Källa: Finnarna på skogen. Håkan Eles. Särtryck ur Värmland förr och nu 1991. Årsbok från Värmlands Museum Årgång 89
ISSN 0349-036X/ISBN 91-85224-30-8

FINNARNA  på skogen

Håkan Eles

Finnarna på skogen; som barn i Norra Ny på 1940-talet hörde jag ofta talas om dem. Så som jag också hörde talas om "skojarna i Östmark". (Bland mycket annat jag hörde talas om som barn.)

Men en viss skillnad var det, trots att det ju kunde ha rört sig om överlappande begrepp. Det låg ingen nedvärdering i beteckningen "finnar". I varje fall inte som jag uppfattade och då kan den åtminstone inte ha varit särskilt klart uttalad; barn brukar ha en viss förmåga att känna sådant. Det finns annars anledning att vara försiktig på den här punkten: både "finnar" och "svenskar" hade under lång tid - och har kanske fortfarande på sina håll? - klart för sig att de där finnarna på skogen inte ansågs vara riktigt i nivå med svenskarna.

Det fanns en skillnad till och den var nog klarare uttalad. Talet om skojare i Östmark var inte helt och hållet tänkt att tas på allvar. Inte så att det inte skulle finnas skojare i Östmark men så att det nog fanns en och annan skojare på annat håll också och så att det nog fanns en och annan rejäl person i Östmark också.

Men finnarna, de fanns på skogen. Det var där de fanns och det var de som fanns där. Därmed var jag som barn klar med finnarna på skogen. Det var först senare, i skolan och i livet, när jag inte längre hade något viktigare för mig, som jag lärde mig att det fanns finnar i ett land som hette Finland och började fundera över när, hur och varför beträffande finnarna på skogen.

I skolan hängde en Nordenkarta med Island uppe i vänstra hörnet och tre självständiga länder Estland, Lettland och Litauen nere till höger. I Finland fanns ett landskap (skolan sysslade med landskap, aldrig län) längst nere i sydväst, närmast Stockholm, som hette Egentliga Finland. Det var ett konstigt namn, tyckte jag. Tavastland och Satakunta och Savolax lät ju finskt naturliga, men Egentliga Finland? Att "Egentliga" egentligen inte var ett namn utan i stället försökte berätta att detta var det egentliga Finland, det vill säga det som från början var Finland, det förstod jag aldrig. Och tydligen ingen lärare heller.

Inte fick vi heller lära oss att skogsfinnar koloniserat och brutit bygd i många mellansvenska skogstrakter och att bara i Värmland åtminstone fem kyrksocknar helt hade dem att tacka för sin tillkomst och att  åtskilliga andra till avsevärd del var befolkade av dessa skogsfinnar.

Att gränsen borta i öster smärtsamt nyligen ändrats kan jag inte  heller minnas att vi fick lära oss. På vår karta gick den fortfarande från Systerbäck över Ladoga ända upp till Fiskarhalvön, som den ju skulle. Ett högst påtagligt och levande vittnesbörd om dessa omvälvningar fanns förresten i klassen: den linluggiga Toini, ett av många krigsbarn som blev kvar. Men inte tänkte vi andra på det och, tro det eller ej, inte visste vi att hon skulle erövra två guldmedaljer i en vinterolympiad i Grenoble drygt tjugo år senare. Lyckligtvis, för då hade säkert vi elaka pojkar kastat ännu mer snöboll på henne och skvätt ännu mer vatten på henne när fröken Swärd tog oss med på bad i Klarälven.

Annars hade det kanske varit lärorikt för oss att få veta att denna östliga gräns varit Sveriges östgräns i sexhundra år innan den blev Finlands och att den ändrats fram och tillbaka otaliga gånger. Den nya gränsen skall kanske visa sig vara lika slutgiltig som alla tidigare. Den som lever får se.

*

Sverige som nationalstat börjar sakta växa fram ungefär samtidigt som vi börjar få en skriven historia, ett sammanträffande som säkert inte är en tillfällighet. Nationens ursprung torde väl vara att söka i Mälardalen, vad än västgötaskolan säger. Vid mitten av 1100-talet börjar Stockholm framträda som en blivande huvudstad. Redan nu ingår Finland, det vill säga det egentliga Finland, som en viktig del av Sverige. Detta Finland var fram till 1808 års krig ett lika centralt beläget landskap i det svenska riket som Uppland och Södermanland. Längre bort från huvudstaden låg andra svenska landskap, såsom Småland och Nyland, Västerbotten, Österbotten och Norrbotten, Värmland och Savolax för att nämna några.

I det s.k. Florensdokumentet från ca 1120 nämns Finland (Findia) som ett av landskapen i Sverige. Även Estland (Hestia) förs hit, rätt naturligt med tanke på belägenheten och havets sammanbindande funktion som kommunikationsled. Av olika skäl kom dock de baltiska områdena aldrig att direkt införlivas i det svenska riket så som skedde med landet norr om Finska viken. I Florensdokumentets uppräkning av svenska landskap ingår för övrigt även Värmland (Guarmelande), vilket är äldsta kända belägget på landskapets namn. (Femtio år tidigare nämner Adam av Bremen värmlänningarna, som boende mellan Norge och Sverige.)

Under 1100-talet får Egentliga Finland svensk befolkning, i början av 1200-talet sätter sig svensktalande ner i Österbotten och Nyland och vid tiden för freden i Nöteborg 1323 är hela kuststräckan från norra Österbotten till Viborg koloniserad av svenskar. Detta är den första stora folkströmmen mellan det vi nu kallar Sverige och Finland och den går således i östlig riktning. Den formar på ett avgörande sätt det blivande Finlands historia genom att definitivt knyta landet till Norden. Inflyttarna kommer mest från svenska Norrland. Helsingfors, som visserligen är grundat först på Gustav Vasas tid, minner fortfarande med sitt namn om Hälsingland som utvandringscentrum. Denna  svenska kolonisation hade inga odlingstekniska förutsättningar att tränga särskilt långt in i skogslandet. De barrskogsklädda ödemarkerna  låg i stort sett outnyttjade av andra än fångstmän, väntande på skogsfinnarna med sin speciella svedjeteknik.

