Allt hade namn

Mastubacken vid Spikgården, världens finaste backe, hade själ - nu bara ligger den där den ligger. Knappt det. Den har lågnat, väldigt. I min barndom var den jättelångbrant.

I Hibacken tjugefem meter upp från uthusen växte hela tiden våra kroktallar, klättertallarna, som jag och mina lekkamrater utnyttjade om sommaren. Du känner tallarna.

Uppe på backen, norr om vägen, stod i min tidigaste barndom Smejja. En grå, halvrutten timmerbyggnad, nästan taklös med murpipa av sotig kullersten på ojämnt jordgolv. En trasig läderbälg hängde på sniskan över svarta stockar och ässjestenar med gråvit fågelbajs och spindelväv. En pärla(!) - om den stått där i dag.

Två grova, sotiga bjälkar långs efter klamrade sig liksom fast i gavelstockarnas insidor. Där hade varit hett som i helvetet när smeden gjorde hästskor och liar - kanske också spik! Men smedjan revs, sågades upp i korta stumpar och brändes som ved redan på tjugetalet.

Mastugga, linberedningsstugan, minns jag också tydligt. Men småpojken fick inte gå in i vare sig smedjan eller mastugga. Där var sotigt och luktade stickande fränt kolbrand och tjurig rök. Mellan väggarna i den brunsvarta mastugga satt grova, väldiga bjälkar som nyslaget lin torkats på. Så grovt för lite lin!

Den gamla inredningen väntade liksom hotfullt på att bli någonting, kanske ved, men kunde rasa ihop när som helst. Jag kikade därför med bara ett öga i den dörrlösa öppningen, ryste och ku’tt, sprang, fort därifrån. Men om även den stått där idag hade vi haft två pärlor!

En bit upp i dalgången, då stor som Grand Canyon, i Kallkälldaln, fanns vår kallkälla med det vackra namnet Källa. Den blev en gång vårt vattentag med en ledning av galvaniserade trekvartstumsrör som varje vår frös, sprängdes och grävdes upp. Vissa sträckor byttes då ut med mycken möda och stort besvär. Men nästa vinter frös dä lik förbannat, sa Tor på Åsmyra som var med och slet i stenrävvel där galvröret slingrade halvannan meter ner.

I dag är röret av fryssäker plast, men kan lik förbannat frysa. Fast Tor behöver inte åges eller ängslas.

Källan med högt gräs och täta buskar runt om var, är och blir utomordentligt säker. Där kuthämtades dricksvatten i en hink när fint främmande en stekhet sommardag skulle ha riktigt iskall saft! Men bara då. Själva drack vi vattnet från brû’nn, gårdsbrunnen. Den hade också ett gott och rent vatten efter att det gått hundra meter i moränen, från älven till den fem meter djupa brunnen. Men vattnet var inte så iskallt!

Jag minns faktiskt den gamla sten- och träbrunnen med brûnnsstanga, en grov stock med hinkstången hängande i ena änden över brunnen. På tjugetalets sista tid blev det betongbrunn, en modern en med vev, rulle och hinkkätting.

Brunnen finns kvar som i reserv. Ifall. Jag var med och göt den l928. I brunnssockelns överkant står intryckt med ett jättesmalt småpojkspekfinger årtalet och "ET". Titta får du se!

Men var det inte om alla namn vi skulle prata?

På Hia låg och ligger vår nu snart nedruttna sommarlagård, sammerlaggarn, där Spik-korna efter säterdöden hade sitt sommarnöje. Där luktade mindre äckligt av koskit än i den ordinarie, täta lagården. Vid sommarlagården gick västra gränsen för inägan, vårt ingärdade gårdsbruk.

Några hundratal meter västerut forsade Danjelsbäcken farligt stor om våren men mindre och alldeles ofarlig sommartid. Där bäcken svängde söderut började den väldiga backen Krestaffa, där nog en Kristoffer farit illa en gång. I den backen var det livsfarligt också för oss småpojkar att åka kälke sedan timmerlassen isslipat den branta släplassvägen. Krestaffa var därför ingen riktigt bra kälkbacke.

Gammelstubacken finns inte längre. Själva backbranten finns men är bilväg till Noler hia. Där var förr en grävd hästkärrväg med fin, vit sand, runda småstenar, tallbarrmatta med kottar och torkad hästlort. Om våren stod stenmurklorna tätt i slänten liksom överallt i snustorra tallåsar.

Källerbacken på vår gård var inte alls brant, utom när jag lärde mig åka damcykel i ramen med sadeln i nacken. Men backen måste ha ett namn så alla visste vilken backe man menade och det blev Källerbacken. Jag trodde att julsången "Uppå källarbacken" handlade om vår backe. Så liten har jag varit.

Sönna lo’n, söder om logen med en liten åkerplätt, mindre än halva min villatomt, var ett riktmärke när vi hade ärenden dit - "dä ligg sönna lo’n", det ligger söder om logen. Där växte endast vickerärter för solen var där bara om förmiddagen.

