Källa: Ack Värmeland du sköna… av Göran Jacobsson-Tore Wizelius. Avfolkning och bolagsvälde i norra Värmland, Verdandis skriftserie 1972, ISBN 91-518-0583-9

Ack, Värmeland du sköna…

BJURBERGET

Bjurberget är en by i Södra Finnskoga församling. Den ligger vid landsvägen som går genom finnskogen från Vägsjöfors till Sysslebäck. Vid Bjurberget finns en avtagsväg som går tvärs igenom byn. Den delar sig på andra sidan och fortsätter dels söderut till Röjdåfors, dels västerut till Falltorp och Norge. Byn ligger på en bergssida. Den äldre bebyggelsen ligger utspridd, de nya husen ligger sida vid sida längs vägen. I byn bor drygt 80 personer. Det finns två affärer, ett postkontor och ett ordenshus. Strax norr om byn, vid Älgsjön, ligger en festplats, som sköts av byns invånare.

Naturen i byns närmaste omgivningar är mycket omväxlande. Det finns många berg, en del skogklädda, men de flesta kalavverkade, sjöar, myrar, bäckar och älvar. Det var just den omväxlande naturen som fick finnarna att välja denna plats när de grundade byn på 1640-talet. De skogklädda bergssidorna var bra svedjemarker, i sjöarna fanns det fisk och från myrarna fick de extra foder åt kreaturen.

Klarälvsbönderna hade sätrar, myrslogar, jaktmarker och fiskevatten i skogen väster om älven. Finnarna var därför tvungna att bygga sina pörten långt från älven för att inte inkräkta på "svenskarnas" områden. Finnbyarna byggdes minst en mil väster om älven, men där blev det snart en vidsträckt bebyggelse.

Bjurberget togs upp i jordeboken 1653 som ett finskt nybygge och skattlades till 1/4 hemman. (Nilsson 1950, s. 58.) Den första tiden var svår. Det uppstod konflikter med "svenskarna" om brukningsrätten till mark. Svedjebruket förbjöds. 1670 härjades gränstrakterna av soldater som deltog i det svensk-danska kriget. Många finnbyar brändes ner till grunden. Bjurberget klarade sig, men dess bägge grannbyar, Röjden och Mackartjärn, blev ödelagda.

1730 fanns det tre stycken rökar, dvs. hemmansdelar i Bjurberget.(A.a., s. 69) Ofta bodde flera familjer i samma rök. Tillsammans hade de tre hektar åker, utspridd i små lappar på ängsmarken. I hela finnskogen fanns det vid denna tid 29 skattlagda byar och ca 1 000 invånare.

På 1700-talet ökade befolkningen kraftigt. Eftersom det inte längre fanns något utrymme för nya hemman växte en omfattande torpbebyggelse upp. Antalet mantal ökade på 90 år från 100 till 1 182. (A.a., s.80) År 1800 fanns åtta rökar och sju hektar åker i Bjurberget. Svedjefallen, som åter blev tillåtna på 1700-talet, dominerade, och ängsmarkerna och myrslogarna var stora.

Bjurbergets situation från 1860

1860 fanns det fem gårdar, sex torp och två "backstugor" på Bjurbergets hemman. På de flesta gårdarna och torpen bodde flera familjer, som ofta var mycket barnrika. Allt som allt bodde 143 personer i byn. (Enligt husförhörslängden för Södra Finnskoga socken 1860) De levde på jordbruk, boskapsskötsel och skogsarbete. Flera hantverkare bodde i byn, en skomakare, en skräddare och en snickare. Det fanns också en skola, som byggts redan 1830.

Timmerhandeln kom igång i de här trakterna redan på 1700-talet, men den bedrevs till en början i mycket blygsam skala. När handeln blev fri på 1860-talet ökade dess omfattning mycket snabbt. Det var framför allt den norska sågverksindustrin som intresserade sig för skogen. Virket transporterades norrut: från Vitsand längs Mangsliälven, förbi Bjurberget till sjön Hulet söder om Bograngen, och flottades därifrån till Norge. Längs vägen låg kojor på en och en halv mils avstånd, där körare och hästar byttes. Mangsliälven gjordes till flottled, och det blev möjligt att frakta timret söderut till de värmländska sågverken. Skogens värde ökade.

Finnskogen drabbades av missväxt tre år i rad, från 1867 t.o.m. 1869. Befolkningen svalt och bönderna blev skuldsatta. Svältåren satte fart på emigrationen till Amerika. Bönderna sålde avverkningsrätten på skogen till bolagen.

På 1880-talet drabbades skogsindustrin av en kraftig lågkonjunktur. Skogsarbetet stod stilla och bönderna kunde inte sälja något timmer. Privata skogsspekulanter, mest norrmän, utnyttjade situationen och köpte böndernas skogsfastigheter. Spekulationerna i skog fortsatte under en ganska lång period. Skogsskiften bytte ägare med bara några års mellanrum. 1908 hade de stora bolagen skaffat sig kontroll över merparten av skogen och de vilda spekulationerna upphörde. Skogen i Bjurberget ägdes nu av de norskägda bolagen Edsvalla Bruk och Gravbergsskogen AS.

