Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916

Sägnen om den bottenlösa tjärnen.

Uppe på det höga Branäsberget (Branäsberget ligger väster om Klarälven i Dalby socken, en knapp fjärdingsväg sydväst om Vingängsgården.) - 2,000 fot över havet - fanns långt tillbaka i tiden en stor tjärn, inramad av urskogens majestätiska tallar och granar. Sägnen förtäljer, att denna tjärn, vars mörka vattenspegel med underlig makt lockade vandrarens håg, var bottenlös. Men en gång skulle sänklodet nå botten, och då stundade världens undergång. Då skulle först Branäsberget med väldigt dån, omvärft av rök och lågor, störta ner i Klarälvens böljor, de andra kringliggande bergen skulle följa efter - jorden hade nått målet för sin vandrings bana.

Många voro de som i gången tid sökte loda tjärnens djup, och folksägnen berättar ännu om två olika tillvägagångssätt därvid. Det ena sättet var att man vred vidjor av unga björk-, hägg- och videtelningar och fäste dessa tillsammans till ett långt tåg. I ändan av detta bands en sten av lämplig storlek. Men aldrig kunde man med denna nå tjärnens botten oaktat vidjetåget var längre än Dalby socken. - Det andra sättet tillgick så, att man av getragg och ull spann grovt garn, som nystades upp i väldiga nystan. En sten fästes därvid och sänktes ned i vattnet. Men snart tillkännagav ett ryck att tråden brustit, och då man halade upp den, syntes det tydligt att den var svedd och sålunda ej slitits utan bränts av. Man förstod nu att det var lönlöst för svaga människor att forska i de höga gudars rådslut. Lodandet upphörde i den mystiska tjärnen, som ännu i dag kallas "Den bottenlösa".

Till den bottenlösa tjärnen är följande romantiska händelse knuten. För länge sedan, täljer sägnen, bodde på Vingäng en rik bonde med en enda dotter; Valborg hette hon. Fager och klok som få, var hon sina föräldrars glädje och framtidshopp. Fadern hade sin säter uppe på Vingängsberget, ej långt från Branäsberget och den bottenlösa tjärnen. Den sommaren Valborg fyllde 17 år skötte hon tillsammans med en tjänstepiga arbetet i sätern. En dag kom hennes far dit och bad henne nästa lördagskväll komma till hemmet. Den man, som föräldrarna utsett åt henne, skulle jämte sin far då komma. Äktenskap, brudgåva och bröllop skulle samtidigt bestämmas. Valborgs ångest blev stor vid denna underrättelse. Hon älskade en annan, nämligen faderns dräng Börje, en fattig, men ung, vacker och karaktärsfast man. Visserligen fruktade de unga, att deras kärlek ej skulle bringa dem lycka och glädje, men de hade heligt lovat varandra trohet, hur än framtiden skulle gestalta sig. Valborg berättade nu allt detta för sin fader och tillade, att hon aldrig på jorden skulle svika sitt löfte till Börje. Fadern förklarade kort och gott, att sådana griller hade han ej väntat få höra av sin kloka dotter. Blev hon bara den rike Jerkers hustru, skulle hon ej vidare tänka på den fattige Börje. "Han är nu i skogen och letar igen hästarna och jag skall nog ordna så att du ej vidare får träffa honom", slutade fadern. Börje hade emellertid anat oråd och ankom till sätern en stund sedan den vredgade fadern begifvit sig på hemväg. De kände väl faderns hårda sinne och insågo att de aldrig skulle få komma tillsammans i detta livet. Bättre då att dö. Den bottenlösa tjärnen skulle bli deras gemensamma grav. 
- Detta hände midsommarnatten.

