Dagsverk och drömmar

Stundom mig tyckes förspillda de år, då i nyttans sold jag tjänat,
ty intet de åt min längtan gav, blott bitter smärta förlänat.

Sökte min plats i dagarnas värv jag fylla såsom de andra,
kunde förströdd ibland jag tycka mig sällsamma vägar vandra.

Skådande länder och lyssna till toner klingande underbara,
hörde liksom ett brusande stråk över människovimlet fara.

Anande något, som fjärran var drömmande själ tager fången,
kunde jag mitt i all ävlan förgäta de hårda timliga tvången.

Kunde jag längta bort ifrån allt till en enslig och stilla
vrå att få drömma i glömmande sorger och villa.

Där ville jag kärleksfullt samla vad vackrast i livet jag finner,
och vårda den skönhetens flamma, som varm i mitt hjärta brinner.

Varför

Varför kom jag hit, att vandra i en värld som jag ej känner
över sand på heta hedar, ödeland med snö och sten.
Varför fick jag denna oro, som mitt inre sönderbränner,
denna ångest inför livet sågande i märg och ben.

Längtande till lust och fara, hungrig mitt i livets vimmel
efter livet, slog mitt hjärta ångestfulla vilsna slag.
Stod jag ensam i den djupa natten under stjärnströdd himmel
var jag blott en namnlös längtan i ett trälfött jordiskt jag.

Sökte jag med blick och tanke pejla livet på dess mening,
sträckte unga heta händer mot det röda livets ström,
var jag syndaren som sökte hjärtats frid och själens rening
skuggan av ett liv som fångats i en gåtfull fjärran dröm.

Verklig är blott själens längtan efter det jag aldrig finner,
men som alltjämt som en eldstod är framför mig var jag går.
Mål och mening - vem ger svaret, när mitt vilsna liv försvinner
djupt i mullen, blir det för mig morgon mera eller vår?

Klokskap och oförnuft.

Du bleke poet, förgätande    
livets bjudande bord,    
du sitter i dunklet flätande    
rim av rosor och ord.

Ditt hantverk kan ingen mätta,    
din värld är en värld av luft    
och kommer du ej tillrätta    
snart från ditt oförnuft.

Så blir du väl riktigt galen    
och världen får ta dig om hand.  
Poet, du bränner som malen    
din vinge på lågans brand.

Och sen får du vinglös kräla    
där aldrig du ljuset ser.
Det sköna du vill besjäla    
till jorden skall ramla ner.

Här kräves det kalla hjärnor    
och händer med hårda tag.
 Du drömmer om himlens stjärnor,    
de falla väl ock en dag -
 Poeten lutar sitt huvud
i handen och ser i dröm,
hur nyttans slavar kräla
i mörkret en ändlös ström.

Han ser ock en bro av stjärnljus
från mödornas mörka schakt,
en bro som ensamma själar
mot drömmarnas rymder lagt.

Ett epigram.

För dig var aldrig livets allfarvägar
den led, ditt unga liv fick bud att följa.
Kanhända sköt du bort en bräddad bägar
att blodets stormigt heta åtrå dölja.

Men kanske även att det gick en annan
djupare bölja på ditt väsens botten,
ty den, som bär den glansen över pannan
får svårt att klara virvlarna och brotten.

Din väg gick över land, där sorgen skymde,
men ögat bar en spegling av ditt sinne;
en dödsdröms vemodsleende som rymde
en livets kärlekskälla djupast inne.

Bland människorna.

Varför vandra vi alla
var för sig
slutna och kalla
vår egen stig,
utan att kunna höra
ropen från hjärtan som längta
efter ett värmande ord,
utan att kunna göra
en endaste människa glad.
Måste vi alla bära
den kalla tystnadens bann
och vandra på samma vägar,
men knappast känna varann?

Förgängelse

Jag hade en blomma i mitt rum,
en vit och doftande blomma -
Mycket älskade jag
de vita klockornas kyska doft,
och jag såg med förtvivlan
mot den dag,
när blommorna skulle falla
under förgängelsens lag,
när varken fönstrets sol,
det friska vattnet
eller min ömma vård
förmådde att skydda henne.

En morgon hade det skett -
De doftande, vita klockorna
voro grå och skrumpna,
som kramade av smutsiga händer -
Då blev mitt sinne så tungt, 
då blev min stuga så öde.

