Källa: PRO, Så var det förr ..., Skrift från ABF:s och PRO:s studiecirklar: Bygd i förvandling, 1976

Så var det förr ...

- - -

På jakt efter arbete

Långt tillbaka i tiden fanns här i Nordvärmland tvenne järnbruk, det ena i Letafors, Södra Finnskoga och det andra vid Likåfallet i Likenäs. Järnbruket vid Letafors hade mycket gamla anor. Enligt gamla urkunder uppfördes den första hammaren i början av 1700-talet vid Letälvens utlopp ur sjön Letten. I trakten omkring Letafors bedrevs redan långt innan den första hammaren uppfördes en primitiv järnhantering, varvid järn framställdes av myrmalm och än i dag vittnar förekomsten av slagghögar runt Letafors om den saken.

Det egentliga järnbruket tog sin början 1729 då allmogen i Dalby erhöll privilegium på en knipphammare för att av myrmalm tillverka hästskor, söm och spik. Den 16 oktober 1735 tilläts dåvarande ägaren Bengt Bergenhem som bodde i Kungsgården Sysslebäck, att från brukspatron Geijers masugn upphandla tackjärn och småjärn.

Tackjärnet uppköptes i Persberg och kördes därifrån med häst till Edebäck och fördes därifrån vidare med båtar på Klarälven till Vingäng i Dalby. Där vidtog åter landtransport den återstående 1,5 mil långa vägen fram till Letafors. Uppför det branta Holmberget orkade hästarna dra blott små lass varför körkarlarna fick göra två vändor upp på berget för att få fullt lass för den slutliga färden till järnbruket. En dylik resa från Vingäng till Letafors och åter med järnlass betalades på 1860-talet med 3 kronor för häst och karl. Färden tog ungefär ett dygn. Det är nu omkring 100 år sedan bruket för alltid lade ner rörelsen. Av bostäderna från den tiden finns ännu bruksherrgården och smedbostaden kvar.

Järnbruket i Likenäs som ägdes av Uddeholmsbolaget kom till 1830 och upphörde omkring 1870.

Vid Vestby i Dalby socken anlades 1860 ett ölbryggeri som var i gång till 1957.

Dessa företag sysselsatte emellertid blott en ringa del av ortsbefolkningen och ej heller skogsbruket som under 1800-talets senare del och långt in på 1900-talet inte gav sysselsättning åt alla på långt när. Man måste därför ge sig av till Dalarna och Hälsingland på skogs- och flottningsarbete. Inga kommunikationer fanns utan det var att gå till fots den långa vägen genom skog och mark.

- - -

[PRO, Så var det förr ..., Skrift från ABF:s och PRO:s studiecirklar: Bygd i förvandling, 1976]