Källa:  Ack Värmeland du sköna …, Göran Jacobsson - Tore Wizelius, Sekretariatet för framtidsstudier - samhället och skogen, 1984. ISBN 91-38-08315-9

Ack Värmeland du sköna...

BJURBERGET

Bjurberget är en by i södra Finnskoga församling. Den ligger vid landsvägen som går genom finnskogen från Vägsjöfors till Sysslebäck. Vid Bjurberget finns en avtagsväg som går tvärs igenom byn. Den delar sig på andra sidan och fortsätter dels söderut till Röjdåfors dels västerut till Falltorp och Norge. Byn ligger på en bergssida, den äldre bebyggelsen ligger utspridd, de nya husen ligger sida vid sida längs vägen. I byn bor 70 personer. Ett ordenshus finns kvar i byn, medan affär, postkontor och skola är nedlagda. Strax norr om byn, vid Älgsjön, ligger en festplats som sköts av byns invånare.

Naturen i byns närmaste omgivningar är numera rätt enahanda. De flesta av de många bergen, som omger Bjurberget, är kalavverkade. Sjöar, myrar, bäckar och älvar vittnar ändå om att naturen här har varit mycket omväxlande. Det var just detta, som fick finnarna att välja denna plats när de grundade byn på 1640-talet. De skogsklädda bergssidorna var bra svedjemarker, i sjöarna fanns det fisk och från myrarna fick de extra foder åt kreaturen.

På 1700-talet ökade befolkningen kraftigt. 1730 fanns det tre stycken rökar, dvs hemmansdelar i Bjurberget. 1860 fanns det fem gårdar, sex torp och två backstugor på Bjurbergets hemman. På de flesta gårdarna och torpen bodde flera familjer, som ofta var mycket barnrika. Allt som allt bodde 143 personer i byn. De levde på jordbruk, boskapsskötsel och skogsarbete. Flera hantverkare bodde i byn, en skomakare, en skräddare och en snickare. Det fanns också en skola som byggdes redan 1830.

Handeln med timmer kom igång ordentligt på 1860-talet. Det var framför allt den norska sågverksindustrin som intresserade sig för skogen. På 1880-talet drabbades skogsindustrin av en kraftig lågkonjunktur. Skogsarbetet stod stilla och bönderna kunde inte sälja något timmer. Privata skogsspekulanter, mest norrmän, utnyttjade situationen och köpte böndernas skogsfastigheter. Spekulationerna i skog fortsatte under en ganska lång period. Skogsskiften bytte ägare med bara några års mellanrum. 1908 hade de stora bolagen skaffat sig kontroll över merparten av skogen och de vilda spekulationerna upphörde. Skogen i Bjurberget ägdes nu av de norskägda bolagen Edsvalla Bruk och Gravbergsskogen AS.

Bjurbergets bönder och torpare hade genom bolagets markförvärv förvandlats till bolagstorpare och arrendatorer. En del hade sålt allt de ägde, gård, jord och skog och flyttat ifrån trakten. Andra hade behållit gården och inägorna och enbart sålt skogen. Befolkningen blev nu helt beroende av bolagen eftersom dessa kontrollerade skogen, jorden och flottlederna och dessutom ägde många gårdar och torp.

Arrendatorerna arbetade uteslutande åt det jordägande bolaget. Jordbruket fick de sköta när bolaget inte behövde dem. De som fortfarande hade en bit jord kvar var inte lika hårt bundna till ett bolag. De hade mer tid att ägna sig åt jordbruket. På vintrarna var de dock tvungna att arbeta i skogen. När det inte fanns något arbete att få i trakten for de iväg på arbetsresor till Dalarna, Hälsingland eller Norge.

