Ur Joh. Ericksen, Älvdalen
Den gamla nordiska religionen med sitt mångguderi och hjältedyrkan låg gott tillrätta för en övergång till den katolska kristustron och har säkerligen i sin mera utvecklade form olika frön av den gryende kristendomen. Tron på Allfader och Gimle, Balderstron, tron på Loke, medlaren mellan gudar och jättar flöt lätt och villigt över i den kristna tron på Gud Fader, på himmelriket, på Frälsaren "den vite Krist" och på djävulen, mörkrets furste. Asalärans många gudar, som kämpade mot jättarna fick praktiska arvtagare i katolicismens helgon, som blev kanoniserade efter folkens och ländernas behov. Visserligen blev kristendomen ofta införd med vapenmakt, men därtill var tiden van, och största respekten stod det om den religion, som hade makten i sin hand.
Man håller före att Älvdalen är den del av Värmland, där kristendomen först infördes och det skulle då ha varit den norske konungen Olof Haraldsson med hedersnamnet "Hellig" och Norges skyddspatron, som kristnat de första värmlänningarna det vill säga älvdalingarna. Man bygger denna teori på den tidens livliga förbindelser mellan Norge-Älvdalen och de i dalgången bevarade sägnerna och traditionerna om just Hellig Olavs framfart här.
Det, som i dalens första kristna tid mest bidrog att undanröja den gamla hedendomen och utbreda den kristna läran, var pilgrimsfärderna till S:t Olofs skrin i det gamla Nidaros. Då älvdalen var genomfartsväg för hela den ström, som kom från västra Sverige, den gamla landsdelen Västgotia, är det givet, att dalen allaredan under det elfte århundradet fått sin kristna prägel. Så många år efter Olov den Heliges fall vid Stiklastad år 1030 varade det icke förrän järtecknen vid hans lik blev allmänt kända och pilgrimsfärderna började några få decennier därefter. I Rendalen i Norge, vid den gamla pilgrimsleden till Nidaros, står en sten med korstecken och det romerska talet ML = 1050 inhuggna.
Vad denna ström av folk från olika bygder och samhällsklasser, av fattiga och rika, har betytt för en så avsides belägen skogsdal som Älvdalen, förstår var och en. Kanske var det pilgrimerna som bröt väg för den första gryende kristendomen och varit de första kristna människor, som har besökt dalen.
Det var kärkomna gäster och bönderna kastade både lie och rävsa när de brokiga följena kom mitt i högsommaren, och hälsade de vidfarna männen från den fjärran världen därute som befriare i skogsensamheten. Stora syndare, som gick pilgrimsvägen för att sona, fromma gamla, som ville ha Hellig Olovs välsignelse och offra honom sitt arvsilver, för de döda, äventyrslysten ungdom - alla hade de något att berätta, om synd och prakt, om fjärran vidunderliga länder, och alla strömmade de tillsammans till förhärligande av den nya religionen, vars innersta väsen den nyomvändna hedningadalen så svårt hade att fatta.
Vad prästerna således sådde med lämpor, det bragte pilgrimsfärderna till fullaste blomstring; med sin festliga, äventyrsfulla verklighet, med sina berättelser om helgonens liv och kristkyrkans makt i fjärran bygder och länder, blev de som sol och regn över älvdalsbornas instängda fantasi. Genom dem blev de elfte och tolfte århundradena för Älvdalen sägnernas århundrande och den religiösa övertrons blomstringstid; genom dem kom korset in i böndernas stugor, på deras kistor, redskap och vapen.
Den katolska trons grundidéer har i Älvdalen slagit rot förhållandevis snabbt och varit i full blomstring i det 13:de och 14:de århundradet. Digerdöden har visserligen medfört ett kort avbrott i sista delen av det 14:de århundradet; men någon längre nedgång i utvecklingen har farsoten knappast medfört, och upp genom det l5:de århundradet må katolicismen så när som
på några rudimentära föreställningar som tron på "underjordsfolk", "skogsrån", "tomtar" - ha assimilerat de hedniska föreställningarna och lagt sig till vila i den nya religionen.
Dennas blomstring ser också ut att ha burit rik frukt: donationerna av kyrkogods. Exempelvis kan nämnas donationen av Kyrkskogen i Dalby samt sägen om den kvinnan i Norra Ny som för sin själs frälsning gav bort en del av sin gård (Ruskåsskogen) till kyrkan.
