1. Arvid Ernvik, Olof den helige och Eskoleia, Studier i Värmlands medeltidshistoria, Karlstad 1955, s. 52-54. Halvar Nilsson ställer sig visserligen kritisk till de isländska sagorna, men han skriver ändå: "En kärna av sanning innehåller de dock: Värmland har en tid tillhört det expanderande rike vid Oslofjorden, som under Harald Hårfager kom att omfatta hela Norge, men omkring år 1000 har det kommit under sveakonungarnas välde." (Halvar Nilsson, Det medeltida Värmland - ett landskap mellan Norge och Sverige, i: Värmland förr och nu 1970 s. 9). Rolf Karlbom är emellertid källkritisk och gör inte några osäkra antaganden. När han behandlar riksgränsen, skriver han helt kort: De isländska sagornas uppgifter kan inte, "i avsaknaden av äldre, dokumentariska förlagor, tillerkännas något egentligt källvärde för vårt ändamål." (Rolf Karlbom, Den svensk-norska riksgränsen före 1751 - Några rättshistoriska iakttagelser, i: Värmland förr och nu 1974). Därefter övergår han till pålitligare källor. I "Värmlands ortnamn" räknas sagouppgifterna som tillförlitliga och goda. (Ortnamnen i Värmlands län I, Inledning av Birgit Falck-Kjällquist, Lund 1984, s. 56).
Själv delar jag Karlboms uppfattning, eftersom såväl denna som föregående undersökningar av Snorres sagor har bestyrkt den källkritiska uppfattningen.
2. King Alfred's Orosius. Edited by Henry Sweet I. (Early English text society 79). London 1883, s. 18-19. Ifrågavarande stycke finns översatt hos Ove Moberg, Svenska rikets uppkomst, i: Fornvännen 1944, s. 175.
3. Magistri Adam bremensis Gesta hammaburgensis ecclesiae pontificum. Editio tertia. Herausgegeben von Bernhard Schmeidler, Hannover und Leipzig 1917, 4:24-25.
4. Sven Tunberg, En romersk källa om Norden vid 1100-talets början, i: Språkvetenskapliga Sällskapets i Upsala Förhandlingar 1910-1912, Uppsala 1912, s. 3.
5. Ludvig Holm-Olsen, Sverris saga, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid band 17 sp. 551-556.
6. Sverris saga etter Cod. AM 327 4 Utgjevi ved Gustav Indrebö, Kristiania 1920, kap. 6-12, 22-26 och 73. Vid Hammarö kyrka strax söder om Karlstad finns gården Hammar och ett minnesmärke över Sverre. Det är möjligt, att han valdes till konung här, och med tanke på gårdens läge vid Vänern är denna plats rimlig. (Eftersom man förde förhandlingar med den svenske jarlen Birger brosa, är det rimligt att Sverres män har uppehållit sig i södra Värmland.) Även Hammar på Värmlandsnäs har dock ett bra läge, och även tre andra gårdar med namnet Hammar eller Hamra skulle kunna komma ifråga (Ortnamnen i Värmlands län 6 s. 33, 7 s. 11-12, 11 s. 12, 13 s. 21 och 14 s. 14). Sörbo och Skredsvik: Roger Wadström, Ortnamn i Bohuslän, Sthlm 1983, s. 26-27 och 36. Ekshärad var förr namnet på hela Älvdals härad (Ortnamnen i Värmlands län 14 s. 1 och 11). Huvudnäs: Ortnamnen i Älvsborgs län 12 s. 142-143.
7. Saxonis Grammatici Gesta Danorum. Herausgegeben van Alfred Holder, Strassburg 1886, s. 160-161.
8. Lars Gahrn, Sveariket i källor och historieskrivning, Gbg 1988, s. 23-24.
9. Saxo s. 252.
10. Ortnamnen i Värmlands län XI, Uppsala 1944, s. 52.
11. E. H. Lind, Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn på medeltiden, Uppsala 1905-1915, spalt 534 och 910.
