FRÅN

FINNBYGDEN

En krönika om

NORRA FINNSKOGA

Värmlands nordligaste socken

____________________________
Karlstad 1954

KÄRRBACKSTRAND

Alla hemmansdelar i Norra Finnskoga söder om Båtstad är delar av hemman i Dalby utom Kärrbackstrand, som utgör en särskild hemmansdel om 1/24 mantal. Den första och största gården har sannolikt hetat Kärrbackstrand, som sedan fått förbli namn för hemmanet.

Skogsmarken till hemmansdelen sträcker sig från Örån i norr till Norra Persby hemmans gräns i söder och från Klarälven till Södra Finnskogas gräns i väster, och den omfattar cirka 850 hektar.

En gammal sägen förtäljer, att en rik gumma i Dalby skulle ha skänkt hela hemmansdelen i faddersgåva till en gudson som hon hade på Kärrbackstrand, men om det finns någon sanning i detta är väl ovisst.

Namnet Kärrbackstrand skall vara uppkommet efter en finne, som hette Erik Kiär (det skrevs också tidigare Kiärbackstrand) med tillägget ”bagge” (Kiärbagge) därför att han kom från Norge, som på 1650-talet bosatte sig söder om Örån. Om detta är riktigt skulle han vara en av de första finnarna i socknen. Han hade en son, Hans Eriksson. Om denne står det antecknat i kyrkboken: ”Hans Eriksson i Hjärpliden, född i Kärrbackstorpet, som aftonen före pingstdagen blev ihjälslagen av ett omkullbränt furuträd och begraven den 27/5 1729 70 år gammal” (född 1659 i Kärrbackstorpet).

I februari 1720 uppvisades inför häradsrätten en förening mellan delägarna i Långav om myrslogarna vid Öråoset och Kiärbaggstorpet och om mulbetet i Balkåsen. På tinget i oktober 1728 bevisade Erik Hansson ”att hans farfader upptagit oskattbelagda torpet Kiärberget, varefter han sedermera kostnad gjort”. År 1731 i augusti inlämnades inför häradsrätten en förening mellan Persby och Långav å ena sidan och huskarlen Mattes Jonsson Otterian å den andra ”om det bemälda Oterian, allenast till nästkommande vår skall vara efterlåtet att innehava sina tomter, som han på förenämnda hemmans (Persby och Långav) samskog upptagit”. År 1732 i september dömer häradsrätten att: ”alldenstund Mattes Jonsson Otterian genom förening den 26/8 1731 utfäst sig att vårdagen (?) detta år avstå till Långav och Persby det torp, som kallas Kärrbackstrand, som på dessa hemmans ägor upptaget är, fördenskull och som 1664 års skogsordning förmår, det inga sådana torp böra bolbyarna till mans upptagas. Ty finner Rätten skäligt, det bör Mattes Jonsson Otterian avträda samma torpställe och lämna det under bolbyarna, som skola förnöja Otterian efter mötesmanna ordom för på torpröjningen använda kostnad.”

Härefter under de påföljande åren pågår en lång rad av processer mellan båda dessa finnar, Erik Hansson och Mattes Jonsson Otterian å ena sidan och bolbyarna å den andra, vilka anklagade finnarna för flera ofog, bland annat för olovlig skogsavverkning och att de mot laga förbud sälja av deras skog till norska köpare. Finnarna appellerade från den ena domstolen till den andra, men förlorade i alla instanser.

År 1728 står huskarlen Olof Samuelsson från Hjärpliden upptagen i husförhörslängden på Kärbacktorpet och 1732 i samma längder Bertil Hamelen på Kärrbackstranden. Det vill härav synas, som om Kärrbackstranden och Kärrbacktorpet voro två skilda boplatser. Det är sannolikt, att efter denna tid blevo finnarna utträngda från sina tidigare boplatser av söderifrån inflyttande dalbybor, då kyrkböckerna från exempelvis år 1765 visar, att hela familjer från Persby, Långav och till och med Norra Ny inflyttat till Kärrbackstrand, till Öråmon, Eggheden med flera platser. Sålunda inflyttade till Öråmon Halvard Larsson från N:a Ny, född 1762. Till Spikgården, Lars Nilsson från N:a Ny, född 1787. Till Gammelstuggården, Halvard Olsson från Ambjörby. Till Vallheden, Per Ranstedt från Uggenäs och till Egghedmon, Nils Hansson från Elverum i Norge.

Det är alltså på västra sidan av älven den äldsta bebyggelsen på Kärrbackstrand uppstått. Boställena på den östra sidan är nästan alla från senare tid och de synes i stor utsträckning från början ha varit säterställen under Dalbyhemmanen Gunneby och Långav. Ett undantag härifrån finnes dock, nämligen Balkåstorp, som redan på 1700-talet var bebyggt och bebott som egen jordbruksfastighet. Här finns ännu bevarade gamla byggnader, stabbur och loft som uppförts på 1700-talet. Som en av de äldsta brukarna på Balkåstorp nämnes Eskil Persson från Lethafors, född 1792, men gården har sannolikt varit bebodd långt tidigare, möjligen redan i början av 1700-talet. Från Balkåstorp utgår en vitt utgrenad släkt åt många håll på Kärrbackstrand.

