Gustaf Schröder om Krogubben

Ur: En timmermärkares minnen

- - -

EN HÖVDING OCH EN RESA

I allmänhet ansågs Dalby socken under min vistelse där och särskilt dess nordligaste del, Ovansjön, som "världens ände". Där var landsvägen slut sommartid, och där bodde socknens mest ansedda bönder och äldsta släkter. Men oaktat dess avlägsenhet från kyrkan var dock Ovansjön ett slags centrum. Där hade kyrkan fordom stått, där var prästgården, och där bodde också en hel klunga av timmermärkare.

Dit och dädan kunde man färdas i båt efter älven inemot åtta mil eller inemot halvvägs till provinsens huvudstad. Där fanns också en köpman, vilken tidtals vistades där längst norr i bygden, där även gästgivargården var belägen i närheten av den gemensamma kvarnen. Det var således en huvudort av ungefär en fjärdedels mils längd.

Den tiden var ej gott om turister. Förirrade sig någon sådan dit och kom från söder, blev alltid vändpunkten Ovansjön. Kom någon från väster eller norr, blev alltid något uppehåll där. De märkbaraste turister, som under min tid besökte orten, voro först Max Axelson, vilken sedermera utgav sina reseminnen i "Vandring i Värmlands Älvdal", samt de framstående artisterna norrmannen Tiedemann och svensken Nordenberg. Med den förstnämnde sammanträffade jag icke, men med de senare, som voro i sällskap, tillbragte jag en angenäm dag vid Klarälvens strand.

Trakten norr om Ovansjön var för sommarresande ett "terra incognita", för oss innebyggare däremot en ful och besvärlig, en och en halv mil lång strandväg.  Fordom hade överheten, troligen vid något tillfälle då folket var nödställt, låtit anlägga och upparbeta en körväg till det två och en halv mil avlägsna Höljos kapell, men sedan glömt indela den på byalagen. Nu var den förfallen och obrukbar, ty dels hade fjällras inträffat, dels hade små fjällbäckar vintertiden svällt upp, avskurit och såmedelst spärrat vägen, dels hade regnvatten så utskurit sandbackarna, att man då endast kunde färdas gående eller med besvär och bråk ridande. Broarna över Näck- och Tåsaån stodo likväl kvar, och på så sätt kom man fram.

Sedan man vandrat en dryg mil genom skogar och över hedar, ljusnade trakten, man såg här och där på ömse sidor om älven små enstaka torp och på ett ställe flera sådana nära varandra. Byggningarna voro små och oansenliga. Dock tilldrog sig ett par av dem vandrarens uppmärksamhet. Det låg alldeles invid älven på dess vänstra sida. Det syntes, att den odlade jorden där var en smula större än de andra torpens, och oväntat reste sig där ett tvåvånings rödmålat trähus med vita knutar och fönsterposter. Det såg hemtrevligt ut, och helt förvånad frågade jag mitt följe, vad stället hette och vem som bodde där. "Kärrbackstrand kallas denna lilla avskilda bygd", fick jag till svar och "krogubben" ägde den röda gården.

Det var just intet trevligt namn. "Är han krögare?" - "Åh icke just det", sade min följeslagare, "men nog går det an att få sig en sup för den som vill. Men icke vill jag gå dit", sade han och såg betänksam ut. - "Varför icke?" - "Nej, där är alltid mycket folk, och strandkarlarna, som folket här benämnes, äro ej goda att råka ut för. De äro 'skojarkynta' (vilda) när de komma ned i bygden och få sig en sup, och det är just ingen annan som har 'några händer' med dem än 'krogubbe Ola'." - "Ha de sådan respekt för honom?" - "Ja, de våga inte göra annat än han vill; för honom äro de rädda."

Under min vandring tänkte jag på vad min följeslagare sagt mig, och så började jag forska efter, hur det förhöll sig med detta avskilda folk, som tycktes leva i en värld för sig. Jag fick snart veta, att de ursprungligen varit finnar, men så småningom, liksom deras grannar i norr, Båtsta- och Höljosfolket, blandat sig med Dalbyborna, antagit deras sockendräkt, men bibehöllo finnarnas förkärlek för skogsarbeten, jakt och fiske. Vidare erfor jag, att de voro av ett oböjligt och envist lynne, inbundna och hämndlystna. Mot en strandkarl eller "strandfik", som de ofta benämndes, borde man taga sig i akt; de voro icke att lita på varken i det ena eller det andra avseendet. Jag fäste mig icke särdeles vid det omdömet om strandkarlarna, emedan det är mycket vanligt bland allmogen att hysa misstro och avund mot avlägsna byalag eller folk från andra socknar.

