Arvid Ernvik, Värmländsk medeltid

Fisket som näringsgren

- - -

I skogsbygderna, där bebyggelsen i äldre tider var ytterligt gles, har fiskestigarna inte sällan blivit kolonisationsvägar. Det är inte tillfälligheter att åtskilliga bol, sätrar och skogstorp har anlagts vid fiskevatten i från början ödsliga skogsmarker.

I fortsättningen framhålles, att det främst var kungar, biskopar, domkyrkor och kloster samt en del adelsmän, som lade beslag på de rikast givande laxfiskena. De i medeltida brev äldsta omtalade fiskartorpen var i adelsmäns ägo, meddelar Harry Ståhl, eller ägdes av klostren. (KL IV, art. Fiskartorp, sp 300.) Eftersom det är just domkyrkornas, klostrens och adelns jordebrev som bevarats, visar detta mera, vilken vikt de lade vid fiskena. Om fiskena i böndernas ägo tiger källorna. (Påpekat av J Liedgren.) På fiskeplatser, där fiskeverken och fiskegårdar hade anlagts med stora kostnader och mycket arbete, blev det nödvändigt att uppföra bostäder och redskapsbodar, och så bildades vad man kan kalla fiskelägen. I det följande skall några exempel på dylik fast bebyggelse vid värmländska laxfisken omnämnas.

I Värmland liksom annorstädes i vårt land torde antalet laxfångstplatser under vikingatid och tidig medeltid ha varit större än under t ex 1600-talet, då anläggandet av kvarnar, sågar och stångjärnshamrar krävde dammbyggnader och vattendragen förorenades. Laxen fick allt svårare att nå sina gamla lekplatser och blev med tiden alltmera avstängd från dem, tills man i senare tid började bygga laxtrappor och laxodlingsantalter, för att den värdefulla fiskarten inte skulle helt utrotas.

- - -

Hur stora fiskeintäkterna av tiondet och de egna fiskerierna än kunde vara, förslog de inte långt för att kunna täcka kyrkans och klostrens behov av fisk. Fiskhandeln kom därför att bli av stor betydelse för särskilt dessa institutioner. Det framgår t ex av 1457 års kyrkoprivilegier. Kyrkans fogdar ålades att inköpa fisk, och klostrens tillsyningsmän i skilda landskap övervakade fisket vid klostergodsen och anskaffade fisk genom inköp. Så gjorde även Kronans slotts- och  gårdsfogdar.

Laxen var den utan jämförelse viktigaste fisken både ifråga om inköp och export. Ingen fiskart var så livligt eftertraktad under medeltid och Vasatid. En tunna lax kostade på 1460- och 1470-talen i Stockholm 3 1/2, 4 och 5 svenska mark och 1525 var priset uppe i 10 mark, uppger Andrén. 

 

Laxfisket och kolonisationen

Älvarnas och sjöarnas fiskrikedom medförde tidig bosättning i älvdalar och sjöbäcken samt vid kusten av Vänern. Vad Värmland beträffar finner vi spåren av den äldsta bosättningen där. I synnerhet torde rikedomen på lax ha lockat många till nedsättning vid forsarna i våra älvar. Givetvis kunde de tidiga inbyggarna inte livnära sig enbart på fiske, av betydelse var också jakten och så småningom boskapsskötseln, medan det skulle dröja länge, innan åkerbruket blev av någon större vikt. Men medan produkterna av de tre sistnämnda näringsgrenarna förbrukades vid den egna försörjningen och inte räckte till för avyttring till andra orter, torde laxfångsterna redan under tidig medeltid ha varit av sådan omfattning, att byteshandel kunde ske och längre fram även export.

