Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: NWT, Torsdagen den 4 augusti 1988.


Jol Strand


Under sin tid som revirförvaltare på Likenäs revir i norra Värmland debuterade Hjalmar Ljunggren som författare på Bonniers förlag. Boken hette Lång-Kristoffer och följdes av ytterligare ett tjugotal böcker.

Alla böckerna utom en gav han ut under pseudonymen Jol Strand, och det dröjde många år, innan ens familjen visste, att denne var identisk med familjefadern. Barnen Sven, Pontus och Ulla berättar alla, att det kom som en fullkomlig överraskning.

- Han satt ofta på kontoret på kvällar och helger, men ingen visste, att han satt där och skrev för nöjes skull.

Sonen Sven berättar, att han efteråt sett ett ilsket brev från Hjalmar till Bonniers, där han förbjöd förlaget, att titulera honom författare på kuverten.

I början av 1950-talet lyckades Ljunggren inte hålla hemligheten för sig själv längre. Då hade romanen Ursula filmats, och han ringde dottern Ulla och bjöd henne på premiären. Hon skulle inte få säga något men kunde inte låta bli att berätta för bröderna.

Då var Jol Strand redan en etablerad författare med flera romaner bakom sig men ännu fler framför sig.

Ett par av böckerna har handlingen förlagd till Valhall och utgör en drift med en nordiska gudasagan, men huvuddelen av böckerna är jakt- och vildmarksromaner, en genre han behärskade så väl, att han i Bokrevyn kallats för "en av de bättre". Han gav ut böcker bl. a. på Bonniers, LT:s och de sista åren på Smålänningens förlag och blev recenserad i alla de stora tidningarna.

Till de mest uppskattade böckerna hör Timmerkojan, som enligt Svenska Dagbladets recensent skrevs med "stor trovärdighet" och "oförnekligt artisteri" samt Jussinaho - Finnbyn, som har beskrivits som den litterärt bästa. Förutom den ovan nämnda Ursula har även boken Finnpastorn blivit film.

Arbetslivskontakter med finnbygden och författarens intresse för finnkultur gav upphov till flera berättelser, och en viss kritik kom från finnkulturens bevarare mot detaljtroheten då det gällde ord, namn och vissa förhållanden, men denna kritik har tillbakavisats med, att det rör sig om romaner, där det primära inte är själva faktaframställningen.

Likheterna mellan Jol Strand och Gustav Schröder är slående. Båda var skogsmän, virkesköpare, med ett genuint intresse för jakt, natur och finnkultur, båda hade sina arbetsfält förlagda till ungefär samma områden, och båda började författa vid relativt mogen ålder.


Bildtext:
En ung upplaga av Hjalmar Ljunggren, skogsförvaltaren, som skrev böcker, som ännu lånas flitigt på biblioteken.

 

 
 Jol Strands böcker med åren för förstaupplagorna:
  
 Lång-Kristoffer      1939
 Torrfurors land      1943
 Ursula      1946
 Jussinaho - Finnbyn      1948
 Finnpastorn      1950
 Löskefinnen      1951
 Timmerkojan      1951
 Ägirs gästabud      1953
 Loke på äventyr      1954
 Väderhus      1960
 Vilde - mammutjägarens son      1961
 Björnjakter i finnskogen      1969
 Dra till skogs      1970
 Varg på skogen      1971
 Det stora kraftprovet      1972
 En tjuvskytts memoarer      1973
 Vilddjursjakt      1974
 Långt bort i skogen      1974
 Äventyr vid en fjällbrant      1975
 Slå en björn på käften      1976
 Storfiske vid Ishavets kant      1977

 

Bildtext:
En riktig krutgubbe har Hjalmar Ljunggren kallats. Långt upp i åren älskade han att hålla till i naturen. Här är han i 60-årsåldern.


Hjalmar Ljunggren var betydligt yngre än Schröder och har väl i viss mån präglats av dennes skrifter - att han läste och beundrade Schröder intygas av alla barnen, som även framhåller hans intresse för annan jaktlitteratur och wermlandiana.

