Av de gamla självägda bondgårdarna i socknen som ägts och stannat kvar inom en och samma släkt intill senare tid finns inte många kvar. De har följt med i de stora egendomsköpen, som försiggick på 1800-talet och i början av 1900-talet och har blivit bolagsegendomar eller också sedan de avfolkats kommit i samhällelig ägo. Något enstaka fall finns även, där en sådan gård brukas som bostadslägenhet eller arrendegård för någon enskild familj.

Larsgården i Långflon är dock ett av de få undantagen, där gården fortfarande är kvar i släktens ägo och brukas av ättlingar i rätt nedstigande led från de äldsta förfäderna.

Långflon har av äldre skildrare betecknats som en mycket vacker bygd vid stranden av Klarälven mellan de mäktiga forsarna Sandkällforsen och Sigfridsforsen, där den annars strida älven flyter lugnt och stillsamt mellan de glest bebyggda stränderna och skänker en vacker bakgrund åt de gamla gårdarna som där ännu är kvar. Den gamla Larsgården har säkerligen under tider som svunnit varit mål för månget främlingsbesök. Mest bekant har den dock kanske blivit genom att den varit hem för Värmlands största och även sista mer betydande björnjägare Lars Larsson.

I tidskriften Skog och sjö skrev man år 1913 sålunda:

”Efter vår populära värmlandsson Gustaf Schröders frånfälle torde knappast söder om de norrländska landskapen någon mer betydande björnjägare finnas kvar än Lars Larsson i Långflon, Norra Finnskoga, vilken bragt 40 björnar om livet. En omständighet, som kröner denne mans jägarära kanske högre än någon annan är just den, att han aldrig lossat skott på flera än dessa 40 som han fått. 39 har stupat på platsen och den 40:de anträffades död någon tid efteråt. De skjutna björnarna har alltid burits hem ur skogen.

Redan som 14-årig gosse sköt Lars Larsson sin första björn, en jakt som Gustaf Schröder visst förut skildrat. Bland de fällda djuren är en vacker silverbjörn, vars hud ännu tjänstgör såsom jägarens slädfäll och för vilken han varit bjuden stora summor. En vinter sköt han inte mindre än 7 björnar. Den sista fälldes för tjugo år sedan och jägaren delar fullt den åsikten, att det stolta villebrådet ej längre finnes i Värmland.

Förutom de två sista, mot vilka remingtongevär använts har alla de övriga fallit för studsare, som Lars Larsson ärvt efter sin farfar och som naturligtvis ännu är jägarens egendom. Jakten skedde aldrig på annat sätt än med hund och Lars Larsson hade svårt att förstå hovjägmästare Herman Falk, som fann ett nöje i att skjuta björnar på drevskall.

Någon varg har denne storjägare aldrig skjutit, men däremot så många älgar, att han ej har reda på deras antal. Sista älgen sköt han för tre år sedan strax intill sitt hem.

Två duktiga björnjägare mindes han, båda döda för länge sedan. Den ene av dem, ”Huskegubben” i Husketorp, Södra Finnskoga, lär ha skjutit omkring ett hundra björnar. Den andre, en norrman, Daniel Rysjöberg hade också skjutit många, men antalet hade han sig inte bekant. Gustaf Schröder och Jan Finne voro för honom däremot bekanta blott till namnet.”

Lars Larsson dog år 1916. Det var en man av ett säreget slag, som då gick ur tiden. Han var stor och reslig och hade en värdighet i sitt uppträdande som var mindre vanlig i denna avlägsna skogsbygd. Hem och gård och livet i skog och mark var för honom av oskattbar betydelse. I över femtio år var han chef inom sitt distrikt för Klarälvdalens Flottningsförening och han var i denna sin befattning mycket populär både bland överordnade och underlydande.