I Möresätern 1915

Jag var nu 14 år och hemma hos mor och far, som hade stort jordbruk med många kor, hästar och får och en säter långt bort i skogen. Vi hade jungfru, vilken nekade att vara i sätern, varför jag fick axla den bördan.

Vid avfärden hemifrån var ett stoj och väsen, råmande och bräkande utan ände. Hästarna gnäggade, där de stod klövjade med förnödenheter, kalvarna skuttade och bjällrorna pinglade. Med kullan, som bar "sleketaskan", i spetsen satte tåget kurs mot branterna och sätern, dit vi kom på eftermiddagen. Djuren släpptes in på vallen för att beta, eld gjordes upp i den öppna spisen, vatten hämtades i källan, där det vimlade av vad vi kallade "sprelare" (mygglarver) och grodor. Men kaffet med smörgås smakade bra.

Sedan började städningen av "bua", för oj, så där såg ut efter vinterns huggare och körare av timmer. Man formligen fick skotta ut skiten och sedan tvätta alla sängkläder. Första nätterna var det att ligga i höladan.

En dag vid sätern brukade se ut så här. Upp i ottan klockan sex, ut i lagårn för att mocka ut gödseln, strö och vädra. Så skulle man mjölka för hand (det kunde bli 30-40 liter per dag), bära in mjölken i bua och separera den genom en tungt gående separator.

Sedan ut i lagårn för att lösa djuren och följa dem en bit in i skogen, där de sedan fick gå hela dagen. Så gjordes lagårn i ordning för kvällen - en stor korg sattes på ryggen, och man gav sig ut i skogen för att plocka mossa till strö till lagårn, där det endast var jordgolv. När korgen var full kom problemet: hur få upp korgen på ryggen? Med oändlig möda lyckades jag få upp den på en sten och kröp sedan under och lyckades få armarna in i  "fässlorna", men att sedan komma upp på fötterna och med böjd rygg traska mot lagårn utan att förlora balansen, det var allt svårt, det. Men en stark rygg fick man trots allt.

Efter detta arbete var man ganska så hungrig. Smörgås med mjölk smakade bra.

Nu skulle mjölken tas om hand. Den stora trefotade järngrytan sattes över elden och fylldes med mjölk, som tillsattes ostlöpe. Efter en halvtimme var det en tjock massa, som vispades väl sönder för att bättre kunna sätta ihop sig till en klump. Denna klämdes sedan ihop och lyftes ur grytan ned i en bytta med många hål i, där all vasslan pressades ur osten, som sedan skulle vändas flera gånger i byttan. Så började kokningen av messmöret, som pågick hela dagen. Mot slutet måste man röra i grytan hela tiden, annars blev det vidbränt.

Vid hemkomsten skulle djuren tas emot med fägnad. Jag brukade binda en påse med ett band runt midjan och sedan klättra upp i björkar och rönnar, där jag repade löv, som sedan lades i båsen. I båsen skulle också finnas varmt vatten, som kokats med nässla eller enris i till en lag, som man blandat mjöl och salt i. Alla djuren brukade snällt gå till sina bås, där de visste, att det fanns något gott. Fast på höstarna, när de goda svamparna lockade, hände det ofta, att de drog iväg så långt bort och blev så trötta, att de lade sig i skogen och inte gick hem.

Då var det att ge sig ut och leta, lyssnande efter den stora koskällan. Det kunde bli ganska mörkt på kvällarna, och vid mycket regnande svämmade åarna över och var svåra att forcera vadande - man höll många gånger på att strykas omkull av vattenmassorna. Men inte var man varken liv- eller mörkrädd på den tiden, och björn och varg fanns inte här i skogen då. Fick man bara tag på djuren, var man glad och mjölkade gärna, även om klockan var tolv på natten. Men oj, så ledsamt det var att gå ensam hem och veta, att i morgon måste jag söka igen.

Då min femåriga bror var med mig i sätern, hände sig att korna inte kom hem. Vi lyssnade och letade men kunde inte gå så långt bort. Jag måste bära honom på ryggen ibland. Då grät jag och sa: "I morgon går vi hem".

På den tiden gick stora flockar av hästar lösa i skogen på bete och semester. De brukade gå utanför gärdsgården och ibland bryta sig in. Då tog jag småsten i en gammal bunke och skramlade med, och då blev det fart. Jag brukade ofta låna en känd häst ur flocken, lägga sele på den och spänna den för stöttingen. Så körde jag ut i skogen och hämtade hem kullfallna torrfuror, som jag sågade och högg till ved att ha under mina grytor.

Nog hade jag jobbigt men även roligt, för hästar kan man rida på också. Betsel med tömmar fanns och stenar att kliva upp på för att sedan hoppa upp på hästens rygg. Sedan red jag barbacka utefter vallarna. Ensam var jag, och ingen lade hinder i vägen.

Jag var god vän med alla djuren utom råttorna. Jag gallskrek av chocken, när en storråtta på natten hasade sig över mitt bröst och damp i golvet. Katten blev rädd, hoppade upp på en stol och tittade på vidundret. Detta hände bara en gång.

