Den gamla timmervägen nerför Holmberget

Man kan nästan höra hästarna frusta och pingla med bjällrorna och se röken från deras munnar, när man hör gamla timmerkörare berätta om den märkliga gamla timmervägen, som kommer ner från Holmberget i Dalby.

Märklig var den genom den nästan otroliga timmertrafik som lär ha förekommit där. Det berättas, att när trafiken var som tätast för åtskilliga decennier sedan, var 49 hästar i gång samtidigt på denna nerfart.

De hästar, som hade längst att gå, hann med två vändor per dag, och de som höll till i de s k hembergen hann fler. Det innebar även hundratalet resor i varje riktning varje dygn! Rena stadstrafiken uppe i skogarna, alltså.

Så stor skall efterfrågan på hästar och körare ha varit på denna timmerled, att de ibland hämtades ända från Norge. Ner för det höga Holmberget gick lass efter lass hela vintrarna. Man började transporterna i december och höll på till slutet av mars. Virket forslades ner på Vingängsjön, där det fick invänta islossningen och flottningen söderut.

Ibland var sjön nära nog full av virke, och stora mängder lades också upp på Mon intill och på den branta Holmheden, varifrån det sedan rullades ner i sjön.

Gammalt skogsfolk menar, att det inte kunde vara lätt att hitta virkesavlägg som var större än detta.

Ända in på 1950-talet nöttes Holmbergsvägen av hästhovar, men det fick ett ganska tvärt slut, sedan skogsbilvägarna började nå fram till de avlägsnaste platser - traktorer och lastbilar tog över. Kraftverksbyggen i samma skede gjorde isarna osäkra att använda som avlägg. Under de sista åren vägen användes kan ett 20-tal hästar ha varit igång.

- Förändringen från häst- till traktorkörning kom så snabbt, att man blev överrumplad, berättar en körare, som upplevde flera vintrar på den här transportleden. Man kunde aldrig ha trott, att hästarna så totalt skulle tas ur bruk, säger han.

Stort fångstområde

Ett stort antal nerfarter från de västra bergen fanns, så varför blev just den i Holmberget så hårt utnyttjad? Ett svar är, att de andra nerfarterna i närheten är mycket branta och besvärliga att komma ner för, så det blev självklart att virket uppifrån bergen skulle dras fram till Holmbergsvägen. Detta innebar, att fångstområdet blev mycket stort, och virke hämtades så långt från sjön som en mil.

Från de östra bergen kunde mycket virke flottas på älvarna ner till dalen, men Vingan västerifrån var inte flottbar, utan i alla transporter fick ske med häst.

Hyrde in sig

I Vingäng och på Kvarnmon förändrades livet, när timmerkörarna anlände på vintrarna. Från att ha varit ett par lugna små byar levde de upp och fick invånarantalet ordentligt utökat. De flesta timmerkörarna hyrde nämligen in sig på gårdarna. Överallt där det fanns tillgång till stall bodde körarna med hästar. Det gällde att snabbt komma iväg på morgonen, om man skulle hinna nog många turer för en acceptabel dagsförtjänst.

Första turen uppför berget startade redan före fem, och innan hästen sattes in i stallet för natten var det redan sen kväll. Därför bodde även körare från grannbyarna inackorderade så nära berget som möjligt.

En gammal dam, som växte upp i ett litet torp nära Vingängsjön, berättade, att när hon var liten i seklets början, hade de köksgolvet fullt av sovande timmerkörare varenda natt under vintermånaderna.

Naturligtvis var det opraktiskt och besvärligt för värdfamiljerna. Men att ha hyresgäster innebar ändå ett ekonomiskt tillskott, som det var svårt att säga nej till. Hyran betalades ofta i huggen ved och i viss mån i kontanter.

Tröttkörda

Då våren kom var hästarna ganska tröttkörda, och samma var säkert fallet med deras herrar. Vinterns slit i skogen tog hårt på krafterna, och timmerkörarnas vardag medförde tunga lyft, som gjorde ryggbesvär till en vanlig åkomma i denna yrkesgrupp.

Oberoende av väderleken måste häst och körare ge sig iväg varje dag. Att stanna inne hade man inte råd med, ens när temperaturen kröp ner mot minus 40 grader. Ibland var snön så djup, att körarna fick skotta "kanaler" som hästarna kunde komma fram i. Att ligga inne var det aldrig tal om.

Sina egna

Timmerkörarna var sina egna företagare och tog körningar mot ett i förväg uppgjort pris. De gick samman om att anställa en s k vägbas, vars syssla var att i första hand hålla den svåra nerfarten från berget farbar. Halkan kunde vara ett svårt problem. Trots vägbasens ansträngningar fick körarna själva bromsa farten genom att spänna ifrån den bakre kälken - geten - uppe på berget.

Att mötas på en smal timmerväg kunde vålla problem med så många hästar i rörelse. Den sista och svåraste biten hade man därför två körbanor, och i övrigt gällde det att stanna och lyssna efter bjällror där vägar möttes eller där sikten var skymd. Bjällrorna var alltså ett nödvändigt attribut på timmervägarna.

Man kan tänka sig vilken bjällerklang hela Holmberget en gång måste ha varit fyllt av. För trettiotalet år sedan tystnade bjällrorna, och deras klang lär väl aldrig mer ljuda på denna timmerväg. Eller...?

Torleif Styffe

Bildtext:
Vingängsjön, en utvidgning av Klarälven, var tillsammans med den intilliggande Mon och Holmheden timmeravlägg av ovanliga dimensioner. I bakgrunden syns Holmberget. Nerför detta berg gick vägen, där virket forslades ner.