Granhult är väl också en av de gårdar på Kärrbackstrand, som har tämligen gamla anor. Den ligger under Skyllbäcks hemman och kan möjligen från början ha varit uppbyggd som säterställe. På 1840-talet var denna gård liksom centralpunkt för hela Kärrbackstrand. Där bodde åt den mångomtalade ”Kroggubben”, Olof Nilsson, son till soldaten Nils Höljman, och han var liksom en storpatron för hela omgivningen. Han styrde och ställde som kung i sitt välde, som det heter hos Fröding. Han skötte om sina underhavandes affärer, sålde deras skog och virke, skaffade dem vad de behövde av redskap, matvaror och andra förnödenheter. Han höll ett stort hus med många underlydande och det var ständigt liv och rörelse som på ett värdshus med både hemfolk och vägfarande i brokig blandning, och just på denna tid, när skogarna började skattas och förvandlas till kontanta pengar och hela bygden var en enda marknad av köpare och säljare, skapades en miljö som precis passade en person av Ola Nilssons läggning. Det var en naturlig sak, att alla på Stranna i fullt förtroende lämnade sitt virke till ”Kroggubben”, vilket han sedan i parti sålde till de kringresande uppköparna och sålunda kunde betinga sig ett särskilt gott pris.

I En timmermärkares minnen skildrar Gustaf Schröder ett besök hos Kroggubben på följande sätt:

”Trakten norr om Ovansjön var för sommarresande ett terra incognita, för oss inbyggare däremot en ful och besvärlig, en och en halv mil lång strandväg. Troligen hade överheten fordom vid något tillfälle då folket var nödställt, låtit anlägga och upparbeta en körväg till det två och en halv mil avlägsna Höljes kapell, men sedan glömt indela den på byalagen. Nu var den förfallen och obrukbar, ty dels hade fjällras inträffat, dels hade små fjällbäckar vintertiden svällt upp, avskurit och såmedelst spärrat vägen, dels hade regnvatten så utskurit sandbankarna, att man då endast kunde färdas gående, eller med besvär och bråk ridande. Broarna över Näckån och Tåsan stodo likväl kvar och på så sätt kom man fram.

Sedan man vandrat en dryg mil genom skogar och över hedar ljusnade trakten och man såg här och där på ömse sidor om älven små enstaka torp och på ett ställe flera sådana nära varandra. Byggningarna voro små och oansenliga, dock tilldrog sig ett par av dem vandrarens uppmärksamhet. De lågo alldeles intill älven på dess vänstra sida. Det syntes att den odlade jorden där var en smula större än de andra torpens och oväntat reste sig där ett tvåvånings rödmålat trähus med vita knutar och fönsterposter. Det såg hemtrevligt ut och helt förvånad frågade jag mitt följe vad stället hette och vem som bodde där. - Kärrbackstrand kallas denna lilla avskilda bygd, fick jag till svar, och Kroggubben han som äger den röda gården.

- Å, inte just det, men nog går det an att få sig en sup där för den som vill, men jag vill inte gå dit, sade han.

- Nej, det är alltid så mycket folk där, och strandkararna äro ej goda att råka ut för. De är skojarkynta när de kommer till bygderna och får sig en sup och det är just ingen annan som har några händer med dem än Kroggubb-Ola.

- Ja, de vågar inte göra honom emot. De är rädda för honom.
Under min vandring tänkte jag på vad min följeslagare hade sagt och så började jag forska efter hur det förhöll sig med detta avskilda folk som tycktes leva i en värld för sig. Jag fick snart veta, att de ursprungligen varit finnar, men så småningom, liksom deras grannar i norr, Båtstad- och Höljesfolket, blandat sig med Dalbyborna, antagit deras sockendräkt, men bibehållit finnarnas förkärlek för skogsarbete, jakt och fiske. - - -
H… och jag hade kommit överens om, att följas åt upp till Höljes och vidare norr ut i sällskap med en tredje kamrat. Dagen var bestämd, men ett snöfall hade gjort vägen tungkörd. Icke förty avreste vi, men vi hade knappt kommit ut förrän det började snöa starkt och därtill hade vi full storm. Våra hästar vadade till buken i snö och det gick snäckgången. Ju längre det led desto sämre blev det. Så hojtade kamraten till mig som körde före: tag av till vänster. Vi köra fram till Kroggubben.

Då vi blott hade att köra över älven, där tecken till väg syntes voro vi snart framme.