Bjurberget var centrum i sin del av finnskogen. Här började avtagsvägen mot Norge och det låg en kuskstation och en gästgivaregård i byn. På helgerna samlades folk från trakten här och roade sig på dansbanan. 1924 fick byn en egen post, senare öppnades också ett kafé i samma hus som sköttes av postmästaren. 1929 öppnades den första riktiga affären och 1937 startade också Konsum en butik i byn. Bilväg byggdes till Bjurberget och ett åkeri och en taxirörelse kom igång.

Försörjningsmöjligheterna ökade under denna period men det var fortfarande skogsarbetet som dominerade. Samtliga hushåll hade någon form av stödjordbruk, även affärsföreståndaren, åkeriägaren och posttjänstemannen.

Inflyttning till Bjurberget

Efter andra världskriget och under en stor del av 50-talet var det en kraftig högkonjunktur i skogen. Skogsarbetet bedrevs under en allt större del av året. Konkurrensen om arbetskraften ökade och lönerna steg. I Klarälven och på andra ställen i norra Värmland byggdes ett flertal kraftverk vilket också gav möjligheter till stora kontantinkomster. Det blev mindre tid över till jordbruken och de började läggas ned. Många familjer som bodde i torp ute i skogen flyttade därifrån till Bjurberget när de inte längre var beroende av sina småbruk för att klara sin försörjning. När konjunkturerna i skogen normaliserades och skogsarbetarnas löner sänktes valde många att flytta till industriorterna i södra Värmland i stället. Bolagen oroades av detta, de var rädda för att arbetskraften inte skulle räcka till i framtiden. De fast anställda skogsarbetarna garanterades en tryggad sysselsättning för framtiden och uppmuntrades att bygga egna hem. I en del fall gav bolaget till och med lån till detta. Under 50-talet byggde elva familjer egna villor. Bolagen byggde fem hus bl a två tjänstebostäder åt skogvaktarna. Kommunen byggde lärarbostäder och dessutom byggdes ett ordenshus. Skolan hade tre lärare och över femtio elever.

Mölnbacka-Trysil, bolaget som ägde skogen i Bjurbergstrakten, gjorde år 1959 en utredning om Bjurbergets framtid.

Syftet med utredningen var att stoppa avfolkningen från trakten och få folk att tro på en framtid i byn.

Utredningen presenterades på ett möte i Bjurbergets ordenshus, dess slutsatser om Bjurbergets framtid var optimistiska. "Skogen i Bjurbergets sysselsättningsområde, dvs området Bjurberget-Falltorp-Viggen-Högfall, som består av 15 800 ha produktiv skogsmark, bör rimligen kunna bereda arbete på orten i framtiden åt alla skogsarbetare som för närvarande finns inom området".

Mycket snart visade det sig att utredningen inte stämde överens med verkligheten. I början på 60-talet vände utvecklingen. Det byggdes inte längre några hus, det gick inte att få byggnadstillstånd. Arbetstillfällena minskade, ungdomen kunde inte få sysselsättning på hemorten. De som hade byggt hus hade amorteringar som skulle betalas av och var tvungna att ha ett arbete på orten.

Mekaniseringen av skogsbruket, som hade börjat på 50-talet med motorsågen, fortsatte på 60-talet. Allt fler arbetsmoment mekaniserades. Traktorerna ersatte hästarna, barkningen flyttades från skogen till fabriken, apterarna rationaliserades bort och flottningen ersattes av lastbilstransporter.

När Uddeholmsbolaget hade köpt de norskägda bolagen Edsvalla Bruk och Mölnbacka-Trysil år 1967 påskyndades mekaniseringen och avverkningstakten ökade betydligt i Bjurbergsområdet. Allt fler skogsarbetare avskedades och tvingades flytta till industrin i södra Värmland.

Foto: Stig T Karlsson

Foto: Stig T Karlsson

 Överavverkning

På Mölnbacka-Trysils tid gallrades skogen med jämna mellanrum. Avverkningarna översteg aldrig tillväxten och bolaget var mycket noga med att ombesörja återväxten av skogen. Skogsmarken dikades noga för att förhindra försumpning. Mekaniseringen hade ännu inte hunnit så långt. Virket kördes fram med hästar, som hade lätt för att ta sig fram i skogen utan att skada den. Gallringen ledde emellertid till att åldersfördelningen hos skogen blev mycket sned.

