Källa: Nationen och hembygden VII, Matrikel

Nationen och hembygden VII

Matrikel

316. Laurentius Jonæ Elfvedalius, broder t. föreg. Inskr. I Upps. vid Distingstid /2 1652 (Laurentius Jonæ Elffedalius Vermel.). Befann sig i Upps. 1656 (Laurentius Jonæ Elfedalius) o. är inskr. i NM 1 (Laurentius Elfvedalius, tillagt: Pastor et Præp. in Tössö). Disp. 12/10 1652 und. P. E. Liunghs pres. på en avh. De fortitudine. Reste sedan utomlands o. inskr. 30/10 1661 i Greifswald (Laurentius Elfwedalius, Ermlandus, præstito iuramento inscriptus est) o. anmälde sig f. mottagande av mag.- graden 1662/63 (Laurentius Elfvedalius Suecus, hic vero 15 imperiales proximæ promotioni destinatos in fisco facultatis philosophiæ reliquit asservandos, quos successor meus, dns.mgr. Fridericus Dedekind, mutuo dari dno. d. Johanni Michaelis ea lege permisit, ut statim ac spes ulla promotionis affulsura esset, eosdem restituerat). Reste sedan t. Wittenberg, inskr. där 19/9 1662 o. var kvar där 27/4 1663 (deltog i hylln. t. Brynto Canuti Magnelius, nr 334). Återv. t. Greifswald o. blev mag. där 1663, varefter han återv. t. Sverige. Lector theologiæ, consistorialis o. khde v. Christinæ förs. i Narva 1665; lämnade denna befattn. 1667 el 1668. Khde i Tösse 1668, prost över N. Dals kontr. 1680. Utsågs 1675 t. ledamot av konst. i Karlstads. Stiftets repres. på riksd. 1672 o. 1675. Orator på prästmötet i Karlstad 1672 o. preses på prästmötet 1680. På förslag t. superintendent i Karlstad 1693. Död 14/4 (enl. Fryx. 12/4) begr. 10/6 s. å.

G. m. Christina Kolthoff, dtr t. borgm. i Karlstad Henrik Kolthoff. Inga barn
Elfdalius har förf. gratulationsdikter på grekiska o. latin o. själv hyllats m. lat. dikter t. prom. 1663, varjämte 2 gravskrifter på svenska utgavs över honom. – Han ”war en god och ordentelig hushållare . . . och en god wärd och gästgifware”. Då en dräng en gång vägrade gå i vall m. boskapen, erbjöd sig Elfdalius att göra det själv, om drängen pred. i kyrkan, vilket gjorde denne så förskräckt, att han på sina knän bad att få slippa o. lovade aldrig mer vägra lyda order.

(Hammarin III, 57.)