Efterskrift

C. A. Gottlunds Antiquariska samling III, s. 260 omhandlar;

"Finska folkens öden i främande länder: Om jag nu skulle påstå eller upplysa att, oberäknadt de omtalta norra finska församlingarna, finns det ännu, mig vitterligen i Sverige och Norrige icke mindre än 116 socknar, hvilka till större eller mindre del ännu i denna dag bebos af finnar eller der finska språket ännu 1821 taltes åtminstone bland de gamle af invånarna - utan att här tala om de finbygder jag icke känner, och om alla de finskogar, som redan öfvergått till svenska bygder - hvem skulle väl tro mig. Svenskarna tro det sjelfve icke, ty di känna det ej - äfven detta låter nog uförklarligt; likväl förhåller det sig så och gåtan skall nog i det följande förklaras.

Derföre då några af dessa finnskogsbor vid Riksdagen 1823 inkomma med några andragen, förvånades - ja nästan förskräcktes Rikhens Ständer då de hörde att det fans finnar i sjelfva hjertat af riket. De förklarade det för omöjligt, för osanning; och det fanns icke annat parti än att till Stockholm uppkalla en deputation af dessa finnar från 13 socknar, för att öfvertyga, både regering och ständer om verkliga förhållandet.

Den areala vidd af svensk jord som alla dessa finskogar upptager, är så stor att den sammanräknad nära nog svarar emot hela Skåne, Småland och halfva Vester Göthland. Äfven detta skall man måhända anse som en digt, eller fabel. Att uppräkna alla de Socknar der finskogar finnas, kan här icke falla mig in, och skulle icke heller tjena till något; dock kan jag nämna, att finnar ännu, inom Sverige, bebo större delen af följande Provinser: nämligen i Värmland, något äfven i Vestmanland och Närke, i Dalarna, Gestrikeland, Hellsingeland, Medelpad och i Ångermanland; samt inom Norrige inom Sollöer och Oudalen samt Österdalarnes fogderi, af Aggerhus Stift. Deras antal är i det hela högst obetydligt, jemfördt med den vida terraine de intaga. De utgöra ungefärligen omkring 40.000 personer. För att närmare kunna fatta allt detta blir det nödvändigt att upplysa, att dessa provinser i allmänhet äro högst skogbeväxta, mera än någon finne ens kan göra sig begrepp derom. Vidare måste jag upplysa att Svenska allmogen är alls inga svedjebrukare, och svenska bonden skulle rakt av svälta i hjel, om man skulle förflytta honom in i djupa skogen, der finnen just har sin bergning. En fölgd deraf är, att det svenska folket bor i dessa provinser som tät packade sillar invid hvarandra, vid floderna, de större sjöarne och vattendragen, der finnes också egenteligen den svenska bygden. Allt hvad som finnes deremellan, är omåtliga och uråldriga skogar, och det är på dem åter som finnarne slagit sig ned, och hvilka skogar i anledning deraf blifvit benämnda Finskogar och finmarker. Derföre då nu de svenska bygderna strecker sig helt långt utmed Klarelfven i Vermland, (liksom den norrska långsmed Glommen) långsmed Dalelfven och dess båda grenar i Dalarne, långsmed Ljusne elfven i Helsingland och långsmed Njurunda och Indalselfven i Medelpad samt utmed Ångermanån i Ångermanland hvarvid de svenska socknarne eller den af dem odlade bygden ofta är så smal att man mycket väl kan med ett enda skott skjuta öfver hela socknen, som egentligen utgöres af flodstranden på hvardera sidan om älfven, hvilket helt er fallet med Lima socken i vester Dalana. Då man nu befinner de omåtliga skogar, som emellan dessa älfvar, från hafsstranden löpa nästan paralelt med hvarandra upp emot fjällen, ofta af 8-12 mils längd och 5 till 6 mils bredd, så kan man kanske göra sig begrepp af en finskog, i synnerhet om man tillika befinner, att hvar och en af de: svenska och norska bygden, vid elfvarne tätt vid hvarandra belägne svenska församlingarna tillräknar sig en viss andel af den gemensama skogen, om den andel också, vore på 10 mils afstånd och hvarigenom äfven finnarne på den gemensamme skogen, kommer att höra under dessa många aflägsna och olika församlingar.