En liten tid därefter besökte jag min granne, "den störste timmermärkaren", och fann honom inbegripen i samtal med en medelålders, snyggt klädd dalbykarl. Denne fäste genast min uppmärksamhet genom sin ovanliga fetma och ett äkta finskt utseende. Det runda ansiktet med några koppärr, det ljusa och långa håret och de små ljusblå ögonen, den axelbreda gestalten jämte de stora händerna påminde om de vanliga värmlandsfinnarna, men liknade ingalunda de ståtliga dalbykarlarna.

Jag nickade blott åt min granne och gick in i ett inre rum för att vänta tills han blev ledig, vilket dock dröjde om en tämligen god stund. Då han slutligen kom in frågade jag honom ivrigt nog, vad det var för en karl som såg så välmående ut och som jag hört hade fått så stort timmerförlag.

"Känner du icke den store Krogubben från Kärrbackstrand?" frågade han och tillade: "Han är en stor timmerleverantör till mig och en reell och klok karl. Då han som nu, är nykter, är han också angenäm."

Nej, Krogubben hade jag icke sett förr, men väl hört omtalas som begiven på starka drycker samt svår och oregerlig.

"Ja, tyvärr är det så litet emellan. Men så farligt är det icke som det låter i  bygden. Vi ha flera år haft betydande affärer oss emellan, och jag har funnit honom redbar och tjänstvillig. Dessutom sköter den karlen sina affärer så, att man kan vara nöjd och belåten med att ha honom till kund."

"Är han då så stor skogsägare?"

"Åh, det vet jag just inte", sade han skrattande och såg litet generad ut; "men sina leveranser fullgör han, ehuru han är besvärlig att märka åt, ty han har timmer vitt omkring."

Det blev ej mer tal om Krogubben eller Olof Nilsson, som han hette; men då jag kom hem, frågade jag min vän Halvar om honom, ty jag hade fattat ett visst intresse såväl för honom som för strandkarlar i allmänhet.

Vid min fråga blev Halvar betänksam. Han visste just ej, hur han Krogubb Ola hade det; men en skötsam karl var han. Och då jag frågade, om det icke vore skäl för mig att söka få honom att leverera sitt timmer till mig, sade han att det icke skulle löna mödan, ty han hade sina affärer med H., såsom den störste märkaren hette. Han trodde Krogubben icke skulle gå ifrån honom, och för övrigt kunde jag nog få timmer utan att anlita strandkarlar. Då jag hade mycket förtroende för min värd, slog jag tanken på Krogubben ur hågen och gjorde icke något vid saken.

H. och jag hade kommit överens om att följas åt upp till Höljos och vidare norr ut i sällskap med en tredje kamrat. Dagen var bestämd, men ett snöfall hade gjort vägen tungkörd och dålig. Icke förty avreste vi. Men vi hade knappt kommit ut, förrän det började snöa starkt, och därtill hade vi full storm. Våra hästar vadade till buken i snö, och det gick snäckgången. Ju längre det led, dess sämre blev det. Så hojtade kamraterna till mig, som körde före: "Tag av till vänster, vi köra fram till Krogubben; hästarna stå ej bi längre." Då vi blott hade att köra över älven, där tecken till väg syntes, voro vi snart framme.

Trots ovädret stodo några karlar ute på gården, och snart kommo flera. De togo hand om våra hästar, och så kom en ung flicka med en kvast och sopade snön av oss. Det var tydligen Krogubbens dotter, så lik var hon fadern. Vi kommo in i en stor stuga, där väl tjugu karlar sutto på de kring väggarna löpande bänkarna och rökte. Golvet var vått och klibbigt, och det luktade starkt brännvin. Från ett inre rum hörde vi högljudda karlröster.

