Kopprabas » Källor » Det gamla Branäs

Källa: Torleif Styffe: Det gamla Branäs med Hanna Anderssons säterminnen. Montana förlaga

Torleif Styffe

DET GAMLA BRANÄS

med

Hanna Anderssons säterminnen

SÖDRA BRANÄS - BY I FÖRVANDLING

Så pass stora förändringar har det redan blivit på ett par år, att den som varit borta från byn en tid knappast skulle känna igen sig. I sådana tider är det viktigt, att det finns människor, som tänker på att ge kommande släkten en möjlighet att få veta, hur livet levdes på förfädernas tid. En sådan person är just Eric Andersson, som med stort intresse både skrivit ner och skrivit av sådant som rör hans hemby.

- Det är viktigt att påpeka, att Branäs är delat i två hemman, det norra och det södra, förklarar han. Denna tillbakablick berör Södra Branäs hemman, där Branäsanläggningens hjärta är beläget, i grova drag södra halvan av det näs, som utgör Branäs.
Eric vecklar ut en stor karta över Sör-Branäs, som är det lokala namnet på byn. På kartrullen, som är en av fyra, finns ägoförhållandena vid tiden för Laga skifte inritade, dvs vid mitten av 1800-talet.

Han visar, hur skogsskiftena i den s k hemskogen gick från byn upp till toppen av Branäsberget, där de hejdades av en tvärlinje. De större skogsskiftena har legat och ligger söder om själva byn, och på de övriga kartrullarna kan man följa dem ända från Klarälvens strand, tills de långt västerut löper in i Dalbys grannförsamling Södra Finnskoga.

Att skiftena inte gör halt vid sockengränsen kan förklaras av, att sockengränsen är en relativt ny företeelse, medan skiftesgränserna var upprättade långt innan Dalby och Södra Finnskoga blev två skilda församlingar. I dag är dock de flesta bitarna väster om sockengränsen sålda.

Förutom dessa ägor hade Södra Branäs ett litet område inklämt mellan Vingängs och Tutstads ägor långt borta vid Bredsjön och även ett litet område söderut på Stärnäs äng.

- Och här på ängarna söder om byn hade Sör-Branäs slåtter. Eric låter fingret löpa på kartan längs Klarälven.

- Lustigt nog kallas dessa slåtterängar för Östänga, trots att de ligger söder om byn och väster om Klarälven.

Var själva namnet Branäs kommer ifrån har det spekulerats en del i. Det lokala korta uttalet av a-ljudet för tankarna mer mot substantivet brand än mot adjektivet bra. Hembygdsforskaren Lars Bäckvall gör gällande, att namnet kommer av eldbränder från pilgrimsvandringarnas tid. Dessa pilgrimer, eller munkar som de kallades, skulle ha haft ett rastställe på Branäsudden, där de hade en eldstad.

I Rosells bok ”Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv” återfinns teorin, att man genom att göra upp eld kommunicerade med den andra älvsidan t ex vid behov av båt.

En sägen berättar, att det under Digerdödens dagar bara blev två personer kvar i norra Värmland, en i Höljes och en i Gräs, Sunnemo. Då de färdades mellan varandra var Branäs ett lämpligt ställe att rasta på, och där gjordes då upp eld.

I äldre skrifter kan man även hitta stavningen Brandeness eller Bryndeness.

I en skattelängd från 1540-50 omnämns helbonden Halvol i Södra Brandeness, och enligt en längd från 1564 har Södra Branäs blivit uppskattat till helt hemman.

1566 betalade Lars fyra skäppor korn.

1567-1569, under Nordiska sjuårskriget, brändes byn och blev befriad från räntor.

1610 fanns följande i byn mantalsskrivna personer: Bryngel med hustru och piga, Jacob med hustru och Jöns med hustru och piga.

1640 skattade följande personer från de tre äldsta gårdarna i Södra Branäs: Engelbrekt Bryngelsson, Nordstugan, Markus Jakobsson, Domarheden och Olof Jönsson, Systugan.

Om man får tro en notering från 1642-43, underhöll hemmanet åtta soldater, vilket onekligen låter mycket, även om man skulle räkna in Norra Branäs.

Tiden gick, befolkningstalet steg, och enligt husförhörslängden från 1880 bodde närmare 120 personer i Södra Branäs vid den tiden.

Som Eric Andersson minns det från sin barndom, fanns det drygt 100 personer i byn runt 1930, och i 1941 års mantalslängd var det 85 personer noterade.

De jordägande böndernas gårdar var mellan 15 och 20. Detta kan jämföras med 1987, då bara fem hus var bebodda året om. Dessa fem var Norra Domarheden, Södra och Norra Lenaheden, Systugan och Nordstugan.

Andra fina gårdar har blivit stående öde eller blivit fritidsbostäder. Några har rivits, och andra har rustats upp, sedan Branäs fritidsanläggning började byggas. Ett 20-årigt byggförbud, som satt tydliga spår i byn, upphävdes, och det började byggas som aldrig förr. Turismen skulle bli räddningen inte bara för Södra Branäs utan för hela norra Värmland.

Byn har trots allt en viss turistisk tradition: redan i 1917 års resehandbok från Svenska Turistföreningen gjordes reklam för utsikten från Branäsbergets topp, och förare från Södra Branäs utlovades.

Många har hittat vägen till Branäs Konsthantverk på senare år, byns enda rörelse under flera år, och man får heller inte glömma, att det är från just Södra Branäs, som de vittbekanta timmerflottarna lastade med turister har utgått.

Hela Södra Branäs befolkning sommaren 1987 vid den planerade slalombackens nerfart. Fr v Agne, Hugo och Tage Törnqvist, Norra Domarheden, Maj och Eric Andersson, Södra Lenaheden, John Denis Johnsson, Norra Lenaheden, Bengt-Göran och Birgitta Griffer med barnen Lina och Elin, Systugan, samt Torsten Persson, Nordstugan.

DEN FÖRSTA BRON FÖRDE BRANÄS NÄRMARE OMVÄRLDEN

Ingenting är sig likt i Branäs sedan Branäsprojektet startade. En nästan utdöd by har fått nytt liv - skog har fällts, hus har rivits och hus har byggts, ojämnheter har jämnats ut, folk strömmar till, och nya tungomål blandas med det gamla dalbymålet.

Ett helt annat tempo kommer att prägla det tidigare så lugna livet i Branäs.

Men byn har tidigare varit med om en förändring, som hade stor inverkan på det dagliga livet, om och i jämförelsevis blygsam skala. Det var när bron byggdes över Klarälven 1935-36, och Branäs anslöts till det övriga vägnätet i övre Klarälvdalen. Man fick en annan närhet till serviceinrättningar av olika slag i de större byarna på älvens östra strand.

- Det var en väldig förväntan i byn, när vägen blev planerad och stakad, minns Eric Andersson, som var med och körde fyllning, trots att han bara var en yngling vid tiden för brobygget.

- Det pratades mycket om bron, och det var rena folkvandringen till byggplatsen på kvällarna, där arbetet fortgick i strålkastarsken. Kanske var det pålningen och den stora pålkranen, som tilldrog sig det största intresset.

- Många hade nog hellre sett, att bron hade blivit byggd längre söderut, där de flesta bodde, men platsen var väl vald - där var fast mark, och älven var smal. Fast visst verkade Nord-Branäs lite avsides då.

I samband med brobygget planerades och byggdes en utfart till stora landsvägen liksom 2,5 kilometer långa tillfartsvägar åt båda hållen på västsidan. Detta innebar, att vägen gavs en ny sträckning över åkrarna i Södra Branäs.

Eric minns inga protester, vilket annars var vanligt, när man tog av åkermarken. Den tidigare vägen gick närmare bergsfoten över Domarheden och Lenaheden och vidare ner framför Systugan.

- Vägen och bron ansågs tydligen så viktiga, att ingen protesterade, menar Eric.

Ja, nog måste bron ha varit en välsignelse för det tidigare nästan väglösa folket på västra sidan av älven. Byarna låg ganska isolerade och hade förbindelse med varandra på dåliga kärrvägar eller stigar, och till post, bank, sjukhus och kyrka tog man sig med roddbåt eller färja.

De flesta gårdarna hade egen roddbåt för lättare trafik, och när ungdomarna skulle på fotboll eller dans, staplade de cyklarna längst fram i båten och for över. De fick då se till, att de kom tillbaka med båten samtidigt, och det var inte alltid så lätt efter en lördagskväll på parken.

För den något tyngre trafiken fanns det en färja från Södra Branäs till Persby. Färjan var fästad i en kätting, som löpte tvärs över älven. och från färjan kunde man veva sig över. Det var alltså ingen speciell färjkarl, som skötte färjan, utan de olika gårdarna var delägare, och den som behövde färjan skötte den själv. Speciella svårigheter var det, då det flöt för mycket virke i älven. Detta kunde då lägga sig på färjan, så det uppstod risk för kantring.

- Det hände en gång, att en karl, Birger Andersson från Gunnarstugan, blev tvungen att släppa lös hästen, som han hade på färjan. Men Gerda Magnusson i Persby på andra sidan fick se, att det höll på att gå galet, så hon skyndade sig att hugga av kättingen och det hela redde upp sig, berättar Eric.

Någon sällsynt gång hände det, att man tog bilar på färjan över till Branäs, men man hade nu inte så stort bruk för dem på de dåliga vägarna där.

Vintertid var det enklare. Då hade man is att gå eller köra över på, men då var det desto svårare vår och höst, när isen varken bar eller brast.

- På hösten gjordes någon gång isbroar av landisarna, och på våren gjorde vi broar av timret på älven. Det gick till så, att vi förstärkte den försvagade isen med virke, men detta var förstås i högsta grad ett provisorium, som till nöds dög att gå på.

Under den korta byggtiden levde Branäs upp, och i många hem kunde man förstärka kassan genom att erbjuda mathållning eller husrum till de många AK-arbetarna, som kom från olika delar av landet.

- Jo, visst levde byn upp, när främlingarna kom, minns Eric. Det var förresten ganska märkligt, att man tog in så många utifrån, samtidigt som folk från våra trakter åkte ända ner till Småland på arbete. De av byns folk som fick arbete, var de som hade hästar.

- Betalningen var dålig. Jag vill minnas, att de betalade 80 öre i timmen för häst och karl. Men förtjänsterna blev bättre, när det blev ackord och man fick betalt per kubikmeter körd fyllningsmassa.

- Så småningom stod bron klar, och året var 1936. Året därpå blev den provbelastad, och Branäs hade fått en smidig koppling till yttervärlden.

En pampig invigning blev det. Den förrättades av själva landshövdingen, skalden Karlstam läste en invigningsdikt, och det var bara att köra.

Branäsbron under uppbyggnadsskedet 1935-36. Det var Tekniska Byggnadsbyrån i Stockholm som åtog sig bygget, och entreprenadsumman var 120 000 kronor. Tekniskt beskrivs bron som en tvåleds bågbro utan dragband i ett spann med vertikala hängstag. Vid grundläggningen för landfästen är det pålat tio meter med träpålar. Den totala brolängden är 95,5 meter med 84 meters fri spännvidd.

ERIC ANDERSSON MINNS GÅRDARNA I SÖDRA BRANÄS

På Norra Domarheden bor bröderna Törnqvist, medan Södra Domarheden har stått öde en längre tid utom delar av året.

Det var 1936 som familjen Törnqvist bosatte sig på Domarheden, varifrån modern i familjen kom. Södra Domarheden var en utbrytning från Domarheden och grundlades någon gång efter 1850. Den första stugan blev flyttad till Norra Branäs (Åsen), och den nya byggdes runt 1900.

- Från början låg Domarstugan, som den kallades då, längre norrut och närmare älven, berättar Eric, men efter en svår översvämning 1701 och en eldsvåda året därpå, då husen förstördes, blev gården flyttad till nuvarande Domarheden.

Domarstugan var en av Branäs äldsta tre gårdar, och en del fynd har gjorts vid plöjning nära älven, där gården först var belägen. När nya vägen byggdes härom året, kom spår av bränder fram vid den stora vägtrumman öster om dalstationen, då matjorden avlägsnades.

Om översvämningen berättas i en dombok, att väl tre tunnland av åkerjorden odugliggjordes. Den svåra branden finns också beskriven:

”Hos nämndeman och häradsdomare Håkan Markusson i Branäs uppkom en häftig vådeld 3/2 1702 genom att legopigan släppt lös eld oförvarandes efter sig i stugan av ett steckebloss.”

Vidare omtalar den gamla domboken, att branden tog ”två stugor, en kammare med förstuga och en källare väl värda hundra daler” samt mat, pengar och husgeråd.

Efter dessa två olyckor i tät följd fick man nog och flyttade alltså gården.

Vid gamla vägen på Domarheden träffar vi Agne Törnqvist, som också han är mycket intresserad av byns historia och har forskat en del i denna. Han pekar framför sitt boningshus och visar:

- När Domarstugan flyttades, byggdes husen lite längre ner än där de står nu. Att gården över huvud taget flyttades just hit, till mark som borde ha hört till Systugan, är ganska egendomligt. Det måste ha berott på något markbyte gårdarna emellan.

Av den gamla 1700-talsbebyggelsen finns ett härbre kvar på gården.

Domarheden hade vattenkvarn och såg vid Vingån och Brantbäcken och säter i Kletten och Ljusnesätern. Södra Domarheden hade del i sätern vid Kletten.

Som ett exempel på hur man förr kunde samlas om utrymmena berättar Eric, att han minns, hur fyra generationer bodde samtidigt på Södra Domarheden.

Norr om Domarheden, på samma platå, ligger Lenaheden, en gård som också blev delad i två. Den som grundade stället hette förstås Lena, och hon föddes 1804 i Systugan som dotter till den väldige Branäsen. År 1904 delade två syskon på Lenaheden - de rev den gamla stugan, och de två nuvarande husen byggdes.

Norra Lenaheden gick till en ny Lena, som drev gården med sin make, häradsdomaren Jon Jonsson från Björsgården i Norra Branäs. De fick sex barn, av vilka John Denis Jonsson blev kvar på gården. Södra Lenaheden gick vid delningen till Lenas bror, Olov Jansson, som var gift med lärarinnan Paulina Norlander från Västergötland.

- Olov Jansson var nämndeman, och främst minns jag honom som en väldig arbetsmänniska, berättar Eric Andersson, som tillsammans med hustrun Maj äger gården i dag.

- Han var intresserad av gamla saker och samlade en del till hembygdsgården. Han skrev en ansökan om flyttningsbetyg till Nordamerika, men det blev aldrig så, att han kom iväg. Innan han byggde Södra Lenaheden, drev han ett jordbruk i fruns hemtrakter, Od i Västergötland, och ett tag drev han Mattestorp i Branäsberget. Han hade en stor arbetskapacitet men förstörde sin kropp på tungt arbete.

Olov Jansson dog 1952, och två år senare köpte Eric och Maj Andersson gården.

På samma höjdplatå i södra delen av Branäs låg ännu en gård, och det var Pellheden. Boningshuset var byggt på 1800-talets förra del och hade samma stil som dalens gamla bondgårdar brukade ha, en s k parstuga. Från början kallades gården Heden, men det nuvarnade namnet kom troligen från en måg på stället, Per Persson.

- Det var händigt folk på Pellheden, säger Eric. De hade smedja, och de snickrade och gjorde fina handarbeten. Som jag minns det bodde Olof Dahlin där med barnen Pelle, Betty, Anna, Dagmar och Elna. En annan son, Olof, som var gift med Elisabeth Modén från Myra, byggde en stuga norr om huvudbyggningen.
Stället är nu ödelagt.

Norr om Pellheden ligger Systugan, en av de riktigt gamla gårdarna och den största av dem fordomdags. Namnet kom av gårdens sydliga läge vid en jämförelse med de andra gamla gårdarna Nordstugan och Domarstugan.

Ägare 1640 var Olof Jönsson och 1694 Jöns Persson.

En annan Jöns i Systugan, som blev vida omtalad för sin styrka, var den väldiga Branäsen, som föddes 1780 och dog 1808, bara 28 år gammal.

Systugan byggdes 1918 av Erics morfar Olov Jönsson, som här står framför huset tillsammans med dottern Ingeborg och hushållerskan Maja Berglund.

Han var gift med dottern till komminister Chenon, Johanna Magdalena.

Om det så bara finns en kärna av sanning i berättelserna om Branäsen, måtte han ha varit en oerhörd kraftkarl. I de gamla berättelserna omtalas han som en ren jätte.

Det berättas, att hans syring (avsedd för ett finger) var så stor, att andra karlar kunde sticka tre fingrar i den. Det har också sagts, att hans fingerring gick på en normal handled.

En gång var han på väg med häst och vagn uppför Domarbacken, och när hästen inte orkade dra det tunga lasset längre, spände han från den och drog upp lasset själv.

Från ett annant minnesvärt tillfälle berättas, att flera karlar en gång stod vid Vingängkvarnen och försökte bära fram en kvarnsten till kvarnen. Den som då uppenbarade sig var Jöns, Branäsen, som stack armen genom hålet i stenen och bar den i armkroken, dit den skulle.

Att han inte var någon dussinmänniska visas också av en annan berättelse. En gång, när han var i Norge på marknad, blev han omringad och överfallen av en hop karlar. Nu räckte inte ens Branäsens ansenliga krafter, men istället för att kort och gott ropa på hjälp, som de flesta skulle ha gjort, behöll han sin värdighet och ropade: ”Branäsen stånder i fara!” Som hämtat ur en isländsk saga.

Ur denna knipa klarade han sig med hjälp av Per Clemetsson, som även han var en stor och stark karl.

Här lämnar vi berättelserna om den väldige och ser på hans hem, Systugan, som inte ser ut att vara någon riktigt gammal byggnad.

- Systugan, som den ser ut i dag, byggdes 1918 av min morfar, berättar Eric. Han flyttade dit från Smestugan som änkeman tillsammans med dottern Ingeborg, som sedan blev ägare till stället. Senare ägdes Systugan av hennes bror Oscar och dennes son Birger Braneby.

I 1987 års Branäs bor över en tredjedel av byns befolkning i Systugan. Uttryckt så låter det kanske mer än de fyra personer det rör sig om, nämligen familjen Griffer, bestående av två vuxna och två barn.

Gunnarstugan 1908. Fr v Anders Gunnarsson, Birger Andersson, Anders hustru Sigrid Halvarsdotter, Elin Andersson, Signe Andersson, Hugo Andersson samt Arvid och Hanna Andersson, nygifta på bilden.

Gunnarstugan stod där som den stora skidbacken kommer ner ovanför dalstationen. I många år stod den öde med timret blottlagt, men den är nu transporterad till Norra Branäs.

Gunnarstugan byggdes 1850 av en Gunnar (förstås) med efternamnet Andersson. Han kom från ett ställe som hette Gunnartorp söder om Branäs, och han kom att bli ägare till flera fastigheter i byn. Han var nämndeman.

Erics farfar Anders Gunnarsson och farmor Sigrid Halvardsson från Långav ägde sedan Gunnarstugan och bodde där med sina fyra barn.

- Här fanns det många byggnader, säger Eric. På platån bakom bostaden fanns en s k mastuga, där man beredde lin, och här fanns även en linåker. Här fanns också en sommarlagård och ännu ett par hus. På samma avsats hade missionärsförsamlingen möten och sommarfester - men på vintern hölls dessa möten inne i Gunnarstugan.

- Här stod också en fin gammal loftbod, och något som skulle ha varit roligt för eftervärlden att se var det gamla maskinhuset med en tröskvandring av trä. Det var ett stort kugghjul, som drogs av två hästar, och som drev ett tröskverk. Det användes till mitten av 1930-talet.

- Och jag vill minnas, säger Eric, att här fanns en vattenledning av trä med en pumpanordning. Den gick från brunnen till lagården och användes innan tryckvattenledningen från en högt belägen källa blev till. Det skall ha varit Ola-Per i Backa, en man som var känd för sina mekaniska färdigheter, som byggde anordningen.

En tid bodde Eric själv i Gunnarstugan, och han har bevarat ett stort beslag med lås till en dörr, där årtalet 1666 står iristat. Konstigt nog var det i brunnen på gården, han hittade detta. Hur det hamnat där, lär vi inte få veta.

Vi kommer vidare norrut till platsen för Stötgården. Denna gårds mangårdsbyggnad revs 1989 för att lämna plats för uppbromsande utförsåkare. Gårdens namn är för evigt förknippat med den legendariska frälsningssoldaten Stöt-Hanna Olsson. Hon nötte de värmländska vägarna och stigarna i över 60 år, då hon spred sin förkunnelse, och det fanns säkert inte stuga i norra Värmland, som hon inte besökt.

I Året Runt nr 5 år 1961 ägnades hon en utförlig presentation, och där kunde man läsa om hennes första tid i armén: "den första (i Sysslebäck) som lät anteckna sig som soldat var Hanna Olsson, då en sökande 17-åring som inte riktigt vetat var hon hörde hemma i livet. Det första mötet som hon bevistade var den 9 september 1899, och det gjorde ett starkt intryck på henne. Den 30 oktober lät hon skriva in sig i armén. I juli 1903 invigdes kyrkan."

Stöt-Hanna arbetade också som målare och strävade hellre med tunga, manliga sysslor än med kvinnliga göromål. I Stötgården bodde förutom Hanna hennes syster Amanda och dennes man Johan från Nordstugan och parets sex barn.

Stötgården var en gammal gård. Man tror att den grundlades av en Markus Håkansson, son till häradsdomaren Håkan Markusson (f 1657) från Domarstugan. Markus var kyrkväktare eller stöt, som det kallades, och därav lär gården ha fått sitt namn.

I Lars Bäckvalls anteckningar om gården omnämns en kutryggig gubbe, som ägde gården på 1850-talet.

Stötgårdens säter i Kletten benämndes Stötbua.

I mitten av 1800-talet delades Stötgården i två lika delar mellan två bröder, av vilka den ene bodde kvar, och den andre byggde ett hus alldeles intill. Den sistnämnde hette Håkan Markusson och kallades Sme-Håckå, eftersom han var smed. Huset som han byggde blev efter samma mönster kallat Smestugan.

I samband med skidanläggningens tillkomst togs Smestugan ner efter många år av förfall. På 1930-talet bebodes den av Sme-Olle Olsson från Systugan med familj, och några år bodde Anders Törnqvist med familj där, innan de köpte Domarheden.

Eric vet, att hans mormor och morfar också bodde i stugan en tid med åtta barn fram till 1918, då Systugan var färdigbygggd och inflyttningsklar.

– Jag minns, att det tog eld i taket på Smestugan, berättar Eric. Det var bestämt 1925, och det brann i gården Avänga en halv kilometer norrut. Vinden låg på hårt norrifrån, och en gnista antände pärttaket på Smestugan. Någon stor brand hann det inte lyckligtvis inte att bli, men Avänga brann ner, och fem andra byggnader var hotade.

- Elden bekämpades med en stor brandspruta, som ägdes av byn, och vatten till släckningen fick man genom att bilda langningskedja med hinkar den långa vägen från älven.