Till ett solbarn

Vad gör det om min vandring går
där skuggan ligger djup och kall,  
ett skimmer av en evig vår  
din vandring följa skall.
Som junivind och fjärilsdans,  
som majskyn skär och tunn  
ditt väsen är: ditt ögas glans  
och glädjen på din mun.

För dig finns inga tomma år.
Det rika livets dag är den.  
som inne är; ditt väsens vår  
skall trotsa hösten än,  
när tidens spindel spinner grått  
kring pannan årens nät,  
och blomstergull och sommarblått  
skall följa dina fjät.

Vid stranden

När jag nu sitter ensam en kväll som denna,
här vid den skymmande stranden med böljesången
därutifrån, och den skimrande månespången,
känner jag saknaden bittert mitt hjärta bränna,
viskar i längtan åter och åter ditt namn.

Dämpat i alarna susar den somnande vinden,
vågorna klinga mot stenarna. Högt i det höga
blänker en stjärna - det är som jag mötte ditt öga,
är som jag kände ditt hårsvalls fläkt emot kinden
ensamma pannan jag lutar mot ljungen, som då mot din famn.

Vägen och stjärnan

All vandring är en vandring utan vetskap  
hur vägen blir till sist och vart den för.
Vi rusa framåt, stappla, stupa, famla  
mot något osett, okänt frammanför.
En kväll vi sjunker modlöst trötta ned  
med fötter blödande och ångstblek panna,
- då se vi för vår syn en stjärna stanna,  
som troget följt vår mörka vandringsled.
Vi gå ej vilse om vi följer den,  
den leder alltid hem till oss igen.

Kvällsregn.

I töcknig vårkvällstimma stillna skyarna
sin bråda färd och brynens traster sjunga.
I kvällsfrid sjunka vägarna och byarna
från barnens lek och dagsverksmödans tunga. 

Ett efter ett ur gråa stugor glimmar 
igenom kvällsblått dis de första ljusen. 
Allt stillnar av i dessa skumma timmar 
och mödans folk sig söka hem till husen. 

De blåa bergen tona bort i diset, 
kring gamla gårdar sova träden alla 
med gröna knoppstänk i det svarta riset 
förbidande vad himmelen kan bringa ...

- Ur mörknat fjärran vesperklockor ringa  
och fint och sakta börjar regnet falla.
 

I skogen

Fjärran är världens vimmel,
gyllene skyar gå
över en junihimmel
strålande hög och blå.
Genom de välvande
valven vindarnas
drömmande visor gå.

Surr och solstänk och ljusa
skyar av frömjölstoft,
mörka granar som brusa
och skära blomklockors doft.
Skällor som ringa och
sjunga ur dungarna,
lärksång i solblått loft.

Fjärran är världens jäkt och
evigt rolösa ström.
Här går en stilla fläkt och 
nynnar till ro och dröm. -
Tidens flyende
flöden vaggar 
min själ på sin stilla ström.

En vårens natt under stjärnorna...

En vårens natt under stjärnorna            
väcktes min själ till skönhet och sång,            
brast det, som ett blitt strömmande            
vårregn över vintertysta
ängar till blomning och liv.

Det hårda mörkret skingrades,            
dolda källsprång började sjunga,             
det blev en brusande vårnatt             
av befriad längtan. -

Och som vårens första doft           
från tinande tegar             
steg i min själ             
sångens och skönhetens djupa glädje.

Förklarat.

Djupt i den drömmande blicken skälver
som morgondagg i en blommas kalk
skygga, vackra tankar,
tindrar till och är borta,
och åter är du som andra.

Ljuva stund av förklaring,
som blev mig förunnat att se.
Fint strålar kring din panna ljuset.

Aldrig mer
ser jag dig såsom de andra.
Du är sång och längtan;
min egen ensliga ungdoms visa.

Det bittraste.

Det är det bittraste, att när man kämpat
i långa, hårda år och nått ett mål,
man finner det förvandlat till ett annat
än det man stridde för och drömde om,
att det vart armt och tomt och utan värde.
Nu ser jag åren, som ett pappersbål,
som snabbt förbrann och blev till svarta flagor
omkring ett hjärtas fulla purpurskål.
Hur vackert står ej det, som aldrig kom
inom vårt räckhåll, som blev dröm och sagor 
i årens stillnat svala aftonsken. 
Det, som vi hetast utav allt begärde, 
men aldrig fick blev det som höll oss oppe.
Hur glimmande och gyllne, dessa ting, 
som föllo inom verklighetens ring 
och kommo hjärtats ensamhet för nära 
mot jorden föllo ned och blevo sten.

