem Per eller Pekka varav den äldsta gården i Aspberget, Päckela fått sitt namn. Han byggde först sin stuga på södra sluttningen av Vatthåberget och platsen hette i långa tider Päckelavalln. Den andra brodern hette troligen Josef, då Josla som boställe är ungefär lika gammalt som Päckela. Denne skall dock först en tid ha varit bosatt vid en plats som hette Lebbeknå, ett par kilometer sydväst om Aspberget. Den kallas numera för Läbbiko, men är fullständigt övervuxen med skog, så att de gamla tecknen på bebyggelse är fullständigt utplånade. Sannolikt är väl också, att inte så mycket blev uppodlat på denna plats, ty efter det att Josef en gång fick alla sina kreatur ihjälslagna av åskan, flyttade han därifrån och stället blev ansett som en olycksplats. Detta orsakade också, att ingen senare ville bosätta sig vid Lebbeknå. Josef flyttade till Aspberget, där han byggde upp gården Josla.

I det tidigare skedet av finnbyn Aspbergets tillvaro (1661) står även en person med namnet Lars mantalsskriven där med två egna personer och två husfolk och likaledes en person vid namn Mattes för tre mantal. År 1664 betalar både Lars, Josef och Mattes tionde, då däremot någon person med namnet Per eller Pekka inte är nämnd. Kanske flyttade han tillbaka till Ekshärad. Bertil Bergqvist säger att Per Hackran bodde i Torpberg och Pål i Brunnberg medan Hindrik bodde kvar i Nain.

Lars (Persson Hackran?) hade sönerna Henrik, gift med Britta Mårtensdotter, Pål och Bengt samt en dotter gift med Staffan Waiken.

I början av 1700-talet fanns det en gårdsägare i Aspberget, som hette Lars Larsson. Denne är sannolikt en nyinflyttad, då den Lars, som nämnes i tiondelängden av år 1664 inte hade någon son med namnet Lars. Han synes vara stamfar till de senare ägarna av Jansgården. Han var gift med Anna Pålsdotter, född 1687 (dotter till Pål Larsson). Deras son Lars Larsson, född 1708, var gift med Britta Klemetsdotter, född 1711 (dotter till Klemet Mårtensson Mohall). Han blev sedermera nämndeman vid häradstinget. Två av deras söner och en dotter äro kända; Johan eller Jan Larsson född 1754 och gift med Britta Halvardsdotter från Höljes, boende i Jansgården. De har sönerna Lars, född 1787 och gift med Ingegerd Larsdotter från Tallåsen, född 1793 och b) Halvard, född 1790, gift med Ingegerd Bengtsdotter Bergenhem från Dalby och som flyttade till Uppgården (Övre Jansgården) och c) Olof, född 1794 och gift med Karin Olsdoter. Den sistnämnde farfader till den Jans-Olof som ägde nedre Jansgården i slutet av 1800-talet.

Den andra i tiondelängden av år 1664 upptagna Josef (Hackare) hade en son, Josef Josefsson, och även sonsonen, född 1706, hette Josef. Denne hade en son, född 1739, som också hette Josef, och sonsonen, född 1769, hette även han Josef Josefsson, död 1825. En broder till denne, Erik Josefsson, född 1793 och död 1880, 87 år gammal, var den siste i Aspberget som kunde tala finska. Från dessa Josefssöner härstammar synbarligen både Lars Josefsson, utflyttad till Dalby, Erik Josefsson d.y. och Per Josefsson, död 1949, 89 år gammal.

Den tredje i 1664 års tiondelängd upptagne hette Mattes och som Matts Mohalls fader hette Mårten Mattsson skulle han ha varit farfar till denne. Mårten Mattsson hade fyra söner som äro kända; Mattes, Mickel, Klemet och Elias med tillnamnet Mohall.

Det fanns ungefär samtidigt ännu en Mårten i Aspberget; Mårten Haiken. Den 25 december 1671 omförmäles, att Mårten i Aspberget och hans hustru voro uteslutna ur mantalslängden för år 1669, beroende på att kommissarien inte känner dem. Denne Mårten Haiken hade fyra döttrar; Marit gift Björnberg, Norge, Brita gift med Henrik Larsson Hackare, Elin gift i Kärnberg, Nyskoga, och Anna gift med Staffan Waiken den yngre från Lövåsen, död 1729, 96 år gammal.

På 1660-talet nämnes även en Sigfrid Mattsson, som av Lars Persson Hackran förvärvade dennes andel, som han upptagit från ”skogsroten” tillsammans med David Larsson. Sigfrid Mattsson hade en son som hette Staffan (Sigfridsson). Han dog år 1735 78 år gammal. Han uppgives vara en av de mest kunniga i kristendom bland finnarna och förrättade nöddop flera gånger.

En av de mest bemärkta bland de till Aspberget inflyttade finnarna person, Anders Olsson Litiäinen - Anders Liten - som är upptagen i tiondelängden för Fryksände år 1655 och som var bosatt i Röjden åren 1658-1667, där han utfört röjningsarbete och börjat lägga skatt till kronan. Där i Röjden uppstod svår osämja mellan honom och en granne, så att det blev omöjligt för honom att bo kvar. Han sålde sitt fastighetsförvärv därstädes till Anders Hamelen (Hamäläinen) och flyttade till Gravberget under Elverums prästgäll i Norge och därifrån kom han senare till Aspberget. Av domböckerna framgår, att han bedrev olaga handel och var under den Gyldenlöfska fejden – det norsk-danska kriget mot Sverige 1675-79 - av norrmännen anlitad som kunskapare och spejare.

Åren 1687-1690 står en finne, Per Kosman, mantalsskriven i Aspberget och i början av 1700-talet inflyttade fyra bröder, Henrik, Anders, Mårten och Olof Olsson Kosman, till Aspberget. Av dem var Henrik ganska förmögen medan de andra levde under mycket knappa förhållanden. Henrik Kosman, som han benämnes i domboken av februari 1738, hade sex kända döttrar av vilka två, Gertrud gift med Olof Bengtsson från Höljes, och Guli, gift med Olof Klemetsson från Aspberget, flyttade med sina män till Uggelheden, där Henrik Kosman hade säterställen. Tre av hans döttrar voro gifta med män av släkten Mohall och bosatta i Aspberget.