Dahlgrens är en utbrytning ur Nordstugans ägor, och stugan byggdes upp av trädgårdsmästaren Olof Dahlgren från Norra Persby. Huset övertogs senare av sonen Hilmer, som bodde där med hustrun Maria och barnen Olle, Håkan och Matilda.

Även Hilmer anlade trädgårdar åt folk i trakten, och på den egna gården hade man föstås växter av många olika slag.

- När de planterade äppelträd, och det bara var ett tunt lager matjord, lade de stenar och lera i bottnen av planteringsgropen, för att rötterna skulle sprida sig i ytskiktet, erinrar sig Eric.

Dahlgrens stuga har rustats upp och ingår i den stora fritidsanläggningen.

Nordstugan längre upp mot bergets fot är upprustad och bebodd av Torsten Persson. Före honom ägde hans föräldrar Ida och Oskar gården.

Liksom en annan av de äldsta gårdarna, Domarstugan, stod Nordstugan först nere vid älven men blev senare flyttad. Som namnet anger, var Nordstugan nordligast belägen av de ursprungliga gårdarna. Den förste kände brukaren var Engelbrekt Bryngelsson, enligt 1640 års skattelängd.

Det finns uppgifter om, att gården tidigare kallats Markusgården och dess folk Markusfolket, men detta tror inte Eric riktigt på.

- Troligen rör det sig om en sammanblandning med Domarstugan, där de också hade namnen Markus och Markusson.

Nordstugans säter i Kletten kallades Nordstubua, och den låg på de södra vallarna.

Eric kommer också ihåg, att det fanns en äldre stuga bredvid Nordstugan tidigare. Där bodde två syskon, som var döttrar i Nordstugan, och de hette Marit och Helga. Marit, som var född 1834, bodde en tid i Amerika men kom hem igen och satte upp denna stuga.

På gården finns ett gammalt vackert härbre, som enligt Torsten Persson skall vara från 1700. Han kan också berätta, att uthusen som nu står norr om huset, tidigare stod på dess sydsida.

Saron kallas nästa hus vi kommer till. Där bodde lärarinnan och vantmakerskan Skol-Siri på älre dagar. En bror till henne var fjärdingsman Per Modén, och hennes syster, som hette Kerstin, donerade 1939 huset till Örebromissionen.

Tre år senare rustades huset upp och inrymde både möteslokal och evangelistbostad. Rut Norder från Nordmarkshyttan var den evangelist, som stannade längst i Saron. Hennes tid i Saron sammanföll i stort med 1960-talet.

Vid Saron. Fr v Per, Johan, Valfrid, Betty, Kerstin, Edvard, Skol-Siri, Ester och Ernst, alla Modén.

Branäs Fritidscenter använde under uppbyggnadsskedet huset som kontor.

År 1896 byggdes Myra, och namnet förtäljer en del om hur markens beskaffenhet var. Eric Andersson berättar:

- Här var ren myr tidigare, och jag har hört, att man lade stenfoten till huset på avfall, som blev, då man skrädde timret, som man byggde med. Tidigare fanns där bara en loge.

- Sofia i Tapperstugan talade om, att när hon gick i skola i slutet av 1800-talet, plockade skolbarnen ängsull till lärarinnans kudde på den myren.

Den som byggde upp stället var Per Modén från Avänga i Norra Branäs. Per och Kerstin Modén bodde i stugan med sonen Johan, på den tiden, då Eric var ung. Men inte bara de – sonen Ernst med fru Paulin och sju uppväxande barn bodde där samtidigt.

En som inte hade det trångt var ungkarlen Johan, som bodde själv på övervåningen.

Myra har under senare år genomgått en fullständig restaurering. De som utfört denna är de nuvarande ägarna Ingemar Gustafsson och hans fru Edit, som bor på gården delar av året och driver skogsbruk. Edit härstammar från gården.

Myrbua kallades Myras säter i Kletten.

Boa byggdes 1908 eller 1909 av Erics föräldrar Arvid Andersson och Hanna Olsson. Ägorna hörde ursprungligen till Gunnarstugan, där Arvid kom ifrån.

- De drev en affär i Boa fram till omkring 1916, säger Eric. Skolan var också inrymd i huset ett tag, och på övervåningen fanns rum, som uthyrdes vid tillfälliga behov.

Affärsrörelsen låg nere ett tag men övergick senare till mågen Henning Nykvist, som flyttade affären till Norra Branäs, när vägen byggdes.

- Folk tyckte nog, att det ”centrala” Branäs var, där affären legat, och att den kom avsides sedan, säger Eric.

Men med ett stort sortiment och en trogen kundkrets drev Nykvist affärsrörelsen till för bara något år sedan.

Boa hade del i Gunnarbua i Kletten.

Nu hör Boa till fritidsanläggningen i Branäs.

Gärdet heter gården norr om Boa. Den står mest tom men befolkas sommartid. Namnet anger, att den byggdes på ett gärde.

De första brukarna i nuvarande ägares släkt var Olof Nilsson (f 1854) och hans hustru Sigrid Bengtsdotter (f 1850). De hade sju barn, och av dessa var det Anton (1881-1949) som tog över gården. Han var gift med lärarinnan Hanna (1885-1968), som kom från Nordstugan. Hon hade sin första tjänst i Uggelheden, sedan var hon vid Brattmons skola 1909-19. Därefter tjänstgjorde hon i Branäs, så länge den skolan fanns kvar, och åren fram till pensioneringen var hon i Transtrand. Hanna var en omvittnat duktig lärarinna.

Även Anton och Hanna hade sju barn.

Gärdet hade säter i Kletten, Nils-Bua.

Hyddan, ligger på en platå ovanför och väster om Gärdet. Det var byggmästaren och timmermärkaren Olov Hyddén, som byggde stället, troligen 1902. Han var gift med Frida Modén, som var dotter till klockaren Per Modén från Avänga. Frida höll söndagsskola på Hyddan.

Från ett gammalt hus i Avänga kom stommen till en del av Hyddan. Huset har senare blivit påbyggt med övervåning och brutet tak.

Tomten blev köpt och avstyckad från Gärdet.

- Olov och Frida hade sex pojkar, och även en syster och en faster till Frida bodde i huset, minns Eric.

Fridas bror Markus, som hjälpte till med bygget, tyckte att stället skulle heta Hyddan och att Olov, som från början hette Olsson, skulle ta namnet Hyddén. Så småningom blev också namnet infört i kyrkboken.

Denne förste Hyddén var son till Knepp-Ola Persson från Knepp-Olatorp i Södra Branäs och dennes hustru Kerstin Persson.

Av många tidigare bebodda ställen finns nu inget spår kvar. Det gamla soldattorpet Brannheden (som behandlas med torpen) låg där som vägen söderut från Branäs går fram. Att där varit en boplats för flera soldater med familjer kan nu vara svårt att tänka sig. Själva stugan finns kvar – den flyttades till Gärdet, där den blev tvättstuga.

Av andra gamla bosättningar finns ingenting kvar.

Dahlinknölen hette ett annat litet ställe på en platå just söder om Södra Domarheden. En kvinna som kallades Dahlin-Marit bodde där, innan hon flyttade till en son på Pellheden.

Lars Bäckvall har beskrivit en jordkoja, som låg väster om Pellheden och som kallades Lassekojan. Här bodde en Lars Markusson (f 1808) från Stötgården tillsammans med Sigrid Persdotter (f 1815), som kom från Transtrand.

Åtminstone några av väggarna var av jord, spismuren var inte avjämnad med murbruk, utan stenarna stack fram nakna. En stor säng fanns, bestående av en brädram med botten på fyra stolpar. Kojans mått var 4x4,5 meter.

Det har berättats, att en Karin från Domarheden en natt låg hos folket i jordkojan, det år hon läste för prästen. Hon hade sin katt med sig, men katten smög ut, och en räv kom och jagade upp den på kojans tak. Katten blev räddad, genom att den ramlade ner genom skorstenen. De trasor, som var instoppade som spjäll i skorstenen, ramlade ner med katten.
Morgonen därpå syntes spåren av bägge djuren vid kojan.

Ett gammalt ställe, som nu är helt borta, var Systuhia invid Systugan. Detta ställe sades ha brunnit upp.

Amundbacken låg mellan Stötgården och Gunnarstugan på en liten platå, där senare en liten skidbacke med hopp blev iordningställd. Stugan var liten och hade några uthus. Kyrkvaktmästaren Domar Amund Halvardsson (1852–1930) bodde ensam på Amundbacken. Han hade lov att ta sjunkvirke ur älven för att såga eller ta till ved, och han släpade virket efter båten, upp till tio stockar.

- Han brukade skämta om, att han skulle begravas nära vägen, så han skulle kunna fälla folk med käppkryckan, minns Eric. Amund ligger också vid vägen nära kyrkporten.

Ett stycke söder om Boa, en liten bit upp på höjden, fanns ett ställe, som kallades Bortnär Guldsmen, men det är inte bekant om eller när någon guldsmed bott där.

I skogskanten ovanför Boa, på Boas mark, fanns Majadalen, där en kvinna som kallades Vitte-Maja bodde, Bortnär Vitte-Maja. Det har sagts, att Branäsbönderna skänkte var sin timmerstock, så hon skulle få en stuga att bo i.

Söder om Branäs låg så torpen som i en egen liten by, men det är, som det brukar heta, en historia för sig.

NORRA BRANÄS

Norra Branäs runt 1930. Närmast älven syns fr v Björsgården, Tapperstugan, Pellgården, Norra och Södra Framgården och alldeles vid älvkanten en smedja och en såg. Närmast i bild syns Västgårdens uthus och Åsen. På östra sidan av älven ligger Branäs ordenshus.

Norra Branäs hemman utgörs av norra halvan av det näs, som kallas Branäs samt dithörande skogar, som går upp över berget och vidare västerut och även mark på några andra ställen.

År 1503 var "Nord-Bryndenes" upptaget till tre öre i skattelängderna. 1540-1550 stod Peder som skattskyldig för både Norra Branäs och för Persby, likaså 1566. År 1608 hette ägaren Torkil, och 1610 stod Olof med hustru och piga upptagna liksom Per med hustru, Torkil med hustru och Per med hustru och piga. Byn hade börjat växa.

Flera stora gårdar och några torp har hört till detta hemman. Ur den stora gården Uppgården kom Västgården och enligt uppgift även Framgården och Björsgården.

Vid Laga skiftes framställande av inägorna var Framgården (senare delad i en norra och en södra del) den största gården, och då man räknade den totala arealen var Västgården störst.

De övriga självägande gårdarna vid mitten av 1800-talet var Björsgården, Pellgården, Avänga och Tapperstugan.

Brukspatron Tjeder (Letafors bruk) fanns också med som en mindre delägare och ägde även en femtedel av sätern i Mörttjärnsberget.

I den gamla Uppgården fanns byns enda exportindustri, troligen på 1600-talet. Man bedrev nämligen klensmide och smidde söm och hästskor, som såldes till Norge.

På gården Avänga bodde stamfadern till Modénsläkten, som har blivit stor i norra Värmland. Det var Per Modén (1799–1855) som kom från Gunnarskog vid en tid, då hans bror Lars var komministeradjunkt i Dalby. Hans hustru var Sigrid Jönsdotter från Systugan.

Han sades ha en stark och vacker stämma, och den fick ljuda sista gången i Dalby kyrka på nyårsdagen 1855.

Per Modéns son ärvde faderns namn, och inte nog med det – han tog också över skollärar- och klockartjänst efter sin far. Per den yngre hade bra sångröst och var en styv fiolspelman. Lars Bäckvall nämner dessutom, att han var utrustad med ”älskvärt och fridsamt sinne”.

Hans hustru var från Gunneby och paret hade tio barn. Sonen Bengt Johan tog över Avänga. Efter hans död bodde hans hustru Sigrid Gunnarsdotter kvar med tre av de vuxna barnen och deras familjer.

1925 brann Avänga, och de tre syskonen byggde upp var sitt hus - efter samma ritning fast med små modifieringar.

Paul och hans fru Inez byggde nya Avänga av virke från Siritorp, som Inez styvfar Vestling skänkte.

Ingvald och hustrun Signe (Sirén) byggde Östbacka och systern Ellen (gift Elvelin) lät bygga upp Frideborg söder om Östbacka. Ellens andra namn var Frideborg. Modern Sigrid flyttade med till Frideborg.

Alla gårdarna är kvar i samma släkt.

En annan avstyckning ur Avänga är Södra Avänga, som byggdes i slutet av 1890-talet, troligen 1898.

Det var Maria Modén från Avänga och maken Anders Jönsson från Strandås, som byggde upp gården.

Efter en tid bosatte de sig i Strandbyggningen i Ransby, och Södra Avänga hyrdes ut.

Marias och Anders barn, som nådde vuxen ålder, var John, Rut, Ragnar, Birger, Olle, Anna och Ture, med efternamnet Andersson.

Rut och hennes man Johan Bengtsson köpte ut syskonen i början av 1930-talet och bosatte sig på Södra Avänga. Nu har deras son Anders och hans hustru Majvor tagit över gården.

Brannstugan eller Branngården låg mellan Avänga och Åsen, och stugan kallades också Lill-Markusstugan. Dit flyttade den siste soldaten på Brannheden Per Larsson Bran (uttalas Brann) och hustrun Karin Halvarsdotter år 1894.

Stugan var troligen rätt gammal, när de flyttade in. Den var byggd i samma stil som Tapperstugan, och till gården hörde ladugård, loge, stall och två härbren.

Dottern Lina flyttade till grannstugan Johannesheden, då de gamla gått bort. Där bodde tidigare smeden och urmakaren Johannes från Galåsen och hans hustru Siri från Lostorp söder om Sannäsmon.

Johannes miste ena ögat, då han under arbetet fick en glödhet järnbit i det.

Många av dem som var barn, då seklet var ungt, gick gärna och besökte Johannes och Siri.

Brannstugan revs, och en del av virket brukades antagligen till att bygga upp de nya husen efter branden i Avänga. Johannesheden ägs av Tore Modén.

1822 bosatte sig Axel Eriksson (f 1788) från Bosjö herrgård i Branäs. Han blev den förste brukaren av Framgården, som köptes ur den gamla Uppgården. Axel kom till bygden som jägmästare och timmeruppköpare, och en broder som hette Karl var inspektor på Letafors bruk. Deras far hade tydligen gott ställt och köpte Uppgården i Möre åt Karl och Uppgården i Branäs åt Axel. Bröderna var förresten kusiner till uppfinnaren John Eriksson. Det första boningshuset stod mellan nuvarande Södra och Norra Framgården. Förmodligen blev stugan trång, för där bodde bröderna Olle och Nils med sina familjer - en i kåven (kammaren) och en i stugan.

Båda hade söner som hette Axel efter anfadern, och för att hålla isär dem kallade man dem Axel i stugan (Stug-Axel) och Axel i kåven (Kåv-Axel). Man delade på sig och byggde Södra och Norra Framgården, och detta var under andra hälften av 1800-talet.

Axel och Axel blev vid var sin Framgård. Axel i kåven blev far till Erik Andersson, som rev den gamla Södra Framgården och byggde nytt hus 1938. Det nya huset ligger just söder om platsen för det gamla.

Axel i stugan blev far till Kerstin i Norra Framgården. Kerstins man Gustav Larsson renoverade stugan 1943 och lyfte upp den tre stockvarv för att höja taket.

Huset genomgick sedan en ny renovering 1990.

Framgården hade smedja från 1700-talet, men den revs för några årtionden sedan liksom en såg, som man hade ihop med Pellgården.

Både Norra och Södra Framgården är kvar i ursprungliga släkten.

Åsen eller Hajet uppfördes på 1890-talet av kyrkvärden och förre soldaten för Branäs norra rote Olov Vestling. Stugan stod tidigare på Södra Domarheden. Det finns uppgifter om att en tidigare gård skall ha funnits på platsen.

Anna Martinsson från Urbanusberget var piga på Åsen, och hon blev adopterad av Vestling och ärvde honom. Han lät uppföra en stuga till på gården, där Annas syskon Emanuel, Anton och Minda fick bosätta sig.

När Anna Vestling dog, ärvdes hon av sina syskon - som blev kvar på Åsen och så småningom flyttade till Strandås - och av syskonbarn.

Den som nu äger Åsen är en systerdotter, som heter Märta Forsberg.

Ur den gamla mäktiga Uppgården kom bl a Västgården (uttal - Värsgarn). Den står redan 1608 som ägd av nämndeman Jon Persson. Det sägs, att nuvarande mangårdsbyggnaden åtminstone delvis är mycket gammal, kanske från den tiden.

Övervåningen är påbyggd senare, troligen i början av 1800-talet, och en påbyggnad framtill är av ännu något senare datum.

Den som senast bodde i Västgården var den legendariske jägaren och flygaren Verner Jonsson, som var släkt i rakt nedstigande led med de gamla brukarna av Uppgården.

Verner var en hängiven jägare och var en gång på storviltsjakt tillsammans med kejsar Haile Selassie. Denne var heller inte den ende storgubbe som kunde skryta med att ha jagat ihop med Verner i Värsgarn.

Flygningen var Verners andra stora passion i livet, och redan som ung drömde han om att bli flygare. Fadern var dock bestämd över, att det var jord- och skogsbruk, som var något att satsa på.

Till slut tog Verner ändå certifikat som en av de första i norra Värmland, och han till och med köpte sig ett eget flygplan. Många är historierna om hans vådliga luftfärder, totalt orädd som han var. Att han flög under Branäsbron lär vara alldeles sant, liksom berättelser om, hur han gjorde störtdykningar med avslagen motor, som han på något vis lyckades starta i flykten.
I ungdomen tränade han boxning och övade sig på att tåla smällar genom att ställa sig ivägen för en svängande sandsäck.

Denne färgstarke man avled för några år sedan, och gården ägs nu av sonen Christer.

Stamfadern i Pellgården, Olof Jönsson (1799-1870), Pellgubben kallad, kom från Systugan och var son till "Branäsen".

Olofs fru Gulli Persdotter (f 1799) kom från Nordstugan.
När Olofs mor, som tidigt blev änka, gifte om sig, blev Olof själv hennes svåger!

Sonsonen Olov Mattsson uppförde det nu befintliga bostadshuset 1916. Den gamla byggnaden var en parstuga, och den låg söder om den nya. Man byggde in det norra rummet, nöstugga, i den nya byggnaden.

Tre av Olov Mattssons bröder utvandrade till Nord-Amerika, Bengt och Per i slutet av 1800-talet och Gustaf i början av 1900-talet.

Nu ägs Pellgården av Olovs son Bengt.

Gret-Karin Eriksson hjälpte till länge i Pellgården, och man byggde henne ett litet hus närmare berget. Det blev kallat Hagen. Stugan har nu rivits och satts upp i Ekshärad.

Norr om Hagen, på samma ägor, låg Täppan. Dit flyttade Sigrid Olsdotter från Pellgården och hennes make.
Efter dem bodde deras dotter Lina och hennes make Karl Smed där med sina barn. 1918 flyttade de till Möre, och bohaget fick de med i några vändor med båten.

Tapperstugan blev köpt under förra delen av 1800-talet av Per Persson och övergick så till dottern Ingeborg (1834-1916) och hennes man, Olof Markusson (1837-1889) från Ransby. Två av deras barn Olof och Sofia, var de sista i släkten, som brukade Tapperstugan. Dessa två var bland de mest pådrivande i nykterhetslogen på orten.

En annan av döttrarna i Tapperstugan hette Ingeborg, och hon gifte sig med skomakaren Olle Styffe från Ransby. De röjde och byggde upp Kallestugan, som ännu är kvar i Styffesläkten.

Olle hade skomakarverkstaden i köket bland sju uppväxande barn.

Björsgården var en del av den gamla Uppgården. Som förste brukare står häradsdomare Olof Jönsson (1775-1842), sedan hans son Jon Olsson (f. 1821). Dennes son Janne hade ett tag affär på övervåningen i Björsgården. Denna verksamhet upphörde, då familjen flyttade 1907. Janne sysslade även fortsättningsvis med affärer och flyttade senare till Klarabäck.

Grosshandlaren Olof Björlin (1855-1917) köpte Björsgården, som han rustade upp, och han lät bygga ut trädgården. En trappa byggdes ner till älven, där man hade en motorbåt (ett ovanligt fordon där på tidigt 1900-tal). Efter hand användes gården mest sommartid.

Efter Björlins död fick gården nya ägare - först kom den i norsk ägo och var ett par år barnkoloni.
Så blev gården stående tom och förföll allt mer.
Nyvarande ägare Konrad och Sigrid Jonsson rev det gamla huset och satte upp ett nytt 1944.

En stor del av marken har älven brutit ut vid det så kallade Björsbrottet, men där har blivit förstärkt med sten under senare tid.

Björlinarna kom från Björs-Olastugan väster om Björsgården. Den siste i släkten, som brukade stället var Björs-Ola-John Olsson och hans fru Karin. De hade sju barn. När skolhuset blev tomt vid indragningen 1938, flyttade familjen dit. Man hade korna kvar i den gamla ladugården ett tag. Så småningom rev John stugan.

Björs-Ola-John, som själv spelade dragspel, var kusin till dirigenten Ulf Björlins far, som härstammar från Björs-Olastugan.

Nordbacka norr om Björs-Olastugan byggdes 1935 av Henning Johansson från Persby, gift med Märta Persson från Norra Domarheden. De hade fyra barn - Margit, Inger, Barbro och Erik. Den sistnämnde var en av dem som förolyckades vid tunnelraset vid Klarabro 1955.

År 1937 byggde Henning Nykvist från Möre och hans fru Ada Andersson från Södra Branäs en lanthandel, Branäs handel, i Norra Branäs. Innan dess hade de drivit rörelsen i tre år i den gamla affärslokalen i Boa i Södra Branäs.

Den nya affären hade ett stort sortiment av varor, och kunder kom även från grannbyarna.

Rörelsen drevs av samma ägare i omkring 50 år.

I Gretstugan bodde Olov Eriksson (1863-1943), gift med Ingeborg Eskilsdotter (f. 1872) från Sannäsmon. Stugan var mycket liten, och det har förvånat många, att de fick plats där med en stor familj. Arrendet av stugan hade gått i arv från Olovs föräldrar, men sonen Edvard blev självägande 1936 och byggde ett nytt och större hus söder om det gamla.

Mellan Gretstugan och affären ligger Modéns Bil & Motorverkstad.

Det var Uno Modén, Avänga, som byggde verkstad och villa i hagmarken där. Dessförinnan hade han i ett par år rörelsen inhyrd i ett uthus på Nygård i Ransby.

Norr om Gretstugan uppförde Anna-Lena Arnesson 1966 ett hus, som hade två bostadslägenheter. Familjen bodde i den ena och hyrde ut den andra. Huset hade tidigare tjänsgjort som barack för arbetarna vid kraftverksbygget i Höljes.

Huset övertogs av dottern Carina och hennes man Lars Berglund. De gjorde en stor lägenhet av de två små.

Branttorp presenteras på annat utrymme i denna skrift, men det förtjänar att nämnas, att det gamla soldattorpet fick tjänstgöra som epidemisjukhus, när difterin härjade 1918.