När Uddeholmsbolaget hade köpt skogarna ändrades avverkningspolitiken i grunden. Bolaget började driva ett "rationellt" skogsbruk. All avverkning skedde i form av kalhyggen. Arbetstakten drevs upp. Hyggena besprutades med fenoxisyror från flygplan. Allt fler moment av skogsarbetet mekaniserades. Träden fälldes och kvistades med motorsåg. Hästarna konkurrerades så småningom ut och ersattes med specialkonstruerade skogstraktorer. Hästkörare, apterare och många huggare stod plötsligt utan något arbete. Skogsarbetet kom mer och mer att likna ett industriarbete där det bara behövdes huggare och traktorförare. Mekaniseringen innebar också ett försämrat förhandlingsläge mot bolaget. Många skogsarbetare hade blivit utan arbete och några andra arbetstillfällen på orten fanns inte.

1960-talet var ett dystert årtionde för Bjurbergets del. Byn började avfolkas. Många skogsarbetare flyttade till industrin i södra Värmland. Under detta årtionde flyttade 46 personer från byn, därav sju barnfamiljer. Underlaget för servicen tunnades ut. Skolan lades ner 1967, konsumbutiken slog igen, men övertogs av föreståndaren.

När vi 1971 var i Bjurberget såg framtidsutsikterna mycket dystra ut. Då bodde 15 skogsarbetare kvar i byn. De flesta jobbade åt Uddeholmsbolaget, några hade beredskapsarbete. Det stod dock klart att mekaniseringen av skogsbruket skulle drivas längre och att antalet arbetstillfällen i skogsbruket skulle minska ytterligare. Skogen runt Bjurberget drevs mycket hårt och många var rädda för att all avverkningsbar skog skulle ta slut inom en snar framtid.

 - Arbetstillfällena i skogen försvinner och Bjurberget kommer att avfolkas helt. Uddeholmsbolaget gör sin vinst, lokalbefolkningen förlorar. Detta kommer att bli konsekvenserna om bolaget får fortsätta med sin avverkningspolitik.

 - Det var framtidsbilden av Bjurberget vi hade när vi reste därifrån 1971.

Bjurberget i dag

När vi återvände till byn 1982, hade de farhågor som Bjurbergsborna hyste i början av sjuttiotalet besannats. Avfolkningen har fortsatt. Arbetstillfällena i skogen har nästan helt försvunnit. Servicen har försämrats. Butiken har slagit igen och ersatts av varubuss två gånger i veckan, posten har lagts ner och ersatts av lantbrevbärare. Den avverkningsbara skogen är i stort sett slut.

 - Jag är den ende skogsarbetaren från Bjurberget som är kvar, berättar Ville Henriksson, som jobbat i skogen hela sitt liv. Sen jag fyllde 60 har jag haft delpension, jag jobbar fjorton dar, sen är jag ledig fjorton dar. Alla andra har gått i pension, fått förtidspension eller börjat på skyddade verkstaden.

 - I ett par år fällde jag åt en logma på Knossen, fortsätter han. (En logma är en maskin som kvistar och kapar träden. Knossen är ett skogsklätt, numera kalhugget, berg norr om Bjurberget). Där finns nu ett kalhygge på flera hundra hektar. De sista två åren har jag jobbat som huggare, och avverkat skogen på de ställen där maskinerna inte kan ta sig fram. Nu jobbar jag uppe vid Rangsjön, i norra Finnskoga, väster om Höljes. Sju åtta mil härifrån.

Vid sidan av Ville Henriksson bor också två maskinförare i byn. Den ene är anställd av Billerud, den andre av Vänerskog.

De skogsarbetare som pensionerats har inte lämnat några lediga jobb efter sig åt en yngre generation. De har ersatts av maskiner.