Trots det ruskiga vädret stodo några karlar på gården och snart kommo flera. De tog hand om våra hästar och så kom en ung flicka med en kvast och sopade snön av oss. Det var tydligen Kroggubbens dotter, så lik var hon fadern. Vi kom in i en stor stuga, där väl tjugo karlar sutto på de kring väggarna löpande bänkarna och rökte. Golvet var vått och klibbigt och det luktade starkt av brännvin. Från ett inre rum hörde vi högljudda karlröster. Vi ombads att stiga upp i övre våningen och därmed dröjde vi ej, ty atmosfären där vi voro var kvävande. Vi fingo en torrvedsbrasa tänd i den stora spisen och njöto av värmen och någorlunda frisk luft. Under det vi gladdes häråt kom någon stultande uppför den branta, knarriga trappan. Det var Ola. Han var nytvättade och kammad, så att hans stora ansikte sken som en blankskurad kittelbotten. Han hälsade oss med handslag och fotskrapning, men sade sig vara olustig, då han kalasat hela natten med några Hedemarkingar som voro hos honom med mjöl och andra varor. Nu fingo vi själva se till att trivas så gott vi kunde och så gick han.

Vi företogo oss att granska det tapetserade rummet med dess många sängar, kistor och märkliga tavlor, då Olas dotter kom in och slog upp ett fällbord, under det hon beklagade att vi fått vänta på mat. Då bordet var dukat och mat framsatt, kom Ola med glas och brännvinsflaska, slog i och söp oss till. Detta upprepades otaliga gånger och kamraterna svarade på skålen så gott de kunde.

Senare på aftonen ville herrarna ha en toddy varför jag gick ner att beställa glas m.m. samt inbjuda Ola. Där var ännu mera folk i stugan än då vi anlände. Alla voro dalbyklädda utom en, som jämnt gick ut och in och småskrattade. Han syntes vara hemmastadd och talade ofta med karlarna. På fråga vem denne var svarade Ola: det är Mysaren.

- Nej, sade Ola, varifrån han är vet jag inte, men han har varit skollärare. Nu har han fått avsked och sedan har han fått vara här.

Allt mer och mer folk blev det på gården. När en del gick så kommo andra in. De provianterade hos Kroggubben. Hans hustru Lisa, sonen Nils samt Mysaren vägde ut mjöl, sill, torrfisk och andra varor, men ingen betalade vad han fick och ingen syntes anteckna vad som lämnades ut. Jag blev ej litet förvånad över vad jag hörde och såg. I Olas bodar fanns en stor mängd med varor och jag förstod att omsättningen måste vara betydande. Jag frågade mina kamrater hur detta kunde gå, när han själv sällan var nykter och ingen betalade vad han fick och ingenting skrevs opp.

- Jo, det går bra, försäkrade han mig. Han har reda på varenda sak som lämnas ut och så får han virke i stället och arbete när han behöver. Ola är kung här bland dessa människor.

Männen runt omkring honom benämnde han hemfolk och dem som voro nerifrån för sockenkarlar. Mesta av skogsmarken i Båtstad och på Kärrbackstrand ägdes av Dalbybor och strandkarlarna voro torpare åt dem.”

Schröders skildring i detta fall synes vara mycket verklighetstrogen. Livet på en gård som denna var nog så på den tiden. Brännvin fanns där alltid och många voro de, både från närmaste trakten och längre ifrån som besökte Kroggubben och fick sig en ”botsup” eller ett kvarter. Det var inte alltid, som vederbörande kunde prestera kontant betalning, men då skrevs det opp och det fick gäldas senare antingen genom avdrag på arbetslön, på lämnat virke eller genom byte eller kvittning på annat sätt.

Det kunde hända, att mitt på söndagsförmiddagen när gubben höll husandakt med sitt folk att det dök upp en sådan kund och ville ha sitt kvantum. Då avbröt gubben andaktsstunden med orden ”det får kanske räcka det som är för i dag” och så gick han att villfara den törstiges begäran.

Hans humör var ofta eldfängt och stridigt och om det hände sig att någon av hans underlydande inte ville göra som han befallde, så kunde han helt spontant servera den uppstudsige en rungande örfil som om det var en karl att räkna med, kanske svarade med samma mynt och så blev det ett regelrätt slagsmål där de kämpande rullade om varandra och pucklade på varandra efter bästa förmåga tills den värsta vreden lagt sig.

På grund av det oregelbundna och påfrestande liv Kroggubben förde, kom han inte att uppnå någon hög ålder. Han dog vid ännu inte fyllda sjuttio år och det omdömet torde trots allt äga full giltighet, att det var en av socknens märkligaste personligheter, som därmed gick ur tiden.

Han hade tre söner, Nils, Jöns och Olof samt fyra döttrar: Marit, gift med Spik Jan Olsson, Lisa, gift med Per Jönsson från Brattmon, Britta, gift med Håkan Jonsson i Båtstad och Karin, gift med Lars Larsson i Långflon.