Melker Kjellberg och hans fru Selma byggde en villa, som de kunde flytta in i lagom till julen 1950. Alldeles bakom huset låg ett gammalt ställe, som kallades Lelle-Jonhagen.

Bara några grundstenar visar husets belägenhet, och de som minns tidigt 1900-tal kan berätta, att där då stod ett öde och övergivet hus.

Vid denna hage kom den slingrande timmerväg, som kallades Korkskruvvägen, ner från berget. Just ovanför hagen svängde den om Friskstugan, där det också endast finns stenar kvar, som visar att där varit bebyggt.

De som sist bodde i Friskstugan var Anna Kjellberg och hennes dotter Elsa. Före dem bodde Frisk-Olas systrar Siri och Kerstin där och en friare till en av dem. Denne blev kvar efter dem men hängde sig i ett uthus där.

Vid Brantbäcken fanns en gammal pärthyvel.

SKOLAN I BRANÄS

Sedan 1842 års folkskolestadga trätt i kraft, tog det åtskilliga år, innan skolhusbygget började diskuteras. I början upplät de olika gårdarna rum (vanligen "nöstugga") till skola, men 1850 kom en förordning, som ålade socknarna att bygga skolhus. Det blev beslutat om skolhus i Likenäs, Backa, Hole och Ryheden, Branäs. Till Branäs skoldistrikt hörde området från Vingäng till Södra Persby.

Så sent som i oktober 1862 diskuterade skolstyrelsen ännu var skolhuset skulle ligga. Nu var Strandås på förslag, men en månad senare beslöts, att huset skulle ligga på Jon Olssons ägor i Norra Branäs, norr om hans gård. Området skulle vara 70 alnar i kvadrat och skolhusets mått 23 x 16 alnar med en höjd av fem alnar. Ett skolrum, 16 alnar i fyrkant, och en lägenhet skulle inrymmas där.

1863-1864 byggdes skolhus i Sysslebäck, Hole, Norra Branäs, Transtrand och Backa, och skolstyrelseprotokollet från oktober 1865 berättar, att bara tapetsering återstod i Branäs skola.

1918 blev skolan ombyggd, men redan 1938 drogs den in. Det låga elevantalet gjorde, att en sammanslagning med Långavs skolområde blev nödvändig.

Men 1941 upprättades en småskoleavdelning i Branäs, och 1947/1948 var sista året för den. Gärtrud Dahlin hade den klassen. Följande läsår höll man till i Ransby gamla prästgård.

Till prästgården följde också Hermods realskola med, som också hade haft en avdelning i Branäs skolhus.

Några år under 1960-talet gjorde den gamla skolan i Branäs tjänst som glasmästeri.

Större bild

Skolkort från omkr. 1910. Lärarinnan hette Sigfridsson.
Stående från vänster: Einar Hedberg, Orvar Dahlström, Gunnar Sonesson, Edvin Engström, Arvid Kjellberg, Johan Jönsson, Albert Ås, Hugo Karlstam, Nils Lill, Emil Smed och Ingvald Andersson. Mellanraden från vänster: Anna Sirén, Alida Olsson, Björsola-Märta Olsson, Kerstin Larsson, Framgården, Karolina Larsson, Maria Olsson, Gretstugan, Anna Berggren, Anna Berglund-Andersson, Signe Markusson, Marta Persson-Johansson. Främst från vänster: Per Sandin, Gottfrid Bengtsson, Hedbäckmon, Sigrid Dahlström, Karin på Källhia, Kerstin Jonsson-Halvarsson, Vilhelm Andersson, Olle Andersson och Per Dahlin.

Större bild
Klasserna vid Branäs skola, troligen 1918 eller 1919. Lärare Carl Ceander Ehrnfors, som tillträdde 1912. Främst till vänster: Astrid Halvarsson, Framgården, Sigrid Mattsson, Pellgården, Villy Wallin, Persby Karin Johansson, Ransby, Elin Bergsten, Ransby, Lilly Jönsson, Ransby, Nanna Karlstam, Ransby, Hildur Halvarsson, Gullkroken, Rune Andersson, Boa, Oskar Engström, Ransby, Amund Engström, Tronsgården, Adolf Axelsson, Ransby, Sven Engström, (?), Ransby, Manne Nilsson, Långav, och Helmer Karlsson, Nygård i Ransby. Andra raden från vänster: Elna Amundsson, Ransby, Rut Eskilsson, Långav, Ada Andersson, Boa, Astrid Persson, Nordstugan, Anna Olsson, Gretstugan, Helny Håkansson, Persby, Maja Slätt, Branttorp, Emmy Wallin, Persby, Maja Jonsson, Lenaheden, och Dagny Brant, Skräddartorp.
Tredje raden från vänster: Konrad Magnusson, Långav, Herman Andersson, Vingäng, Sigfrid Halvarsson, Persby, Tor Karlstam, Ransby, Karl Engström, Tronsgården, Sven Hyddén, Hyddan, Edvin Sandin, Persby, John Halvarsson, Ransby, och Erling Eskilsson, Långav. Bakre raden från vänster: Arvid Johansson, Hedbäckmon, Birger Emanuelsson, Persby, Åke Hydden, Hyddan, Bengt Jonsson, Klarabäck, Jakob Kjellberg, Branäs, David Halvarsson, Gullkroken, Orvar Olsson, Skansheden, Ture Andersson, S. Avänga, och Folke Styffe, Långav.
Stående framför räcket från vänster: Karin Amundsson, Ransby, Astrid Sandegren, Ransby, Ingeborg Persson, Persby, och Signe Östlund, Långav. Stående bakom räcket från vänster: Gulli Olsson, Gärdet, Ellen Johansson, Hedbäckmon, Ellen Johansson, Ransby, Elin Karlsson, Strandås, och Rut Kjellberg, Vingäng.

Större bild
Fyra årskurser 1938: Främre raden från vänster: Lisa Elvelin, Gerd Modén, Greta Persson-Olsson, Anna-Lisa Olsson-Johansson, Margit Andersson-Axelsson. Mellanraden från vänster: Britta Martinsson: Tore Modén, Kjell Modén, Bengt Modén, och Aina Hedberg. Bakre raden från vänster: Ture Modén, Villy Berglund, Anna-Lena Andersson-Östberg, Marit Persson, Margit Johansson, Elsa Kjellberg, och Elsa Andersson-Karlsson. Lärare Carl Ceander Ehrnfors.

60-årsjubileum i Dalby:

Inget stök i Branäs-klassen

Sextioårsjubilerande skolklass. Tio (Ester Styffe saknas på Bilden) av de ursprungliga trettiofyra eleverna träffade sin gamle lärare från skolan i Branäs. Från vänster Nils Olsson, Henrik Fahlén, Agne Bergsten, Elsa Bengtsson, Fritz Munkehed, läraren Holger Edmarker, Yngve Hyddén, Ellen Sandin, Eric Andersson och Herbert Styffe.

Av Torleif Styffe.

Den första söndagen i juni samlade folkskolläraren Holger Edmarker sin skolklass till en annorlunda skoldag med kaffe och våfflor på Dalby hembygdsgård.

Annorlunda blev skoldagen framför allt genom att det var 60 år sedan klassen var samlad första gången. Läraren är nu nästan 86 år och eleverna har hunnit bli pensionärer.

Jubileet var gemytligt och läraren läste dikter och berättade skolminnen och historier, medan hans gamla elever andäktigt lyssnade. Något suddgummikastande eller stökigt beteende var det aldrig fråga om, utan eleverna gav läraren såväl blommor som applåder.

Styva Slöjdare
Lika välartade var de också, när det verkligen begav sig, om man får tro Edmarker.

- Ni var väldigt duktiga, berömde han eleverna. Efter många års jämförelse håller jag styvt på, att ni var en av de duktigaste klasserna, och pojkarna var de styvaste slöjdarna jag har haft.

Förälskad i Branäs
Klassen som egentligen omfattade årskurserna tre till sex, var Holger Edmarkers första, och det var alltså 1929 han gjorde sitt första och enda lärarår i Dalby som vikarie för Ehrnfors i Branäs skola. Men ett år räckte för Edmarker för att han skulle bli förälskad i bygden, och ända sedan han lämnade sin första klass, har han hållit kontakten med flera av de forna eleverna.

– Det är den här klassen och två klasser till jag träffar då och då.
Sedan många år tillbaka bor Holger Edmarker med sin fru i Gnesta, men Dalby och den första klassen i Branäs har han aldrig glömt.

TORPEN I BRANÄS

Torpen fick i stor utsträckning förläggas till de tidigare betesmarkerna på "hian" (hedarna), sedimenthyllorna som finns mellan dalens botten och bergen.

I Branäs finns inga större sådana terasser, men en hel torpby växte upp i mitten av 1800-talet på en avsats på själva Branäsberget strax söder om byn.

Torpen låg på skogs- eller ibland ängsmark, som hörde till bondgårdarna i byn, och arrendet eller skatten betalade torparen eller hans fru genom att arbeta åt bonden några veckor varje år. Dessa veckor sammanföll givetvis ofta med den tid, då torparen själv hade som mest att göra.

Det var svårt att klara försörjningen av de ofta stora familjerna på vad torpen gav, så många torpare tog sig arbete borta i perioder eller blev hantverkare. Det var flera erkänt skickliga hantverkare, som kom fram ur torparleden - en sådan, som omtalas än idag var Maria Olsson (1881-1962) från Torp-Olletorp.

Så långt söderut som på Sannäsmon hade Norra Branäs två torp, Vingängstugan och Gunnartorp. Också Klemetstugan söder om Gunnartorp låg på Nord-Branäs mark, innan den flyttades några meter över rågången mot Uggenäs.

Vingängstugan lydde under Björsgården och brukades av Lars Persson (1837-1907) och hustrun Marit Halvarsdotter (1840-1911). Torpet har gått i arv i släkten och blev så småningom fritidshus.

Klemetstugan låg något längre mot norr, framför Alf Olssons källare vid nuvarande landsvägen, men blev senare flyttad. Torpet hörde till Västgården, och förste torpare där var Klemet Persson med hustrun Kerstin Larsdotter. Torpet övertogs av sonen Markus Klemetsson (1808-1880), som var gift med Karin Andersdotter (f 1814) från Gunnartorp. Inget av deras barn tog över torpet - dottern Kerstin blev gift i Torp-Olletorp, och de andra syskonen for till Dalarna. Sist hemmavarande av dem var Markus, som 1898 flyttade till Stora Tuna. Torpet blev då öde.

Uthusen finns kvar och hör till Alf Olssons fastighet.

Gunnartorp låg längst norrut på Sannäsmon. Det hörde troligen till Västgården, och beboddes först av Elov Nilsson (f 1754) och Karin Andersdotter (f 1756). Torpet togs sedan över av sonen Anders Elovsson (1782-1870) och hustrun Kerstin Håkansdotter (1782-1870) från Domarheden. Efter dem tog ingen över torpet. Sonen Anders köpte Tullfastigheten i Vingäng av Gustav Schröder, och sonen Gunnar byggde Gunnarstugan i Södra Branäs 1850.

Mellan Sannäsmon och Branäs låg torpen "sör i berget", åtta torpställen som låg på Södra Branäs. Granskogen har nu tagit tillbaka den mark som för en tid blev lånad till att odla på, och det finns inte kvar många spår efter de gamla torpen.

Längst söderut i torpbyn låg Torp-Halvartorp, som hörde till gården Gärdet. Det var Halvard Markusson (1829-1876) från Ransby och hans hustru Kerstin Larsdotter (1831-1906) från Tutstad, som anlade torpet. De gifte sig 1855, och det torde ha varit strax efteråt, som de flyttade dit. En dotter, Ingeborg, gifte sig och blev kvar på torpet, men familjen flyttade så småningom, och Kerstin blev ensam kvar på torpet. Det lades ner vid hennes död 1906.

Norr om Torp-Halvartorp låg Skräddartorp, på Boas mark. Olov Markusson (1823-1898) från Ransby anlade torpet tillsammans med hustrun Karin Henrikssdotter (1825-1899) från Långav. De gifte sig 1851. Torpet var bebott fram till 1930-talet.

Torpet norr därom kallades Arraktorp och var torp under Pellheden. Den ende man vet som har bott där var Halfvards-Jon Persson (1809-1896), kallad Arraken eller Arrak-Goffa.

Denne man, som kom från den stora Halvarsgården i Likenäs, var själv fattig och försörjde sig som skollärare, en syssla som han höll på med till början av 1860-talet. Han hade små ögon men en väldig skäggprydnad och sjöng gärna ur Frithiofs saga. Sin båt kallade han Elida.

Ännu längre norrut låg Håckå-torp, som lydde under Södra Domarheden. Håkan Markusson kallad Stöt-Håckå (f 1828) från Stötgården köpte torpet av sin svåger Gunnar Andersson från Gunnarstugan. Håckå var gift med Kerstin Andersdotter (1821-1893). Han och hans son Håkan och måg Jon har lämnat efter sig några minnesmärken av ett alldeles speciellt slag.

Det är stora stenrösen med åtskilliga kubikmeter sten i varje, som visar vilken odlarmöda som lagts ner på detta torp. De stora stenhögarna skall också fortsätta en bit ner i marken.
Agne Törnqvist i Södra Branäs som har bidragit med flertalet personuppgifter i detta avsnitt, har skrivit om Södra Branäs torp i boken Torp i Dalby. Om Håckåtorp skriver han:

"Dagens ungdom borde göra ett besök i torpet för att se, vilket arbete våra förfäder utförde, och under vilka svåra förhållanden de levde."

Från 1921 bodde Sigfrid och Anna Andersson på torpet, och sist bodde deras dotter Margit och hennes man Åke Axelsson där. Torpet blev öde vid mitten av 1940-talet.

Om man fortsatte norrut från Håckåtorp, kom man till Eskilstorp, torp under Norra Domarheden, vilket först brukades av Eskil Eskilsson (1837-1919) från Stommen och hans hustru Kerstin Olsdotter (1841-1922) från Torp-Olletorp. De gifte sig 1862. Dottern Emma bodde sist på torpet fram till 1937.

Torp-Olletorp eller Jöns-Karetorp låg norr därom och lydde under Systugan. Torpet blev anlagt 1835 av Olov Jonsson (1811-1898) från Ransby och hustrun Karin Persdotter (1811-1890) från Likenäs. De gifte sig 1833.

Det fanns inget överföd på torpen. Det som gick sönder tog man till vara och lagade och lagade igen. Eric Andersson har sparat en lappad lie från Torp-Olletorp.

Torp-Olletorp var det torp ”Sör i berget” som var bebott längst - ända till 1957. Något år senare flyttades torpstugan till Dalby hembygdsgård i Ransby, där den nu står och minner om gamla tider.

Under de sista åren Torp-Olletorp brukades, hölls där en del religiösa utomhusmöten på somrarna. Den här bilden är från ett sådan tillfälle.

Arrendet var det brukliga - sex veckors arbete åt ägarna. Tre av dessa veckor skulle Olov hjälpa Jöns i Systugan sommartid, resten fördelades på de andra årstiderna.

Torp-Olletorp beboddes av tre generationer. De sista som bodde där var Olovs och Karins barnbarn Markus, Karin och Maria. Utan just andra bekvämligheter än en kokspis bodde de kvar där till den 27 november 1957.

Eric Andersson kände syskonen väl och har beskrivit dem som mycket förnöjsamma, ärliga och gästfria människor.

Syskonen sör i berget var kända för sin skicklighet i handarbete och hemslöjd. Särskilt omtalade var Marias dalbyvantar.

- I min ungdom brukade Torp-Markus komma hem till oss för att be om hjälp med ploganna. Det var på våren, och han kom alltid på en söndag. Jag brukade få följa med pappa dit och hjälpa till, och när jag blev äldre, fick jag ta hästen och fara dit själv.

- Varje år var det samma rutiner och samma redskap. Gödseln hade Markus kört ut med kälke på vintern till de åkerlappar, som låg längst bort, och till de närmaste användes skottkärran.

En gammal, sliten plog brukades liksom fjäderharv och slättharv, och man hade en vält, som var gjord av en grov trädstam.

Av sädesslagen var det havre, som var gångbart, och mandelpotatis och snöboll växte bra i den mörka bergjorden.

- Markus sådde alltid själv, berättar Eric, och det var väldigt noga, att det blev jämt utspritt. Det var roligt att se på, när han gick där med ”sälöpen” på magen och kastade ut havren i jämna, fina bågar.

Grönsaker och rotfrukter odlades också på torpet, och rikligt med blommor var det där.

Torp-Olletorp var det sista av torpen sör i berget som brukades. Stugan står på Dalby hembygdsgård, men de många uthusen, som hörde till torpet, är borta.

- Det var inte lätt för så gamla människor att bo kvar där. Det fanns ingen väg, bara en brant gångstig gick ner till älven. Sommartid fick de använda båt för att komma till affärer, post o d. På vintern måste de pulsa i snö, obanad väg som det var.

- Markus, Karin och Maria avslutade torpepoken i Södra Branäsberget med stor heder, säger Eric Andersson om denna strävsamma familj.

Det torp som låg norr om Torp-Olletorp var Brittatorp eller Knepp-Olatorp. Det hörde till Nordstugan och anlades av Per Thomasson (1810-1879) från Baggerud och hans hustru Britta Olsdotter (1811-1866) från Branäs. 1834 gifte de sig.

Sista brukare av torpet var Jon Olsson och Brita Olsdotter. 1943 dog Jon, och Britta flyttade därifrån. Torpet blev öde.

Nordligast av torpen på Branäsberget var Mattestorp. Det var torp under Myra och troligen det äldsta av torpen.

Den som bröt mark och byggde var Mattes Andersson (1800-1880) från Vingäng. Han var gift med Karin Persdotter (1795-1869) från Branäs. 1826 gifte de sig.

Torpet blev brukat av makarna och äldsta sonen Anders, vilken flyttade till Amerika efter faderns död.

Torpet stod sedan obebott en tid, tills det köptes av Anders Thyberg, som flyttade dit. Efter honom var det Hilmer Carlsson Slätt från Tutstadsätern, som flyttade dit med familj. Sonen Erling (f 1905) blev musiklärare på Ingesund.

Familjen flyttade 1916, och efter det var torpet obebott.

Nedom Mattestorp helt nära älven låg soldattorpet Brannheden. Detta var soldatboställe för Södra Branäs, och sista soldaten där var Per Larsson Bran (f 1847), som bodde där med sin hustru Karin Halvarsdotter (f 1845).

En annan Per Larsson bodde där senare med sin familj fram till 1915. Därefter blev stället obebott, och bostadshuset flyttades till Gärdet, där det sattes upp som tvättstuga.

Nu går vägen söderut från Branäs rakt genom det tidigare torpet.

Soldaten för Norra Branäs hade sitt boställe på Branttorp, det första stället söder om avfarten mot bron till Ransby. Enligt Gustav Larssons anteckningar i boken Torp i Dalby ansågs torpet som ett av de bästa på orten, och det kunde föda en ko och några får.

Olof Jönsson Brandt (f 1877) från Södra Branäs var siste knekten för Norra Branäs rote. Han hade tjänsten från 1898 till 1914.

Den gamla torpstugan har rustats upp och används numera som fritidshus.

Uppe på en höjdplatå låg Lossbomtorp eller Nordan Bäcken. Detta torp låg under Björsgården i Norra Branäs, och torpare där var Halvard Jansson (1835-1918), gift med Britta Olsdotter (1845-1923) från Sannäsmon. Fram till 1923 var torpet bebott, men det revs något år senare.

Skatten var två veckors tjänst i Björsgården.

I norra delen av Norra Branäs fanns torpet Hedbäckmon. Det ägdes av Branäsbönder men blev sålt till länsman G. Nilsson, Letafors, som i sin tur sålde det till Sulfit AB Göta. Torpare var Olof Olsson (f 1827) från Branäs, gift med Sigrid Jonsson (f. 1828). Torpet övergick 1912 till dottersonen Johan Larsson (1884-1951), gift med Karin Jonsson (1884-1914) från Tutstad.
1931 ombyggdes bostaden av bolaget, och sonen Sven Johansson (f 1913) övertog torpet, som han friköpte 1973.
Norra Branäs övriga torp låg ett gott stycke norr om byn på Branäs mark väster om Vingängsjön.

Andreastorp var beläget intill gamla landsvägen Vingäng - Letafors en bit upp på Holmberget. Torpet lydde under Björsgården.

Där bodde Andreas Philström (1808-1894) med hustrun Kerstin (1817-1915) och åtta barn på ett torp, som egentligen inte var odlingsbart och inte kunde föda några kreatur.

Andreas var en skicklig skräddare och klarade försörjningen på så sätt. Skatten på torpet var endast något dagsverke.

Längre norrut och närmare älven låg Bustorp, torp under Västgården.

Torpet byggdes 1865 och revs 1934 eller 1935.

Ännu något längre mot norr låg Målartorp, som ursprungligen låg under Pellgården. Torpare var Målar-Markus Larsson (1856-1935) och hustrun Kerstin (1859-1938).

Torpet kunde inte föda några kreatur, så Markus försörjde sig och husrun på måleriarbete.

1885 blev torpet byggt, och det revs 1920. Makarna flyttade då till Saron i Södra Branäs.

* * *

Om torpen "Sör i berget" på Branäsberget

Utdöd torparby lever upp
genom Olgas minnen.

– Där uppe, fast den är överväxt, står den säng som jag låg i berättar Olga Olsson.

Mattestorp, Brittatorp, Torpolletorp, Eskilstorp, Håckåtorp, Arraktorp, Skräddartorp och Torphalvartorp. Där har vi - som pärlor på en snodd - torpen från norr till söder, de torp som bildade som en egen liten by på en platå på Branäsbergets östsluttning. Som de flesta andra torp i norra Värmland odlades de upp på de s.k. hedarna, sedan marken i dalgången redan blivit upptagen.

Rakt genom torpen går en ganska nybruten skogsbilväg, men en tur på denna ger knappast någon information om vilken odlarmöda denna hed blivit påkostad. Vid en ytlig betraktelse såg jag en stengärdesgård och en källarruin. Annars var allt bara skog tät granskog som har tagit igen marken den lånat ut till några odlande generationer, - alla de åtta torpen är längesedan borta.

På den första avsatsen på Branäsberget (mörkare på bilden) låg torpen som lydde under gårdarna i Södra Branäs.

Olga Olsson på Sannäsmon följde med och guidade mig på min nästa resa på heden, och nu genom hennes berättelser, fick den utdöda byn liv igen.

Stengärdesgården var inte längre bara en stenhög, den blev till en del av Håckåtorp, där sten efter sten mödosamt brutits ur marken av en finne för att ge plats åt odlingarna. Källarruinen blev en del av Mattestorp, varifrån de tidiga invånarna utvandrade till Amerika. Här "sör i berget" växte Olga upp, och hon har sett byn bubbla av liv.

- Nog är det underligt att tänka på, hur det har förändrats, säger hon. Jag minns inga människor i Arraktorp, annars var stugorna fulla av ungar, och det fanns kreatur överallt.

