Källa: Finnbygden 4 jul 1957
Finnbygden
- - -
FRID. HEDIN:
Anteckningar om Norra Finnskoga kyrka och Norra Finnskogas äldsta inbyggare
Delvis efter gamla uppteckningar av arkitekten och hembygdsforskaren Lars Bäckvall från Dalby.
Forts, från föreg. n:r.
I Aspberget bosatte sig de första finnarna, som slog sig ned på Höljesskogarna, och i mantalslängderna 161, 1666 och 1667 ha de inget annat namn än Höljesskogen, under det att Aspberget är namnet i tiondelängderna 1664, 1666 och 1667 på deras nybygge, som därefter kallas Aspberget i alla längder och handlingar. I 1668 års jordebok står antecknat, att det ”hafver varit ett nybygge men är nu skattlagt till 1/4 hemman.” ”Välborne Hugo Hamilton (en bror till stamfadern för den Hamiltonska släkten, till Sverige inflyttad från England), hafver vederkändt, emedan det är upptaget på hans donations hemmans ägor.” Under ofredsåren 1675-1679 var Aspberget ”spolieradt af fienderna.” År 1661 står Lars mantalsskriven för tvenne egna och tvenne husfolk, och Mattes för tre mantal. 1664 betalade Lars, Josef och Mattes tionde och 1667 en som heter Staffan i st. för Lars. Denne Lars Olsson (Persson) sålde sin andel, som han upptagit från ”skogsrätten” till Sigfrid Matsson och David Larsson, men bor kvar. Mats Themund, vilken på Höljes’ åbors tillstånd och ägor begynt att uppröja, hade strax därefter sitt nedlagda arbete försålt till Mats Mohall och dess broder Henrik Mårtensson.
Lars Olsson (domb. 9/9, 1710) Persson (domb. 21/1 1712), Hackare eller Hackran och Per Hackare var bröder och kom från Nain i Ekshärad, dit deras fader Per Påvelsson inflyttat från Finland. Om denne Per finne vid Nain står i dombo. 11/6 1640, att han pliktade 40 mark för det han förfallolöst icke var kommen till senaste utskiftningen och 2 mark för försutten à 7 år för rester på utlagorna. Lars Hackare har sönerna Henrik, Pål, Bengt Larssöner Hackare och mågen Staffan Waiken, som bosätter sig i Aspberget. Hans mångtaliga efterkommande spridde sig i norra finnbygderna och han kan anses som en stamfader för en stor mängd folk, som lever där i våra dagar.
Per Hackare hade en son Henrik, boende i Nain, och Josef i Aspberget. Efter honom fortlever Josefnamnet. Han hade nämligen en son Josef Josefsson, sonsonen Josef, född 1706, och denne en son Josef, född 1739, och åter Josef Josefsson, född 1767, död 1825. En bror till den sistnämnde, Erik Josefsson, född 1783, död 1880, 97 år gammal, var den sista i Aspberget, som kunde tala finska. Pekka (Per Hackran) byggde enligt sägen först på södra sluttningen av Vattahaberget och kallas stället ännu Pekka-Valn, där märken finns efter hustomter, stenrösen och murar. Den andre brodern byggde sydväst från Aspberget på Löbbehå. Han skall ha haft mycken boskap, men åskan slog ihjäl alla hans kreatur på en gång. Denna olycka ansåg han som ett himmelens straff och övergav stället samt byggde där gårdarna nu är belägna och överst på berget. Stället kallades Jorsla. De flesta gårdarna i Aspberget bär sina bebyggares namn, såsom Nickla, Jorsla, Massla, Joöjsa, Tecklar och Vattahå. I skogarna finns även ställen som bär finska namn, såsom Hackransfallet, Hackransmyrarna, Rabaso, Gajgoskongo, Rimso, Viddaro m. fl.