Bjurbergets bönder och torpare hade genom bolagens markförvärv förvandlats till bolagstorpare och arrendatorer. En del hade sålt allt de ägde, gård, jord och skog, och flyttat från trakten. Andra hade behållit gården och inägorna och enbart sålt skogen. Befolkningen blev nu helt beroende av bolagen, eftersom dessa kontrollerade skogen, jorden och flottlederna och dessutom ägde många gårdar och torp.

Arrendatorerna arbetade uteslutande åt det jordägande bolaget. På vintern arbetade de som hästkörare, på våren med flottning och på sommaren med huggning. Jordbruket fick de sköta när bolaget inte behövde dem. Varje midsommar gjordes årsräkningen upp. Arrendeavgiften, avgälden, drogs direkt från lönen, och det blev inte mycket över. Arrendatorerna hade många skyldigheter gentemot jordägarna. Kontraktet ålade arrendatorn att hålla ett bestämt antal fullväxta nötkreatur och arbetsdugliga hästar. Reparationer av byggnader och vägunderhåll skulle göras utan ersättning. Jakt och fiske förbehölls jordägaren.

De som fortfarande hade en bit jord var inte lika hårt bundna till ett bolag. De hade mer tid att ägna sig åt jordbruket. På vintrarna var de dock tvungna att arbeta i skogen. När det inte fanns något arbete att få i trakten for de iväg på arbetsresor till Dalarna, Hälsingland eller Norge.

Bolagen hade en mycket stark ställning. Befolkningen var egendomslös och därför helt beroende av att sälja sin arbetskraft och av att få arrendera jord. Bolagen kunde hålla arbetslönerna nere.

På 20-talet organiserade sig skogsarbetarna i norra Värmland i fackföreningar för att kunna hävda sina intressen gentemot bolagen. Avdelningar bildades i allt fler byar, bl.a. i Bjurberget. De mötte hårt motstånd från bolagen, men efter de omfattande konflikterna 1923 erkändes fackföreningens förhandlingsrätt. Under resten av 20-talet och de första åren på 30-talet förekom många strejker och blockader. Bolagen använde sig av strejkbrytare och motsättningarna var hårda.

Bjurberget var centrum i sin del av finnskogen. Här började avtagsvägen mot Norge, och det låg en kuskstation och en gästgivaregård i byn. På helgerna samlades folk från trakten här och roade sig på dansbanan.

1924 fick byn en egen post. Senare öppnades också ett kafé i samma hus, som sköttes av postmästaren. Tidigare hade posten körts till en gård där det också fanns ett lager med stapelvaror, mat, kläder och verktyg, som man kunde köpa. 1929 öppnades den första riktiga affären och 1937 startade också Konsum en butik i byn.

1929 byggdes vägen till Röjdåfors. Den gav arbete åt många som för första gången kunde få en rejäl kontantinkomst. Det blev nu möjligt att använda bilar för transporter. Ett åkeri och en taxirörelse kom igång, en bensinmack öppnades och en bilverkstad byggdes. För att göra det möjligt att transportera timmer direkt till Norge på lastbil byggdes en landsväg från Bjurberget över Falltorp till Norge i slutet på 30-talet.

Försörjningsmöjligheterna ökade under denna period, men det var fortfarande skogsarbetet som dominerade. Samtliga hushåll hade någon form av stödjordbruk, även affärsföreståndaren, åkeriägaren och posttjänstemannen.

Efter andra världskriget och under en stor del av 50-talet var det en kraftig högkonjunktur i skogen. Skogsarbetet bedrevs under en allt större del av året. Konkurrensen om arbetskraften ökade och lönerna steg. I Klarälven och på andra ställen i norra Värmland byggdes ett flertal kraftverk, vilket också gav möjligheter till stora kontantinkomster. Det blev mindre tid över till jordbruken och de började läggas ned. Många familjer som bodde i torp ute i skogen flyttade därifrån till Bjurberget när de inte längre var beroende av sina småbruk för att klara sin försörjning.

När konjunkturerna i skogen normaliserades och skogsarbetarnas löner sänktes valde många att flytta till industriorterna i södra Värmland i stället. Bolagen oroades av detta. De var rädda för att arbetskraften inte skulle räcka till i framtiden. De fast anställda skogsarbetarna garanterades en tryggad sysselsättning för framtiden och uppmuntrades att bygga egna hem. I en del fall gav bolaget t.o.m. lån till detta. Under 50-talet byggde elva familjer egna villor. Bolagen byggde fem hus, bl.a. två tjänstebostäder åt skogvaktarna. Kommunen byggde lärarbostäder och dessutom byggdes ett ordenshus. Skolan hade tre lärare och över 50 elever.

Mölnbacka-Trysil, bolaget som ägde skogen i Bjurbergstrakten, gjorde år 1959 en utredning om Bjurbergets framtid. Syftet med utredningen var att stoppa avfolkningen från trakten och få folk att tro på en framtid i byn. Utredningen presenterades på ett möte i Bjurbergets ordenshus. Dess slutsatser om Bjurbergets framtid var optimistiska: "Skogen i Bjurbergets sysselsättningsområde, dvs. området Bjurberget - Falltorp - Viggen - Högfall, som består av 15 800 ha produktiv skogsmark, bör rimligen kunna bereda arbete på orten i framtiden åt alla skogsarbetare som för närvarande finns inom området." (Citerat efter det ljudband som, tillsammans med ett bildband, spelades upp på nämnda möte.)

