Ackodering och arbete

När finnskogingar förr i världen träffades och pratade med varann så ackoder de och bytte nyheter.

Numera finns inte tid för den sortens umgänge. Ingen går i stugorna och bara ackoderer. Det behövs inte. Alla nyheter prackas på alla och envar genom massmedia. Teve med snart hundra kanaler och lika många radiosändare slåss om oss. Och alla tidningar. Dagarna och framför allt kvällarna räcker inte till. Vi hinner inte säga mer än "hej" och sedan ett lite längre "hej dååå".

Inte heller finns bofasta människor att gå till. Stugorna står mest ödesvarta. Och förresten finns varken husdjur eller jordbruk att ackoder om. Inte ens väder - det finns i teve. Men allt sådant negativt dösnack är bara ena sidan av glesbygdslivet. Det finns en till!

Om vintern och om hösten när det blev tidigt mörkt, hälsade någon granne på hemma i Spikgården för att ackoder e stönn. Om kvällen. Han, för det var nästan undantagslöst en han, knackade förstås aldrig på dörren utan klev bara på, rakt in i köket.

Att knacka på dörren till ett hem hade varit ovanligt dumt byfolk emellan. Det gjorde bara "fint folk" - agenter, föreläsare och möjligen nasarna, pôsröckeran. Dem såg man förresten genom södra köksfönstret, för de kom på dagtid och alltid söderifrån. Främmande folk kom för jämnan från det hållet om dagen. De hade förstås kommit över hängbron. Om det därför knackade på dörren vart vi rent vettskrämda.

"Men hôcken kom nu da - dä knacker på dörra", sa mamma förfärat när detta hände någon enstaka gång. Jag kröp ihop i ett hörn eller bakom mammas kjol, spänd och kanske lite rädd. Storfrämmande måste det ju vara. Eller?

Den vanliga ackoderern som kom om vinterkvällen stampade och borstade av snön från skorna, först på yttertrappan, sedan i köksgangen, farstun. Vi hade förstås ingen ytterbelysning men hörde på förberedelserna vem det var. Oftast en granne.

Sedan klev han på och satte sig på kökssoffan västom dörren, till vänster. Det var knappt han hälsade, bara muttrade något om vädret, om snön som yrde, om mörkret eller vad det nu var som påkallade hans mumlade, lågmälda kommentar.

Karln i skogen - fruntimret hemma

Varför kom aldrig en kvinna på ackodering? Det fanns förmodligen flera orsaker. En kunde vara att hon helt enkelt inte hade tid. Hon skötte hemmet. Ensam.

Förutom att sköta lagården skulle hon laga mat, diska, tvätta och göra allt annat i hushållet som väva, karda ull, spinna, sticka strumpor och vantar, laga och lappa. Trasiga strumpor fanns alltid där det fanns karlar och ungar som slet häl- och tåhål på hemstickade, lössletn ullstrûmper. Husmor bar jämt på en så kallad stoppkorg, om hon någon enda gång sprang till en granne i ett viktigt ärende.

Binninga, stickningen, var den mest självskrivna följeslagaren för husmödrar som alla alltid bann på något varmt. Jag vet, för min mamma var likadan.

Det skulle också bakas matbröd åt karlarna i skogsarbetet och till ungarnas skolmatsäck, kaffebullar och någon gång småkakor.

Kvinnfolkens lagårdsjobb var slitsamt - mjölkning med händerna, vatten- och foderbärning, strö till djurbåsen, skottning av dynga. Allt morgon och kväll. Ett enformigt arbete, kan väl tyckas. När allt var överstökat för dagen var kvinnorna trötta och behövde vila. Därför blev det inga besök hos grannar och vänner. Ingen tid för ackodering.

Det var alltså karlarna som skötte påhälsningen, uträttade småärenden och kanske lånade telefon hos den som hade en sådan. Nyhetsförmedlingen skötte karlarna som också träffades i utearbetet. Fruntimmer var hemma "vid spisen och födde barn", ett rått men adekvat påstående.

Karlarna hade det förstås inte fysiskt lättare. De arbetade hela långa dagarna, mest i skogen eller i annat tungt kroppsarbete men var nästan lediga när de om kvällen kom hem.

Timmerhuggaren försvann hemifrån innan det ljusnade om morgonen. Hygget låg många kilometer bort. Där var han kvar så länge vinterdagen var nog ljus att arbeta i - med yxa, såg och barkspade. Ett långt ifrån riskfritt arbete, ensam i vilda skogen. Långt hemifrån.

I kvällsmörkret skulle han hem. Kanske gick han på skidor eller åkte sparkstötting, när timmerlassen börjat gå från hygget och vintervägen körts upp i den nästan alltid meterdjupa snön. Timmerskogsarbetet gjordes under skogshästens tidevarv uteslutande om vintern. Bara skogsdikning och röjningsarbeten om sommaren. Varför? Läs vidare får du veta.

Timmerköraren skötte sin häst, ryktade, gav den foder och vatten och skottade ut dyngan när han om kvällen kom hem till ett utkylt stall. I stupmörker. Elektriskt ljus fanns inte.

Det sista en hästkarl gjorde vid läggdags var å sti’ll hästn - ge vatten och nattfoder, hö i krubban. I morgonmörker skulle de två ta sig till ett skogsskifte någonstans bort i bergen. En klapp på länden hörde till stillinga. En häst kan sova på alla fyra i spiltan. Alltså stå och sova. Jaså, säger du, men lite konstigt är det väl?

Att utöver alla dessa karlsysslor ge mor i huset ett handtag i hushållsarbetet eller i lagården var inte så vanligt. Husfar behövde avkoppling och vila. Som hästen.

Gubben på ga’rn gick lika fullt hemifrån en kväll på ackodering.