Brittatorp

Det var vid sekelskiftet som Olga med sin far och mor flyttade upp till Brittatorp.

Jag föddes i Kåven (kammaren) i Nordstugan i Branäs år 1896, berättar hon, och i det lilla rummet bodde jag, pappa och mamma. När jag var fyra år flyttade vi upp i berget, och jag minns det än, för jag rymde - jag hann knappt få på några kläder - tillbaka till mina lekkamrater i Branäs. Men min mor visste var hon skulle leta och kom snart efter mig.

Vi letar efter Brittatorp, eller åtminstone några rester av torpet. Olga är själv lite tveksam; där vägen inte har sopat igen spåren, har mossa och granskog dolt det mesta.

Det har nu också hunnit gå över fyrtio år sedan torpet var bebott. Vid den tiden var torpepoken i det närmaste över.
- 1943 flyttade mamma ner från torpet till mig på Sannäsmon, sedan far gått bort.

Torpolletorp, Brittatorps granne i söder, var det torp som längst hade kvar sina invånare, så sent som 1957 flyttade syskonen Markus, Karin och Maria därifrån. Själva torpstugan togs om hand av Dalby hembygdsförening, som uppförde den på hembygdsgården 1964.

Ingen bilväg

Vägen som gick till torpen i berget var en stig, som gick upp vid Domarheden i Branäs. Någon bilväg nådde aldrig dit upp - inte förrän nu, då såväl torpen som människorna är borta.

- Vi hade stigar också till odlingarna på ängarna nere vid älven. Därifrån tog vi båt, när vi skulle till affären eller till kyrkan.
Skolan låg i Branäs, några kilometer från torpen.

- Det hände en gång, att jag var ordentlig rädd, när jag gick till skolan. Det satt då ett helt sällskap med luffare invid vägen. De gjorde mig ingenting, men jag hade brått förbi dem.

- Ibland kom det luffare och övernattade på torpen. En dag kom en stor, kraftig luffare in i ett torp, där bara frun var hemma. Hon höll på att skära upp tunga och tordes inte annat än att bjuda den främmande. Han menade då att "så fin mat var det minsann inte vanligt att man fick".

Torpskatt

Någon torpskatt lade aldrig Olgas föräldrar, eftersom de inte var torpare i strikt mening. Fadern var nämligen son och arvinge på gården, som ägde torpet. Olgas mor däremot var född och uppväxt på torpet som dotter till de sista egentliga torparna. Hon flyttade in i torpet med sin familj, när de gamla flyttade ut.

- Torpskatten var omkring sex veckors arbete för de gamla, säger Olga. Ofta var det kvinnorna som fick betala den genom arbete som bakning och städning. Karlarna var ju så ofta borta på arbete. Torparna brukade åka ”öst i lanna” på vintrarna.

- Barnen fick också börja arbeta tidigt. Mamma var bara åtta år, när hon började "gjätta" - gå i vall med djuren. Sedan var hon barnjänta, och redan vid 16 års ålder var hon säterkulla på Vingängsätern. Hon berättade därifrån att det var en ko som kalvade när hon var ensam vid sätern och den kalven bar hon ända ner till bygden.

Någon gång hände det, att kvinnorna och t.o.m. hela familjerna blev med på arbetsresorna österut.

Mamma var med en vinter i Orsa och bakade åt arbetarna, och en tidigare vinter under ett nödår - jag tror det var 1868 - drog morfar med hela sin familj till Dalarna.

Fattigdomen

- Visst var det besvärligt många gånger på torpen, men det var värre före min tid. När min mor var liten var hon utan mat en gång, när hon skulle till skolan. Det fanns inte en matsmula att uppbringa, så hon fick gå till en av de större bondgårdarna med ett silkeskläde, som hon bytte mot lite mjöl.

Elektriciteten var en modernitet, som aldrig hann ända upp till torpen i Branäsberget. Några vattenledningar var inte grävda, utan vattnet togs direkt ur bäckarna.

Vi ser på de igenväxta torpen, och jag frågar Olga, hur det var med gemenskapen mellan torparna. Som jag hade väntat svarar hon, att folk gick mycket mer till varann förr. Man kom utan särskild inbjudan, och man gick ihop och hjälpte varandra med olika sysslor.

Men denna anda har försvunnit liksom hela torparepoken och den lilla byn på Branäsbergets östsida.

- Ja, tänk så mycket folk här var, och nu är det alldeles öde, säger Olga.

Fotnot: I den torpinventering över Dalby socken, som beräknas komma ut i bokform under hösten, har Branäsbergets torp beskrivits vidare av Agne Törnqvist, Eric Andersson i Branäs har skrivit om Torpolletorp i hembygdsföreningens beskrivning för guiderna.

Sätrarna i Branäs

Man kan säga, att i stort sett varenda bondgård i övre Klarälvdalen höll sig med säter i det gamla bondesamhällets tid. Betet nere i dalen förslog helt enkelt inte, utan man måste utnyttja skogsbetet sommartid.

Säterbruk förekom i Dalby redan på 1500-talet och förmodligen ännu tidigare, men från en höjdpunkt under 1800-talets andra hälft avtog det för att nästan helt upphöra på 1930- och 1940-talen.

Avståndet mellan hem och säter kunde vara ganska långt och de båda Branäshemmanen Norra och Södra Branäs hade sina äldsta sätrar på Ljusneberget i Södra Finnskoga åtskilliga kilometer från byn.

Sätervägen var inte bara lång utan särdeles besvärlig. Först skulle det höga och branta Branäsberget forceras, sedan efter en lång vandring skulle man upp för Ljusneberget, innan man var framme.

Södra Branäs hemman hade Södra Ljusnesätern och Norra Branäs hemman Norra Ljusnesätern. Mellan sätrarna var det en halvtimmes promenad.

Gamla domböcker vittnar om, hur värdefullt betet var - det var stridigheter om betesmarken de båda hemmanen emellan så långt tillbaka som på 1600-talet. Folket från Norra Branäs hävdade, att marken, där Södra Ljusnesätern låg, var deras, och de försökte få bort Södra Branäsfolket därifrån.

De processade från 1692 till 1710 med resultatet, att Södra Branäs fick ha sätern kvar, men de skulle få gå in på varandras betesmarker.

Att Södra Ljusnesätern var en mycket gammal säter förstår man av, att det i 1692 års dombok står, att den brukats av uråldrig hävd.

Sätern hade tolv delägare, och fyra av vallarna hade bod (= bu, på dalbymål):
1. Nordstugan - hade bod
2. Domarheden - hade bod
3. Systugan - hade bod
4. Dahlins
5. Gärdet
6. Gärdet
7. Lenaheden
8. Gunnarstugan - hade bod
9. Myra
10. Boa
11. Stötgården
12. Smedstugan

A - Nordstugan * B - Domarheden * C - Systugan * D - Dahlins * Ea - Anders Gunnarsson * Eb - Markus Larsson * F - Lenaheden < Systugan * G - Gunnarstugan * H - Myra * J - Boa * K - Stötgården * L - Smedstugan

Hanna Andersson har skrivit i sina säterminnen, att hon och Knepp-Ola-Kerstin var de sista som befolkade Södra Ljusnesätern, och året var 1902.

Förmodligen brukades vallarna till slåtter ytterligare några år, för forskaren Lars Bäckvall har omnämnt, att sätern blev ödelagd 1915.

Norra Ljusnesätern låg öster om Kroktjärnen. Sätervägen var lång och tröttsam, och allra arbetsammast var slutklämmen uppför det branta Ljusneberget.

Av sex delägare som har haft bod på sätern är fem kända:
1. Tapperstugan
2. Pellgården
3. Framgården
4. Västgården
5. Avänga

Vid Framgårdsbua i Norra Ljusnesätern 1959. Fr. v. Elsa Axelsson, Södra Framgården, med döttrarna Karin och Anette och barnbarnet Ann-Britt.

Västgårdsbua brukades längst, enligt uppgift till 1931.
På en bandupptagning berättar Tapper-Sofia Olsson (f 1878) från Tapperstugan om sex bodar på vallen. Hon var 23 år, när hon först kom dit, och hon skötte då åtta mjölkkor. Trots slitet säger hon att "det var friheten, när vi kom till sätra".

På en stor stenhäll, som kallades Pellhällen, torkade de björnmossa till sängfoder.

Om Tapperbua säger Sofia på bandet: "Ho va se näpen å fin å litta, denna bua".

I samband med att Framgården lade ner säterbruket i Norra Ljusnesätern, anlade Axel Nilsson från Framgården en säter på Häståsen mellan Bredsjön och Kletten.

Efter bara dryga tio år lades även denna säter ner. Stugan flyttades 1972 till Norra Branäs, där den tjänstgör som sommarstuga.

Klettsätern, efter foto av Sigurd Bograng.
Fr v Olle Dahlin, Axel Kjellberg, Arvid och Hanna Andersson och Betty Dahlin.

Södra Branäs andra stora säter, Klettsätern, var belägen på östsidan av berget Östra Kletten. Den låg tidigare längre västerut men flyttades, då man ansåg, att man inte fick fred för bergfolket.

Delägare, från norr:
1. Systugan
2. Lenaheden
3. Myra
4. Gärdet
5. Pellheden
6. Domarheden
7. Gunnarstugan (Boa)
8. Nordstugan
9. Smedstugan
10. Stötgården

En bod, som kallades Thybergsbua, skall också ha funnits på sätern, men det är inte bekant var.

Gunnarbua och Myrbua finns ännu kvar i gott skick.
En del hemman hade alltså mer än en säter. Den som låg närmast byn brukade användas under den andra säterperioden (efter ett par veckor hemma vid slåttertid), och eftersom den låg närmast hemmet, kallades den "den hemmer' sätra".

Hemmersätern i Norra Branäs låg någon kilometer väster om Branäsbergets topp, och dessa delägare är kända:
1. Götabolaget
2. Avängen
3. Tapperstugan
4. Åsen
5. Västgården (ur Uppgården)

Hedbäckbua, som ägdes av Götabolaget, finns kvar liksom Westlingsbua (Åsen).

Något närmare Branäsbergets topp hade Norra Branäs Lövåssätern vid kanten av Lövåsmyren. Den låg på mark, som hör till Pellgården.

Långt väster om byn, väster om Bredsjön, hade Norra Branäs säter på Mörttjärnsberget i Södra Finnskoga.

Sätern hörde till Björsgården och brukades från mitten av 1800-talet till något år in på 1900-talet.

Två mindre sätrar på Södra Branäs hemman låg just väster om Tornknölen. Det var Nordstu-Oskar Perssons säter och Systu-Olasätern.

Gammelvallarna låg tysta och släppte inte ifrån sig något av sin hemlighet, när de fick påhälsning.

Klätten för 150 år sedan:

Bergfolkets trakasserier fick skrämda branäsbor att flytta en hel säter

Sätern blev nyttjad till omkring 1943, och den har väl rönt i stort sett samma öde som de flesta andra sätrar i Värmland. Ett och annat hus står kvar, med eller utan tak, några husgrunder minner om gångna tider, och på vallarna träder skogen in.

Nej, det underliga med Klätten är inte platsen den ligger på utan platsen där den tidigare låg.

Bergfolket härjade

I äldre tider var sätern nämligen vackert belägen några hundra meter väster om det senare läget. Där låg den på en vacker höjdplatå, som är slät och fin och som gjord för en säter. Hur länge den legat där, vet ingen. Men det finns flera berättelser om, hur bergfolket härjade, så att de som brukade sätern inte fick någon ro.

Följden blev alltså, att hela sätern fick flyttas ett stycke, till en plats i en östsluttning. Ett betydligt sämre läge, kan det tyckas.

Att på den tiden flytta en hel säter måste ha varit ett företag, som krävde en oerhört arbetsinsats, och beslutet måste ha fattats efter noggranna överväganden. Man kan förstå, att en vanvettig skräck, hade drivit fram denna handling.

Att sätern sedan inte flyttades mer än något hundratal meter, kan tyckas ganska underligt. Man tvivlade tydligen inte på,, att krafterna var bundna just till detta ställe.

Vad var det då egentligen som hände på Gammelvallen, som platsen kom att kallas? Några berättelser har det gått att samla ihop.

I hembygdsforskaren Lars Bäckvalls papper står, att platsen fick överges "p.g.a. bergfolkets trakasserier".

Lite mer detaljerat berättar Hanna Andersson i sina efterlämnade anteckningar.

Hanna hade från sin farmor hört, att det som folket på sätern arbetade med efter solens nedgång, det fortsattes av bergfolket, när säterfolket gått och lagt sig. Hade de t.ex. huggit ved, fick de höra hur någon högg ved på natten och om de kärnat smör på kvällen, blev de sedan störda av liknande ljud.

Hon berättar också de gamla historierna, om hur bergfolket drog förbi med sina hjordar. De hörde skällorna, och de hörde hundar, och några t.o.m. såg dem fara fram.

Bjällerklang från osynliga

I Ransby bor Frida Olsson, som i sin ungdom var säterkulla i Klätten. Hon känner väl till berättelserna om Gammelvallarna, där hennes farmor, född runt 1830, var kulla.

- Farmor berättade om, hur folket på sätern hörde bjällerklang från kreatur, som inte syntes, och de såg fårskockar, som inte fanns.

Ännu en berättelse fick jag av Olga Olsson på Sannäsmon strax före hennes bortgång nyligen, hennes mor hade berättat för henne, att säterkullorna stördes av bergfolket. Vid ett tillfälle hörde de på sätern, hur karlar som var ute ock stämplade skog kom allt närmare. Kullorna hörde dem ropa längder och dimensioner, och de var glada över att de skulle få besök. Snart visade det sig emellertid, att inga människor fanns i närheten.

Sådana är de berättelser som finns kvar om den övergivna säterplatsen väst på Klätten. Några av dem jag talat med menar att det har talats om hålrum inne i berget, som har gett återklang av skenande hästar m. m. Detta är ett försök till förklaring. Det sägs också, att det ska låta ihåligt, när man stampar i berget.

Jag har själv besökt platsen och gått på de gamla vallarna, och jag har stampat och stampat utan att höra något. Naturligtvis kan man inte gå över dessa gamla vallar utan att grunna och åter grunna över frågan:

- Vad fanns det här under mig, just på denna plats, som kunde skrämma vuxna, sansade karlar så till den grad, att de tog itu med det stora arbetet att flytta en säter?

Vallarna ger inget besked. Ett par generationer skog har vuxit upp och huggits ner, sedan sätern övergavs, och en markberedare har gått fram över de gamla betesmarkerna. Gräset växer frodigt mellan grenarna, utsikten är milsvid, och man får ett intryck av, att här måste ha varit en sjusärdeles vacker plats för en säter.

Vad ska hända med "hällristningarna" vid Branäs säterväg?

För tre år sedan var Eric Andersson och Ingemar Gustafsson i Branäs ute och gick på den gamla sätervägen, som går till Södra Branäs säter, Klätten. På Villmyråsen var stigen svår att upptäcka, så de beslöt att dela på sig för att leta och mötas längst bort på myren. Men när de möttes, fick de annat att tänka på än sätervägen.

Just på den plats där de råkat stanna skymtade en sten fram under mossan, och på stenen fanns ett årtal inristat. Det var Ingemar Gustafsson som fick se det, och det var på hans mark de stod.

Försiktigt lyfte de på mossan och började avtäcka stenen. De kunde då förundrade se det ena årtalet efter det andra träda fram på stenhällen, och bredvid årtalen stod initialer inristade.

Snart hade de blottlagt en stenhäll på c:a 10 kvadratmeter, och de uppskattade ristningarnas antal till omkring 50.

- När jag såg hällen, mindes jag, att jag hört talas om den, när jag var liten, berättar Eric, när jag följer honom och Ingemar på den gamla sätervägen för att se på märkvärdigheterna. Där skogen övergår i myrmark får vi se den stora stenen med dess ristningar, men den är inte alldeles lätt att hitta.

Det äldsta årtal vi finner är 1749, men de båda som gjort fyndet menar bestämt, att de sett ännu tidigare årtal.

Vi lyfter lite på mossen i ena kanten, och det visar sig, att hällen fortsätter även därunder.

Vi fortsätter ännu lite längre upp på myren, och där finns en annan ganska stor stenhäll med årtal inhuggna. Där finns även en pil, som tycks visa norr-söder-riktningen. Även en tredje häll lär finnas på området.

Eric Andersson t.v. och Ingemar Gustafsson i Södra Branäs studerar den stora stenhällens ristningar.

Rastplats på sätervägen

Vad är då detta för konstigheter långt in i skogen? De äldre människor, som jag varit i kontakt med, menar att där varit en rastplats på sätervägen, och när man ändå satte sig för att vila, kunde man ju passa på att klottra lite. Stenarna tycks vara ganska lösa och tacksamma att rista i.

Ingemar tog kontakt med länsstyrelsen strax efter upptäckten och ville ha råd om hur man skulle förfara, och om något kunde göras för att bevara ristningarna. Han blev inte särskilt nöjd med svaret, som gick ut på, att det hela lät intressant, men att det inte fanns resurser att göra något.

Sedan har det hela mer eller mindre fallit i glömska. Efter vårt besök på Villmyråsen nyligen tog jag kontakt med länsantikvarie Anders Hillgren i Karlstad. På den beskrivning jag ger honom på telefon, menar han, att det måste röra sig om en lämning, som ska föras in i fornlämningsregistret.

Ska undersökas

- En hällristning på över 100 år bör klassas som fornlämning och få skydd av 1942 års fornlämningslag. Vi ska undersöka platsen så snart vi får tillfälle, säger Hillgren. Då kan vi göra en saklig granskning.

Några åtgärder för att bevara stenarna med dess ristningar ska inte göras, menar Hillgren. Över huvud taget ska ingenting röras före länsantikvariens undersökning.

Så tycks det då bli ett fornminne registrerat på Södra Branäs, och det bör glädja inte minst markägaren Ingemar Gustafsson, som är mycket angelägen om att lämningen bevaras och att de som är intresserade får möjlighet att se den även i framtiden.

Torleif Styffe

Anna Andersson och Frida Olsson bor grannar i Ransby och träffas då och då för att tala om gamla tider, då de var säterkullor på Klätten.

Var Anna med och tillverkade en formlämning?

- Jag hade blivit utskickad från sätern för att leta efter kor, som inte kom hem. Jag var lite förargad för att jag skulle behöva gå ensam, så jag låtsades, att jag hade gått vilse.

När jag aldrig kom hem, kom de andra och letade, och jag hörde dem ropa på mig, men det låtsades jag inte om.

Ristade med hårspänne

- Jag hade gått och satt mig vid den stora stenhällen, och för att fördriva tiden ristade jag in mitt namn med ett hårspänne i den lösa stenen. Man kan anta, att de andra stackars kullorna hann leta både länge och väl, om Anna hann rista in hela sitt flicknamn, Anna Berglund, i stenen.

Man kan anta, att de andra stackars kullorna, hann leta både länge och väl, om Anna hann rista in hela sitt flicknamn, Anna Berglund, i stenen.

- Till slut blev jag tvungen att ge mig till känna, och de blev verkligen glada på sätern, när jag kom tillbaka. De trodde väl, att de aldrig skulle få se mig mer. Så god mat har jag då aldrig fått, som den som dukades upp, när de såg, att jag var välbehållen hemma. Det var den bästa sätermat, skrattar Anna.

Så gick det alltså till, när en ung flicka 1917 på okynne hamnade med sitt namn på en sten, som snart troligen blir klassad som fornlämning. Tänka sig att ha varit med om att tillverka ett fornminne!

Torleif Styffe

"Farmors minnen"

Hanna skriver om livet på sätervallen

Johanna Andersson, kallad Hanna, från Södra Branäs föddes 1886 och avled 1966. 74 år gammal skrev hon ner sina barn- och ungdomsminnen från Ljusnesätern och Klättsätern.

Så småningom slöts cirkeln, makarna förvärvade ett jordbruk, och Hanna var tillbaka på sätern. Hon fick alltså vara med om att avsluta säterepoken inte bara i Ljusnesätern 1902 utan även 40 år senare i Klätten.

Det har nu gått ett kvarts sekel sedan Hannas bortgång (hon föddes 1886 och dog 1966), men den lilla svarta anteckningsboken, där hon skrev ner sina minnen, finns bevarad hos sonen Eric Andersson i Södra Branäs.

Hanna satte själv titeln "Farmors minnen" på boken, så den var väl egentligen avsedd som läsning för barnbarnen. Men innehållet är så intressant, att det vore synd att så till den grad begränsa läsekretsen. Med välvilligt tillstånd från Eric och hans syskon har därför materialet fått publiceras.

Endast smärre korrigeringar och förtydliganden har gjorts.
Eric Andersson har försett berättelsen med fotnoter, främst avseende personer, som förekommer i texten.

Hanna Anderssons Säterminnen

från Kletten och Södra Ljusnesätern (1960).

Fotnoterna inom parentes är skrivna i efterhand av Hannas son Eric Andersson, Södra Branäs.

Jättarleden, där vi drev korna, gick söderut från sätern förbi Östra Stångbrotjärn och ner över berget ner i dalen och sedan norrut på västra sidan av Ljusnan, där det var bra bete. Vid ett-tiden var vi vid ståaråsen strax invid vägen som går upp till sätern, och där vilade vi minst en timme.

Kreaturen samlade sig och låg där och idisslade (ömt', som vi sade), och vi jättare, som var två stycken, lade oss också och sov en tur, om det var vackert väder. Var det regn, gjorde vi en riktig brasa att värma oss vid, och sedan gick färden opp över berget och fram till vallen.

På hösten, när det var mycket svamp i skogen, minns jag så väl hur besvärligt det var att komma opp över berget.

När jag tänker på ståaråsen vid Ljusnan, kommer ett minne alltid för mig, som Torp-Kerstin(Torp-Kerste från Torp-Olletorp, född 1841) talade om från sin ungdom i Ljusnesätern:

En midsommardag när hon och två säterkullor jättade nere i dalen och stod middag, band de kransar av blommor och blad och klädde sig med, och så tog de i hand och hoppade och dansade och hade roligt.

Rätt vad det var fick de se tre flickor utklädda alldeles som de hoppa och dansa alldeles som de. Detta gjorde dem så rädda, för de visste att det ej kunde vara något verkligt utan en syn, som de såg.

Flickorna de såg var på andra sidan uppe på Stamyrberget, och dalen är inte bred, där ståaråsen som de var på ligger, så de såg så väl över till Stamyrberget. Hon talade om detta flera gånger och ej långt förut innan hon dog, och hon var då över 90 år.

Hon kunde inte begripa, vad detta kunde vara, men gudfruktig som hon var, trodde hon, att de gjorde något orätt, när de spökade ut sig på en söndag.

