Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland, 1987, Från: VÄRMLANDS-BYGDEN, Fredagen den 20 mars 1987.

Politikern som skrev poesi om Finnbygden

Den 23 april 1954 gick poeten och kommunalmannen Oscar Larsson över Klarälvens is för sista gången. Han var på väg till sitt hem från ett tillfälligt arbete på banken i Höljes. I handen höll han en stadig käpp, som han använde till att prova isen med.

Det måste ha varit tusentals gånger han gått så här över isen. Hans hem låg alldeles intill älven, och byn Höljes låg snett över på andra sidan. Där fanns affärer och bank, där han ryckte in för att hjälpa till ibland, och alltid tog han båten eller gick över isen - det var aldrig tal om att ta sig på enkla stigar till någon av broarna.

Kanske hade han sin egen dikt om Klarälven i tankarna den här eftermiddagen.

Vilan på fjärran ställen
var aldrig god som här.
Ingenstädes föll sommarkvällen
så rosenskär ...

Oscar och hans syskon var uppväxta vid och med Klarälven. De kände den, och de visste om dess faror men kunde samtidigt behandla den respektlöst och våghalsigt - isen hade ju alltid hållit.


Isbro

När den första höstkölden lade landisar på Klarälven, brukade de göra en isbro över älven. Det gick till så, att man högg loss en remsa landis, lika lång som avståndet över älven, så höll man fast den nedre ändan av isen och släppte den övre, så hela isremsan lade sig som en bro tvärs över älven.

Dessa isbroar blev hållbara och förstärktes ytterligare av tilltagande isbildning.

Den 23 april var det inte mycket bevänt med isen som återstod på älvens strida lopp nedanför Höljes. Isbron låg kvar, men runt om hade isen börjat luckras upp. Oscar Larsson gick i andra tankar. Han genade lite och kom ut på isen något norr om isbron.

... Oron fick ro med natten
från din vaggande ström.
Sorlande gled ditt vatten
genom min dröm ...

Nu var han nästan hemma och från hemmet kunde hans syster se honom komma över isen. Hon visste att isen var dålig, men han hade gått över på morgonen också och då hade det gått bra. Plötsligt blev han borta.
 

Bildtext:
Den unge poeten Love Skog.

Han var en av de skogspoeter som bäst lyckades frigöra sig från det starka inflytandet från Dan Andersson.


Försökte hjälpa

Systern försökte rusa till undsättning, men hon tog sig inte ut till honom. Älven, som varit hans granne, vän och tröst i över 60 år och som han trots allt litat på, tog honom till slut. Han flöt upp mot isbron, och där fastnade han och blev liggande. Det tog tid att ta sig ut med båt, och innan den hunnit fram, var han redan död.

Doktorn menade, att den direkta dödsorsaken inte var drunkning utan chock.

... Att få komma tillbaka
hit till din lugna strand,
är både vila och vaka,
saknat, men återfunnet
barndomsland.

Här miste Nordvärmland sin kanske allra största poet.


Skogsmänniska

År 1893 föddes Oscar Larsson i Norra Finnskoga, som kom att bli hans hemförsamling livet ut. Han bodde hela tiden kvar i föräldrahemmet, Slugtorp, som ligger på Klarälvens östra strand mellan byarna Höljes och Båtstad.

Han kom som nummer två i en syskonskara på sju: föräldrarna, Slug-Lars och Anna Olsson, hade ett litet jordbruk, och 1898, när Oscar var fem år, friköpte de gården.

Oscar kom så småningom att ta över Slugtorp, där han på slutet bodde med en syster och hennes barn, sedan dessa mist sin far.

Oscar Larsson var en skogsmänniska, och ur skogen hämtade han inte bara sin bärgning, som de flesta i trakten, utan också näring till sin poesi. Från att ha börjat som grovarbetare i skogen blev han så småningom timmermärkare.


Självlärd

Han hade kunskaper på skiftande områden, som han tillägnade sig genom självstudier, och som aktiv inom arbetarrörelsen studerade han även en period på Brunnsviks folkhögskola.