Orsaken åter hvarför svenskarne i allmänhet numera icke känna att skogsboarne äro verkeliga finnar, är den att finnarne af skäl, som här vore för vidlyftige att relatera, sedan i flera generationer, aldrig talat sitt rätta modersmål i närvaro af någon svensk; men sig sielfva lemnade talade det sinsemellan alltid. Vi hafva ju här i staden finskt tjenestefolk, och kanske äfven borgare, som omöjligen vilja beqväma sig att tala finska, utan rådbråka heldre en svenska den man svårligen vill förstå.

Hvad nu dessa i Sverige bosatte finnar vidgår, så äro de ingalunda deszendenter af de urgamle i dessa trakter boende finska invånarne. De äro alla, i sednare tider dit överflyttade ifrån Finland; Det är ock af sådan orsak vi omfatta dem såsom kolonister. I från hvilka orter i Finland de utvandra, är lätt besvarat undantag endast af tvenne finbyar, hafva de kommit nästan allesammans från Savolax, ej blott deras språk förråder det, hvilket deras finska familjenamn dessutom bestyrker, utan äfven de hos dem fortlefvande traditioner uppgifva ofta ej blott socknen utan äfven byn, hvarifrån de härstamma, och hvilken de ofta adopterat å sina nya hemvister. Möjligen hafva dock några af finnarne i Ångermanland och Åsele Lappmark, äfven kommit norr ifrån - åtminstone anför (Hof Kanslern von) Dalin det i sin Svea Rikes historia 3. del. 2 B. s. 96; der det heter, att under Kon. Carl 9es tid, "Kring vandrande fjällfinnar, komma i stora hopar, från de norra orterna, och nedsatte sig på lediga platser, flerstädes i orterna, der de fingo tillstånd att odla och bygga åt sig." För min del tror jag icke mycket härpå, fast jag så ofta, hos de svenske historie- och krönikeskrifvarena, funnit förhastade och ogrundade uppgifter.

Orsakerna till dessa finnars hitflyttning, uppgifva de sjelfve med en mun hafva varit de ryska feiderna och infallen, hvilket också till en del förklarar orsaken, - hvarför de förskrifva sig från Savolax, såsom en gränse provins. (Hûlphers säger väl i sin.) Också hafva de flesta kommit, såsom flyktingar, alldeles utblottade, endast få hafva medfört en större förmögenhet. Dock anträffas även åtskilliga finbyar, som, enligt sägen, först skulle hafva blifvit uppförde af till Bergslagen, från Finland införskrifvet finskt arbetsfolk.

Orsaken hvarföre dessa finnar just nedsatte sig på dessa skogar, är 3 faltig. 1° är det just skogen som finnen söker; det är hans bästa åker. 2° fingo dessa nykomne gäster icke någon platts sig anvisad i den svenska bygden, och kunde icke få det, emedan den var af svenskar redan upptagen; och även om de fått en sådan, hade de, såsom olika till språkseder och lefnadssätt, deraf icke kunnat begagna sig. Den 3dje orsaken angifva de hafva varit, att de ännu på dessa skogar då funnit några quarlefvor af det förut där boende och vid digerdöden helt och hållet nästan utgångne finska slägtet. Minnen af dessa urinvånare eller urfinnar, förekomma på många ställen ännu, och bestå af två slag: nemligen stora varphögar, der de vid sina blästerugnar smält och smidit jern, på hvilka sedermera under tidens längd bildat sig ett jordlager, hvaruti sedan uppvuxit grofva timmerskogar, som på monga ställen redan hunnit nedfalla och förmurkna. Anmärkningsvärd är det, all dessa fornfinnar allmänt angifvas hafva varit stora järnsmältare, och det, enligt traditionen de flesta gamla grufvor, omtalas för att hafva blifvit uppfunna och bearbetade af finnar. Enahanda är talet om de gamla ugrierna i Ryssland, hvilka likaledes derstädes påstås hafvar varit urstäder. Det andra minnet af dem härstädes är den mängd i skogarna ännu befintlige elggropar, der de varit enligt uppgift sysselsatte med fångsten af dessa djur, och hvarmed de i sednare tider inkomne finska kolonisterna icke haft någon befattning.