Vilka är då skogsfinnarna? Den frågan är inte alldeles enkel att besvara. Med hjälp av Richard Broberg, Per Martin Tvengsberg och Kari Tarkiainen kan man ändå, kanske, komma fram till följande sammanfattning.

I sydöstra delen av nuvarande Finland bodde under medeltid savolaxare och karelare, östfinnar. Dessa fann sin bärgning ungefär på samma sätt som invånarna i västra delen av landet, västfinnarna, vilka bestod dels av de svenskspråkiga i kustlandet, dvs egentliga finnar, och tavaster. Boskapsskötsel var huvudnäringen medan det primitiva åkerbruket, jakten och fisket var binäringar. Genom ett outvecklat svedjande utökade man betesmarkerna men naggade bara skogsvidderna i  kanten. Det var aldrig fråga om att på allvar erövra dem för bosättning.

Situationen ändras när östfinnarna kommer i kontakt med slaviska  stammar vid Ladoga. Av dem lär de sig ett mera utvecklat svedjebruk,  som lämpar sig för kolonisation ute på de barrskogstäckta moränvidderna. Det är härigenom de kvalificerar sig för benämningen skogsfinnar. När detta sker vet vi ej, blott att savolaxarnas erövringståg mot nordväst in i det nuvarande Savolax’ då obebodda barrskogar redan mot medeltidens slut nått Tavastlands gränser. Med tanke på hur snabbt de sedan rycker fram vågar man kanske gissa att deras erövringståg in i skogarna knappast startat före 1400-talet. Inte heller vet vi exakt hur den svedjeteknik såg ut som man lärt av slaverna. Den var förmodligen mindre utvecklad än den man själv tog med sig över till Sverige från 1500-talets slut. Under 1600-talet utvecklades den ytterligare i Finland.

Det är egentligen fel att tala om en svedjeteknik. Man använde sig av en skiftande flora av svedjetekniker beroende på vilken sorts skog man skulle svedja. Arbetsinsatsen liksom valet av gröda varierade efter tekniken. I beskrivningarna av skogsfinnarnas svedjebruk har man ofta okritiskt blandat ihop olika tekniker och resultatet har blivit ganska förvirrat. Vi tycker oss nu kunna urskilja tre huvudtyper.

Äldst anses kaski vara. Den används i lövskog eller lövblandskog (kask betyder björk på etniska) och har varit allmänt spridd, inte bara bland de blivande skogsfinnarna. Ungefär samma typ av svedjande förekom även bland västfinnarna och i stora delar av nuvarande Sverige. Den har också hållit sig längst i bruk. Träden fälldes ena året, enligt uppgift skulle det ske på våren när de stod nylövade, fallet brändes nästa år och i lövskogsaskan kunde en mängd kulturväxter trivas. Vanligen sådde man korn eller höstråg. Man tog aldrig mer än en spannmålsskörd. Möjligen kunde man så havre som andraskörd. Rovor eller potatis odlades något år. Fallet blev därefter utmärkt betesmark för att så småningom, om man inte ville hävda den som slåttermark, få växa igen med björkskog. I så fall kunde den bli ny kaskisved efter 20-40 år.

Eftersom de flesta kulturväxter inte trivdes särskilt bra i barrskogsaska och lövskogsmarkerna var begränsade hade man utvecklat en särskild svedjeteknik för att förvandla barrskog till lövskog, pykälikköma. Barrträden barkades och kvistades på rot och fick sedan stå och torka under en lång följd av år. Först när lövskog växt upp mellan de torra  barrträden, efter kanske tjugo år, fälls den blivande sveden och behandlas därefter som ett kaskisvedjefall. Olaus Magnus’ kända svedjebild tycks illustrera detta svedjebruk. Det säger sig självt att detta var ett tidsödande och föga effektivt sätt att ta de stora barrskogsvidderna i besittning.

Det kunde inte mäta sig med huuhta, som var den nya teknik östfinnarna lärde av slaverna och som gjorde skogsfinnar av dem. Den avgörande faktorn, som skiljer huuhtasvedjebruket från de andra, var inte i första hand svedjetekniken i sig utan den nya kulturväxt som var förknippad med den och som var en förutsättning för den: den mångomtalade svedjerågen. Den har många benämningar: fallråg, skogsråg, tuvråg. På finska heter den korpiruis. Den hade den avgörande egenskapen att trivas gott i barrskogsaska men däremot mindre bra i kaskiaska och ännu sämre i vanlig åker.

Svedjerågens ursprung är oklart liksom också dess öde efter  huuhtasvedjebrukets upphörande. Fynd har dock gjorts och försök är på gång att rädda den för framtiden. Svedjerågen har många goda egenskaper som gör den intressant. Mest framträdande är kanske dess förmåga att tuva sig, innebärande att den skjuter en mängd rotskott och att ett enda korn kan ge 40-80 ax. Man kunde så glest: tre korn under näverskon eller sju korn på kalvskinnet är två vanliga måttangivelser, som dock inte tycks stämma så väl överens med varandra: nog går det väl betydligt mer än två näverskor på ett kalvskinn? Teoretiskt är avkastningen tusenfaldig men i praktiken naturligtvis avsevärt lägre, dock alltid åtskilligt över vanlig råg. 30-40 gånger utsädet var normalt, 80 gånger ej ovanligt och belägg finns för 120-faldig skörd. Men det förutsatte ständigt nya svedjefall i jungfrulig granskog på mark av hög bonitet. Mer än en skörd från varje svedjefall var inte att tänka på. Potatis eller rovor odlades något år, sedan fick det växa igen till betesmark, vilket i och för sig var värdefullt. Så småningom kunde man göra kaskisved när lövskog växt upp. Men huuhtasved lönade det sig knappast att pröva igen, huuhtabruket var egentligen en sorts engångsanvändning av marken.