Mycket snart visade det sig att utredningen inte stämde överens med verkligheten. I början på 60-talet vände utvecklingen. Det byggdes inte längre några hus, det gick inte att få byggnadstillstånd. Arbetstillfällena minskade, ungdomen kunde inte få sysselsättning på hemorten. De som hade byggt hus hade amorteringar som skulle betalas av och var tvungna att ha ett arbete på orten.

Mekaniseringen av skogsbruket, som hade börjat med motorsågen på 50-talet, fortsatte på 60-talet. Allt fler arbetsmoment mekaniserades. Traktorerna ersatte hästarna, barkningen flyttades från skogen till fabriken, apterarna rationaliserades bort och flottningen ersattes av lastbilstransporter.

När Uddeholmsbolaget hade köpt de norskägda bolagen Edsvalla Bruk och Mölnbacka-Trysil år 1967 påskyndades mekaniseringen, och avverkningstakten ökade betydligt i Bjurbergsområdet. Allt fler skogsarbetare avskedades och tvingades flytta till industrin i södra Värmland.
 

Skolan lades ner 1967 på grund av sviktande elevunderlag. Konsumbutiken drogs in trots lokalbefolkningens protester. På ett möte, anordnat av Bjurbergets konsumförening, höll skolläraren Axel Andersson ett tal som förtjänar att citeras:Ofta använder vi främmande ord i stället för svenska, för vi tycker kanske det verkar finare på något sätt. Ibland är det väl befogat, när en utländsk företeelse, som redan fått sitt namn, kommer vandrande hit, och så var väl fallet med kooperationen.

Kooperation betyder samarbete, och det var genom samarbete som medlemmarna och de små föreningarna småningom lyckades bryta privatkapitalisternas och kartellernas monopol och tvinga fram en hel del välgörande prissänkningar. Kooperativa förbundet blev en maktfaktor i samhället.

Kooperationen var en demokratisk rörelse. Några av grundprinciperna var att medlemmarna skulle skjuta till det behövliga kapitalet, få del av vinsten som återbäring, och varje medlem skulle ha en röst oberoende av insatsens storlek. Syftet med vårt liksom andras medlemskap var att kunna skaffa livsmedel och andra förbrukningsartiklar på bästa, billigaste och mest hygieniska sätt. Samarbetstanken levde vidare, och det gick några årtionden med kraftig utveckling av rörelsen. Inte tjäna på andra - men tjäna varandra, var ett slagord, som tilltalade många.

Rationaliseringen gjorde sitt intåg. Ordet kommer av ratio = förnuft. Industrin effektiviserades våldsamt genom fler maskiner, löpandebandsprincipen, arbetsstudier, automation m.m. Produktionen stiger oerhört i jämförelse med arbetskraftsinsatsen. Jordbruket måste hänga med i mekaniseringen. Likaså skogsbruket. Konkurrensen från andra länder driver fram en rationalisering till varje pris och över allt förnuft. I samband därmed följer så samhällets strukturförändring. Industrierna måste förläggas till de stora tätorterna, bl.a. för arbetskraftens och kommunikationernas skull. Arbetarna måste bo i tätorterna för fabrikernas skull. Landsbygden avfolkas, och tätorterna sväller över alla gränser. Tomtpriserna stiger i skyn. Den vidgade tätbebyggelsen skapar en massa problem: bilköerna växer, stress och nervkollapser ökar, fylleri och ungdomsbrottslighet är stadigt tilltagande, osv. Det mänskliga förnuftet i sin prydno!

Även till kooperationen kom rationaliseringen. Ganska snart rationaliseras ordet Samarbete bort. Det är för långt och otympligt, särskilt i samband med Folket. Så får vi Folksam i stället för Folket  - Samarbete. Senare kommer turen till själva begreppet samarbete. Det är för besvärligt, särskilt i samband med folket i glesbygden. Det är inte längre rationellt att ömsesidigt tjäna varandra. Det är förnuftigare att konkurrera om köparna med de stora varuhusen i städer och andra tätorter. Där byggs Domus för hundratals miljoner. Domus är förresten latin och betyder hus, men det låter väl finare att gå på Domus än att gå på huset, gunås. Med det slags lögn som kallas statistik försöker man bevisa att vi i glesbygderna inte är värda annat än den sorts apartheidpolitik som indragandet av många butiker väl kan anses vara. Denna diskriminering av skogsbygdens invånare har även kommit till uttryck tidigare. Som exempel kan nämnas att en husmor som för en tid sedan bad att få några gardinprover till påseende som svar fick ett nedlåtande: "Vi skickar inte ut gardinprover till landsbygden." I många fall har varor som man under upprepade påstötningar väntat på i veckor och månader kunnat anskaffas på en dag av annan affär i trakten. En sådan nonchalans kan inte öka förtroendet. Det kan nästan verka som medvetna försök att minska omsättningen, för att man sedan skall ha skäl att åberopa detta vid en eventuell indragning av affären.