På grund av de allt färre medlemmarna har Skogsarbetareförbundets sektion i Bjurberget slagits ihop med den i Bograngen. Billerud har, för att rationalisera sin skogsförvaltning, slagit ihop Bjurbergets bevakning med några andra. Skogvaktarfamiljen har flyttat härifrån.

I skogvaktarvillan bor numera Kenneth Olsson och hans familj. Han flyttade hit från Liden, en liten by alldeles i närheten av Bjurberget. Han hyr villan av sin arbetsgivare, Billerud.

Kenneth jobbar som maskinförare. Han kör en skotare, en maskin som transporterar virket från skogen fram till vägen. Han började i skogen som huggare med motorsåg, men blev maskinförare 1976.

 - Det är minst lika slitsamt att köra en maskin som att hugga, tycker Kenneth, fast det är slitigt på ett annat sätt. Den kränger fram och tillbaka, den skakar och vibrerar, jag har fått ont i ryggen av det. Det är bättre att jobba som huggare, då får man röra sig mera.

De yngre skogsarbetarna kör skogsmaskiner. Nästan alla huggare är i dag delpensionärer. De slutar snart i skogen. Och bolaget anställer inga nya i stället.

 - När huggarna slutar, kommer de att ta allt med maskiner, och det som maskinerna inte kommer åt, det får väl stå kvar, tror Kenneth.

Kenneths fru, som kommer från Norge, jobbade tidigare som hemsamarit. Men fast det inte precis är någon brist på pensionärer som behöver hjälp, så finns det ändå för många hemsamariter här. Kvinnorna har inte så många yrken att välja på.

I stället för att ta hand om gamla så har hon börjat jobba i skogen hon också, med plantsättning.

Kari Martinsson i grannvillan är också med i det sex man starka arbetslag, bestående av kvinnor och ungdomar, som sätter plantor på kalhyggena. Hon har varit med i plantsättarlaget i många år.

Under de gångna tio åren har plantsättarnas villkor förbättrats. Ackordet har ersatts av månadslön. De som hinner med 75 arbetsdagar under barmarkssäsongen får rätt att stämpla som arbetslösa under vintern. Numera är också kvinnorna med i Skogsarbetareförbundet.

Plantsättarna är emellertid inte fast anställda, utan säsongsarbetare. I april brukar de få en förfrågan från bolaget om de vill jobba under sommaren. Säsongen börjar i maj och slutar i oktober, plantsättarna jobbar från klockan sju till kvart över fyra varje dag.

 - Det finns massor med jobb i närheten av Bjurberget, berättar Kari. Vi sätter pots på kalhyggena, och på planteringar som växt upp en bit får vi gå och röja med röjkniv för att friställa plantorna, så att de inte kvävs av buskar och gräs. Röjsåg får vi kvinnor inte använda. Efter oss kommer ett lag med huggare, de röjer på somrarna, och gallrar bland slyet. Bolaget är väldigt noga med att vi ska lämna kvar mat åt älgarna så att de inte går på plantorna.

Plantor i pots, små blomkrukor av papper, infördes i början på sjuttiotalet, som ett första steg i rationaliseringen av planteringarna. Potsen har dock inte fungerat särskilt bra. Många plantor togs av frosten. Rötterna hade ofta svårt att tränga igenom pappershöljet. Åtskilliga plantor har fått rotklumpar, de står ostadigt. En hel del planteringar måste därför bättras på. Vid hjälpplanteringar använder man barrotsplantor, inte pots.

Inom storskogsbruket har man länge försökt utveckla maskiner som kan sätta plantor. Det har varit svårt att få fram någon maskin som fungerar bra. Nu tycks dock de tekniska problemen vara lösta, och planteringen blir nästa moment inom skogsbruket som kommer att mekaniseras. Inom två tre år kommer även de säsongsanställda plantsättarna att stå utan jobb.