Detta hänger samman med de speciella förhållanden som uppstår i barrskogsmarken vid brännandet. Den frodiga granskogen med sitt tjocka förnalager ger mycken aska. Regn i askan ger lut som neutraliserar barrskogsmarkens surhet. Detta i sin tur möjliggör for jordens mikroorganismer att frigöra markens kväveinnehåll, upplagrat under lång tid. Svedjandet ställer denna naturliga näring så att säga till förfogande för en enda skörd.

Huuhtasvedens brukningscykel var normalt fyraårig. År ett fälldes  svedjefallet. År två fick det ligga och torka. År tre brändes det varpå man sådde i askan. År fyra skördades fallet. Hade man bråttom kunde man bränna och så redan andra året men detta ansågs ge mindre skörd. I en utvecklad typ av huuhta brände man fallet två gånger, första gången andra sommaren och därefter en avslutande bränning före sådden tredje sommaren. Det är oklart om denna huuhtatyp tillämpades i Sverige.

För att varje år kunna skörda ett nytt fall måste man givetvis också varje år fälla ett nytt. I verkligheten försökte man ha mer än ett fall att skörda varje år, för att gardera sig mot lokal frost etc. Det var med andra ord inte så underligt att även till synes oändliga skogsvidder ganska snart förbrukades när huuhtabruket nått full utveckling, samtidigt som folkmängden ökade. Stora arbetslag krävdes också for att sköta de åtta eller kanske tolv svedjefall som ett hushåll kunde ha i en rullande planering, för att kunna skörda två eller tre varje år. Om den legendariske Häkkinen på Rattsjöberg, upptaget 1648, berättas det (visserligen med den folkliga sägenbildningens överdrift) att han utan att blinka engagerade de tjugo finnar som han råkade på när han var på väg med trettio man att ta upp ett nytt svedjefall. Så länge det fanns jungfrulig granskog att svedja fanns det också resurser. Avkastningen var god och man var rik på råg ute på finnskogen. Så länge... 

*

Med korpiruis och huuhta hade man fått de effektiva hjälpmedel, som behövdes för att ge sig i kast med de oändliga barrskogsvidderna i landets inre. Oförväget gav sig savolaxare och kareler in i skogarna för att med yxan, elden och den nya mirakelrågen skaffa bärgning åt en ökande befolkning. Man får förstås tänka sig en gradvis utveckling, där man i början replierar på hembygden; det dröjde ju dock några år innan de nya svedjefallen gav skörd. Men den nya odlingsfronten rörde sig allt raskare norrut, efterlämnande en gles men dock bygd - baserad på kaski och betesmark - som huuhtas bestående resultat och som ju hela tiden gav avstamp för nya huuhtasveder i ständigt ökande antal, i takt med den växande befolkningen.

I början av 1500-talet når skogsfinnarna tavasternas östgräns och börjar också tränga över den. Under 1500-talet fyller savolaxarna upp resten av nuvarande Savolax norrut men skapar också i Tavastlands öde norra del den i sammanhanget kända storsocknen Rautalampi. Så snabbt går förloppet och så stort är det ständiga behovet av nya huuhtasvedjemarker att skogsfinnarna redan i mitten av 1500-talets andra hälft med Rautalampi som ett utflyttningscentrum börjar söka sig nya svedjeskogar. Åt nordöst och norrut ger man sig in i Kajanalands ödemarker och norra Österbottens inland. Västerut lägger man under sig obebodda områden i södra Österbotten. I sydväst koloniserar man Satakuntas norra del och Ruovesi storsocken uppstår med blandad befolkning.
  
Men detta förslår inte och det ligger också i själva huuhtabrukets engångskaraktär. Vill man fortsätta med huuhta måste man helt enkelt vidare, ständigt vidare till nya orörda skogsvidder. Och fortsätta vill man, huuhta är uppenbarligen alldeles för givande och högavkastande för att man skall upphöra så länge någon möjlighet till fortsättning finns. Hellre går man då över havet till nya skogar. Det är just vad man börjar göra vid denna tid och med Rautalampi som ofta nämnt ursprung. Skogsfinnarnas utflyttningsvåg mot den västra rikshalvan kommer igång lite trevande i slutet av 1570-talet, den skjuter raskt fart under 1580-talet men tycks därefter avstanna. Från ca 1600 kommer den igång igen och pågår därefter i ca femtio år för att vid 1600-talets mitt slutgiltigt upphöra. Samtidigt som denna ström av flera tusen savolaxiska skogsfinnar (några säkra siffror finns ej) rinner västerut sker också en avsevärd flyttning österut till de nya områden, som den svenska stormakten successivt erövrar, till Karelen och Ingermanland som ersättning för flyktande grekisk-ortodoxa.

Hur kunde skogsfinnen borta i Rautalampis svedjeskogar veta att det fanns lämpliga marker på andra sidan havet? Hur kunde han veta vart han skulle ta vägen? Hur gick resan till? Vad livnärde han sig på tills det första svedjefallet gav skörd?

Det är naturligt att man i våra dagar ställer sig sådana frågor. Vi vet så litet om hur vardagslivet tedde sig för 350-400 år sedan, hur nyheter förmedlades, hur kontakten var med yttervärlden. Jämfört med dagens överflöd av snabba kommunikationer ter sig givetvis skogsfinnens värld isolerad. Men vi har en generell tendens att överdriva gångna tiders isolering och orörlighet. Man färdades även förr i tiden och nyheter och information förmedlades mellan bygder och länder. Man färdades för att köpa eller sälja, för att finna arbete, knektar skrevs ut och kom tillbaka (åtminstone en del av dem), myndigheternas nyhetsförmedling ut mot undersåtarna via kronofogdar och präster började på allvar byggas ut under denna period - även om det mest var dåliga "nyheter" man fick den vägen. Menige man var givetvis isolerad och fåkunnig jämfört med oss men inte så isolerad och fåkunnig som vi gärna tror.

