Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916

VINGÄNG OCH WILHELM EDGREN.

I dessa dagar har järnvägen Torsby-Kil öppnats för trafik och därmed har Fryksdalen ryckt ett stort steg närmare yttervärlden. Men Älvdalen väntar fortfarande på förbättrade kommunikationer och ligger en stor del av året så gott som isolerad. Ställen finnas t. o. m. som tagit ett steg tillbaka i kommunikationshänseende, exempelvis egendomen Vingäng i Dalby socken, åt vilken här några ord skola ägnas.

     

Vingäng har ett förtjusande läge vid Klarälvens västra strand, på en högt belägen udde, där den på vattenfall så rika Vingån faller ut i Klaran - en leende idyll med vitstammiga björkar, som bjärt sticka av mot de mörka, barrskogsklädda bergen och höjderna på motsatta sidan älven och omkring den alldeles intill belägna Vingsjön, där Klarälven letar sig väg mellan hundratals videklädda holmar. Vägen till Finnskoga och Norge gick för något 10-tal år sedan förbi Vingäng över det branta Holmberget, från vars topp en vidsträckt, imponerande utsikt öppnar sig över den omgivande trakten, floddalen och älven, som strid och forsande tömmer sig i den lilla sjön, silar mellan holmarna och sedan speglande lugnt glider förbi det lövskogsklädda näset på sin färd söderut. Men färjan, som förr förmedlade landsvägsförbindelsen till Norge, är borta sedan bro byggdes längre norrut; ingen ångbåt lägger numera till vid det forna färjstället. I roddbåt över älven, eller på den förfallna forna landsvägen få Vingängsborna sätta sig i förbindelse med grannar och kommunikationer. - Ett idealiskt ställe för en ung viking, som vill ge form åt älvens och bergens, de tiomila skogarnas och gränsbefolkningens ännu oskrivna epos.

I december månad år 1913 försåldes Vingäng av fröknarna Beda och Bertha Edgren till A.B. Mölnbacka-Trysil och har därmed, om man så får säga, upphört att äga en självständig historia. Under åren 1848-95 ägdes egendomen av deras fader, den i vida Värmlandskretsar bekante löjtnant Wilhelm Edgren. Släkten Edgrens stamtavla innehåller, beträffande honom, följande data:

Född på Vagge i Värmland den 15/3 1809. Intogs i Karlstads elementarskola 1816, blev gymnasist 1823 och student i Uppsala den 30/9 1827. Lämnade akademien 1828 och utnämndes den 2/8 1829 till fänrik vid Värmlands regemente, på vilket regemente han tjänade kvar till den 27/4 1833, då han erhöll avsked som löjtnant, men kvarstod dock i armén till den 14/8 1848. Ledamot av Svenska jägareförbundet 1830. Köpte 1831 egendomen Gällserud i Fryksdalen (Lysviks socken), varest han bodde till 1845, då egendomen såldes. Köpte 1848 Vingäng i Dalby socken av Övre Älvdals härad och var där bosatt till sin död 1895. Gift 1831 med Anna Sofia Elfvendahl, dotter av prosten Per Elfvendahl i Ekshärad, död 1844, och hade med henne 5 barn.

Många Dalby-bor minnas säkerligen ännu den originelle "löjtnanten på Vingäng" - försvarsentusiasten, naturdyrkaren, jägaren, fiskaren, den eftersökte sällskapsmannen med de tusen historierna och den oförbränneliga, ständigt flödande humorn. Redan dräkten väckte uppmärksamhet. I vardagslag gul sämskskinnsrock med blanka knappar och hög krage, grön, blommig väst med mässingsknappar, storrutiga röda och svarta byxor, militärmössa - eljest mörkgrön jaktdräkt med skört och blanka knappar. Jägarpipa och slidkniv i luden balja voro ständiga tillbehör till såväl vardags- som helgdagsdräkt. Inredningen i den del av manbyggnaden på Vingäng som han för egen del disponerade - "porschen" - var ej mindre originell. I tamburen hängde, täckta av den blågula flaggan, uniformspersedlarna från hans militära tjänstgöringstid, (Att E. så tidigt tog avsked från militärtjänsten, vilket arbete han så högt älskade, berodde därpå att han samtidigt hade befattning som flottningschef längst upp på Klarälven, närmast Fämundsjön, och blev inkallad till militärtjänstgöring under den tid på våren, då hans närvaro på flottningsplatsen var nödvändig. - Senare under sin Vingängstid hade E. under en lång följd av år anställning hos Borgviks bruk såsom uppköpare av sågtimmer.). I arbets- och sovrum voro väggarna täckta av vapen, rökdon och en ståtlig samling jakttroféer. I "boden" -  en liten paviljong vid stranden - förvarades fiskredskapen. Utanför manbyggnaden fladdrade en vimpel i alla väder och vid flaggstångens fot lågo två mindre kanoner med mynningarna riktade mot älven. Vid stranden lågo ett par vackra roddbåtar, och flera slingrande stigar ledde uppför den branta backen mellan höga, smäckra lövträdsstammar. Yppig  grönska täckte marken; på försommaren spredo konvaljer och linnéor sin diskreta doft.