12. Lars Gahrn, Olof trätälja - konung i Värmland eller i Svitjod?, artikel i: Wermlandica 1991.
13. Snorri Sturluson, Heimskringla I. Bjarni Adhalbjarnarson gaf ut (Islenzk fornrit 26:1), Reykjavik 1941, Ynglinga saga kap. 42-45 och 49.
14. Snorri Sturluson, Heimskringla, Harald hårfagers saga kap. 13-14, Olav den heliges saga 77, 181 och 196, Harald Sigurdssons saga kap. 70, Magnus barfots saga kap.12.
15. Egils saga Skalla-grimssonar. Sigurdhur Nordal gaf ut (Islenzk fornrit 2), Reykjavik 1933, kap. 70-76. Arvid Ernvik (1955 s. 37-40) anser att sagans skildring är sann, men han dryftar inte frågan närmare.
16. Sigurdhur Nordal i inledningen till Egils saga (1933). Peter Hallberg, Den isländska sagan, Sthlm 1969, s. 35-36 och 144. Åke Ohlmarks i: De isländska sagorna I, Sthlm 1962, s. 20-21.
17. Hakonar Saga and a Fragment of Magnus Saga. Edited by Gudbrand Vigfusson, London 1887, kap. 33-36, 101-117, 139, 144-156. Vad det gäller norska ortnamn, se: Norges konge sagaer 4, Håkon Håkonssons saga, Magnus Lagabötes saga, Oversatt av Finn Hödnebö, Oslo 1979.
18. Sverges traktater med främmande magter jemte andra dit hörande handlingar utgifne af O. S. Rydberg I, Sthlm 1877, nr 120.
Några ord måste ägnas redogörelse nummer tre. På alltinget i Sveg i Härjedalen uppräknade bönderna gränsmärkena "mellan Norges konungs rike och sveakonungens". Endast de tre sista berör Värmlands gräns, nämligen "Frengs enda" (orten okänd), Thinguoll (Tingvalla, nuvarande Karlstad?) och Lee (Stora Le).
"Frengs enda" kan ej med säkerhet utpekas. Erik Noreen framför i Namn och Bygd 1919 s. 131-132 några djärva antaganden. Ture Heed hävdar i sin bok Dalarnas historia, 1978 s. 33, att det skulle röra sig om Fryksände. Sakligt är denna tolkning tilltalande, men den bygger på ett antagande, nämligen att ortnamnet är förvanskat. De äldsta beläggen för ortnamnet Fryksände kan nämligen inte språkligt sammanställas med gränslistans "Frengs enda". De är: Fröxenndha, Frögxenndha och Frigzenda från 1542-1546 (Ortnamnen i Värmlands län II, Uppsala 1923, s. 2).
Vad det gäller Stora Le får vi veta: "Le är ett stort vatten. Sveakonungen äger (områdena) öster om vattnet, och Norges konung väster om vattnet." Om gränsen skulle dragas över Tingvalla, skulle halva Värmland räknas till Norge. Eftersom de andra redogörelserna fastställer ungefär nuvarande gräns, har forskarna avvisat denna gränsmärkeslista. O.S. Rydberg betecknar den som "faktiskt oriktig" (s. 248-249). Erik Noreen kallar dessa rader för "den underliga passus" (Erik Noreen, Studier rörande gränserna mellan Värmland och Dal samt Värmland och Norge i äldre tid, i: Namn och Bygd 1919 s. 121). Rolf Karlbom fastslår, att påståendet om Tingvalla som gränspunkt,"obekant i alla andra källor", kan" inte gärna gälla som korrekt". (Karlbom, 1974 s. 32-33). Jag instämmer och vill påpeka ytterligare några skäl:
Denna gräns skulle skära rakt genom sammanhängande bygder. Den är onaturlig och otänkbar.
En gränslinje mellan Karlstad och Stora Le strider mot samma gränslistas följande påstående, att sveakonungen äger området öster om sjön.