På mina kamraters fråga om ej Ola var hemma svarades, att nog var han hemma och skulle komma strax. Emellertid ombådos vi att stiga upp i övre våningen, och därmed dröjde vi ej, ty atmosfären där vi voro var kvävande. Vi fingo en torrvedsbrasa tänd i den stora spiseln och njöto av värmen och någorlunda frisk luft. Under det vi gladdes häråt, kom någon stultande uppför den branta, knarriga trappan. Det var Ola. Han var alldeles nyss tvättad och kammad, så att hans stora, runda ansikte sken som en blankskurad kittelbotten. Han hälsade oss med handslag och fotskrapning, sade sig vara sur och olustig, ty han hade kalasat hela natten med några hedemarkingar, som voro hos honom med mjöl och andra varor. Nu finge vi själva se till och trivas så gott vi kunde tills ovädret gått över, och därmed rullade han ut.

Vi företogo oss att granska det tapetserade rummet med dess många sängar, kistor och märkliga tavlor och tänkte just ropa på en av kamraternas drängar för att få upp våra kantiner, då Olas dotter kom in och slog upp ett fällbord, under det hon beklagade, att vi fått vänta på mat, men därnere var så fullt av folk, att både hon och hennes mor hade svårt för att arbeta. "Och så är här jämt", sade hon. "Så lång vintern är."

Då bordet var dukat och betydligt med mat framsatt, kom Ola med glas och brännvinsflaska, slog uti och söp oss till. Detta upprepades otaliga gånger, och kamraterna svarade på skålen så gott de kunde. Då jag ej deltog däri, trodde jag Ola skulle säga något, men det gjorde han ej.

Senare på aftonen ville herrarna dricka en toddy, varför jag gick ned för att beställa glas m. m. samt inbjuda Ola. Där var ännu mer folk i stugan än då vi anlände. Alla voro dalbyklädda utom en, som gick ut och in och jämt småskrattade. Han syntes vara hemmastadd och talade ofta med karlarna, bland vilka jag upptäckte ett par bekanta från socknen, med vilka jag slog mig i språk. De voro muntra och luktade brännvin, varför jag snart återvände till kamraterna med Ola i sällskap.

Sedan han satt sig och tagit en klunk toddy, vände han sig till kamraterna och frågade vad det var för en främmande herre de hade med sig, visande på mig. Då de upplyste honom därom, såg Ola förvånad ut; om mig hade han nog hört talas, och tyckte det var eget, att vi ej förr sammanträffat, och så kommo vi i samspråk. Jag ville veta, vad det var för folk som voro på besök hos Ola, och vad de kunde hava att uträtta. På den förra frågan svarade han, att det, utom ett par från socknen, vore idel hemfolk. De ville ha något att leva av, och många hade gått hit för att prata, då de icke hade något att göra hemma under ovädret. "Vilken är den karlen, som är omklädd och har skägg?" - "Den", sade Ola muntert, "är Mysaren." - "Är han även strandkarl?" - "Nej", sade Ola; "varifrån han är, vet jag icke, men han har varit skollärare; nu har han fått avsked, och sedan har han fått vara här."

"Varför fick han då avsked?" - "Åh, han var tokig i kvinnfolk och friade till en jänta, som ej ville ha honom, ty hon var sams med en av våra pojkar. Led var hon vid skolläraren även därför att han söp var söndag, och då gick han och hängde efter henne. Så kom han en lördagskväll, och då var hon vänlig mot honom och gav honom så mycket 'fylla', att han somnade av. Då togo hon och några pojkar av honom kläderna och satte på honom kvinnfolkkläder, och så buro de honom till en annan stuga. När så skolmästaren vaknade om söndagsmorgonen och fick se hur han var klädd, blev han sint (ond) och gick bort till jäntan för att få sina kläder.

Då var det en hop ungdom, som skrattade och väsnades och sade: 'Nu kommer friarn din, gå emot honom!' - 'Nej, icke vill jag hava någon käring till friare', sade hon, och så började de skratta och bråka igen. Då blev skolmästaren tokig och gick i skogen flera dagar. Så gick han hem och sköt sig med en gammal pistol. Han ämnade skjuta sig i munnen, men satte pistolen för långt ned och sköt blott sönder hakan och de nedre tänderna. Det syns nu ej mycket till sedan han låtit skägget växa; men nu ser han ut som han skulle jämt gå och småskratta. Folket kallar honom heller aldrig annat än 'Mysaren'. Avsked fick han därför att han icke kan tala redigt. Och riktigt redig är han ej heller i huvudet, och kan just ej arbeta något vidare."

