Källa: Ack Värmeland du sköna…, Jacobsson - Wizelius. Utgåva från 1984.
Sågverket i Ransby
Sågverket, med firmanamnet Finnskoga Trä AB, började sin verksamhet 1972, med ett 60-tal anställda. Finnskoga-Dalby kommun hade aktiemajoriteten, Dalby norra skogsägarförening hade också en stor aktiepost. Skogsägarföreningen skulle leverera timmer till sågen. När sågverket äntligen kom igång, kunde en större del av råvaran förädlas på platsen, istället för att lämna norra Värmland helt obearbetad.
Sågen gick bra till en början. Den arbetade tvåskift. Det var inget problem med försäljningen. 90 % av sågvirket exporterades till Mellaneuropa. Bara en tiondel såldes i Sverige.
Finnskoga Trä AB och Dalby norra skogsägarförening tecknade ett avtal där föreningen förband sig att leverera allt sågtimmer såväl grovt som klent, till sågen. För att råvaran skulle räcka till två skift, fick man såga upp även det klena timret, trots att man inte hade någon klentimmerlinje. Sysselsättningen var viktigare än effektiviteten. Samtidigt ökade konkurrensen om råvaran. Uddeholmsbolaget bjöd bra priser för rotpostköp. Lojaliteten inom skogsägarrörelsen sviktade. En hel del medlemmar i föreningen sålde till Uddeholmsbolaget, som betalade bättre.
På grund av brist på lämplig råvara, och dålig effektivitet, hamnade sågen i ekonomiska svårigheter. Styrelsen beslutade att skära ner antalet anställda. Beslutet verkställdes dock inte genast, eftersom det var valår (1976) .
1977 hotades Finnskoga Trä AB av konkurs. För att rädda driften inleddes förhandlingar med staten. Dalby norra skogsägarförening, som hade innestående fordringar på 2 miljoner kronor för obetalda virkesleveranser, fick skjuta till ytterligare 800 000 kronor.
När konkurshotet hade avvärjts, beslutade styrelsen att arrendera ut sågen till ett företag i branschen. För kommunen var sysselsättningen det viktigaste, inte den ekonomiska avkastningen. Konkurshotet hade visat att kommunen saknade kompetens att driva ett sågverk.
Skåresågen i Karlstad fick arrendera sågverket i Ransby till självkostnadspris. Ett nytt kontrakt om virkesleveranser tecknades med Dalby norra skogsägarförening.
Kommunen och Dalby norra skogsägarförening hoppades nu att Ransbysågen skulle fungera. Arbetsstyrkan skars ner något, men sågen gick fortfarande i tvåskift. För att få råvara köpte sågen rotposter och anlitade entreprenörer för att driva ut virket. Sågen bytte till sig timmer mot massaved från Uddeholmsbolaget.
Till en början tycktes allt fungera bra, men snart nog visade det sig att Skåresågens ekonomi var dålig. Skogsägarföreningen fick inte betalt för sina leveranser. 1979 gick Skåresågen i konkurs. Skogsägarföreningen förlorade 2,2 miljoner kronor.
Staten kopplades in på nytt. Finnskoga Trä AB förhandlade med facket om att de anställda skulle ta över sågen. Staten gick emot detta. För att få igång driften igen krävdes nytt kapital, det vill säga statligt stöd. Staten såg hellre att den ende private intressenten, Edanesågens ägare Olofsson, tog över sågverket i Ransby.
Som villkor för ett övertagande krävde Olofsson att få köpa kommunens aktier, och att få köra sågen i enskift. Kommunen hade inget val, Olofsson fick köpa aktierna för en krona. Som motprestation åtog han sig att driva sågen i tio år. Det finns en återköpsklausul i avtalet: om driften upphör ska aktierna återlämnas till kommunen.
När Olofsson tog över fick han lokaliseringsstöd, som bland annat investerades i ett helautomatiskt sorteringsverk. Driften rationaliserades och lades över på enskift. Det krävdes färre arbetare. De äldre arbetarna gick frivilligt till förmån för de yngre. Arbetsstyrkan drogs ner till 30 man.
Avtalet om timmerleveranser med Dalby norra skogsägarförening upplöstes 1981 och ersattes i stället av ett triangelavtal mellan Ransbysågen, skogsägarföreningen och Billerud. Billerud levererar timmer till sågverket, och betalar skogsägarna för Dalby norra skogsägarförenings drivningar. Som motprestation levererar sågverket flis, och skogsägarföreningen massaved till Billerud. Föreningen kan också utnyttja Billeruds skogsmaskiner för sina avverkningar.
Dalby norra skogsägarförening har fått sin ekonomi undergrävd av Finnskoga Trä ABs kriser. Föreningen har inställt betalningarna, och har ett underskott på 2 miljoner kronor. Många medlemmar har inte fått betalt för det virke de levererat. I dag får skogsägarna betalt från Billerud för det de levererar till skogsägarföreningen, annars skulle ingen våga leverera något till Dalby norra skogsägarförening.