Till Rådelsbråten vid norska gränsen kom år 1712 två finnar och bosatte sig; en på den norska sidan och en på den svenska. Den som bosatte sig på den norska sidan kom från Röjden och var av släkten Porrans eller Purainen. Han hade på Ny sockens finnskog skjutit ihjäl en svensk och flydde av fruktan för följderna härav upp till Rådelsbråten, som ligger på norska sidan. Den andra finnen, som bodde på svenska sidan av gränsen, kom från Aspberget och var sannolikt en ättling av Josef Hackran, då även den gården i likhet med ett av de äldsta ställena i Aspberget fick namnet Josala, som det heter än i dag.

Mittemot Rådelsbråten i östra bergsluttningen ligger Badstuknappen, på finska Saunan nuppi, och här skall en norsk finne vid namn Olof Andersson först ha bosatt sig. Han bodde förut på Furufallet öster om Aspberget men kom där i osämja med sin granne och måste flytta. En natt år 1802 lämnade han sin bostad i Furufallet och tog med sig allt han ägde och på långa tider visste ingen vart han tagit vägen. Omsider spordes det dock att han slagit sig ned i Badstuknappen. Han hade under tiden livnärt sig på bark och mossa, mjölk och fisk. Han var en synnerligen god skidlöpare och både björn- och älgskytt och en gång när han förföljde en älg löpte han fyra mil på sex timmar, en ovanlig bragd på den tidens utrustning, som var löpskida och anur samt bara en stav.

Den andra gården i Badstuknappen med finskt namn är Limmela, och det är troligt, att det var här som den första finnen bodde. I mitten av 1800-talet bodde här Vais Anders Olsson, och det är troligt att han var son till den förstnämnde Olof Andersson. Även detta gårdsnamn återfinnes i Aspberget och har kanske genom sina första bebyggare något sammanhang, såvida inte den omständigheten, att båda gårdarna har kommit från samma skatträtt, Limmela, och sålunda givit anledning till namnet på båda hållen. Båda gårdarna ligger nämligen på Aspbergets hemman fast med ett avstånd från varandra av omkring en mil.

På det tidigare omnämnda Furufallet, som också är upptaget på Aspberget hemman, bodde år 1790 en finne vid namn Henrik Persson, född år 1761 och gift med Sara Danielsdotter, född 1763 - sannolikt dotter till Daniel Henriksson från Höljes (Hi-Danjel) -. Hon blev änka och sedan omgift med den ovan nämnde Olof Andersson, som rymde till Badstuknappen.

I Ersberget, öster om Aspberget, finns många finnställen, som uppodlats på den tiden, när de första finnarna invandrade dit. Det är Vattahå, Muordinen, Palloka, Soppola och Potimäki, som bär den ursprungligaste finska prägeln. År 1798 bosatte sig en nybyggare, Per Klemetsson, född 1760, i Aspberget, på ett av dessa finnställen, sannolikt Muordinen. Genom en upplåtelsehandling, utfärdad av Elias Persson, hade han fått en skatträttighet därstädes. I Furufallet bodde 1790 en finne vid namn Henrik Persson, född 1761 och gift med Sara Danielsdotter från Höljes. En annan finne, Erik Henriksson, bodde 1794 i Vithammaren och sedan år 1800 i Aven. Hans son, Henrik Ersson, född 1786 och gift med Britta Mattsdotter från Långflon, bodde sedan i Aven i början av 1800-talet. Sedan kom en norrman, Kristian Pålsson, dit som svärson, och han lät uppföra de nuvarande byggnaderna i östra Aven. En broder till denne, Martin Pålsson, byggde på Martinsgården i Långflon, men sålde sedan gården och for till Amerika. I Storberget bosatte sig i slutet av 1700-talet en finne, Pål Larsson från Aspberget. Vid Paradis, som ligger mellan Aven och Storberget och som av Larsgården i Långflon använts som säterställe, voro två finska familjer bosatta i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Dessa familjer var det mycket fattigt för, och under nödåret 1812 dog där en gammal gumma av hunger. Bristen på föda för dessa finnar var den våren mycket kännbar och de livnärde en längre tid med sälglöv. Vid Skåraholn svalt samma år två små barn ihjäl.

Långflon, som är den nordligaste av de värmländska byarna i Klarälvdalen och som har ett enastående vackert läge med gårdar på båda sidor om älven, har sannolikt också från början uppbyggts av finnar, ehuru kanhända full visshet härom inte råder. Om dess första bebyggare förmäler en sägen: Av tvenne finnar, som först bosatte sig vid Långflon, byggde den ena vid Hafsens (Havsvalloset) på östra sidan älven och den andre vid Nybons på den västra sidan. Den senares namn var Nils Larsson, Riddarå-Nils. Hans granne vid Hafsens hade en mycket god bössa. Denna fick Nils en gång låna och sedan ville han inte lämna den tillbaka. Då Hafsens kom till Nils för att få tillbaka bössan nekade denne. Han försökte då ta geväret från den andre, och det blev ett vilt handgemäng som slutade med att Nils sköt ihjäl sin granne. Tiden för denna händelse finns dock ingenstädes angiven, men torde den sannolikt ha ägt rum på 1600-talet.

Från domböckerna och från en del offentliga handlingar kan också vissa upplysningar hämtas om Långflons första bebyggare. Sålunda kärade i oktober 1738 samtliga aspbergsborna till Mårten Olsson Kosman vid Långfloden, för det han skall velat på deras hemmans ägor upptaga ett torp, det han förmente borde tillkomma honom genom någon arvsrätt; men måste vidgå, att samma hemmans skog vore oskiftad och måste därför ha alla Aspbergets jordägares tillstånd.