Mitt i all rationaliseringen tycks man ha tappat bort det viktigaste: den enskilde medlemmen, människan. Vi kan nog bara lugnt konstatera att den gamla sanna konsumandan är död. Må vi vandra omkring utan allt för stor bitterhet, utan allt för många tårar i ögonvrån men med ett vemodigt leende på läpparna, medan vi överväger om vi ska ge liket en hederlig begravning eller om vi bara ska kasta det på skräphögen!

Affären räddades genom att den f.d. konsumföreståndaren köpte butiken. Den drivs fortfarande, och folk i byn handlar i den för att den skall klara sig. Posten är den serviceinrättning som närmast hotas av nedläggning. Enligt planerna skall den läggas ned 1972 och ersättas av en lantbrevbärare.

Idag ser Bjurbergets framtid inte ljus ut. Det finns inte mycket skog kvar i byns omgivningar. Bolaget driver slätt så fort de hinner. Många skogsarbetare är arbetslösa, och de som ännu har arbete hotas av avsked. Det finns få arbetstillfällen för kvinnorna. Jordbruken är nedlagda. Många familjer har flyttat och lämnat tomma hus efter sig.

Det finns 35 bostadshus i Bjurberget. Kommunen äger lärarbostaden, som det finns två lägenheter i, och pensionärshemmet, som har plats för tre pensionärer. Två arrendegårdar och tre villor ägs av Uddeholmsbolaget. Övriga hus som bolaget har ägt har på senare år friköpts av arrendatorerna respektive hyresgästerna. De flesta husen är privatägda. Fyra av dem är obebodda.

I byn finns det idag 32 stycken hushåll. 18 av dem består av två personer eller mindre. Endast åtta hushåll har barn i eller under skolåldern. Befolkningen uppgår totalt till 83 personer, 51 män och 32 kvinnor. Åldrarna 45-55 dominerar. Det finns 11 pensionärer och 18 barn under 18 år. Under 60-talet har sju barnfamiljer på sammanlagt 28 personer flyttat från Bjurberget. Tre av dessa har kvar sina egna hem i byn. Den totala utflyttningen under denna period uppgår till 46 personer. Förutom barnfamiljerna är det ungdom som har slutat skolan som har gett sig av.

På några arrendetorp ute i skogen drivs fortfarande jordbruk. I själva byn är det bara två gårdar som har kreatur kvar. Båda ägs av pensionärer. På gårdarna odlas potatis och grönsaker, men bara till husbehov. Det finns potatisland på en del villatomter också.

De flesta av byns hushåll får sin inkomst, direkt eller indirekt, från skogen. I byn bor 15 skogsarbetare, varav några har beredskapsarbete. Fyra hushåll försörjer sig genom att köra timmerbilar. De bägge affärerna sysselsätter tre personer. Det bor också några byggnadsarbetare och snickare, en lärare och en rörmontör i byn. Två personer arbetar i Torsby, som ligger sex mil söder om Bjurberget. Läraren arbetar, sedan skolan i byn lades ned, i Bograngen. Där ligger en låg- och mellanstadieskola, och dit skjutsas skolbarnen varje dag. De som går på högstadiet får bo på skolhem i Sysslebäck under veckorna. Kvinnorna har inte stora möjligheter att få arbete utanför hemmet. Några har fått anställning av kommunen som hemsamariter. För övrigt är plantsättning på våren och bärplockning på hösten det enda som de kan få egna inkomster ifrån.

I ekonomiskt avseende liknar hushållens anpassning den som råder i städer. Familjeförsörjarna är heltidsanställda och helt beroende av regelbundna inkomster. Idag äger de flesta hushåll själva sina bostäder. När amorteringarna är avklarade är bostadskostnaderna mycket låga om man jämför med de hyror som måste betalas i nyproducerade lägenheter i städerna. Bostadsstandarden är hög: de äldre husen har moderniserats och i de nybyggda villorna finns alla moderna bekvämligheter. De flesta hushållen har tillgång till en eller flera bilar. Det är endast några av enpersonshushållen som saknar bil.

Den lokala anknytningen är stark. De som inte är födda och uppväxta i Bjurberget har flyttat hit från byns omedelbara omgivning. Det är bara bolagets tjänstemän, skogvaktarna, som kommer utifrån. I Bjurberget och dess omgivningar känner alla varandra, många hushåll är släkt.

1953 byggdes ett ordenshus i Bjurberget. Det blev den naturliga samlingspunkten i byn. Där hade olika föreningar sina sammanträden och där visades film och teater. Föreställningarna var fullspikade ända tills folk började skaffa sig TV-apparater. Filmvisningar står fortfarande på programmet och besökssiffrorna är relativt höga. När porrfilmer visas invaderas salongen av norrmän.

Tidigare fanns det också en biblioteksfilial i ordenshuset, men den är numera nedlagd. I källaren ligger en bastu, som är igång varje lördagseftermiddag, samt ett badrum och en tvättstuga. Det finns också en lägenhet i huset. Familjen som bodde där har flyttat, och den används nu som bostad av tillfälliga besökare. Där brukar också den ambulerande damfrisörskan ha sin mottagning.

