Bildtext:
Otto Halvarsson, Kärrbackstrand, med en egenhändigt byggd fiol. Och inte vilken fiol som helst - det är troligen hans bästa.

Bildtext:
Här är en fiolbotten som just är färdig och som har fått den rätta tonen.

Fiolbyggeri livslång hobby för spelman i övre Klarälvdalen

I Strandberget, fyra kilometer från den nordvärmländska byn Kärrbackstrand, bor Otto Halvarsson, 72 år. Han är fiolbyggare, en av de få i landskapet och troligen den ende i övre Klarälvdalen. Att hans fioler är av utmärkt kvalitet har vi fått bekräftat av fiolspelare, som hört och provat hans instrument. Att de är vackra och ytterst välgjorda kan envar konstatera.

När V-B kommer på besök till Otto Halvarsson är ett sällskap just på väg ut. De har tittat in för att få lyssna på några låtar - Otto är nämligen spelman också. De är mycket förtjusta över vad de fått höra och jämför honom med Dalarnas och Hälsinglands förnäma spelmän.

Inne i det rymliga köket har Otto sin fiolverkstad. Där finns flera fioler, en del nya som han själv gjort, och en del gamla och trasiga som lämnats in för reparation.

- Det blir mer lagning än byggande, säger Otto och håller upp en sprucken fiol, som han fått sig tillsänd från Norge.

På hyllorna har han ämnen till fioler, det är lock och bottnar i olika tillverkningsstadier. I en av bottnarna har han just lagt in det svarta kantbandet, ett arbete så jämt och fint, att bandet ser ut att vara växt i träet.

Fiolens botten och sarg gör han av lönn, men till locket ska det vara gran. Han lyfter upp en färdig botten och knackar på den.

- Hör du tonen? frågar han.

- ???

Han knackar en gång till och knäpper så samma ton på en gitarr. Jo, verkligen. Det går en ton genom trästycket - ett E (eller om det möjligen var ett D). Så knackar han på ett lock. Där kommer en annan ton, men det är förstås inte felgjort. Lock och botten ska ha olika ton. Men hur får man fram den ton man vill ha ur en träbit?

- Man får tunna ut träet, så att det får exakt rätt tjocklek, förklarar Otto. Det hände någon gång i början att jag tog ur för mycket och fick börja om med ett nytt ämne.

När man sedan sågar ur hålen i locket, blir tonen lägre, men den återställs, när man sätter i basbjälken.

Han tar fram ett annat lock för att demonstrera. Tonen finns där i träet, men Otto rynkar på pannan.

- Här är det en spricka någonstans, säger han. Vi letar igenom träet, och sannerligen, där finns en spricka, som knappt är synbar.

- Att göra en mall för att få rätt tjocklek på lock och botten är inte tänkbart.

- Så enkelt är det inte, för olika trästycken har olika hårdhet, och det har också betydelse för tonen.

GITARRER

Otto bygger inte bara fioler, han har också byggt sex eller sju gitarrer. En av dem har han hemma. Den visar sig vara mycket lätt-tryckt och har en vacker klang.

Hur många fioler han har byggt vet han inte bestämt.

- Så förfärligt många är det inte, säger han. Jag jobbar länge med varje fiol, för att få den så bra som möjligt, och då hinner det inte bli så många. Att ljudet blir bra är det viktigaste.

- Ända sedan jag slutade skolan tills jag fick pension har jag arbetat som skogsarbetare. Fiolbyggandet har bara varit en hobby, och jag har aldrig byggt fioler för förtjänstens skull.

FÖRSTA FIOLEN

När Otto Halvarsson var 15 år gammal byggde han sin första fiol. Han hade en kamrat som också var intresserad av fioler, och de båda inspirerade varann. Han blev alltmer intresserad och började studera den litteratur som fanns i ämnet. Men hela tiden är det gehöret som varit det viktigaste hjälpmedlet, konsten att lyssna sig fram. Det gäller att ha tålamod och att hitta tonen.

Han blev medlem i Nordiska Violinbyggareföreningen. Där kunde man bl.a. få hjälp med bedömning av tillverkade instrument, och dit skickade han en av sina fioler för många år sedan.

Och utlåtandet...?

Otto är ingen vän av stora ord, och han medger lite motvilligt, att betygspoängen blev hög. Men han visar fram en fiol, som han byggt senare, och som nog är ett strå vassare. Om han har någon favorit bland sina fioler, så är det nog den. Han har haft flera spekulanter på den, men hittills har han vägrat att sälja den. Han spelar ju själv fiol och använder då gärna just det instrumentet.

SPELMAN

Trots att han är en en god fiolspelare, spelar Otto inte gärna i större sammanhang. Det där med att uppträda ligger inte just för honom, menar han, men han har ändå spelat på en del tillställningar i hembygden tillsammans med ett gäng från bygden.

- Intresset för att spela vaknade samtidigt som jag började bygga fioler. Jag lärde mig lite noter i skolan och tog sedan en korrespondenskurs i fiolspelning. För många år sedan fanns här en skollärare i byn som spelade fiol. Av honom lärde jag en del.

På senare år har det också komponerats några låtar uppe i Strandberget.

- Jag tyckte det var roligt att försöka, och det har blivit ett par valser och en hambo.

I alla år har Otto bott i Strandberget. Han började i skogen direkt efter skolan, fast församlingens dåvarande präst ville att han skulle studera vidare.

- Jag var trött på att läsa och ville ha ett arbete, och jag har aldrig direkt ångrat mig, säger Otto, fast han erkänner att han en tid hade vissa funderingar på musikstudier i Arvika.

Fast musiken har ju fått ett stort utrymme i hans liv ändå.

- Ibland blir jag sittande med fiolen, så jag alldeles glömmer tiden. Jag sitter och spelar och upptäcker plötsligt, att klockan blivit tolv på natten.

Så talar en äkta speleman.

Torleif Styffe