Vid samma tid kärade Mårten Olsson Kosman vid Långfloden till Mårten Staffansson i Aspberget med påstående, att utbekomma sin hustrus, Anna Mårtensdotter, lösa och fasta egendom. Han var sålunda måg till Mårten Staffansson i Aspberget.

Samme Mårten Olsson från Norge finnes upptagen i längderna; 1737 vid Sandkällstranden och 1739 vid Långfloden. Utom honom bor huskarlen Lång Erik Ersson år 1738 vid Långfloden.

Yngve Nilssons uppgift, att Långfloden blev bebyggt först omkring år 1760 förefaller inte tillförlitlig.

I mitten av 1700-talet bosatte sig flera familjer vid Långflon. De flesta komma från Aspberget men sedermera inflyttade också folk från andra platser och upptogo boplatserna, som de första inbyggarna hade måst lämna.

Till Larsgården kom i slutet av 1700-talet från Aspberget Lars Clementsson, son till Clement Mårtensson Mohall och gift med Gertrud Bengtsdotter, som sannolikt var från Uggelheden. Deras son Lars Larsson, född 1808, var gift med Karin Jonsdotter från Båtstad, och dessa båda voro föräldrar till björnjägaren och flottningsförmannen Lars Larsson, vanligen kallad  för ”Lars-gubben”, född 1837 och gift med Karin Olsdotter från Granhult.

Om rätten till laxfisket i Sandkällforsen, som vid denna tid synes ha varit av stor betydelse, uppstod gång efter annan tvister mellan Aspbergets jordägare och höljesborna. År 1725, andra dagen efter S:t Mattie dag, hade förlikning ingåtts och överenskommelse träffats om fiskets utnyttjande av jordägarna i de berörda hemmanen Aspberget och Höljes, av vilka Aspbergets ägor begränsade västra sidan och Höljes ägor östra sidan av Klarälven, dock med den skillnaden att Höljes skattade för ett helt mantal och Aspberget endast för en fjärdedel. Redan 1732 lagsökte dock höljesborna jordägarna i Aspberget med yrkande, att den ingångna överenskommelsen måtte upphöra, eftersom Båtstads jordägare också gjort anspråk på delaktighet i fisket efter sin skatträtt. Handläggningen av ärendet skedde såväl i tingsrätten som i lagmansräten och utslaget lydde på, att samtliga berörda hemman: Höljes, Aspberget och Båtstad ägde att efter skatten i lika mån begagna laxfisket i Sandkällforsen.

År 1798 uppstod ånyo tvist angående laxfisket, då höljesborna förmenade, att aspbergsborna, genom att de byggt en laxgård nedanför höljesbornas, hade utestängt dem från möjligheten att fånga lax i sin laxgård, till vilken ingen lax nedifrån kunde komma. Per Bengtsson i Höljes hade då, sedan han tagit två ojäviga synemän till vittnen på förhållandet, sönderhuggit aspbergsbornas laxgård allt intill en öppning av tio alnars längd. För detta krävde nu aspbergsborna skadestånd medan höljesborna hävdade, att de hade överskridit sin befogenhet, vad det gällde utnyttjandet av laxfisket och själva voro förfallna till skadestånd.

Häradsrätten prövade förvisa målet till allmän häradssyn påföljande sommar, varefter slutligt utslag skulle meddelas. Detta synes ock ha lett till ett lugnare skede i den segslitna tvisten byalagen emellan.

Uggelheden skildes från Aspbergets hemman och skattlades den 16/10 1766 till 1/8 hemman. Det hade då varit bebott sedan i slutet av 1600-talet. Enligt tiondelängderna betalade år 1686 Samuel i Uggelheden 2 kappar råg i tionde, och år 1690 tilltalades husfinnarna Samuel Staffansson Waiken och Anders Samuelsson Waiken på Aspberg eller Uggelheden av Anders Liten för det de för honom uppskrämt en inringad björn. Dessa äro de äldsta kända som bott på detta ställe. Bebyggelsen i Uggelheden är dock mycket gammal och det finns många hustomter och stenrös, som vittnar om, att boställena varit flera, än vad de kända namnen på bebyggarna ger vid handen. Det förefaller, som om de äldre boställena i Uggelheden skulle varit bortåt ett tiotal. "Storfinnen" Henrik Olsson Kosman i Aspberget hade i början säter i Uggelheden och två av hans döttrar: Gertrud, född 1725 och gift med Olof Bengtsson från Heden i Höljes, Bengts-Ola kallad, född 1715 samt Gurli, född 1727 och gift med Olof Klementsson från Aspberget, bosatte sig i denna säter år 1749.

Vid tinget i Värnäs den 3 oktober 1807 vittnade då 69-årige Nils Halfvardsson från Tutstad, att han som tioårig kommit till Olof Klementsson i Aspberget som vallpojke, samt att denne året därpå flyttade till Uggelheden, där han och hans svåger Olof Bengtsson bodde i samma rökstuga.

Den nämnde Bengts-Ola, son till Hi-Bengt, uppgives ha varit en av de mest trollkunniga bland de gamla finnarna i Norra Finnskoga, men han använde ej gärna sin konst till skada för andra. Sjukdomar botade han hos både folk och fä och han kunde fördriva bergfolk och gastar; en förmåga, som värderades mycket av finnarna, som ofta oroades av dessa väsen vid sina sätrar och bland boskapen i skogen.

Det berättas, att en finne (?) vid namn Tallås-Lars var svårt ansatt av bergfolk. De lössläppte boskapen för honom på nätterna och gjorde honom annars många ofog, som vållade besvär och förtretligheter. Han vände sig då till Olof Bengtsson i Uggelheden och bad honom hjälpa sig att få slut på ofredandet. Denne lär också ha lyckats att med sin makt få bort det mystiska sällskap som åstadkom ohägnet och störde friden i både hus och ladugård, och sägnen förmäler att de drogo västerut till ett ställe som heter Nolbyholm där de lång tid därefter uppehöllo sig.

