BÅTSTADS HEMMAN

Medan Höljes hemman finnes upptaget i Gustaf Vasas jordebok av år 1540, så är det inte förrän 1581 som Båtstad blir nämnt och då såsom ”avgärda by under Höljes hemman med ett nybesatt torp”. Detta första ställe i Båtstad synes sålunda ha varit Halvarsgården, vilket också de flesta som forskat i bygdens historia hållit på. År 1606 skattlades Båtstad till 1/3 hemman.

Redan år 1572 har man kunnat konstatera, att det bodde en person i Båtstad som hette Jönnes eller Jöns och av Bäckvalls anteckningar framgår, att det åren 1608-1632 skall ha funnits en person med namnet Halfvard eller Harald som skall ha besuttit gården. Om namnet var Halfvard, skulle måhända då gårdsnamnet första gången ha uppkommit, men mycket tyder på, att så inte var fallet, utan mannen hette Harald eftersom de närmast kommande männen i Båtstad hette Haraldsson. Men därförut, alltså mellan 1639-1646 ägde och bebodde änkan Gertrud Amundsdotter (född i Uggenäs) gården. Sedan blir det Per Haraldsson, som innehar gården 1648-1681. Om honom säges det, att han blev skjuten ihjäl av en västgöte, Erik Jonsson Hök vid Havrenäset (Varånäset?). En broder till denne, David Haraldsson mönstrade till knekt och utkommenderades tillsammans med tolv andra soldater från Dalby till Tyskland under det då pågående trettioåriga kriget. Han kom hem efter krigets slut 1649, men förblev även senare i krigstjänst. En tredje broder, Jon Haraldsson, blev ävenledes inskriven till knekt och tjänstgjorde vid krigsmakten.

Per Haraldsson hade två söner, Jöns Persson, soldat 1676, och Harald. Båda voro gifta två gånger och Jöns hade en son och fyra döttrar, vilka togo sina giften från finnarna. En dotter blev gift med en oäkta son till adelsmannen Carl Gyllenspets. Sonen Harald hade båda sina hustrur från ”finnskogen”. Hans son Mickel Haraldsson hade sitt gifte från Hjärpliden, och deras son Jon Mickelsson, född 1721, blev gift med Malin Pålsdotter från Skallbäcken, Södra Finnskoga. Det är efter henne, som den södra gården i Båtstad, Maligården fått sitt namn. En broder till Jon Mickelsson, Olof, bosatte sig på Båtstadsnäset som nybyggare.

Vid denna tid synes ingiftet med den finska befolkningen ha tagit slut och Båtstadborna togo härefter sina giften från svenskbygden.

Den person, som nu närmast nämnes som ägare till Halvarsgården är Olof Halfvardsson, och här kanske uppkomsten till gårdsnamnet ligger, antingen från dennes fader, som måste ha hetat Halfvard, eller också från den nämnde så, att det var av Halfvarsagården (Halvarssonsgården) kan ha blivit Halvarsgården eller som det vanligaste kallas än i dag: Halvarsstugan. Denne Olof Halfvardsson var född 1708 och dog 1811 etthundratre år gammal.

När det bland befolkningen har talats om den verklige ”Halvardsgubben” så är det denne Olof Halfvardsson som blivit legendarisk, fast även senare innehavare av gården blivit tilldelade samma benämning. Denne Olof Halfvardsson blev så förmögen, att hans silverpenningar mättes med kappmått och han skall ha sagt på sitt sista, att om bara hans ben inte fraktades bort från gården, så skulle välståndet komma att bli bestående för alla tider. Det påstås, att de efterkommande togo denna förutsägelse på allvar och i stället för att frakta liket till kyrkogården murade de in det i en murstock på vinden. Det som lades i kistan och fraktades till kyrkogården i Dalby var en attrapp, en aspstock. Detta blev uppdagat på så sätt att på ett ställe på vägen blev hästen skrämd och satte av i sken. Kistan ramlade av och det konstgjorda liket blev synligt för körsvennen, som dock utan att låtsas om vad han sett fortsatte sin färd och fullgjorde sitt uppdrag och jordfästningen förrättades i vanlig ordning.

Beträffande förmögenheten, så grävde han en gång ner en stor bryggpanna full med silverpengar vid en björk ute på gården. Det var ofred i landet och han var rädd för, att om fienden kom skulle han förlora sina skatter om de voro alltför lätta att upptäcka. Det var bara han själv som visste om gömstället och till kännemärke hade han en tregrening björk, som han kunde se från farstutrappan, ändock att avståndet var ganska långt.

När det sedermera blev fred i landet och han beslutade sig för att gräva upp sin skatt kunde han inte hitta gömstället. Från gårdsplanen såg han tydligt björken och platsen, där han hade gömt pengarna, men allteftersom han närmade sig platsen bleknade bilden av björken bort och försvann och ingen har återfunnit den gömda silverskatten. Detta är vad gamla sägner förtäljer och såsom den muntliga berättelsen har gått från led till led. Verkligheten är kanhända annorlunda.