De goda orden.

Göm ej de goda orden inom dig,
de vinna intet på att bliva sparda.
Strö ut dem slösande omkring din stig,
ju mer, ju rikare skall skörden varda.
För många människor är livet armt
och trött och tungt och villsamt stappla stegen;
låt orden tala, om du känner varmt,
så jämnas vägen, andras och din egen,
så vandrar du i goda minnens ljus
och deras blomster smycka vägens grus.

II

Ett hjärta

Mig tyckes du är något brinnande rött 
i ett mörker, för stort för ett bröst. 
Du är som en lågande eld en natt 
i en mörknande ödemarkshöst.
 
En ensam eld i en ödemarksnatt, 
där en stigman sitter allen 
med mörkret över sig stort och tungt 
och stirrar i brändernas sken. 

De bränderna äro ett fattigt livs 
rödaste ungdomsdar, 
de äro virket till drömmarnas hem 
som brunnit med allt som var.

Och rör han i elden med valnad hand
det flammar och glöder än,
fast mången kallnad och kolsvart brand
aldrig tändes igen.

Alltmedan den tigande natten går
om elden håller han vakt.
Den röda lågan, det är hans värn
mot mörkrets och köldens makt.

Men en gång i en gryning av purpur och frost
skall han somna från elden och allt.
Och över den ensamme stigmannens lik
lyser ödemarksmorgonen kallt.
 

Öde.

Vänner finna vänner, 
du hör ingen till, 
men du måste vandra 
ändå bland de andra, 
vandra fast du känner 
att du vandrar vill. 

Vad du ensam lider 
vore väl för lätt.
In i stacken tvingas 
du att bitas, stingas
tills det svider, svider
utav tusen bett.

Allt det ädelt finas
liv föraktas skall.
Det skall hånas, flinas
tills du sönderpinas,
och om så du faller
ömkar man ditt fall.

Ingen vän skall stanna
hos dig, ingen famn
tröst och vila bjuder.
Kall var stämma ljuder,
lyckan skyr din panna
som var mun ditt namn.

En fattig mor.

För plågans och skammens och nödens 
bördor, som jag måste bära
jag stundom önskade dödens 
barmhärtighet för oss två.
Men när dina ögon logo
så skuldlösa mot mig, du kära,
blev slagen som människorna slogo
mig lätta att bära ändå.

Och det blev en lycka att sträva
för dig och det fattiga brödet
och skimrande drömmar väva
av livets rödaste garn. -
Och dock en ångest mig trycker:
jag kan ej värna för ödet. . .
Förlåt då din arma moders
förskyllan mitt dyra barn.

Efter dagsverket.

Och nu är dagen
tilländagången
och skymning faller
på solvärmd teg.
Nu tystnar vinden
och fågelsången
omkring en odlares
trötta steg.

Nu famnas jorden
av sommarnatten
och korn och knoppar
bli brodd och blom.
Och daggens bad,
som ett livets vatten
välsignar verket
till rikedom.

Så vill jag knäppa
jordtunga händer
kring hackans skaft
innan hem jag går,
och tacka himlen
för jordens lycka,
när aftonrymden
i flammor står.
 

Du är så ljus

Du är så ljus, som en natt i fjällen,
en natt i juni med sen sol,
över drömmande granskog och glimmande tjärn,
du är som en smultronblomma
i det svarta sotet på milans botten,
som en knoppande ungbjörk
mot blått vårljus
vars smärta växt
böjes för smekande vindar.

Din mun är så vek, men ljust ditt öga
ljust och drömfyllt som juninatten
med skimmer av rodnande
skyar över -
Ljusa drömsyn under svarta vildmarksnätter,
ungbjörk och skymningsstjärna, 
susa och brinn över min ensliga väg.

Ur en barndom.

En barndom, glädjefattig arm och grå,
ett hem, som sällan haft en solvarm strimma,
där än jag tycker mig ur varje vrå
min barndoms kvävda snyftningar förnimma

om allt jag längtat till men måst försmå.
När stum jag sitter någon ensam timma
och blickar ut i kvällens mörka blå
och ser min barndoms aftonstjärna glimma

med välkänt sken västöver skogens rand,
då minns jag barnet, som vid rutan drömde
med bleka kinder och en bok i hand
om allt det underbara livet gömde ...