Källhia på backen rakt upp från lagården var nästan mitt bästa lekställe. Där växte raka, små tallar och särskilt norrutsikten var magnifik som idag. Fast ännu mer! Där var också lätt att gräva i sandjorden. Jag ägde själv en inmutning, ett litet land med blom- och morotsfrön som alla torkade bort. Det var nog för långt att bära vatten dit.

Mitt första pensionat med gran- och tallkottar som gäster byggde jag på Källhia. Javisst, säger du som redan vet allt om detta. Hotelldrömmen gick emellertid i uppfyllelse med början påskveckan l966 "på toppen av Värmland", Långbergets Sporthotell, och fortsatte på alldeles egenstartade Finnskoga Wärdshus i Höljes. Mina storglansigaste tider i gott minne.

Åkrarna ovanför Spikgårdsbyggnaden kallades rätt och slätt På hia. Den lilla åkerlappen nordväst om sommarlagården, söder om Danjelshia hade också ett namn som jag inte kommer på just nu. Kanske var det Noler Danjelshia. Där odlades vicker som sönna loon. Men dit kom solen aldrig. Vickeråkern låg inbäddad i hög och tät granskog med fina julgranar runt omkring.

Strax söder om hängbron, i Limpergarn - Per, som odlade upp marken, kom från Lima - skördade Spikgården dåligt hö. Av släktingar arrenderades en del av den magra jorden, mest sand och småsten. Gammal älvbotten. Det var också där den fördömda finnskäggen växte. Växte är fel ord, den stod där, sex centimeter hög, stel och synålsvass.

Loken vid skolhuset, lite i sydväst alldeles nära vägen, var en liten sumpig ängsplätt. Där slog vi och Gammelstugarn grovt, långt gräs som kördes hem att torka på gården. Loken är borta, igenväxt och uttorkad.

I Flôtävvja, en lugn vik av älven i sydändan av Limpergarn badade flickorna från Sörstranna, men de hade vakter så jag och andra pojkar kom aldrig tillräckligt nära. Det hände förstås att också karlar tog ett dopp där en stekhet dag under slåttern. Men någon bra badplats var den sannerligen icke - grund, dyig med såphala, slemmiga stenar och blodiglar.

1926 ville Stommen, knekten Julius Jonsson-Stom, bli så kallad läsare och dopfrälst av några av sina pingstvänner men kunde ha drunknat i Flôtävvja. Han nästan svor efter alla kallsuparna.

Med ryggen före "dopades" den gamle mannen med nattskjorta och allt i en kullerstenshalkig och strid Klarälv. Där var inte lugnvatten som i Jordan. Församlingen sjöng "Guds ord och löften...". Alla stranningar var denna dag dopvittnen. Döparen hette inte Johannes utan Farvald.

Skolhusåra, den lugna viken väster om Hôlmen, var tvärdjup och hade djupa kûlper i botten, som man kunde dränka sig i. Och blodiglar. Där badade jag aldrig. Per på Brittmon sköt där gäddor med mausern.

Hôlmen var vår undersköna naturpark, omtränt som Boulogneskogen i Paris. I den svarta myllan växte förutom alla sorters gräs björk, tall, gran, hägg, asp, al och höga vildtörnrosbuskar, liljekonvaljer, vitsippor, blåklockor och något år även mosippor. Där blommade allt väldigt vårtidigt. Och länge.

Uttrycket "som att vandra i Edens lustgård" var nog hämtat därifrån. Där var så tyst, bara älvens sus, och där var svalt att leva under heta sommarsöndagar. Och alla dofterna! Där möttes unga älskande! Att gå till Hôlmen var ett måste. Dit gick också Spikgårdsfolket med gäster för att uppleva en flik av "Paradiset". Mamma knäppte sina händer.

"Gud har allt ska’p mycky finnt at ôss, dä får ve int glömm tå å tack-en för - tack gode Gud." Hon hade så rätt!

När vi hade fint bortifrånfrämmande så var det två saker de skulle uppleva - Klettan och Hôlmen. Enda vägen till Hôlmen var efter Stendammen (det var ju en holme). Att slå med en kort stör på de tumsgrova järnklämmorna som band ihop klyvstenskärnan i Stendammen blev en sorts störande xylofonmusik. Jag kunde nästan spela "Gubben Noak". Var vi två musikanter hoppade vi fram melodier mellan järnklämmor stämda i olika toner.

Ste’n, badstenen alldeles öster om Hôlmen, var vår bästa badplats. Där var så djupt vatten att att vi kunde doppa hela oss om vi krökte benen, och vi tog ett helt simtag i lugnvattnet nedanför stenen. Forsälven vart aldrig varmare än sexton grader.

Stenen är kvar men härliga, underbara Hôlmen är något annat.

Mina "namnplatser" finns nästan bara i minnena. Och här.