Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916

Sägnen om vargarna.

I slutet av 1600-talet bodde på Vingäng ett äkta par - Matts och Marit. En stjärnklar, gnistrande kall vinterkväll var Marit ensam hemma och höll på att framför den flammande furuvedsbrasan bada sitt yngsta barn, en flicka på sex veckor, medan det två och ett halvt år äldre barnet, en gosse, sprang och lekte på stuggolvet. Plötsligt kommer gossen framspringande till modern och säger sig ha ett naturbehov. Modern sade då: "Jag kan ej nu lämna lillan, men gå du ensam och ställ dörren på glänt, så lyser det ut". Gossen gjorde så, men han hade knappt kommit utom dörren förrän han uppgav ett dödsskri, som genast sade modern, att vargarne hade tagit den lille. I förtvivlan rusade hon besinningslöst ut och hörde då sitt barns kvidande och såg i det klara månljuset flera stycken vargar springande uppåt Klarälven och Vingängssjön. Grannarna tillkallades av hennes ångestrop och förstodo genast vad som hänt. I hast tändes blossen av furustickor, männen spände skidorna på, kastade klubborna över axeln - gevär hade de ej - och sökte så rustade upphinna de utsvultna vilddjuren. Men dessa hade fått för långt försprång. Först på en av de många holmarna i norra delen av Vingängssjön gjorde männen halt. Där syntes att barnet blivit sönderrivet och uppätet. Blott den vänstra foten fanns kvar. Varghopens vrålande hördes från det närbelägna berget och det hemska ekot därav rullade mellan bergväggarna genom dalen. Den förtvivlade modern kom nu ihåg sin lilla flicka i badet och rusade hem - för att finna henne död, drunknad. De beklagansvärda makarna voro nu barnlösa. Marit blev efter denna dubbla olyckshändelse dyster, fåordig och besynnerlig. Först efter tre år, sedan en liten flicka blifvit född, såg man ett sorgset leende någon gång upplysa hennes sorgbundna anletsdrag. Sägnen förtäljer att när Marit slutligen utkämpat striden på jorden och hennes likkista stod vid kyrkporten, väntande på prästen och klockaren, som där mötte, kom en liten snövit fågel och satte sig på kistans lock, för att i nästa ögonblick försvinna i den klara, blå sommarluften.

Den sägnen hörde vi syskon i barndomen mångfaldiga gånger berättas av en gammal soldatänka från Vingheden - lika intresserade och rörda varje gång, fastän vi till sist kunde varje ord utantill. Änkan dog för 45 år sedan, 89 år gammal, och händelsen hade timat i hennes mormors tid.

Ännu ett barndomsminne är för oss knutet vid denna sägen. En skön sommardag, då vi tillsammans med andra barn lekte på de steniga stränderna av holmarna i Vingängssjön och sökte upp glattslipade, runda stenar, funno vi även en liten sten, som liknade en klumpigt modellerad barnfot. Denna sten finnes här på Vingäng ännu i dag.

Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916