Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916

En hälsning
från det minnesrika Vingäng

Vingäng och Wilhelm Edgren.

I dessa dagar har järnvägen Torsby-Kil öppnats för trafik och därmed har Fryksdalen ryckt ett stort steg närmare yttervärlden. Men Älvdalen väntar fortfarande på förbättrade kommunikationer och ligger en stor del av året så gott som isolerad. Ställen finnas t. o. m. som tagit ett steg tillbaka i kommunikationshänseende, exempelvis egendomen Vingäng i Dalby socken, åt vilken här några ord skola ägnas.

Vingäng har ett förtjusande läge vid Klarälvens västra strand, på en högt belägen udde, där den på vattenfall så rika Vingån faller ut i Klaran - en leende idyll med vitstammiga björkar, som bjärt sticka av mot de mörka, barrskogsklädda bergen och höjderna på motsatta sidan älven och omkring den alldeles intill belägna Vingsjön, där Klarälven letar sig väg mellan hundratals videklädda holmar. Vägen till Finnskoga och Norge gick för något 10-tal år sedan förbi Vingäng över det branta Holmberget, från vars topp en vidsträckt, imponerande utsikt öppnar sig över den omgivande trakten, floddalen och älven, som strid och forsande tömmer sig i den lilla sjön, silar mellan holmarna och sedan speglande lugnt glider förbi det lövskogsklädda näset på sin färd söderut. Men färjan, som förr förmedlade landsvägsförbindelsen till Norge, är borta sedan bro byggdes längre norrut; ingen ångbåt lägger numera till vid det forna färjstället. I roddbåt över älven, eller på den förfallna forna landsvägen få Vingängsborna sätta sig i förbindelse med grannar och kommunikationer. - Ett idealiskt ställe för en ung viking, som vill ge form åt älvens och bergens, de tiomila skogarnas och gränsbefolkningens ännu oskrivna epos.

I december månad år 1913 försåldes Vingäng av fröknarna Beda och Bertha Edgren till A.B. Mölnbacka-Trysil och har därmed, om man så får säga, upphört att äga en självständig historia. Under åren 1848-95 ägdes egendomen av deras fader, den i vida Värmlandskretsar bekante löjtnant Wilhelm Edgren. Släkten Edgrens stamtavla innehåller, beträffande honom, följande data:

Född på Vagge i Värmland den 15/3 1809. Intogs i Karlstads elementarskola 1816, blev gymnasist 1823 och student i Uppsala den 30/9 1827. Lämnade akademien 1828 och utnämndes den 2/8 1829 till fänrik vid Värmlands regemente, på vilket regemente han tjänade kvar till den 27/4 1833, då han erhöll avsked som löjtnant, men kvarstod dock i armén till den 14/8 1848. Ledamot av Svenska jägareförbundet 1830. Köpte 1831 egendomen Gällserud i Fryksdalen (Lysviks socken), varest han bodde till 1845, då egendomen såldes. Köpte 1848 Vingäng i Dalby socken av Övre Älvdals härad och var där bosatt till sin död 1895. Gift 1831 med Anna Sofia Elfvendahl, dotter av prosten Per Elfvendahl i Ekshärad, död 1844, och hade med henne 5 barn.

Många Dalby-bor minnas säkerligen ännu den originelle "löjtnanten på Vingäng" - försvarsentusiasten, naturdyrkaren, jägaren, fiskaren, den eftersökte sällskapsmannen med de tusen historierna och den oförbränneliga, ständigt flödande humorn. Redan dräkten väckte uppmärksamhet. I vardagslag gul sämskskinnsrock med blanka knappar och hög krage, grön, blommig väst med mässingsknappar, storrutiga röda och svarta byxor, militärmössa - eljest mörkgrön jaktdräkt med skört och blanka knappar. Jägarpipa och slidkniv i luden balja voro ständiga tillbehör till såväl vardags- som helgdagsdräkt. Inredningen i den del av manbyggnaden på Vingäng som han för egen del disponerade - "porschen" - var ej mindre originell. I tamburen hängde, täckta av den blågula flaggan, uniformspersedlarna från hans militära tjänstgöringstid, (Att E. så tidigt tog avsked från militärtjänsten, vilket arbete han så högt älskade, berodde därpå att han samtidigt hade befattning som flottningschef längst upp på Klarälven, närmast Fämundsjön, och blev inkallad till militärtjänstgöring under den tid på våren, då hans närvaro på flottningsplatsen var nödvändig. - Senare under sin Vingängstid hade E. under en lång följd av år anställning hos Borgviks bruk såsom uppköpare av sågtimmer.). I arbets- och sovrum voro väggarna täckta av vapen, rökdon och en ståtlig samling jakttroféer. I "boden" - en liten paviljong vid stranden - förvarades fiskredskapen. Utanför manbyggnaden fladdrade en vimpel i alla väder och vid flaggstångens fot lågo två mindre kanoner med mynningarna riktade mot älven. Vid stranden lågo ett par vackra roddbåtar, och flera slingrande stigar ledde uppför den branta backen mellan höga, smäckra lövträdsstammar. Yppig grönska täckte marken; på försommaren spredo konvaljer och linnéor sin diskreta doft.

