Gamla gårdar i Klarälvdalen  (VF 22 jan. 1948)

Storbondgård från 1700-talet Börjegården i Tutstad, Dalby

Den tredje teckningen i serien ”Gamla gårdar som försvunnit” föreställer Börjegården i Dalby, som byggdes i början av 1700-talet. Själva stamfadern hette Bengt, och hade i sitt äktenskap 17 barn. Den äldste av sönerna, Jon Bengtsson, kallad Jon i Tutstad, ärvde gården.

Börjegården var en av de största gårdarna i Dalby. En ladugårdsbesättning på 18-20 kor, 30 småkreatur, 2-3 svin och 4 hästar fanns på gården. Hur stor själva egendomen var vet man inte, men till gården hörde under Jons tid fem torpställen: ett i Svansåsen, ett i Sundhult, Krok-Larstorpet i Tutstad, Bengts-Jontorpet på Brattmon samt ett å Kärrbackstrand. Säterställe var då Tutstadsätern, cirka en mil västerut från Tutstad. Detta är numera som de flesta andra nerlagt.

Jon i Tutstad hade i sitt äktenskap med Sigrid Markusdotter från Svabacken i Gunneby sex barn, och gården ärvdes av äldste sonen Jon. Denne Jon, kallad Börje-Jonte, inköpte egendomen Fläskremmen, där han lät bygga en gård, Ögården. Till Fläskremmen hörde säterställena Acksjön och Vålhalla. Den senare är en av de få sätrar, som ännu är i bruk. En ny säterstuga har här uppförts och användes jämte den gamla.

 

Börjegården

Vardagsliv på en gammal bondgård.

Om arbete och vardagsliv på Börjegården i gamla tider berättar Jon Jonsson, kallad Lill-Håcko-Jonsa från Sundhult, som i yngre dagar arbetat på gården. Han var bland annat bygdens bäste skomakare och slaktare.

Varje höst efter slakten satt han på ena gavelrummet i Börjegården och gjorde skor till husets folk och pigorna, vilka skulle ha ett par skor som lön. Denna var då 15 kronor i penningar samt ett par skor och tyg till en klänning. Arbetsdagen började i regel kl. 5 på morgonen, då man fick kaffe med smörgås eller sirapslimpa, s.k. ”stomp”. Arbetet pågick så till kl. 9, då det var frukostmål, kallat ”daggern”, bestående av välling, kokad på skrämjöl eller mesost. Den senare kallades ”mörsmevälling”. Middagsmålet klockan 2 var vanligen salt sill och potatis och ibland även kött eller fläsk, samt långmjölk. Kvällsmaten klockan 8 bestod av gröt, mjölk och tunnbröd.

Slåttertiden - bråda och långa dagar.

Under slåttertiden började arbetsdagen klockan 3 på morgonen. Först var det vallarna och ängsslåtterna hemma, som skulle skördas. Sedan kom ”svedjefallen” i bergssidorna. Dessa ”fall” finns ej mera. De har fått växa igen med lövskog. Därefter var det sätervallarnas tur, och det var det värsta slåtterarbetet. De stenbundna sätervallarna och myggen - ”markåten” - vållade mycken förtret och sveda. Allra sist kom myrslåttern. Myrhöet hässjades och hemkördes sedan på vinterföret. Runt hässjorna sattes gärdsgård, för att hindra älgarna att äta upp höet. Till foderanskaffningen hörde också den s.k. lövrepningen och lövkärvstagningen. Vid lövrepningen repades löven av vide och al, och vid lövkärvstagningen skars lövrika kvistar av ask och björk, som buntades till kärvar. 30-50 tjog kärvar var årsbehovet i Börjegården.

Föga humana slaktmetoder

I oktober kom höstslakten. I den med stickljus i väggarna upplysta ladugården började slakten klockan 2 på natten. Som det vanligen skulle slaktas 2 kor, 2 svin och 12-18 småkreatur, måste man börja vid denna tidiga timme för att man skulle kunna arbeta i dagsljus med rengöringen av tarmar och dylikt. Slakten tillgick så, att kon belades med rep om benen och drogs omkull på en slip (släde), bands fast ytterligare och utan bedövning avskars djurets halspulsådror. På samma sätt avlivades småkräken. Svinen däremot påsattes en s.k. ”trynhall”, ett rep om trynet tillsurrat med en träpinne, varigenom svinet hindrades skrika och bita. Djuret avlivades sedan genom stick. Många gånger hände det, att ”trynhallen” lossnade. Då blev det ett klappjagande runt ladugården innan svinet övermannades och skars ihjäl. Man var noga med att använda allt av det slaktade djuret: huvud, lungor, talg (till stöpning av ljus), tarmar, benen, löpmagen av spädkalvar m.m. Blodet användes till palt och blodkorv. Allt kött och fläsk saltades ner, förutom en del fårbogar, som torkades (fårfiol).

Efter slakten vidtog skomakeriarbetet i 5-6 veckor och därefter kom turen till Lill-Håcko-Bengt, byskräddaren. Det tog sin rundliga tid att av det hemvävda tyget sy kläder till husets manfolk. Till skräddarens arbete hörde även, att av de vid höstslakten erhållna fårskinnen tillverka fällar.

Torparna hade det magert.

Torparna fick göra skatt, d.v.s. gratisdagsverken, som arrende för sina torpställen, eller arbeta från klockan 5 på morgonen till 8 på kvällen för en betalning av 50 öre. Men dagen var inte slut härmed. Efteråt väntade vävstolar, spinnrockar och stickning på kvinnorna, och redskapstillverkning m.m. på karlarna.

Börjegården revs och ombyggdes år 1905. Nästa gård i serien ”Gamla gårdar som försvunnit” blir Gunnargården.

Nabo.