Det var en dag, när jag var hemma på vallen, och de andra säterkullorna, Ingeborg Bran (Ingeborg Bran, född 1875, från Branheden, Södra Branäs) och Kerstin Modén (Kerstin Modén, född 1859, härstammade från Nordstugan, bodde i blivande Saron, gift med Målar-Markus), skulle ned i Ljusnedalen med kreaturen. När de kom till Stångbrotjärn, där bäcken rinner ut, var det en ko som gick ner sig och inte kunde ta sig upp, så Ingeborg kom springande tillbaka och ville, att jag skulle följa med. Vi tog en yxa, som vi skulle fälla träd med för att försöka få upp kon, vilket vi också fick. Jag vände tillbaka, och de andra fortsatte efter kreaturen, som gett sig iväg ner över berget.Men nu hittade jag inte hem till vallen utan sprang vilse i skogen till långt fram på dagen. Farmor (Johanna Jönsdotter, född 1831, från Systugan, Södra Branäs) var ensam på vallen, och hon sprang och ropade åt det hållet, där hon trodde jag var, men jag hade gått fel och kommit väster om sätern, så jag kom hem från motsatt håll, förgråten och uppsvullen i ansiktet av gråt. Men den gången hade jag nog änglavakt.

Jag var så hemskt rädd, när jag tänkte på dessa milsvida skogar runt om och inte visste varåt jag skulle gå, så jag ställde mig på knä vid en tuva och bad till Gud, att jag skulle hitta hem.

Då hörde jag en röst i mitt inre, som sade, att jag skulle gå första vägstig jag kom till, och jag hade inte gått lång stund, förrän jag såg ett litet vägspår, som jag följde.

Jag gick ej många steg, förrän jag fick se en gärdsgård, och när jag kom fram till den, så såg jag, att det var sätervallen. Jag kom nu från nordväst, och när jag gick ut från den på morgonen, gick jag mot sydost.

Hade jag kommit om vallen och längre norrut, hade jag nog aldrig kommit hem. Farmor var ju ensam på sätern, och Ingeborg och Kerstin kom ej hem förrän på kvällen, och vart skulle de ha gått att leta efter mig? Jag hade då kunnat komma långt bort.

Jag kan än i dag känna skräcken, och jag kan också känna hur glad jag blev, när jag fick se, att jag var hemma.

Mitt livs första långresa gjorde jag, då jag som åttaåring fick åka efter häst på en kärra med två hjul. Vi gick till Lillberget (Lillberget, torp i Södra Finnskoga) från Ljusnesätern, och därifrån åkte vi om Bograngen och Letafors och över Holmberget ner till Vingäng.

Jag var med Karin i Stötgården (Karin, född 1841, mor till Amanda (1884-1972).) och Manda och Håckå-Kerste (Kerstin, född 1859), som skulle till Urbanus-berget (Urbanusberget, torp i Södra Finnskoga) på bröllop, och jag fick sällskap med dem till farmor, som var i sätern.

Manda och jag fick sedan åka med Jöns i Systuga(Jöns Jönsson, född 1834, Systugan, Södra Branäs.), som var på landsvägslagning. Branäsbönderna hade den tiden var sin bit landsväg, som de skulle hålla i ordning, så de var dit på för-sommaren och såg om vägen. Min far hade sin vägbit över Älgsjöberget (Älgsjöberget, ligger norr om Bjurberget).
Då bar de sätermat, ost, smörbyttor och mesost och lastade kärran och tog med hem, och på den skjutsen åkte vi hem.

Den tiden var det ej mycket att se annat än skog. Det var ingen bebyggelse, förrän vi kom till Kindsjön. Vägen där gick på den tiden på östra sidan om sjön, och sedan var det bara skog, tills vi kom till Bograngen. Där var vi in hos Lisa och Nils, som hade ett slags öl-kafé, och fick kaffe och fortsatte sedan vår knaggliga färd. Det var sent på kvällen, när vi kom hem, trötta men lyckliga och glada för en sådan lustresa.

Jag minns den gången, när jag var med farmor till sätern som vallflicka och hjälp. Vi hade då Systu-korna också. Första dagen gick vi vall med korna, och när vi kom i närheten av vallarna och skulle släppa in dem, satte Systugas kor förbi i rasande fart bort på vägen som bar hem, och de stannade nog inte, förrän de var vid grinden hemma.

Andra dagen kom Siri-moster (Sigrid Jönsdotter, född 1846, från Systugan, Södra Branäs) dit med dem, och sedan hade vi inget besvär med dem. De saknade henne, som skötte dem på vintern och som varit med dem på sätern alla somrar förut, så hemlängtan blev dem för stor, och de sprang hem tillbaka.

När jag var 16 år var jag åter i Ljusnesätern. Vi var ej mer än två säterkullor där det året. Det var jag och en gammal tant, en moster till min mor. Hon hette Knepp-Ola-Kerste (Knepp-Ola-Kerste 1839-1920, från Knepp-Olatorp) och var i Domarbua. Vi två var de sista som befolkade Ljusnesätern, och det var år 1902.

Sätern låg på en kulle (som vi kallade Hemknöl'n) ett stycke väst på Ljusneberget, ej långt från Stångbrotjärn. Det var en fin säter med släta, fina vallar.

Den ligger så högt, så man ser långt bort över blånande berg. Nästan rätt norrut ser man Kindsjöberget, och på höstkvällarna kunde vi se det lysa i stugorna där.

Närmaste grannar västerut var Lillberget, och vägen dit gick förbi ett öde torp, som hette Lövfall, och där bor nu folk i nybyggd villa och har bilväg dit.

Norra Ljusnesätern låg norrut, och dit gick vi nog på en halvtimme. Jag minns så väl, att jag skulle gå dit och hälsa på midsommardagen, men när jag kom dit var alla dörrar stängda, och flickorna hade gått till Kindsjön. Jag fick vända om, och jag minns så väl, hur ledsen jag var.

Vi såg ej många människor den sommaren. Knepp-Ola (Knepp-Ola, 1836-1914, från Knepp-Olatorp), som brukade fiska vid Gresjön, där han hade en liten koja, brukade komma dit upp ibland.

Jag längtade nog hem, särskilt på söndagarna som var så långa. De brukade ta hem kreaturen från sätrarna mitt på sommaren och ha dem hemma 14 dagar, och jag var så glad, när det närmade sig den tiden, så jag räknade dagarna.

Men så en kväll, när jag väntade på att få fara hem nästa vecka, kom min bror Oskar (Oskar, född 1883) med bud att vi inte skulle hem, som de annars brukade utan bli där till Metsmäss i oktober. Åh, det var ju sju veckor till dess! Jag minns, att Kerstin sade till mig: "Gråt inte, du. Sju veckor går snart." Men nog var sju veckor en lång tid det året.

Före midsommar var det vackert väder, och korna gick hem till kvällarna, så vi behövde ej valla dem, men efter midsommar blev det så regnigt, så korna gick ej hem utan låg i skogen.

Då fick vi gå och leta igen dem andra dagen, och så måste vi gå vall med dem hela dagarna, för den hösten regnade det varenda dag.

När vi kom hem var det att mjölka korna, göra ost och koka vassla på kvällarna och kärna smör, och allt måste göras på kvällarna eller tidigt på morgonen.

Det regnade det året, så de kunde ej slå vallarna förrän sista veckan i augusti, och då regnade det i ett både natt och dag. Den 2 september svämmade alla bäckar över, och alla myrar stod som sjöar, så vi kunde ej släppa ut korna på två dagar utan fick ha dem inne.

Karlarna som var där för att slå vallen var kvar, så pojkarna högg ner två stora björkar inne på vallen, och vi släppte ut korna, så de fick äta löv. Vi fick då passa dem, så att de ej skulle trampa ner gräset, som ej var slaget än.

Tredje dagen hade vattnet sjunkit undan, så vi for med korna åt det håll, där det ej fanns några bäckar att gå över. Men hur det var, så kom våra kor åt var sitt håll, så jag blev ensam hela dagen.

Jag minns så väl, att jag var åt Abborrknölen till, och Kerstin bar det söderut med. Hon kom hem före mig och var så ängslig och trodde inte jag skulle hitta hem.

När jag kom efter vägen med korna, ej så långt från sätern, mötte jag min bror Oskar och Torp-Markus (Torp-Markus, 1870-1959, från Torp-Olletorp). Oskar bar på en yxa, och när jag frågade vart de skulle, sa han, att de skulle väst i skogen. Han fortsatte västöver, och så kom Markus knallande, och Oskar kom tillbaka. Vi var snart uppe vid vallen, och där stod Jöns-morbror (Jöns Jönsson, född 1834, från Systugan, Södra Branäs.) och lade armarna i kors över ledet vid Gunnarbua och såg så förskräckt ut. De hörde nog kobjällrorna, med de visste väl inte om jag var med, så de blev så glada, när de fick se mig.

Det blev fint väder i september, fast det var nog kallt sista veckan vi var där. Jag minns så väl sista dagen vi jättade. Då var myren nedanför vallen alldeles vit av frost, så vi var ej länge borta den dagen. Det var på torsdag, och på fredag hade vi korna inne på vallen, och på lördag for vi hem.

När korna gick ute på myren sjöng Kerstin:

"Hösten är kommen, och stormarna gny,
svanen tar avsked, och svalorna fly,
blomman har bäddat i mossan sin grav,
vågorna brusa på villande hav."

Det var sista dagen någon gick vall i Ljusnesätern. Vi var de sista som befolkade sätern, Knepp-Ola-Kerste och jag, och det var sommaren 1902.

Ja, det är underligt, hur väl jag minns allting, och jag tycker mig se oss, när vi gick vall med korna om dagarna, och jag tycker jag ser och känner igen varje berg och kulle vida omkring liksom små sjöar och tjärnar.

När vi var åt Lövberget till, såg vi Mjögsjön och vid sydöstra ändan Bondsätern. Den låg så fint, och vallen gick nog ända ner mot sjön.

Där såg vi rök stiga upp ur en stuga. Det var Karin Persson från Lillängen, som var där ensam den sommaren, och hon var nog den sista som befolkade Bondsätern. Den sätern hörde Likenäs till med många stugor och vallar.

Nu, år 1960, går landsväg över sätervallen och förbi Ljusnesätern, så vi kan nu åka bil dit. Det är bara tio minuters väg att gå upp till sätern, om vi bara orkar leta rätt på den. Ivan Arnesson (Ivan Arnesson, Strandås, född 1919.) har varit där och grävt diken bredvid vägen med maskin.

Ja, skogen har nu tagit igen sitt. Där sätervallarna låg med sina små stugor, lador och fähus är allt borta. Jag var dit 52 år efter det vi var där med kreaturen, och jag höll ej på att hitta platsen. Det är bara skog på dessa vackra sätervallar. Det var så vemodigt att i tankarna gå tillbaka till min barn- och ungdomstid. Ja, en människas liv är som ett blomster på marken.

Ja, det var vemodigt att i tankarna gå tillbaka till min barn- och ungdomstid dessa sommarveckor på sätern, och i minnet ser jag människor, som gick på dessa små stigar mellan ”buan”. Jag tycker mig se, när gubbarna kom och skulle slå vallarna. Då blev det folk i alla stugorna, unga och gamla och alla ungar som var så pass stora, att de orkade gå, fick följa med på vallvecka.

Där kom Avängs-Jöns (Jöns Modén, Avänga, Norra Branäs (1827-1900), gift med Sigrid Jönsdotter, född 1829, från Nordstugan.) som jag minns som en gammal man. Han dog på väg hem från Ljusnesätern.

Nere i Ljusnedalen hade han en liten odling med en liten koja och en lada. Han skulle gå ensam därom, när de andra gick sätervägen hem, men han kom aldrig hem. Han dog på Gresjöhammaren, där han satt sig att vila, så där fann de honom dagen därpå. Konten hade han på ryggen, och där han dog restes en stenhäll, som står än i dag. Det var år 1900 som han dog.

Sommaren 1902, då vi vallade korna nere i Ljusnedalen, och korna gick och betade på myren, fick vi se, att vår bjällko låg nere i en sådan där bottenlös dypöl, så bara huvudet och ryggen syntes. Vi fick tag i bjällremmen och försökte dra upp kon, men när kon försökte att komma upp, sjönk den djupare. Vi visste oss ingen råd.

Närmaste hjälp var vid Kletten, och dit var det minst en timmes väg. Kerstin höll kon i bjällbandet, så huvudet ej sjönk ner i dyn, och jag sprang upp i skogen, och jag minns, hur jag drog så mycket löst som jag fick tag i och stack under kon.
Jag sprang, och jag bad till Gud, och till slut fick jag ner så mycket ris under kon, att den orkade ta sig upp. Det var då ett rent under. Jag minns, så glad jag var.

Jag var hem en gång på sommaren. Jag fick en pojke från Lillberget att komma och följa korna i vall. Han hette Hagbert. På kvällen kom hans mor dit och skötte om mjölkningen och var där till den andra dagen, när jag kom tillbaka.

Jag var så glad över att få gå hem, så jag skyndade mig att göra mig i ordning. Jag var just färdig att gå, när det kom en karl in, så jag kokade kaffe och bjöd honom.

Han gjorde sig inte bråttom. Han satt och pratade och var trevlig, och jag kunde ej tala om, att jag skulle hem, för då hade vi fått sällskap, och det tordes jag inte. Jag visste inte, vem han var, men jag var inte rädd, fast jag var ensam på vallen. Jag hörde ju, att han var från Dalby, men att ha sällskap med honom hela den långa vägen genom skogen, ville jag inte.

Jag fick veta sedan, att han var från Tranåsen i Likenäs. Det var en upplevelse att få se en människa den sommaren. När han äntligen gick, måste jag vänta, tills jag var säker att inte hinna opp honom på vägen, så det led långt fram på dagen, men sedan sprang jag nästan hela vägen. Jag var förstås fram i Kletten och fick kaffe.

Det tog nog över fyra timmar att gå hem. Jag var så glad, när jag sprang över åsar och myrar, och jag hade också angeläget ärende. Brita-Marit hade kommit till sätern med bud, att jag hade fått två nya bröder och att jag skulle få någon från Lillberget att sköta om korna, så jag fick gå hem.

Nere i Ljusnedalen rasade en förskräcklig skogsbrand år 1889. Hela Stamyrberget brann ända från sätervägen och så långt vi kunde se söderut. Hela Stamyrberget var i min ungdom bara rödbränd sten. All jord som funnits var alldeles uppbränd.
Branden spred sig till berget på västra sidan Ljusnan och söderut nästan till Transtrandsätern och över en säter, som hette Uppgårdssätern, som brann upp.

Det är knappt jag minns. Det var så mycket folk där, och det var ombyte, så nya mannar måste dit och folk som bar mat. De från sätern som jättade fick skulden att ha förorsakat branden, men det tror jag var fel. De brukade aldrig driva kreaturen längre än ner i dalen.

När jag från Gresjön vänder blicken österut, ser jag den höga och branta Gresjöhammaren. Då går mina tankar tillbaka till alla de gånger jag som vallflicka kom ner över berget vid Gresjöns norra strand. Där hade vi en rund och fin "ståerås", där vi ”stod middag”, som vi sade.

Jag tycker mig se oss, när vi kom ner över berget, och kreaturen gick och betade på myren nere vid sjön ett tag för att så småningom samlas på åsen för att vila en timme eller mer.

Vi jättare, vi brukade vara två, satte oss med våra strumpstickningar, och när korna kom och lade sig till vila och vi tänt en brasa , plockade vi fram vår matsäck ur våra små jättarkontar. Vi hade en liten jättarbytta av trä, som vi hade filbunke i ibland, nävgröt, och ibland vasslekakor, när vi ej hade mjukt bröd (som vi många gångar var utan). Smör hade vi i en liten s k "jättaräschi" (avlång smörask med lock). Det smakade gott, må ni tro.

Var det vackert väder, brukade vi allt ta oss en liten tupplur, och det blev en vana. så den tiden på dagen blev jag så sömnig, så jag måste luta mig mot en tuva och slumra en stund.

När vi bröt upp, gick färden hem utmed sjön till dess södra ände och upp över Gograkärren. På sommaren och på hösten sprang kreaturen i alla åsar för att äta svamp, och då var det så besvärligt att hålla ihop alla, så vi fick med dem hem.

På morgonen när vi for ut från Kletten och hade Gresjön som mål, gick färden västerut från Lenabua ner till östra Klettbäcken i norr och över ”Gammelvallan” till Gubbmyren. Därifrån väst över till Granbergsbäcken och över den, sedan bar det söderut ner över Hammaren till Gresjön.

På kvällarna när vi kom hem från jättingen, då var det alltid så, att där vi kom fram till vallen, skulle vi alltid gå in och få jättarkaffe i den bua vi kom till först.

Jag minns så väl, när jag var med farmor och hem från jättingen, så hade hon alltid lillost (Lillost, ostmassa i små bullar, äts färsk, helst med kinnflöter) och frôost (Frôost, fradgeost) och för det mesta vasselkakor och smör. Hade hon kärnat på dagen, så fick jag alltid ett fat med ”kinnflöte” (Kinnflöter, grädden i smörkärnan, innan det börjar skilja sig till smör och ”kinnmjölk”.) och allt smakade så gott. Man får allt matlust, när man går i skogen och är ung och frisk.

Vasselkakorna bakade vi av skrädmjöl och mjölk och gjorde små, runda kakor, som vi kokade i den stora grytan, som vi kokade ihop vasslan till mesost i.

Vi hade särskilda jättarleder, åt öster, väster, norr och söder, och vi växlade om, så vi ej for åt samma håll flera dagar efter varann. Österut var vi till Villmyråsen, norrut till Häståsen, (I Häståsen fanns en säter, som tillhörde norra Framgården i Norra Branäs) Gubbmyren och Hemmersätern, västerut var det Gråberget och Gresjön, i sydväst hade vi Åselbäcktjärn, och på södra sidan om Gresjön var det en ståarås, som vi kallade Domarkojbacken.

När vi var till Graberget, brukade vi gå västöver på Asplidkullen, som är så hög och stupar rätt ner i djupet. Där såg vi Gresjön inunder oss, och västerut såg vi Norra Ljusnesätern, som såg ut att ligga nära, så vi såg husen så väl. Vi såg så långt bort över berg och djupa dalar och sjöar, och vi såg kyrkan i Djäkneliden och Älgklinten och långt in i Norge. Det är en utsikt åt alla håll, som ej kan beskrivas.

Att gå i vall med kreaturen på försommaren, när det var vackert väder, gick väl an, men när det regnade, som det för det mesta gjorde på hösten, var det allt kusligt att ge sig ut på morgonen, då dimman var tät, så vi inte såg någonting framför oss. Ibland var skogen full av spindelnät, så det var som ett spetsdraperi över buskar och träd, och då visste vi, att dimman snart skulle försvinna, och det skulle bli sol och vackert väder.

Ja, spindeln medför alltid lycka, brukade de gamla säga, och vi var alltid rädda att riva sönder ett spindelnät, när vi gick i skogen. Spindeln kallade vi spônnkäring, och dessa var vi rädda om.

På hösten när vallarna grönskade på nytt efter slåttern, så for vi tidigare hem på eftermiddagarna och släppte in korna på vallen en stund, innan vi tog in dem för mjölkning.

Efter några år, då de äldre säterkullorna blev borta och det blev ett yngre släkte, slutade de att valla korna och släppte dem att gå fritt på skogen.

Men när det led mot hösten ville de ej gå hem till kvällarna, utan vi fick gå och leta efter dem. Då var det för det mesta åt olika håll, så det var svårt att få rätt på alla, så att många gånger låg de i skogen på natten, och då fick vi gå andra dagen och försöka få hem dem. Det var en stor hage att leta i.

En gång blev det snö, så vi fick fara hem mitt i veckan. Det var sista veckan, vi skulle hem på lördag. Vi gick då ut med korna på morgonen som vanligt, men vi hann ej längre än på Västra Kletten, förrän det började snöa, så marken blev snötäckt. Vi vände hem, och när vi kom hem, hade korna ett tjockt lager blöt snö på sig, så vi fick sopa av dem, innan vi kunde släppa in dem.

På kvällen kom de hemifrån och skulle hämta oss och ta hem sätermaten (ost, smör och mesost).

Dagen efter hade vi fullt upp med att göra oss i ordning för hemfärd. Då skulle allting skuras och göras rent både i mjölkbua och inne och alla träkärl sandskuras och torkas riktigt noga framför brasan i den öppna spisen, så de ej skulle mögla på vintern och bli fula.

Sista dagen skulle vi göra den helfeta osten, som skulle sparas till jul. På morgonen var vi uppe rätt tidigt och mjölkade, och så gjorde vi lillosten, som vi skulle bjuda på, när vi kom hem. Alla ungar skulle ha var sin, det var väl så viktigt med det.

Sist skulle vi torka alla grytor och smörja in dem, så de inte skulle rosta. Till det hade vi osaltat smör.

Metsmässhelgen första söndagen i oktober var det säterkullsöndag, och då var alla säterkullor i kyrkan. Det var en riktig högtidshelg med mycket folk i kyrkan, och för oss, som varit i skogen hela sommaren, var det så högtidligt.

Det var så märkvärdigt, när vi släppte ut korna på morgonen och skulle hem. Det var precis som om de skulle förstå, att vi skulle hem. De sprang av och till på vallen, och så satte de neröver till vinterledet (Vinterledet, bred öppning i gärdesgården, stängd på sommaren med "le-sysslor", på vintern öppen för hästtansporterna hem, vintervägen), där vägen gick. Det var som om de skulle vara så glada. De nästan sprang ner över Graåsen och raka vägen hem. De gamla sade, att "nôta kjest’ ", och detta var så likt var höst, när vi skulle hem.

Vi säterkullor var väl också glada. På våren var det roligt att dra till skogs, men på hösten längtade vi nog hem. Fast det var allt lite vemodigt, när vi kom till Villmyråsen och såg sätern som en grön fläck med björkar och rönnar i höstens granna färger där långt bortom berg och dalar. Längst i söder på Björntjärnsmyren gick det stora hopar av tranor. De såg ut som en skock får, som gick och betade. De var väl på hemväg de också.

Eftersom alla sätrar nu står öde och snart helt försvinner, vill jag försöka teckna ner något av säterlivet i min barndom och ungdom. Tills jag var 19 år var jag i Klettsätern varje sommar utom två somrar i Ljusnesätern.

Södra Branäs hade två sätrar, så varannan sommar drog hälften av kreaturen på våren till Ljusnesätern, och de andra var i Kletten. Det var långt att gå dit, så det tog hela dagen, innan vi kom fram.

Vägen gick förbi Kletten, där vi var in och vilade och kokade kaffe och åt vår matsäck.

Första året jag var med kreaturen på våren, skulle vi in i Gunnarbua och koka kaffe, men de hade då glömt nycklarna, så vi slapp inte in. På den tiden var det järngaller för fönstren både i mjölkbua och inne, så det var ej lönt att ta ur fönstret och gå in, men då kom de på en ljus idé.

De bröt ut själva fönstret, och så skulle de försöka om jag, som var minst i omfång, kunde skickas in genom gallret.
Jag minns hur rädd jag var att jag skulle fastna och varken ta mig fram eller tillbaka, men det gick. Jag ålade mig in och kunde öppna dörren inifrån, så de andra släpptes in.

Vi som det året skulle till Ljusnesätern var från Gunnarstugan, där Ingeborg Bran var säterkulla, och från Systugan var det farmor - och jag som var med som vallflicka - och från Nordstugan var Kerstin Modén säterkulla den sommaren.

