|
[ANNA JOHNSSON, Backa, Minnesanteckningar]
Anna Johnssons dagbok- - - SkolbarnJag började skolan i en stuga i Kattstjärten. Skolan ambulerade. Jag hade lätt för att lära och var nyfiken på mycket. En dag föll det mig in att pröva hur det kändes att slicka på ett stort frostigt hemsmitt spikhuvud som fanns i en planka vid trappnedgången. Tungan frös fast och blödde när jag ryckte lös den. Jag talade inte om detta för någon ty jag skämdes över min dumhet och trodde väl även att jag varit olydig på något vis. I Kattstjärten gick jag i åtta veckor på våren och åtta veckor på hösten. Skolåret följde kalenderåret och började den 15 februari, då min moster och jag promenerade i väg till "storskolan" i Backa, där fru Melin var lärare. Hon hade inte så gärna velat ta mig in i tredje klassen eftersom alla de andra gått två s. k. år. Men moster försäkrade att jag skulle klara det. Skolgården vid Backa skola liknade Transtrands men med den skillnaden att där fanns inga djur. Fru Melin bodde inte på skolan utan i affären i Amnerud hos sin man. Vi barn lekte mest på logen då den tuffaste var fru och vi andra pigor och drängar som blev åthutade enligt tidens sed. Norr om skolan fanns en sandbank där vi byggde sandslott, hoppade och lekte "kacken". Det var inte så noga på den tiden, det var som det passade. Efter ett år tog mamma hem mig till Möre och min skolgång blev då hos Ivan Ekblom i Transtrands skola där barnen gått tre år i den s. k. småskolan och således var två år äldre än jag. Magistern ville inte tro mig när jag talade om min ålder utan ville ha skriftligt hemifrån som han fick och utbrast: "Det var inte bra, men det kan gå bra när man har ett gott huvud." Efter en tid fick jag börja hjälpa magistern att rätta räknetal och stavfel. Hemma samlade jag ihop grannbarnen med mina syskon och höll skola med dem, där det delades ut både ros och ris och skamvrå. Ett stort problem var älven. Jag bodde hemma på västra sidan och skolan låg mitt emot på den östra. Jag låg mycket vaken på nätterna och ängslades över ifall alla farkoster skulle vara oåtkomliga på östra sidan när jag på morgonen skulle börja skoldagen. Det hände ofta, ofta att främmande slog sönder låsen för båtarna och for över till östra sidan. Där fanns landsvägen, affärerna m m. Västsidan var isolerad utan broar och landsväg. Min pappa kämpade hårt för västsidans broar och landsväg. Östsidans befolkning var emot, det skulle bli för dyrt. Särskilt ett par gubbar i Backa där den ena på en stämma yttrade: "Det är bättre att vi slopar västsidan ur skatteplikt än att vi kostar på väg och broar." Detta sades när det påpekades från väst att de var med och underhöll landsvägen både vinter och sommar. Jag minns så väl när byfogden kom till morfars kl 4 en snöig och mörk söndagsmorgon på vintern och befallde att mina morbröder skulle ut med två hästar för att köra den stora snöplogen på landsvägen. Skolan var C-form - två klasser undervisades samtidigt - sexårig. Småskolan var ambulerande. Vi hade periodläsning, där ena klassen gick i skolan fem dagar i veckan och den andra klassen hade s. k. läxförhör på lördagar halva terminen (åtta veckor). Sedan växlades om och det blev ombytta roller. Vi fick långa läxor som vi skulle lära oss hemma under veckans dagar för att förhöras om under lördagen. Folkskolan hade en lärare på fyra klasser. Trean och fyran gick samtidigt, femman och sexan samtidigt. Periodläsning och läxförhör lördagar som i småskolan med ombytta roller mitt i terminen. Nog var det busfrön i klasserna på den tiden också men vi flickor tordes sällan tala om hur hårdhänta pojkarna kunde vara på rasterna. Inne i salen var ordning och tyst. Vi fick räcka upp handen och få frågan för att sedan resa oss upp och svara ordagrant. Synnerligen viktigt är katekes och historia. "Tabbulla" skulle vi kunna rabbla som ett rinnande vatten. Läraren var snäll men ironisk. Visst kunde han bli arg ibland och dela ut någon rungande örfil till en buspojke men jag kan inte minnas att någon flicka fick annat än skäll om hon varit lat och inte kunde sina läxor. Mat (smörgåsar och mjölk) hade vi med hemifrån och satt vid kaminen och åt varje rast. Ibland föste läraren ut oss. Jag kände mig alltid frusen och ville sitta vid järnkaminen. Skolvägen var lång och besvärlig. På vintern kunde snön blåsa samman i höga drivor där inte benen räckte till att komma över utan man måste krypa och dra sig fram. Sommaren var det Klarälven som skulle ros över. Höst och vår var det värst, särskilt i islossningen och flottningen av timmer. Då fick man kryssa med båten