De höga, vitstammiga björkarna, blandade med hägg, rönn, asp, sälj och al, som nu omgiva gården och spegla sina kronor i Klarans genomskinliga böljor, äro uppvuxna sedan Vingäng inköptes av Wilhelm Edgren. Utsikten från de norra rummen i boningshuset är storslagen. Därifrån kan man under högsommaren betrakta de praktfullaste solnedgångar Älvdalen har att uppvisa. Bortom de närliggande bergen skönjas de blånande konturerna av Dalarnas och Norges fjäll. Allt detta var föremål för den bortgångne ägarens stolthet och kärlek och en hel släkts beundran.

Jakt och strövtåg i naturen voro "löjtnantens på Vingäng" älsklingsnöjen. Under åren 1830-50 var han ständig deltagare i sin svåger hovmästare Falcks berömda björnjakter. Krypskytten - "jaktens prosaiske och materialistiske representant, som t. o. m. använder snara och giller såsom förstörelsemedel mot skogarnas villebråd" - hatade och föraktade han. "Det djuriska nöjet i förening med den låga egennyttan är den egentliga drivfjädern till hans jakt- och fångstiver". Men för den verklige jägaren höjer han i sina minnen följande entusiastiska lovsång:

”En frisk och klar augustimorgon varsna vi jägaren, jaktens poetiske representant, stående på bergets högsta spets, förtjust betrakta den härliga soluppgången och beundra den stämningsfulla naturen. I dälderna mellan de väldiga bergsträckningarna uppstiga dimpelare och molnstoder i fantastiska former. Allt efter som solen höjer sig växla dagrar och skuggor i snart sagt oändlig mångfald. Vid synen av sådana skådespel är det, som kände människan bättre än annars det godas makt. 'Ju högre upp, dess närmare Gud', säger med sanning ett gammalt ordspråk. Under den andaktsfulla tystnad, som dessa känslor ingiva, träffa hundarnas skall jägarens och naturbetraktarens öra, snart är drevet i full och livlig gång, en musik för jaktens älskare, på en gång livlig och livande. Tonerna upprepas av bergen och genljuda i de djupa dalarna. Jägaren har under tiden stigit ner i den stilla, daggfriska dalen. Pang! - ett skott höres, och jägarehornets raska, muntra toner tillkännagiva att villebrådet fallit. Vi lämna här skogens son att fortsätta sitt älsklingsnöje i den friska naturen, vi låta honom upprymd och glad genomströva täcka dalar med deras sorlande skogsbäckar, medan han trogna hundar genomsöka nejden - och avsluta härmed denna ofullständiga skiss, som i sin ofullkomlighet dock torde visa jägarens och skyttens så vitt skilda intryck och uppfattning av jaktens njutningar och nöjen”.

De i "boden" förvarade fiskredskapen voro flitigt i bruk - alltid med gott resultat. "Pundsgäddan", som solade sig vid stränderna, och laxöringen, som nedanför forsen gjorde sina muntra språng efter vattenflugorna, voro ej heller byte att förakta. Med stolthet berättade ägaren att han samma år på långrev fångat en 15 och en 18 markers gädda; och ställets dräng, "Lell-Halfvar", kunde på några timmar fånga 8 à 10 marker större och mindre silverglänsande foreller.