Och pannan sjönk i barnslig sorg mot handen
tills mörkret föll och det blev natt kring landen.

Majkväll.

Barnens första videpipa 
tonar gällt i majkväll sval, 
Skogens sista vinterripa 
flyr till fjälls från vårlig dal. 
Under kvällsskär himmelsbleknmg  
drar ett transträck nordanåt.
Vinden lenar med en smekning  
skogens kvällregntunga gråt.

Dalen drömmer skum i nattens  
underbara vita ljus,  
fylld av fågelspel och vattens  
blida klingande och sus.
Här blir livet dröm och villa  
från en vardag trist och tom.
Under vårens stjärnor stilla  
jord och hjärtan gå i blom.
 

Solfall.

Den låga hyddan låg med enda gluggen
till fönster väster emot solen vänt
och blekt föll ljuset på en sönderhuggen
och sprucken vägg med stort och åldrigt pränt.

På britsen låg en man. Den svarta luggen
föll kring en panna gul som pergament.
Den magra handen lyfte vattenmuggen
till munnen som ett heligt sakrament.

I väggens mörka trä han ristat orden:
vanitas vanitatum, och hans öga
förklarat sken mot solens sista ljus,
som flydde och i skymning sänkte jorden
där allt, hans liv har mäktat gällt så föga -
en ensam låga släckt i natt och brus.

En runa.

Du fick ej så mycket av livet,
det var mörkt kring din ungdom,
fattig var den och utan glädje,
rik på armod och försakelse.

Bara en liten fläck av jorden
band dig ett omilt öde vid.
Några korta brinnande ynglingaår
med tungt arbete och andlig ensamhet.

Ditt brinnande hjärtas låga
var som en eld i en stormig natt
fort förbrann dess oroliga flamma
som aldrig gav ljus åt ditt vilsna liv.

Några hårda längtande ungdomsår
med i vanmakt knutna händer
trotsig och drömmande tills en dag
det tunga oket tryckte dig ned
och jorden fick gömma ditt vilsna hjärta.
- Ett solvarv kanhända,
Så är du glömd.

Ur mörkret

Det hoppet gav oss tröst, att evigt räcker 
ej denna långa, tunga natt som rår. 
Ur hårda, mörka vintertider bräcker
väl en gång ljus vår drömda framtidsvår.

Oss mättes allt så knappt. Ur grått vi sträcker
de trotsigt knutna händer där vi går 
och ur vår ungdoms härd, som aska täcker
väl stundom än en gyllne flamma slår.

Hur trampade vi bliva och förtryckta
vi vilja hålla pannan trotsigt högt
att icke våra liv som slavars lykta,

men vittna, att vi genom mörkret sökt
en väg ur träldomsnatten tills vi like
fått frihet, bröd och broderskap till rike.

Hälsning.

Du var för vek för allt som groft och rått
blev räknat ibland män för karlaseder.
Det som för dig var ädelmod och heder
för hopens dom var ynklighet och smått.

Hell dig kamrat, som utan tvekan gått
den väg som mot de stora målen leder
hur vänner hånat, huru mörkret breder
sig kring din väg att göra livet grått.

Du var så ensam och din kamp var hård
mot alla dem, som, redo är att stena
den som vill gå en egen väg allena.

Allt vekt och vackert i din själ fick vård.
Du var en drömmare, en ibland tusen 
med ädelt hjärta under arbetsblusen.

Till ungdomen.

Ni, som gjort trålars värv i dagens tunga
och offrat livet för ett fattigt bröd,
ni alla, som ha själ och hjärtan unga:
är den er nog den lott er livet bjöd?

Hur mången bleknad kind och härjad lunga,
hur mycken kamptrött fattigdom och nöd!
O ni, som känner blodets vågor sjunga
inom er, skänk en grånad värld er glöd!

Bryt eder ut ur dådlöshetens häkten
och bliv en här ur trasor och ur hunger
som vaknat upp att ta i arv en värld.

I röda flammor stiger morgonväkten
kring skumma land och kampens stormbåd sjunger,
den nya tiden väntar eder gärd.
 

III

Ödemarksland.

Här står martall på lut runt kring steniga land,
här blänker ett skogstjärn i solfallets glans
och den mörkgröna granskogen knyter sin krans
kring den ensliga ljunghedens blommande brand.