Låt oss inte heller glömma - vilket vi svenskar och för all del även finländarna lyckats allför väl göra efter 1809 - att det handlar om samma rike. Språket skiljde, men det gjorde det ofta redan i östra rikshalvan. Men lagar och förordningar var de samma, religionen var den samma; kort sagt, samma överhet styrde över eller misslyckades med att styra över skogsfinnen i Rautalampis skogar som i Ockelbos eller Fryksändes.

Vid denna tid har vi också redan 400 år av oavbrutna förbindelser i bägge riktningarna. En ökande ström av människor hade rört sig mellan rikshalvorna och förmedlat kunskap om rikets olika delar. I det nuvarande Sverige fanns kontinuerligt tusentals västfinnar, de flesta finskspråkiga och mestadels sysselsatta med kroppsarbete i städerna, i jordbruksbygderna och i bergslagerna. Många av dessa var säsongsarbetare. Rörligheten och därmed även informationsflödet mellan rikets två delar var således stor. En hel del av detta sipprade säkert ut till finnarna på skogen.

Låt oss hålla i minnet att skogsfinnens hela natur och livsstil var inriktad på rörlighet, att det var huuhtasvedjebrukets grundförutsättning. Kanske bara fem till tio år kunde han räkna med att sitta kvar på samma ställe om han ville försätta med huuhta. Och när han flyttade måste han mestadels flytta långt, ty medan han suttit stilla hade andra huuhtasvedjare satt sig ned strax utom hans räckvidd. Han var öppen för att snart flytta någon annanstans, varför inte Värmland lika väl som Karelen, för att nu inte tala om Nya Sverige? Faktum är att en avsevärd del av de svenska kolonisterna i Nya Världen var skogsfinnar från bägge sidor av Bottenhavet. Rörligheten kan också ta sig andra uttryck. När en finne i Länna, Södermanland, står inför tinget 1647 för stöld av nät visar det sig att bytet redan finns dels hos svärfar i Ovansjö i Gästrikland och dels hos en son i Gräsmark. "Under stormaktstiden", skriver Tarkiainen, "då själva bosättningen och sökandet efter svedjeskogar var finnarnas huvudsysselsättning, var de ett ytterligt rörligt släkte, med förbindelser med landsmän och släktingar i hela riket och även utanför det, medan de under därpå följande epoker stilla proletariserades på de magra marker, där de blivit bofasta och utgjorde till slut en marginalbefolkning i det svenska agrarsamhällets utkant."
  
Resan då? Ja, självklart med båt. Före järnväg och bil var ju vattnen de stora samfärdslederna. Stockholm, Gävle och Sundsvall var de vanligaste ankomsthamnarna. Därifrån gick man. Svårare var det inte. Glöm resan runt Bottenviken. Det är bara i sägnens värld som Häkkinen kommer den vägen till Rattsjöberg, ridande på sin häst med tuppen på sadelknappen och drivande boskapen framför sig. Kniv, yxa, skära och ett lomskinn svedjeråg, det var allt man behövde. Glöm finnplogen, gaffelplogen, också! På svedjefallet hade den i vart fall inget att skaffa. Där klarade man sig med några granruskor att dämpa branden eller sopa rågkorn av stenarna. Fällekrattan, som man myllade ned kornen med om man alls gjorde det, var också enkelt hämtad direkt ur naturen: en unggran med lämpligt kvarsittande grenar. Hade man pengar, och det kunde en huuhtasvedjebonde ha, betalade man kost och logi. Annars fick man arbeta sig fram. Förmodligen var man några arbetskarlar i följe. Eventuell familj hämtades eller kom när man var igång med de första svederna. Tills dess fick man också ta tillfälligt arbete för uppehället. Fanns det redan skogsfinnar på trakten får man väl förmoda att man sökte sig till dem i första hand.

*

Men inte ens vid denna tid kunde man flytta från en del av riket till en annan utan tillstånd eller sätta sig ned ute i de oskiftade skogarna hur som helst och tro sig vara lika trygg som fågelfri.
  
Man måste, för det första, ha hemmamyndigheternas tillstånd att flytta. Det var i allmänhet prästen som utfärdade flyttningspasset. Det visade vem man var, var man kom ifrån, vart man ämnade sig och att man var så att säga "godkänd" av myndigheterna. (Detta passtvång för inrikes resor upphörde först 1860.)

Sedan finnen utsett ett lämpligt ställe gällde det, för det andra, att få en torpsedel utfärdad av Kgl Maj:t i enlighet med det koncept som hertig Karl upprättat 1583 och som sedan följdes ännu efter Gustav II Adolfs tid. I enlighet med torpsedelns bestämmelser skulle platsen avsynas och godkännas av kronans fogde, häradshövdingen och "tolff beskedelige män aff Heredet" så att den blivande finngården inte blir någon by till hinder eller men och att den inte ligger på någons enskilda mark. Vid synen skall också bestämmas vad av skog och mark som skall höra till stället. Därefter skall brukaren åtnjuta sina sex skattefria år och desslikes skall hans barn och efterkommande vara närmast till att besitta "samme Torpestadh för åhrlige Skatt och Uttlager".

Först sedan denna syn är gjord och godkänd av häradsrätten äger han sitt "torpställe". Men därmed har han också ett besittningsskydd som den svenska bonde han är.. Det fick gräsmarksbönderna Björn i Hån och Eskil i Västerrottna erfara. Midsommaren 1623 brände de ned Henrik Andersson Manninens gård. Finnen hade för ovanlighetens skull köpt mark, av hemmanet Tobyn i Mangskog, som skattlades som 1/8 hemman Humsjön. Trots att gården låg på Jössesidan av häradsgränsen ansåg gräsmarksbönderna att han slagit sig ner i deras vall- och näverskog. Nu skulle de tala Henrik tillrätta. Han var för tillfället utgången och bönderna tyckte då uppenbarligen att brand vore det mest vältaliga argumentet mot en svedjebonde. De häpnade förmodligen när han inför tinget visade upp Kgl Maj:ts fastebrev. Deras dom blev sträng: den som bränt hus för bonde skulle i båle brinna. De fick dock nåd men måste bl.a bygga upp finnens hus på nytt. 