Hans son Bengt bodde på fädernegården till sin död och en son till denne Bengt Bengtsson, död 1867 vid mycket hög ålder, var den mest upplyste bland finnarna och var både skriv- och räknekunnig.

Svågern Olof Klemetsson, som bodde på andra gården hade en stor barnskara, ej mindre än elva barn äro kända. Efter honom tog hans son Olof Olsson hand om gården och därefter sonsonen Håkan Olsson.

Den 28/1 1760 kärade Höljesboma med påstående, att Olof Bengtsson och Olof Klemetsson måtte till dem avträda och flytta från deras torp Uggelheden. Häremot invände svarandena, att detta torp skulle ligga inom Aspbergets område och uppvisades K. Bef:hdes brev av den 27/6 1755 till Häradshöfdingen Carl von Numers av innehåll: "att detta torp borde skattläggas, och förmente sig icke vara skyldige torpet att avstå, vilket deras förfäder före dem innehaft och nyttjat".

Den 16/7 1761 kärade Anna Henriksdotter Kosman med påstående: "att få i börd lösa den säter Uggelheden, som hennes man och svågrar sålt den 30/1 1760 för 30 riksdaler silvermynt". Då Henrik Kosman hade sex kända döttrar efter sig torde denna summa ha gällt två tredjedelar av sätern i Uggelheden.

Efter hand bosatte sig en del torpare och underlydande till de första ägarna på små jordlotter runtomkring. En av dessa hette Erik Mattsson, Dräng-Erik kallad, inflyttad 1797 och gift med Karin Matsdoter. Denna lär ha varit en både modig och ondsint kvinna. När hennes man dog forslade hon ensam liket den fem mil långa vägen till Dalby kyrka där han blev begraven.

På Höljes skogar hade finnar bosatt sig i slutet av 1600-talet, i Bringsåsen, eller som det först benämndes Brintåsen, i Björkhalla och i Rangen. Stället Rangen kom vid rågränsens fastställande att lyda under Skyllbäcks ägor.

Den först kände bebyggaren i Bringsåsen hette Olof Staffansson.

Om Bringsåsen förmäles i domboken för Älvdals Härad den 9/5 1681: att "åborna i Höljes och Båtstad voro stridiga med Pål i Järpliden om ett skogsfall i Brånåsen (?), men förmente så, att Pål skall behålla halva rågen och avstå från att hugga eller hävda mer där". Den 30/9 1684 förordnades nämndemän att besiktiga det oskattlagda torpställe, som lösfinnar upptagit norr om Järpliden på Höljes skog, som åbon i Järpliden klagar sig till skada, och förnär vara, upptaget och prövas må, vilka kunna förbli bestående eller utrivas.

År 1726 är Olof Persson från Järpliden mantalsskriven i Bringsåsen och vid rannsakning om finnhemman 1727 förklarades: "att det ej finnes i Brintåsen på Höljes ägor så mycket åker att den kan uppmätas". Bebyggare vid denna tid var Kristoffer. 1728 ligger gården öde, utan någon uppgiven bebyggare, men redan nästa år, 1729 äro tre personer mantalsskrivna där nämligen Lars Larsson, Esbjör Björnsson och Kristoffer Staffansson.

År 1741 äro Lars Larsson och Erik Staffansson i Bringsåsen alldeles utfattiga och kunna icke betala någon skatt och skola deras torp, iföljd av Landshövdingens order instundande vår "raseras och ödeläggas".

År 1760 bor smeden Johan Jonasson Hane i Bringsåsen. Han är son av hammarsmeden Jonas Larsson Hane vid Lethafors bruk, född 1694 och hans hustru Katarina Jonsdotter, född 1700. Hammarsmeden Jonas Larsson Hane frös ihjäl mellan Järpliden och Juberget natten till den 3 februari 1766, 76 år gammal. Smeden Johan Jonasson Hane, född 1725 och gift med Anna Jonsdotter hade elva barn, fem flickor och sex pojkar, som har utgrenat sig till en stor släkt i den omkringliggande bygden, både i Norra och Södra Finnskoga. Dottern Annika, född 1747 blev gift med Mattes Torstensson i Järpliden, född 1749, död 1821. En sonsons sonson till detta par var den 1920 avlidne finnskogaprästen Algot Jonatan Broberg.

Den 28/1 1760 kärade bruksskrivaren Kristoffer Ulin vid Geijersholm till Johan Hane i Norra Bringsåsen på Höljes ägor om: "att han måtte avträda torpet Norra Bringsåsen, som han bebor, emedan det för bolbyn Höljes skall vara ganska nödigt och omistligt". Häremot anförde svaranden, hurusom hans förfäder, för mer än 80 år sedan, skolat med Höljesbornas bifall upptagit detta torp från skogsroten, detsamma tillträtt i ett slätt tillstånd till hus och ägor, detsamma uppodlat samt till hus och ägor ansenligt förbättrat." Häradsrätten tog detta i övervägande, besinnade att denna sak vore av Konungens Befallningshavande avgjord så, att Johan Hane bör förbliva odreven vid torpet mot viss avgift till Höljesborna. Efter honom bebor Hans Jonsson, född 1769, Bringsåsen.

I Björkhalla hade en finne Olof Kaikelan, gift med Elin Larsdotter, slagit sig ned. Deras son Anders Kaikelan står med hustru och dotter upptagen i husförhörslängden år 1719. Brodern Olof Kaikelan bodde först i Järpliden och sedan vid Kindsjön. På tinget i februari 1733 påstod Olof Olsson i Järpliden: "att få övertaga det torpställe hans förfäder upptagit på Höljes skog, vilket nu sedermera är öde lagt". I början av 1800-talet bor Menrik Larsson från Mangsliden i Björkhalla. En dotter till denne, Anna-Kajsa, blev gift med Anders Persson i Spistorp. År 1826 är nybyggaren Olof Pålsson från Aspberget (Påls-Ola) och Olof Larsson, född 1799 i Tutstad, boende därstädes.

