Källa: Finnbygden 2-1975
Finnbygden
- - -
Sörfinnskoging var 30-talets MC-kung Calle Bograng - 82 år - bor nu i Ulricehamn
Som 17-åring tog han körkort för bil. Besiktningsmannen i Stockholm skrev på trots den för låga åldern, bara för att "han körde så bra". Året var 1910. 1914 körde han sin första biltävling, som tog slut i Motala, sedan de dåliga vägarna bokstavligt talat slitit hål på bensintanken. 1937 slutade han efter elva år som en av landets mest framgångsrika fabriksförare på motorcykel med fyra nordiska mästerskap och över 400 prisbucklor som minne. Det handlar om Carl Jonsson, "Bograngen" kallad, vilken nu som 82-årig pensionär bor i Ulricehamn. Han konstruerade en fotväxel till sin mc, en idé som efter några år "knycktes" av en ingenjör från Norton-fabriken i England. – Man tänkte bara på sina egna framgångar och inte på "uppfinningens" framtidsmöjligheter, säger Calle Jonsson.
Dagens motorentusiaster har kanske aldrig hört talas om Calle Jonsson, men under 20-30-talen höll han sig alltid väl framme i prislistorna på mc-tävlingar runt om i landet och på kontinenten. Över 400 prispokaler vittnar inte minst om det.
Calle Jonsson föddes av värmlandsfinska föräldrar i byn Bograngen i norra Värmland. 1910 som 17-åring åkte han till Stockholm för att ta körkort på bil. Uppkörningen gick fint. När besiktningsmannen skulle skriva ut körkortet, avslöjades den för låga åldern.
De mest värdefulla, prisbuckloma har Calle Jonsson samlat i sin lägenhet i Ulricehamn. Pokaler var vanliga, däremot förekom aldrig prispengar.
– Det gör inget! Du får körkortet ändå, för att du körde så bra, sa besiktningsmannen.
Första tävlingen.
Året efter fick Calle Jonsson pengar av en släkting, rike hemmansägaren ”der Nere” i Bograngsberget, Hans Henriksson från Heikkila, Medskogen (far bl. a. till ”Hans på Holmen”). Carl for på nytt till huvudstaden, denna gång för att köpa en bil, den första i norra Värmland under många år. Bilen var av märket Mathis, ett tyskt fabrikat som försvann i sam- band med första världskriget. Bilen var 4-cylindrig och 4-växlad. Priset var 8.000 kronor. På en dålig, stenig, brant kärrväg ½ km körde Carl bilen upp till Bograngsberget ända in till stugtrappan hos Hans der Nere, som aldrig sett en bil. Ungarna ”Der Oppe” i byn hörde motorbullret och trodde det kom från en slåttermaskin. De fick skåda undret på avstånd, gårdarna var inte igenvuxna som nu, och namnet ”Mattis”, som de hörde, sitter ännu i minnet hos den äldste av dem Sigurd Bograng, (som haft uppmärksamheten befordra artikeln. (Red:s anm.)
Tack vare denna bilaffär blev han 1914 erbjuden att köra en liknande bil för den bilfirma han köpt sin bil av i KAK:s midvinterrally. Det blev hans första tävling.
– Tävlingen, gick från Stockholm genom Värmland ner till Göteborg och fortsatte via Borås och Ulricehamn över Jönköping tillbaka till Stockholm, berättar Calle Jansson.
– Det hade varit kallt, men under tävlingen blev det töväder. Vägarna var mycket dåliga, liknade mest lervälling. I Motala tog tävlingen slut för min del.
– Bilen hade sjunkit så djupt på de dåliga vägarna, att gruset hade slitit hål på bensintanken! Det var bara att lasta upp bilen på tåget.
Fabriksförare.
Efter en tid flyttade Calle Jonsson till Värmland, där han fick arbete på en firma, som sålde HD-motorcyklar, och han började tävla så smått.
– Man blev lite omskriven, och 1926 började jag som heltidsanställd fabriksförare hos Rex i Halmstad. Calle Jonsson blev kvar vid fabriken i elva år och deltog förutom i en massa tävlingar också i fabrikens utvecklingsarbete.
Fotväxel.
Calle Jonsson ställde upp i alla slags tävlingar: jordbana, rundbana, långlopp, tillförlitlighet, TT eller backe. Han kom snart underfund med att han för att kunna hävda sig i den hårda konkurrensen var tvungen att utveckla en typ av motorcykel för varje tävlingsart.
– Jag blev nog den förste som körde på en specialgjord rundbanecykel, berättar han. Det var ur dessa rundbanetävlingar som speedwayen utvecklades.
Speciellt backtävlingarna gjorde att Calle Jonsson fick en snilleblixt som kunde betytt oerhört mycket för honom ekonomiskt.
– På den tiden satt växelspaken på tanken. För att spara tid, man ville växla så snabbt som möjligt, arbetade jag fram en fotväxel.
Vid Onsala-loppet 1931, en TT-tävling, upptäckte en ingenjör från Norton-fabriken i England fotväxeln, skissade av konstruktionen och tog världspatent på Calle Jonssons idé.
– Jag hade inte en tanke på fotväxelns framtidsmöjligheter utan bara på mina egna framgångar på tävlingsbanan. Därför kunde min idé stjälas till England.
Saknar majpokalen.
I lägenheten i Ulricehamn, med en underbar utsikt över bl. a. Kråkebobergen, där han kört backtävling, har Calle Jonsson samlat de mest värdefulla prisbucklorna i ett skåp. Det blev många bucklor under årens lopp, över 400 totalt. Däremot förekom nästan aldrig några prispengar.
Trots de många priserna är det speciellt ett som den gamle mc-mästaren nog gärna skulle velat haft i sin ägo. Det var Majpokalen, priset i en 100-mils tillförlitlighetstävling i Värmland.
Calle Jonsson, Edvin Sagström och Erik Westerberg hade samtliga lika många poäng och skulle göra en särkörning. Inför loppet ådrog sig Calle Jonsson en blodförgiftning, sen han fått ett skavsår av ryggsäcken. Erik Westerberg låg sjuk i magsår, så Edvin Sagström vann lätt.
Kör fortfarande.
Calle Jonsson kör fortfarande, men bara bil. Senast förra året körde han från Ulricehamn till Karlstad, till systern Märta Eriksson på Långgatan 50.
– Synen är bra och reaktionerna sitter fortfarande i. Det är medfött. Men många är i dag inte mogna för dagens trafik och hastigheter, det måste finnas en tanke bakom körningen, säger en vital ”gammal” motorstjärna, Calle Jonsson, vars minne lever i Värmlands finnskogar.
Göran. Glans
(Ur Borås Tidning med red. tillåtelse)
- - -
Källa: Finnbygden 2-1975