*

Föreställningen att skogsfinnarna bemöttes med mycken avoghet och stort motstånd från den svenska lokalbefolkningen, liksom att myndigheter och domstolar missgynnade skogsfinnarna, har haft stor utbredning. Inte minst bland skogsfinnarna själva har sådana uppfattningar varit vanliga. Under 1800-talet utbildades en rik sägenflora på detta tema med berättelser om formliga krigståg från svenskböndernas sida mot finnarna på skogen. Skönlitterära författare, journalister och populärhistoriker har hållit temat levande ända in på 1900-talet och därmed gjort sig skyldiga till en historieskrivning som i osannfärdighet söker sin like, enligt Broberg. I en mönstergill studie har han dels redovisat sina genomgångar av domboksmaterialet, dels kritiskt granskat föreställningarna om förföljelse och nedvärdering från svenskspråkig sida. En kärna av sanning finns oftast. Denna omformas och förstoras, blandas med dunkla hågkomster, sedan generationer, av dansk-norska krigståg över gränsen under 1600-talet (de olika "fejderna") och utstofferas slutligen med gängse vandringssägenmaterial, passande syftet att framställa skogsfinnarna som den underlägsna och förfördelade parten.
  
Självfallet har det funnits både motstånd och övergrepp, annat är inte att vänta när en främmande folkgrupp med ett annat språk och ett helt avvikande sätt att leva tränger in på en redan etablerad grupps marker. Emellertid är kontroverserna, sådana de kommer till synes i rättegångsprotokollen, förvånansvärt få mellan skogsfinnar och svenska bönder. När de förekommer handlar det förstås om förmenta intrång från skogsfinnarnas sida i svenskböndernas fäbodmarker, mulbeten etc. Resultatet pekar snarast på hur lite de två grupperna hade med varandra att göra, hur isolerade från svenskbygden skogsfinnarna levde. Denna isolering har betygats även på annat sätt och är naturligtvis en av förklaringarna till att den finska kulturen så ograverad kunde leva kvar in mot 1900-talet i Solör-Värmlands finnskog. Kyrkoherden i Norra Ny, John Finnson, bokstavligen en finnson från Bograngen, född 1897, berättade att han aldrig satt sin fot i den blott två mil avlägsna Klarälvdalen förrän han skulle göra sin militära värnplikt vid Värmlands Regemente.
 
Annars saknas inte finnarna i domböckerna. Det är slagsmål och knivskärningar, dråp och tjuveri och naturligtvis olaga jakt efter pälsdjur och älg (här är mörkertalet säkert stort!). Sexualbrotten, inte minst mökränkningarna, talar sitt tydliga språk om en mansdominerad värld. Det är således inte någon osedvanlig laglydighet hos finnarna, liksom inte heller hos svenskarna, som håller nere antalet rättegångar mellan de två grupperna. Brobergs undersökning ger också klart vid handen att det inte finns någon som helst skillnad i domstolarnas behandling av finnar och svenskar. Lagen tillämpas lika för alla.

Vissa kungliga plakat och förordningar har tagits som intäkt på en myndigheternas förföljelse av skogsfinnarna. Bland de s.k. lösfinnarna eller "drefftefinnarna" kunde allsköns lösdrivare, förrymda knektar etc dölja sig. De behövdes dock i det arbetskrävande svedjebruket och man betalade hellre böter för dem än gick miste om deras arbetskraft. Allvarligare var givetvis förbuden mot svedjande. Det första kom i ett plakat 1639 där bergshanteringens stora nytta framhölls och man beklagade att "en Part som uthi Bergslagerne och theromkring boendes äre, med Svedjefällande och andre slike onyttige Skogsbruk storligen uthdöda och förderfva skogerne som under Bergsbruken ligga". Därför förbjöds nu svedjandet i hela landskapet, förutom det som tingsrätten kunde godkänna. Skogsordningen 1647 påbjuder en kartläggning av finnbosättningarna på skogarna i Västernorrland, Dalarna, Bergslagen och Värmland. Bara de som ville röja åker eller kola åt bergverken skulle få vara kvar; de som svedjade skulle fängslas, deras hus brännas och säd och odling tas i beslag. 1664 skärptes bestämmelserna så att även den som lät finnar svedja i sin skog skulle straffas.

Dessa bestämmelser skulle ha blivit förödande mot finnarna om de tillämpades fullt ut. Nu gick man mera sällan efter deras bokstav och svedjandet fortsatte både bland finnar och svenskar. (De sista svederna bland svenska skogsfinnar brann kring senaste sekelskiftet. Broberg nämner en sved i Norra Ängen, Gräsmark, så sent som 1914. Även i några av dessa sena fall talas det om svedjeråg.) Man måste dock framhålla att det inte var mot finnarna i sig bestämmelserna riktades utan mot svedjandet som sådant. Det var ett utslag av 1600-talets merkantilistiska inställning där bergsbruket skulle gynnas till varje pris och där den förmenta skogsbristen uppfattades som ett hot mot sagda näring. Men myndigheterna värnar även om finnarna, när det fanns anledning. 1640 föreskriver Kgl Maj:t att halva nämnden i Ljusnarsberg skulle vara finnar, för att trygga den stora finska lokalbefolkningens rättssäkerhet.