Mats Mohalls fader hette Mårten Matsson. Han har de kända sönerna Mattes, Mickel, Klemet och Elias Matssöner Mohall, vars mångtaliga efterkommande är spridda i orten. Mårten Haiken eller Håcken är en av dem, som tidigare bosatte sig i Aspberget. Den 25/12 1671 omförmäles, att Mårten i Aspberget och hans hustru var utslutna ur mantalslängden 1669, beroende på att kommissarien intet känner dem. Han hade fyra kända döttrar, Marit, gift i Björnberg i Norge, Britta med Henrik Larsson Hackare, Elin, gift i Kärnberg, och Anna med Staffan Staffansson Waiken från Löfåsen, död 1729, 96 år gammal. Efter Waiken lever en stor släkt. Sigfrid Matsson (utan tillnamn), även en av de tidigare bebyggarna, hade en son Staffan, död 1735, 78 år gammal. Denne Staffan förrättade nöddop tvenne gånger och var således en av de mera kunniga i kristendomsstyckena.
Lappsläkten Kosman har i Aspberget intagit ett bemärkt rum: den äldste kände i släkten hette Anders Olsson Kosman och bodde i Röjden 1658-1667, där han utfört röjningsarbete och börjat lägga skatt till kronan, men efter dessa års förlopp måste han, för sin grannes svårighet, sälja det till Anders Hamelen och flyttade till Graberget under Elverums prästgård i Norge. Han kallades Anders Liten. Av domböckerna framgår, att han drev handel och var under Gyldenlövska fejden använd av de norske som kunskapskarl eller spejare. 1687 och 1690 står en ”husfinne” Per Kosman mantalsskriven i Aspberget. I början av 1700-talet inflyttade bröderna Henrik, Anders, Mårten och Olof Olssöner Kosman. Henrik var en förmögen man, ”en storfinne”. I mantalslängden 1711 står Henrik lapp upptagen, i längderna 1715 och 1718 ömsom Henrik lapp och Henrik Olsson, och i domb. i febr. 1738 nämnes ”så kallade finnen Henrik Kosman”. Han hade sex kända döttrar, av vilka två flyttade med sina män till Uggleheden och dessutom hade han tre mågar av släkten Mohall. Henrik Kosmans bröder levde i små omständigheter.
Lars Larsson hette en gårdsägare i Aspberget i början av 1700-talet, gift med Anna Pålsdotter, född 1687. De hade sonen Lars Larsson, nämndeman, född 1708, gift med Britta Klementsdotter, född 1711. Två deras söner och en dotter är kända. Sonen Johan (Jan) Larsson, född 1754, gift med Britta Halfvardsdotter från Höljes, äger Jangården. De ha sönerna Lars, född 1787, gift med Ingerd Larsdotter från Tallåsen, född 1793, Halfvard, född 1790, gift med Ingerd Bengtsdotter Bergenhem, och som flyttar till Uppgården, och Olof, född 1794, gift med Karin Olsdotter, född 1804.
På Aspbergets skogar ha flera torp och utgårdar blivit upptagna. I öster Furuberget eller Furuåsen. Här bodde (1790) en finne Henrik Persson, född 1761, gift med Sara Danielsdotter, född 1763. Hon blev änka och omgift med torparen Olof Andersson, född 1764, död 1816. Denne Olof Andersson eller Arnesson, en norsk finne, fick ej vara i fred för elaka grannar i Furuåsen, varför han flyttade en natt 1802 med allt vad han hade och ingen visste vart han tagit vägen. Till en början livnärde han sig med bark, mossa, mjölk och fisk. Han var den förste som byggde i Badstuknappen, dit han hade flyttat. Han var en stor skytt och den snabbaste skidlöparen på sin tid. En gång rände han fyra mil på sex timmar, då han förföljde en älg. I närheten av Badstuknappen ligger Rådesbråten. Här bosatte sig en finne av en släkt vid namn Porrans, Lidians Erik kallad, född 1750 i Norge och kom från Aspberget, där han hållit till förut.