I tomrummet efter Vänerskog har det skapats en vild marknad på skog. Privata uppköpare från Sverige och Norge bjuder över varann. SÄVAB - som tagit över Vänerskogs skogsbruk under konkursförvaltningen - och Billerud deltar också i kampen om råvaran. Dalby norra har inte kunnat hänga med i denna priskonkurrens. Sommaren 1982 gick föreningen i konkurs och upplöstes.
Det börjar bli ont om råvara i norra Klarälvsdalen. Barkborren har tvingat fram stora avverkningar. Den nya skogsvårdslagens ransoneringsparagraf, som säger att högst femtio procent av en skogsfastighet får ligga i åldersklassen 0-20 år, innebär att många fastigheter fått avverkningsförbud. Priskonkurrensen och råvarubristen gör framtiden för Ransbysågen oviss.
- - -
BOLAGEN, STATEN OCH LOKALBEFOLKNINGEN
Framtiden ser mycket problemfylld ut för Torsby kommun. Inom skogsbruket fortsätter arbetstillfällena att minska. De insatser som behövs i skogsvården kommer inte igång, det är inte lönsamt. Småföretagen i Torsby är i gungning, några har gått i konkurs, andra har minskat arbetsstyrkan. Spånskivefabrikens framtid är osäker. Den offentliga sektorn hotas av nedskärningar.
Det är kommunens glesbygdsområden som drabbats hårdast av avfolkningen. Där har befolkningen under de senaste tjugo åren halverats, en stor andel av dem som bor kvar är pensionärer. För de yngre familjerna i glesbygden blir förhållandena allt svårare. Om befolkningen fortsätter att minska, minskar underlaget för butiker, skolor och annan service. När skolor och butiker läggs ner, ökar avståndet till servicen, och fler människor blir tvungna att flytta. Det är en välkänd ond cirkel. När skogsplanteringen mekaniseras, försvinner många kvinnors möjlighet att få arbete, och då ökar pressen att flytta. Om utvecklingen inte kan vändas, kommer stora delar av kommunen snart att bli ödebygd.
Utarmningens orsaker
Rollen som råvarukoloni är den viktigaste orsaken till att utvecklingen i Torsby kommun varit så negativ. Exploateringen av skogen och vattenkraften organiseras av företag utanför området. Kommunen har hamnat i en "kolonial" situation, eftersom den saknar kontroll av sina naturresurser. Det mesta av råvarornas värde försvinner från kommunen. De senaste årtiondenas utveckling har lett till att den lokala produktionsstrukturen har slagits sönder. Det finns inte längre något samband mellan lokal produktion och konsumtion. Produktionen är inriktad på export, framför allt av skogsråvara, de flesta konsumtionsvaror importeras.
Råvarukoloni
Ända sedan industrialismens genombrott har norra Värmland försörjt skogsindustrin vid Vänern med råvara. De skogsägande bönderna avverkade sin skog själva, tillsammans med gårdens anställda. Bondeskogen gav sysselsättning åt den lokala arbetskraften, och inkomsterna från försäljningen av skogen blev kvar hos skogsbönderna.
Under årtiondena kring sekelskiftet köpte skogsbolagen upp stora skogsarealer i norra Värmland. Många skogsarbetare jobbade åt bolagen, det var ett hårt jobb, och dåligt betalt. Värdet av råvaran hamnade i bolagens kassor, men skogsarbetarnas magra löner stannade inom området.
Genom att mekanisera först transportsidan och sedan avverkningssidan har Billerud-Uddeholm fått kontroll över det tekniska kunnande som tidigare var bundet till kulturen och samhällsformen. Yrkeskunskapen är inte längre bunden till området. Genom att välja avverkningsteknik kan skogsbolagen också bestämma hur många människor som får arbete i skogen. Skogsarbetarnas antal har stadigt minskat, den lokala tillgången på arbetskraft utgör inte längre någon begränsning för avverkningarnas omfattning. I takt med att antalet skogsarbetare minskat, har en allt mindre del av skogens värde (i form av löner) stannat kvar inom kommunen.
Inom bondeskogen har utvecklingen gått åt samma håll. Självverksamheten har avtagit, trottoarbönderna har blivit fler. Den tekniska utvecklingen inom skogsbruket har varit helt inriktad på att tillgodose storskogsbrukets behov. Det har inte utvecklats någon maskinell teknik som lämpar sig för självverksamma skogsbönder. Även inom bondeskogsbruket försvinner en allt större del av skogens värde från området. Genom den ökade mekaniseringen har skogsbygdens roll som råvarukoloni förstärkts ytterligare under 70-talet.
Foto: Stig T Karlsson
Foto: Stig T Karlsson
Ingen lokal kontroll av naturresurser
En stor del av naturresurserna i Torsby kommun - skogen och vattenkraften - ägs av företag utanför kommunen. Billerud äger 37 % av skogsarealen. Utvecklingen inom bondeskogsbruket går åt samma håll, i och med att sterbhusen och trottoarbönderna ökar i antal. Skogsbolagen använder den teknik som ger de största företagsekonomiska vinsterna. De tar ingen hänsyn till skogsbrukets betydelse för sysselsättningen eller lokalsamhällenas fortlevnad. Bondeskogsbruket drivs också utifrån privatekonomiska intressen. Den eftersatta skogsvården, som skulle kunna ge många arbetstillfällen, är ett exempel på detta. Skogsbruket drivs utan tanke på bygdens framtid. Torsby kommun har ingen kontroll över sina naturresurser.