Det finns en utbredd uppfattning, även i skogsfinsk tradition, att hertig Karl inbjudit eller rent av inkallat svedjefinnar till sitt hertigdöme, som omfattade Södermanland, Närke, nordöstra Västergötland samt Värmland. Detta skulle rentav vara den direkta anledningen till deras uppdykande i den västra rikshalvan. Att den primära anledningen ligger i huuhtasvedjebrukets inneboende natur, så som redan framhållits, torde inte behöva upprepas. Hertig Karls inställning, hur stor roll den nu kan ha spelat, liksom klubbekriget 1596-97, vilket också ofta utpekats som en primär anledning, har förvisso bara varit bidragande orsaker.

Broberg vill tona ned hertigens insats: han har tillåtit finnarna att komma. Tarkiainen ger hertigen en något större roll, även om det fortfarande mera är ett välkomnande än ett värvande. Dock tror han mer än Broberg på de savolaxiska bågskyttar, som på hertigens initiativ kommer till Nyköping 1580: "de var specialister på att odla svedjeråg". Hur som helst är det ett faktum att den övervägande delen av savolaxisk kolonisation av mellansvenska skogsbygder före 1600 ligger i Karls hertigdöme. De äldsta beläggen är från 1579-80 och avser dels Rönö härad i östra Södermanland, dels Möckelsbodar, dvs nuvarande Karlskoga, alldeles innanför Värmlands landskapsgräns. Härmed var lavinen satt i rullning, skriver Tarkiainen, och den skulle inte upphöra att dra fram mot mellersta Sveriges skogsbygder förrän vid 1600-talets mitt.

Skogsfinnarnas erövring av de mellansvenska skogsmarkerna är i detalj redovisad av Broberg och jag kommer här bara att antyda huvuddragen i förloppet. Före 1600 har vi ett mindre antal finska bosättningar även utanför Karls hertigdöme. I Östergötland finns sådana på Vikbolandet men även längre söderut i landskapets centrala delar. Det är de sydligaste skogsfinska nedslagen i landet. I norra Västmanland slår sig skogsfinnar ned framför allt i väster men även i öster, nära upplandsgränsen. På 1590-talet sker en avsevärd invandring till de västra skogsbygderna i Gästrikland. Före 1600 finns också enstaka bosättningar i Hälsingland, dels i söder sammanhängande med gästrikekolonisationen, dels längst norrut på gränsen mot Medelpad.

Efter 1600 skjuter den skogsfinska invandringen ny fart efter viss avmattning under 1590-talet. Karl har nu som kung hela rikets ledning fast i sin hand; det kan spela en viss roll. De dåliga tiderna i Finland efter klubbekriget och repressalierna mot de förlorande bönderna förstärktes av en rad nödår i början av 1600-talet. 1601 var länge ihågkommet som "det stora froståret" (iso hallavuosi) och 1602-03 kunde inga sommarting hållas i Savolax på grund av matbrist och sjukdom. Rautalampi var tydligen särskilt svårt drabbat och haft "slätt ingen Åhrsväxt" enligt skattelängden (Tarkiainen).

Inflyttningsförloppet är naturligtvis komplicerat och innehåller både direktflyttning från Finland till Sverige och, så småningom i stigande antal, flyttningar inom Sverige. I synnerhet de många nedsättningarna i Gästrikland-Hälsingland fungerar ofta som en språngbräda vidare västerut. I stort sett - med många undantag - kan man se en föga förvånande huvudtendens att kolonisationen rör sig västerut. I början - 1600-talets första år - är den ganska jämt fördelad över alla finnskogarna, från Värmland till Södermanland, från Västergötland till Medelpad. Från 1630-talet kan man, med vissa undantag i norra Uppland, säga att lokaliseringen är västlig med koncentration på Värmland. Att skogsfinnen inte låter sig hejdas av en dåligt markerad riksgräns ute i skogarna är föga förvånande. Något märkligare är det väl att de finska bosättningarna trängde över Glommas dalgång och fortsatte västerut ända in på det norska Sörlandets kalfjäll. Nedsättningar efter 1650 finns enbart i Orsa finnskog, i södra och västra Dalarna, i Dalsland och naturligtvis i Värmland och Norge.

En intressant fråga är skogsfinnarnas numerär. Hur många var de? Något mer exakt svar på den frågan kommer vi troligen aldrig att få. Tarkiainen tror att ca 20.000 skogsfinnar flyttade till denna sidan Bottenhavet, dock utan att närmare redovisa grunden för denna uppskattning. Det kamerala materialet ger inte underlag för en mera exakt angivelse. Inte heller regionalt står man på särskilt mycket säkrare mark. I en undersökning 1929 uppskattar Alexander Rydberg skogsfinnarnas antal i Värmland under bosättningsperioden på 1600-talet till ca 12.000 personer. Tarkiainen finner denna siffra vara för hög. Mantalslängderna för Dalby och Norra Ny tyder på en ungefärlig finnbefolkning här på 400-500 personer under 1600-talets andra hälft. Utifrån denna skattning kommer han fram till att Värmland då har högst 5.000 skogsfinnar.

Noga övervägande Tarkiainens material tycks mig även denna siffra vara i högsta laget. Vi kan i alla fall konstatera att skogsfinnarna under pionjärtiden, under expansionsskedet, huuhtasvedjebrukarna, var långt färre än vad deras snabba erövringar av de stora skogsvidderna, först i Finland och sedan i Sverige, kan få oss att tro.   

De iögonfallande skillnaderna mellan skogsfinnen och värmlandsbonden har tenderat att undanskymma likheterna mellan de två. Bägge var dock bönder, som var hänvisade till att själv, med hjälp av strävsamhet, förslagenhet och nedärvd erfarenhet, vinna sin bärgning ur en inte alltid givmild natur. I många väsentliga avseenden levde man, eller snarare livnärde man sig på samma sätt. För bägge var boskapsskötseln, framför allt i form av mjölkhushållning, av avgörande betydelse och jakt och fiske betydelsefulla binäringar. Finnen och värmlänningen gillrade sina fågelsnaror och kärnade sitt smör på samma sätt, ja till och med svedjade på ungefär samma sätt - fast värmlänningen inte visste att det var en kaskisved han tände.
  