Vi var ett rätt stort följe, som drog väst över bergen. Vi var lastade med kontar och hinkar i händerna, och karlarna hade hästar med klövjedon att lasta på. Det var mycket som skulle vara med, när vi for iväg på våren.

De som skulle till Ljusnesätern for dagen före dem, som skulle till Kletten, så ej kreaturen skulle träffas. Vi hade samma väg dit, så vi hade bara att fortsätta. På kvällen var vi framme vid vallen.

Lenahias och Systugas folk var ej på samma ställe någon sommar. När Lenafolket var i Kletten, var Systugas i Ljusnesätern och tvärt om. De var släkt och nära grannar, så de lånbytte en del kärl, som hörde till.

Den sommaren jag var med farmor, fick jag följa med Kerstin till Bjurberget och handla. Det var långt att gå, men jag minns så väl, så glad jag var att få följa med.

Vi gick om Lövfall och över gårdarna i Älgsjön, så opp över till landsvägen, som den tiden gick över högsta berget och fortsatte söderut genom skogen, tills vi kom till Bjurberget.
Vi var in hos Halt-Olas Maja i Älgsjön och blev bjudna på kaffe, och när vi kom tillbaka, var vi bjudna på filbunke och smörgås.

Den stugan var timrad av grova stockar, och de var så renskurade, och där var allt så rent och fint - bord, stolar och golv lika renskurade - att jag aldrig har sett maken.

En kväll på försommaren väckte farmor mig, så jag skulle få se och höra något märkvärdigt. Det var orrlek på vallen intill, så vi såg och hörde alltihop så väl från vårt fönster.

Det kom orrar flygande från alla håll och slog sig ner på vallen, så där var alldeles fullt av dessa stora, svarta fåglar, som spelade och slogs och förde väsen, så det riktigt susade i luften.

Farmor, fast hon var gammal då, hade aldrig sett något liknande, och för mig var det ett minne för livet. Jag minns det så väl, så jag tycker mig se oss, där vi stod i den ljusa sommarnatten och såg Lenavallen med orrarna, och jag ser gärdsgården som gick mellan dessa båda vallar och stigen, där jag gick till källan efter vatten.

Ja, det är så underligt - när jag skriver ner dessa barndomsminnen, är det som om jag levde med och blev barn på nytt.

Klettsätern var i min barndom delad i två delar, de norra och de södra vallarna. Det var ej så långt mellan dem, men det var skog emellan, så vi såg ej från den ena till den andra. Men vi hörde så väl, när de på den andra släppte ut kreaturen, som följdes åt på dagarna.

På södra vallarna var det Nordstugan och Stötgården som hade sina buar, ladugårdar och lador, och så hade min far en vall och en ladugård. Där hade vi kreaturen varannan sommar, så vi skulle få gödsel där, annars hade vi Systuvallen, som hörde till norra vallarna, och där var bua vi bodde i på somrarna.

När jag var med farmor om somrarna minns jag så väl, att i Nordstubua, som stod längst opp, var Knepp-Ola-Kerstin, och i Stötbua var Bran-Karin (Bran-Karin, född 1845, dottern Lina född 1881. De bodde på soldatstället Brannheden i Södra Branäs till 1894), som hade sin flicka Lina med sig. Vi var lekkamrater och var tillsammans var dag.

På norra vallen var Systubua längst i norr, och där kom vägen, som sedan fortsatte till Ljusnesätern. Sedan var det Lenabua, Myrbua, Nilsbua, Pellbua, Domarbua, Gunnarbua och Mattesbua, som hörde till Mattestorpet under Nordstugan. Där var Sofia i Nordstugan (Sofia i Nordstugan, född 1875, flyttade till Stockholm, där hon bodde livet ut) säterkulla i sin ungdom.
Det var allt mycket arbete för kullorna. Det var många kor, får och getter i gårdarna den tiden, och vallas skulle de varenda dag.

Det första vi gjorde, när vi kom på våren, var att tillverka vispar av björkris, stora och små, så många vi behövde, och så gjorde vi tvagor av granris och band ihop med vidjor. Vi band ihop två och två. Så hängde vi dem på gärdesgården i långa rader, och där skulle de torka, tills alla barren ramlat av. Då användes de som skurborstar och diskborstar att skura mjölkkärl och byttor med, som allt var av trä. Det var mycket stora mjölkbunkar och tråg som skulle sandskuras ett par gånger på sommaren, och då hade vi särskild, vit sand, som fanns på ett par ställen uppe i Kletten. Såpa och tvättpulver fanns ej på den tiden.

En dag på försommaren var vi till Gresjöhammaren och tog björkvidjor, som skulle vridas och göras till vidjeband att binda korna och getterna med. Vi gjorde både halsband och band att fästa dem vid väggen med. Det fanns inga järnband på den tiden. Allting var av trä - skedar och slevar, stora och små, och höga, runda smörkärnor med tillhörande kärnkäpp.

Vi hade en särskild bytta, som kallades kôllbytta. Den hade vi att mjölka korna i, och så hade vi stora byttor, som vi bar in mjölken i. De kallades mjällbyttor.

Vi silade opp mjölken och satte ut den i mjölkbua. Där fick den stå ett par dagar, tills grädden gick upp, så vi fick skumma och kärna.

När vi skulle diska mjölkkärlen, som vi mjölkade i, fick vi aldrig ta dem till källan och skölja dem i rinnande vatten, för då skulle korna sina, sade de gamla.

Ja, nog var det arbete. Vi skulle bära mossa från skogen till strö under kreaturen eller hacka granris, som karlarna fick släpa hem från skogen, när de hade hästarna med på våren. Hästarna tog man med dels för att klövja det vi behövde för sommaren, och dels för att köra hem ved till vallen. Sedan släpptes de att gå fritt i skogen fram till hösten.

Vi ungar fick hjälpa till, så snart vi blev så pass stora, att vi kunde. Det värsta jag visste var, när farmor skickade oss ut att plocka björnmossa. Den fanns bara på södra vallarna, och den satt så fast, så det var så svårt att få upp den. Sedan bredde vi ut den, så den fick torka i solen. Den användes sedan i sängarna att ligga på. Den var mjukare och bättre än hö.

Midsommaren var det så högtidligt. Vi klädde med rönn- och björklöv, och de enda blommor vi hade var midsommarblomster, och de kallades monkhattar. Så var det en annan sorts blommor, som hette älgtot,(Älgtot, det samma som älgkål. På sensommaren plockades älgtot. Den kokades troligen tillsammans med brännäslor i en stor gryta ute i det fria. Detta var mycket omtyckt av korna, som fick av detta varje kväll, när de kom hem. Kanske ett sätt att försöka få dem hem från svampskogen. Vanligen kallades detta avkok för "natlag".) som var låga växter med tjocka, ludna blad. De hade lilafärgade blommor på försommaren. Jag har aldrig sett dessa blommor annat än i Kletten. Så repade vi björklöv och strödde på golvet.

När vi gjort undan för dagen, samlades vi alla i en bu och kokade römgröt av tjock grädde, vilket var riktig högtidsmat. Så firade vi midsommar i all enkelhet men högtidligt på sitt vis.

Ibland hände det, att det kom några hemifrån - för det mesta var det ungar, som alltid tyckte att det var roligt att gå till sätern. Midsommarnatten plockade vi sju sorters blommor och lade under kudden, så vi skulle drömma om vår tillkommande make.

De gamla sade, att om vi satte oss i en korsväg midsommarnatten, så skulle vi få se den vi skulle gifta oss med. Det gjorde vi aldrig, men vi brukade sätta våra skor i T på torsdagskvällarna och läsa en ramsa:

"Jag sätter mina skor i T
och önskar att min käresta få se,
helst i hans vanliga kläder."

Vi unga brukade ibland ligga hos varandra, och då hade vi alltid sådant där skoj för oss, som vi hört. En gång kokade vi drömgröt. Det skulle vara en sked vatten, en sked mjöl och en sked salt. Detta skulle vi äta, och sedan skulle vi lägga oss. Vi fick ej skratta eller säga något till varandra, men på natten skulle vi drömma om vår blivande man. Det värsta var att hålla sig tyst och allvarsam.

Inte för att vi trodde något av detta och inte kunde vi vara tysta, men vi skulle något skoj ha för oss. Nöjen hade vi ej mer än vi gjorde oss. När det var några ungdomar som kom dit, hade de alltid sina spektakel, och vi hade roligt.

Jag minns en gång, när Bran-Karin och jag kom hem från jättingen. Vi fick höra ett sådant liv nerifrån Pellbua. De skrattade så de tjöt, och bocken, som Ingeborg Bran skulle hem med, stod bunden ute på vallen och bräkte.

Min bror Oskar var där, och han skulle också hem, så de skulle bli i sällskap, och så hade de träffats i Pellbua. De andra var Gerda (Gerda Modén, född 1880, från Myra.) och Torp-Karin (Torp-Karin, 1874-1968, från Torp-Olletorp) och några fler. De började roa sig med att bära vatten från källan och kasta på varandra så mycket de orkade. De var alldeles genomvåta, och golvet i stugan stod som en sjö, men roligt hade de. Bran-Karin var rasande, och Ingeborg fick allt ge sig iväg hem med bocken, som skulle slaktas. Ibland tog sig pojkarna för att sota oss med sot från den öppna spisen, och vi flickor var väl inte bättre. Vi försvarade oss med samma mynt.

På höstkvällarna brukade vi gå till varandra och hade då strumpstickningen med oss, och då brukade vi ha någon bok, som en av oss läste högt ur för de andra.

Gerda Modén och Maria på Jâl (Gärdet) hade gitarr med sig, och på söndagarna spelade och sjöng de gamla sånger och visor. Jag minns så väl, vad de sjöng. Det var Skogsblomman, Liljan i dalen och På blomsterklädd kulle och flera, som jag ibland kan få höra i radio.

Söndagarna var allt långa. Då hade vi inget arbete för oss av något slag, det var vi noga med.

Jag minns så väl en söndag i Ljusnesätern, när de var där och skulle slå vallarna. Då kom Jöns-morbror opp och tvättade och kammade sig så ordentligt, och sen satte han sig vid bordet. När min bror frågade, om de ej skulle gå ut och rykta höet, (”Röckt’ in hö”, kallades metoden att torka höet på marken utan att hässja det.) svarade han, att det skulle de inte, åtminstone inte så länge prästen var på stolen.

Det var nog ej lätt att hålla reda på dagarna, för någon almanacka minns jag aldrig att vi hade. Klocka vet jag heller inte att farmor hade, men hon hade solur inskrivet i fönstret, och när solen sken rätt på dessa streck, visste hon vad klockan var.

Vi brukade vara hemma från sätern 14 dagar, och det kallades, att man var hemma mellan sätermånaderna. Det var när vallarna var slagna, men ibland kunde det bli dåligt väder, så de måste gå tillbaka efter helgen och rykta in höet.

Jag minns särskilt en gång, när vi for hem. En dag efter helgen gick min syster Maria och jag med pappa tidigt en morgon tillbaka för att rykta in höet. När det var färdigt, var det långt lidet på eftermiddagen, och vi skulle just gå hem, då Nordstu-Per kom från Ljusnesätern. Han talade om, att han sett så mycket hallon på Stamyrberget bredvid sätervägen, och då sade pappa, att Maria och jag skulle gå dit och plocka. Så skulle vi gå tillbaka och ligga i Kletten på natten.

Han gick in i mjölkbua och hämtade två stora byttor vi skulle plocka i. Vi ville väl så gärna ha gått med pappa hem, men det var så på den tiden, att de unga visste ej om att protestera. När föräldrarna bestämt något, fick vi allt ge oss iväg.

Det var rätt så långt dit, som bären var. Det tog nog drygt en timme att gå dit, men bär var där så mycket, så vi plockade fullt de byttor vi hade med oss. Det blev mörkt, men det blev månsken, så det gick bra.

När vi kom upp på höjden vid sätern, fick vi höra en mansröst som sjöng, så det ekade i bergen. Vi blev först rädda, för vi kunde ej tro att där var någon på vallarna då, men när vi kom närmare, fick vi se, att det var Johan och Halvard Bran (Johan Bran, född 1877, och Halvard Bran, född 1872, från Brannheden. Bägge bröderna flyttade till Nilsby, Stora Kil, där de bodde livet ut.) som kommit dit för att bära in sina höhässjor.

Vi blev så glada, och vi gick till vår stuga och kokade kaffe och bjöd dem. Sedan kokade vi nävgröt (Nävgröt, en viktig maträtt på den tiden. Förekom i alla sammanhang.) och stekte fläsk, och så beslöt vi oss att följa dem hem på natten.

De skulle gå om Hemmersätern, som hörde till Norra Branäs, och skulle bära in hö där. Det blev ju längre väg för oss att gå, men då bar de våra kontar med bären i, och sedan hjälptes vi alla åt att bära in höet.

Det var så månljust och fint när vi gick hem, och när vi kom hem var det ljusa dagen. Nog var vi trötta men glada att vara hemma med så mycket hallon. Det var en söndag och ett minne för livet.

Halvar Bran är död för flera år sedan, men Johan lever och är nog 84-85 år, och vi brukar minna varandra om detta. Det är nog över 60 år sedan.

På Västra Kletten, norrut från vägen som går till Ljusnesätern, var Klettsätern belägen för länge sedan. Men de måste flytta den, för den fick ej någon ro för bergfolk, som det fanns på den tiden.

Jag hörde min farmor tala om detta, men det var nog före hennes tid. Jag minns, när jag var där som barn, att det såg ut som om det skulle ha varit bebyggt där, fast lite småskog var där redan då. Nu är det storskog där.

Hon talade om, att så fort som de arbetade sedan solen gått ner, så gjorde det likadant, så fort de lagt sig. Högg de ved, så högg det sedan de lagt sig, och kärnade de smör, så gjorde det likadant, så det blev omöjligt att vara där. Ibland hörde de, när bergfolket drog förbi med sina hjordar. De hörde skällorna och hundar som skällde, och en del såg dem också.

Vad detta var vet väl ingen, men någon orsak måste det vara till, att de flyttade sätern, och det var en mycket finare plats där, än där den nu ligger. Än i dag heter platsen Gammelvallen.

Ja, bergfolk talade de gamla mycket om, när jag var barn. Jag minns att de talade om en gubbe, som blev bergtagen. Det var skogsråa han var ute för, men han kom då ifrån äventyret.

En annan gubbe mötte skogsråa en torsdagskväll i skogen. Hon var så fin och grann, så han blev alldeles förtrollad. Hon ville stämma möte med honom nästa torsdagskväll.

Jag hörde detta berättas, när jag var barn. Den som berättade det var gammal då. Jag minns ej riktigt hur detta var, men jag minns så väl, det som skogsråa sade (hon ville trolova sig med honom):

"Å, kom till mig nästa torsdagskväll, så ska du få se brudpigorna de granna".

Han gick nog och mötte henne några torsdagskvällar men blev väl till slut löst från förtrollningen. Han fick något fel efter detta. Han gick jämt och smackade med tungan.

Ja, detta och mycket annat som vore intressant att minnas talade Domar-Kare (Domar-Kare, 1830-1924, från Domarheden) om, men jag har glömt hur det var. Att hon talade om bergfolk, som de både hörde och såg, minns jag så väl.

Vad detta var, vet väl ingen, men vi kanske har en osynlig värld omkring oss. Förr vet jag de gamla sade, att nu är folk så upplysta, så de kan ej höra eller se någonting sådant.

Nu samlas ej mer några säterlag och drar till sätrarna på våren. Det hör till en svunnen tid.

"Var skog den har sin källa,
var äng sin blomma har,
vart hjärta har sin saga
från flydda barndomsdar.
Men skogens källa sinar,
och ängens blomma dör,
men hjärtats tysta saga
ej någonting förstör."

*

MYRODLINGAR I SÖDRA BRANÄS

När all tillgänglig jord i den trånga Klarälvdalen var uppodlad, vände det jordbrukande folket blickarna mot de stora skogarna. Där fanns myrar som skulle kunna brukas, men det var ett tungt arbete att med handkraft dika ut dessa för att få dem odlingsbara.

Men ingenting tycks vara möjligt, och tydligen var det lönande, för flera myrodlingar kom till på skogen. Till Södra Branäs hörde dessa:

1. Dyrsla
på Stöttegen, en mindre myrodling i bergsidan på en liten hylla vid sätervägen. Där hade man rågodling.

3. Nötmyren
tidigare benämnd Nordstu-Oskar Perssons säter, hörde till Nordstugan, en större odling med bod.

4. Nötåsen
kallad Systu-Olasätern eller Smedodlingen låg i västsluttningen på Nötåsen, en stor odling med uthus och bod.

5. Björntjärnen
hörde till Myra, en mindre odling med lada.

6. Graåsbäcken
på Norra Lenahedens mark var en större odling med loge som brann upp 1941.

7. Graåsbäcken
hörde till Södra Lenaheden och låg nordväst om den förra.

BRANÄSBERGET

Berget

Men den hänförande utsikten har lockat folk att frivilligt ge sig i kast med branterna, och alltmer blev berget betraktat som en tillgång.

Redan i 1917 års upplaga av Svenska Turistföreningens resehandböcker rapporteras om berget med den storslagna utsikten, och där meddelas också, att förare upp till toppen kunde lejas i Södra Branäs.

Runt 1960 började man planera att bygga en vintersportanläggning på Branäsberget, men det kom att dröja bortåt 30 år, innan planerna kunde förverkligas, och en imponerande året runt-anläggning kunde börja byggas.

På 567 meters höjd ligger Branäsbergets topp, på orten kallad Tornknölen. Där fanns tidigare ett torn, som Kartverket uppförde runt 1940 som triangelpunkt för sina mätningar. Då där fanns en stege till toppen av det tio meter höga tornet, blev det även nyttjat som utsiktstorn.

Timret

För folket i Branäs liksom i hela Klarälvdalen var det jorden och skogen som gav det dagliga brödet. Många kombinerade jordbruk med arbete i egna eller andras skogar.

En stor svårighet var det att transportera timret nerför de branta bergen, och särskilt brant och besvärligt var Branäsberget.

I huvudsak fanns det två timmervägar på Branäsberget, en i Södra och en i Norra Branäs. Den södra vägen kom ner vid Domarheden och och gick över bergkammen, där denna är som lägst söder om Tornknölen. Den norra vägen kom ner vid Branttorp i Norra Branäs, och den kallades Korkskruvvägen efter alla vindlingar den beskrev.

På den väg, som nu är vandringsled från Norra Branäs upp mot toppen, förekom timmertransporter bara i nedre delen, under de s k skären, där ovanför var det för brant.

För transporterna använde man ända till modern tid hästar och kälkar på vinterföre. Den främre kälken kallades bock och den bakre get. Där det var så brant, att man riskerade att få för hög fart på lasset, spände man ifrån geten och lät stockarna släpa och på så sätt bromsa farten.

Längre tillbaka i tiden använde man en annan metod för att hålla farten nere i de branta backarna. Man "ögade" timret, d v s man högg ett hål nära stockens båda ändar och band ihop flera stockar på släp efter hästen. Det kunde bli en lång svans, som fortsatte att dundra ner för berget ett tag efter det att hästen hade stannat. Det hände, att man hade två eller rentav tre stockrader i bredd vid sådan här "hankköring".

För att stockarna inte skulle fastna vid en sådan transport, sneddades framänderna på undersidan.

När man tog timmer ur de allra brantaste partierna, de s k skären (där man på senare år begagnat helikopter), var det vanliga, att man "löpte" timret - det innebar, att man bara släppte stockarna och hoppades på det bästa.

När timret hämtades från skogarna längre västerut, undvek körarna helt enkelt det branta Branäsberget och körde den längre men flackare vägen till Holmberget norr om Vingäng. Den extra sväng detta innebar hade man inne på.

Det virke, som skulle vidare till industrierna söderut, lade man av på Klarälvens is, och så fick vattnet sköta vidare transport, när den tiden var inne.

"VÄRLDEN ÄR VÅRT FÄLT"

Branäs ordenshus stod söder om Strandås på Klarälvens östra strand. Här fotograferat av Emil Lundborg 1907 - innan devisen målades dit.

(Nykterhetslogerna Hvita baneret i Backa och Vårblomman i Sysslebäck bildades samma år som logen Branäs.)

Man fortsatte att ha sina möten i skolan, senare i medlemmarnas hem. Allt eftersom medlemskaran växte blev det behov av en särskilt byggnad, och det beslutades att ett ordenshus skulle uppföras.

År 1902 byggdes Branäs ordenshus som det första i sitt slag i bygden, och det invigdes troligen två år senare.

Verksamheten i logen Branäs hade toppar och dalar. År 1915 fanns ett 80-tal medlemmar förutom ett 40-tal i ungdomslogen.
Efter hand dalade intresset, men i ett brev från 1936 står att läsa: "Det gläder mig oerhört att höra, att logen Branäs återigen börjat på att arbeta."

Glädjen blev dock inte så långvarig - 1946 hade logen kommit upp i 39 medlemmar, men därifrån bar det ner i en ny dalgång.
Några nya försök gjordes att sparka igång verksamheten, och 1963 fanns 36 medlemmar noterade. Men det var själva dödsryckningen. Ordenshuset förföll alltmer, den stolta devisen var sedan länge övermålad, och det var med nöd och näppe huset blev förskonat från nesan att rasa ihop av sig självt. Det revs i slutet av 1980-talet.

Det är inte självklart, att det varierande medlemstalet verkligen återspeglar variationer i nykterheten i området - inte alla medlemmarna var helnykterister, men till ordenshuset ville man gå för de trevliga sammankomsternas skull.

"1916 - ÅRET DÅ ÄLVEN VAR SÅ STOR"

Domböckerna har en del att berätta om översvämningar i äldre tider. År 1701 råkade Södra Branäs särskilt illa ut, då "en del av åkerjorden alldeles utbröt, och väl tre tunnland odugliggjordes".

I domboken från 1708 beskrivs hur Norra Branäs fick lida stor skada "av Storälven och av bergsfloden". Kvarnen man hade vid Vingan ett stycke norr om byn flöt bort, och en ny fick sättas upp.

Forskaren Lars Bäckvall har skrivit om en vårflod, troligen den 1708, då vattnet lade en hel aln grus över en åker i Norra Branäs.

För att i görligaste mån hindra älven från att breda ut sig över den odlade marken har man i Södra Branäs, där det är mest låglänt, byggt en vall mot älven. Den har säkert gjort viss nytta, men 1916 bröt vattenmassorna vallen mitt emot Systugan, och en väldig virvel uppstod. Denna grävde ur ett stort hål i marken, och stora mängder sand fördes ut över åkrarna. Två likadana gropar i marken fanns redan tidigare längre söderut, och förmodligen har åtminstone en av dem bildats på samma sätt vid den översvämning, som ställde till så stor förödelse 1701.

Alla dessa tre gropar blev igenfyllda vid markarbetena, då den stora fritidsanläggningen började byggas i slutet av 1980-talet.

Vallen förstärktes efter vårfloden 1916, och i dess södra ände, vid Trumbäcken, byggde man en liten damm med lucka, som kunde skjutas för.

