Kvinnorna blev omnämnda i jordeboken i de fall då de blivit änkor. I domboken hamnade de i egendomstvister i de fall de stod som ägare eller - oftast - på grund av omoraliskt leverne.
När tidningar började komma i allmänt bruk, omnämndes kvinnorna gärna i samband med trolldom och liknande, och i den lokala litteraturen skymtar de oftast fram som tjänsteandar.
Den först omnämnda kvinnan från norra Värmland är hon som skymtade fram i den medeltida sägnen, hon som var den enda i norra Värmland som överlevde Digerdöden. Hon bodde i Höljes och närmaste grannfru fanns ända nere i Gräs i Sunnemo, och till denna grannkvinna for den överlevande från Höljes med barnsängsgröt. Hon åkte renskjuts och i byn Branäs stannade hon för att värma på gröten.
Efter elden hon gjorde upp där skulle byn ha fått namnet "Brannäs".
Att kvinnorna inte nämnts i olika sammanhang på samma vis som männen, kan bero på att de helt enkelt inte hann göra annat än arbeta med sina hushållssysslor. Mycket tid till annat kan inte ha funnits. I sin rapport från 1762 skrev landshövding Mörner att kvinnorna i norra Värmland var idoga och lika vana vid tungt arbete som karlarna - de hjälpte sina män i skogen om somrarna, om de inte var sysselsatta med vallgång och småbarnsskötsel. På vintern tröskade de all säden, dessemellan hann de även spinna, och på våren började de väva.
Enligt Mörner var det också kvinnornas arbete att sköta om boskapen och all därtill hörande hantering med mjölk och annat. Över huvud taget var det deras uppgift att ordna med huset och födan.
P G Larsson, Transtrand, har i sina barndomsminnen (några maskinskrivna sidor) skrivit något om kvinnornas vardag omkring år 1900:
"För att återgå till arbetet med jordbruket så var det kvinnorna som gjorde en stor insats. Under vårbruket deltog de i lastning av gödsel, att slå sönder torv på åkern och räfsa kvickrot. Under höbärgningen var det kvinnorna som deltog i hopräfsandet av höet och hässjningen. När säden skulle skäras var det kvinnorna som tog upp efter männen när de skar stråsäden och band ihop i kärvar. - - -
Kreatursskötseln har sedan urminnes tider i stort sett åvilat kvinnorna i norra Klarälvdalen. De skulle mjölka, utfodra och hålla ladugården ren. Kor, får och getter skulle släppas ut i skogen på bete om morgonen och hämtas in på kvällen. Det var även vanligt, helst när boskapen först släpptes ut på våren, att någon följde med och såg till att de inte förirrade sig. - - -
När far arbetade i skogen, vilket var största delen av året, blev det mor som fick svara för allt hemarbete. Stugan var givetvis helt omodern med golv som hon skulle skura knäliggande. Vatten skulle vindas upp ur brunnen och bäras in. Uppvärmningen av det stora köket skedde med kokspisen - där hade vi mestadels våra sängplatser, och där ägde mathållningen rum. Övriga rum eldades blott i enstaka fall.
Kläder fanns knappast att köpa även om man hade haft pengar. Det rådde till långt in på 1900-talet s k självhushåll. Det var inte enbart mat man måste framskapa själv, utan det gällde även kläder. Lin måste odlas och bearbetas för att ge tyg till lakan och övriga linnekläder, handdukar m m. Man måste ha får för att få ull till vadmalskläder, strumpor och vantar m m. Att förbereda råvarorna samt karda, spinna, väva och sticka var givetvis ett drygt arbete vid sidan av det alldagliga arbetet.
Jag kommer ihåg från min barndom hur jag vaknade på nätterna och fick se mor hålla på att karda ull eller spinna, emedan dagen inte räckte till för allt arbete. Jag har ofta förundrats över, hur en människa kunde stå ut med så mycket arbete.
Till det husliga arbetet hörde även tvätten som man utförde under primitiva förhållanden. Kläderna kokades i hemmagjord lut av björkaska. Detta utfördes både i storstugan och i ladugården. Att skölja och klappa kläderna krävde mycket vatten, varför man vintertiden fraktade byken till Klarälven, där det höggs upp en vak i vilken man sköljde kläderna i det iskalla vattnet, som även stänkte på kvinnornas kläder och frös till, så det stod som ett pansar kring kroppen."
Kvinnornas uppoffrande arbete var stort och ofta anonymt. Många bragder i både större och mindre format utfördes dock. En berättelse från relativt sen tid finns bevarad från år 1922. Vid Båtstads säter i Norra Årselberget hade en liten pojke råkat skära sig svårt i handleden med en yxa och riskerade att förblöda. Hans bror lade då ett tryckförband, sedan tog modern pojken på ryggen och bar honom i svår terräng över dalar och berg ända ner till Båtstadberget. Det var en halv mil, och pojken vägde 35 kilo. Tack vare broderns tryckförband, moderns nästan övermänskliga insats och en snabb taxifärd till sjukstugan i Långav överlevde pojken.
Kvinnorna yrkesarbetade i vissa fall utanför hemmet om ock inte i samma utsträckning som männen. Det hände även att de någon gång gjorde arbetsvandringar. Tidigare har nämnts hur kvinnor från Norra Finnskoga vandrade till Hälsingland på 1850-talet och återvände bärande på stora linknippen. Många flickor från finnskogen arbetade som hembiträden i Norge vid 1800-talets slut.
Den tidigare omnämnda Britta (f. 1864) från Branäsberget vandrade en vinter med arbetarna österut till Orsa, och där blev hon kvar och bakade åt dem, så länge de stannade.
Torparnas fruar fick ofta göra dagsverken på bondgårdarna - ett sätt att betala hyran för torpet.
Det vanligaste av alla arbeten för unga flickor var förstås pigjobb, ett jobb där arbeterskan i stort sett saknade rättigheter. För den som blev lagårdspiga på 1800-talet blev det till att sova i ett bås bland djuren ute i ladugården. Sådana var villkoren. Undra på att dessa flickor längtade till sommaren och säterlivet, även om också detta var mycket krävande.
Lönen för en kvinna på dagsverke var - enligt en räkenskapsbok från 1848 - lika med en halv manslön.
Att vara soldathustru innebar för många kvinnor att de snart var soldatänkor, åtminstone under Karl XII:s tid.
När männen var ute i fält blev kvinnan ansvarig för arbetet på torpet och fick slita hårt. Om mannen till allt elände stupade fick kvinnan lämna plats åt hans efterträdare - fram till nästföljande års midfastotid hade hon på sig att ordna ny bostad, vilket inte alltid var lätt. Mannens kvarvarande lön fick hon inte lyfta. Det måste ha varit stora skaror av soldatänkor med barn som bara ställdes på bar backe.
Om soldatens efterträdare var ogift hände det ibland att han övertog både soldatänkan och torpet (från 1712 fick soldathustrur gifta om sig om de inte på lång tid hört något från sina män). I vissa fall hände det att från kriget hemvändande soldater kunde finna att en annan man övertagit både hans torp och familj. | 
Vad barnen beträffar fick de inte tillfälle att vara barn så värst länge. Så snart de var arbetsdugliga fick de hjälpa till med familjens försörjning, åtminstone på de fattiga ställena, och det var de allra flesta. Vid en ålder då moderna tiders ungdom ännu inte lämnat skolan hade deras förfäder redan flera års erfarenhet av tungt kroppsarbete.