Namnet Tingvalla finns även i Dals-Eds socken i Dalsland (Ortnamnen i Älvsborgs län 19 s. 26). Detta Tingvalla är enligt ortnamnskommittén den enda orten med detta namn i Dalsland liksom Tingvalla vid Karlstad är den enda orten med detta namn i Värmland. Tingvalla i Dalsland ligger strax söder om Stora Le och skulle således ha varit mycket lämpligt som avslutande gränsmärke i denna förteckning. Vi behöver endast förutsätta, att härjedalingarna har kastat om de två sista gränsmärkena för att alla svårigheter skall lösa sig. Ett sådant misstag kan mycket lätt tänkas. Just ordningsföljden mellan flera orter är det svårast att hålla i minnet.
Tinget hölls i Sveg, och de värmländska orterna låg längst bort för härjedalsbönderna. Ture Heed skriver: "Ett vanligt drag i dessa uppteckningar är, att där är en rad långa språng mot slutet. Någon visste om gränsmärkena närmast ganska väl, men de långt borta blev de få och osäkra kanske. Det gäller även gränserna i min bok Dalarnas historia, s. 32."(Ture Heed, Brev till Lars Gahrn, 30/6-93). Med andra ord: För härjedalingarna låg Värmland så långt bort, att de mycket lätt kunde misstaga sig vad det gäller ortnamn och uppräkna ett par av dem i fel ordning.
Angående Älvtrunda se Ture Heed 1978 s. 32-36.
19. Snorri Sturluson, Heimskringla, Olav den heliges saga kap. 61. Snorre använder namnet Kölen om fjällryggen mellan Jämtland och Tröndelagen. När det gäller Värmland använder han dock flertalsformen "Kölarna". (Nils Ahnlund, Kölen, kapitel i författarens bok: Svenskt och nordiskt från skilda tider, Sthlm 1943, s. 19-21). Se vidare not 21.
20. Den norsk-islandske skjaldedigtning udgiven... ved Finnur Jonsson B Rettet text 1 Bind, Köbenhavn og Kristiania 1912, s. 271-272. E. A. Kock, Notationes norroenae. Anteckningar till edda- och skaldediktning 1-27, Lunds universitets årsbok 1923-1944, paragraferna 620, 721 A, 730-732, 1417 D och 2780.
21. Hakonar saga, kap. 110-115. Angående de norska ortnamnen se: "Norges kongesagaer 4", s. 108. Vad det gäller de svenska ortnamnen se: Ortnamnen i Värmlands län del 6, Uppsala 1942, s. 32, 36 och 62. Arvid Ernvik, Edskogen - ett försök till gränsdragning, i: Svensk geografisk årsbok band 27, 1951, och Ernvik 1955 s. 9-16. Sagans ortnamn behandlas likaså av Ernvik 1955 s. 31-32.
Ernvik (1951 s. 83) hävdar, att Edskogen i äldre tid bör ha räknats till Norge, eftersom man säges fara över Edskogen till Värmland. Värmland ligger således öster om skogen. Det heter emellertid på samma sätt, att svearna i Värmland färdas "västerut över Edskogen och komma fram till Solör mycket oväntat" (Snorri Sturluson, Heimskringla I, Ynglinga saga 43). Här räknas Edskogen således inte heller till Solör. Det är vanligt, att endast bygden men inte vildmarken betecknas med ett geografiskt namn. På samma sätt räknar Adam av Bremen på ett ställe skogarna och bergen mellan Skåne och Götland såsom icke tillhörande någotdera området (Adam 4:7, Gahrn 1988 s. 65) Ett geografiskt namn kan täcka ett vidsträckt område, men det finns som regel inom detta område en betydligt mindre kärna, som namnet täcker i första hand. Helt naturligt kommer ett bebyggelsenamn att i första hand täcka bygden eller bebyggelsen och blott i andra hand vildmarken och skogarna.
Edskogen räknades således inte till vare sig Värmland eller Solör, men det hindrade ju inte, att man från båda sidor av Kölen kunde göra anspråk på de närmaste delarna av skogsmarkerna. När konung Håkon Håkonsson skulle återvända till Norge tog han in hos en präst i "Västra Holmadal", det vill säga Holmedal. "Om morgonen for konungen västerut i skogen, och mitt på dagen kom han till sitt rike" (Hakonar saga kap. 117). Till och med norrmännen räknade således ett par mil av skogen - enligt Ernvik skall detta dock inte ha varit en del av Edskogen - till Värmland och Sveariket.