"Vad lever han då av?" - "Åh, han har slagit sig ned här hos mig och gör småtjänster."

Vi kunde icke annat än beklaga "Mysaren", som blivit ett offer för sina känslor och ungdomens självsvåld, men kunde icke undgå att erkänna, det folkhumorn slagit huvudet på spiken, då den givit skolmästaren namnet "Mysaren", ty hela ansiktet hade ett uttryck av välvilja och gott lynne. Jag beslöt göra hans bekantskap. Emellertid sade vi Ola, att det var vänligt och snällt av honom att taga sig an "Mysaren". Detta tycktes Ola alls icke lägga märke till; snart gick han också sin väg och syntes ej den dagen mer till hos oss.

Följande morgon var väderleken om möjligt ännu svårare. Det var ej att tänka på någon resa, förrän vägarna bleve farbara. Detta var vad jag hade att säga mina reskamrater, då jag efter en hastig rekognoscering ute på trappan återkom på vårt rum. "Ja, det visste vi förut. Varför bråka? Gå och lägg dig och låt oss sova." Men då det snart skulle bli dager, brydde jag mig ej om dem, utan reste spiseln full av ved och fyrade på, så att det började smälla och smattra, som man hört en tiraljörkedja.

Nu kom Krogubbens Britta, åtföljd av en yngre flicka, med ljus och kaffebricka, och kamraterna måste vakna. Genast voro de vid bättre lynne, och nu spordes Britta hur det såg ut med väderleken. "Uja mäj, tåcke vär! Ni kommer ingen väg i dag och inte i morgon heller, om ock ovädret stillar sig, ty det har kommit otroligt med nysnö." - "Hur är med farsgubben?" blev andra frågan. - "Jag tänker det är bra; men ännu sover han."

Jag blev missmodig då det blev dager och jag fick se snöfallet och höra stormen, och vände mig till kamraterna med frågan vad vi skulle taga oss till. - "Spela vira, förstås", sade de skrattande. "I dag är just vira-väder. Men stå nu inte och se modfälld ut. När du blir så gammal timmermärkare som vi, blir du van vid sådana här motigheter. Skatta dig lycklig att vara i så gott kvarter. Det är något bättre det, du, än ligga långt bort i skogen utan tak över huvudet en sådan här dag. Nu gå vi upp", och så följde handling på ordet.

Medan de klädde sig gick jag ned och fann lika mycket folk därnere som aftonen förut. Många par skidor stodo utanför dörren nedstuckna i snön. Det antydde, att åtminstone en stor del av de besökande ankommit på morgonen. Ute på gården var ock folk. Då jag kom in var Ola uppe, men endast halvklädd och omorgnad. Emellertid gick han från den ene till den andre av de främmande karlarna och talade lågmält och kort, nästan befallande med dem, varpå än den ene än den andre gick ut, medan andra kommo in. Allt mer och mer folk blev det på gården, varför jag gick ut för att se vad de hade för sig. Det var vad jag bort kunna förutse: de provianterade. Gubbens hustru och son samt Mysaren utvägde mjöl, sill, torrfisk och andra varor. Ola var också köpman; men ingen betalade vad han fick, och ingen syntes anteckna vad som utlämnades; men ofta hörde jag frågan; "Vad har han lovat dig?"

Med han menades naturligtvis Ola. Jag blev ej litet förvånad över vad jag hörde och såg, ty i Olas bodar fanns en stor mängd varor, och omsättningen såg jag var betydande. Jag måste upp och fråga kamraterna. "Ah, vet du inte, att Ola förser alla strandkarlar med proviant och allt övrigt de behöva, samt lagar att de ha fullt upp med arbete året om. Ola är kungen här."

"Men hur går detta? Ola har ju icke varit nykter sedan vi kommo hit, och, som jag tror, ej heller nu på morgonen." - "Jo, bra går det, det kan du lita på, och att han har reda på var enda sak, som lämnas ut, likaså. Jag har nu köpt hans timmer i otaliga poster under årens lopp, och aldrig har jag trott en människa skulle finnas, som hade ett sådant minne och en sådan reda på sig, och detta fastän han, som du säger, sällan är fullkomligt nykter."

"Det var förunderligt. Men är då Ola så stor skogsägare, att han kan sysselsätta dessa många karlar?" frågade jag. - "Bäst du spörjer honom själv därom", sade han, liksom förra gången jag gjorde den frågan. "Kom nu hit och slå er ned och drag om platser!" sade den tredje av oss, som redan framtagit korten och ordnat spelbordet.