_____________

Det är just skogen som finnen söker; det är hans bästa åker", skriver Gottlund; "Ty konsten att svedja är (enligt hvad det allmänt påstås) en egenslags finsk agrikultur, som Norrmän och Svenskar först berättas hava lärt sig af Finnarne. Också äro Finnarne det lämpligaste folk i världen, att (utan allmänt understöd) odla, och befolka, stora skogar och ödemarker."

Mina undersökningar särskilt av svedjebruket på Grue Finnskog, Kalevalaseuran vuosikirja 62:82 s. 190, tyda på att odling av råg på bränd granskogsmark, "huuhta", är skälet till finnarnas expansion på 15-1600 talet. Deras interaktion, omhandlande huuhta, med andra etniska grupper har upprätthållit dem som etnisk grupp inom Finnskogen och andra ställen dit dom kom.

En etnisk grupp är biologiskt självreproduserande, Den har gemensamma fundamentala kulturella värden, realiserade i konkreta kulturella former. Den har gemensam kommunikation och gemensamt agerande. Den har medlemskap som individerna identifierar sig med, och identifieras av andra som bildande en kategori urskiljbar från andra kategorier.

Varje folkgrupp utvecklar sin kultur och sitt sociala liv relativt isolerad, huvudsakligen grundat på lokala ekologiska faktorer, genom en historia med tillpassning av uppfinningar, upptäckter och selektiva lån utifrån. På detta sätt utvecklas etniska grupper med sin egen kultur och sina sociala organisationer. Gemensam kultur bör betraktas som resultat av etnisk gruppbildning, icke som definition av gruppbildningen.

Karakteristiska kulturdrag, kännetecken som skiljer en etnisk grupp från andra grupper kan indelas i fem huvudkategorier:
1. näring i betydelsen sättet att skaffa sig mat
2. upphov i betydelsen härstamning, släkte
3. organisation i betydelsen stat, nation, region, by
4. social gemenskap i betydelsen samliv och kommunikation, språk
5. andeliv i betydelsen tro, religion, myt.

Interaktion är en förutsättning för upprätthållande av etniska gränser, som i varje enskilt fall innebär ett begränsat urval kriterier/kulturdrag. Utanför detta begränsade urval varierar kulturdragen utan någon kritisk relation till gränsupprätthållandet för den etniska gruppen. Lokalisering av relevanta kulturdrag blir därför av väsentlig betydelse.

Hos dessa finnar är huuhta - svedjebruket ett sådant relevant kulturdrag.

Huuhta är interaktionen som upprätthållit den etniska gränsen till bygden. Men om huuhta är det viktigaste kulturdraget här, så är det icke det enda. En etnisk gräns upprätthålles av ett begränsat antal kulturdrag, varav huuhta här är det väsentligaste.

Kontinuiteten i en etnisk gräns kan specifiseras genom ändringar av detta begränsade antal kulturdrag på grund av ändringar i de gränsdefinierande kulturella dragen. Andra kulturdrag kan ha liten eller ingen kritisk relation till gränsupprätthållandet för den etniska gruppen, de varierar utan betydelse för gränsupprätthållandet.

En etnisk grupps historia är icke samtidigt "kulturens" historia; de drag som den etniska gruppens kultur består av idag har icke sprungit fram ur den särskilda sammansättning av drag som i sin tur grundade gruppens kultur.

På finnskogen gav huuhta grunden för interaktion med bygden, och detta har hållit den etniska gränsen vid liv. Komplementära kulturella skillnader har upprätthållits, därför att det har varit nära interetniska kontakter, och den stabila tillhörande etniska gränsen korsats av folk.

Den drastiska reduktionen av kulturella skillnader efter mitten av 1800-talet har icke en motsvarande reduktion i den organisatoriska relevanta etniska identiteten. Det inträffar i stället flera ändringar i de komplementära kulturella skillnaderna. Sådana ändringar inträffar fortfarande, och de håller finnskogen levande.

Per Martin Tvengsberg

Gottlund ritade sigill för finnskogen. SKS, Gottlundiana.

Gottlunds minnessten vid Grue Finnskogs kyrka. Åsta Holth och Sigurd Bograng. Foto Birger Nesholen 1975.