Källa: De värmländska järnbruken. Jalmar Furuskog

LETAFORS Vy av bruket omkring 1890. Svenska turistföreningens samling.

Bland de värmländska 1700-talsbruken intar Letafors en säregen plats genom sitt ovanligt nordliga läge. Det uppfördes vid Letbäckens utlopp ur sjön Leten i nuv. Södra Finnskoga församling och får betraktas som en efterträdare till den hemslöjdsartade järnhantering som sedan långa tider bedrivits i Klarälvens övre dalgång med myrmalm som råmaterial. Om denna äldre järnhantering känner man ännu mycket litet; dock är det bekant, att det på 1600-talet fanns en knipphammare vid Likån på hemmanet Transtrands ägor i Dalby socken och att denna hammare gemensamt uppförts av traktens allmoge för bearbetande av det myrjärn som framställts i de olika hemmanens blästerugnar. Mot slutet av l6oo-talet blev denna knipphammare förfallen och kom på grund av de oroliga tiderna under Karl XII:s krig icke att återuppbyggas. Den nya hammare som sedermera uppfördes i dess ställe privilegierades 1729 för Bengt Bergenhem och kallades först Gunneby, sedan Letafors. Ansökningen om hammarens uppförande blev understödd av Dalby sockens allmoge, som framhöll svårigheten att skaffa hästskor, spik, söm och annan redskap från andra långt bort belägna knipphamrar.

LETAFORS Omkring 1920. Foto: Larsen & Ödvall. Båda bilderna äro tagna från ungefär samma punkt.

Ehuru belägen uppe på högplatån väster om älvdalen stod hammarens anläggning i samband med dalens täta bygd (se karta). Letafors är nämligen beläget helt nära norra ändpunkten av den sammanhängande bondebebyggelse som kännetecknar mellersta delen av Klarälvens dalgång. Alltifrån Edebäck, där älven, avlänkad ur sin gamla fåra, gör sin märkliga böjning åt väster, och upp till Sysslebäck strax ovanför Vingängsjön, låg redan i början av 1500-talet gård vid gård utan avbrott. Denna sträcka, som sålunda utgör ett för Värmland enastående exempel på tidig och tät flodbebyggelse, sammanfaller med Klarälvens berömda serpentinlopp. De jämna sandterrasserna ovanför älvstranden erbjödo en jordmån, som var mycket lämplig för den tidiga odlingen. Ovanför Sysslebäck, där dalen är trängre och älvens lopp avbrytes av talrika forsar, finns det icke någon gammal flodbebyggelse; det enda undantaget är gården Höljes, som möjligen uppstått i anslutning till en gammal pilgrimsväg till Nidaros. I början av 1700-talet hade gårdarna utefter Klarälven växt upp till betydande byar. I 1710 års mantalslängd äro i nuv. Dalby socken upptagna 130 och i N. Ny 105 hushåll. När man på grund av 16oo-talets uppblomstrande järnindustri icke längre fann det gamla hemsmidet tillfredsställande, så är det givet att denna talrika befolkning skulle ha ett stort behov av ett näraliggande manufakturverk och tillika erbjuda en ansenlig avsättning för dettas produkter. Letafors järnbruk, nordligast i Värmland, var följaktligen icke så paradoxalt beläget som man vid en flyktig blick på kartan kanske finner. Det var en bygdeindustri som här hade växt upp för att betjäna en avlägsen men tät och folkrik jordbruksbygd.

Bebyggelsehistorisk karta över ÖVRE ÄLVDALEN.  

Den plats där Letafors byggdes låg mycket ödsligt. Det var över en halv mil till närmaste gård vid Klarälven, och föga kortare avstånd till de närmaste finngårdarna i väster. Endast en ridstig ledde ner till älvdalen. Ytterst få värmländska bruk ha uppförts i ett så typiskt obygds-läge. Det var givetvis tillgången på vattenkraft som bestämde detta läge, och för dalens befolkning, som blivit van vid långa fäbodvägar, spelade avståndet från bygden till bruket ej stor roll. Det torde alltså vara en tillfällighet som gjort att bruket fick ett ur geografisk synpunkt mycket intressant läge mellan svensk och finsk bygd, mellan älvdalens gamla bondebygd i öster och finnarnas unga höjdbebyggelse i väster. De finntorp som under 1600-talet uppfördes på höjderna i S. Finnskoga och Nyskoga förlades på åtminstone en mils avstånd från älvdalen (kartan). Den finska och den svenska bygden blevo alltså åtskilda av en bred zon, som saknade annan bebyggelse än fäbodar. I denna zon kom Letafors att byggas.

Smidet vid Letafors hade icke ägt rum många år förrän det visade sig att myrjorden i trakten var så utbrukad att någon tillgång på myrmalm icke längre kunde påräknas. Sannolikt berodde detta på den järnhantering som sedan urminnes tider hade i mera primitiv form bedrivits i dessa bygder. För att vidmakthålla det för trakten nyttiga smidet fick brukets ägare då tillstånd att årligen köpa 16 à 20 skeppund stamp- eller småjärn från Uddeholmsverkens masugnar. Sedermera bestämdes, att verket skulle få smida ämnen av 30 skeppund tackjärn årligen, i vilket belopp nämnda småjärn var inräknat. Under 1700-talet var det icke möjligt att erhålla tillstånd till en större produktion, men så snart de industriella restriktionerna i början av i8oo-talet något lättat, utvidgades bruket betydligt.

Källa: De värmländska järnbruken. Jalmar Furuskog