Här står röken från kojor och milor i skyn
och den milsvida tystnaden kväver vart ljud.
Här är landet, som glömts och förbannats av Gud
bortom bygdernas gränser och skogarnas bryn.

Här är landet, som äter vårt blod och vårt kött,
här är mullen, som väntar på vittrande ben,
och det enda vi älskat det ligger förött
av oss själva att vissna bland bränder och sten.

Här svinner de eviga dagarna hän
i den tidlösa tomhetens ändlösa hav.
Här stod barndomens vagga och här skall vår grav
glömd och osmyckad bäddas bland susande trän.

Vårt dagsvärv vi fyllde fast ingen det såg,
vi skall komma och gå i de namnlösas land.
Och i tidernas rullande väldiga våg
våra fattiga liv var blott droppar och sand.

Bortom livet.

Nordöver snöiga skogar och somnade vildmarksvatten
flammar norrskenets lågor upp i den stora tigande natten.
Där ligga ensliga kojor vid fjärran myrar och stränder
där brasor i bistra kvällen tändas av svarta skogsmäns händer.

Stjärnströdd och väldig där välver sig vildmarkens himmel
högt över ensamma människoöden, fjärran från världens vimmel,
människoliv, som obemärkta från mörker till mörker glider
lidande, kämpande hårt, fast ingen ser deras strider.

Hårda och fårade män, som böjts i brottning med träd ´
och timmer
sitta där mörka i jordtäckt bo vid furubrasans skimmer,
dömda män, ruvade än i svarta vildmarksnätter
över förödda år och aldrig försonade oförrätter.

Och medan långa och mörka vinternätterna skrida
tungt och drömlöst de sova sida vid sida,
tills av kölden de väckas i frostgråa gryningstimmar
till evigt gråa dagar, där aldrig lyckans solsken glimmar.
 

Till kamraterna i kojorna

Jag sitter allena i kvällseldens sken och synerna komma         
och gå,  
därute stå stjärnornas gnistrande bloss i det mörka och 
kyliga blå.                   
Jag sitter och drömmer om alla de år och vägar jag 
lämnat bakom,
om allt som jag mött och allt som min själ har bevarat
ett minne om.

Jag sitter och minns er ni farande män, ni ensamma
hemlösa män,   
som korsat min egen väg en gång och aldrig kommit
igen.
Kanhända vid härden en vinterkväll kall i en koja i 
skogarnas famn   
jag hörde er saga och mötte en blick och hörde och
gömde ett namn.

Hur sällsamma öden och vägar er fört till livets yttersta 
gräns,   
kring länder och hav, på väg till den grav, som blir alla
hemlösa mäns;   
en namnlös vid vägen ni vandrat en gång, där ni somnar
en afton i brand,   
där ingen er säger ett sista farväl eller trycker en
kallnande hand.                  
                                                              
i norrländska skogar ni slitit en tid och kanske i Canadas
camps
och som friborna själar ni stundom tog plats bland
vägarnas utstötta tramps.
Ni vandrande fattiga män, som predikat och drömt om
förbrödringens land
som jorden ej ägde en boplats för fast ni sökt till dess
yttersta rand.

- - -

Min hälsning till dig, var din färdeväg går, i städernas
människoström
eller djupt i en mänskotom vildmark som jag med ditt
öga försjunket i dröm,
du, som var min kamrat i en usel barack, där vi sovo på 
myrgräs och ris
eller läste och drömde vid stockeldens sken under nordhimmel
kylig som is. 

Mången natt låg du vaken med boken i hand vid de
flämtande brändernas sken 
och ditt öra var dövt för världen omkring och du glömde
att timmen vart sen, 
vi glömde vår möda, vår fattigdomslott, vår usla barack
och allt 
för dikter och strålande äventyr som i boken fick liv
och gestalt. 

Du njöt drömmen, som fyllde med levande liv varje
krypande nattlig sekund 
som du stal från den vila din kropp krävde ut och tvang
ögat att slutas i blund. 
Det var eviga stjärnor som lyste din gång fast det dagliga
slitet dig band 
och ditt öga såg långt bortom, mörker och nöd; mot ett
glimrande äventyrsland.
 