En stor skillnad mellan de båda skogsmännens författarskap är, att Jol Strand författade i romanens form, medan den äldre kollegan i huvudsak skrev ner sina minnen.

Andra impulser till sitt författarskap fick Hjalmar Ljunggren genom sitt arbete som revirförvaltare, ett arbete som ofta förde honom ut i naturen och till skogarnas och kojornas folk, på vilka han lyssnade uppmärksamt.

Det var f ö hans stora intresse för jakt som fick honom att sadla om från ingenjör, som han först blev, till forstmästare. Hans två bröder blev jägmästare, och de tre brödernas karriärer sammanfaller på ett underligt sätt.

1915 kom Krister Ljunggren till Likanå som Uddeholmsbolagets revirförvaltare på Likenäs revir och stannade på tjänsten till 1925, då han efterträddes av brodern Hjalmar, som blev kvar där ända till 1946. Därefter tog Hjalmar över det återupprättade Dalareviret med Malung som bas, och när han pensionerades 1952, tog den yngre brodern Kjell vid där. I Likenäs blev Kristers son Karl-Johan revirförvaltare 1953, och var kvar där till 1965, då reviret drogs in.

I Jol Strands böcker handlar det ibland om tämjda vilddjur, och dessa berättelser bygger på riktiga erfarenheter - författaren hade själv god hand med djur. När han bodde inackorderad i Stockholm under studietiden hade han en räv i koppel, och under uppväxttiden i Hagfors (där fadern var trafikchef hos NKLJ) hade han tama kråkor.

Det hände att han gick omkring med snokar i fickorna, och för att visa deras ofarlighet kunde han låta dem bita honom i tummen (men han sade att det luktade illa av tummen långt efteråt).

En del berättelser cirkulerar också om Hjalmar som en vild och djärv ung man. Så djurvän han var deltog han som pojke i en råttjakt med brodern Krister. Denna jakt slutade med, att Hjalmar blev skjuten i ena benet, och för att föräldrarna inte skulle märka något, karvade bröderna själva ut kulan.

En annan gång råkade Hjalmar skära sig i benet och sydde själv ihop såret med första bästa tråd, som råkade vara en gredelin ulltråd, och första bästa nål, som var en rätt trubbig stoppnål. Såret läkte så fint, att han fick beröm av en läkare för operationen, men små gredelina ärr gav honom i all framtid en påminnelse om olyckan.

För förtjänsten på böckerna (enligt barnen skrev han helt för sitt eget nöjes skull och inte för ekonomisk vinning) åkte paret Ljunggren en del. Hjalmar var pigg långt upp i åren, och fortsatt oförskräckt åkte han i 80-årsåldern utan att kunna språket till Argentina för att besöka en av sönerna. Tillsammans med brodern Krister bilade han när båda var runt de 90 till Nordkap, en resa som nog gav stoff till Jol Strands sista bok, Storfiske vid Ishavets kant, som kom ut det år författaren fyllde 90 år.

Det berättas, att denne krutgubbe ända upp i de sista åren av sin levnad klagade över att ha för lite att göra, men åtminstone några år efter pensioneringen fortsatte han att frilansa åt sitt gamla bolag med virkesaffärer.

Kanske mest för att hustrun med tilltagande ålder fick allt svårare att sköta hushållsbestyren, flyttade makarna till ett ålderdomshem, men där levde Hjalmar Ljunggren bara ett halvår. Enligt sonen Sven leddes han nog ihjäl där, den gamla skogsmannen.

Liksom de tre bröderna hade många gemensamma nämnare i sin yrkesutövning, blev de som pensionärer bosatta på samma ort, nämligen Uppsala, en ort som de egentligen inte hade någon naturlig anknytning till. Här avled Hjalmar Ljunggren den 6 januari 1978.

Torleif Styffe


Bildtext:
Karl-Johan Ljunggren hittade under sin tid som revirförvaltare i Likenäs ett manuskript av farbrodern Hjalmar vid en vindsröjning av Likanå. Det är detta han studerar här.



Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: NWT, Torsdagen den 4 augusti 1988.

Jol Strand