Badstuknappen och Rådesbråten ligga nära intill, där rikslinjen bildar Värmlands nordvästra hörn, högt belägna, så att härifrån är en vid utsikt så långt ögat når. I söder den öppna Hafådalen och längst bort det höga Juberget. I Ersberget bosatte sig en nybyggare (1798), Per Klemetsson, född 1760 i Aspberget. Genom skrift 9/10 1798 hade han av Elias Persson fått en skatträttighet till sig upplåten där.
I Afven bor en torpare Erik Henriksson (1800). Denne Erik bodde (1794) i Hvithammaren och i Storberget, som ligger nära norska gränsen. I norr bosatte sig vid samma tid en finne Pål Larsson från Aspberget.
Långflon är översta byn i Värmland i Klarälvsdalen. Bostäderna är vackert belägna på båda sidor om älven. Om dess första bebyggare finnes följande sägen: ”Av tvenne finnar, som först bosatte sig vid Långflon, byggde den ene vid Hafuns och den andre vid Nybons på västra sidan älven. Den senares namn var Nils Larsson (Riddarå Nils). Hans granne vid namn Hafvens hade en mycket god bössa. Denna lånade en gång Nils och ville inte återlämna den. Då Hafvens en dag kom till Nils för att med våld återtaga bössan, sköt Nils ihjäl sin granne. Vid ett säterställe Paradiset, som hör till Långflon, ha även tvenne finnar haft sina bostäder. De var ytterst fattiga, och under nödåret 1812 dog där en gammal gumma av hunger. Dessa finnar livnärde sig en längre tid under våren med litet mjölk samt ungt sälglöv. Vid Skåneholn svalt samma år tvenne barn ihjäl.
Om Långflons första bebyggare erhålles några upplysningar från domböckerna och offentliga handlingar. 1738 i okt. kärade samtliga Aspbergskarlarna till Mårten Olsson Kosman vid Långfloden för det han skall vela på deras hemmans ägor upptaga ett torp, det han förmente borde tillkomma honom genom någon arvsrätt, men måste vidgå, att samma hemmans skog var oskiftad och måste därför ha alla Aspbergs jordägares tillstånd. Vid samma ting kärade Mårten Olsson vid Långflon till Mårten Staffansson i Aspberget med påstående att utbekomma sin hustrus lösa och fasta egendom. Denne Mårten Olsson från Norge finnes upptagen i längderna 1737 vid Sandkällstranden och 1739 vid Långflon. Gift 16/6 1727 med Anna Mårtensdotter. Utom honom bor huskarlen ”Lång Erik” Ersson vid Långfloden (1738). I medio av 1700-talet bosatte sig flera familjer vid Långflon; de första kom från Aspberget. Sedermera inflyttade folk från andra platser och upptog boplatserna som de första inbyggarna måste lämna.
År 1725 tvistade aspbergskarlarna med höljesborna om fisket i Sandkällefallet, upprättat för 8 år sedan, och även Båtstad gjorde anspråk på andel däri och 1744 påstod de i Aspberget mot Höljes att få behålla hälften i laxfisket. Men rätten förklarade att fisket var samfält lydande under bägge dessa hemmans åbor efter skattningen - Höljes ett helt hemman och Aspberget ett fjärdedels.