Det sorlade kring oss av larmande ord och det sovs som
evinnerlig fred,
men allt for dig förbi som det aldrig fanns till och vårt
fattiga talgljus brann ned
i draget från vinden som isande smög sig in genom
springa och fog,
medan stjärnorna skredo sin eviga gång över kojor och
dödfrusen skog.

- - -

Som virvlande spånor i mörker och storm ni kommo
och förö förbi
ni fattiga färdmän, vars saga i natt mig når som en
mörk melodi.
När rymderna mörkna, och snöstormen gnyr och sjunger
kring ödsliga land,
vid minnet av vägar, som möttes en gång jag ger er
min hälsning och hand.
 

Höstnatt i storskogen.

Gammel-Ola berättar om
storskogens mystik.

- Jag ligger en höstnatt därute i marken
ensam vid elden och natten är lång,
då plötsligt jag väckes i midnattens mörker
av skällor och locklåt och nynnande sång.

Jag ligger och lyssnar på låten och sången,
som klingar och går mellan åsarnas tall,
är ännu i drömmens förtrollning jag fången -
vem går väl i höstnattens mörker i vall?

Då nynnar ur fjärran en vallaretrall:

Sätter jag mej på e' huskelåg
å husker mej så gärna,       
tappar jag bort mi' bjällerko       
som heter Röda Gullstjärna.
        - - - kling, klang i bjälla       
långt nol i fjälla,       
där gal göken       
där blommar löken - - -
 
Och skogen står svart i den höstsvarta natten
kring eldstadens ring utav dunkelrött ljus.
Allt fjärmare sången och skällorna klingar
och kallt genom skogen drar höstnattens sus.

Skogsvår.

In över vildmarken seglar på mäktiga vingar
tranor, vars rop över vidder och vatten sjunga.
Isarna krossas mot skären, det sorlar och klingar
ute bland böljor och timmer som glittra och gunga.

Himlen står blå över skogarnas väldiga riken,
tuvorna badas av bäckarnas lekande glitter.
Andlös i skimrande kvällar jag lyss till musiken:
gransus och bäcksorl och jublande skogsfågelkvitter.

Och invid nyingens eld i den vårblåa natten
fångas mitt hjärta av vildmarkens sagor och drömmar
än såsom förr medan timmer och skummande vatten 
sorlande strömmar.
 

Ödemarksnatt.

Svart står ödemarksnatten
över tigande vidder.
Eviga stjärnor brinna
över fattiga kojor.
Här vila de,
sida vid sida i djupa mörkret
armodets och mödans bleka skaror,
nödens tärda offer,
delande broderligt
hårda granrisbädden, 
medan elden sakta dör ut 
och frosten andas kring svartnad härd - 
och räven långt borta 
i viddernas vita köld 
hungrigt ylar.

 

En bikt.

In i min koja trädde en kväll en mörk och långväga vandrare. Vi blevo vänner och det var som en lisa för honom att få tala ut med en människa.

- Vad jag minns av min barndom är bittert och svart,
bara svälten och kojan och mor.
Min far såg jag aldrig, hon visste ej vart
han från henne i eländet for.

Vad hon slet och hon led i sin fattigdoms nöd
var jag utom och visste ej av.
När i vrede och hårdhet jag fordrade bröd
svalt hon själv och det enda mig gav.

Men sist, när jag tiggde och ingenting fick
kved hon sorgset, jag minns det nog än, 
- jag har intet min son, och i vrede jag gick
och jag såg henne aldrig igen.

Ej mitt villsamma huvud blev någonsin döpt
eller signat av vatten och präst,
se'n mitt fjortonde år har jag vägarna löpt
som tramp och som vagabond mäst.

Och där jag gått fram har det reglats och stängts,
jag har jagats som herrelös hund,
som de mörkaste grändernas slödder jag slängts,
som de uslaste kyffenas kund.

Väl jag tjänat som slav för mitt dagliga bröd
när jag ägde min kraft och var ung,
men jag kunde ej tämjas, det jäste och sjöd
i mitt blod och var plikt blev mig tung. 

Och jag kände hur hatet och ondskan bet 
och jag tvangs till att bita igen, 
fast jag hörde en annan stämma; jag vet 
inte vad, som en bön av en vän. 

Och jag valde den väg som jag måste ha valt 
för det gick ej att kämpa emot. 
På vägarna drev jag och skyddes och svalt 
till förvillade gärningars bot. 

