Bildtext:
Här ute i skogen mår han som allra bäst. David Johansson i Skråckarberget. I bakgrunden har han sina jaktmarker, där han bl.a. fällde ett lodjur med telefon.

David i Skråckarberget berättar

Lovande gruvdrift
stoppad av död katt

Död katt stoppar gruvdrift i Skråckarberget. Det låter absurt, men så skulle en tidningsrubrik ha kunnat se ut för länge sedan. Gruvan det gäller finns faktiskt att beskåda högt upp på Skråckarberget, men av katten finns inte ett spår. Jag har sett efter vid ett besök i byn och hade turen att få den kunnige David Johansson som ciceron.

Han följde med mig de ganska branta 600 metrarna upp till det gamla gruvhålet, som förresten ligger på mark som varit hans. Gruvan ser inte mycket ut för världen. Den består av ett meterdjupt hål i marken, men den kan förstås ha varit något djupare förr. David visar märken, där det har borrats i stenarna.

Bildtext:
Nästan uppe vid TV-masten i Skråckarberget finns den gamla gruvan, som inte hann bli djupare än så här. Här har David Johansson gått ner i det gamla gruvhålet.

Bildtext:
Den här brytningen av svart granit, som pågick på 1960-talet i Skråckarberget, hör inte ihop med den gamla järngruvan.

- Det var en järngruva, berättar han. Men så många dagsverken hann det visst inte att bli. David fortsätter:

- De gamla som berättade för mig om järngruvan visste inte själva när den var i gång så det är mycket långt tillbaka i tiden. Men de påstod att det var en gumma från gården Backa här nere i byn som satte stopp för hela verksamheten. Hon var rädd att byn skulle bli förstörd om den förvandlades till ett gruvsamhälle så hon smög sig upp till gruvan och slängde ner en död katt i hålet. Detta var ansett som ett så hotfullt tecken så man beslöt att lägga ner hela driften när man fann katten. Så djupt satt vidskepligheten att stora (?) ekonomiska intressen fick ge vika för ett kattkadaver!

Denna och många andra gamla berättelser har 73-årige David Johansson i Skråckarberget lagt på minnet. Han vet mycket om sin hemby och om skogarna runt omkring, mycket som skulle ha varit helt borta nu utan hans goda minne. Han är den som man vänder sig till när man behöver upplysningar om guldskatten i Älgklinten eller smörjträdet i Avundsåsen eller andra egendomligheter på finnskogen (se kommande artiklar). Ändå förebrår han sig lite, för att han inte lyssnade ännu bättre på de gamla.

Han går med spänstiga steg stigen upp mot gruvan, en spänst som många vandringar i skogen har bidragit till. Han har varit både timmerhuggare och skogsförman och som om detta inte räckte, har han till bringat sin mesta fritid i skogen också. Han är nämligen också en hängiven jägare. Han lägger märke till många detaljer som han pekar ut där vi går fram.

Vargen

Vi pratar om vargen - det kan man inte undgå, när man är i Skråckarberget. David berättar, att det var en som strök förbi alldeles i närheten av hans hem och att det är flera som har sett varg, som konstigt nog inte räds människan. Vad han vill ha sagt med detta, låter han vara underförstått. Själv har han sett många vargspår.

- Det här kan mycket väl vara spåret efter en varg, säger han och pekar i den lösa sanden men det kan också i komma från en stor hund.

Det lilla som finns kvar av spåret visar att det har satts av ett stort djur med klor. Jag bestämmer mig för att tro att det är ett vargspår. Varför inte, när man ändå befinner sig här i vargens hemtrakter?

Bildtext:
Den kulan visste var den tog. Här visar David, var skrämskottet mot den nattlige inkräktaren tog.

Lojakt per telefon

Uppe på berget har vi en milsvid utsikt över svenska och norska skogar och berg. Här har David varit med om många arbetsdagar och jaktturer och kan markerna. Han ser bort mot norska gränsen och berättar om hur det gick till när han tog ett lodjur på telefon. Ja, just telefon.

- Jag kände till, vad lodjuret hade för vandringsstråk. När jag såg att det kommit söder ifrån mellan Skråckarberget och norska gränsen, ringde jag till en jägare jag känner på norska sidan och berättade, att det var på väg. Jag talade om, var han säkrast kunde räkna med att träffa på djuret. Någon dag senare ringde han, och då förstod jag att lodjuret var skjutet. Så jagar man lodjur per telefon i Skråckarberget.

Bildtext:
Ett mått som inte lär användas i våra dagar är "en risten". Det demonstreras här av David Johansson.

Bildtext:
Det hade blivit is på stenen nere i svingen och där drunknade sergeanten i flottningen.

Skottet

Tillbaka nere i byn tar David med mig till ett ställe som kallas Nergården. Han böjer sig ner och pekar på ett litet hål i tröskeln till en uthusbod.

- Det här är hålet efter ett gevärsskott säger han och återger en gammal berättelse.

- Det var en tjuv som höll på att bryta sig in här en sommarnatt. Gubben som bodde i huset vaknade och fick se inkräktaren och han grep geväret och sköt ett skott. Det var bara avsett som ett skrämskott och det tog här i tröskeln mellan benen på tjuven. Som skrämskott hade det god effekt för tjuven lär ha försvunnit snabbt.

Tjuvjakt

Vårt samtal rör sig mycket kring skog och jakt och David berättar något som lär ha hänt på en annan gård i finnskogen. Mannen i huset hade varit ute och tjuvjagat tillsammans med en kamrat och när de var hemma och skulle dela bytet kom länsman. Mannen fann då snabbt fram en bibel som han vi läste högt ur för sin kamrat när länsman kom in. Denne blev då stående innanför dörren tills mannen läst färdigt bibeltexten och det tog sin rundliga tid för medan han läste, sprang hustru och barn och gömde köttet.

Sergeantsvingen

Vi tar en tur med bilen nedåt Medskogsån. På ett ställe gör ån en krök, som har fått namnet Sergeantsvingen.

- Många sådana namn har ju en historia bakom, som ofta blivit glömd, säger David, men hur det här namnet uppstod, det vet han.

- Det var en sergeant, som var med på flottningen här. Han skulle ta lös en timmerbröte just här, men det hade frusit på under natten och han halkade på den här stenen och följde med bröten och drunknade. Efter den händelsen heter stället Sergeantsvingen.

Skakmått

Vid en gammal gärdsgård nära Davids bostad får jag lära mig ett gammalt mått som aldrig lär ha nått skolornas matematikböcker. Måttet kallades "en risten" och det användes av de gamla finnskogaborna i ett alldeles speciellt sammanhang, nämligen när de byggde en gärdsgård.

- Det var ett mått på hur långt en man skulle bygga på en dag berättar David och visar på en gärdsgårdsstör.

- Man skulle ta i och skaka - rista - och se hur långt skakningen syntes i gärdsgården åt båda hållen. Den sträckan var "en risten''. Det gällde inte bara att bygga, utan man skulle skaffa fram störar och s k sveg av smågranar också.

Det gamla måttet verkar vara finurligt uttänkt. Byggde man stadigt, blev skakningen mindre, och det räckte med att man byggde en kortare sträcka - en form av ackord, som belönade ett välgjort arbete.

Så har då en del av vad de gamla på finnskogen gjort och berättat fått liv igen genom Davids berättelser. Men han tycker själv, att han skulle ha lyssnat mer uppmärksamt på, vad de hade att säga.

- Ofta är det i senaste laget man kommer på vad som är intressant, menar han. Men nog tycker jag att han verkar ha varit en bättre lyssnare än de flesta.

Torleif Styffe