Uggleheden skildes från Aspberget och skattlades 16/10 1666 till 1/8 hemman, men var redan i slutet av 1600-talet bebott. År 1686 betalar Samuel i Uggleheden 2 kappar råg i tionde och 1690 tilltalades husfinnama Samuel Staffansson Waiken och Anders Samuelsson Waiken på Aspberg eller Uggleheden av Anders Liten för det de uppskrämt en inringad björn för honom. Dessa är de äldsta kända, som bott på detta ställe. På många ställen i dessa trakter finns märken efter hustomter samt stenrös. Storfinnen Kosman Henrik hade säter i Uggleheden och två hans döttrar, Gertrud, född 1725, gift med Olof Bengtsson från Höljes, född 1715, Bengt Olof kallad, och Guli, född 1727, gift med Olof Klementsson från Aspberget, bosatte sig i denna säter. Bengt Olof uppges ha varit den största trollkarl bland de gamla finnarna i Norra Finnskoga, men använde ej gärna sin konst till annat än det som var gott. Så botade han sjukdomar hos både folk och boskap, kunde bortdriva bergfolk, en förmåga som värderades mycket bland finnarna, vilka oftast byggde på berget och oroades av dem.
Förut är nämnt, hur han hjälpte Tallås Lars att bli av med det för honom så besvärliga bergfolket. Han kunde nog skämma boskap och hästar, så att de ej kunde draga eller äta, kor, så att de ej gav mjölk ifrån sig och stämma björn att slå andras boskap, men mycket sällan kunde han övertalas till sådant. Han hade flera svartkonstböcker och var på sin tid mycket anlitad för sin kunskap. Hans son Bengt bodde på fädernegården till sin död och en av hans efterkommande, Bengt Bengtsson, död vid mycket hög ålder 1867. Han var den mest upplyste bland finnarna på sin tid och var både skriv- och räknekunnig. Olof Klemetsson, som bodde på den andra gården, hade en stor barnskara - ej mindre än elva barn är kända. Efter honom tog hans son Olof hand om gården och därefter sonsonen Håkan Olsson. Flera torpare nedsatte sig där, en av dessa hette Erik Matsson (ink. 1797), Dräng-Erik kallad, gift med Karin Matsdotter. Det skall ha varit en både modig och ondsint kvinna. Då hennes man dog forslade hon liket ensam den långa vägen till Dalby kyrka, där den döde blev begraven.
Den 28/1 1760 kärade höljesborna med påstående, att Olof Klemetsson och Olof Bengtsson måtte till dem avträda och flytta från deras torp Uggleheden. Häremot invände svarandena, att detta torp skulle ligga inom Aspbergets område och uppvisade K. B:s brev av 27/6 1755 till häradshövdingen Carl von Numers av innehåll att detta torp borde skattläggas och förmente sig icke vara skyldiga torpet att avstå, vilket deras förfäder före dem innehaft och nyttjat. Den 16/7 1761 kärade Anna Henriksdotter med påstående att få i börd lösa den säter Uggleheden hennes man och svågrar sålt 30/1 1760 för 30 dlr silvermynt. Då Henrik Kosman hade sex kända döttrar efter sig torde denna summa ha gällt för 2/3 av sätern i Uggleheden. Värdet av skogen den tiden var obetydligt, och härav kan man få uppfattning om, i vilket pris detta hemman gällde den tiden - annat är det i våra dagar.
Kärrbackstranden, eller som namnet i dagligt tal förkortades till, ”Stranna”, har varit ett namn gemensamt för alla nybyggen från Tåsan till Flåsta, och vid inflyttningen dit i slutet på 1700-och början av 1800-talet sades att de flyttade till Stranna. Namnet är uppkommet efter en finne, som bosatte sig söder om Örån på 1650-talet, vilken hette Erik Kiär-bagge, tillägget bagge därför att han kom inflyttande från norska sidan. Han hade en son Hans Eriksson. Om honom står antecknat i kyrkboken:
”Hans Eriksson i Järpliden, född i Kärrbackstorpet, som aftonen före pingstdagen (blef) ihjälslagen af ett omkullbrändt furuträd och begrafven 27/5 1729 79 år gammal. I febr. 1720 uppvisades en förening inför rätten mellan delägarna i Långaf om myrslagarna vid Åros (Öråos) och Kiärbaggetorpet och om mulbetet i Balkåsen.
Forts, i nästa nummer.
- - -
Källa: Finnbygden 4 jul 1957