1916 nådde Klarälvens vatten i stort sett fram till bergets fot, och på gården Boa, där huset står lågt, gick vattnet ända upp på fönstren. För att ta sig fram mellan husen fick man använda båt, de få dagar det var som värst.

Så fick man göra också 1959, det andra stora översvämningsåret i sen tid. De äldre mindes 1916, och fruktade att de skulle få uppleva samma sak igen, men den här gången stannade älven på en lite lägre nivå. I Boa nådde vattnet golvnivån - man kunde se, hur det blänkte mellan golvspringorna, innan vattnet vände tillbaka.

Fast det året ligger så nära i tiden, att de flesta minns den vårfloden, är det ändå 1916 man talar om än i dag som ett referensår, "året då älven var så stor".

Groparna, efter Eric Anderssons skiss. Groparnas djup var uppskattningsvis fem meter, men de bör ha varit djupare från början.

BERÄTTELSER FRÅN BRANÄS

"Uppe på det höga Branäsberget - 2 000 fot över havet - fanns långt tillbaka i tiden en stor tjärn, inramad av urskogens majestätiska tallar och granar. Sägnen förtäljer att denna tjärn, vars mörka vattenspegel med underlig makt lockade vandrarens håg, var bottenlös. Men en gång skulle sänklodet nå botten, och då stundade världens undergång. Då skulle först Branäsberget med väldigt dån, omvärft av rök och lågor, störta ner i Klarälvens böljor, de andra kringliggande bergen skulle följa efter - jorden hade nått målet för sin vandrings bana.

Många voro de som i gången tid sökte loda tjärnens djup, och folksägnen berättar ännu om två olika tillvägagångssätt därvid. Det ena sättet var att man vred vidjor av unga björk-, hägg- eller videtelningar och fäste dessa tillsammans till ett långt tåg. I ändan av detta bands en sten av lämplig storlek. Men aldrig kunde man med denna nå tjärnens botten oaktat vidjetåget var längre än Dalby socken.

Det andra sättet tillgick så, att man av getragg och ull spann grovt garn, som nystades upp i väldiga nystan. en sten fästes därvid och sänktes ned i vattnet. Men snart tillkännagav ett ryck att tråden brustit, och då man halade upp den, syntes det tydligt att den var svedd och sålunda ej slitits utan bränts av.

Man förstod nu att det var lönlöst för svaga människor att forska i de höga gudars rådslut. Lodandet upphörde i den mystiska tjärnen, som ännu i dag kallas 'Den bottenlösa'".

Till den bottenlösa tjärnen är följande romantiska händelse knuten. För länge sedan, täljer sägnen, bodde på Vingäng en rik bonde med en enda dotter; Valborg hette hon. Fager och klok som få var hon sina föräldrars glädje och framtidshopp.

Fadern hade sin säter uppe på Vingängberget, ej långt från Branäsberget och Den bottenlösa tjärnen. Den sommaren Valborg fyllde 17 år skötte hon tillsammans med en tjänstepiga arbetet på sätern. En dag kom hennes far dit och bad henne nästa lördagskväll komma till hemmet. Den man, som föräldrarna utsett åt henne, skulle jämte sin far då komma. Äktenskap, brudgåva och bröllop skulle samtidigt bestämmas.

Valborgs ångest var stor vid denna underrättelse. Hon älskade en annan, nämligen faderns dräng Börje, en fattig, men ung, vacker och karaktärsfast man. Visserligen fruktade de unga, att deras kärlek ej skulle bringa dem lycka och glädje, men de hade heligt lovat varandra trohet, hur än framtiden skulle gestalta sig.

Valborg berättade nu allt detta för sin fader och tillade, att hon aldrig på jorden skulle svika sitt löfte till Börje. Fadern förklarade kort och gott, att sådana griller hade han ej väntat få höra av sin kloka dotter. Blev hon bara den rike Jerkers hustru, skulle hon ej vidare tänka på den fattige Börje.

"Han är nu i skogen och letar igen hästarna, och jag skall nog ordna så att du ej vidare får träffa honom", slutade fadern.

Börje hade emellertid anat oråd och ankom till sätern en stund sedan den vredgade fadern begivit sig på hemväg. De kände väl faderns hårda sinne och insågo att de aldrig skulle få komma tillsammans i detta livet. Bättre att dö. Den bottenlösa tjärnen skulle bli deras grav.

Då bud kom från sätern att Valborg och Börje voro försvunna, blev stor uppståndelse och sorg i fädernegården och bland släktingar och vänner. Man fruktade det värsta. Fadern gav ett heligt löfte, med högra handen mot himlen, att om de försvunna återfunnos levande, skulle Valborg bli Börjes hustru, ty Börje var en god och rättskaffens man utan annat fel än sin fattigdom.

Skallgång anställdes och skogen genomletades utan resultat. Slutligen kom man till Den bottenlösa tjärnen på Branäsbergets topp. Där fann man på en sten Valborgs huvudkläde och näverskor och vid stranden två stora med vidjor sammanbundna stockar, vilka tjänat såsom brygga ut på djupet.

Sägnen tillägger, att Valborgs fader varje sommar så länge han levde lät söka efter den älskade dotterns lik i tjärnen, men utan resultat och utan att man någonsin träffade bottnen. Bredvid den sten där Valborgs huvudkläde och näverskor blivit funna, byggde han själv ett kors av därtill utvalda stenar. Dit sågos varje år de gamla föräldrarna på dotterns dödsdag vandra för att där förrätta sin andakt och bedja om ett saligt återseende under de eviga palmernas fridsälla skuggor.

I själva berget vid tjärnens östra ände finns ett kors inristat till minne av den tragiska händelsen. I sluttningen söder om tjärnen finns en sten - nu överväxt av mossa - med märken efter Valborgs näverskor.

Vandraren, som en midsommarnatt kom till Den bottenlösa tjärnens strand, såg i midnattstimmens mystiska skymning två klara ljuslågor, som sakta svävade fram över den mörka vattenspegeln. Det var de drunknades andar, som ej fått ro. Den som ej blivit begravd i vigd jord får rast- och rolöst irra omkring.

Så kom en ny präst till församlingen, och när berättelsen kom till hans öron, beslöt han att själv se hur därmed förhöll sig. Åtföljd av klockaren och en säker vägvisare begav han sig nästa midsommarnatt uppför berget till Den bottenlösa tjärnen, sedan han tillsagt kyrkvaktaren att kl. 12 på natten klämta i kyrkans klockor.
Framkomna till målet sågo de vid motsatta stranden två klara ljuslågor sväva fram över vattnet. Prästen böjde sig då ned i en tyst bön. När klockan visade 12 började klockaren med av rörelse dämpad stämma sjunga följande psalmvers:

"Låt vara att min hela kropp
Till mull och stoft skall lösas opp
Då matkar mig förtära;
Låt led från leden vara lös,
Låt benen hit och dit förströs,
Det skall mig ej förfära.
Min mull av Jesus varder skött,
Han samlar det, som var förstrött,
Och kroppen sammanbygger.
Därpå jag sover trygger."”

Efter sången talade prästen kort och anderikt över de heliga Orden: "Och havet skall ge igen sina döda", varefter han kastade 3 skovlar mull i tjärnen för vardera stoftet och läste begravningsbönen. De båda ljuslågorna stodo stilla på vattnet under begravningsakten; genast därefter slocknade de och ha sedan aldrig visat sig för någon människa.

Djupt rörda vandrade sedan de tre utför det branta berget, tysta av den uppgående solens strålar. Och, slutar sägnen, en predikan sådan som under denna midsommardag har aldrig hållits i Dalby kyrka varken förr eller sedan. Den bottenlösa tjärnen finnes ännu kvar. Urskogen omkring den är borthuggen. För 50 à 60 år sedan, då sägnen först berättades för mig, fanns ännu en öppen vattenspegel, som liten och oansenlig låg mitt i solskenet. - Av en person, som förliden sommar besökt stället, har jag hört att tjärnen nu är helt övervuxen med mossa - en s.k. "flytmyr". Strax invid tjärnen reser sig en hög, kal klippvägg, på vars högsta topp ett utsiktstorn blivit uppfört och där triangelmätningar företagits för åtskilliga år sedan.

- Låter man fantasin flöda fritt, tänker man så lätt: Månne tjärnen varit så stor att vattnet nått högst upp på klippväggen. Kanske var det från denna klippkant som de älskande gått i djupet; kanske var det därifrån prästen läste begravningsakten och lyste välsignelsen.

Tjärnen är nu endast en skugga av vad den fordom varit. Och i en tid när mystiken håller på att försvinna, drömmer den om forna dagars mystik och romantiska minnen."

–––––––––––––––

På Östänga, en kilometer söder om bebyggelsen och mitt emot Dalby kyrka, skall det enligt traditionen ligga en norsk storman begravd. Hans namn var Gunde, och han skall ha varit hövding över Värmland och Solör.

På Östänga helt nära Blästkäringbäcken ligger en dal, som kallas Helvetesdalen. Det har berättats, att en guldkista blev nergrävd där, och några fåfänga försök att få tag på den har blivit gjorda.

Där i närheten har man också sökt efter en ångbåtspropeller, ett sökande som torde ha större förutsättningar att ge positivt resultat. Det var ångbåten Klaran, som 1918 tappade en propeller i älven vid Södra Branäs just vid Skräddarstenarna, där strömmen grävt ner älven på djupet.

Dykningar har företagits, men propellern blev aldrig återfunnen.

Burk Per Sonesson från Hedbäckmon var ute och metade i Milbäcken, ett biflöde till Vingan. Han hade god fiskelycka och stannade kvar, trots att det började skymma.

Då fick han plötsligt se en ko, som hade ögon stora som tallrikar, och nu kunde inga laxöringar i världen hålla Per kvar. Han sprang, ända tills han var hemma igen, och så brått hade han, att hans ena sko blev kvar i Vingdalen.

På Gammelvallarna mellan Klettarna hade Södra Branäs en säter för länge sedan. Men man stördes så av bergfolket, att man blev tvungen att flytta hela sätern några hundra meter.

På Branäs mark vid Gresjön i Södra Finnskoga strax intill gränsen mot Dalby ligger Gresjökyrkan - en jättesten. Det sades, att varje gång kyrkklockorna nere i dalen slog, vände den stora stenen på sig.

BLÄSTERUGNEN VID BLÄSTKÄRINGBÄCKEN

på Södra Branäs ägor i Dalby Socken och dess ägare
(Särtryck ur Såningsmannen 1920)

Den 9 augusti 1919, en vacker sommardag med sol och regnskurar, begav jag mig med sällskap, en student och en yngre bror till honom, till dem s k Blästkäringbäcken för att söka lämningarna efter smältugnen, som funnits där. De tämligen ansenliga klöckelhögarna vittna om, att där har fordom bedrivits järntillverkning; och nu skulle vi göra en undersökning, försedda som vi voro med hackor och spadar.

Fyndplatsen är belägen söder om Branäsgårdarna, där det höga Branäsberget utan någon hedavsats stupar mot Klarälven. Den har ett vackert läge på södra sidan om nämnda bäck i en gräsbeväxt östsluttning nära älvstanden och alldeles intill och ovanför vägen, som går till Sandnäs. I närmaste omgivningen växa lövskogsdungar och ovanför i berget granskog. Här och där hallonstånd, som buro rikligt med frukt, och i synnerhet då de ätas från kvist, av bättre smak än trädgårdshallon.

På högsta punkten å den lilla upphöjningen, som ligger närmast klöckelhögarna, företogs grävningen. När vi borttagit torven och grävt ett stycke, påträffade vi stenar, som syntes vara ditlagda av människohand, varför vi iakttogo försiktighet och grävde ömsom med våra skyfflar och hackor och ömsom med händerna för att inte skada vad som kunde finnas av intresse.

Vi blottade så en stenläggning, vars största mått voro 1,85 meter lång och 1 meter bred med smältugnens kärna, nämligen "stället" i mitten. Denna kärna var utformad av mojord (stenblandad glaciallera) lagd på grusblandad jord. På denna utformning satt en slaggskova till formen lik en gryta, avlångt rund, höll invändigt 50 cm i en och 40 cm tjock i en annan riktning, 35 cm hög och 5-6 cm tjock där blåsröret varit infört, sänkte sig och tunnade av till sidan mitt emot blåsröret, där den var endast 15 cm hög ochi 1 cm tjock. Efter blåsröret var ett runt hål i skovan, 10 cm i diam. Ugnen hade således drivits med en bälg. På yttersidan vid blåsröret fanns ganska mycket rost, och även någon rost på undersidan. Men utom dessa rostfläckar en svart smältyta.

Genom att denna skov fanns kvar, erhölls exakta mått på "stället" i blästen.

I "ställets" botten fanns ingen öppning eller avloppskanal för slagg, utan hade de tydligen tagit upp smältan sådan den var utan att någon slagg blivit avskild.
All sten, utom förenämnda stenläggning, som utgjort ugnens grundmur, eller del därav, var bortförd och använd till spismurarna i gårdarna. Att slaggskovan ändock var bibehållen oskadd, sedan hon förlorat detta sitt stöd berodde på, att "stället" hade fyllts med grus, så att jord hade fallit mot yttersidorna och skyddat henne.

Denna invändiga grusfyllning, vari några slaggstycken funnos, var tydligen avsiktligt inlagd innan stenen bortfördes; måhända för att is och snö icke skulle samla sig i ugnen, och för att det om vårarna, då bäcken började flöda och orkade dra bälgen, var lättare att ösa ut gruset än att bortskaffa is och snö ur ugnen; också den fördelen att ugnen var torr, då den skulle tändas.
Invid bäcken finnes en nedschaktning, där det måhända stått en hammare fordomdags. Vattenfallet är så högt, att det samtidigt kunnat utnyttjas som dragkraft till både blästen och hammaren.

Ett stycke ovanför ugnen synas lämningar efter jordvallar, vilka tjänat som damm.

Från de nedom ugnen liggande slagghögarna ha förr i tiden hämtats klöcklar (slagg), att lägga under bakugnshällar, för att hålla stadigare och jämnare värme; ett vanligt sätt där i orten. Så berättade korpral Bran, att han hade tagit slagg där till sin bakugn på soldattorpet.

I närheten finns ingen myrmalmsfyndighet, utan malmen har fraktats långa vägar, och antagligen rostats på de platser, där den varit upptagen och sedan förts till blästen i smältfärdigt skick.

Blästkäringsbäcken är helt liten och kan endast om vårarna lämna dragkraft, så att om ugnen varit i gång andra tider på året, har bälgen endera dragits för hand eller trampats. I slutet av 1800-talet var en pärthyvel uppsatt på samma ställe där det forna lilla järnbruket stått.

För att kunna göra ett begrepp om under vilka tider som myrjärntillverkningen bedrevs i Värmlands älvdal och när den upphörde, ge följande anteckningar från fogderäkenskaper och domböcker en ledning.

1545 redogör fogden i sina räkenskaper för uppburet skattejärn. 1581 betalades en hjälpgärd med osmundjärn, 10 lispund av varje helt hemman, och mindre hemman i förhållande därefter. I Älvdals härads domböcker för åren 1603, 1604 förekomma ej mindre än 25-tal uppbud av hemmansdelar vid häradsrätten, köpta och betalda med järn. De flesta från Ekshärads och Råda socknar, vilket tyder på, att det i nedre Älvdalen varit större järndrift än i övre.

1625 återlämnade Limabor Hagenässkogen, som de arrenderat av Gunneby m fl hemman för järntillverkning. Åren 1631 och 1640 processa bönderna i Munkebol och Björkenäs om ägande till myrmalmstäkt. 1656 sökes Amund Larsson i Transtrand av superintendenten i Karlstad för 900 myrjärn, som han lovat för han bekommit mjöl, bygg och havre. I domb. 13/1 1714, vid en jorddelning i Lillbergsgården, säges, att "rået går från Jacobs åkergärde till gamla 'blästkäringen'". Och vid en häradssyn mellan Långav och Södra Persby å ena sidan och södra Branäs å andra förrättad 17/8 1731 ”prövades, att en rös på Åsleberget varit en ugn, eljest gammal blästerkäring kallad, varutinnan efter forna tiders bruk dessa invånare ävensom dalkarlarne varit vana att tillverka myrjärn”.

Branäsbornas här omtalade bläster torde icke ha varit i bruk längre än till medio av 1600-talet. Ägare därtill voro i första hand de tre bönderna som bodde i Södra Branäs den tiden, nämligen Markus Jakobsson, Olof Jönsson och Engelbrekt Bryngelsson. Men genom giften hade Södra och Norra Branäsbor fått jordlotter om varandra, och Nordbranäsbor kunde således äga rätt till anläggningar som hörde under södra gården. Och i Norra Branäs bodde samtidigt Per Torkelsson, Per Jönsson och Jon Persson. Att någon enskild ägde blästern är föga troligt, då de hade samhävd i all skog, och det åtgick mycken ved att driva dessa blästerugnar.

Markus Jakobsson synes ha varit en särdeles ansedd man, eftersom hans namn står präntat i några längder. Han står som gårdsägare (1640-1675) och hans far Jacob (1610-1639). Markus hade en som Håkan, f. 1657, död 1/9 1734, som var sockenskomakare, nämndeman och den förste i Dalby som blivit bevärdigad med, som det då hette, häradsdomarämbete. Hans gård brann ned och sedan byggde han den på heden, som efter honom kallas Domarheden. Håkan hade en son, Markus, som var kyrkstöt en lång tid. Från dessa äro domar- och stötnamnen komna.

Olof Jönsson, gårdsägare (1639-1675), hans far Jöns Olsson (1610-1632) och 1601 står farfadern Olof för gården. En av hans efterkommande, Jöns Jönsson, blev gift med Johanna Chenon i hennes första äktenskap, dotter av komministern i Dalby, D. Chenon. En dotter av Johanna blev gift med klockaren i Dalby, Per Modén från Gunnarskog, känd för sin ypperliga sångröst; och han har haft många efter sig som haft vackra röster och goda musikaliska anlag.

I denna släkt omtalas en jättegestalt, som kallades "Branäsen"”, som "hade händer och fingrar så stora, att i hans syring kunde andra karlar sticka tre fingrar".

Engelbrekt Bryngelsson, gårdsägare (1626-1667), hans far Bryngel (1601-1625). Namnen Engelbrekt och Bryngel förekomma omväxlande i släktkedjan till inpå 1700-talet.

Per Torkelsson i N. Branäs, gårdsägare (1628-1667) och hans far Torkel (1608-1628). Per-namnet går tillbaka till 1540. Per Torkelsson hade sonen Torkel Persson och denne har sönerna Anders, som flyttar till Strandås, Jöns flyttar till Transtrand, och Per blir kvar vid gården. Denne Per var repslagare och slog linan som användes vid kyrkbyggnaden i Långav. Han var klockare en lång tid och fick sin son Per Persson till efterträdare.

Per Jönsson, gårdsägare (1641-1681), hans far Jöns Persson (1608-1621) och hans mor, som blir änka (1626-1640), Per Jönsson har sonen Jöns Persson, gårdsägare (1686-1713), sonsonen Per Jönsson (1718-1740) och dennes son Jöns Persson (1755-1788). Ett förmöget hus.

Långt i norr bodde Jon Persson. Hans gård kallades Uppgården och han står för gården (1651-1681) och är nämndeman 1651-1676. Hans far Per Olsson, gårdsägare (1608-1648). Denne Jon har en son Håkan, lektor och kyrkoherde, som antog namnet Brand och blev stamfader för värmlandssläkten med detta namn. I Uppgården bedrevs klensmide. Där smiddes söm och hästskor, som såldes i Norge. Myrmalmen smältes vid Källåsen på Branässkogen; men även i närheten av gården finnas klöcklar i jorden, som visa att det varit bläster där. Smedjorna stodo på älvbacken norr om gårdarna, och av stybblagren i jorden kan man förstå, att det har varit en ej så ringa smidesverksamhet, som därstädes bedrivits.

Folket i Branäs (så även i allmänhet i de andra byarna) kunna lätt följa sina förfäder led efter led i 300 år och mera, och även om deras jord icke gått i omedelbar arvsföljd led efter led utan från en gren till en annan, så veta de, att de gräva i den jord deras förfäder i långliga tider odlat, och där ligger en stark magnet bevarad.

Mina medhjälpare vid framgrävningen av ugnen vid Blästkäringbäcken äro sonsons sondotters sonsons söner av Jon Persson i Uppgården i Branäs.

Ensam och blind sändes han som nioåring till skola i Stockholm

När jag träffade honom en gång i höstas var han ute i trädgården och plockade nypon från sina buskar och skulle använda dem till att göra te. En stund senare stod han på vedbacken och sågade.

- Man bara måttar det här, sa han och tog mått med händerna på stocken och sågade. Vedhögen var imponerande stor, och huggningen av veden skötte han med samma självklarhet som sågningen.

Vedhögen här är långt ifrån den enda som John Denis Jonsson i Branäs har sågat sig igenom. Sedan hugger han med samma bravur.

En komposthög vårdar han för att ha till potatis- och grönsakslandet, som han sköter själv.

- Men det har blivit dåligt med grönsaker på sista tiden, menar han. Morötterna blev det i alla fall inte mycket av.

Nässlor plockar han också, och försöker alltså ta tillvara det som naturen ger.

Storläsare

På biblioteket är John Denis en av de största låntagarna och läser det mesta han kommer över. Punktskriftsböcker blir det inte så ofta numera, när det finns så mycket inläst på band.

1956 fick han sin första bandspelare, och sedan har han övergått till kassettspelare. Han räknar med att ha läst åtminstone en bok i veckan under dessa trettio år och han lär därmed vara en av de mest belästa personerna i norra Värmland.

När jag besöker John Denis igen är det midvinter. Redan nere i trappan hör jag bandspelaren, och däruppe i köket sitter han försjunken i talboken "Fynd i bibelns länder".

Han stänger av när jag kommer in och han berättar, att han lyssnar både på fack- och skönlitteratur.

- Och så är det mycket på radio också, särskilt på P1, som är intressant att höra på, så man får ta nätterna till hjälp ibland.

Spelar med i radiomusiken

Ett annat intresse är musiken. John Denis lyssnar ofta på musik och musicerar även själv en del.

- Jag hade en fiol ett tag och spelade en del för Erling Karlsson, som kom härifrån Branäs. 1975 köpte jag ett munspel. Det var då 55 år sedan jag hade spelat munspel senast.

- Med det här spelet brukar jag spela med i musiken på radion, säger han och visar fram sin stolthet, ett munspel med sex olika tonarter. På det här spelet finns det så många tonarter, att det oftast är någon som passar.

Så blåser han några trevande toner och fyller sedan köket med gånglåt från Äppelbo.

Vi pratar en del om händelser förr i tiden, och John Denis visar ett ovanligt minne för data och årtal. Hans intelligens är också omvittnad i bygden, liksom hans tekniska handlag.

En av de första radioapparaterna

Tillsammans med sin bror byggde han en av de första radioapparaterna som fanns i norra Värmland.