mellan isflak och timmerstockar. Ibland fick man följa med strömmen långa sträckor innan en öppning fanns där båten kunde kilas igenom. När isen var svag lades stockar ut som man fick balansera på. Och allt eftersom vårfloden steg låg stockarna och flöt, men rädd var man aldrig och över älven skulle man. Skolan som låg på andra sidan ville man inte vara ifrån. Skolåret var två terminer à sexton veckor. Efter de sex skolåren följde en sexveckors fortsättningsskola som började den andra januari och slutade när den vanliga skolan började den femtonde februari. Något påsklov eller terminslov fanns inte, men påskafton fick vi rita påskbrev och gå hem lite tidigare och så hade vi en dags skurlov varje månad då skolan skulle skuras och städas ordentligt. År 1912 när jag började min skolgång vid Transtrands skola hos Ivan Ekblom fanns där på skolgården både lagård, loge, vedbod och en del andra små skjul, dass inte att förglömma. Vidare fanns där en brunn, som man vevade upp vattnet i en hink ur. Vi skolbarn hade en hink i korridoren med en skopa i som vi alla drack ur (detta dammiga lortvatten). Städerskan (Karl XV:s dotter enligt ryktet?) fick tbc och dog jämte alla sina fem barn under en kort tid, jag tror ett år. Deras gravsten finns strax norr om kyrkporten. På vintern sinade eller frös vattnet i brunnen. Då hade vi ett stort kar på en kälke, som vi hämtade vatten i ifrån källan på Likemon. I uppförsbacken till skolan skvimpade vattnet över så vi kunde bli genomvåta (vi flickor) till pojkarnas förtjusning. Veden brukade vi barn få såga och bära in och ibland även elda i en liten rund järnkamin i korridoren, som vi brukade trängas runt kring för att värma oss. I salen fanns en större kantig järnkamin. De barn som satt nära den fick svettas, de som satt långt ifrån fick frysa. Läraren hade kor, gris och höns som tillskott till den knappa lönen. Lärarinnan för småskolan fick gå i stugorna och sy kläder på eftermiddagarna för att hjälpa upp sin ekonomi. Småskolan var treårig, folkskolan fyraårig. Jag tyckte inte att det var trevligt att byta skola men fann mig väl tillrätta så småningom. Och magistern gjorde nog vad han kunde för att jag skulle trivas. Själv gick han med giftastankar, hade fästmö som ofta kom på besök. Då lämnade han oss och gav mig ansvaret att få hjälpa dem tillrätta som behövde stöd. Jag tror inte att jag kände mig smickrad. Tvärtom kände jag ett tungt ansvar, ett krav på att kunna rätta till allt riktigt. Jag blev nervös, kunde inte läsa högläsning. Det stockade sig i halsen och jag blev stum. Detta besvärade mig långt upp i åren. Läraren var klok. Han sa: "Anna ska slippa läsa högt och behöver inte ängslas därför. Jag vet att du kan." På skolgården såg det ungefär likadant ut år 1922 när jag som lärarinna där blev kollega med min gamle lärare. Nu hade han fru och piga (syster till städerskan) en del djur, höns bl. a. Det hände ibland att frun bad mig nacka en höna eller mjölka kon eller gå in och diska om inte pigan eller städerskan fanns att tillgå. Och visst gjorde jag det, respekten för min lärare och frun fanns kvar. Hon var väl också hjälpsam mot mig. Kom med skurhink för att städa i bänkarna till inspektören skulle komma, för det visste hon. Då bjöd hon på middag och då fick jag vara med. Jag hade förtroendet att på vintrarna få skjutsa klockare till kyrkan om söndagarna. De var egentligen två. Ivans gamle far Emil var alltid med och liksom bromsade när han tyckte att det gick för fort. Han brukade säga: "Proott, prott inte så fort, hästen orkar inte ända fram." Lärare- - - På den tiden fick föräldrarna själva bekosta böcker och material och vi lärare fick rekvirera och sälja. Det var att skriva räkningar f v b till fattigkassan eftersom en stor del var fattiga och inte orkade med mer än en knapp föda till sina många barn. Då fanns inget överflöd på undervisningsmateriel. Det var kulramen och några planscher. Barnen fick leta stenar att räkna med. Efter ett år blev vi två lärare. Andra klassen fick jag dela så att de svaga fick följa ettan och de mera framåt fick gå till trean. Det blev förstås en etta och en tvåa. När jag tänker på hur dumt jag kunde behandla barnen under mina 5-10 första lärarår vill jag bara gråta. Jag hade inget förstånd på att somliga barn hade dålig fattningsförmåga och att jag själv var en dålig undervisare som fordrade skörd där utsädet varit så dåligt att det inte grott. Det var gräsligt synd om mina tidiga klasser men även om mig själv som fick samvetskval när jag gick hårt fram. - - -
[ANNA JOHNSSON, Backa, Minnesanteckningar]
|
|