Det vore vidare mycket märkligt, om värmlänningarna skulle ha gjort anspråk på Trysil djupt inne i Norge men inte på de delar av Edskogen, som gränsade till värmländska bygder.
Enligt Snorres egna ord skulle Göta älv sedan gammalt ha varit skiljegräns mellan Sverige och Norge " men norrut Markerna till Edaskogen och därifrån Kölarna" (Snorri Sturluson, Heimskringla, Olav den heliges saga kap. 61). Fastän Snorre här som vanligt har skiftande uttryckssätt, måste innebörden vara, att Markerna, Edaskogen och Kölarna utgjorde riksgräns. Innebörden är icke att Edaskogen här endast skulle vara en platsangivelse, som omtalar var Markerna och Kölarna möttes. (Så vill Ernvik fatta uppräkningen). Det finns inte någon rimlig anledning, att i denna ytterst kortfattade redogörelse tala om var Markerna slutade och Kölarna började. Dessutom kan begreppet Edskogen omöjligen - som Ernvik vill - syfta på skogens östligaste utkant. Säger man att en gräns går fram till Edskogen, innebär detta för vanligt språkbruk, att gränsen går rakt på skogen, till ungefärliga mitten av densamma. Edskogen var således ett gränsområde och ingalunda i sin helhet en del av det norska riket.
Ernvik åberopar vidare några ortnamn, som skulle giva ett visst stöd för uppfattningen, att riksgränsen skulle ha gått östligare. De är Gränsen, Skiftet, Riket, Riksmyren och Riksbråteröset (Ernvik 1951 s. 84 och 88, 1955 s. 13-14). Gränsen och Skiftet ger dock inte besked om vad för slags gräns det kan vara fråga om. Varför en skog kallas Riket är oklart, och de två namnen med förleden Riks- har samband med Riket. Alla de uppräknade namnen är sena. Att "Kölarna" skulle ha börjat vid skogens östkant anser Ernvik framgå av att ett område vid Sulvik skulle ha hetat Kölen. Det framgår av Håkon Håkonssons saga (Hakonar saga kap. 117, Ernvik 1951 s. 85-86 och 1955 s. 14-15). Ordet "köl" betyder dock (bland annat) "bergsrygg" (Elof Hellquist, svensk etymologisk ordbok, Ahnlund 1943 s. 21-28). Sådana fanns både österut och västerut på Edskogen. Därför talade man - som Ahnlund har visat - om Kölarna i söder och Kölen i norr.
Både Edskogen och Kölarna utgjorde således ett brett gränsområde mellan Värmland och Norge. Gränsen mellan rikena ansågs åtminstone omedelbart söder om Edskogen gå ungefär mitt i skogsbygden mellan rikena.
Ernvik hävdar vidare, att södra Värmland ursprungligen skulle ha räknats till Västergötland. Magnus ladulås talar nämligen om "västgötar väster om Vänern", och enligt Lilla rimkrönikan skulle värmlandskungen Olof trätälja ha styrt "götalandet" (Ernvik 1951 s. 88-89, 1955 s. 53-59). Magnus ladulås syftar emellertid på dalborna, och värmlänningarna nämns för sig. (Svenskt diplomatarium nr 813, R. Tengberg, Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige I, Sthlm 1875, s. 16). Endast dalslänningarna kan sägas bo väster om Vänern. Värmlänningarna bor ju norr om denna sjö. När Lilla rimkrönikan skrevs visste man ännu inte, att Snorre Sturlason kopplade ihop Olof trätälja med Värmland. Krönikan bygger nämligen helt på Historia Norwegiae, som endast säger, att Olof trätälja "dog vid hög ålder i Svetjud (Swethia) efter att länge och fredligt ha skött sitt rike" (Gahrn 1991 s. 11). Lilla rimkrönikan säger därför, att konungen "styrde Sverike både länge och väl" och att han dog i Uppsala "av rättan ålder" (Scriptores Rerum Svecicarum 1:1 s. 255). Endast en handskrift av krönikan har Götalandet i stället för Sverike, och denna enda handskrift är inte mycket att bygga på. (Att konungen skulle ha dött i Uppsala är endast ett antagande. En gamling bör ha suttit stilla i sin huvudort och bör följaktligen också ha dött där - så har krönikören tänkt.) Avslutningsvis kan påpekas, att Lilla rimkrönikan skrevs vid mitten av 1400-talet, och att Värmlands gränser då sedan länge var fastställda. Den har helt enkelt inte något källvärde, när det gäller att fastställa det ursprungliga Värmlands omfång, allra helst som krönikören inte känner till något samband mellan Olof trätälja och Värmland.