De höga, vitstammiga björkarna, blandade med hägg, rönn, asp, sälj och al, som nu omgiva gården och spegla sina kronor i Klarans genomskinliga böljor, äro uppvuxna sedan Vingäng inköptes av Wilhelm Edgren. Utsikten från de norra rummen i boningshuset är storslagen. Därifrån kan man under högsommaren betrakta de praktfullaste solnedgångar Älvdalen har att uppvisa. Bortom de närliggande bergen skönjas de blånande konturerna av Dalarnas och Norges fjäll. Allt detta var föremål för den bortgångne ägarens stolthet och kärlek och en hel släkts beundran.

Jakt och strövtåg i naturen voro "löjtnantens på Vingäng" älsklingsnöjen. Under åren 1830-50 var han ständig deltagare i sin svåger hovmästare Falcks berömda björnjakter. Krypskytten - "jaktens prosaiske och materialistiske representant, som t. o. m. använder snara och giller såsom förstörelsemedel mot skogarnas villebråd" - hatade och föraktade han. "Det djuriska nöjet i förening med den låga egennyttan är den egentliga drivfjädern till hans jakt- och fångstiver". Men för den verklige jägaren höjer han i sina minnen följande entusiastiska lovsång:

”En frisk och klar augustimorgon varsna vi jägaren, jaktens poetiske representant, stående på bergets högsta spets, förtjust betrakta den härliga soluppgången och beundra den stämningsfulla naturen. I dälderna mellan de väldiga bergsträckningarna uppstiga dimpelare och molnstoder i fantastiska former. Allt efter som solen höjer sig växla dagrar och skuggor i snart sagt oändlig mångfald. Vid synen av sådana skådespel är det, som kände människan bättre än annars det godas makt. 'Ju högre upp, dess närmare Gud', säger med sanning ett gammalt ordspråk. Under den andaktsfulla tystnad, som dessa känslor ingiva, träffa hundarnas skall jägarens och naturbetraktarens öra, snart är drevet i full och livlig gång, en musik för jaktens älskare, på en gång livlig och livande. Tonerna upprepas av bergen och genljuda i de djupa dalarna. Jägaren har under tiden stigit ner i den stilla, daggfriska dalen. Pang! - ett skott höres, och jägarehornets raska, muntra toner tillkännagiva att villebrådet fallit. Vi lämna här skogens son att fortsätta sitt älsklingsnöje i den friska naturen, vi låta honom upprymd och glad genomströva täcka dalar med deras sorlande skogsbäckar, medan han trogna hundar genomsöka nejden - och avsluta härmed denna ofullständiga skiss, som i sin ofullkomlighet dock torde visa jägarens och skyttens så vitt skilda intryck och uppfattning av jaktens njutningar och nöjen”.

De i "boden" förvarade fiskredskapen voro flitigt i bruk - alltid med gott resultat. "Pundsgäddan", som solade sig vid stränderna, och laxöringen, som nedanför forsen gjorde sina muntra språng efter vattenflugorna, voro ej heller byte att förakta. Med stolthet berättade ägaren att han samma år på långrev fångat en 15 och en 18 markers gädda; och ställets dräng, "Lell-Halfvar", kunde på några timmar fånga 8 à 10 marker större och mindre silverglänsande foreller.

År 1852 bildades i Dalby ett skarpskyttesällskap och Wilhelm Edgren utsågs till dess ständige sekreterare. Han verkade entusiastiskt för saken, bl. a. genom en serie artiklar, införda i Nya Värmlands-Posten, för att belysa sällskapets fosterländska syfte. Samtidigt med skarpskyttesällskapet bildades en s. k. assuransförening under samma ledning och med uppgift att ersätta av rovdjur dödade kreaturs värde. (Björn och varg voro den tiden inga sällsynta gäster i Älvdalen, vilket framgår därav att nämda assuransförening under sin 5-åriga verksamhet lämnat skadestånd för 21 kor och kvigor samt 3 fölungar, ihjälslagna av björnar; för 10 kor och kvigor samt 1 föl, dödade av vargar. Vintern 1853 blev en av E:s jakthundar bortsnappad av en varg i gångstrappan på Vingäng.) De nämnda sammanslutningarna upplöstes 1864, då Dalby frivilliga skarpskytteförening bildades. Denna vann emellertid föga tillslutning och motarbetades från flera håll. Trött på de ständiga angreppen lämnade E. 1870 sin befattning som överbefälhavare och föreningen upplöstes. "Denna minnesvärda fosterländska rörelse", säger han, "illa understödd och vårdslöst behandlad av stadsmakterna, motarbetad mer eller mindre öppet, föraktligt beledd av pedantiska militärer, som anse 'tummen på skruven' vara ett högviktigt tempo för soldatens utbildande till krigare, måste avstanna under så beklagansvärda och ogynnsamma förhållanden, ty en eld, så illa vårdad, så vårdslöst underhållen, brinner snart ut för att slutligen alldeles slockna".