Mekaniseringen av skogsbruket har fortsatt under 70-talet, och arbetstillfällena i skogen har blivit än färre. Bjurbergets befolkning har fortsatt att minska.

Befolkningsförändringar

1971 fanns det 32 hushåll i Bjurberget, med sammanlagt 83 personer. Av dessa var 11 stycken pensionärer, och 18 barn under 18 år. Åtta av hushållen hade barn i skolåldern eller yngre.

Av de 83 personer som bodde i Bjurberget 1971, bor i dag 44 stycken kvar. 21 personer har flyttat, 18 har avlidit. Under de gångna tio åren har också 24 personer flyttat till Bjurberget, och två barn har fötts i byn. I dag har Bjurberget 70 invånare, fördelade på 24 hushåll. 14 personer har passerat pensionsåldern, och det finns 17 barn och ungdomar under 18 år.

Merparten av de ungdomar som växt upp här har precis som tidigare flyttat när de slutat skolan. I praktiken får de vänja sig av med att bo här redan när de börjar högstadiet. Eleverna från Bjurberget bor då inackorderade i Sysslebäck, och får, förutom på helgerna åka hem bara en dag i veckan. De som sen fortsätter på gymnasiet i Torsby, bor borta hela veckorna.

De flesta av de yngre yrkesverksamma männen som bodde här 1971 har också flyttat från byn. I stället för att pendla tio tolv mil om dagen, har de valt att bosätta sig vid sin arbetsplats.

Bland de som flyttat finns också några pensionärer, sjukpensionärer och nyblivna änkor.

Under de senaste tio åren har det dock också flyttat in en hel del människor till Bjurberget. Här finns det nämligen tomma bostäder, dels lägenheter att hyra, dels villor som kan köpas för ett rimligt pris. En barnfamilj har flyttat hit från Röjden, en annan från Liden, (Röjden och Liden är två små byar i grannskapet), en tredje från ett torp strax utanför byn. Två unga män från Bjurberget har bildat familj, och ett par har återvänt från Karlstad till hembyn efter pensionen. 24 personer har flyttat till Bjurberget och lagt grunden till sex nya hushåll.

Under de senaste tio åren är det många som flyttat från Bjurberget, de flesta för att få ett jobb. Men det är fler som har flyttat in. Eftersom de flesta av dessa flyttat hit från det närmaste grannskapet, så innebär denna inflyttning inte något reellt tillskott till bygden. Bjurbergets befolkningsvinst motsvaras av en förlust för grannbyarna. Däremot har tillgången på bostäder i Bjurberget gjort det möjligt för dem att bo kvar i sin hembygd. Befolkningsminskningen beror till största delen på det negativa födelsenettot, det är många dödsfall, men få födslar.

Kommer dessa relativt nyetablerade hushåll, byns barnfamiljer, att stanna kvar här?

För Kenneth Olsson, fyrabarnsfar, tycks framtiden relativt säker. Som maskinförare anställd av Billerud kommer han att ha jobb åtskilliga år framöver.

Thomas Henriksson, som bor i en nyköpt villa med fru och två barn, har större anledning att vara bekymrad. Han jobbar som maskinförare på en processor, en stor maskin som kvistar och kapar träden. Han har jobbat åt Vänerskog, som nu gått i konkurs. Han har jobb fram till sommaren, sen är det slut.

 - Det blir svårt att få något nytt jobb som maskinförare, tror Thomas. Billerud anställer inga nya, jag har hört mig för hos dem. Skogsägarrörelsen kommer nog inte att bygga upp någon ny arbetsorganisation, utan i stället anlita entreprenörer.

 - Jag får väl sätta plantor och röja sly under sommarhalvåret. Nåt annat jobb lär jag inte få. Men jag flyttar aldrig härifrån, om jag så ska leva av jakt och fiske.

Hos en tredje barnfamilj arbetar mannen på spånskivefabriken i Ambjörby, fyra mil härifrån. Fabriken har dragits med i Vänerskogs konkurs, och kommer förmodligen att läggas ner. Även han blir arbetslös till sommaren.