Dagen blev lång, ofantligt lång, och av viraspelet blev ej heller så mycket, ty såsom jag skötte mitt spel, gav det anledning till vidlyftiga diskussioner och många förmaningar.

Ofta avbrötos vi av Britta och Ola, den förra med kaffe och mat, den andre med brännvinsflaskan och uppmaning att dricka "kask" (brännvin och kaffe). Äntligen blev det kväll och så morgon. Nu var himmelen klar och blå med frisk vinter. Jag gladde mig och steg tidigt upp och väckte kamraterna. "Upp, vädret är vackert!" men fick samma svar som dagen förut: "Gå och lägg dig!"

Med detsamma hörde jag Ola komma klampandes uppför trappan, och så steg han in. "Jaså, ni är allt på benen. Ovädret har stillat sig, och jag förstår ni trår att komma ut. Det bär väl av hem till socknen med er?" Nu svarades från ena sängen: "Ja, ja visst." Och innan jag hann fråga varför vi skulle vända, sade Ola: "Ja, det är omöjligt för er att uträtta något norr ut, förrän vägarna komma upp och folket kommer i rörelse." Och så kom samma svar: "Ja, ja visst. Men hur skola vi komma hem?" - "Vi få väl ställa till så, att det blir någon råd", menade Ola, och därmed gick han. Kort därefter hörde jag några köra bort från gården.

När det blev dager och vi kommo ner, sågo vi, att flera körspår gingo över älven. "Ni är eder alltid lik, fader Ola", sade min kamrat. "Nu har ni lagat så vi fått spår. Tack!" - "Jag fick väl laga så ni kommer ut", sade han. "Jag sände två av mina hästar att köra förut; och så vidtalte jag hedemarkingarna att taga vägen om Letbacken, ty därav hade de fördel, och ni med. Mina hästar få fortsätta tills ni träffa något spår från bygden." - "Ja, tack och farväl, fader Ola!" sade H. "Jämt är ni omtänksam och tjänstaktig." Och däruti instämde vi andra.

Under vägen tänkte jag på Ola. Jag hade fått en god tanke om honom, men tyckte ej om det supiga livet i hans hem och funderade mycket på, varför H. ej ville svara mig på min fråga var Ola fick sitt myckna timmer. Den saken måste jag ha reda på, och jag frågade därför min vän storbonden. Som vanligt smackade han en lång stund på sin pipa, innan han svarade. Men så fick jag veta, att han därom visste så gott som intet. "Mina skogar ligga ej däråt; men måhända vet folket i de norra byarna något därom."

Det var klart, att det förhöll sig på något hemlighetsfullt sätt med Olas skogstillgångar, och först efter en längre tid kunde jag sluta mig till, att strandkarlarna med Olas tysta medgivande anlitade böndernas skogar. Så frågade jag en gång en bonde därom. Han hade skogen uppmed Klarälven och vidare öster ut. Han borde veta, huru saken förhöll sig.

Ja, nog hade han sålt avverkningsrätt både till Ola och andra strandkarlar och lämnat dem skriftlig tillåtelse att avverka ett visst antal träd; men om de tagit något därutöver, det visste han ej. "Har du då ej sett till din skog?" Jo, nog hade han det; men om de tagit mer än skogssedeln utvisade, var icke gott att säga. Och om de gjort det, fick ingen reda på det, ty strandkarlarna "hölle ihop som ärthalm", och det var nog bäst att hålla sig väl med dem, eljest kunde man råka illa ut. Och var man vän med dem, så hade man nytta därav då man var i behov av hjälp på ett eller annat sätt.

Nå, voro skogsägarna så liknöjda om sin egendom, hade ingen annan något att säga. Efter min gästning hos Ola träffade jag honom många gånger i bygden, och ibland hälsade han på mig. Vid ett sådant tillfälle frågade jag honom, om han icke ville överflytta sin timmerleverans till mig. Nej; icke ens någon del därav. Han hade lovat H. det timmer han själv drev och kunde skaffa, och det löftet ville han hålla.

Under mina resor upp och ned efter dalen träffade jag ofta strandkarlar, som hade timmer att sälja, och då jag ville köpa det, blev alltid svaret, att "han Ola" eller Krogubben skulle sälja det.

