Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

KYRKLIGT

Kyrkobyggnaden

Dalby gamla kyrka var uppförd år 1725 [färdigbyggd och invigd 1726, red:s anm]; den hade restaurerats och byggts till någon gång på 1800-talet och fick då form av en korskyrka. På 1920-talet revs den och en ny byggdes. Denna invigdes år 1928.

Vapenhuset kallades också bårhus, eftersom likbårarna förvarades där och kistorna ställdes ned vid jordfästningen inne i kyrkan. I vapenhuset förvarades också katafalker, bärlinor och band, sorgstavar m m.

Sakristian uppvärmdes med en mindre järnkamin. Själva kyrkan hade två stora järnkaminer. I sakristian förvarades kyrkans silver och övriga värdesaker, ljusstakar och fat, dopskål, nattvardskalk och nattvardsvinet, mässhake m m.

Koret vänder mot öster som på den gamla kyrkan.

På läktaren placerade sig folket hur som helst i bänkarna. Vid sånggudstjänster höll sångarna till på läktaren.

Vart hemman hade sin numrerade bänk på var sida om gången, på högra sidan (bakifrån räknat) för männen och på vänstra för kvinnorna. Denna uppdelning på skilda sidor bibehölls till omkring 1920, då man började placera sig lite hur som helst i kyrkan. Även i skolorna hade pojk- och flickbänkarna sin särskilda sida.

Socknens knektar hade en särskild bänk längst fram.

Bänken framme vid koret användes inte av menigheten, men klockaren eller kyrkvaktmästaren brukade slå sig ned där.

Numera är det vanligt vid begravningar att de sörjande (den dödes anhöriga) sitter i de främsta bänkarna. Vid konfirmation sitter läsbarnen i de främsta bänkarna.

Det ansågs som ett mycket svårt brott att stjäla av kyrkans tillhörigheter.

Det ansågs vanhelgande, om vanligt folk trädde innanför altarskranket.

Kyrkogården

Den del av kyrkogården som ligger öster om kyrkan på bägge sidor om huvudingången från porten i kyrkogårdsmuren fram mot kyrkan har alltid ansetts som den förnämligaste och där ligger de förnämsta gravarna.

Gravarna ansades och pryddes på våren och vid större högtider på sommaren. Oftast lejdes någon närboende kvinna att ordna med gravarna åt avlägset boende släktingar.

Muren kring kyrkogården var murad av sten med ett lager grästorv ovanpå. Den förbättrades och gjordes högre, när den nya kyrkan byggdes på 1920-talet. Porten i muren stängdes med en tvådelad grind av järn.

Någon närboende fick i äldre tid skörda gräset åt sina kreatur. Som betesplats torde den inte ha använts. Numera får gräset inte växa upp utan klipps upprepade gånger under sommaren.

Det hus i närheten av kyrkan, där man höll till med stämmor och sammanträden benämndes sockenstuga; den brann ned för en del år sedan och har inte återuppbyggts. Ett mindre hus för förvaring av lik kallades likbod. Ett par stallar för hästar fanns invid kyrkogårdsmuren.

Kyrkklockor och ringning

Klockorna som var tre till antalet var anbragta i tornet. De var stumt fästade vid var sin rörlig träaxel med hävarm, i vilken repet var fäst.

Klockorna sattes i rörelse genom att ringaren drog växelvis i de olika repen, varvid axeln med klockan vreds runt ett stycke och svängde tillbaka av klockornas tyngd, när repet släpptes. Vana ringare ringde efter gehör, dvs deras tränade öra vägledde dem så att klockorna aldrig kom i otakt. I den nya kyrkan är ringningen elektrifierad.

Vid vanlig gudstjänst (högmässa) ringdes första gången kl 9, andra gången när prästen gick in i kyrkan och tredje gången när menigheten tågade in vid gudstjänstens början.

Helgmålsringning skedde kl 6 varje lördagseftermiddag.

Vid gravöppning förekommer ingen ringning och torde inte heller ha förekommit i äldre tid. Vid begravning ringdes hela tiden medan liket bars från katafalken till graven och sänktes ned i denna. Med storklockan rings numera några slag efter prästens uppläsande av kungörelsen om dödsfallet. Detta förekom inte i äldre tid.

