NORRA KLARÄLVSDALEN

Den föreliggande bildsamlingen avser att visa landskap och bygd i övre Klarälvsdalen före den förändring, som nu väntas ske vid uppförandet av en kraftverksanläggning, Höljes kraftverk vid Sprakmon i Norra Finnskoga socken. Bildsamlingen har kommit till stånd på initiativ av Samfundet för Hembygdsvård och kraftverksintressenterna Uddeholms AB och Mölnbacka-Trysil AB vilka också välvilligt ställt medel till förfogande. Materialet har sammanställts av Samfundet för Hembygdsvård i samråd med jägmästare L. Törnskog, Mölnbacka-Trysil AB och Uddeholms AB:s representanter civilingenjörerna S. Göransson och J. Jarlås samt byggmästare G. Sandling. Fotograferingen har utförts under år 1955 av fotograf G. Rosén, Karlstad, och beskrivningarna har utarbetats av trädgårdsarkitekt H. Segerros och agronom S-R. Svensson.

”Långt fjärran från stråken ligger du i enslighet undanträngd
och berg och milsvida skogar håller dig innestängd.
Du äger ingen förfining, du kan ej göra dig till,
men ett varmt och hjärtligt välkommen bjuder du vem som vill.”

Så skriver den kände hembygdsforskaren och diktaren Oscar Larsson om sin födelsebygd i Norra Finnskoga och han ger därmed i sammanträngd form en fin bild av naturen och bygden i Värmlands nordligaste socken.

Landskapet här uppe fick sin bestående utformning av inlandsisen, innan den för ungefär 9000 år sedan lämnade värmländskt område. Den hade då pressat ner jordskorpan, så att de största delarna av Värmland utom de nordligaste partierna var täckta av vatten. Det lösa materialet, som isen förde med sig antingen uppe på ytan eller i sitt inre, lastades av när den smälte. I vattnet blev detta material transporterat och omlagrat, medan det ovanför högsta marina gränsen i stort sett fortfarande ligger kvar såsom isen lämnade det. Inom dessa områden, till vilket Norra Finnskoga hör, dominerade därför en blockrik terräng med en mångfald myrar och mossar och med en och annan sjö nersänkt i sprickor i berget.

De högsta delarna av det värmländska landskapet ligger inom socknen och till övervägande del tangerar höjdläget fjällgränsen. Därför uppvisar också trakten de lägsta medeltemperaturerna i Värmland.

I denna norrländska natur har nästan bara skogen kunnat trivas och förutsättningarna för någon mera utbredd mänsklig kultur har varit ringa. Av Norra Finnskoga sockens 66360 hektar utgör också hela 51732 hektar skogsmark, medan åker- och ängsmark endast upptar 810 hektar.

Odlingen med sin bebyggelse är nästan helt lokaliserad till Klarälvsdalen. Det är därför framförallt älven, som givit socknen dess karaktär och utformning. Den kultur, som finns utanför älvdalen, är huvudsakligen av finskt ursprung och kom till stånd på grund av en önskan från finnarnas sida att få bo isolerade. Därmed undveks friktionen mellan den ursprungliga befolkningen i dalen och de inflyttade finnarna. Aspberget och Uggelheden t.ex. har ännu finsk bebyggelse bevarad.

Av den äldsta bebyggelsen i Norra Finnskoga finns numera mycket lite kvar och de flesta hus är yngre än hundra år. Samhällets utveckling och de ökade anspråken hos dess invånare har lämnat tydliga spår efter sig även i denna bygd. De långa avstånden tillsammans med den knappa bärgning, som gårdarna gav sina brukare, gjorde att underhållet eftersattes. Man lämnade hellre bygden och sökte sig bättre utkomst på annan ort än att man reparerade eller förnyade bebyggelsen. De flesta gamla gårdarna uppe i skogen är därför övergivna och förfallna och samma utveckling kan spåras även i älvdalen. Martinsgården är ett tecken på denna förändring i dalen, medan Larsgården representerar den bebyggelse, som ännu har kvar mycket av sin forna storhet.

Karaktären hos de återstående gårdarna har emellertid också förändrats. Från att ha varit nästan helt jordbruksidkande har de i och med skogens värdestegring blivit skogsfastigheter med jordbruk som en obetydlig binäring. Denna förändring tillsammans med den moderna tidens samfärdsmedel, som förkortat avstånden, skulle kanske kunnat innebära, att den nuvarande befolkningen stannade kvar och förde kulturen vidare. Arbetstillfällen saknas inte och skogsbruket ger god bärgning.

Utvecklingen vill emellertid annorlunda. Utöver skogen finns i N. Finnskoga stora värden, som hittills legat outnyttjade, men som samhället nu ställer anspråk på. På sin väg ner från norska gränsen utvecklar Klarälven stora energimassor, och i Sandkällsforsen, Sigfridsforsen, Varåforsen och Sälgforsen slösar den med sina krafter. När denna energi blir bunden, innebär det att stora delar av Klarälvsdalen inom socknen kommer att försvinna såsom säte för bebyggelsen. Därmed ändras också socknens karaktär högst väsentligt. En mindre förändring hade måhända skett ändå, men kvar hade i alla fall funnits den stora skönhet, som Klarälven med sina branta strandsluttningar och sina skummande forsar ger åt naturen i N. Finnskoga.

Då man nu uppför en kraftverksanläggning vid Sprakmon, medför det genomgripande förändringar i landskapet. Med anledning därav har en dokumentarisk fotografering av övre Klarälvsdalen skett för att visa förhållandena före ingreppet. Materialet omfattar delar av älven och dess omgivningar från Båtstadsbron i söder till norska gränsen i norr. De flesta motiven kommer att ändra utseende i större eller mindre utsträckning eller också helt försvinna.

I områdets södra del kommer förändringarna på landskapsbilden att bli relativt små, då företaget endast berör själva älvfåran. Upp till blivande tunnelutloppet utföres rensningar, vilket tillsammans med en radikal förändring av älvens vattenföring kommer att medföra ändrade vattenstånd.

Från tunnelutloppet upp till kraftverksdammen blir älvfåran under stora delar av året helt torrlagd. I avsikt att mildra ingreppet i naturförhållandena har Samfundet för Hembygdsvård föreslagit en hel del landskapsvårdande åtgärder, bl.a. grunddammar i trakten av Mordön.

Ovanför kraftverksdammen kommer ett vattenmagasin att breda ut sig och bilda en sjö av betydande omfattning. Odling och bebyggelse försvinner, förutom att stora skogsområden dränkes. Klarälvens ursprungliga storhet och skönhet ersättes med en konstgjord vattensamling, där onormalt stora vattenståndsvariationer kommer att påverka det biologiska livet i en omfattning, som ej har erfarenhet på annat håll. Den nya sjön kommer säkerligen att bli främmande i miljön, så länge den utnyttjas som kraftkälla och tappas på sitt vatten, allteftersom energibehoven växlar.

Det blir kanske då nödvändigt att revidera omdömet om Oscar Larssons inledande dikt - och för var och en återstår att avgöra, huruvida skalden fått rätt när han fortsätter:

”Aldrig skall du väl komma till en plats i solen fram,
men du skall ge oss din glädje, leende, allvarsam.
En liten fläck av jorden, en torva av barndomens land,
En minnenas värld, som binder oss samman med tusen band.”