Ernvik har gjort en stor insats, när han utforskade samfärdslederna på Edskogen och skogens gränser. Det jag vänder mig emot är blott hans påståenden, att södra Värmland ursprungligen skulle ha tillhört Västergötland, och att hela Edskogen ursprungligen skulle ha tillhört Norge. Bägge dessa förhållanden skulle ha varit utan motstycke. Det är åtminstone för mig helt okänt, att två bygder på var sin sida av en vildmark inte båda skulle göra anspråk på de närmaste delarna av denna utmark. Sverige har ytterligare två insjöar, som bägge är jämförliga med Vänern vad det gäller storleken, nämligen Mälaren och Vättern. Bägge utgör gräns mellan de landskap, som går fram till dessa sjöar. Smärre sjöar som Värends sjöar, Siljan och Storsjön utgör i stället härads- och sockengränser. Större vatten band visserligen samman bygderna runtom, men i viss mån skilde de dem också åt (Lars Gahrn, Bland svear och götar, Gbg 1989, s. 48-49 och 60). När Värmland stiger fram ur förhistoriens dunkel, har landskapet således ungefär samma gränser som nu.
Tyvärr kan vi inte med någon säkerhet eller sannolikhet draga slutsatser om förhållandena dessförinnan.
22. Helmer Selvik, Glomma, artikel i: Svensk uppslagsbok bd 11, 1955, sp. 836. Angående sägner kring Knuts båtfärd: se Ernvik 1955 s. 40-47.
23. Arvid Ernvik 1951 s. 81-83. Ernvik 1955 s. 11.
24. Gahrn 1989 s. 39.
25. Gahrn 1988 s. 71, Gahrn 1989 s. 37-38
26. Gahrn 1989 s. 18-21.
27. Harald Wideen, Ett processionskors från biskopstidens Läckö och några ord om Vänerns betydelse för det västsvenska kulturlivet i äldre tider, i: Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 4:10, 1937, s. 58-68. Densamme, Klostret på ön, Från en sommarexpedition till Lurö i Vänern, i: Julhälsningar till församlingarna i Skara stift 1949 s. 24-31 (omtryckt i: Wideen, Femton antikvariska stycken, Skara 1977, s. 35-40). Gahrn 1989 s. 37-38 och 56. Johannes Messenius ger oss uppgiften om Läckös grundläggningsår: Ärland Noreen, Läckö slott, Lund 1966, s. 7.
28. Gahrn 1989 s. 32-35, 54-55.
29. Gahrn 1989 s. 6 och 24.
30. Snorri Sturluson, Heimskringla, Olav den heliges saga kap. 94.
31. Sverris saga kap. 11, 40, 53, 79, 117. Se Gahrn 1989 s. 88-91. Åke Ohlmarks skriver: "Skildringen av den förfärliga vinterfärden genom den översnöade Eidaskogen är så detaljerad och gjord med sådan inlevelse, att man inte förmår fria sig från tanken att sagaförfattaren själv rest denna väg vid liknande tid på året och varit med om en del äventyr också han" (Åke Ohlmarks, Svearna i saga och hävd, 1971, s. 94-95). Han menar alltså, att Snorre Sturlason skulle ha farit denna väg, när han besökte lagman Eskil och fru Kristina i Västergötland 1219.