Om Rangens förste bebyggare Mattes Mattsson står nämnt: att han "den 16 oktober 1682 dömdes för svarslösa mot Britta Larsdotter i Bogerangen, men böterna uppskjutes denna gång, emedan han lång väg, tolv mil ifrån boendes är". Närmaste tingsställe var på den tiden Råda.

Den 2 juni 1684 betygar Kristoffer Tomasson i Kringsberget: att han "tre resor citerat Mattes Mattsson i Höljes, Rangen, mot Britta Larsdotter i Bogerangstjärn för skuldfordran, ty kännes han skyldig betala henne 13 daler och 28 öre rmt".

År 1728 står Rangen öde, men år 1731 dömes Kristoffer Mickelsson i Rangen för rest på kyrkodagsverken. Henrik Andersson, född 1735 och gift med Karin Jönsdotter bodde sedan i Rangen mot slutet av 1700-talet. Enligt domboken av 1799 ägde han också Rangberget. Sonen Carl Henriksson, född 1786, bebor sedan Rangen och efterträddes i sin tur av sonen Jon Carlsson, född 1827. Denne var mest känd under namnet Rang Jon och han var en vida beryktad jägare om vilken det har berättats många äventyrliga historier.

Vid Halsjön, som ligger på gränsen mellan Sverige och Norge står i mantalslängderna av år 1705, Johan Olsson, född 1693, upptagen och 1790 bor huskarlen Lars Ersson på ett torpställe, som han upptagit och bebor på Höljes ägor vid Halsjön och efter honom bodde hans söner på det torp deras fader upptagit.

På Skåraholen bodde 1826 Brede Andersson, född 1772 i Norge och gift med Helena Olsdotter, av släkten Kaikelan.

På Sulstaholen står Olof Olsson, född 1772, upptagen som nybyggare år 1816. Där bor också samtidigt förre fältjägaren Bengt Håkansson, född 1789 i Uggelheden, och avskedade soldaten Per Höljiman. På Anderstubben står samtidigt Olof Eriksson, född år 1700 i Uggelheden, skriven som nybyggare. På Storviksmon har torparen Jöns Persson, född 1784 i Vingäng slagit sig ned och på Nabben är Knut Olsson, född 1763 bosatt. Hans dotter Britta Knutsdotter blev gift med Kristian Olsson från Badstuknappen och de bosatte sig sedermera i Storberget.

Tallåsen har varit bebott sedan 1600-talet. År 1689 betalar Olof Rast i Tallåsen 2 fjärd. och 1 kappe råg i tionde. Den 18 december 1690 på tinget fanns skäligt: "det skall Olof Larssons i Tallåsen på Höljes ägor, hustru och efterleverska, upprätta en förteckning på sin mans kvarlåtenskap till nästa ting, som hon edeligen skall erhålla, och därför prövas må huruvida dess kreditorer kunna komma till sin betalning". I mantalslängderna för åren 1776 till 1786 står Håkan Larsson, född 1731 och gift med Anna Andersdotter, född 1732, skriven för gården i Tallåsen och 1796 hans son Lars Håkansson, född 1766 och gift med Karin Halvardsdotter från Båtstad, född 1763. Tallåsborna räknades som de mera förmögna i Höljes på den tiden (senare delen av 1700-talet). Från Tallåsen blev det sedan släktförbindelser med Halvardsstugan i Båtstad; den siste bonden i Tallåsen och den siste bonden i Halvardsstugan voro bröder.

Härmed har de flesta finnhemman och finnställen inom socknen redovisats. Givetvis återstår en hel del om vilka inga säkra uppgifter kunnat erhållas. Genom hörsägner kan man dock draga den slutsatsen, att finnar från början bebott åtminstone en del av de gamla ställen,som nu äro utlagda och öde. Man tänker härvid på ett sådant ställe som London, där allt tyder på en mycket gammal bebyggelse, men från vilket inga namn finnes längre tillbaka än från början av 1800-talet. Likaledes Gammal-Aven, som med all säkerhet från början har varit ett finnställe. Vi har också Kniptorpet eller Karbus-torpet, Storjo-torpet och Varånäset, som nog säkert äro bebyggda i början av 1700-talet. Även Höljåsen kan från början ha varit ett finntorp liksom Finfall och Torpfall på Kärrbackstrand.

I Båtstad funnos enligt rannsakning av finnhemman år 1727 bofasta finnar. Här var det tydligen, som finnar och svenskar först kommo att bo i samma by och bryta mark på samma ställe. Det var dock ingen tillfällighet att det skedde här. Det område, som nu upptages av Norra Finnskoga socken och inom vilket Båtstad är beläget, var länge ytterligt glest befolkat, även vad själva dalen beträffar, som här är fattig på sediment och ej inbjöd till bebyggelse på samma sätt, som dalen längre söderut. Ännu 1640 funnos i Höljes och Båtstad endast tre respektive en åbo.

Även Kärrbackstrand var upptaget av en finne på 1660-talet, men blev snart öde och erhöll sedan bebyggelse först vid 1700-talets mitt. (Bäckvalls anteckningar, som dock i det stycket delvis motsäger hans uppgifter i annat sammanhang.)

Till sist skall här anföras några av de finska namn, som ännu finnes kvar i Norra Finnskoga och vilka till största delen förekommer på Apsbergets hemman.