Intressant är för övrigt att just i dessa världskrigets dagar, när de flesta bland vårt folk insett nödvändigheten av ett starkt försvar, läsa den gamle löjtnantens på Vingäng på 1860-talet gjorda inlägg i försvarsfrågan: "Några ord om nationalbeväpning och självständighet" m. fl. Med tanke på Frankrikes nederlag yttrar han några år senare:

"Härav hämta vi den sorgliga lärdom, att det land och det folk, som ej bereder sig medel att själv kunna avstyra våld och röveri, måste underkasta sig styrkans råa rätt, d. v. s. se sitt land härjat och bränt, dess inbyggare våldförda och mördade, dess provinser och städer plundrade och erövrade. En naturlig följd av dessa dagens smärtsamma företeelser måste således bliva: att allvarligt tänka på och ofördröjligen ordna försvarsväsendet, så att det kan äga bestånd och betrygga landets självständighet. För att vinna detta eftersträvansvärda mål är första och sista huvudvillkoret, att var och en, som har den lyckan att vara född svensk, bär den fasta övertygelsen inom sig, att Sverige är i besittning av såväl andliga som materiella medel att kunna försvara sig mot ho det vara må, som dristar beträda dess gamla, fria jord som fiende."

Om syftande på Danmarks öde säger han:

"Partistrider under det man kämpar för hem och härd är ett sorgligt bevis på, att kärleken till fäderneslandet är underordnad andra lägre känslor och passioner".

Alltsedan Wilhelm Edgren år 1848 bosatte sig på Vingäng arbetade han oförtrutet för ordnandet av Älvdalens kommunikationer. I tal och skrift framhöll han huru denna fagra, sagorika bygd, "liljekonvaljernas land", med sin storslagna, romantiska natur var avstängd från den civiliserade världen, huru som följd därav rika naturtillgångar lågo bundna och okunnighet rådde bland befolkningen.

År 1884 utgav E. ett litet häfte "Skildringar från Klarans stränder i norra Värmland", där han framhåller Älvdalens rika naturtillgångar och varmt tager till orda för en järnvägsanläggning med anslutning till statens järnvägsnät. Hans strävanden i detta avseende kröntes dock ej med framgång.

Däremot lyckades han redan 1862 bilda ett bolag, som anskaffade en mindre ångbåt - "Klaran" - vilken förmedlade förbindelsen mellan Edebäck och Vingäng, 8 svenska mil, under 5 år - "till stor nytta och fördel för denna avlägsna ort", säger landshövdningämbetet i sin 5-årsberättelse. Båten, som var allt för djupgående, måste emellertid säljas, och sedan en av annat bolag 1876 anskaffad 24 hkr. ångbåt visat sig oduglig, tog E. 1878 i Nya Värmlandstidn. ånyo till orda i denna trafikfråga. En längre tid uppehölls förbindelsen sedan av en mindre ångslup, som drog en passagerarepråm, och först år 1900 insattes där en vacker och välinredd passagerareångare, "Vingäng".

Sitt största och mest fruktbärande arbete i kommunikationshänseende nedlade E. på genomdrivandet av landsvägsbyggnaden mellan Slättne i Dalby socken och Höljes i Norra Finnskoga. Mellan dessa 2,5 mil från varandra belägna ställen hade förut endast en ridstig funnits. År 1872 kunde E. skriva i Nya Värmlands-Posten: "Vägbyggnaden är nu omsider efter 34 års arbete och strider fullbordad". Arbetet därå, som påbörjades 1838, avstannade efter några år i brist på pengar och blev till ingen nytta. 1867 åtog sig E. att till K. Maj:t ingå med en petition om statsanslag, och erhölls, oaktat avstyrkanden från flera myndigheter, ett bidrag av 15,000 kr. Sin skildring av företagets fullbordan avslutar E. med orden: "Härav kan läras, att ett glömt samhälle, om vilket höga vederbörande sakna lokalkännedom, måste använda en outtröttlig ihärdighet och kraft för att kunna bereda sig och efterkommande något hopp om bättre utsikt till livsbergning". - E. tog även verksam del i väganläggningarna Ransby-Fastnäs, Osebols-skogen - Fryksdals rå och Ransby - Slättne under 1870-talet. På äldre dagar arbetade han med oförminskad iver för den förstnämnda vägens fullföljande från Höljes till Riksgränsen, där norrmännen mötte med en väg som går genom Trysilbygden.

År 1886 skriver han till den för saken intresserade stiftsamtmand Kyhn i Hammar att

"väganläggningen mellan Höljes kyrka och Riksgränsen vid Lutnäs nu är betryggad, och kommer arbetet därå senast 1888 att börjas. - Vår nuvarande kraftfulle hövding har hållit beväringsmönstring i Höljes, den första därstädes hållna sedan världens skapelse. Vid detta tillfälle företog han en resetur till Långflon och Riksgränsen, en färd som ingen landshövding förut företagit. - Efter 20-årigt strävande har nu denna väganläggning krönts med framgång."

Ett stort arbete nedlade han även vid ordnandet av de kyrkliga förhållandena i Älvdalen. Övre Älvdals pastorat var mycket vidsträckt, omfattande församlingarna Norra Ny, Nyskoga, Dalby, Södra Finnskoga och Norra Finnskoga. I början av 50-talet uppgjorde pastoratsborna ett förslag till pastoratets delning i 3:ne - ett förslag som efter 21 års strider 1872 stadfästes av K. Maj:t. Genom sina tungt vägande anföranden till stämmoprotokollen samt sina sakliga och belysande tidningsartiklar har E. kanske mest av alla bidragit till denna frågas ordnande enligt pastoratsbornas önskan.