År 1852 bildades i Dalby ett skarpskyttesällskap och Wilhelm Edgren utsågs till dess ständige sekreterare. Han verkade entusiastiskt för saken, bl. a. genom en serie artiklar, införda i Nya Värmlands-Posten, för att belysa sällskapets fosterländska syfte. Samtidigt med skarpskyttesällskapet bildades en s. k. assuransförening under samma ledning och med uppgift att ersätta av rovdjur dödade kreaturs värde. (Björn och varg voro den tiden inga sällsynta gäster i Älvdalen, vilket framgår därav att nämda assuransförening under sin 5-åriga verksamhet lämnat skadestånd för 21 kor och kvigor samt 3 fölungar, ihjälslagna av björnar; för 10 kor och kvigor samt 1 föl, dödade av vargar. Vintern 1853 blev en av E:s jakthundar bortsnappad av en varg i gångstrappan på Vingäng.) De nämnda sammanslutningarna upplöstes 1864, då Dalby frivilliga skarpskytteförening bildades. Denna vann emellertid föga tillslutning och motarbetades från flera håll. Trött på de ständiga angreppen lämnade E. 1870 sin befattning som överbefälhavare och föreningen upplöstes. "Denna minnesvärda fosterländska rörelse", säger han, "illa understödd och vårdslöst behandlad av stadsmakterna, motarbetad mer eller mindre öppet, föraktligt beledd av pedantiska militärer, som anse 'tummen på skruven' vara ett högviktigt tempo för soldatens utbildande till krigare, måste avstanna under så beklagansvärda och ogynnsamma förhållanden, ty en eld, så illa vårdad, så vårdslöst underhållen, brinner snart ut för att slutligen alldeles slockna".

Intressant är för övrigt att just i dessa världskrigets dagar, när de flesta bland vårt folk insett nödvändigheten av ett starkt försvar, läsa den gamle löjtnantens på Vingäng på 1860-talet gjorda inlägg i försvarsfrågan: "Några ord om nationalbeväpning och självständighet" m. fl. Med tanke på Frankrikes nederlag yttrar han några år senare:

"Härav hämta vi den sorgliga lärdom, att det land och det folk, som ej bereder sig medel att själv kunna avstyra våld och röveri, måste underkasta sig styrkans råa rätt, d. v. s. se sitt land härjat och bränt, dess inbyggare våldförda och mördade, dess provinser och städer plundrade och erövrade. En naturlig följd av dessa dagens smärtsamma företeelser måste således bliva: att allvarligt tänka på och ofördröjligen ordna försvarsväsendet, så att det kan äga bestånd och betrygga landets självständighet. För att vinna detta eftersträvansvärda mål är första och sista huvudvillkoret, att var och en, som har den lyckan att vara född svensk, bär den fasta övertygelsen inom sig, att Sverige är i besittning av såväl andliga som materiella medel att kunna försvara sig mot ho det vara må, som dristar beträda dess gamla, fria jord som fiende."

Om syftande på Danmarks öde säger han:

"Partistrider under det man kämpar för hem och härd är ett sorgligt bevis på, att kärleken till fäderneslandet är underordnad andra lägre känslor och passioner".

Alltsedan Wilhelm Edgren år 1848 bosatte sig på Vingäng arbetade han oförtrutet för ordnandet av Älvdalens kommunikationer. I tal och skrift framhöll han huru denna fagra, sagorika bygd, "liljekonvaljernas land", med sin storslagna, romantiska natur var avstängd från den civiliserade världen, huru som följd därav rika naturtillgångar lågo bundna och okunnighet rådde bland befolkningen.

År 1884 utgav E. ett litet häfte "Skildringar från Klarans stränder i norra Värmland", där han framhåller Älvdalens rika naturtillgångar och varmt tager till orda för en järnvägsanläggning med anslutning till statens järnvägsnät. Hans strävanden i detta avseende kröntes dock ej med framgång.

Däremot lyckades han redan 1862 bilda ett bolag, som anskaffade en mindre ångbåt - "Klaran" - vilken förmedlade förbindelsen mellan Edebäck och Vingäng, 8 svenska mil, under 5 år - "till stor nytta och fördel för denna avlägsna ort", säger landshövdningämbetet i sin 5-årsberättelse. Båten, som var allt för djupgående, måste emellertid säljas, och sedan en av annat bolag 1876 anskaffad 24 hkr. ångbåt visat sig oduglig, tog E. 1878 i Nya Värmlandstidn. ånyo till orda i denna trafikfråga. En längre tid uppehölls förbindelsen sedan av en mindre ångslup, som drog en passagerarepråm, och först år 1900 insattes där en vacker och välinredd passagerareångare, "Vingäng".