Särskild person var anställd för ringningen, ofta var den kombinerad med stöttjänsten. Samma person skötte alla tre klockorna.

Klämtning har i senare tid förekommit huvudsakligen endast vid eldsvåda och vid mobilisering (krigsfara). Den utfördes av densamme som skötte om den ordinarie ringningen.

Före klämtning vid eldsvåda slogs 4 slag med storklockan, om branden var belägen söderut från kyrkan och 3 slag, om den var belägen norrut. Efter en kortare paus vidtog den egentligare klämtningen.

Prästen

Vid prästval kallades tre provpredikanter, och menighetens röster avgjorde sedan vem av dem som blev vald. Största vikten lades vid deras sätt att predika, om de kunde göra texten levande och var goda sångare och kunde mässa bra.

Det var vanligt att prästen bjöds att delta såväl vid begravningar som bröllop och andra festligheter åtminstone på större gårdar men även på mindre, om man var mera bekant med prästen. Om han var danskunnig, hände också att han dansade med bruden på bröllop.

Prästen hade jordbruk på prästgårdsägorna, och då gödseln från den egna ladugården inte räckte till, var han tillförsäkrad ett lass av varan från envar av gårdarna i grannskapet.

Prästen brukade ibland besöka hemmen, även avlägset belägna, för att se under vilka förhållanden folket bodde och levde. Besöken var inte alltid precis välkomna, i synnerhet då de var helt oväntade.

Kungörelserna som upplästes efter predikan lästes i regel så hastigt att blott ett fåtal av de närmast sittande kunde uppfatta innehållet. Nu var det ju så, att endast få av kyrkobesökarna var intresserade av innehållet i kungörelserna och vid det allmänna uppbrottet i kyrkan blev det tramp och buller, så att det väl knappt lönade sig för prästen att läsa dem långsamt och tydligt.

Det berättas om en prost vid namn Grund som verkade i slutet av 1800-talet. Han var så tjock att han med möda kunde pressa sig igenom vanliga dörröppningar - han måste lirka sig igenom. Då han satt måste han alltid begagna två stolar; en förslog inte att bära upp hans ofantliga stofthydda. Han åt gränslöst mycket: ”tre famnar korv och en skottkärra full med rotmos” sades vara ett ordinärt middagsmål åt honom. Efter döden sprack han.

Om prästernas övernaturliga makt och förmåga känner man inget. Man hyste dock alltid en viss respekt för prästmannen och ville ogärna stöta sig med honom.

Klockaren

Klockarens främsta uppgift var att leda sången i kyrkan; därför passade endast en person med stark och klar röst till klockare. Var han tillräckligt musikalisk skötte han även tjänsten som kantor. Klockare har också tjänstgjort som skollärare. Den egentliga klockarsysslan liksom klockartiteln är numera borta, tillämpas möjligen ibland på organisten (kantorn).

Kyrkvaktaren

I äldre tid kallades kyrkvaktaren stöt. Hans viktigaste åliggande var att under predikan väcka folk med hjälp av en lång träkäpp, i ena ändan försedd med en knopp likaledes av trä, varmed han stötte till dem som somnat. Redskapet kallades också stöt. Vidare skulle han fösa ut hundar som eventuellt kom in i kyrkan. Då använde han en torkad oxpese.

Oftast hade han också gravgrävningen på sin lott och ibland skötte han också klockringningen. Var särskild ringare anställd, brukade stöten vara orgeltrampare. Det fordrades en rätt tung karl för att med kroppstyngden kunna pressa ned tramporna. Till hjälp fanns handtag att dra i med händerna. Eldningen skötte också stöten om.

Kyrkvärden

Numera är kyrkvärd och kyrkvaktare samma person, sedan stötens ursprungliga uppgift fallit bort och såväl ringning som orgelverk elektrifierats.

Kyrkvärden delade ut psalmböckerna, fäste upp psalmnumren, ordnade på altaret, bistod prästen med klädseln, satte fram nattvardsvin, höll dopskål och handduk till hands, tog upp kollekten, tände ljusen på julmorgon m m. Då hemstöpta ljus användes, ombesörjde han även snoppningen av dessa, biträdd av stöten.

De ljus och ljusstumpar som blev över efter julen brukade delas mellan kyrkotjänarna.

(Svar på frågelista M 107, M 105, M 103, ULMA)

Köp boken