Före delningen hade Norra Ny och Nyskoga blott en kyrka och en präst, Dalby en kyrka och en präst; Södra och Norra Finnskoga hade väl var sin kyrka men blott en präst. Efter delningen blev Norra Ny och Nyskoga ett pastorat med 2 kyrkor och 2 präster, Dalby ett pastorat och de båda Finnskogasocknarna ett 3:dje pastorat med 2 kyrkor och 2 präster - sålunda tillkom en kyrka och två präster mera än förut. Stora och värdefulla prästgårdsskogar underlättade den ekonomiska sidan av saken.

Sina kropps- och själskrafter fick Wilhelm Edgren behålla obrutna in i det sista. I sina minnen skildrar han "En dag ur en jägares liv i Norden" - hans och hans brors jaktutflykt när de in summa räknade 139 levnadsår! Kärngubbar av gamla stammen! Efter några veckors svaghet avled han lugnt och stilla sittande i sin länstol, den 21 september 1895, över 86 år gammal. En av hans döttrar har berättat att då hon några dagar förut lyssnade vid den gamles dörr hörde hon honom högt bedja barnabönen: "Gud som haver barnen kär". "God och glad skall människan vara när hon går att möta döden" - dessa skaldens ord kunna, tror jag, med full rätt tillämpas på gamle löjtnanten på Vingäng.

Jämte sin hustru Anna Sofia Elfvendahl vilar han på Dalby kyrkogård, där en enkel vård pryder graven.

Fryksbo 1916.

N. Jönsson.

Några sägner och minnen.

Upptecknade av Bertha Edgren.

I. Sägnen om den bottenlösa tjärnen.

Uppe på det höga Branäsberget (Branäsberget ligger väster om Klarälven i Dalby socken, en knapp fjärdingsväg sydväst om Vingängsgården.) - 2,000 fot över havet - fanns långt tillbaka i tiden en stor tjärn, inramad av urskogens majestätiska tallar och granar. Sägnen förtäljer, att denna tjärn, vars mörka vattenspegel med underlig makt lockade vandrarens håg, var bottenlös. Men en gång skulle sänklodet nå botten, och då stundade världens undergång. Då skulle först Branäsberget med väldigt dån, omvärft av rök och lågor, störta ner i Klarälvens böljor, de andra kringliggande bergen skulle följa efter - jorden hade nått målet för sin vandrings bana.

Många voro de som i gången tid sökte loda tjärnens djup, och folksägnen berättar ännu om två olika tillvägagångssätt därvid. Det ena sättet var att man vred vidjor av unga björk-, hägg- och videtelningar och fäste dessa tillsammans till ett långt tåg. I ändan av detta bands en sten av lämplig storlek. Men aldrig kunde man med denna nå tjärnens botten oaktat vidjetåget var längre än Dalby socken. - Det andra sättet tillgick så, att man av getragg och ull spann grovt garn, som nystades upp i väldiga nystan. En sten fästes därvid och sänktes ned i vattnet. Men snart tillkännagav ett ryck att tråden brustit, och då man halade upp den, syntes det tydligt att den var svedd och sålunda ej slitits utan bränts av. Man förstod nu att det var lönlöst för svaga människor att forska i de höga gudars rådslut. Lodandet upphörde i den mystiska tjärnen, som ännu i dag kallas "Den bottenlösa".

Till den bottenlösa tjärnen är följande romantiska händelse knuten. För länge sedan, täljer sägnen, bodde på Vingäng en rik bonde med en enda dotter; Valborg hette hon. Fager och klok som få, var hon sina föräldrars glädje och framtidshopp. Fadern hade sin säter uppe på Vingängsberget, ej långt från Branäsberget och den bottenlösa tjärnen. Den sommaren Valborg fyllde 17 år skötte hon tillsammans med en tjänstepiga arbetet i sätern. En dag kom hennes far dit och bad henne nästa lördagskväll komma till hemmet. Den man, som föräldrarna utsett åt henne, skulle jämte sin far då komma. Äktenskap, brudgåva och bröllop skulle samtidigt bestämmas. Valborgs ångest blev stor vid denna underrättelse. Hon älskade en annan, nämligen faderns dräng Börje, en fattig, men ung, vacker och karaktärsfast man. Visserligen fruktade de unga, att deras kärlek ej skulle bringa dem lycka och glädje, men de hade heligt lovat varandra trohet, hur än framtiden skulle gestalta sig. Valborg berättade nu allt detta för sin fader och tillade, att hon aldrig på jorden skulle svika sitt löfte till Börje. Fadern förklarade kort och gott, att sådana griller hade han ej väntat få höra av sin kloka dotter. Blev hon bara den rike Jerkers hustru, skulle hon ej vidare tänka på den fattige Börje. "Han är nu i skogen och letar igen hästarna och jag skall nog ordna så att du ej vidare får träffa honom", slutade fadern. Börje hade emellertid anat oråd och ankom till sätern en stund sedan den vredgade fadern begifvit sig på hemväg. De kände väl faderns hårda sinne och insågo att de aldrig skulle få komma tillsammans i detta livet. Bättre då att dö. Den bottenlösa tjärnen skulle bli deras gemensamma grav.
- Detta hände midsommarnatten.