Ordenshuset administreras av byns lOGT-loge. I Bjurberget finns också en hembygdsförening. Den tar vara på det finska kulturarvet. Föreningen har rustat upp en rökstuga i Rickenberg och gjort den till ett museum. Där har man samlat gamla redskap, verktyg och husgeråd. I rökstugan anordnas ibland fester med dans till dragspel och fiol.

I byn finns också en fiskevårdsförening. Den har hand om försäljningen av fiskekort för sjöarna och älvarna i området. I några sjöar har man försökt plantera in ädelfisk. Bjurberget har också en idrottsförening och en fotbollsplan. Tidigare hade byn ett eget fotbollslag, men befolkningen har minskat så att det inte längre är möjligt att mobilisera ett fullt lag.

Idrottsföreningen, fiskeföreningen och IOGT har tillsammans hand om en festplats, Älgsjövallen, som ligger strax norr om Bjurberget. Det är en av de vackrast belägna festplatserna i Sverige. Den ligger på en äng som sluttar ner mot en sjö med kristallklart vatten. Marken hör till ett arrendetorp som ägs av Uddeholmsbolaget. Föreningarna hyr marken. Det finns två dansbanor, en scen för gästuppträdanden och en stor servering på området. Vid sjön finns det tält- och badplatser. Anläggningarna och vägen som leder dit har till stor del byggts av lokalbefolkningen. Varje sommar arrangeras ungefär fem fester. Allt arbete sköts av frivilliga krafter; det är folk från Bjurberget och dess omgivningar som är parkeringsvakter, biljettförsäljare, som säljer korv och snask och som städar. Festerna brukar besökas av mellan 1 000 och 3 000 personer.

Den traditionella formen av ekonomisk anpassning i skogsbygden - hushåll baserade på jordbruk med en viss grad av självförsörjning, kompletterat med någon binäring som ger kontantinkomster - är nästan helt borta. Både männen och kvinnorna ägnade sig förr åt produktivt arbete som de i viss mån själva kontrollerade. Idag är jordbruken nedlagda, männen är heltidsanställda yrkesarbetare och de flesta kvinnorna är hemmafruar. I det följande avsnittet ger vi exempel på förändringarna i några hushåll. (Namnen är ändrade.)

Henrik är född i en by som ligger några mil norr om Bjurberget. Hilda är född på en gård här i byn och har växt upp här.

När Henrik och Hilda hade gift sig bodde de först i övervåningen på lärarbostaden men flyttade snart till Henriks föräldrahem. Henrik arbetade i skogen och hjälpte också till i jordbruket. 1944 fick de arrendera en gård av Edsvalla i Bjurberget. De fick två barn, en son och en dotter.

Vi hade jordbruk här på gården förr. Vi hade en myrodling och många djur; flera kor, kalvar, gris, får och häst. Mjölk och smör fick vi och ullen använde vi till kläder. Vi odlade potatis och korn. Kornet skickade vi med bussen till Letafors, där det fanns en kvarn.

Henrik arbetade i skogen som körare på vintern och med jordbruket på sommaren. När sonen Kalle, som var det yngsta barnet, kom upp i skolåldern började Hilda arbeta på barnspisningen på skolan i Bjurberget. Hon arbetade där i femton år, tills skolan las ner.

Åt hästen fick vi köpa foder men åt korna räckte det som vi odlade här. Vi använde hästen i jordbruket, men det mesta fick göras för hand.

Jordbruket las ner helt 1966.

Hästarna rationaliserades bort i skogen och Henrik fick skola om sig till huggare. Arrendekontraktet ändrades till ett hyreskontrakt när jordbruket hade lagts ner. Bolaget erbjöd sedan Henrik och Hilda att få köpa gården, och då gjorde de det.
Hilda fortsatte att arbeta.

Karin

När jag var nygift arrenderade vi en gård av min farbror. Den låg strax norr om Bjurberget. Maken arbetade i skogen och hjälpte till i jordbruket när han var ledig. Sen fick jag jobb på telestationen i Bjurberget. När sen skogsarbetet blev ett helårsarbete fick inte maken tid över att hjälpa till med jordbruket. Det var dessutom så höga skatter på småbruk att det inte lönade sig att fortsätta. Efter sju år på gården byggde vi en villa i Bjurberget och flyttade dit 1959. Telefonväxeln flyttades till vår villa, så jag satt hemma och arbetade till den las ner 1961.

Erik kommer från en by några kilometer söder om Bjurberget. 1931 köpte han en lastbil och startade ett åkeri. 1935 flyttade han till Bjurberget, som låg mer centralt. Han byggde ett hus och gifte sig med Anna. De hade ett litet jordbruk som komplement till åkeriet. Körningarna var länge säsongbetonade.

På 50-talet byggde många familjer villor i Bjurberget. I denna bor chauffören Stig Arnesson med familj. När husen byggdes såg framtiden ljus ut. Idag, när skogen i trakten slutavverkas, hotas byn av total avfolkning.

Timmerkörningarna dominerade, det kördes till någon av flottlederna eller till Norge. De fick tre barn, två söner och en dotter.