Med kännedom om boskapsskötselns och jaktens och senare åkerbrukets otillräcklighet för att möjliggöra någon nämnvärd byteshandel, bör det ha varit laxfisket, som tidigast av alla näringsfång gjorde värmlänningarna kända utanför provinsens gränser. Den tidiga befolkning som slog sig ned vid forsarna i Klarälven, värman, fick snart benämningen värmar och kom att namnge landskapet Värmland. Laxfisket kallades redan på 1170-talet ”Värmlandsfisket”. Ingen annan folkgrupp än värmafiskarna och ingen annan näringsgren kan ha gjort dåtida invånarna och deras landskap kända utåt. Antalet forsar enbart i Klarälven utgör ett tjugotal. Ortnamn innehållande förleden Fors- är i Klarälvsdalen lika många (13 begynnelsenamn och 8 naturnamn). Tillsammans med forsnamnen blir det ett fyrtiotal.
 
Även avlägsna delar av Norrland har befolkats oväntat tidigt på grund av älvarnas rikedom på lax. I Beskrifning öfwer provinsen Helsingland av P H Widmark (Upsala 1860) heter det: ”Norrlands fiskrika floder och havsfjärdar gåvo utan tvivel första anledningen till Sveafolkets inflyttning”. Norrländsk folktradition innehåller antydningar om besök av långväga laxfiskare. Uppsala domkyrka förvärvade tidigt andelar i laxfisket, likaså vissa kloster och kyrkliga inrättningar.

I Värmland var det framför allt Skara domkyrka och dekanat samt vissa kloster och adelsmän, som skaffade sig andelar i laxfiskena. Såsom exempel från år 1412 anföres i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid: (KL IV, art. Fiskeverke, sp 346. Jfr DS 2692.) ”thorp, som til thet samma laxafiske lighat hawer”. Som exempel från Värmland kan väljas riddaren Lars Magnussons byte enligt brev 1329 25/1 (DS nr 2692.) med Riseberga kloster, varvid han erhåller jord (terra) i Rudskoga och ett stycke ”alia quadam parte terrae” i Sund, Visnums socken i utbyte mot jordagods i Södermanland. Riseberga kloster bytte enligt brev 1334 12/6 (DS nr 3068.) till sig en jordäga jämte laxiske vid Skivedsforsen av Johannes Laas, som i stället fick gården Rörsvik och en äng i Ö. Fågelviks socken. Den nyssnämnde Lars Magnusson bytte 1336 10/7 (DS nr3230.) till sig jord vid Skivedsforsen av Birger Abborre, varest Riseberga kloster sedan länge innehaft fiskerätt. I DS IV finns flera brev om Riseberga klosters förvärv av jord vid nyssnämnda fors, ett av medeltidens förnämsta laxfiskeställen.

Det kan knappast vara en tillfällighet, att flera ortnamnstyper i närheten av Klarälven inom Kils härad, där de största laxfiskena var belägna, såsom senare leder har -by, -torp och -rud, alla tre tillhörande medeltida ortnamn. (Hellberg, Kumlabygden III. Ortnamn etc, s 243 f.) 

Laxfiskeställen

Speciellt lämpliga platser för laxfångst var under medeltiden liksom i vår tid dels flodmynningar med omgivning, dels forsar i åar och älvar. Vad Värmland beträffar föreligger, som nedan skall visas, tidiga belägg för hur begärligt fisket var vid Klarälvens utlopp vid Tingvalla och Skoghall samt vid forsarna i älven från och med Grava socken i söder till och med Dalby socken i norr. Rikt givande laxfisken fanns vidare vid forsarna i Gullspångsälven, i sitt övre lopp kallad Letälven och Svartälven. Ett annat fångstställe var vid Norsälvens mynning i Åsfjorden i Nors socken, vid Trossnäs längre upp i älven samt framför allt vid Frykforsen, älvens mest betydande laxfiske. Sjön Värmelns avloppså, Borgviksån, fordom troligen benämnd Värma, hade ännu på 1640-talet ett starkt forsande lopp och där fångades lax. I Byälvens utlopp vid Säffle och forsen ovanför bedrevs laxfiske, men mest fångades lax i den nordliga del av älven, som heter Jösseälven med Jösseforsen, där ett berömt laxfiske var mycket eftertraktat under medeltiden.

- - -