Då bud kom från sätern att Valborg och Börje voro försvunna, blev stor uppståndelse och sorg i fädernegården och bland släktingar och vänner. Man fruktade det värsta. Fadern gav ett heligt löfte, med högra handen upplyftad mot himlen, att om de försvunna återfunnos levande skulle Valborg bli Börjes hustru, ty Börje var en god och rättskaffens man utan annat fel än sin fattigdom. - Skallgång anställdes och skogen genomletades utan resultat. Slutligen kom man till den bottenlösa tjärnen på Branäsbergets topp. Där fann man på en sten Valborgs huvudkläde och näverskor och vid stranden två stora med vidjor sammanbundna stockar, vilka tjänat såsom brygga ut på djupet. Sägnen tillägger att Valborgs fader varje sommar så länge han levde lät söka efter den älskade dotterns lik i tjärnen, men utan resultat och utan att man någonsin träffade botten. Bredvid den sten där Valborgs huvudkläde och näverskor blivit funna byggde han själv ett kors av därtill utvalda stenar. Dit sågos varje år de gamla föräldrarna på dotterns dödsdag vandra för att där förrätta sin andakt och bedja om ett saligt återseende under de eviga palmernas fridsälla skuggor.

Vandraren, som en midsommarnatt kom till den bottenlösa tjärnens strand, såg i midnattstimmens mystiska skymning två klara ljuslågor som sakta svävade fram över den mörka vattenspegeln. Det var de drunknades andar, som ej fått ro. Den som ej blivit begraven i vigd jord får rast- och rolöst irra omkring.

Så kom en ny präst till församlingen, och när berättelsen kom till hans öron, beslöt han att själv se hur därmed förhöll sig. Åtföljd av klockaren och en säker vägvisare begav han sig nästa midsommarnatt uppför berget till den bottenlösa tjärnen, sedan han tillsagt kyrkvaktaren att kl. 12 på natten klämta i kyrkans klockor. Framkomna till målet sågo de vid motsatta stranden två klara ljuslågor sväva fram över vattnet. Prästen böjde sig då ned i en tyst bön. När klockan visade 12 började klockaren med av rörelse dämpad stämma sjunga följande psalmvers:

"Låt vara att min hela kropp
Till mull och stoft skall lösa upp
Då matkar mig förtära;
Låt led från leden vara lös,
Låt benen hit och dit förströs,
Det skall mig ej förfära.
Min mull av Jesus varder skött,
Han samlar det, som var förstrött
Och kroppen sammanbygger.
Därpå jag sover trygger."

Efter sången talade prästen kort och anderikt över de heliga orden: "Och havet skall ge igen sina döda", varefter han kastade 3 skovlar mull i tjärnen för hvardera stoftet och läste begravningsbönen. De båda ljuslågorna stodo stilla på vattnet under begravningsakten; genast därefter slocknade de och ha sedan aldrig visat sig för någon människa.

Djupt rörda vandrade sedan de tre utför det branta berget, lysta av den uppgående solens strålar. Och, slutar sägnen, en predikan sådan som under denna midsommardag har aldrig hållits i Dalby kyrka varken förr eller sedan.

Den bottenlösa tjärnen finnes ännu kvar. Urskogen omkring den är borthuggen. För 50 à 60 år sedan, då sägnen först berättades för mig, fanns ännu en öppen vattenspegel, som liten och oansenlig låg mitt i solskenet. - Av en person, som förliden sommar besökt stället, har jag hört att tjärnen nu är helt övervuxen med mossa - en s. k. "flymyr". Strax invid tjärnen reser sig en hög, kal klippvägg, på vars högsta topp ett utsiktstorn blivit uppfört och där triangelmätningar företagits för åtskilliga år sedan. - Låter man fantasien spela fritt, tänker man så lätt: Månne tjärnen varit så stor att vattnet nått högst upp på klippväggen. Kanske var det från denna klippkant som de älskande gått i djupet; kanske var det därifrån prästen läste begravningsakten och lyste välsignelsen.

Tjärnen är nu endast en skugga av vad den fordom varit. Och i en tid när mystiken håller på att försvinna drömmer den om forna dagars mystik och romantiska minnen.