Åkeriet har utvecklats och utvidgats undan för undan, jordbruket har lagts ner. Idag har åkeriet två timmerbilar, en lastbil och en schaktmaskin. Timmerbilarna kör i skift året om. På vintern har de hand om snöplogningen.

Barnen har växt upp. Dottern har flyttat till Karlstad. Sönerna har blivit delägare i åkeriet och arbetar som chaufförer. De har bosatt sig i Bjurberget, bildat familj och fått många barn.

Gården köptes 1890 av ett skogsbolag. Den arrenderades av Alfred Olsson och hans hustru Alma. De fick fyra söner. De hade jordbruk och arbetade i skogen på vintrarna.

Jordbruket las ner i början av 50-talet. Arrendekontraktet ändrades till ett hyreskontrakt. Idag bor Alma, som är 83 år gammal och änka, och tre söner på gården. Sönerna är skogsarbetare. En är fast anställd av Uddeholmsbolaget, de andra två har blivit permitterade och har mer tillfälliga sysselsättningar.

Erland

Erland bor på ett torp tillsammans med sina föräldrar, som är pensionerade. Torpet tillhör dem, men tomten och skogen runt omkring ägs av Uddeholmsbolaget. Erland har tidigare arbetat i industrin på olika håll i Sverige. Han har blivit omskolad av AMS på en kurs i Småland och blivit utbildad till bilelektriker. Nu har han flyttat tillbaka.

Nu arbetar han med många olika saker: plantsättning, fiske, bärplockning, näverslöjd m.m. Han odlar potatis och grönsaker.

Kontrollen över Bjurbergsområdets resurser, dvs. jorden och skogen, övergick vid 1800-talets slut från den lokala befolkningen till skogsbolagen. Därmed blev den lokala befolkningen helt beroende av bolagen för att få arbete och tillgång till jord och hus.

En självägande bonde utnyttjar sin egendom för att tillgodose sina egna och sitt hushålls behov. Han bestämmer själv över arbetet, och värdet av skogen stannar inom området. När skogen ägs av ett bolag bestämmer det hur mycket skog som skall avverkas och när det skall ske. Den lokala befolkningens roll blir att vara arbetskraft åt bolaget. Värdet av skogen förs ut ur området. Det enda som blir kvar är de arbetslöner som skogsarbetarna får.

Eftersom bolaget äger marken så har de också jakträtten i området. De som vill jaga är tvungna att betala en avgift till bolaget. Hösten 1970 bildades ett jaktvårdsområde i Bjurberget. Markägaren bestämde att varje man skulle betala 100 kr. för att få vara med vid jakten. 1971 höjdes det till 200 kr. och 1972 blir avgiften 300 kr. per man. Sju älgar får tas och det är femton man i jaktlaget. Det är Uddeholmsbolaget som tar in dessa pengar från sina gamla skogsarbetare. Tidigare tog bolaget, förutom avgifter, en del av bytet. Av fem älgar skulle bolaget ha en älgko, en kalv samt kotletterna från samtliga älgar och dessutom 180 kronor för en vuxen älg och 90 kronor för en kalv. Kotletterna bjöd bolaget på vid sina representationsmiddagar.



Skogsarbetet

Skogen i Bjurbergets bevakning består till stor del av gammal skog och skog som är mellan ett och tjugo år gammal. Skogsägaren, Uddeholmsbolaget, har en skogvaktare i byn. Han får ett avverkningspåläggande från revirledningen, dvs. order om hur stora kvantiteter virke som skall avverkas inom området. Skogvaktaren bestämmer sedan var avverkningarna skall ske och var skogsbilvägar skall byggas. Han måste också göra en budget som skall godkännas av bolaget.

När Uddeholmsbolaget hade köpt Mölnbacka-Trysils skogar ändrade skogsbruket karaktär. Mekaniseringen forcerades och avverkningarnas storlek ökade. Kalhyggena bredde ut sig.

Mekaniseringen började när motorsågen kom i början på 50-talet. De första modellerna var tunga och otympliga och användes bara vid fällningen av träden. På 60-talet blev sågarna lättare och smidigare och kunde användas också vid kvistningen. Jordbrukstraktorer började användas för framkörning av timmer till vägen, men det var först när speciella skogstraktorer hade konstruerats som hästarna konkurrerades ut helt. 1966 användes knappt några hästar längre. Året därpå las flottningen i Mangsliälven ner och barkningen flyttades från skogen till fabriken. I samband med övergången till ett nytt avtal rationaliserades apterarna bort. Detta arbetsmoment skulle huggarna själva få utföra i fortsättningen.

Mekaniseringen har kraftigt minskat bolagens behov av arbetskraft, trots att avverkningstakten har ökat. 1960 fordrades det 0,5 dagsverken per avverkad skogskubikmeter, idag är den siffran nere i 0,14. Redan på 50-talet blev en del skogsarbetare avskedade, och efter 1966 ökade permitteringarna kraftigt. Hästkörarna, apterarna och många huggare har blivit friställda sedan dess.

Genom mekaniseringen har skogsarbetet specialiserats och blivit allt mer likt ett industriarbete. Tidigare fanns det en viss variation i skogsarbetet. Träden fälldes med motorsåg, kvistades med yxa och barkades med barkjärn. På våren och försommaren kom flottningen och hösten ägnades bl.a. åt dikning av skogen. Hästkörarnas sysslor varierade på liknande sätt med årstiderna. Då kunde arbetarna inom vissa gränser själva bestämma arbetstiderna och arbetstempot.