Audianoppi Audiabäcken Kossialamppi Peppolamppi Laudakodda Pillisflon Kerpakompo Kopsaharja Korgakanga Haukaso Luoksoo Hoijkka Läppelann Kannasoo Punkaharja Rimso Rabaso Soigensoo Muordinen Kollonmäkk Pergoneto Palloka Soppola Potmäkk Lotalampi och Kvakkolampi Vuorikomppo Viat Ridas Läppelann Tennosfall Jofso Pekkela Massla Nikkela Limmela Vattahå Josla

tvenne gårdar mellan Långflon och Storberget väster om Klarälven. egentligen den bäck som rinner ut i Klarälven ovanför Sigfridsforsen och som givit namn åt de trenne gårdar som nu finnes där. tjärn öster om Långflon. också tjärn n. o. Långflon. dammställe vid Havsvallån. också i Havsvallån. bergsluttning i Aspberget. backe i Aspberget. hed eller sandås i Aspberget. myr på Aspbergets hemman. myr på Höljes hemman s. v. Uggelheden. myr på Aspbergets hemman. „                „ „                „ backe i Aspberget. myr på Aspbergets hemman. „               „ „                „ torp öster om Aspberget. berg öster om Aspberget. „       „      „          „ torp öster om Aspberget. „       „      „          „ berg n. o. Aspberget. tjärnar. bergås s. v. Bringsåsen. fall n. v. Uggelheden. svedjefall n. v. Uggelheden. myr v. Uggelheden. torp s. v. Aspberget. „                   „ gård i Aspberget. „              „ „              „ „              „ gård öster om Aspberget. gård i Badstuknappen.

 

JORDBRUK OCH BOSKAPSSKÖTSEL

För mycket länge sedan, innan ännu skogshanteringen fått någon betydelse som näringsfång, var boskapsskötseln i samband med jakten och fisket den huvudsakliga näringsgrenen för skogsbygdernas befolkning. Hur de kunde hålla så stor boskap, som de verkligen gjorde på de oftast små brukningsdelarna är nära nog en gåta för oss sena tiders barn.

Den engelske jägaren Lloyd berättar i sina jaktminnen, att på den tiden (1820-talet) fanns det en bonde i Aspberget, som hade 14 kor i full mjölkning. Denna by bestod då av sexton hushåll, alla finska. I en kartbeskrivning från början av 1700-talet säges det att "i Aspberget gåvo vallarna omkring åkrarna 12 parmar hö och myrslåtterna 32 parmar.

Den brödsäd som odlades var råg, havre och korn, men åkerarealerna voro små och obetydliga, dessutom var det svårt att få säden att mogna i de nordligaste bygderna under de korta somrarna, varför vallarna och den höbärande marken upptog största arealerna. Man höll i stället desto mer kreatur för att på så sätt ha mat för hushållen, företrädesvis sovel: mjölk, kött, ost och smör. Kornet, eller "bygg" som det hette på ortens språk, hade lättast för att mogna och kom väl mest till användning, men det blandades ofta med såväl råg som havre. Blev äringen dålig under mindre goda år fick mjölet blandas med agnar eller till och med bark och mossa.

Foder till boskapen samlade man på många sätt förutom det som växte på gårdarna, således hade så gott som varje boställe med kreatur sin myrslåtter. En god sådan var mera värd än stora områden med skog. Slåtterängar vid åar och sjöstränder, slåttermyrar och hyggesfall eller svedjefall voro inhägnade överallt i utmarkerna och vaktades och värnades för tjuvnad och ofog nästan nogsammare än den egna gården. Många processer har under tidernas lopp förts om dylika "utbruk", om äganderätt och brukningsrätt, om upplåtelser och undantag och fastän det ursprungliga värdet av desamma som brukningsobjekt inte längre är så aktuell som förr, kan dock äganderätten till ett dylikt undantag ännu i många fall bli ett allvarligt tvisteämne.

Även vitmossa (renlav) var ett foder, som intog en betydande plats i skogsbyarnas foderstater. På höstarna, helst innan frosten visade sig och det var tjänlig väderlek, fuktigt och disigt och ej alltför kallt drog man allmänt till "mosskogen". Man byggde upp en sorts "kar" av runda eller kluvna slanor, lagom stort för att rymma ett vinterlass. Man räknade också ett sådant kar i ett visst antal bärkorgar, som man använde för uppsamlingen av mossan en 20 eller 25 stycken. Myrarnas vitmossa var mer eftersökt än åsarnas och torrmarkernas därför att den var renare och vanligen också lättare att plocka. De större gårdarna kunde ha ända till ett tiotal lass av detta foder, som man körde hem på vintern, och sålunda hade ett bra tillskott till vinterfodret.

Även lövverket använde man sig av ganska allmänt, inte endast de små torpen med ringa åkerjord, utan även de större gårdarna som hade bättre tillgång till stråfoder. För småkreaturen, får och getter, var det både begärligt och drygt som foder men man använde det även till kor som "sörpa". Lövet samlades dels repat utan ris och kvistar och dels som kärvar och torkningen kunde förekomma dels i "gäll" och dels på så sätt, att kärvarna hängdes upp på uthusväggarna mot solen där de fick hänga tills lövet var brunt och torrt och utan risk för att mögla eller unkna kunde förvaras inomhus. Ett sådant samvetsgrant tillvaratagande av alla möjligheter till foderanskaffning var en viktig förutsättning för att kunna hålla den boskap man ansåg sig behöva för en nödig bärgning, då transporter från andra orter på den tiden var otänkbara på grund av bristen på vägar. Den odlade marken måste undan för undan utökas genom nyodling och röjning och även om det inte blev så många kvadratmeter mellan stenrösena ägde de små åkerlapparna ett oskattbart värde för den tidens människor.

När man ser de väldiga stenrösen på många gårdar såsom i Aspberget, i Aven, i Bringsåsen med flera platser, kan man förstå att det måtte funnits en otrolig vilja och energi bakom detta kolonisationsarbete som de invandrande finnarna utförde. Än i dag susar de sekelgamla asparna över stenkumlen kring de åldriga boplatserna, men åkertegarna, som kostat så mycken möda, får växa igen en efter en i de gamla finnbyarna, boskapsbeståndet minskar och avfolkningen tilltar.