Dessa kunskaper fick han bruk för i det politiska livet, som kom att uppta en allt större del av hans tid. Han blev bygdens starke man som kommunalfullmäktiges och kommunalstämmans ordförande och innehade samma post i kristidsnämnden. Han satt i taxeringsnämnden, och han hade tillfälliga vikariat på banken och på kooperativa.

Såväl inom kommunalpolitiken som i det privata gjorde han sig respekterad genom ett försynt och lugnt sätt. I fullmäktige stred han bl a för en väg på älvens östra sida och för en skolhustomt i Höljes.


Bildtext:
En poet har nått stranden. Den drunknade Oscar Larsson fraktas i land. Vid båten står Uno Larsson, Gottfrid Jonsson och polisman Bror Bengtsson.


Försynt och fin

"En fin människa", "trevlig karl", "väldigt snäll och omtyckt", "försynt och fin" är omdömen man får höra om Oscar Larsson, när man ber folk som kände honom berätta.

Som politiker tycks han ha vunnit respekt även hos meningsmotståndarna - han var känd för att verka för bygdens bästa. Även om han beskrivs som tillbakadragen och försynt, hade han också en utåtriktad sida - det hände att han tog en sup i goda vänners lag, och på kalas och tillställningar deklamerade han ibland långa stycken ur t ex Frithiofs saga, som han tog direkt ur minnet.

Fritiden ägnade han bl a åt systerns familj, som han hjälpte till att ta hand om, han var ofta i skogen, han fiskade med utter i Klarälven, han spelade fiol, han samlade frimärken, han fotograferade, och han ägnade sig åt hembygdsforskning. Men framför allt skrev han poesi, och det är som poet under pseudonymen Love Skog han kommer att bli ihågkommen av eftervärlden.

Han anslöt sig till den på 1920-talet nya tidskriften Finnbygdens medarbetarskara, och redaktören Bror Finneskog har senare uttolkat sin och övriga medarbetares syn på Oscar Larsson:


Vår försångare

"Love Skog beundrade vi alla på avstånd... Han var en versmakare av stora mått, som vi inte nådde upp till på långa vägar. Därför kallade vi honom vår försångare. Vi begrep vår litenhet, då vi såg att han accepterades ganska snart i 'Studiekamraten', som ju var ganska kräsen, när det gällde att sovra sitt material".

1928 kände han sig mogen att ge ut en egen diktsamling, och det gjorde han på eget förlag. Han gav den namnet "Dagsverk och Drömmar".

Sedan kom det att dröja ända till 1952, innan någon ny diktsamling av Love Skog kom ut. Det året kom "Jord och Rymd", och det var Finnbygdens förlag som stod för utgivningen.

Gunnar Furuland recenserade boken i Finnbygdens första nummer för 1953 och skrev som följer under rubriken "En skogsarbetares Opus 2":

"...poesin konventionell i formen. Men man får en mycket ren och klar, formell och språklig oklanderlig vers, ofta med ganska stor fyndighet och ledig mjukhet i rytm och rim, och alltid med ett själsligt fullödigt, sympatiskt innehåll, utmärkande redan debutsamlingen, fördjupat under 30 år."


Bildtext:
Den något till åren komne kommunalmannen Oscar Larsson, som bland annat kämpade för kommunikationerna i Norra Finnskoga. Som poet gav han sin hembygd den vackraste kärleksförklaring den förmodligen fått i sin dikt Till hembygden.

Bildtext:
Midsommar vid Slugtorp. Här står poeten med systern och hennes barn, som kom att bli hans familj. Fr v systern Emma Åhs, Nanna, Ruth, Alice och Oscar Larsson.


Sydvärmländska!

Gösta von Schoultz menade om de båda diktsamlingarna, att de båda gav "prov på en fin, lyrisk uppfattning av natur och människor".

Några dikter, som inte upptogs i diktsamlingarna blev också kända och omtyckta, som "En sômmermôra", som har blivit tonsatt och som ofta framförs av Kroppakören. Den och någon enstaka dikt till skrev han på dialekt, men konstigt nog inte på finnskogamål utan på en sydvärmländsk variant. Kanske trodde han, att hans eget modersmål inte skulle duga i sammanhanget.