Idag finns det bara två kategorier arbetare i skogen, huggare och traktorförare. Huggarna fäller, kvistar och kapar träden med motorsågen, året om. Traktorförarna sitter i sina skakande förarhytter, året om. Resan till arbetsplatsen sker i bolagets arbetarbuss. Huggarna börjar halv sju och slutar vid tretiden. De måste varje dag fylla i ett tidkort där de redovisar hur lång tid de har arbetat.

Traktorförarna arbetar från sju till fem. I skogstraktorerna finns det kommunikationsradio. Genom att anropa föraren kan bolaget kontrollera att maskinen sätter i gång i tid. Bolaget har också monterat skakur i traktorerna. På skakursrapporterna kan arbetsgivaren kontrollera att traktorn har körts åtta timmar om dagen.

Mekaniseringen har inte på något sätt underlättat skogsarbetet. Olycksfallen i arbetet har ökat kraftigt sedan motorsågen började användas. Många skogsarbetare har fått kärlkramp i fingrarna på grund av motorsågens vibrationer, andra har drabbats av bullerskador. Skogstraktorerna har drivit upp tempot, eftersom de hela tiden måste försörjas med virke. En motorsåg väger tio kilo med bränsle, den bullrar, skakar och spyr ut avgaser. Det är inte lättare att släpa på en sån hela dagarna än det var att hugga och såga för hand. I ett avseende har förhållandena blivit betydligt bättre. Skogsarbetarna slipper bo i usla kojor ute i skogen på vintern. Raststugornas standard har höjts och arbetarna har för det mesta möjlighet att åka hem på kvällen.

Skogsarbetarna bor i olika byar och arbetar i arbetslag, vanligen fyra till fem personer, som är isolerade från varandra ute i skogen. Vissa arbetslag, som får bra skogsskiften att arbeta på, kan komma upp i stora dagsförtjänster. När arbetare som har fått dåliga skiften klagar på förtjänsten hänvisar skogvaktaren till topphuggarnas höga inkomster. På så sätt splittrar bolaget arbetarna. Några få ges möjligheter till relativt höga inkomster, de övriga hetsas till ett ständigt ökat tempo.

Under 60-talet har bolagen inte haft någon brist på arbetskraft, trots att avverkningarnas omfattning har mångdubblats. Många skogsarbetare har däremot blivit arbetslösa. Det är framför allt arbetare som har slitit ut sig i skogen och därför inte kan hålla ett tillräckligt högt tempo som har sparkats. I Bjurbergets bevakning arbetar skogsarbetare som bor flera mil bort, samtidigt som det finns arbetslösa skogsarbetare i Bjurberget.

Mekaniseringen och specialiseringen av skogsarbetet har försämrat skogsarbetarnas förhandlingsläge. Arbetstillfällena har minskat och alternativa sysselsättningar på orten saknas. Genom hot om ökad mekanisering har skogsarbetarnas lönekrav kunnat dämpas. När skogsarbetet var säsongbetonat kunde lönerna höjas genom stridsåtgärder. Hot om strejker strax innan flottningen skulle börja var effektiva, eftersom flottningen bara kunde ske under några få veckor under året. Skogsarbetarna hade då dessutom sina stödjordbruk att falla tillbaka på.

Fackföreningen

Samtliga skogsarbetare i Bjurberget är organiserade i fackföreningen. Bjurbergets avdelning har blivit sektion 3 i stor-avdelning 17. Löneförhandlingarna sker centralt; de förs mellan skogsarbetarförbundet och arbetsgivarna inom storskogsbruket. Vid lokala konflikter, dvs. när ett arbetslag inte kan komma överens med skogvaktaren om ackordet, tillkallas ombudsmannen. När det skulle bli friställningar fick fackföreningen vara med och från fall till fall bedöma vilka som skulle avskedas.

Det mesta av löneökningarna på 60-talet har skogsarbetarna fått genom att öka tempot. Vissa år har avtalet i praktiken inte gett någon löneökning alls. Ett år höjdes priset på hästkörning på lång väg samtidigt som skogsbilvägarna byggdes ut, så att det i praktiken bara blev korta körningar. 1967 höjdes priset på barkningen mycket kraftigt, så att avtalet som helhet steg med flera procent, men det året upphörde man helt med barkning. I verkligheten sjönk alltså avtalet. 1966 ändrades avtalet från tvåprislista till bitpriser, eftersom arbetsgivarna ville ha ett enhetligt avtalssystem för hela landet. Bitsystemet är gynnsamt för tall men dåligt för gran, och prisskillnaden mellan klen och grov skog är alldeles för liten. Skogen i norra Värmland domineras av grov granskog. Ändringen av avtalet medförde därför en klar lönesänkning här.

