[PRO, Så var det förr ..., Skrift från ABF:s och PRO:s studiecirklar: Bygd i förvandling, 1976]
- - -
När vi sitta i vår bänk
Undervisningen förr och nu
De första skolorna i vår bygd var givetvis mycket provisoriska. Kyrkan var ända från medeltiden allmogens skola och föreskrev vad föräldrarna skulle lära sina barn. Först år 1723 stadgades det, att föräldrarna också var skyldiga "lära barnen läsa i bok och lära deras kristendomsstycken".
Detta innebar dock ingen skolplikt, men då föräldrarna ofta var okunniga för att fullfölja lagens föreskrifter, skickades barnen till klockaren eller skolmästaren för att få de kunskaper som föreskrivits.
Om det nu fanns någon klockare eller skolmästare att skicka dem till. Och fanns de, var deras lärarutbildning obefintlig.
Den finska studenten Gottlund träffade under sina vandringar i vår finnbygd år 1821 på en av dessa skolmästare på Finnskogen och bedömde den som undermålig.
Gottlund kom förresten att oavsiktligt spela en stor roll i den kommunala skolutvecklingen. Ett av leden häruti var inrättandet av skolor. Så kom det sig, att Finnskogen synes ha fått ett väl utbyggt skolsystem till och med före svenskbygden nere i dalen.
Skolväsendet nere i norra Klarälvdalen fick inte sin första mer fasta organisation förrän på 1860-talet.
Dessa vår bygds första skolor var mestadels av ambulerande typ och heltidsläsning förekom inte förrän på 1800-talets senare del.
Det berättas fortfarande om far- och morföräldrar som bara hade några dagars skolgång, eller som var helt utan förmåga att läsa och skriva. Så sent som på 1930-talet fanns en och annan analfabet kvar i livet. Den undervisning som bjöds, bedrevs mestadels i hemmen. Hade man sockenstuga, fick den fungera som skolsal. Från Branäs berättas hur man i skolornas barndom under 1800-talets tidigare skede tillverkade sitt skolbläck av krossade blåbär och hur en träskaftad fågelfjäder fick fungera som penna. Men det var inte bara sitt materiel barnen själva fick förfärdiga. Skulle det vankas stryk - och det skulle det ganska ofta - hörde det till att syndaren själv gick ut i markerna för att skaffa fram spöet. När det efter år 1842 stadgades om kommunala skolråd, var det förresten ofta skolrådsledamöternas sak att rycka läraren eller lärarinnan till undsättning för att svara för spöstraffets utdelande. Att en eller annan pojke, utskickad att hugga sig lämpligt spö, i stället tog sin Mats ur skolan och försvann för en tid, är väl inte så svårt att förstå.
På skolbarnen föll också ansvaret för skolsalens städning och eldning. Det hände väl också ofta att de fick hjälpa läraren eller lärarinnan med både det ena och det andra. Lärarna höll sig med egen ko och till den skulle hö samlas in bland annat. Inne i skolsalen var barnen placerade i ordning efter sin flit och sina kunskaper. Och nog behövdes det flit alltid, eftersom allt skulle läras in utantill. Kostnaderna för skolornas verksamhet togs ut genom avgifter, som uttaxerades av de olika hemmanen. När man i Dalby år 1862 beslutar att uppföra fasta skolhus, ett i varje "läslag" som man skriver, blev uttaxeringarna ganska dryga. Man fastslog också det året att läsningen skulle pågå hela två månader om vintern och lika lång tid om sommaren vid varje skola.
I 1872 års protokoll omnämndes folkskoleinspektören, som lagt fram ett förslag för skolråd om socknens uppdelning i tre rotar med en folkskollärare i varje. Men dessutom behövde man småskollärare och särskilt reglemente för Dalby församlings småskolor fastställdes år 1878. Först tio år därefter fastställdes en mera slutlig plan över Dalbys skolväsen, där socknen delas upp i fem rotar med fasta skolor i varje. Den årliga undervisningens längd blev nu utökad att omfatta hela 34 ½ vecka. Vår sexåriga heltidsläsande folkskola med sin fortsättningsskola hade funnit sin form, en form som den i stort sett bibehöll i närmare femtio år, tills sjunde skolåret infördes år 1945 och funderingarna kring den nya grundskolan med sina nio skolår började vakna ungefär tio år senare, för att vara fullständigt genomförd i kommunen först år 1966. Kan även nämnas, att skolan skildes från kyrkan år 1932. År 1940 hade det inom kommunen startats egen realskola, låt vara av korrespondenstyp. Dess verksamhet blev under några år så omfattande, att två självständiga korrespondensskolor upprätthölls. Den ena avvecklades redan efter några år, den andra övergick småningom i den nya grundskolans högstadium, då detta successivt växte fram. Ett historiskt ögonblick för skolväsendet i Finnskoga-Dalby kan man nog med fullt fog säga att det var, när de första enhetsskoleeleverna vid högstadieskolan på Kvistberget i Sysslebäck, som klarat sin examen, släpptes ut den 9 juni 1961.
De första fem skolhusen i Dalby uppfördes alla år 1865. Av dessa ombyggdes Skyllbäcks skola år 1904 och 1963 till lågstadieskola. Hole skola nybyggdes år 1920 och blev placerad längre söderut och den är fortfarande i bruk.
Branäs skola ombyggdes 1918 och var i bruk till 1948.
I Ransby gamla prästgård hölls en avdelning av den omnämnda realskolan under åren 1948-1956.
Långavs skola uppfördes år 1920 och blev indragen år 1959.
Transtrands skola tillbyggdes år 1909 och omändrades år 1928 i samband med att särskild lärarbostad uppfördes. Läraren hade därförut sin lägenhet inrymd i skolhuset, som vid omändringen inreddes till skolsal, bibliotek, kapprum och skolkök. När första etappen av nya skolan i Transtrand stod färdig 1953, revs den södra delen av gamla skolan, varvid tre salar och två kapprum återstod.
- - -
[PRO, Så var det förr ..., Skrift från ABF:s och PRO:s studiecirklar: Bygd i förvandling, 1976]