Till åkerbruket hörde också bykvarnarna, där man förmalde den säd, som man lyckades få att mogna för att få mjöl till bröd. En sådan bykvarn var ingen stor anläggning, den var inte tilltagen större, än att den nätt och jämnt fyllde sitt ändamål. De voro anlagda i större bäckar och i mindre åar och på en del ställen fanns det en särskild byallmänning (kvarnstöd) för dessa anläggningar och man hade även en särskild kassa för ändamålet, liksom det fanns särskilda bykassor för underhåll av vägar och broar.

Transporterna av mäld till och från kvarnen var i regel endast klövjetransporter och man kan ännu se hur man i gångna tider broat och spångat dessa klövjevägar över myrar och sankmarker.

Aspbergsborna hade två kvarnar för sin by, en i Höljån och en i Kvarnbäcken. Höljåkvarnen kallades för Gammalkvarnen och torde ha anlagts av de första inbyggarna på 1600-talet. Uggelhedens kvarn var också anlagd i Höljån och kallades Fallikvarna. I Höljes hade man en kvarn på vardera sidan om älven. Den vid Kvarnfall på östra sidan är väl den först anlagda då gårdarna på östra sidan äro mycket äldre än den västra. I Båtstad hade man två kvarnar i själva byn och en vid Kvarnsjön, en dryg fjärdingsväg öster om byn, där det även var såg. Lämningar av dessa anläggningar har funnits kvar tills i början av 1900-talet. Vid Havsvalla har funnits en kvarn och även vid Tallåsen och Bringsåsen har funnits kvarnar. Här och var i bygden kan man få se kvarnstenar, som kanske för två eller trehundra år sedan varit viktiga hjul i försörjningsmaskineriet, numera användas som dekorationsföremål, blomsterbord och dylikt. På Kärrbackstrand fanns det också både såg och kvarn i Örån och vid Kvarnfall och fråga är, om det inte också funnits en mindre kvarn på östra sidan, eftersom namnet Kvarnåsen kommit till. Ingen av dessa bykvarnar har dock varit i bruk på ett par mansåldrar. Sedan landsvägen från Dalby till Norra Finnskoga blev byggd började man allmänt att köra mälden till Näckån, där kvarnrörelsen hade större omfattning och kvarnen hade karaktären av tullkvarn.

Säterrörelsen har också varit av stor betydelse för jordbruket och boskapsskötseln under tidigare skeden av bygdens tillvaro. Under 1800-talet torde minst ett sextiotal sätervallar ha varit i bruk. På 1870-talet påstås det att t. ex. Havsvallsia hade 10 vallar och Knipan 15.

Vid tinget med Älvdals härad år 1646 antogs en förordning av innehåll "att eftersom det i Älvdalen är så klent med mulbete hemma på gårdarna, att boskapen ej kan få födan där hela sommaren, utan måste vistas en tid i sätern, skola alla, efter att åtta dagar före ha blivit tillsagda, följas åt med boskapen. Ingen får bli efter hemma och ingen får heller föra sin boskap hem från sätern förrän alla kommit överens därom. Den som bryter mot denna bestämmelse och ensam låter avbeta marken hemma vid gården under andras frånvaro skall böta". År 1734 kommo Aspbergets jordägare överens om att samtidigt driva sin boskap till sätrarna. År 1736 fick Jon Persson i Tutstad böta, emedan han nyttjat betet hemma vid byn då andra voro i sätern och 1741 ådömdes Per Halfvardsson i Slättne böter för att han farit före de andra till säterbetet.

Som synes, så var betesfrågan en av de viktigaste faktorerna för sätervistelsen, men beredningen av mjölken till ost, mesost och smör som alltid ägnades mer tid och omsorg åt under sätervistelsen än hemma, betydde väl också en hel del.

Företrädesvis var det de mera betydande gårdarna med stora kreatursbesättningar som hade dessa sätrar i utmarkerna. Perstorp, Heden, Gammelgården och Domarstugan hade sina sätrar i Havsvallsia. Nordstugan, Kvarnberget, Blekmyren och Kejsarstugan i Sönnersätra. Danielsmon och Kyrkmon i Fiskhusberget. Hagen, Stenåsen och Fråviken i Bringsåsberget. Knutgården och Spistorp i Björnåsen. Halvarsstugan i Nysätra. Malisstugan och Flottstad i Åsleberget. Filängen i Hanåsen, Granhult i Låghusberget. Långflogården i Knipan. Tallåsen och Uggelheden i Björkhalla och dessutom hade en del av dessa gårdar även så kallade hemsätrar: Perstorp och Kvarnnäs i Blecka, Vitbergssätern. Höljåssätern, Spjutbergssätern, Sälghedssätern, Granknölen m. fl.

Den som var huvudpersonen och ansvarig för allt under sätervistelsen kallades i övre Klarälvdalen för säterkulla och till denna syssla ville man helst ha en stadgad, inte allftör ung kvinna, som man kunde lita på när det gällde kreaturens skötsel och vårdnad, samt tillvaratagande av mjölken och dess produkter på bästa sätt. Hon måste kunna både mjölka, ysta och kärna och dessutom vara behjälplig med slåtterarbetet under den tid detta pågick på sätervallen. Till hjälp att åtfölja boskapen till betesmarkerna och se till att inga djur kom bort hade hon vanligen en vallpojke eller vallflicka, åtminstone för längre tid tillbaka, när det var vanligt att man vallade boskapen. En sådan vallpojke eller vallflicka hade i de flesta fall ingen annan lön än mat och kläder och ofta var det så, att denna person var en av det allmänna omhändertagen för vilken vederbörande åtnjöt ersättning från socknen.

När man gick i vall från olika sätrar eller från olika gårdar i bygden hade man var och en sin led för att på så sätt hålla boskapen åtskiljs och för att få fördelningen av betesmarken mest tjänlig. I de vida skogsmarkerna var betet annars fritt och det förekom väl aldrig, att någon skogsägare satte ifråga någon reglering av detta, sedan gammalt vedertagna bruk. Med den jämförelsevis stora boskapsbesättning man på denna tiden höll, blev det ganska vidsträckta områden, som användes till betesmarker.