Plantsättningen har också börjat rationaliseras. Tidigare kunde plantorna bara sättas under några veckor på våren. Nu har bolaget gått över till att sätta s.k. paper-pots, plantor som sitter i små papperskrukor och som kan sättas i marken under hela barmarkssäsongen. Det finns inget avtal för plantsättningen, och den utförs huvudsakligen av oorganiserade hemmafruar. Bolaget utnyttjar detta och har pressat priserna i botten. En plantsätterska berättar hur det har gått till de senaste åren:

I höstas strejkade vi med potsen. Vi skulle få 8,6 öre plantan. Det tyckte vi var för lite, så vi gick hem. På fredagen sa vi att vi inte tänkte fortsätta att arbeta på så dåligt ackord, men de lyssnade inte på oss. Det är omöjligt att prata med dem. På måndagen körde de dit 10 000 plantor, men vi kom inte. Plantorna fick ligga i skogen över vintern och bli förstörda.

I vår höjde skogvaktare Hult priset till 10 öre för att vi skulle komma igång, men sen har de sänkt priserna undan för undan. Det blev 9,3 öre, sen 8,6 öre och nu i höst är vi nere i 7,3 öre plantan. Vi kommer inte ens upp i vad vi skulle få om vi gick på dagpenning. Vissa dar har jag inte fått mer än 63 kronor. Egentligen ska man ha en inkomst som ligger 15 procent över dagpengen när man jobbar på ackord. Vi har också rätt att ta "minuter", 10 minuters rast per timme. Det kan vi inte göra nu. Vi får jobba i ett sträck och bara vila oss på lunchrasten. Bolaget sänker priset för varje nytt hygge vi kommer till, snart är de väl nere i ett öre plantan.

Jag stiger upp klockan fyra på morgonen för att mjölka korna. Klockan sex ska jag vara vid vägen, där de hämtar mig med arbetarbussen. Sen far vi ut i skogen, och där ska vi arbeta hela dagen utan att tjäna något. När jag kommer hem får jag ta hand om korna igen. Jägmästare Tersmeden sa i höstas att nu när ni får arbeta hela barmarkssäsongen i stället för bara tre veckor på våren så får ni räkna med att arbeta mer och tjäna mindre. På Edsvallas tid, då Ejnar Larsson var skogvaktare, kunde vi få ända upp till 21 öre plantan, nu är det nere i 7,3 öre. Det finns inget avtal på plantsättning, och vi har inte råd att organisera oss och gå med i fackföreningen. Avgifterna blir för dryga om man bara jobbar en del av året.

Före strejken i höstas kom Tersmeden och sa att vi skulle gå över från timpeng till ackord. Han sa att alla andra potslagen redan hade gjort det. Ackordet sattes så lågt att vi gick hem. Det visade sig sen att han hade ljugit för oss: alla andra lag gick fortfarande på timpeng. När vi började strejka började de andra också, de i Bograngen, Kindsjön, Älvdalen, alla. Jag har satt plantor i 20 år, och det har aldrig varit så dåligt som nu.

Sommaren 1971 begärde plantsättarna förhandlingar om ackordet, eftersom det hela tiden sänktes. Förhandlingarna förhalades av bolaget vecka efter vecka, jägmästaren infann sig inte. När plantsättarna till slut hotade att lägga ned arbetet och Värmlands Folkblad tog upp saken, kom jägmästaren omedelbart dit. Ackordet togs bort och plantsättarna fick dagpenning i stället.

Överavverkning

I Bjurbergsområdet drevs tidigare ett uthålligt skogsbruk. Idag har det övergått till att vara exploaterande. På Mölnbacka-Trysils tid gallrades skogen med jämna mellanrum. Avverkningarna översteg aldrig tillväxten. Den avverkade skogen ersattes hela tiden av ny skog. Skogen dikades noga för att förhindra försumpning. Mekaniseringen hade inte hunnit så långt. Virket kördes fram med hästar, som kunde ta sig fram i skogen utan att skada den. Gallringen ledde emellertid till att åldersfördelningen hos skogen blev mycket sned: det blev ett överskott på gammal skog.

När Uddeholmsbolaget hade köpt skogarna ändrades avverkningspolitiken i grunden. De började driva ett "rationellt" skogsbruk. All avverkning skedde i form av kalhyggen, takten drevs upp. Hyggena besprutades med hormoslyr från flygplan. Mekaniseringen drevs på. De stora skogstraktorer som har börjat användas tvingar fram stora kalhyggen. De kan inte användas vid gallring och de måste, för att vara lönsamma, transportera stora kvantiteter virke varje dag. Skogen i Bjurbergsområdet överavverkas nu. Bolaget tar varje år ut betydligt mer än återväxten. Denna avverkningspolitik leder till att all avverkningsbar skog tar slut inom en snar framtid. På skogsmarken kommer det då bara att finnas ungskog och plantor som måste stå på tillväxt en mansålder tills den blir avverkningsmogen.

Arbetstillfällena i skogen försvinner och byn kommer att avfolkas helt. Bolaget gör sin vinst, lokalbefolkningen förlorar. Att detta blir konsekvenserna om bolaget får fortsätta med sin avverkningspolitik står klart för alla.

- - -

Källa: Ack Värmeland du sköna… av Göran Jacobsson-Tore Wizelius. Avfolkning och bolagsvälde i norra Värmland, Verdandis skriftserie 1972, ISBN 91-518-0583-9