II. Sägnen om vargarna.

I slutet av 1600-talet bodde på Vingäng ett äkta par - Matts och Marit. En stjärnklar, gnistrande kall vinterkväll var Marit ensam hemma och höll på att framför den flammande furuvedsbrasan bada sitt yngsta barn, en flicka på sex veckor, medan det två och ett halvt år äldre barnet, en gosse, sprang och lekte på stuggolvet. Plötsligt kommer gossen framspringande till modern och säger sig ha ett naturbehov. Modern sade då: "Jag kan ej nu lämna lillan, men gå du ensam och ställ dörren på glänt, så lyser det ut". Gossen gjorde så, men han hade knappt kommit utom dörren förrän han uppgav ett dödsskri, som genast sade modern, att vargarne hade tagit den lille. I förtvivlan rusade hon besinningslöst ut och hörde då sitt barns kvidande och såg i det klara månljuset flera stycken vargar springande uppåt Klarälven och Vingängssjön. Grannarna tillkallades av hennes ångestrop och förstodo genast vad som hänt. I hast tändes blossen av furustickor, männen spände skidorna på, kastade klubborna över axeln - gevär hade de ej - och sökte så rustade upphinna de utsvultna vilddjuren. Men dessa hade fått för långt försprång. Först på en av de många holmarna i norra delen av Vingängssjön gjorde männen halt. Där syntes att barnet blivit sönderrivet och uppätet. Blott den vänstra foten fanns kvar. Varghopens vrålande hördes från det närbelägna berget och det hemska ekot därav rullade mellan bergväggarna genom dalen. Den förtvivlade modern kom nu ihåg sin lilla flicka i badet och rusade hem - för att finna henne död, drunknad. De beklagansvärda makarna voro nu barnlösa. Marit blev efter denna dubbla olyckshändelse dyster, fåordig och besynnerlig. Först efter tre år, sedan en liten flicka blifvit född, såg man ett sorgset leende någon gång upplysa hennes sorgbundna anletsdrag. Sägnen förtäljer att när Marit slutligen utkämpat striden på jorden och hennes likkista stod vid kyrkporten, väntande på prästen och klockaren, som där mötte, kom en liten snövit fågel och satte sig på kistans lock, för att i nästa ögonblick försvinna i den klara, blå sommarluften.

Den sägnen hörde vi syskon i barndomen mångfaldiga gånger berättas av en gammal soldatänka från Vingheden - lika intresserade och rörda varje gång, fastän vi till sist kunde varje ord utantill. Änkan dog för 45 år sedan, 89 år gammal, och händelsen hade timat i hennes mormors tid.

Ännu ett barndomsminne är för oss knutet vid denna sägen. En skön sommardag, då vi tillsammans med andra barn lekte på de steniga stränderna av holmarna i Vingängssjön och sökte upp glattslipade, runda stenar, funno vi även en liten sten, som liknade en klumpigt modellerad barnfot. Denna sten finnes här på Vingäng ännu i dag.

III. Sägnen om Kungs-skatten.

I fordomtima, då Värmland och i synnerhet dess nordligaste del, Värmlands Övre Älvdal, var glest befolkad, levde i Dalby socken ett kraftfullt, idogt folk, som mitt i vildmarkens stenbundna jord bröt bygd och röjde åkrar, vilkas gyllene skördar kommande släkten fått njuta. På den tiden kunde troligen ingen av allmogebefolkningen läsa i bok, och skriva var en okänd konst. Då uppgjordes de viktigaste mellanhafvanden muntligen i närvaro av en eller två vittnen, och uppgörelsen beseglades med ett kraftigt handslag. Gudsfruktan fortlevde och underhölls genom böner, psalmer och andliga sånger som föräldrarna lärde barnen utantill; karaktärens förädling och upphöjda känslor och tankesätt genom på samma sätt nedlärda högstämda sånger, berättelser och sägner om gudars och människors levnad och bedrifter. - I min barndom kände jag mycket väl en gubbe, som ej kunde läsa i bok. Sin kristendom hade han ändock god reda på; kunde katekesen och nästan hela gamla psalmboken utantill samt hade fått "gå fram" och åtnjöt alla en kristens rättigheter. Han var gift och har en son, född 1827, som ännu lever.

I dessa gamla dagar fanns i varje förmögnare hus en kagge med lock, förfärdigad av furuträ och sammanhållen medelst hemsmidda järnband. I denna kagge, som kallades Kungs-kaggen, nedlades av husbonden varje år efter råd och lägenhet en större eller mindre penningsumma. Även vid viktigare familjetilldragelser, bröllop, ett barns födelse o. d., lades penningar dit. Dessa penningar fingo ej användas, utan bevarades för att då ofred utbröt i landet frivilligt överlämnas till konungens utskickade bud såsom krigshjälp. Därför kallades kaggen Kungs-kaggen och den däri förvarade skatten Kungs-skatten. Kaggen hade sin plats i ett litet mörkt krypin, beläget mellan den väldiga muren och väggen i den s. k. nö'stuga (gäststugan, som endast användes vid högtidliga tillfällen, och där förnämliga gäster mottogs och inhystes). Till detta krypin hade endast husfadern och husmodern nyckeln.

Så utbröt "den stora ofreden". (Sägnen förmäler ej vilken ofred, som avses.) Väldiga eldar tändes på de högsta bergen och förkunnade med sitt hemska sken, att krigets brandfackla slungats in i Svea land. Även i Dalby socken beredde sig varje vapenför man att möta fiendens angrepp och kämpa för sitt land och sin kung. Man enades om att var för sig på överenskomna hemliga ställen dölja kungs-skatten jämte övriga dyrbarheter, så att dessa ej måtte falla i fiendens våld. I Ovansjön (kallas så än i dag) även nu Dalby största och rikaste by, bodde i gården Övre Svabacken (kallas så än i dag) en mäkta rik gubbe, med en stor kungs-skatt och många andra dyrbara klenoder. Med sin trotjänares hjälp dolde han skatten på ett ställe vid östra stranden av Vingängssjön - beläget något nordligare än Vingängs gård. Skatten och dyrbarheterna lades i en järnbeslagen kista och nedgrävdes i den branta strandsluttningen vid "Den höga Sand". (Den hög Sann.) Emellertid blev trotjänaren utkallad i kriget och skjuten. Gubben blev ej långt därefter illa sjuk. Han tillkallade då sin bäste vän och beskrev noga stället där kistan blivit nedgrävd och alla där gjorda märken. Och så gick gubben i frid till sina fäder. När sedan konungens utskickade kommo för att emottaga den frivilligt samlade skatten, var det omöjligt att återfinna den, som blivit nedgrävd vid "Den höga Sand". Ihärdiga försök gjordes (t. o. m. så sent som på 1840-talet, men då i hemlighet), men allt förgäves.