De företag som exploaterar norra Värmlands skogar, Uddeholm-Billerud och Vänerskog (fram till konkursen 1982), kontrollerar hela produktionskedjan, från skog till skogsindustri. Det ekonomiska överskottet från skogsbruket (och vattenkraften) har investerats på annat håll. Någon strävan från skogsägarna att investera i produktion i norra Värmland har inte funnits. Eftersom kommunen inte haft någon kontroll av råvarorna, har den inte kunnat hindra att det värde de skapat har förts ut ur kommunen. De försök kommunen har gjort att förädla råvaran inom området har motarbetats eftersom det har ökat konkurrensen om råvaran.
Den lokala produktionsstrukturen är sönderslagen
I samband med de senaste årtiondenas avfolkning, nedläggning av småjordbruk och inflyttning från glesbygden till tätorten Torsby, har också den lokala produktionsstrukturen slagits sönder. När skogsarbetet övergick från att vara ett säsongsarbete till ett helårsjobb, och när kraftverken byggdes ut, lades de flesta små binäringsjordbruken ner. Yrkeskombinationer ersattes av specialisering.
Mycket lite av det som konsumeras i norra Värmland, produceras i dag där. Å ena sidan är området en råvarukoloni, å andra sidan en marknad för de varor som de stora företagen vill sälja. Denna arbetsfördelning fungerar så länge befolkningen i området har arbete. När arbetstillfällena försvinner, visar sig svagheterna, den lokala självförsörjningsstrukturen är redan sönderslagen.
Kommunens försök att vända utvecklingen
För att bryta sig ur den ensidiga rollen som råvarukoloni, satsade kommunalpolitikerna på att bygga en spånplattefabrik och ett sågverk. På så vis kunde skogen ge mer jobb, och en del av förädlingsvärdet stanna kvar i området. Det var naturligtvis en helt riktig politik, fler industrier med trä som råvara måste vara det bästa sättet att säkra framtiden för skogsbygdens lokalsamhällen. Och trots hårt motstånd både från statsmakterna och skogsbolagen blev bägge projekten förverkligade.
Kommunens industrier har dock inte gått så bra. Kommunalpolitikerna var inga bra företagsledare, för dem var politiska hänsyn viktigare än företagsekonomiska realiteter. I rättvisans namn bör man dock erinra om att både Uddeholmsbolaget och Vänerskog, med staber av ekonomiska förståsigpåare i sina företagsledningar, har drabbats av minst lika stora ekonomiska problem som dessa två små kommunala bolag.
Ransbysågens, och framför allt spånplattefabrikens, svårigheter orsakades av det starka motstånd de stötte på från skogsindustrins och statsmakternas sida. Skogsindustrin ville inte ha någon konkurrens om råvaran, AMS var i full färd med att förflytta glesbygdens småbrukare och arbetare till storstadsområdena. Centralbyråkraterna, som betraktar skogen som en nationell tillgång, och skogsindustrins vinster som en nationalekonomisk nödvändighet, backade upp skogsbolagens intressen.
Detta motstånd försenade spånplattefabriken med tio år, och på den tiden hann projektet förvandlas från ett framtidslöfte till ett ekonomiskt äventyr, eftersom spånskivemarknaden blev mättad. När lokaliseringsstödet till slut äntligen kom, var det som en politisk present från Palme, under ett valår.
Kommunen har varit relativt framgångsrik när det gällt att locka företag till kommunen med lokaliseringsstöd. Under lågkonjunkturen har det dock visat sig att dessa företag stått på en bräcklig grund. Genom konkurser och nedskärningar har många av de arbetstillfällen som skapats åter försvunnit. De största bidragen till sysselsättningen har kommit från den offentliga sektorn. Landstinget har lokaliserat ett lasarett till Torsby (det kunde lika väl ha byggts i Hagfors eller Sunne) och visat förståelse för kommunens problem. Och Samhällsföretag, som på 70-talet övertog ansvaret för kommunernas skyddade verkstäder, har utvidgat sin verksamhet i Torsby kommun. AMS har bidragit med AMU-utbildning och beredskapsarbeten, och minskat trycket på arbetslöshetskassorna.
I dag hoppas kommunen på att den skogsvård, som den nya skogsvårdslagen ålägger skogsägarna att utföra, ska komma igång och ge sysselsättning åt fler skogsarbetare. Kommunen driver också på Branäsprojektet, turismen kan ge fler arbetstillfällen åtminstone under en del av året. Men denna satsning sker med en viss tvekan, bidraget till sysselsättningen blir litet, och kommunen har inte råd att satsa några egna pengar i projektet. Hoppet ställs till lokaliseringsbidrag och till intresserade exploatörer.
Källa: Ack Värmeland du sköna…, Jacobsson - Wizelius. Utgåva från 1984.
