Källa: Värmländsk kultur nr 5 1992

En skoldag 1930

Maja Libäck har berättat för Erik Tellander om en skoldag i Stranna skola i Kärrbackstrand, Norra Finnskoga, som hon minns den. Nu är skolan nedlagd sen länge - bara en av åtta skolor finns kvar i den gamla glesbygden, som då var egen kommun.

Jag började i småskolan 1930 och vi hade året innan fått en manlig skollärare, Theodor Nykvist - tidigare hade lärarinnor skött undervisningen i vår lilla B-skola. Vi var det året tio nyintagna elever till småskolan. Det var intagning vartannat år - för att underlätta undervisningen, som ju måste ha varit besvärligare om nya ungar kommit in varje år. En lärare hade alla klasserna - i samma lilla klassrum. Det är nog ingen lärare idag som skulle vilja ha det så, kan jag tänka.

Av oss tio skolungar, från min klass, fick fyra gå om första klassen. Vi som hade turen att få flytta till tvåan var förstås lyckliga, men jag minns inte att det var någon direkt skam att ”sitta kvar” en klass. Kvarsittarna blev sedermera duktiga vuxna som klarade sig bra ute i livet.

I mitt barndomshem, där min mamma gått bort några år före min skolstart, bodde vi i ett rum och kök, ett rätt stort lantkök. Min pappa och jag sov i rummet, kammaren, jag i en så kallad spjälsäng och pappa i dubbelsängen. Mormor sov i köket i en utdragssäng, inte soffa, som drogs ut på längden och som sköts ihop om morgonen, med ett vitt överkast. Detta sängöverkast hade mormor köpt av gårdfarihandlaren ”Mose-Johan”, som gick omkring i stugorna med en stor väska.

Mycket av det som behövdes till hemmen på landsbygden köptes av sådana ”nasare”. Jag minns ”Palmen” som kom två gånger om året, Arne-Johan, Klingeby från Kongstugan i Sysslebäck, Östmark-Nils, ”Justin”, som blev så arg om vi inte köpte något. Algot och Arvid från vår egen bygd. Det var spännande att stå en bit ifrån och se på när dessa främmande handlare packade upp sina varor ur doftande väskor. Det var hemlighetsfullt - vad hade de för underliga saker… som de lade upp på stolar och ibland på golvet.

Varje morgon väcktes jag och steg upp halv åtta för att hinna klä mig och äta. De hemstickade långullsstrumpornaa, av hemull, kliade innan jag vande mig. De var ofta svarta. Mormor kardade ullen och spann garnet, men det fanns också ”köp-gärn”, köpgarn, som tycktes mjukare och var liksom finare.

Långstrumporna, som även pojkarna hade när det var kallt, knäpptes på livstyckets strumpeband med många knapphål. Sådana strumpeband köptes metervis och var töjbara resårband. Livstycket var hemsytt och knäpptes med knappar gjorda av ben, vita eller bruna.

Underkjolen eller som vi sa ”stubben”, var sydd av flanell liksom också klänningen - ibland av ett rätt tjockt rutigt ylletyg. Alla mina kläder syddes av Petter-Mari på Brittmon - hon sydde till alla familjerna i vår lilla by.

Ny klänning fick jag till jul. Eller ibland bara ny kjol. Den hade jag under många år första gången på juldagsmorgonen till julottan, som vi fick lyssna till i Spikgårdens radio, den enda som fanns på vår sida om älven. Där var alltid många grannar församlade till ottan i det ganska stora köket.

Efter julottan bjöds alla på kaffe och hembakade stora, runda kaffelimpor, penslade med ägg och överströdda med pärlsocker. Det var gott. Tant Maria bjöd oss också på en sorts chokladkakor som var gjorda med ett ”blommått”, mjukkrusiga runtom.

Den roligaste julottegästen i Spikgården var ”Gunnar ve Dickson” och åt honom skrattade jag alltid. Efter ottan pulsade vi hem efter en dåligt upptrampad stig i den alltid djupa julsnön. Som jag minns det.

Frukosten, innan jag sprang till skolan, var alltid välling av vetemjöl eller skrädmjöl pch smörgås på grovkaka, hemkärnat smör med vit eller röd hemost och ibland saltost. Nån gång fick jag tunna skivor ”spetjikytt”, spekekött, av torkat och saltat kalvlår. Eller skivor av ”äppelkorv”, potatiskorv eller som det nu heter värmlandskorv. Den var bäst.

Mormor tyckte aldrig jag åt nog mycket och ibland frestade hon med kakao gjord på en tesked kakaopulver, två teskedar strösocker och en skvätt mjölk eller grädde och resten hett vatten. Mjölkchoklad, som finns idag fick vi aldrig. När jag rörde om socker, kakao och mjölk i koppen passade jag förstås på att slicka i mig litet av röran så drycken blev ofta väldigt tunn. Men röran var gôttast…

Till skolhuset, det lilla röda, som idag är sommmarbostad åt främmande i byn, hade jag bara ett par hundra meter - men jag skulle förstås ha skolmatsäck, som alla andra. Tyvärr blev det inte ryggsäck utan bara en smärtingväska. Där hade jag mina smörgåsar, halvliterflaskan med mjölk och skolböckerna. Om vintern åt vi matsäcken inne i avklädningsrummet utanför skolsalen. Där hade vi alla våra ytterkläder, ryggsäckar och väskor. Skorna höll vi alltid på inomhus om vintern. Förresten tog man aldrig av sig skorna hemma eller borta, vare sig vinter eller sommar förrän vid sängdags. Inte så kinkigt som idag.

Innan skoldags skulle jag också hinna med att separera mjölken från lagårn. Ibland tog det längre tid än beräknat och jag kom för sent - inte ofta men tillräckligt många gånger. Det var skamligt, tyckte jag även om skollärarna förstod anledningen.

När det ”ringde till lektion” stod lärarn med en mässingsklocka på ett brunt träskaft på skolhustrappan. Då skulle vi stå i ett led eller två led med armarna på den framförvarandes axlar. Sen tyst och lugnt marschera in i avklädningsrummet och sen lika ordentligt gå in i skolsalen.

Skolbänkarna var dubbla, parbänkar med pulpetlock och plats för penna och bläckhorn. Där stod vi alla vid sidan om bänken medan vi sjöng ”Din klara sol går åter upp” till lärarns orgelmusik. Sen läste han en bön och en berättelse med religiöst motiv. Alla stod vi tysta och andäktiga även om det nog ibland kliade i fingrarna att få göra något litet hyss.

Nu började den riktiga skoldagen. För oss i första klass, men också för tredje och femte klasserna. Det får jag ta en annan gång…

MAJA LIBÄCK ”MAJA PÅ HIA”

 

Källa: Värmländsk kultur nr 5 1992