Men olikheterna är påtagliga. Låt oss nämna några.
  
Språket, naturligtvis. Det nästan totala främlingskap som svenskan och finskan uppvisar gentemot varandra förstärkte den roll av hindrande barriär mellan människor som olikhet i språk alltid innebär. Samtidigt innebar detta en förstärkning av isoleringen gentemot svenskarna i öster och norrmännen i väster. Det egna språket bör ha varit både hinder och skydd.
  
Folktron. Skogsfinnarna var liksom alla svenska medborgare kristna lutheraner. Men folkliga trosföreställningar lever ju alltid jämsides med den officiella religionen. Enligt svensk folktro var finnar (och lappar) särskilt trollkunniga och lagda för magi och besvärjelser. Och däri hade man ej så fel. För finnen var allt i naturen besjälat. Faror hotade allestädes. Det gällde att kunna de rätta besvärjelserna, de rätta orden, trollrunorna som gav makt över naturen. Vardagslivets alla göranden omgavs med mångahanda magiska bruk så att allt skulle utfalla väl.
  
Rökugnen. Rökstugan är nog den företeelse framför andra, som i folks ögon skiljer skogsfinnen från "vanliga" svenskar. Den välvda ugnen av sten utan skorstenspipa användes för bastu och ria men det är dess förekomst i bostaden som är mest notabelt. Tack vare rökugnen kunde skogsfinnen torka sin spannmål, hålla sig renare än svensken och frysa mindre vintertid.

Näverflätning. Att av näverremsor fläta skor, kontar, förvaringskärl av olika slag etc är ett sätt att ta tillvara en naturresurs som skogsfinnen anses ha fört med sig österifrån.

Men den komponent i skogsfinnens liv som på det mest avgörande sättet skiljde honom från den svenska — och även den västfinskabonden är huuhtasvedjebruket. Inte svedjebruk i allmänhet utan just huuhta. Ja, egentligen är det korpiruis, svedjerågen, som måste framhållas. Om ett enstaka element i den skogsfinska kulturen kan anses vara kulturbärande, så är det svedjerågen. Den var förutsättningen som möjliggjorde denna enastående, bygdbrytande expansion ut i skogarna, på moränplatåerna över den högsta marina gränsen. Huuhtabruket var av övergående karaktär, det svepte snabbt förbi med sina rika rågskördar, det präglade livet i finnskogarna bara under kolonisationsskedet. Men vad det skapade, en gles bygd, består till stora delar fortfarande.

Det främsta minnesmärket över skogsfinnarnas gärning i de mellansvenska/norska skogsmarkerna är inte den handfull rökstugor, unika byggnadsdokument i sig, som står kvar ute i skogarna, utan bygderna, det glesa nätet av mänskliga bosättningar och deras innevånare, Finnskogen själv.
  
Ingen har uttryckt det bättre än Richard Broberg, själv ättling efter skogsfinnar:
  
"Dessa s.k. finnbygder eller finnmarker fick sin särprägel av det folk som där brutit och lagt ett stycke naturlandskap under mänsklig odling. - Med en märklig vanefasthet och seg trohet bevarades den fäderneärvda kulturen gentemot inflytelserna från .den närliggande svenskbygden, och därigenom uppstod på områden med större nedsättningar finska enklaver, som ganska länge kunde bevara sin egenart och undgå assimilation och upplösning. Framför allt blev detta fallet i den största av de värmländska finnbygderna, som tillhopa med de norska på andra sidan gränsen hade en homogen finsk bosättning inom ett skogsområde av nära 14 mils längd och 4 mils bredd. Inom denna finnbygd har den finska kulturen och det finska språket med framgång försvarat sina positioner i tre århundraden och definitivt nödgats vika för trycket från den övermäktiga svenskbygden först för några få årtionden sedan."
 

Bevarade skogsfinska minnen

De hembygdsföreningar som verkar inom de områden där skogsfinnar slagit sig ner har i allmänhet i sina samlingar spår efter dessa invandrare. Det rör sig mestadels om föremål av olika slag, med anknytning till "finnarna på skogen". På många hembygdsgårdar finns dessutom ditflyttade rökstugor, bastur eller andra byggnader med skogsfinskt ursprung. Ute i finnbygderna finns också ett antal på plats bevarade rökstugor med mer eller mindre fullständiga gårdsbildningar.
  
Följande presentation av dessa skogsfinska minnen gör ingalunda anspråk på att vara fullständig. Förvisso finns föremål med skogsfinskt ursprung i flera hembygdsföreningars samlingar än här angivna. Om katalogiseringen är bristfällig - ett tyvärr ej ovanligt förhållande i museala samlingar - kan det också vara svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja ut det skogsfinska eftersom mycket varit gemensamt länge och skillnaderna gradvis suddats ut med tiden.

Ingen hembygdsgård inom skogsfinskt område torde helt sakna föremål med skogsfinsk anknytning. Bland de mera omfattande föremålssamlingarna av detta slag kan nämnas de som finns hos hembygdsföreningarna i Vitsand, Lekvattnet och Gräsmark. Värdefullast ur kulturhistorisk synpunkt är de samlingar av redskap och heminredning som hör till de kvarstående finngårdarna, eftersom dessa ju inte är ett slumpartat hopplock utan naturligt framväxta och på ett autentiskt sätt speglar det liv som en gång levdes på gården. Kvarntorp, Ritamäki och Juhola bör av det skälet särskilt framhållas.

Den största värmlandsfinska museisamlingen - vid sidan av hembygdsgårdarna - finns på Nordiska museet, tack vare Nils Keylands verksamhet kring sekelskiftet.
  