Sägnen tillägger att då Sverige kommer i fara och krigsnöd visar sig kistan. Omstrålad av ett bländande sken står den med uppslaget lock på stranden och visar alla sina dyrbarheter. Så har den redan flera gånger visat sig, men då någon trätt närmare har locket tillslutits av sig själv och kistan försvunnit. - Då har Sverige varit i fara. Men då krig utbryter i landet visar sig kistan åter på samma ställe och då får man komma alldeles intill den. Dock sluter sig locket och den eller de, som försöka få upp det, finna snart att detta är lika omöjligt som att lyfta eller ens rubba kistan - den står som fastkedjad från underjorden tills en konungens tjänsteman eller prästen kommer. Då låter kistans lock lätt öppna sig och skatten får bortföras.

År 1905 lär kistan blifvit sedd i all sin härlighet av en gammal man (död 1907). Men då gubben närmade sig slöts locket; kistan försvann och den gamle stod ensam i nattmörkret, tänkande på sagans sanning. "Men", tillade gubben, då han berättade detta, "folk är ju nu så upplysta, så de har inget förstånd; därför går det ej an att tala med dem".

Den sista kungs-skatten man hört talas om i Dalby fanns i slutet på 1840-talet i behåll i ett gammalt rikt bondhus ej långt från Vingäng, men där förvarades skatten i en starkt järnbeslagen kista, som hade sin plats i det "krypin", som förut beskrivits. Men den nyare tidens större fordringar på livet trängde sig in även i det gamla, rika huset, och man blev tvungen, dock i början med stor grämelse, att taga av skatten till andra ändamål, än från början varit avsett. Slutligen måste på 1870-talet sista återstoden - de äldsta mynten - i tysthet inväxlas i Riksbanken (genom en i Älvdalen vida känd häradsdomare, som många gånger var på Vingäng), och skingrad var den sista kvarlevan av förfädrens offervilliga fosterlandskärlek. Den gamla gården med sina stora skogar måste säljas i början av 90-talet av den siste arvingen. Denne ägde då en ovanligt stor och gedigen silverkanna, som i flera släktled gått i arv inom denna urgamla, rika bondesläkt till den medlem, som blev gårdens ägare. Var kannan nu finnes vet man ej - troligen har den fallit i händerna på någon jude, som rest omkring och tillnarrat sig värdefulla fornsaker till billigt pris. Nämnda kanna fylldes vid större kalas och familjefester med skummande hembryggt öl och sattes på matbordet mitt för den förnämste gästen, som med några för tillfället lämpade ord fattade kannan och drack, därunder tilltalad av sin på högra sidan sittande granne sålunda: "Sten Mattsson!" Varpå den drickande sade: "Vad vill du?" Svar: "Jag vill dricka!" - "Drick då!", och kannan överlämnades av den som druckit till den som ville dricka. Under samma ceremoni gick kannan gästabudsbordet omkring flera gånger, under flitigt påfyllande av det starka, hälsosamma ölet.

IV. En munksägen.

Mitt emot Vingäng på älvens östra sida ligga tre hedar, skilda genom två dalar. Heden längst i norr, där fordom ett katolskt kloster varit beläget, kallas Munkheden. Den mellersta, som varit begravningsplats, kallas Graversheden, och den södra, dit munkarnas kyrka varit förlagd, Kyrkheden. Nedom Munkheden mot väster på Vingängssjöns strand fanns en stor äng (nu liten och skogbevuxen), kantad längs stranden med smidiga videbuskar. På denna äng, Munkhedsängen, samlades munkarna i svala sommarkvällar för att under bön och sång njuta av naturens skönhet. Från denna äng hördes då vida omkring i kvällsfriden melodisk, gripande sång och musik, som t. o. m. lockade fisken i sjön flockvis in i en närliggande vik, där munkarna - men endast munkarna - kunde fånga så mycken fisk de behövde med blotta händerna. En kväll fingo munkarna till sin stora häpnad se en björn sitta bland strandens videbuskar, lyssnande till sången och musikens ljuva toner. Sedan såg man under flera följande år ofta denna björn sitta på samma ställe och i samma ställning. Man hörde aldrig att han gjorde varken människor eller djur något ont. Ingen ofredade heller "Munkbjörnen", utan han åtnjöt stor vördnad och beundran av alla.