Av mjölken skulle göras ost. Jag ystade praktiskt taget varje dag. Det gick till på detta sätt. Man kånkade den stora trefotade järngrytan opp i spisen och hällde i mjölken, ca 60 liter. Man eldade under, tills mjölken blev fingervarm, och då blandade man i ostlöpe. Mjölken fick sedan stå orörd, tills den ystat sig, vilket kunde ta ungefär 30 minuter.

Ostlöpe köptes på apoteket men kunde även göras hemma av de slaktade kalvarnas löpmagar. Kalvarna fick inte vara mer än ungefär en vecka och bara ha druckit mjölk. Osten i magen togs ur, så tvättades magen, och osten lades tillbaka. Magen saltades och hängdes i kökstaket för att torka. När den skulle användas, fylldes den med vatten, som sedan fick dra i några dagar. Man tog av detta vatten och blandade i mjölken, som då ystade sig som av den köpta löpen.

Så vispades ostmassan väl sönder, varefter den sjönk och klumpade ihop sig. Då var det tid att med händerna krama ihop osten, lyfta upp den i osttejan (ostbyttan) och krama all vasslan ur osten. Ostarna skulle sedan vändas och skötas om varje dag. Sprickor beströks med salt smör, så inte spyflugan fick något tillfälle.

Smör, ja. Det måste kärnas minst en gång i veckan. Vi hade en stor plåtkärna i sätern. Den vevades runt, och det gick ganska tungt. Efter en timmes vevande, innan man fick smör av grädden, var man ganska utsliten. Sedan var det mera lättsamt att fiska upp smörklimparna ur kärnan och lägga dem i tråget, där de skulle ältas och kramas med träslev. Så skulle man skölja ur all mjölken med vatten, varefter smöret saltades och lades ner i en stor träbytta för längre tids förvaring.

Vem kan ana, som inte har smakat, vilken kärnmjölk jag fick dricka i sätern? Mycket skulle jag ge, om sådan mjölk kunde anskaffas, men det är en omöjlighet. Kärnmjölken från mejeriet har inte en chans vid jämförelse. Jag brukade blanda kärnmjölken i messmöret, när vasslan kokat ihop och var nästan färdig. Messmöret blev så mustigt, ljust och fint. Ja, tänk, vilka tider vi lämnat.

Apropå vasslan! Det var inte alla gånger jag kokade messmör, utan kalvarna fick dricka opp den. En gång hade en tjurkalv smugit sig in i förstugan till bua och druckit ur all vasslan ensam. Oj, så sjuk han blev! Först och främst höll han på att spricka. Han var som en hård, stor boll och låg med huvud och ben utsträckta och tungan utanför munnen. Jag trodde säkert, att han skulle dö. Men så till slut började det rinna ur alla hål som fanns på hans kropp, och tänk, han kryade på sig, och vasslan tyckte han fortfarande om.

Med i sätern var en bock och en bässe (gumse) med stora horn. Dessa brukade jämt stångas. En olycksdag bröts bockens ena horn av en bra bit nere i huvudet. Det blödde och såg fult ut, jag lindade om med trasor och kände medlidande med bocken. Den var lite moloken några dagar men kryade snart på sig. Jag kan inte minnas, att den stångades mer. Usch, som varet rann ur detta hål! Det såg ut som om hans huvud var fullt.

Efter midsommaren, när slåttern hemma vid gården var klar, blev det sätervallarnas tur. Till sätern kom då - för det mesta en söndagseftermiddag - så där en fyra karlar med liar och räfsor samt två hästar klövjade med förnödenheter. Hästarna skulle få semester och släppas lösa i skogen, sedan det satts bjällror på dem.

På vallarna växte ett strävt gräs, som kallades finnskägg - inte vet jag varför. Gräset måste mejas av, innan daggen gått ur, annars bet inte liarna på det. Därför gick slåtterkarlarna upp tidigt, redan vid tvåtiden på morgonen, och började arbetet. De fick sedan ta skadan igen och sova mitt på dagen, medan gräset torkade.

Det måste förstås räfsas ihop i såtor och vändas på då och då. När det var torrt "kämmades" det ihop och lades på två långa slanor och bars av två man till ladan, där det lastades in. Det brukade ta en veckas tid, innan säterslåttern var klar.

När hemfärden startades, var karlarnas näverkontar fullpackade med ostar, smörbyttor, messmör, saltost och mesostar. Vid avfärden drog säterkullan en lättnadens suck - nu fick hon städa i bua och åter få ordning på sin tillvaro.

Hos oss hade vi några somrar en gammal säterkulla, som hette Tran-Marit. Hon var så nervös på slåtterkarlar, så de fick knappt äta i fred. Pappa brukade skojsamt säga: "Håll i tallrikarna pojkar, för hon kommer snart och rycker bort dem annars!"

Vid måltiden före hemresan, när Marit tyckte att det hade gått åt för mycket mjölk, utlät hon sig så här (enligt pappas återgivning): "Nu har ne hävt i ne artan liter mjölk, men je ska gå te källa ätt artan liter te, se ne ska få häv i ne."

Ett annat uttalande av Marit: "Hur skulle korna vilja gå hem på kvällarna? Här som det är hundar och svarta hattar hela sommaren."

Köp häftet