Allt detta blev med ett slag kullkastat med reformationen, som påtvang älvdalsborna en ny lära, som låg dem praktiskt sett åtskilligt mera fjärran än asaläran från katolicismen, och vars filosofiska lärosatser de hade så mycket svårare att tillägna sig.
Om de katolska prästernas verksamhet i Älvdalen ger de tillgängliga källorna inga besked före år 1415. Den präst som då nämnes är Ingemarus Jonae, vilken 17/6 detta år undertecknar ett ägobyte, som kyrkan gör för att få plats till kyrka och stomm i den nya socknen mellan Halgån och Femtån. Nästa präst som nämnes är Jonas i Rangedala (d. 1537). Han var den siste katolske kyrkoherden i Älvdalen, övergick vid reformationen till den lutherska läran och blev således den förste protestantiska kyrkoherden.
Socknar och kyrkor
I äldre tider utgjorde Älvdalen ett enda pastorat, men delades i slutet av 1630-talet i tvenne. Till det norra pastoratet hörde då Norra Ny och Dalby socknar och till det södra Ekshärad och Norra Råda. Älvdalen förenades ånyo till ett pastorat 1685 och förblev så till kungl. maj:t förordnade om ny delning 20/4 1814, vilken delning trädde i kraft vid pastorsbytet 1/5 1820.
Den första kände kyrkoherden över hela Älvdalen är Ingemarus Jonae, som 1415 bevittnade ett ägobyte. År 1480 var Jonas i Rangedal (d. 1537) kyrkopräst i Älvdalen och han inleder en rad kyrkoherdar av samma släkt nämligen :
sonen Ericus Jonae, från 1538, död 105 år gammal 30/4 1588, hans son
Jonas Erici, kyrkoherde 1589, död 1594, underskrev Uppsala mötes beslut 1593, hans broder
Benedictus Erici, kyrkoherde 1595, död 1634, hans son
Jonas Benedicti Elfdalius, kyrkoherde 1639 till Älvdalens gäld, senare endast över Ekshärad och Norra Råda, död 1673, hans son
Benedictus Aurenius, kyrkoherde över samma pastorat 1673, över hela Älvdalen 1685, prost över Fryksdals kontrakt 1689, död 1714 och den siste i pastoratet av denna släkt.
Efter delningen av Älvdals pastorat i slutet av 1630-talet blev
Andreas Svenonis Westrogotis från omkr. 1640 kyrkoherde över Norra Ny och Dalby (d. 1655). På hans beivrande blev kapellet i Likenäs byggt. Svenonis ägde och bodde på Stommen i Dalby. Hans svåger
Jonas Laurenti Källstadius, kyrkoherde 1656 över Norra Ny och Dalby tidigare kaplan från 1637. Han ägde och bodde på Södra Stöllet (d. 1659). Hans svärson
Ericus Nic. Högvaldius, kyrkoherde 1661 över Norra Ny och Dalby (d. 1685) Han ägde Norra Torp. Härefter blevo pastoraten sammanslagna i Älvdalen under kyrkoherden i Ekshärad. Men skulle han "utfästa loven hålla en kaplan, som stadigt hafver sitt tillhåll på den ort hvarest den framledne kyrkoherden tillförne bodt hafver, som alltid försörja församlingen med gudstjänst".
Kyrkoherde över det återförenade Älvdalens pastorat efter kyrkoherde Aurenius (d. 1714) blev hans svärson
Andreas Petri Piscator kyrkoherde 1714 (f. 1659 d. 1728). Under hans tid byggdes kyrkan i Långav i stället för kyrkan i Stommen och kapellet i Likenäs, Dalby. Hans son
Benedictus Andre Piscator kyrkoherde 1702 (f. 1693 d. 1776). Under hans tid tillkom den nya kyrkan i Södra Stöllet, Norra Ny. Hans svärson
Jonas Thorberni Deijenström (f. 1717 d. 1783) kyrkoherde efter svärfadern 1778, hans svåger
Magnus Benedicti Piscator kyrkoherde från 1784 till 1817. Han efterträddes av
Pehr Elfvendahl kyrkoherde över hela Älvdalen från 1818 till delningen av pastoratet 1820. Därefter kyrkoherde över Ekshärad och Norra Råda.
Älvdalens pastorat
Det nordligaste pastoratet erhöll efter delningen 1/5 1820 namnet Älvdalens pastorat och utgjordes i början av Norra Ny och Dalby socknar, vartill kom Norra och Södra Finnskoga socknar eller kapellförsamlingar samt 1872 Nyskoga kapellförsamling. Moderförsamling är Norra Ny.
- - -
| 