Finnarna

Finnar i Norra Finnskoga, Från Finnbygden, Oscar Larsson
Finland och dess invånare, Friedr. Rühs, Läsning om finnar
Om den finske slegt i vort Sogn, Axel Christian Smith 1784, Läsning om finnar
Den finska kolonisationen på 1600-talet, Övre Älvdalen, Joh. Ericsen
Finnarna på skogen, Håkan Eles
Ett och annat om finnarna, Wandring i Wermlands Elfdal och finnskogar, M Axelson
FILMLÄNK: Finnarna i norra Värmland, berättare Torleif Styffe
Hungrarnas skog i Dalby socken, Lars Elam, Universitetet i Linköping, Rapport 4, 1992
LJUDLÄNK: Finnarna, Torleif Styffe berättar på Dalbymål ur Tänk hôss dã va!

En av de viktigaste händelserna i den nordvärmländska historien är den finska kolonisationen av de västra skogstrakterna i mitten av 1600-talet. En grupp människor med annat språk och andra seder kom och bosatte sig och levde så isolerat, att deras språk, helt olikt svenskan, levde kvar hos dem i 300 år. Så sent som på 1880-talet fanns det några i Nyskoga, som enbart förstod och pratade finska. Ännu i mitten av 1900-talet fanns människor "väst på skogen" som förstod och kunde tala något finska. I Hammerins herdaminne från 1846 står att de sällan sammanblandar sig med svenskarna, "dem de anse med ett visst förakt... Det är sällsynt att genom giftermål svenskar och finnar befryndar sig med varandra". Det kan ha varit finnarnas isolerade levnadssätt som bland svenskarna ansågs bero på högmod och gjorde att finnarna ibland av svenskarna kallades "finnadel".

Språket är en så viktig del av människans personlighet, att man inte ändrar det hur som helst. När svenska språket infördes på 1870-talet även i Södra Finnskoga (där motståndskraften - och avståndet till svenskarna - var som störst) i samband med folkskolans etablering, skedde det med stor vånda. Alla som bodde i byn Skallbäcken lär ha flyttat till Amerika för att slippa lära sig svenska.

De flesta av de 8 000-9 000 finnar, som vid 1600-talets slut var bosatta i Värmland, bodde i Finnskogen, ett område på 14 x 4 mil, som även sträckte sig in i Norge.


Från Yngve Nilssons "Bygd och Näringsliv i norra Värmland". Förutom de markerade rökarna fanns 14 rökar på torp som inte kunnat lokaliseras.

Att det kom finnar och arbetade i Sverige var egentligen inte ovanligare då än i våra dagar, tvärt om. Finland var vid den här tiden en del av Sverige, och finnar från landets västra del tog tid efter annan arbete i Sverige. Men den folkgrupp som kom till de värmländska skogarna var av ett annat slag - de kom ända från de sydöstliga delarna av Finland, främst Savolax, och de levde på svedjebruk. Nu var ju inte heller svenskarna främmande för att svedja (bränna skog och sedan så i askan), men teknikerna varierade - finnarna var mer inriktade på den gamla, mogna skogen.

Bromander berättar att svedjandet upphörde i Norra Finnskoga i mitten av 1800-talet, medan det fortsatte ett par decennier till i Södra Finnskoga. Men helt lär det inte ha upphört då heller.

Att svenskarna svedjade så sent som på 1890-talet berättar Lars Bäckvall: "År 1891 fälldes, 1892 brändes och 1893 skördades svedjefall i Ambjörby... på sluttningen av Lundberget mot Ljusnans dalgång. Timotej såddes sedan på svedjan och växte ymnigt flera år."