Så hände en vår, att jag behövde ett par strömroddare, och sände bud till de skickligaste av dem, men fick till svar, att de skulle arbeta åt Krogubben. Så gick jag själv till den ene och bjöd honom högre dagspenning än vad vanligt var. Nej, blev svaret. "Är du torpare åt Ola?" - "Nej då, mitt torp äger en sockenkarl." - "Nå, då är du ju fri och kan arbeta åt vem du vill." - "Ja, nog kan jag det, men vill ej. Han Krogubb Ola är god att hava, och jag vill ej gå ifrån honom och ingen annan här på stranden heller. Men jag är säker på, att om ni talar honom till, så nog får jag följa eder i vår."

Jag fann det märkvärdigt, att Krogubben hade en sådan makt över folket, och beslöt följa mannens råd och anlita Olas hjälpsamhet. Jag skrev därför till honom och klagade min nöd. Dagen därpå kom mannen med hälsningar från Ola, att han gott kunde gå med mig till fjällen, dit min resa gick, och en karl till hade han skaffat, som nog dugde, ehuru jag icke kunde få den andre av dem jag önskade, ty den var bortlovad till H. Jag fann, att Ola var fortfarande lika ordhållig. Under flera dagars vandring språkade jag med de från Krogubben erhållna karlarna och uttryckte min förvåning över att strandkarlarna kunde få böndernas lov att driva fram så mycket timmer. "Ja", svarade den ene, "de äro numera icke goda att få någon skogsdel av, men vi hava gamla."

"Duga de något till sedan ni drivit en vinter?"

"Åh ja, icke veta bönderna, vilken vinter vi driva, och icke heller hur mycket vi drivit för varje år. Det få de aldrig reda på." - "Ja, men då gör ni skälmstycken, Jan." - "Pytt ock! Jag tänker, att den som har makten har låtit skogen växa såväl för oss som för bönderna. Och vi få nog slita för att vi få ut stockarna. Själva ha vi arbetat upp torpen och lägga skatt för dem, och då ha vi väl ock rättighet till skogen. För resten är icke just så mycket att taga av den: timret är smått, och det betalar varken ni eller de andra märkarna något vidare för. Vi ha därför nu i vinter hållit oss på Lima-skogen; där är virke, som vi få något för."

"Vad säger du! Har ni drivit timmer från Lima-skogen?"

"Ja."

"Vem har lovat eder det?"

"Åh, det är många det, som lovat Krogubben att driva där. Det går i deras namn, förstås, men 'han Ola' är sams med alla, så det går bra för oss."

"Nå, när det går så bra att få löfte att driva i Lima, varför skaffa ni eder ej själva tillåtelse att driva där, ty nog tar väl Krogubben sin del av det ni arbeta för?"

"Ja visst, men det är ej mycket det, och något skall han väl ha, då han lämnar oss proviant hela sommaren och penningar till."

"Då tar han väl bra betalt för provianten?" - "Nej, icke mer än andra och 'fägnan' (brännvin) få vi när vi komma. Han Ola är allt en regal karl det."

"Är han icke ibland oregerlig då han har något i huvudet?"

"Nej, jag kan ej säga det. Då han är sådan, vilket ej är många gånger, så vänta vi tills han säger till själv, och då hjälper han oss alltid. Han styr och ställer bra åt oss strandkarlar, och det är icke mer än rätt, att vi tjänsta honom igen."

Sedermera hade jag i många år tillfälle att observera Ola eller Krogubben och fann honom alltid klok, beräknande, ordhållig och i högsta grad hjälpsam. Trots hans stora hjälpsamhet, vilken jag även ett par gånger prövade, hörde man icke, att han gjorde några förluster, ej heller, att någon bedrog honom. Att Krogubben var obehaglig och även bråksam då han fått mer än han tålde vid, kan icke bestridas. Men detta förläts honom av hans samtida för de goda egenskaper han besatt, och i mitt minne kvarstår Krogubben som en ovanlig, med stor härskarförmåga utrustad man.

Med det oregelbundna liv Krogubben förde, blev han ej gammal. Ett par år sedan jag flyttat till Dalarna infunno sig hos mig strandkarlar. De svärmade nu ut från sin bygd som får utan herde, och alla yttrade då sin saknad efter sin gamle hövding.

- - -