FRÄLSNINGSARMÉN

FOLKRÖRELSER i Finnskoga-Dalby, 3.

Missionsförbundare och baptister må ursäkta, men det samfund, som vann störst popularitet i Dalby var frälsningsarmén, åtminstone bland ungdomen. Det omdömet lämnar flera intervjuade personer, som nu befinner sig högt upp i åren.

Vad de minns bäst är kanske inte budskapet ändå, utan den glädje som fanns på frälsningsarmén. Att gå på Klippan var något självklart, hur det än var ställt med religiositeten. Skulle man på dans en lördagskväll, så blev det inget, förrän man varit på Klippan. Möten hölls varje helg, och de var alltid fullsatta.

Många av de äldre minns officerarnas självuppoffrande arbete och drar på munnen än i dag åt de många roliga episoder, som kunde inträffa på mötena.

Dalbykåren "Värmlands bykrig" bildades 1899 och lades ner i  början av 1960-talet, men en vändpunkt kom redan i 30-talets början. Då öppnades biografen i Sysslebäck, och Klippan blev inte längre den naturliga samlingsplats, som den varit så länge.

Bildtext:
Frälsningsarmén finns inte längre kvar i nordligaste Värmland, och lokalen, Klippan, högst uppe på kullen, såldes 1977 till Lions Club.

Det var alltså den 10 september 1899 som frälsningsarméns Dalbykår bildades i Sysslebäck. Kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg höll det första mötet. Enligt en källa hölls det i Hole missionshus och enligt en annan i Näs i Slättne.

Sedan hyrdes lokal i stugorna i trakten, och Söderlund i Hole upplät sitt hem för officerarna. En gammal knektstuga i Stommen inreddes så småningom till möteslokal, och 1901 skänkte Per Jönsson i Granhult en tomtplats i Hole till armén. Två år senare påbörjades grundgrävningen, och tack vare mycket frivillig arbetskraft stod lokalen "Klippan" klar 1904.

Möteslokalen rymde 150 personer, och i soldatrummet fanns plats för 40. Officersbostad om ett rum och kök inrymdes också i byggnaden, som tillbyggdes 1937. Fastigheten såldes 1977 till Lions Club.

UNDERLIGT NAMN

Verksamhetsfältet var stort och omfattade i stort sett hela Finnskoga-Dalbyområdet. Utposter som skulle betjänas av de två officerarna, från Klippan, fanns i Ambjörby, Backa, Likenäs, Långav, Branäs, Brattmon, Bograngen och Stranna.

Arbetet blev naturligtvis mycket tungt i ett så stort distrikt, och här har vi förklaringen till det något underliga namnet kåren fick, Värmlands bykrig.

Kapten och löjtnant fanns alltid stationerade i Sysslebäck, och det vanligaste var, att de stannade ett eller i vissa fall två år.

STÖT-HANNA

De första soldaterna invigdes år 1900 i sockenstugan och de var i skomakaren Per Nordqvist från Brattmon och Hanna Olsson från Branäs. Den senare blev en legendarisk person i norra Värmland och var mest känd under namnet Stöt-Hanna, efter gårdsnamnet Stöt-gården. Hon föddes 1882 och gick med i armé redan det år Sysslebäckskåren bildades 1899. Sedan ägnade hon armén alla sina krafter och torde ha besökt varenda stuga mellan Ekshärad och Långflon med Stridsropet i portföljen.

Hon fick också ord om sig att vara en god predikant.

Förutom arbetet åt kåren utförde hon varjehanda sysslor, hon var målare och hon arbetade i skogen, men typiskt kvinnliga sysslor var hon inte mycket för.

VERKSAMHETEN

1906 började barnverksamheten på Klippan. Fru Hedlund med make och makarna Larsson i Stortäppa öppnade söndagsskola. Mer formellt räknar frälsningsarmen starten 1908, då kapten Beda Jansson tog över söndagsskolan.

Barnlegion, som var en sorts syförening för ungdom, startades också, och armén ordnade även friluftsdagar för ungdomen. 1938 bildades en syförening för äldre.

Till de stora festerna, som jul- och skördefest, kom folk resande långa vägar. Vid julfesterna sålde man kaffe och bröd, som man tiggt ihop, och överskottet auktionerades ut. Vid skördefesterna restes tält inne i lokalen, och där såldes varor av olika slag, men mest skänkta jordbruksprodukter.

Under veckorna gick officerarna runt i byarna och sålde Stridsropet och pratade med människorna, överallt var de välkomna. När spanska sjukan gick, drog de ut i gårdarna som sjukvårdare, och när någon hade personliga problem, ställde de upp. Sådant talar många äldre om än i dag.

KÄRLEKSFULLA MINNEN

Men det som de flesta minns är festerna och de glada historierna runtomkring.

Många gånger sattes officerarnas tålamod på hårda prov av spralliga ungdomar, men när det blev för livat, stämde man upp en sång. Det kunde då hända, att någon på de bakre bänkraderna sjöng något helt annat.

När det predikades "hav hopp i livet, hav hopp i döden, hav hopp i evigheten", var det förstås någon som fyllde på med "hopp-sansa". Episoder av detta slag är fortfarande i mångas minne, och de berättas som kärleksfulla minnen från en populär epok.

Torleif Styffe