Johan Petersson

Johan Petersson, Anders Edestam: Karlstads stifts herdaminnen 2
Väl skjutet, men illa siktat, Ditt och datt, Wilhelm Edgren

Johan Petersson (1804-1875)

En mycket speciell prästman var utan tvekan Johan Petersson, komminister i Dalby 1844-1875. Han föddes i Kristinehamn och studerade till präst i Uppsala.

Petersson drabbades av samma öde som Branzell - spriten tog över hans liv, och han förföll som människa. Han blev kallad till biskopen på grund av att "han gjort sig skyldig till svordom, råhet i umgänget, dryckenskap och försummelse i tjänsten". Den ena sorgliga berättelsen efter den andra cirkulerade om Petersson, och hans högst privata sätt att tolka Bibeln sattes i fråga.

På ett tryckt blad från Halls förlag i Jönköping kan man läsa: "I Dalby kyrka var en julotta folket ända till trängsel samlat. Man väntade på ottesångspredikan. - Se, hur han raglar, ropade bland åhörarna en liten gosse, pekande på prästen, som gick till predikstolen. Det var församlingens kyrkoherde P. Denne plägade ofta vara så rusig, att han inte ens orkade infinna sig till gudstjänst i kyrkan."

Riksdagsman "Sand-Bengt" Bengtsson klagade vid en biskopsvisitation över att det varit flera mässfall i kyrkan, men biskopen hörde mer på prästens förklaringar än på riksdagsmannens. Då, bakom ryggen på biskopen och inför hela församlingen, räckte Petersson lång näsa åt "Sand-Bengt".

Prästens äktenskap var olyckligt, vilket kan ha bidragit till hans öde. Enligt Otterborg var han gift med "en öfverspänd, opraktisk fru, som trodde sig vara skapad till poet, fastän det lilla hon ibland klottrade ihop mera tycktes tyda på förståndsrubbning".

Till Peterssons förtjänster skall nämnas att han var en styv predikare, och han har beskrivits som den siste som kunde fylla Dalby kyrka. Han var dessutom ansedd som en ovanligt styv dansör.

I den ovan citerade skriften från Halls förlag kan man läsa följande: "Hans [Peterssons] efterträdare hade föga bättre rykte om sig. På morgonen efter ett gästabud i prästgården funno några kvardröjande herrar en väl hopbuntad kortlek, på vars baksida stod skrivet - Kyrkoherde Grunds bibel - både herdar och får vandrade i tjockaste mörker." Grunds begär efter brännvin föranledde Dalbyskalden Bock-Per att skriva en visa om prästen som somnade på utedasset på ett kalas i Likenäs.

Till lynnet var Grund glad och skämtsam, även om han i början av sin vistelse i Dalby ansågs en smula despotisk.

<< Tillbaka