Källa Herbert Styffe - Torleif Styffe Sätrar i Dalby

De flesta som har upplevt säterlivet tycks minnas denna tid med glädje och saknad. Trots avskildheten och det tunga arbetet gav tiden på sätern mest positiva intryck, som tycks ha förstärkts med avståndet i tid.

I dag finns bara en lite rest kvar av säterbruket, som upplevde sin höjdpunkt i Övre Klarälvdalen i mitten och slutet av 1800-talet.

Säterbruket var av stor omfattning i Dalby, och av de byar, som kartlades 1719-30, hade alla socknens byar utom fyra sätrar. Till skillnad från många andra landsdelar hade man här ofta hela säterbyar, där byns alla gårdar hade var sin stuga och vall.

Avståndet mellan bostad och säter kunde variera från någon kilometer till en mil eller mer, och på denna sträcka fanns svårforcerade berg, myrar och vattendrag. Några byar hade till och med sätern på andra sidan av Klarälven och fick färja över folk och småkreatur, medan hästar och kor simmade över.

En del av gårdarna hade ett par olika sätrar, och den närmaste kallades då hemsätern eller "den hemmer sätra". På så sätt har Hemmersätern på Norra Branäs skog fått sitt namn.

Avsikten med säterbruket var förstås att utnyttja skogsbetet, samtidigt som man tog till vara gräset hemma i byn till vinterfoder. Man kunde också ha odlingar vid sätrarna, och det gräs som blev slaget där kördes hem på vinterföret. Det lilla som hann växa upp efter slåttern avbetades sedan av boskapen.
Varje grässtrå togs till vara, och litet av säterbrukets stora betydelse i gamla tider kan ses i en förordning från tinget 1646. Enligt Älvdals härads dombok från den 15 juni detta år bestämdes, att eftersom det var så klent mulbete hemma vid gårdarna, skulle alla efter åtta dagars varsel dra till sätern samtidigt. Ingen skulle få bli kvar längre än någon annan i byn och låta sina djur utnyttja den rikare födan där. Likaså skulle alla lämna sätern på samma dag. Brott mot denna förordning medförde bötesstraff.

Detta tyder på, att betesmarker och sätrar en gång varit gemensam byegendom för att efter hand gå över i individuell ägo. Enligt skildrare av 1800-talets säterliv i Dalby fanns inga regler kvar, som tvingade säterfolket att lämna byn samtidigt, men de tycks ändå ofta ha följts åt - förmodligen var det mest praktiskt så.

Domstolsutslaget visar, att säterlivet hade stor betydelse under 1600-talets förra hälft, och på andra ställen i domböckerna kan man läsa om tvister, där vissa sätrar sägs ha brukats "sedan urminnes tid". Och urminnes tid ur 1600-talssynpunkt bör betyda, att säterbruket redan då var ett eller ett par hundra år gammalt. Längre än så blir det svårt att komma i åldersbestämning av säterlivet i Dalby. Från Norge finns däremot uppgifter om sätrar redan före vikingatiden, men i den under medeltid glest befolkade Klarälvdalen var behovet av sätrar kanske inte så stort.

Sätervistelsen var indelad i "första och andra sätermånaden", som egentligen inte omfattade några kalendermånadsperioder. Man talade också om "sommar- och höstsätra". Så snart det blivit bete åt kreaturen, drog man iväg och var borta tills slåttern lite efter midsommar. Efter ett par veckor hemma på gården bar det åter till sätern (höstsätern). Det var i regel samma säter man återvände till, men den som hade hemsäter utnyttjade den under denna period.

På höstsätern blev man kvar till slutet av september, helst Mikaelidagen, för söndagen efter den skulle kullorna gå i kyrkan. Den dagen blev kallad Säterkullsöndagen, men efter 1850-talet upphörde i stort sett denna tradition. Den tycks ändå ha återupptagits senare.

Sätrarna låg ofta i en sluttning med boden och ladugården överst och höladan längre ner. En gärdsgård omslöt sätern med dess vallar, men dessa var också oftast åtskilda inom denna inhägnad. Ladugården stod vanligen så, att gaveln med dörren var utanför gärdsgården och resten av byggnaden innanför. Boden (eller bua, som det hette i Dalby) stod inne på vallen. Både bodar och vallar hade namn efter gården de tillhörde, så hörde t ex Kongbua och Kongvallen till Kunggården. Namnen kunde ändras, då ägandeförhållandena ändrades.

Innan pärt- eller sticktaken blev vanliga i slutet av 1800-talet, hade alla husen tak av näver, som hölls på plats av pålagd ved. Något särskilt innertak fanns inte. Själva byggnaderna var förstås timrade, och bodarna var byggda mest i en och samma modell.

