Vad har lokalradion ställt till med?

Långflon hotas av galet uttal

Bildtext:
Så här skrivs Långflon på landsmålsalfabet. Den grava accenten med åtföljande bicirkumflex och tjockt L är ett faktum.

Vad är det som håller på att hända med det gamla ståtliga namnet Långflon? Håller det på att förlora sin identitet på kändisskapets altare?

Ni hör namnet dagligen i lokalradion, och dagligen hör ni det uttalas fel. Någon gång blir det faktiskt rätt uppläst, visst gör det det, men inte oftare än att man hajar till därvid och sätter morgonkaffet i vrångstrupen.

Ända sedan den tidernas gyllene morgon, då de första vandringsmännen från Tisjöns stenåldersbosättning kom gående och förmodligen sade "Titta grabbar, det här var en riktig långflo", har namnet uttalats, som det bör och skall uttalas. Dvs det bör framgå, att det är fråga om en lång flo (lugnt vatten). Generation efter generation fortsatte att utan närmare funderingar kalla stället för Långflon, och varför skulle de inte göra det? Det som inte generationers uttal lyckades ändra på har nu på några få års förvrängning i etern nästan blivit vedertaget uttal. Även infödda nordvärmlänningar börjar tvivla på att vad de lärt från förfäder och förfäders förfäder, är det rätta.

Det som får många värmlänningar att vrida sina händer i förtvivlan är den akuta accent, som så när har brutit ryggen av den grava accent, som egentligen är den enda tänkbara här. Att nyhetsuppläsarna sedan missar en bicirkumflex, en glidning, på den andra stavelsen gör inte saken bättre. Med ett enkelt exempel kan vi säga, att uttalet har fått en melodi som i "hästen", när det ska låta som i "hästaan" (best. form, plur i nordvärmländskan).

Att byar som Ransby och Branäs har fått ett uttal som de infödda inte känner igen må vara hänt, så sällan som norra Värmland är omnämnt i lokalradion, men just Långflon står i en särställning, eftersom det omtalas dagligen i väderleksrapporterna. Det omtalas i själva verket så ofta, att det troligen nu är för sent att rätta till misstaget.

Tänk er bara, att man i radio och TV dagligen kallade Palme för herr Boman. Nog skulle han reagera på det och möjligen t o m byta namn.

Skulle Deje ha fått akut accent i radion, eller Arvika eller Mårbacka, skulle säkert folk i södra och västra Värmland ha reagerat, men vi är kanske lite för snälla av oss här uppe i norr.

Så drabbas även jag av tvivel. Tänk om det verkligen heter Långflon (som i hästen) och inte Långflon (som i hästaan). Då, när tvivlet som värst ansätter mig, kommer hjälpen. På biblioteket i Sysslebäck nästan snavar jag över en nyinkommen bok, som riktigt ropar "öppna mig". Det visar sig vara den utmärkta Sveriges ortnamn, del XIV, Älvdals härad.

Med darrande händer slår jag upp Långflon, och jag finner att jag kan sopa undan alla tvivel för gott. Accenten är så grav som den kan bli, och det är den även i Jacob Jacobssons och Karl L:son Bergkvists Dalbyordbok.

Med detta borde jag kanske ha slagit mig till ro, men det gjorde jag nu inte. Jag beslöt att på ort och ställe testa uttalet och for i väg upp till Långflon (med grav accent). Nu fann jag inte många att testa på vid det tillfälle jag var där, men en herre undrade om jag inte möjligen pratade dalmål, när jag uttalade Långflon med lokalradioaccent.

Hembygdsföreningens ordförande i Norra Finnskoga, Oscar E Bengtsson, vad säger han? Jag knackade på och frågade, och visst hade han reagerat på det främmande uttalet.

- Det är viktigt, menade han, att de gamla ortnamnen bevaras. Dessutom ansåg han, att man bör värna om de små orterna, så att det inte bara är centralorterna som blir omnämnda. Men hur det går med det gamla namnet Långflon (som i hästaan), det återstår att se.

Bildtext:
Långflon är en by i nordligaste Värmland, som dagligen omnämns i lokalradion. Detta har medfört, att byn har fått ett nytt uttal, som håller på att slå igenom.
 

Torleif Styffe