- - -  å mitt bröst är som hopsnört förtorkat i kramp, 
jag har aldrig fått gråta en tår, 
som en hund skall jag dö, som en vägarnas tramp 
efter hårda och hemlösa år.
 
 

Till fäderna från Suomi.

Ni svältens och den tunga mödans män, 
som fostrats i en fattig ödemark, 
ert liv och edra bragder talar än 
fast ej från skrivna blad och tryckta ark. 

Er växt var vildmarksfurans, seg och stark 
och kärva, allvarsmörka liksom den 
ni levde i den gråa stillheten 
och slet och åt ert hårda bröd av bark. 

Ert liv var ständig kamp mot svält och nöd 
i hårda tider, men ert hjältemod 
gav seger åt er möda, när ni bröt
ur stenig vildmark edert magra bröd. 

Då björnen föll för säkert riktat lod 
och hungrig varg kring edra hyddor tjöt.

En visa vid lägerelden.

En skogsman ligger ensam en sensommarnatt
vid lägerelden och tänker på sin döda kvinna.

Jag ligger allena i skjulet vid slogen
där fordom du sov vid min sida som ung
i stjärnglansen över den susande skogen
på bädden av villgräs och doftande ljung.

Jag ligger allena och tankarna vandra
igen till de åren, då livet oss bjöd
vår fattigdoms lycka: en famn för varandra
två viljor som trotsade motgång och nöd.

Du oberörd hörde det hånande talet
när fritt du mej följde som vandringskamrat,
min fattiga lott gav du segern i valet
nöjd delte du med mej min bädd och min mat.

Jag sörjer den hand som i dagarnas tunga
var strävsam och hård, men som smekte så milt,
jag sörjer en stämma jag förr hörde sjunga,
allt vackert med dej i mitt liv är förspillt.

Jag ligger allena och hör hur det sjunger
om dej från de marker som burit din fot,
jag känner i hjärtat en sargande hunger
som lever och växer och aldrig fåt bot

förrn yxan och lien har fallit ur handen
för alltid och hösten har grånat mitt hår
och här i de fagra och ensliga landen
hos dej under torvorna sova jag får.
 

Till minnet av far.

Här följde jag dig i tidiga år
och förälskade mig i denna utkant av världen,
gladdes åt allt det vackra jag såg
och tänkte föga på mödan och slitet,
tänkte ej på det arv jag fick
att vandra samma vägar som du och
bära samma mödas tunga
genom ljusa somrar och mörka höstar
tills ryggen blev böjd och ögat skumt.
Jorden för länge sen givit dig ro
och döden slutit sin tunga port
bakom ditt liv, men stundom i tunga nätter
vid den flämtande lägerelden
ser jag dig, vakande över mig
glad att se mig älska och vandra
samma vägar där fordom vi
gingo tillsamman.

 

Uppståndelsetid.

Kring blånande skogsland susar en vårens bebådelsevind
och min rökiga kojas murkna dörr jag öppnar mot mor-
gonens ljus.
Det strömmar en doft av kåda och jord mot min bleka,
sotiga kind
och i vaknande undran jag hör hur skogarna sjunger
i vårens brus.

Här långt ifrån människovägarna min vinter släpat sig
fram
med nätter svarta och frysande vid enslig ödemarkshärd.
Här sjöng min yxa i snö och köld mot skrovlig och
frusen stam
medan hjälplös längtan flaxade ut mot det vimlande
livets värld.

Här gick mina fäder sin tid som jag i tunga och mörka år
i trasor och svält i köld och snö och blevo slavar i dyn.
Ur trälsamma ödemarksvintrars nöd var ny och vak-
nande vår
de glömde sitt ve när de vände igen till de fattiga
torpen i byn.

Jag har levat som de, men längtat mer från träldom och
tröstlöst slit, 
tills själen blev mörk av allt mörkt omkring och miste
sin ungdoms tro. 
För mödan och maten och sömnen jag gav mitt hjärta
bit för bit
och över allt skönt det har brunnit för såg jag var-
dagens töcken gro.

Men nu är det, som hade jag korsfäst det, som var min
ungdoms jag
och jordat den bästa drömmen som gått i blom i min själ.
Men medan all vildmarken spelar sin psalm till livets
uppståndelsedag
jag känner Guds solregn välsigna till vår en fattig och
trasig träl.

Sista vintern i timmerkojan vid Raiso.