Sitt största och mest fruktbärande arbete i kommunikationshänseende nedlade E. på genomdrivandet av landsvägsbyggnaden mellan Slättne i Dalby socken och Höljes i Norra Finnskoga. Mellan dessa 2,5 mil från varandra belägna ställen hade förut endast en ridstig funnits. År 1872 kunde E. skriva i Nya Värmlands-Posten: "Vägbyggnaden är nu omsider efter 34 års arbete och strider fullbordad". Arbetet därå, som påbörjades 1838, avstannade efter några år i brist på pengar och blev till ingen nytta. 1867 åtog sig E. att till K. Maj:t ingå med en petition om statsanslag, och erhölls, oaktat avstyrkanden från flera myndigheter, ett bidrag av 15,000 kr. Sin skildring av företagets fullbordan avslutar E. med orden: "Härav kan läras, att ett glömt samhälle, om vilket höga vederbörande sakna lokalkännedom, måste använda en outtröttlig ihärdighet och kraft för att kunna bereda sig och efterkommande något hopp om bättre utsikt till livsbergning". - E. tog även verksam del i väganläggningarna Ransby-Fastnäs, Osebols-skogen - Fryksdals rå och Ransby - Slättne under 1870-talet. På äldre dagar arbetade han med oförminskad iver för den förstnämnda vägens fullföljande från Höljes till Riksgränsen, där norrmännen mötte med en väg som går genom Trysilbygden.

År 1886 skriver han till den för saken intresserade stiftsamtmand Kyhn i Hammar att

"väganläggningen mellan Höljes kyrka och Riksgränsen vid Lutnäs nu är betryggad, och kommer arbetet därå senast 1888 att börjas. - Vår nuvarande kraftfulle hövding har hållit beväringsmönstring i Höljes, den första därstädes hållna sedan världens skapelse. Vid detta tillfälle företog han en resetur till Långflon och Riksgränsen, en färd som ingen landshövding förut företagit. - Efter 20-årigt strävande har nu denna väganläggning krönts med framgång."

Ett stort arbete nedlade han även vid ordnandet av de kyrkliga förhållandena i Älvdalen. Övre Älvdals pastorat var mycket vidsträckt, omfattande församlingarna Norra Ny, Nyskoga, Dalby, Södra Finnskoga och Norra Finnskoga. I början av 50-talet uppgjorde pastoratsborna ett förslag till pastoratets delning i 3:ne - ett förslag som efter 21 års strider 1872 stadfästes av K. Maj:t. Genom sina tungt vägande anföranden till stämmoprotokollen samt sina sakliga och belysande tidningsartiklar har E. kanske mest av alla bidragit till denna frågas ordnande enligt pastoratsbornas önskan.

Före delningen hade Norra Ny och Nyskoga blott en kyrka och en präst, Dalby en kyrka och en präst; Södra och Norra Finnskoga hade väl var sin kyrka men blott en präst. Efter delningen blev Norra Ny och Nyskoga ett pastorat med 2 kyrkor och 2 präster, Dalby ett pastorat och de båda Finnskogasocknarna ett 3:dje pastorat med 2 kyrkor och 2 präster -  sålunda tillkom en kyrka och två präster mera än förut. Stora och värdefulla prästgårdsskogar underlättade den ekonomiska sidan av saken.

Sina kropps- och själskrafter fick Wilhelm Edgren behålla obrutna in i det sista. I sina minnen skildrar han "En dag ur en jägares liv i Norden" -  hans och hans brors jaktutflykt när de in summa räknade 139 levnadsår! Kärngubbar av gamla stammen! Efter några veckors svaghet avled han lugnt och stilla sittande i sin länstol, den 21 september 1895, över 86 år gammal. En av hans döttrar har berättat att då hon några dagar förut lyssnade vid den gamles dörr hörde hon honom högt bedja barnabönen: "Gud som haver barnen kär". "God och glad skall människan vara när hon går att möta döden" - dessa skaldens ord kunna, tror jag, med full rätt tillämpas på gamle löjtnanten på Vingäng.

Jämte sin hustru Anna Sofia Elfvendahl vilar han på Dalby kyrkogård, där en enkel vård pryder graven.

Fryksbo 1916.

N. Jönsson.

Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916