De från sin ursprungliga plats till olika friluftsmuseer flyttade värmlandsfinska byggnaderna är åtskilliga. Längsta resan har Skansens fem hus fått göra: två enkla rökstugor, den ena mer rökbastu än bostad, kokhus och loge från Lekvattnet och stolpbod från Gräsmark. Även Mariebergsskogens (Karlstad) finngård har avlägsnat sig långt från finnskogen: rökstugan från Östmark och kokhuset och bastun från Vitsand. Också Såguddens friluftsmuseum i Arvika har hämtat sin rökstuga onödigt långväga, kan man tycka, nämligen Lekvattnet. Gräsmarks hembygdsförening har inte behövt gå utanför socknens gränser för sin rökstuga och bastu. Även Fryksände hembygdsförening (Torsby) har kunnat hämta både rökstuga och bastu innanför nuvarande sockengränser medan skvaltkvamen, som i och för sig inte är finsk som byggnadstyp, kommer från skogsfinnarnas Lekvattnet. Lekvattnets stora hembygdsgård Karmenkynna är välförsedd med ditflyttade byggnader av olika slag, alla från denna skogsfinska socken. Vitsands hembygdsgård har rökstuga och kokhus från hemmasocknen. I Flatåsen ligger Nyskoga hembygdsförenings rökstuga Nikkela på i stört sett ursprunglig plats. Södra Finnskoga södra hembygdsförening förvaltar rökstugan i Rikenberg på sin ursprungliga plats. Den norra hembygdsföreningen i S. Finnskoga har sin hembygdsgård i Skråckarberget; förutom andra byggnader finns här en från Lekvattnet hitflyttad rökstuga på samma grund som en tidigare rökstuga på platsen. Dalby hembygdsförening slutligen har vid sin hembygdsgård i Ransby en från S. Finnskoga (tidigare ingående i Dalby sn) hämtad rökstuga.

De intressantaste och värdefullaste byggnadsminnena från den skogsfinska kulturen är de på ursprunglig plats bevarade finngårdarna. De är autentiska byggnadsdokument på ett sätt som en flyttad byggnad aldrig kan vara. Vi har en handfull på svenska sidan, alla i Torsby kommun. På norska sidan finns ytterligare några. Det är det hela. I övriga Skandinavien finns inga kända, som är intakt bevarade. Inte heller moderlandet Finland kan uppvisa några egentliga motsvarigheter. Här, i Solör-Värmlands finnbygd finns det samlade världsbeståndet av på plats bevarade skogsfinska rökstugor.

De svenska är Kvarntorp i Lekvattnet, ägt av Torsby kommun, och Ritamäki i samma socken, ägt av Lekvattnets hembygdsförening. I Östmarks socken ligger Juhola, som fortfarande är i privat ägo. Dessa tre är byggnadsminnesförklarade och således skyddade av kulturminneslagen. De ingår alla i fullständiga gårdsbildningar och bevarar även sina autentiska inventarier. Granne till Juhola ligger Mattila, där den gamla rökstugan ingår i en fungerande turistanläggning i privat regi. I Östmark ligger också Purala rökstuga, ägd av Solör-Värmlands finnkulturförening.

Fjolperstorps anspråkslösa och mycket förfallna finngård ligger även den i Östmark. Den är i privat ägo och det är högst ovisst om den kommer att kunna räddas. Abborrtjärnsberg i Nyskoga socken tillhör Solör-Värmlands finnkulturförening. Rikenberg i S. Finnskoga är som tidigare nämnts hembygdsgård för S. Finnskoga södra hembygdsförening.

Anförd litteratur:

Richard Broberg, Äldre invandringar från Finland i historia och tradition. Fataburen 1981.

Richard Broberg, Finsk invandring till mellersta Sverige. Skrifter utgivna av Föreningen för värmlandslitteratur, 7. (Svenska landsmål och svenskt folkliv. B.68.) Uppsala 1988.

Alexander Rydberg, Finnarna i Värmland. Historisk Tidskrift 1929.

Kari Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige l. Nordiska museets Handlingar 109.1990. 

Värmland vår hembygd

Värmlands hundratalet hembygdsgårdar är skattkammare för vår kultur, små reservat i nuet, där det förgångna fortfarande lever i hus, miljöer och föremål. Vi kan gå på upptäcktsfärd i våra hembygders 1700-, 1800- och 1900-tals historia och med fantasins hjälp möta människor som bott och verkat där. De är lokala museer samtidigt som de är samlingspunkten för nutids- och framtidsarbete: hit kallar hembygdsföreningarna människor för samkväm som ger gemenskap och för stormöten om en levande och utvecklad bygd nu och framöver.

Hembygdsgårdarna drivs av hembygdsföreningarna, som i sin tur är organiserade i Värmlands Hembygdsförbund. 1991 fyller hembygdsförbundet 70 år. Detta uppmärksammar vi bl a genom den här boken, som produceras tillsammans av Värmlands Museum och Värmlands Hembygdsförbund.

Vad kan Du läsa om här?

Om hembygdsgårdarna och deras rika samlingar, men också om det som sällan finns där än: det första kylskåpet, den första svart/vita TV-n, ett par jeans-saker från vår egen nutid, som också snart är historia. Vi skriver om dialekterna och de hotade ortsnamnen, om industriminnena, om den finska kulturen, om Gammelvala, om hembygdsforskningen, om bygdespelet "Amerikabrevet" i Blomskog och om natur och kultur i framtidens Värmland. Tage Erlander berättar om sin uppväxt i Ransäter (hans sista artikel innan bortgången) och ett knippe människor, som levt i och för hembygdsrörelsen porträtteras med mera.

Hembygden är ett äventyr, en plats där allting hänt och allting fortfarande kan hända. Så är det, inte minst i Värmland.

Torsby 1993.05.05
Torsby Finnkulturcentrum
             

VÄRMLANDS MUSEUM

Källa: Finnarna på skogen. Håkan Eles. Särtryck ur Värmland förr och nu 1991. Årsbok från Värmlands Museum Årgång 89
ISSN 0349-036X/ISBN 91-85224-30-8