Typisk dalbysäter, skiss av Karl L:son Bergkvist.

I Dalby var det den ovan avbildade stugan med svale och dörr på gaveln, som byggdes mest. Där fanns två rum, eldbua, där kullan bodde och arbetade, och mjölkbua, som var ett förrådsrum.

På båda långväggarna i eldbua fanns fönster - innan fönsterglas började användas i sätrarna på 1850- och 1860-talen brukades skjutluckor. På ett "solstreck" i fönsterkarmen, ett slags solur, kunde man ungefärligt avläsa tiden på dagen.

Det vanliga var, att det fanns ett skåp och en spis på var sin sida om dörren, och i de inre hörnen av rummet stod en väggfast säng och ett bord med väggfasta sittbänkar.

Säterkullan hade många sysslor att utföra. Oftast var hon ensam i bua, och arbetet gick naturligtvis ut på att omvandla mjölken till smör och ost för kommande bruk. Hon mjölkade djuren morgon och kväll, hon silade mjölk i hår- eller senare blecksil, hon ystade och kärnade, och hon höll kärl och redskap rena.

Diskning utan diskmedel försiggick i hetast möjliga vatten, och kullan sandskurade kärlen med nävertvaga och fin, vit sand. Bland många oskrivna regler hon hade att hålla sig till, sade en, att om hon sköljde kärlen i rinnande vatten, skulle korna sina.

De större gårdarna, som kunde ha mellan tio och tjugo kor, höll sig ibland med två kullor - en bupiga eller vallkulla hjälpte kullan.

Bruket att valla, eller att geta, kor och getter upphörde annars succesivt mot slutet av 1800-talet i takt med att antalet rovdjur minskade starkt i Dalbys skogar. Vallhjonets uppgift var tidigare att följa boskapen på bete i skogen från morgonmjölkningen till kvällsmjölkningen.

Den utrustning vallpojken eller flickan medförde var en näverkont med mat, en liten yxa att hugga ved med, en täljkniv och tändstickor. Före tändstickornas tid hade man i en "eldförpung" elddonen, som bestod av eldstål, fnöske och flinta. För att få korna att gå dit man ville hade man med "sletji" i e' sletjiskräpp' (slickeskräppa), en blandning av salt och mjöl, som var begärlig.

Man gick vall i olika riktningar från sätern, och det kunde bära iväg omkring en kvarts mil. En lämplig s k ståarås letades ut, där getaren stannade med boskapen och "stod middag". Där gjorde man i regnigt väder upp en eld att värma sig vid eller annars bara för trevnadens skull.

När det var besvär med mygg och flugor, lade man blöt mossa på elden för att det skulle utvecklas mer rök. Med tanke på brandfaran valde man ofta ut en ståarås, som låg så, att den hade myrmark runt omkring.

Under vilan gjorde vallpojkarna träslevar eller näverskor, och kanske de metade i någon närliggande tjärn, och vallflickan, då det var en sådan, brukade ha strumpstickorna med. Vispar och kvastar kom också till vid dessa vilostunder.

Man lockade på boskapen, - samtidigt som man höll vilddjuren på avstånd - genom att lulla, ett utdraget joddlande läte omväxlande med lockrop. De som kunde spelade på vallhorn, och i äldre tider användes vall-lurar.

Genom dessa toner i vildmarken kunde också kullorna ha en viss kontakt med varandra, där sätrarna låg någorlunda tätt.

Får och hästar gick som regel lösa i skogarna under sommaren. För att man lättare skulle kunna hitta dem, satte man på någon i flocken bjällror. Även bland korna satte man en bjällra på den, som ansågs vara förståndigast. Det hände då och då, att korna "kom på villa" i skogen fram på hösten, då det var gott om svamp.

De flesta självägande bönderna tycks ha hållit sig med säter, medan få torpare hade samma möjlighet. Några fick bruka sätervallar, och det hände att några fick hyra in kon eller geten på en säter över sommaren. Det kunde då bli någon eller några ostar att hämta på hösten. Det berättas om en säterkulla, att hon förutom sina egna djur hade ett trettiotal inhyrda getter att sköta. Lönen var tio kronor per get och sommar.

På 1930- och 1940-talen upphörde de flesta sätrar, som klarat sig undan nedläggningen i början av 1900-talet. I skrivande stund [1989] finns bara Vålhallasätern nära Långberget i bruk av de gamla dalbysätrarna, en enda kvarleva från den tid sätrarna var ett villkor för överlevnad.