Kojan står kvar som vi lämnade den, men underligt är
det ändå 
att komma tillbaka ensam. Vi var två som voro här då
i fjol, som lågo här vintern lång och högg timmer och 
slet och drog
medan snön i manshöga drivor hopade sig kring myr
och skog.

Det var tunga och strävsamma dagar jämt vi sleto i 
skogen som djur
och åto vår mat i en grop i snön vid en brasa av kluven 
fur.
Vår fattiga bostad sågo vi knappt vid dagsljus en 
endaste gång
från gryning till skymning gick yxa och såg och arbets-
dagen vart lång.

Och då var det skönt att få krypa in under kojans
rökiga tak
fastän det var lågt och trångt så knappt man kunde räta
sig rak,
och skönt att få tända en brasa av fur och torka en
svettvåt rygg.
För stormen som ven över vidden med snö var man ändå
en smula trygg.

Vi kokte vårt kaffe och stekte vårt fläsk och kvällarna
svunno hän
vid sysslor och prat medan nordan sjöng sin stormsång
bland frusna trän
tills tröttheten tog oss och vilan blev ljuv på en träbrits
vid flammande härd
med bädd utav barr för en värkande rygg och rocken
som huvudgärd.

Vår sömn blev tung och natten var lång och timmarna
kröpo mot dag
och brasan brann ut och väggen vart vit av frost i natt-
vindens drag.
Och fastän vi sovo med kläderna på vi vaknade styva
av frost
och drucko vårt kaffe och gav oss ut i viddernas bitande
blåst.

Vår vinter vart hård och arbetsam och det kostade allt
vårt mod,
men när det började våras såg jag kamraten hostade
blod
dock höll han ut tills skiftet var slut en dag i töblå april
men han sa, när vi lämnade kojan: gud vet om jag hug-
ger en vinter till.

Det gick som han anat. När sommaren, stod full med
blom över vildmarkens land. 
De trasiga lungorna voro förbi och han sa när jag tryckte
hans hand:
- vi ha varit kamrater i vandrandets år, vi har skilts för
att mötas igen
nånstans i en koja i skogarnas djup än bland vägarnas
hemlösa män.

Men nu slutar för mig både vandring och väg, nu står
kvällen kring markerna fin
och hitin strömmar doften av blomster och barr och mu-
siken från, fåglar och bin.
Kamrat, det är sista gången vi ses ... å, att sova blir
härligt ändå... 
- Det är sällsamt att sitta och tänka på allt medan 
kvällarna komma och gå.
 

I staden.

Omkring mig stå murar höga och grå 
jag jäktas av sorl och vimmel
och jag känner liksom en törst till blå 
befriande vildmarkshimmel, 
till en timme av ro att drömma som förr 
på britsen bak kojans rankiga dörr. 

Jag längtar att vandra mot norr igen 
till ensligt blommande dalar. 
Och följa stigar jag minnes än, 
där barndomens röster talar, 
till multnande kojor av näver och jord 
där vilsna drömmar fann visans ord.

Till det ensamma, fattiga folkets land
med sorger och ändlös möda;
att sitta bland skogsmän på brusande strand
en vårnatt när nyingar glöda.
Jag längtar till möda och mänskor och jord
därhemma, till hunger och kärva ord.

Dit flyger min längtan tillbaka var dag
när gatornas stenstråt jag vankar.
Dit ropar varje mitt hjärtas slag
och alla min hjärnas tankar.
Jag vill sjunga dess lov på mitt fattiga vis
från altar av gråsten och blåbärsris.

Höstkväll.

 Din kind var skär, din fot var späd, 
du var för vek att följa mig, 
Mot ödemarken, gick min stig 
till land av sten och stilla träd.

I bygdens sommar möttes vi 
i dagens jäkt, vid kvällens dans,
jag mötte yr ditt ögas glans:
en rymd av vår med solstänk i.

Och det blev sol på skuggig stig
där vi i kvällen följdes åt,
och blommor blänkte kring vår stråt
där allt fick glans och doft av dig -

Nu faller löv för höstlig vind,
det mörknar och det vissnar brått.
Min sommar och min sol har gått
jag åter står vid hagens grind.

Från bygd och sommar vägen bär
åt höstens öde nejder till.
Förutan nåd jag fången är
i ödemarken tom och still.

Källa: Larsson, Oscar: Dagsverk och drömmar. - Svenska Allmogeförlaget. - Hvetlanda, 1928.