Efter denne Olof Halfvardsson är det sonen Halfvard Olsson, som blir vid gården. Han torde ha övertagit den åtskilligt år före faderns död. För några år sedan fanns ännu ett gammalt härbre på gården, på vars handsmidda dörrlås kunde läsas initialerna H.O.S. och årtalet 1796. Då levde ännu Olof Halfvardsson och han skulle då varit 88 år gammal.

En dotter till Halfvard Olsson, Karin Halfvardsdotter, född 1763 blev gift med Lars Håkansson i Tallåsen och hon var farmor till den Lars Håkansson som senast ägde Halvardsstugan. Han var född 1829 i Tallåsen och son till Håkan Larsson därstädes, vilken var född 1790. På 1850-talet gifte han sig och kom till Båtstad, till Halvardsgården. Det välstånd, som gården befann sig i under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fortsatte även under Lars Håkanssons livstid. Denna gård var nu den största och förnämsta i hela socknen. Så många hästar och kor och så många drängar och pigor fanns det inte på någon av de andra bondgårdarna och med de väldiga områden av värdefull skog, som hörde till, var den en betryggande tillgång för dess ägare.

Halvarsgården var också i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet gästgivaregård. Härifrån skjutsades söderut till Brattmon och norrut till Tallåsen och för denna rörelse fodrades det särskilda kuskar, hästar och fordon. Visserligen var inte resandeströmmen så stor vid denna tid, men man fick ständigt vara beredd på att ta emot gäster, härbärgera dem kanske för en natt eller två, betjäna dem på hövligt sätt och sedan transportera dem vidare till nästa skjutshåll. Allt detta var med en så avlägsen bygds resurser inte alltid så lätt, men det föreföll att gå till allmän belåtenhet. De flesta långväga resande voro väl skogshanteringens chefsrepresentanter samt representanter för länsmyndigheterna. Bland gästerna har återfunnits namn som Fröding (sannolikt Jan eller Ferdinand), Schröder (Gustaf), Fitinghoff (Conrad), Edgren (Wilhelm), Örtensten, Winblad, Rosenqvist, Skarling, Holmstrand, Wetterstrand, Norblad, Thorén med flera.

Lars Håkansson var en omtänksam och försiktig man, som noga såg till, att ingenting fick bli sämre eller komma bort och förfaras. Han förvaltade synnerligen nitiskt det pund han fått och var en mycket nogräknad husbonde. Han blev också vid jämförelsevis unga år den främste i kommunens styrelse. På kommunalstämman den 19 juni 1863 valdes han till dess ordförande. Han var då 34 år gammal. Han var även en tid kommunalnämndens orförande och blev sedermera utsedd till häradets representant i landstinget; ett uppdrag som ingen mer inom Norra Finnskoga varken förr eller senare hedrats med.

Han dog 1910, 81 år gammal och nästan omedelbart efter hans död blev skog såld till främmande skogsspekulanter. Sonen, som själv bedrev affärer med skog och sålde både den ärvda och de egna skogsfastigheterna och flyttade till huvudstaden. Gårdens öde blev sedan, att så småningom avfolkas och förfalla. Den idoghet som präglat dess dagliga liv försvann och vårdandet av dess traditioner var det ingen mer som brydde sig om.

Lars Håkansson förde alltid räkenskaper över hushållsutgifterna och med sitt tjänstefolk och några utdrag ur dessa räkenskaper torde med all sannolikhet vara av ett visst intresse, då de visar, både hur anställningsförhållandena voro vid denna tid, som också människornas bruk och sedvänjor och den sociala nivå, som de levde på.

Förutom husrum och kost samt i viss mån kläder fick en dräng i kontant lön för året 1848 40 riksdaler riksmynt och en piga ungefär hälften så mycket. En mansdagsverke i husbondens kost betalades med 24 skilling banco och ett kvinnligt med 12 skilling. Detta var i stort sett den allmänna lönesättningen som tillämpades i allt lantbruksarbete, men fast betalningen var blygsam voro ändå dessa platser mycket eftersökta, enär arbete i den öppna marknaden var mycket svårt att erhålla, och det som kunde förekomma var av mycket sporadisk karaktär och lämnade en ganska varierande och osäker inkomst.

På följande uppslag återges i utdrag några sidor ur en sådan räkenskapsbok som förts på Halvardsgården åren 1848 till 1862.

Följande skatträttsinnehavare ägde Båtstads 1/3 hemman år 1879:

Jon Jonsson, Malistugan  Håkan Jonsson, Där Väst  Lars Larsson, Malungsbacken   Lars Håkansson, Halvarsstugan  Halvard Olsson, Skrivargården  Fil Lars Olsson, Ängen  Anders Persson, Spistorp  Olof Anderssons enka, Gamla posten  Dejefors Bolag

80 64 15 87   5 14   4   3 48

öre  ,,   ,,   ,,   ,,   ,,   ,,   ,,

skatt    ,,    ,,    ,,    ,,    ,,    ,,    ,,