Även vandrande munkar och pilgrimer slogo läger på denna äng för att under längre eller kortare tid söka vila och vederkvickelse. En gång kom med de vandrande munkarna en förklädd prins, driven i landsflykt från Norge. Denne prins hade en tjusande sångröst och var en mästare att spela på harpa. Länge vistades han sedan hos de fromme fäderna, där han fann en fristad undan sina fiender. Men det fanns en bland munkarna, som med avund såg den stora gunst prinsen åtnjöt hos klosterbröderna. En gång när prinsen och denne munk (jfr tradition om norsk kung som begravts söder om Branäs) ensamma voro ute på sjön, krängde farkosten hastigt av någon outredd orsak. Prinsen störtade - eller störtades - i sjön och drunknade.

Hedarna bära samma namn ännu i dag, men äro för längesedan uppodlade och bebyggda till torplägenheter.

På "Munkhe'änga" finns även en s. k. kallkälla i sluttningen av det närliggande berget. Denna källa, som har ett kristallklart, friskt och välsmakande vatten, säges hava blivit invigd av munkarna, vilka använde vatten därifrån endast för kyrkliga ändamål och ceremonier. Ehuru på Vingäng finnes en ovanligt djup brunn (22 à 25 alnar), som även under torra somrar lämnar ett klart, friskt vatten, älskade dock vår far att ibland under heta sommardagar läska sig med munkkällans helgade vatten.

Ett blad ur Wilhelm Edgrens efterlämnade anteckningar.

Hovjägmästaren Herman Falk

på Risäter, Råda socken (f. 1785, d. 1865), var en originell, imponerande personlighet. Hans rättframma, öppna sätt var lika okonstlat antingen han talade med kungen eller bonden. Lägges därtill att han var mer än vanligt hjälpsam och gästfri, förstår man lätt att han var i hög grad populär i vida kretsar. Redan från ungdomsdagar ägde han stort inflytande, vilket bevisas av följande händelse. Då Värmlands reglemente det ödesdigra året 1809 skulle marschera upp till Stockholm, tillkallade Adlersparre före uppbrottet från Karlstad alla kompanicheferna för att med dem överlägga. Kaptenen vid Älvdals kompani, Antonsson, steg då fram och förklarade att det i nåder honom anförtrodda kompaniet ej komme att bryta upp till Stockholm, vilket oväntade förhållande beklagades av Adlersparre, som tillsade Antonsson att "taga avträde". Denne hade knappt avlägsnat sig förrän dåvarande fänriken H. Falk framträdde och tillkännagav att kompaniet kl. 1 på morgonen skulle vara färdigt till uppbrott, varpå följde ett kraftigt handslag av Adlersparre, och de två redlige fosterlandsvännerna förstodo varandra. Den populäre och beslutsamme unge fänriken förde sedan kompaniet till och från Stockholm.

Resande, som i dessa trakter begagnade skjuts (under 1860- och 70-talen) och kommo i samtal med den skjutsande, fingo ofta höra följande märkliga berättelse, vilken av flera skäl bör åt minnet bevaras. Sedan skjutsbonden preludierat något och frågat om den resande kände Falken på Risätra eller hört omtalas det vidunderliga djuret i Stockholm, berättade han gärna följande: "Kungen har i Stockholm en stor skogspark, varuti allehanda djur från alla världens kanter förvaras. Där föddes ett vidunderligt djur, som hade björn till far och varg till mor. När detta underdjur - det hade ett enda öga sittande mitt i pannan - blev fullväxt, lade det i dagen en avgjord böjelse att döda de andra djuren. Kungen befallde då sina jägmästare att ofördröjligen nedskjuta vidundret, men ingen förmådde skjuta det till döds, emedan kulorna studsade tillbaka och endast uppretade djurets vrede. Då sände kungen ett genom natt och dag ridande bud till den gamle jägmästaren på Risäter med befallning att skyndsamt komma upp till Stockholm, ty han vore säkert den enda person i båda konungarikena som kunde döda detta odjur, vilket hotade att förgöra de andra djuren. Den gamle jägmästaren kunde då icke själv åtlyda den kungliga befallningen, men sände genast efter sin äldste son Otto. När denne kom, nedtog Falk från väggen en gammal rostig bössa, den till utseendet fulaste av alla de hundra både dubbla och enkla granna gevär, som hängde på väggarna i hans rum - där Ni må tro jag varit inne! - laddade själv och lämnade muskedundret till Otto, med tillsägelse att resa genom natt och dag upp till kungen; att gå ensam in i den inhägnade skogen och laga så, om möjligt, att vilddjuret ej måtte bliva något varse, samt sikta säkert mitt på ögat i pannan. 'Gör du detta och bevarar väl det skott som jag själv laddat, så är odjurets död viss'. Otto gjorde allt vad fadern föreskrivit och vilddjuret föll med ett förfärligt vrålande stendött till marken. Kungen, som blev mycket glad över den lyckliga utgången, skrev då till jägmästaren ett nådigt brev, vari kungen på förhand beviljade honom allt vad han ville. Jägmästaren skrev tillbaka och tackade kungen, men ville ej ha något. Han ville ej stiga högre."

Så lyder den redan utbildade folksägnen om hovjägmästare Falk, Värmlands största björnjägare.

I Geijerska släktboken säges: Antalet björnar som stupade vid Falks jakter vet man ej, men känt är, att han med egen hand fällde omkring 100 st.