Hos det fjärde nyetablerade hushållet arbetar mannen som taxichaufför. Så länge det finns skolbarn i trakten och pensionärer som behöver läkarvård, har han säkert jobb. Skolskjutsarna och sjuktransporterna står för det mesta av taxirörelsens körningar.

Hos två av dessa fyra familjer kommer männen snart att vara arbetslösa. I Bjurberget finns inga lediga jobb, inte någon annanstans i kommunen heller.

Det finns ett företag i byn, ett åkeri med tre chaufförer. Åkeriet har under de senaste åren fått ta allt fler uppdrag utanför kommunen. Under längre perioder har chaufförerna fått ligga nere i södra Värmland och köra.

Det finns överhuvudtaget inga lokala arbetstillfällen i Bjurberget, sedan posten och butiken slog igen. De skogsarbetare som finns kvar jobbar inte längre i hemtraktens skogar, de får åka lika många mil till jobbet som pendlarna. Thomas, som körde processor åt Vänerskog, jobbade mest i Klarälvsdalen, från Stöllet upp till Höljes. De enda som fortfarande jobbar i Bjurbergets skogar är plantsättarna, men de kommer att rationaliseras bort under de närmast kommande åren.

Av de yrkesverksamma männen arbetar fem stycken inom skogsbruket; en huggare med delpension, en skogsarbetare som jobbar med skogsvård under barmarkssäsongen, en skogsförman och två maskinförare. Det finns tre lastbilschaufförer, en taxichaufför, en vägarbetare och en snickare. Och två pendlande fabriksarbetare, den ene jobbar i Sysslebäck, den andre i Ambjörby.

De två kvinnor som har fasta jobb, arbetar i Bograngen. Den ena som lärarinna, den andra på Konsum. Förra året jobbade fyra kvinnor med plantsättning, de anställs för en säsong i taget.

 - Det ser inte så hoppfullt ut för Bjurberget, konstaterar Axel Andersson, skolläraren som nu har fått förtidspension. Axel är född och uppväxt i trakten och gick i en av de elva skolor som då fanns i södra Finnskoga församling.

Hans hustru Ingrid är lärarinna i den enda skola som finns kvar i dag, i Bograngen. Den har 30 elever, de första tre årskurserna samsas i en klass, de följande tre i den andra.

Familjen Anderssons två barn går i gymnasiet, dottern i Torsby, sonen i Karlstad.

 - Det är knappast möjligt för barnen att få några jobb här, fortsätter Axel. Det kanske finns jobb för någon enstaka skogsarbetare, men det är så mycket kalhugget här, det finns inte mycket skog kvar. Åkeriet borde kunna klara sig, och pensionärerna behöver hjälp. Det nya man kan hitta på, odling, fårskötsel, vinbär, det kan inte bli särskilt omfattande. För det måste man disponera mark. Det gör vi inte här.

Det finns trots allt några som försöker satsa på något nytt, inte i Bjurberget, men i dess närmaste grannbyar. En familj har nyligen flyttat från södra Värmland till Röjden. Frun har sina rötter här, hon är Axels brorsdotter. Mannen har startat en taxirörelse, och hon tillverkar hemslöjd för försäljning.

Får på skogen

Joakim och Evy och deras barn flyttade för tre år sedan till Mackaretjärn, en liten by några kilometer väster om Bjurberget, som var på väg att bli ännu en i raden av ödebyar.

Evy och Joakim tillhör de tappra gröna vågare som envist håller sig kvar i glesbygden. De flyttade från Stockholm till Klarälvsdalen för åtta år sedan, och därifrån vidare hit, när de fick köpa ett torp av bolaget.

Joakim jobbar som hantverkare, men de räknar med att så småningom klara sig på jordbruk. 