Då bud kom från sätern att Valborg och Börje voro försvunna, blev stor uppståndelse och sorg i fädernegården och bland släktingar och vänner. Man fruktade det värsta. Fadern gav ett heligt löfte, med högra handen upplyftad mot himlen, att om de försvunna återfunnos levande skulle Valborg bli Börjes hustru, ty Börje var en god och rättskaffens man utan annat fel än sin fattigdom. - Skallgång anställdes och skogen genomletades utan resultat. Slutligen kom man till den bottenlösa tjärnen på Branäsbergets topp. Där fann man på en sten Valborgs huvudkläde och näverskor och vid stranden två stora med vidjor sammanbundna stockar, vilka tjänat såsom brygga ut på djupet. Sägnen tillägger att Valborgs fader varje sommar så länge han levde lät söka efter den älskade dotterns lik i tjärnen, men utan resultat och utan att man någonsin träffade botten. Bredvid den sten där Valborgs huvudkläde och näverskor blivit funna byggde han själv ett kors av därtill utvalda stenar. Dit sågos varje år de gamla föräldrarna på dotterns dödsdag vandra för att där förrätta sin andakt och bedja om ett saligt återseende under de eviga palmernas fridsälla skuggor.

Vandraren, som en midsommarnatt kom till den bottenlösa tjärnens strand, såg i midnattstimmens mystiska skymning två klara ljuslågor som sakta svävade fram över den mörka vattenspegeln. Det var de drunknades andar, som ej fått ro. Den som ej blivit begraven i vigd jord får rast- och rolöst irra omkring.

Så kom en ny präst till församlingen, och när berättelsen kom till hans öron, beslöt han att själv se hur därmed förhöll sig. Åtföljd av klockaren och en säker vägvisare begav han sig nästa midsommarnatt uppför berget till den bottenlösa tjärnen, sedan han tillsagt kyrkvaktaren att kl. 12 på natten klämta i kyrkans klockor. Framkomna till målet sågo de vid motsatta stranden två klara ljuslågor sväva fram över vattnet. Prästen böjde sig då ned i en tyst bön. När klockan visade 12 började klockaren med av rörelse dämpad stämma sjunga följande psalmvers:

"Låt vara att min hela kropp
Till mull och stoft skall lösa upp
Då matkar mig förtära;
Låt led från leden vara lös,
Låt benen hit och dit förströs,
Det skall mig ej förfära.
Min mull av Jesus varder skött,
Han samlar det, som var förstrött
Och kroppen sammanbygger.
Därpå jag sover trygger."

Efter sången talade prästen kort och anderikt över de heliga orden: "Och havet skall ge igen sina döda", varefter han kastade 3 skovlar mull i tjärnen för hvardera stoftet och läste begravningsbönen. De båda ljuslågorna stodo stilla på vattnet under begravningsakten; genast därefter slocknade de och ha sedan aldrig visat sig för någon människa.

Djupt rörda vandrade sedan de tre utför det branta berget, lysta av den uppgående solens strålar. Och, slutar sägnen, en predikan sådan som under denna midsommardag har aldrig hållits i Dalby kyrka varken förr eller sedan.

Den bottenlösa tjärnen finnes ännu kvar. Urskogen omkring den är borthuggen. För 50 à 60 år sedan, då sägnen först berättades för mig, fanns ännu en öppen vattenspegel, som liten och oansenlig låg mitt i solskenet. - Av en person, som förliden sommar besökt stället, har jag hört att tjärnen nu är helt övervuxen med mossa - en s. k. "flymyr". Strax invid tjärnen reser sig en hög, kal klippvägg, på vars högsta topp ett utsiktstorn blivit uppfört och där triangelmätningar företagits för åtskilliga år sedan. - Låter man fantasien spela fritt, tänker man så lätt: Månne tjärnen varit så stor att vattnet nått högst upp på klippväggen. Kanske var det från denna klippkant som de älskande gått i djupet; kanske var det därifrån prästen läste begravningsakten och lyste välsignelsen.
 
Tjärnen är nu endast en skugga av vad den fordom varit. Och i en tid när mystiken håller på att försvinna drömmer den om forna dagars mystik och romantiska minnen.

Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916