De sista åren av sitt liv ägnade Oscar Larsson mycken tid åt att samla ihop och sammanställa vad hans hembygdsforskning lett fram till. När han gick genom isen i april 1954, låg manuskriptet tryckfärdig, och redan samma år kunde det ges ut postumt i bokform.

"Från Finnbygden" kom boken att heta, och den innehåller en sammanställning av sådant som tidigare skrivits om Norra Finnskoga, men även sådant som författaren själv hört och noterat.


Vardag och frihetslängtan

I dödsrunan i Finnbygden sammanfattades Love Skogs gärning:

"Redan på 1920-talet uppmärksammade vi hans fina och stämningsfulla dikter i Frihet och Studiekamraten. På samma tjugotal slöt han sig till Finnbygdens medarbetare. En kontakt som vi hade förmånen att behålla intill hans tragiska bortgång. Kojornas och skogarnas folk stod Oscar Larsson nära. Knappast har väl någon diktare skildrat deras gråa vardag och frihetsdrömmar som han. I hans värld fanns så många vackra ting som går vardagsmänniskan förbi. Det fanns mycket blommor och livsbejakelse i världen, som han såg den. Ljus tro på människorna, men mycken undran inför de stora gåtorna...

I verkligheten var han en stilla och lågmäld man, som det personliga sammanträffandet inte helt skaffade full rättvisa. Därför var han för blygsam och tillbakadragen. Och ändock var han en av sin bygds mest framstående kommunalmän ... och under senare år i storkommunen Finnskoga-Dalby''.

TORLEIF STYFFE


Bildtext:
Slugtorp, Oscar Larssons hem i Norra Finnskoga. Det var här som Klarälven tog hans liv, bara ett stenkast från hemmet.


Till hembygden

Min bygd, du är fattig och ringa, det låg mörker över ditt namn,
men någonting värt att älska du bar ändå i din famn;
du gav oss livet och brödet, fast sparsamt det var ibland
och du blev väl ej ens i drömmen något Kanaans och Gosens land.

Långt fjärran från stråken ligger du i enslighet undanträngd
och berg och milsvida skogar håller dig innestängd.
Du äger ingen förfining, du kan ej göra dig till,
men ett varmt och hjärtligt välkommen bjuder du vem som vill.

Du har fostrat och burit många på den karga, fattiga jord
och styrkt dem till livets gärning vid ringhetens nattvardsbord.
Du skiftade utan skillnad lika till alla ditt arv;
du gav oss din skönhets rikedom bortom det timligas tarv.

Här bölja de vida skogar, här sjunger älven sin sång
och bergen skuldra vid skuldra i en kedja blånande lång
sig sträcker mot ändlöst fjärran och smälter med rymden in,
av hjärtat tackar jag livet, att denna skönhet blev min.

Det fanns väl många som sveko, som drogo på vandringsfärd,
dock buro de minnet med sig kring hela den vida värld,
det var kanske inte så mycket; en stuga liten och trång,
men också rymden däröver med en flammande solnedgång.

Den drömmande sommarkvällen med locklåt och skällors klang
på skymmande vildmarksstigar med underlig makt betvang.
Där stod i lyssnan och väntan vid ledet med stäva och spann
för mjölkningen säterjäntan, när molnen i kvällsglöd brann.

Här levde det enkla folket sitt liv under årens lopp,
bärgade skördar och sådde var vår med förnyat hopp,
fostrade nya släkten, att giva sitt verk i arv;
livet det strävsamt tunga, i skogen, vid plog och harv.

Aldrig skall du väl komma till en plats i solen fram,
men du skall ge oss din glädje, leende, allvarsam.
- En liten fläck av jorden, en torva av barndomens land,
en minnenas värld som binder oss samman med tusen band.

Love Skog


Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland, 1987, Från: VÄRMLANDS-BYGDEN, Fredagen den 20 mars 1987.
Politikern som skrev poesi om Finnbygden