Den som vallade korna måste också kunna locka eller "lulla" och dessa locktoner hade rätt olika karaktär med rent personliga modulationer och variationer, ibland kort med få toner, ibland långt och utdraget med liksom joddlande toner. Även mellan varandra använde de vallnade denna lullning och lade då in ord och meningar i tonföljden. I betesmarkerna hade korna sina särskilda ståplatser dit de sökte sig när de ätit sig mätta och behövde smälta maten. På dessa ståplatser tändes då vanligen upp eld och där hade den vallande också sin siesta. Från dessa ståplatser brukade man lulla till varandra, när en annans eld var inom synhåll och man hörde skällor och locklåtar. Då kunde det låta så här:

Al - laa, al-a, al-la-a-a    gudag på dej, du Lina vår.    Hur stååår... det till mä dej    mä dej i daag ... du Lina vår? Och den andra svarar:    allt braaa... allt bra, allt bra    allt bra mä mej, du Julia vår. En annan vallåt löd så här:    - kom här, kom här    här växer dä bär    här växer dä alla slags kröser. Och den andra svarar:    - du ljög, du ljög    där var ja i går,    där åt ja min mat    där drack ja min dryck    men kröserna voro int mogna.

En annan vallåt eller egentligen vaggvisa är följande som även upptecknats av Ludv. Borgström 1845:

Sätter ja mej på e huskelåg    å husker mej så gärna.    Tappar ja bort mi bjälleko    som heter Röda Gullstjärna.    Kling, klang i bjälla    langt nol i fjälla    där galer göken,    där växer löken,    där kvittrer svala    där är så gott för de små barnen att vara.

Vid tiden omkring Urbanus den 25 maj drog man vanligen till sätern och vid Mickelsmässan rustade man för hemfärd till bygden igen efter en lång och härlig sommar i frihet och avskildhet, som dock även haft sina moment av både ansträngning och bekymmer.

Numera har så gott som alla dessa sätrar övergivits sedan många år. På en del vallar växer det skog över den odlade marken och en del inhägnas till beteshagar för hästar. Buarna har på många ställen blivit skogsarbetarhärbärgen, men på de flesta sätervallar har de fått stå oanvända och ruttna ner.

*

Bland allmogebefolkningen var i början av 1800-talet inte skrivkonsten så särdeles högt utvecklad. I många fall använde man sig av tecken och bomärken när man ville utmärka sin äganderätt eller signera något: ett avtal, en skuldförbindelse eller något liknande. Almanackan var oftast en anteckningsbok och dagbok för viktigare händelser, årstidernas växlingar och olika väderleksförhållanden, nederbördsmängder, skördeavkastning med mera. I enstaka fall hände det väl, att en bonde kunde föra en särskild dagbok över de viktigare tilldragelserna på sin gård och i sin by. Exempel på ett sådant förhållande är Bengt Danielssons och hans sons Bengt Bengtsson på Heden i Höljes förda dagbok från åren 1800-1844. Det är här enbart yttre förhållanden som fått lämna stoff till den kortfattare och knapphändiga skildringen. Så här skriver Bengt Danielsson:

År 1800 börjades att plöja den 30 april och att så den 2 maj och det grönade i skogen, men den 12 blev det kallt och kom snö intill den 18. Samma år börjades att skära den 22 augusti och fick jag 1687 snesar frösen säd. När jag tröskade 100 snesar fick jag högst 14 fjärdingar säd och den var ganska svag.

År 1803 slog föret fel, den 2 april kunde man knappt köra hem ett lass ur skogen. Den 11 gick älven upp och den 14 lyste det grönt i björktoppen. Den 26 plöjde jag och sådde den 30 april. Den 18 juli kom här ett stort hagel, att i mannaminne ingen har sådant sett. Det slog sönder gräs och säd samt fönstren ur väggarna med mera. Den 25 frös det och den 9 augusti frös det alltsammans. Samma dag skar jag och fick 1192 snesar och den var svag.

År 1819 var litet snö om vintern, att man kunde köra bortom vägen var man ville med lass. Det blev god vår, varm och god sommar, att man ej minns den bättre. Den 19 april var fullt kvarnvatten i bäcken. Den 30 plöjde vi, den 6:te maj såddes och denna dag gick Höljessjön upp. Den 10 augusti började vi skära och fick god säd. Den 27:de inkördes alltsammans men det blev tidigt om hösten snö och mycken snö till jul. - - - 

Och så här fortsätter sonen Bengt Bengtsson dagboken:
År 1836 är slut med min plogand den 27 maj. Den 28 släpptes all boskapen ut i sin sommarhage. Jag begynner skära den 20:de augusti och var färdig den 14:de september. Det sista av säden kördes in den 9 oktober, rå med rutten halm och svag säd. I februari och mars månader gick mässlingen här i kapellet, var sträng sjukdom för barn och till 30 år gamla personer.

Den 1 augusti är här i Höljes lagmannen Oldevig, befallningsmannen L. Carlgren och länsmannen L. G. Lidén. De kom från Djäkneliden. Natten till den 2:e augusti ligger här i Höljes Biskop Agardh, Prosten A. Lignell och prästen Lars Schagerberg. De beser kyrkan och reser den 2 augusti åter till Djäkneliden. - - -

År 1844 gjorde jag ploganden fort. Den 11 maj satte vi potäterna, då var slut med min plogand. Konung Karl Johan dödde den 8 mars det året och hans klagodag firades den 8 maj. Jag började skära den 28 augusti, skar färdigt den 11 september och fick inbärgat den 21:a. Säd 1088 snesar, hampa 14 snesar, lin 28 snesar, fallråg 100 snesar och potäter 35 tunnor. - - - 

Den gård från vilken dessa anteckningar härstammar var på den tiden en av de största i Norra Finnskoga och kunde räkna sina anor tillbaka ända till 1600-talet.

Från finnbygden: Andra delen