- Jag minns, när vi höll på med radion, säger han och räknar upp tekniska saker och samband, som jag inte ens orkar lägga på minnet.

- När vi hade fått den klar, fick vi bara in telegrafen. Då föreslog jag, att vi skulle ta av lite lindning på en spole - jag hade läst om sådant i en av mina tidningar - och på så sätt fick vi en radiosändningen. Det var nyheterna vi fick in, och det var väl det enda som sändes då. Tyskland kunde vi också höra.
Radion drevs med batterier, och dessa tillverkades också av de tekniska bröderna.

På Lenahia fanns också telefon, och det hade länge varit på tal, att den skulle flyttas från övre till nedre våningen. Det drog ut på tiden, och så tog John Denis saken i egna händer. En natt, när huset sov, ombesörjde han hela monteringen själv, och när det var dags för de andra att vakna, var telefonen flyttad.

Skadade ögat

År 1912 var det olympiska spel i Stockholm, och den sommaren var John Denis också till huvudstaden - tyvärr inte för att se på spelen, utan orsaken var alltigenom tragisk.

Han var nio år det året, och i februari hade han vid en lek fått ena ögat skadat. Snart började även det andra ögat bli dåligt. Han for till Stockholm och fick där det skakande beskedet, att han skulle mista synen helt.

Det var den 4 april han kom fram och blev då opererad. Han blev kvar i huvudstaden till den 20 juli, och hade då hunnit genomgå medicinering av olika slag, t.o.m. svettkurer, som man trodde skulle hjälpa.

Men allt var förgäves. Synen blev långsamt borta, men den hade inte helt försvunnit, när han lämnade det olympiadrusiga Stockholm.

Men även andra synminnen har han kvar efter 74 år i mörker. Han minns t.ex. färgerna, och han minns hur det såg ut i Branäs 1912.

Det var en motorbåt som brann på Vingängsjön, och dit var vi och tittade, berättar han.

Det ligger nära till hands att tro, att det är en bitter man, som har fått genomlida detta, men så är det inte. De som känner John Denis väl säger, att de aldrig någonsin hört honom beklaga sig över sitt öde.

Till blindskolan 1912

Två år hann John Denis gå i vanlig skola, så han lärde sig läsa på vanligt vis. På hösten 1912 återvände han till Stockholm, där han fick börja på blindskola. När jag frågar honom, om det inte var svårt för en nioåring att lämna hemmet på det viset, svarar han, att det inte var så märkvärdigt, för en av hans bröder flyttade till Stockholm för att studera året efter. Så det gick.

Punktskriftsläsning var ett ämne man övade på, och redan 1914 läste John Denis ut Nils Holgersson med hjälp av denna teknik.

1920 var grundutbildningen i Stockholm klar, och så följde två års yrkesutbildning i Kristinehamn. Där lärde sig John Denis till borstbindare, och han behärskar än i dag detta hantverk. Han tillverkar borstar, kvastar och tvagor av alla slag med stor yrkesskicklighet - en av de sista i ett utdöende hantverk.

Ett hantverk i utdöende, men John Denis Jonsson behärskar den gamla borstbindarkonsten.

Resor med tåg och pråm

John Denis´ handikapp medförde skolgång på främmande orter; och han fick därigenom fler tillfällen att resa, än de flesta dalbybor. På sommar- och julloven åkte han hem, och han åkte tåg till Edebäck med byte bl.a. i det närbelägna Sjögränd.

Från Edebäck till Branäs åkte han släde på vintern och ångbåt på sommaren. Ångbåtsfärden gick på en dag, men under krigstiden hade ångbåtarna pråmar på släp, och då tog resan två dagar.

1921 åkte han bil första gången hela sträckan Edebäck-Dalby. Den första Stockholmsresan var förresten en underlig kombination av färdmedel.

- Vi låg över i Tranåsen i Likenäs första natten, sedan åkte vi med timmerkörare via Rya till Fors i Dalarna. Så blev det tåg över Malung och Vansbro, och det var flera byten, innan vi var framme i Stockholm på kvällen.

Arbete

Efter skolgången i Kristinehamn flyttade John Denis hem till Lenahia i Branäs för gott. Där deltog han i alla i ett jordbruk förekommande sysslor som vilken seende som helst.

Han gick ensam till Mattestorp uppe i berget och släppte ut korna utan att tycka, att det var allt för besvärligt, han band säd och snesade, och han var med och tog upp torvströ.

På vintern blev det mycket vedsågning och en hel del arbete med borstbindningen. Han hjälpte även till på andra ställen med vedhuggning.

En sommar skötte han ensam gårdens biodling, och resultatet blev mycket lyckat.

- Aldrig förr hade det blivit så mycket honung som det året, minns han och ler gott åt minnet

Skrev protokoll

John Denis' far var häradsdomare och hade som sådan en hel del skrivarbete. Hans sekreterare blev John Denis, som lärde sig hantera en vanlig skrivmaskin. Han skrev protokoll och besvarade brev, och han hade även en del skrivuppdrag åt prästen. Åt blindskolans rektor skrev han även maskin med punktskrift som förlaga.

En man med så många olika talanger som denne 83-årige branäsbo, vad skulle han helst ha velat syssla med, om inte olyckan hade satt upp hinder? Han ger inget direkt svar men antyder:

- Jag tyckte om att måla, när jag var liten, och musiken har jag ju alltid varit intresserad av.

Innan jag går har det börjat skymma i köket, och John Denis tar fram sitt munspel och spelar. Konvaljens avsked, vill jag minnas att det var.

huvudet på en världsmästare!

Han har skämttecknandet som yrke, och då krävs det en hård arbetsdisciplin , om det ska fungera. Han tillbringar fulla arbetsdagar - och ofta ännu mer - på sitt arbetsrum på övervåningen i familjens hus, Systugan i Branäs, där Branäsanläggningen är närmaste granne.

Ett besök i hans arbetsrum visar att eventuella romantiska föreställningar om skämttecknare som ligger på sofflocket bara är en myt.

Praktiska sysslor

De dagar som inte fylls av skisserande och renritande, går åt till den mer praktiska sidan av verksamheten - bilder ska kopieras och skickas hit och dit, bokföringen ska skötas osv. Och att enbart leva på inspiration skulle nog bli magert.

Bengt-Göran har speciella idédagar, då han sätte sig och bara låter idéerna komma - och kommer gör de, ibland så fort att det kan vara svårt att hinna fånga dem.

Det är inte fråga om idéer som flödar, utan man kan snarare påstå att de sprutar fram. Då är det inte bara idéer om skämttecknandet som kommer, utan den artistiskt mångsidige tecknaren får alla möjliga sorts uppslag, som han sedan nogsamt sorterar in i olika idélådor - en för skämtteckningar, en för musik osv i en närmast pedantisk ordning.

Mönster av ordning

Ja, ordning. Bengt-Görans arkiv är ett mönster av ordning. Hur skulle han annars kunna hålla reda på alla de 4 000 skämtteckningar, som han faktiskt åstadkommit? I hyllor med pärmar förvarar han de numrerade originalen (i A4-format), och i mängder av utdragbara plåtlådor finns kopior av alla teckningarna sorterade efter ämnesval - där finns lådor med jaktmotiv, lådor med fiske, med motor, med datorer, med sex och mycket mer.

Ett fritt yrke som skämttecknarens kräver kanske större arbetsdisciplin och ordningssinne än de flesta andra yrken. Här står Bengt-Göran Griffer vid en del av sitt prydliga arkiv.

Ur dessa lådor tar så tecknaren ibland ett antal blad och skickar ut över hela världen och muntrar upp sina medmänniskor med hela 17 länder. På så avlägsna platser av vår jord som USA och Australien känner man igen och uppskattar den svenske världsmästarens karakteristiska gubbar. Schweiz är ett annat land, där intresset är mycket stort.

Hittat sin stil

Att känna igen Griffers gubbar är inte svårt för den, som en gång sett dem. Han har hittat sin stil, och han kan t o m datera året till 1973, då gubbarna var färdigformade. Då hade han sysslat med skämtteckning i fyra år.

Bengt-Göran arbetar gärna med teman i sin produktion. Ett favorittema är älgar, djur som gett honom många fina uppslag. Det har t o m blivit en bok, som mest handlar om älgar och deras banemän, boken "Jägarlycka", som kom ut 1985. De fina recensionerna av den boken gav honom råg i ryggen nog att ge ut en ny bok året efter. Den boken kallade han "Fred och miljö", också det ämnen som engagerar och intresserar honom. På årets bokmässa i Göteborg i september kommer han att presentera sin tredje bok, som redan har fått titeln "Fiskelycka". Gissa vad den handlar om ...

Att Bengt-Göran Griffer blev skämttecknare beror åtminstone till en del på att han så gärna ville bli värmlänning. Han är född och uppväxt i Göteborg, men han besökte ofta släktingar i norra Värmland som liten, och han trivdes så bra i landskapet att han beslöt sig för att flytta hit.

Då var det mycket ont om jobb i norr i länet, så Bengt-Göran satsade helt enkelt på att skapa sitt eget arbete - han utnyttjade de talanger han begåvats med och blev skämttecknare.

- Jag började faktiskt drömma om Värmland redan i sjuårsåldern, säger han, och har även unnat andra att få njuta av denna del av världen. Det har tagit sig sådana uttryck, att han under många år har lagt med turistreklam för norra Värmland, då han sänt ut sina alster i världen.

Optimism

- Det kändes väldigt angeläget att hjälpa till att vända den nedåtgående trenden under en tid då allt höll på att dö ut här uppe.

Men nu har tiderna ändrats, och det mesta i norra Värmland andas optimism. Det byggs skidbackar, hotell och stugor som aldrig förr - en utveckling som inte många vågat hoppas på för bara något år sedan.

Mitt i allt detta positiva driver makarna Griffer sedan några år en konsthantverksaffär i Branäs, och där bjuder de ut konsthantverk, som ingen sett maken till. Det är udda produkter, som ofta har anknytning till orten i material eller innehåll. De framställer själva sina produkter, och många är resultatet av ett team-work makarna emellan. En av specialiteterna är humorprodukter, som böcker, muggar och T-shirts med Griffers gubbar på.

Allt oftare händer det faktiskt att Bengt-Göran lämnar sitt ritbord för att tillsammans med hustrun Birgitta designa och tillverka smycken och andra konsthantverksprodukter eller att stå i affären.

- Det är riktigt stimulerande att träffa folk i affären och få höra dem skratta åt teckningarna, i stället för att få dem publicerade och kanske få något uppskattande brev långt efteråt.
Så har tillvaron förändrats för en av Värmlands internationellt mest kända konstnär - ritstiftet får vila då och då till förmån för annan kreativ versamhet.

Men han fortsätter att sända sina teckningar ut över världen - han har verkligen att ta av i det prydliga arkivet.

Här finns nog redan material för en livstid, säger han - världsmästaren.

Torleif Styffe

Bankman, Rörmokare, fjärdingsman, apterare

Gustav i Branäs har sysslat med det mesta

Ett sällsynt tillfälle, när Gustav Larsson sitter och tar igen sig vid den öppna spisen i Norra Framgården.

Mycket av sin tid lägger han ner på träslöjd, när han nu inte klättrar på stegar och målar väggar eller drar ihop ved i skogen eller lagar vägar. Det är svepaskar och det är ljusstakar, som kommer till hans snickarbod, och en av de udda tekniker han använder är rotsöm. En vacker kyrkask har han också gjort efter en gammal förebild från Pellgården.

På 1920- och 1930-talen sysslade han mer med träsnideri, och några av de omsorgsfullt snidade konstverken har han kvar.
- Det var många snickare i släkten, så jag har väl intresset i blodet, säger Gustav.

Men nyfikenheten på andra material fick honom att prova på metallslöjd också, och han har tillverkat knivar, silverskålar och en gammaldags kaffepanna av koppar.

Går upp klockan sex

Det är mycket Gustav hinner med på en dag. Sex på morgonen går han upp och lägger sig inte förrän halv tolv - men en timmes siesta mitt på dagen tycker han att han kan kosta på sig. Han arbetar inte på förtjänst, utan många av sina arbeten har han gett bort. Hemmet sköter han själv, sedan han blev ensam för en tid sedan, och hans förnuftiga men enkla filosofi är, att man skall hålla på efter vad man orkar och inte efter hur gammal man är. Själv har han också haft förmånen att ha en god hälsa genom åren.

- Jag har bara varit riktigt sjuk en gång, och det var, när jag fick bindvävsinflammation 1968. Jag kunde inte stå, och jag fick lyftas i badet. Då trodde jag själv, att det var slut, men jag var aldrig rädd att dö.

”Jag är som en pojke, fast farfar jag är”, skulle Gustav kunna stämma in med Calle Schewen, om det inte voro för det, att Gustav är morfar, men inte farfar. Men pojkaktigt pigg och rörlig är han - på något sätt är det, som om åren inte fastnat på denne man, som föddes två år in på nittonhundratalet.

Den spjuver, som glimtar fram i ögonvrån då och då har balanserats med ett förtroendeingivande sätt och intellektuell skärpa, som har lett till flera förtroendeuppdrag för Gustav.

Struntade i partilinjen

Under ett flertal år har han haft kommunala uppdrag - han satt i fullmäktige i gamla Finnskoga-Dalby kommun och var dessutom med i taxeringsnämnden. Men politiken har egentligen inte intresserat honom i någon högre grad.

- Jag har röstat på olika partier, men under tiden i fullmäktige hörde jag till Bondeförbundet.

Nu är Gustav inte den, som är lätt att tygla - han struntade i partilinjen i vissa frågor för att istället följa den egna övertygelsen, och då gick det som det gick.
Han blev struken från listan.

Detta var nu inte något som bekymrade Gustav, därtill har han varit för upptagen av andra uppdrag och av arbete.
Han har varit byfogde både för födelsebyn Likenäs och för Branäs, och han har varit ordförande för Dalby hembygdsförening, därefter föreningens revisor i 31 år (för denna insats hedrades han för några år sedan med hembygdsförbundets förtjänstnål).

I Dalby Norra Skogägareförening blev han medlem 1937 och kom två år senare i styrelsen. Under många år satt han också med i styrelsen för Näckåns Elektriska AB och han är ännu med i tre vägstyrelser.

1,75 i dagslön

Jord- och skogsbruk är näringar han har hållit på med under hela sitt liv, men jämsides med andra sysslor. Det första avlönade arbetet hade Gustav åt inmätningsföreningen, där han trädde in som blott tolvårig längdgivare. Det var i Råda han fick börja. Att han hamnade så långt hemifrån berodde på, att en av inmätningsföreningens hästar skulle köras till en mätare, som var stationerad där.

Distrikschefen Färnlöf i Likenäs ordnade så, att Gustav skulle få bo på samma ställe som mätaren.

Dagslönen var 1,75 kronor, och mat och logi kostade en krona, så det blev bara 75 öre över på dagpenningen.

Men värre var det när Gustav enstaka nätter var tvungen att övernatta i Stjärnfors. Där kostade mat och logi 2,25 kronor, så där förlorade han 50 öre per dygn på att arbeta!

- Men det var inte så många gånger, så det gjorde inte så mycket. När jag åkte hem på vårkanten, hade jag i alla fall tjänat ihop en femtiolapp, som jag var stolt över.

Redan som 16-åring avancerade Gustav till skrivare, en ansvarsfull syssla. På den posten stannade han i tre år och blev sedan apterare åt Erland Amundsson, som höll på med skogsavverkning. Apteringen av virket var på den tiden en mycket viktig del av skogshanteringen, då virkespriserna var satta klassvis.

Visst hade jag lust att studera, men det var mycket att hjälpa till hemma, så det var svårt att bara åka ifrån. Men ett år på folkhögskola i Molkom fick det bli i alla fall.

Fjärdingsman - ett otrevligt arbete

I slutet på 1920-talet blev det ett jobb av ett helt annat slag - då blev Gustav fjärdingsman. Men det är en tid han minns med olust.

- Det var ett otrevligt arbete. Min huvudsakliga uppgift var att driva in obetalda skulder. Det var en svår tid och både bönder och arbetare hade ont om pengar. Då någon fick ett jobb, fick jag passa på med införsellängd hos arbetsgivaren och ta så mycket, att arbetstagaren precis hade, det som behövdes för uppehället. Detta var en svår uppgift, som jag mådde illa av många gånger.

- Värst var det i julmånaden, när folk behövde det lilla, de tjänade. Och det var förresten bara under vinterhalvåret, som det fanns några arbetstillfällen, bara ett fåtal fick vara med om flottningen på vårarna. Under sommartiden livnärde sig de flesta på jakt och fiske, och det jagades olovligt året runt för överlevnadens skull.

Gustav efterträdde Edvard Modén som fjärdingsman, och efter honom kom Birger Melin.

Första rörfirman i norra Värmland

Nej, detta var inget arbete för Gustav. Han tog i stället över Sparbankens kontor i Likenäs efter systern, som dog 1929. Men energin räckte för mer, och vid sidan av bankarbetet drev han en bilverkstad i Likenäs. En ovanlig kombination, kanske, speciellt som han också hjälpte till med jorden och skogen, men Gustav har alltid följt sitt eget huvud.

Så kom Skräddar-Bengt Bengtsson med i verstadsrörelsen, och det blev så småningom så, att han fick överta den. Gustav bytte bransch och blev rörmokare. Han startade egen firma (den första rörfirman i norra Värmland) 1938 och hade den kvar i 24 år.

- Verstadsjobbet var ett skitgöra. Då var rörarbetet trevligare, även om det arbetet var mycket tungt på den tiden. Det var grova järnrör, och dessa skulle böjas - utan svets. Man fick värma på dem på en fältässja och böja dem. Det gick det också.

1939 gifte sig Gustav och bosatte sig i samband därmed i Framgården i Branäs. Utanför fönstret i köket, där vi sitter, ligger jorden han odlat, och uppe i berget finns skogen han brukat. Känner han då ingen bitterhet över att se gärdena bli husvagnscamping och skogen bli skidbackar? Nej, Gustav stöder satsningen på en turistanläggning i Branäs.

- Det här är bra för bygden, ja, inte bara för bygden utan för alla som bor i södra Sverige och får nära till en sådan storartad anläggning.

Så säger han utan minsta spår av vemod i rösten. Han har åkt flera gånger i gondolliften - kanske för utsiktens skull, kanske för att se hur mekaniken bakom liftarna verkligen fungerar. För mekaniska och tekniska frågor är något som Gustav gärna sysslat med genom åren, och lösningar på de flesta problem brukar han finna. När jag besöker honom, har han byggt en vedtransportör, som direkt för de kapade vedkubbarna in i vedboden, utan att han behöver röra vid dem själv.

Men ett problem har han grunnat på mer än något annat, och det har han inte lyckats få bukt med. Ända sedan barndomen har hans tankar ofta varit inne på, hur en perpetuum mobile - en evighetsmaskin - skulle kunna konstrueras. Hur omöjlig denna uppgift än har varit, har den varit spännande att fundera på.

Och för all del - skulle det finnas någon lösning på problemet, skulle vi inte bli värst snopna här uppe i Klarälvdalen, om det var just Gustav Larsson, som först hittade den.

Han kan berätta Gustav Larsson i Branäs. Som hur det var när de två bönderna från söderut i socknen skulle kappköra hem med sina hästar från julottan i Dalby kyrka. Den som blev först hem till Gästgivargården i Likenäs skulle få skörden först bärgad. Båda två hade bra hästar, och kampen var mycket jämn. Vid Berglarsbacken såg den som var bakom en möjlighet att köra om, men vägen var smalt plogad, så han var tvungen att ge sig upp i snöplogkanten med släden. Där ramlade käringen av och blev liggande, men tro inte att gubben hade tid att stanna och ta upp henne. Nej, först när han var framme vid målet, stannade han och åkte tillbaka efter hustrun. Hur det gick med skörden är inte känt.

Berget som blev en värmländsk långbänk

Finnskoga-Dalby satsar allt på att överleva. Stort alpint projekt kan rädda Nordvärmland, VF 1965-10.

Ovisst om projektet på Branäsberget. Allt hänger på AMS besök i augusti, NWT 1968-07-23.

Stugbyar inget för Branäsberget menar man i Finnskoga–Dalby, NWT, 1971-03-04.

Har ”Branäs” någon framtid? Branäsbacken åkklar i vinter. Men vad sker med Branäsprojektet? NWT. 1973-10-06.

30 nya jobb?

- Proffs måste in i Branäs, NWT, 1981-09-26.
Spoliera inte Branäsprojektet, NWT, 1981-10-26.

Utsugning

Räddar oss

Nytt Åre

Om Branäsprojektet blir verklighet - nytt Åre i Klarälvsdalen, NWT, 1983-03-02.

Norra LO-sektionen om Strängforsen: Satsa på Branäs istället, VF, 1984-01-20.

Prinsens paradis

Jättesatsningen i Trysil dödsstöten för nordvärmländsk vintersport, VF, 85-05-25.

Dödsdomen

Nej till Branäs från Statens industriverk ... men Värmland litar på regeringen, VF, 1985-06-28.

Torsby fullmäktige: Extra Branäsdebatt - trots miljöpartiet , VF, 1985-08-30.

Branäsgruppen lovades en hårdhänt granskning. Nu eller aldrig, NWT, 1985-12-13.

Norling har ändrat sig: Bevara Strängsforsen och utred Branäs igen. Stig Gustafsson: Fullständigt absurt, VF 1986-01-09.

Bengt Norling: Vi måste sluta tjafsa om Branäs.
Irriterad Rosengren: Landshövdingen försöker försena Branäsbeslut, VF 1986-01-10

Branäsprojektet ros i land? Turistrådets vice ordförande: Branäs kan ha bedömts fel, VF 1986-02-21

Landshövdingen irriterad: Nu måste något hända med Branäsprojektet, NWT 1987-01-30

Branäsprojektet lever än ... Nu fattas bara 20 miljoner kronor, NWT 1987-04-01

Stig Gustafsson kritisk mot Norlings Branäsuttalande: Ett cyniskt sabotage, NWT, 1987-04-13

Spaden äntligen i jorden

Så där halv tolv i lördags kom det så äntligt, det mest emotsedda spadtaget i norra Värmlands historia.

Inför hundratals åskådare, vilkas ögon fortfarande uttryckte skepsis, grep landstingsrådet Stig Gustafsson spaden. Tänk om han missade! Nej, det kunde han bara inte - ett gärde på flera hektar. Tänk om han högg spaden i en sten, så den gick av.

Eller om han högg sig i en tå! Något måste ju komma ivägen …
Tjosan där satt den, och två landstingsrådsbarnbarn som fick symbolisera Värmlands framtid hjälpte till att vända upp den allra första torvan.

Tro det eller ej, ni som har följt Branäsprojektets alla turer i tidningsspalterna de senaste 25 åren - anläggningen har börjat byggas!

Visserligen fattas några spadtag än, men nu är det igång.
De hundratals åskådarna applåderade från den plats, där undertecknad för ett år sedan samlade hela Södra Branäs befolkning på ett fotografi - elva personer!

Torleif Styffe

Källa: Torleif Styffe: Det gamla Branäs med Hanna Anderssons säterminnen. Montana förlag.