 - Vid sekelskiftet bodde 110 personer här, i dag är vi bara elva, säger Joakim, nog finns det resurser här som vi kan klara oss på.

Joakims och Evys idé är att ha får som får beta i skogen. Det har fungerat förr, och det finns gott om skog och outnyttjade betesmarker och säterställen i trakten.

 - Innan vi flyttade hit hörde vi oss noga för om man fick ha får betande i skogen, berättar Joakim. Den som haft djur här sist sa att det var fri betesrätt i skogen. Det är bara att släppa ut dem, sa han.

 - Det gjorde vi också. Fåren gör ingen skada på skogen, tvärtom. De betar bort sly, men tar inga plantor. Några har varit skeptiska till det här, och varnat oss för vargen. Men de flesta är positiva. Vi får hö gratis, de till och med slår det åt oss.

Men Billerud, som äger skogarna här, vill inte ha några får betande i sina skogar. Någon "fri betesrätt" vill de inte höra talas om. Så Evy och Joakim får hålla sina får på tomten, och skaffa foder åt dem på annat sätt.

 - Det känns ganska tungt ibland att försöka få igång en utveckling i glesbygden, tycker Joakim. Jag ser massor av möjligheter här, men vi motarbetas av bolaget, och får inget stöd från myndigheterna. Uppifrån är det totalstopp. Vi är lika rädda för människorna som för vargen.

Skogen ger ingen sysselsättning längre

Bjurbergsborna äger ingen skog, och med några få undantag inte heller någon jordbruksmark. Bjurberget är ingen jordbruksby, utan ett villasamhälle ute i skogen. Invånarna kontrollerar inte några lokala resurser, utan är beroende av att få anställningar för att få inkomster.

Skogsbruket, som tidigare har sysselsatt de flesta av byns invånare försörjer i dag bara några få. Den ende kvarvarande huggaren går snart i pension, av de två yngre maskinförarna blir den ene arbetslös till sommaren. Skogsplanteringen, som blivit en allt viktigare inkomst för kvinnorna, kommer att mekaniseras. Åkeriet får söka sig allt längre bort för att få körningar. I dag är skogen inte längre byns huvudsakliga inkomstkälla, utan pensionerna.

Under 70-talet har mekaniseringen av skogsbruket drivits ändå längre. Produktiviteten har ökat, sysselsättningen minskat. Under de närmaste åren har bolaget, trots att den äldre generationen går i pension, inget behov av att nyanställa några skogsarbetare. I Bjurbergets f d bevakning finns inte mycket skog kvar att avverka. Däremot är behovet av skogsvård stort. När hyggena planterats igen, och ungskogen röjts, så dröjer det några tiotal år innan det är dags att gallra.

Avfolkningen av Bjurberget har fortsatt. Med befolkningsminskningen har underlaget för service försvunnit. Skolan, posten och butiken är nedlagda. För tio år sedan stod fyra hus i byn tomma. I dag är 12 hus obebodda, åtta av dem utnyttjas dock som fritidshus.

När skogen inte längre ger någon sysselsättning, återstår att pendla. Även skolbarnen måste pendla, två mil till småskolan, fyra mil till högstadiet, sex mil till gymnasiet. När man ska handla måste man passa varubussen, och hoppas att varorna inte har blivit slutsålda på vägen. De många långa resorna och de praktiska besvär som bristen på service medför, leder till ett påfrestande (och med dagens bensinpriser också dyrbart) livsmönster, som i längden kan slå ut fördelarna med att bo i hembygden. De få som har jobb kommer sannolikt att flytta närmare arbetsplatser och skolor.

Vare sig de unga familjerna orkar bo kvar här eller inte, kommer pensionärerna att bli fler, befolkningen att minska, och allt fler av bostadshusen att förvandlas till fritidsställen.

Källa:  Ack Värmeland du sköna …, Göran Jacobsson - Tore Wizelius, Sekretariatet för framtidsstudier - samhället och skogen, 1984. ISBN 91-38-08315-9